Aktuellt

Johan Turi – inblick i en annan värld

Lästipset

Torsdag, 2 Februari 2012 11:21

Det påtalas ofta hur våra förutfattade meningar och rädslor inför det främmande baserar sig på okunskap. Det är lätt hänt att man har fördomar mot främmande kulturer eller religioner utan att egentligen ha stiftat bekantskap med dem. Fysisk närhet räcker inte: tvärtom kan motsättningarna vara starkast just med dem man bor nära. Du kan bo granne med en person hela livet utan att egentligen känna personen, eller förstå hans eller hennes utgångspunkt. För att kunna förstå krävs det ofta en ansträngning och en vilja att ta reda på.

Läs mer: Johan Turi – inblick i en annan värld

Saamelaiset Suomessa

Tema

Onsdag, 1 Februari 2012 13:36

Kuva tuntureilla jutaavasta poropaimentolaiskansasta vastaa huonosti todellisuutta kun puhutaan saamelaisista nykypäivän Suomessa. Aikana, jolloin identiteeteistä on tullut liikkuvia ja kerrostuneita, kieli, elinkeino tai sukulaisuus eivät enää yksistään määrittele kuka on saamelainen. Elämää ja identiteettiä kuitenkin leimaa saamelainen ajattelutapa sekä tunne kuulumisesta samaan kansaan, jolla on yhteinen historia ja menneisyys. Saamelaisuus tarkoittaakin nykyaikana elämää monen kulttuurin kosketuspinnalla, jolloin kokemus omasta identiteetistäkin on monikerroksisempi kuin sata vuotta sitten. Huolimatta valtakulttuurien vuosisatoja jatkuneesta assimilaatiopaineesta eletään 2000-luvulla saamelaisbuumin aikaa, jolloin halutaan korostaa omaa etnisyyttä.

Alkuperäiskansa neljän valtion alueella

Saamelaiset ovat alkuperäiskansa, joka asuu Norjan, Ruotsin, Suomen ja Venäjän alueella. Puhe saamen kielestä yhtenä kokonaisuutena on harhaanjohtavaa, sillä pienistä puhujamääristä huolimatta saamen kieliä on kymmenen, joista kolmea eli inarin-, koltan- ja pohjoissaamea puhutaan Suomessa. Suomessa saamen kielen puhujia on kaikkiaan noin 2000 - 3000. Eniten puhujia on pohjoissaamella, jota puhuu Pohjoismaissa 17 000 kaikista saamen kielen taitajista. Muut saamen kielet on luokiteltu erittäin uhanalaisiksi tai jo kadonneiksi kieliksi. Pitkään jatkuneen assimilaation ja kielenvaihdon vaikutuksesta kaikki saamelaiset eivät puhu äidinkielenään saamen kieliä. Esimerkiksi koltansaamen ja inarinsaamen puhujia arvioidaan olevan noin 300 kumpaakin. Inarinsaamen kohdalla tilanne näytti vielä 1980-luvulla huolestuttavalta, sillä alle 18-vuotiaita kielenpuhujia löytyi enää muutama, mutta kielikylpytoiminnan avulla kieltä on saatu elvytettyä ja Inarin kunnassa kasvaa uusi inarinsaamenkielinen sukupolvi. Kaikkien saamen kielten kohdalla tilanne ei kuitenkaan ole läheskään yhtä valoisa, sillä viimeinen Venäjän puolella puhutun akkalansaamen puhuja kuoli vuonna 2003.

Läs mer: Saamelaiset Suomessa

Nytt på Magma

Nils Erik Forsgård

Onsdag, 1 Februari 2012 12:30

Magma går snart in i sitt fjärde verksamhetsår. Vi lanserar samtidigt den femte versionen av vår hemsida. Den speglar en expanderande verksamhet, men den ger förhoppningsvis också en bättre överblick över våra ansträngningar och försök. Vi strävar efter att renodla verksamheten i riktning mot ett tankesmedjearbete enligt klassisk europeisk och amerikansk modell. Gamla element faller bort, nya kommer till. I samband med förnyelsen av hemsidan minskar antalet kolumnister, rätt kraftigt. Vi hälsar samtidigt författaren Monika Fagerholm och journalisten Johanna Korhonen välkomna som nya kolumnister. Från och med april lösgörs också arbetsgruppen Gamma från Magmas verksamhet och bildar en fri arbetsgrupp som i framtiden kommer att leva och verka på helt egna villkor. Jag vill tacka alla de enskilda personer som på olika sätt har bidragit till att göra Gamma till ett fungerande nätverk i det svenskspråkiga Finland.

Läs mer: Nytt på Magma

Så du är inte rasist – och?

Länkar

Onsdag, 1 Februari 2012 09:28

Jan-Erik Andelin förklarar begreppet tolerantian i ledaren i webbtidningen www.ostnyland.fi (1.2.)

"Sannfinländarnas Timo Soini har infört begreppet "tolerantian" som det han uppfattar som ett slags härskande klass i Finland; på finska suvaitsevaisto.

Innan vi avfärdar det som mest ett verbalt trick från den kitsligt fryntlige Soini och hans ordsnickrande parhäst Jukka Jusula från Borgå, ska vi ta tanken på allvar en stund.

Tolerantian är kärnan i den anti-jytky och motreaktion som just nu för presidentkandidaten Haavisto mot nya höjder. Soini kopierar från hur man i många östeuropeiska samhällen såg en intelligentia av välutbildade människor växa fram för att leda länder och riken, för att de själva var så upplysta. Ordet etablerades i 1840-talets Polen.

Och en sådan anmäler sig nu gärna stå för "det nya Finland" och ska släta över den tråkiga parentesen att ett populistparti tog 39 platser i riksdagen i våras.

En del av Timo Soinis politiska mission består i en egen retorik som ibland, träffsäkert, har slagit hål på motpartens retorik.

HBL- och förre Ylejournalisten Marianne Lydéns bok Jag är inte rasist är en välskriven sak. Den är en översikt över hur det under 20 år blir accepterat allt längre in i kärnan av finländsk politik att vara invandrarkritisk och många gånger fränt rasistisk. Någonting motsvarande har också gällt inför presidentvalet när folkliga omdömen om kandidat Haavisto och hans intima relation till en man har gjorts till ett tema som svämmat över.

I en intressant vändning beskriver Marianne Lydén en intervju med den tidigt invandrarkritiske Sulo Aittoniemi, landsbygds- och senare centerpartist. Han visade sig vara hövlig och vänlig till den grad att hon till sist frågade sig om Aittoniemi faktiskt också stod för de åsikter han bombarderade riksdagen med.

Det är en bra fråga. Står vi i slutändan för ideologier vi talar för? Handlar vi utgående från dem? Eller är de någonting vi bara citerar för att visa att vi hör till de goda.

Problemet drabbar förr eller senare alla ideella rörelser. En gång i tiden sade adelsmännen på franska noblesse oblige till varandra - adelskap förpliktar. Den som vill vara fin ska också bete sig fint.

Prästerskapet skulle stå för Guds godhet, men kom att utöva sträng makt. Borgerligheten trodde på bildning, men glömde ibland att fördela den till fler, trots att den var bra att ha i livet.

Fackrörelsen stod för solidaritet, men torkade in till ett ogint skråväsende, som till sist hellre såg unga människor gå arbetslösa än jobba till någon symbolisk lön under tabellerna för att få ett grepp om arbetslivet.

I tur att granskas, eller granska sig själva, står nu den toleranta, liberala, grönt förankrade rörelsen. På landet uppfattas den inte alls som politiskt liberal. Miljöstadganden och -mål upplevs snarare som förbud och ingrepp i traditionella näringar, jordbruksmetoder och villkor på landet; uppfunna av ministerielicentiater i cykelhjälm i Helsingfors.

Varmansregeln är att leva som man lär. Att ord förverkligas i handling, som man säger i politiken. Att tron bekräftas i gärning, som man säger i kyrkan.

Att säga att man inte är rasist är att flagga med en engångsflagga. Det är först den som i praktiken går den långa vägen med en främling med djupt rotade föreställningar om heder, godhet och mening, som avviker från våra, som gör själva jobbet.

Människor av de mest olika slag arbetar i det tysta med detta. En åsikt i dagsdebattens hetta blir däremot ibland lätt bara ett smycke eller ett tingeltangel som hänger utanpå."

Sista striden

Länkar

Onsdag, 1 Februari 2012 09:21

John-Erik Jansén skriver om presidentvalets sista skede i ledaren i Västra Nyland och jämför Pekka Haavistos medvind med Lillan fenomenet i valet 1994(1.2.).

"Presidentvalet går in i sitt avgörande skede, ännu i dag kan man förhandsrösta, sedan följer fyra kampanjdagar fram till söndagen, då Finlands folk väljer landets tolfte president. Tolv presidenter sedan 1919 då K.J. Ståhlberg valdes till det nyss självständiga landets första statsöverhuvud visar att presidentämbetet förknippas med ett starkt element av kontinuitet, som märks fastän antalet ämbetsperioder är begränsat. Under sin tolv år långa presidenttid har Tarja Halonen samarbetat med fem olika statsministrar från tre skilda partier, Paavo Lipponen, Anneli Jäätteenmäki, Matti Vanhanen, Mari Kiviniemi och Jyrki Katainen.

Debatten mellan presidentkandidaterna Sauli Niinistö och Pekka Haavisto har varit saklig och korrekt, däremot har tonläget varit rätt uppskruvat bland en del av deras anhängare i olika sociala medier.

Under den senaste veckan trädde kandidaternas äkta hälfter fram i rampljuset på ett annat sätt än under den första valomgången. I och med det blev Pekka Haavistos partnerskapsrelation synlig och konkret, med en gång blev Haavisto och Nexar Antonio Flores Finlands mest offentliga samkönade par.

Vare sig Pekka Haavisto blir president eller inte så har han och Antonio Flores gått i bräschen för att göra förhållandet mellan två människor av samma kön till någonting naturligt och vardagligt, en samlevnadsform bland andra.

Haavisto kandiderar för posten som landets president, han är ingen mannekäng för homosexuella partnerskap. Men hans och partnerns sympatiska framträdanden bidrar säkert till att minska fördomar och avdramatisera relationer som under långa tider har fått utstå fördömanden och förkastelsedomar från alla tänkbara håll.
Ett internationellt prov på det på mycket nära håll fick man i gårdagens HS där guvernören i S:t Petersburg Georgi Potavtjenko försvarade en lag som förbjuder "offentlig propaganda för homosexualitet" bland minderåriga - till exempel regnbågsdemonstrationer. Men han lovade generöst att ta emot Haavisto som president, och inte ens bötfälla honom, bara han inte "prackar sitt val på andra."

Samtidigt har den så omhuldade Finlandsbilden fått en ny dimension. I Finland kan ett främlingsfientligt och nationalistiskt parti få en stor valseger, men Finland kan också fördomsfritt rösta fram en öppet homosexuell presidentkandidat till den avgörande omgången. Sannfinländarnas Finland är inte hela sanningen.
Men i och med detta kan man också hålla med dem som tycker att presidentkandidaternas äktenskapsförhållanden och deras respektive partners nu kan skjutas i bakgrunden under de kampanjdagar som återstår. Valet står mellan Niinistö och Haavisto, inte mellan Haukio och Flores.

Galluparna visar att Sauli Niinistö nu stöds av 64 - 65 procent medan Pekka Haavisto får 35 - 36 procent.
I galluparna före valet var stödet för Niinistö i en eventuell andra omgång omkring 60 procent medan Haavisto låg på cirka 20 procent. Det har skett en utjämning, men skillnaden är fortfarande stor.

En webbenkät om finlandssvenskarnas åsikter som Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi har gjort för Yle ger ändå vid handen att Haavisto här har ett större stöd än Niinistö. 58 procent av dem som vet hur de tänker rösta stöder Haavisto, 41 procent Niinistö.
Det är en markant förändring gentemot den undersökning av de finlandssvenska väljarnas åsikter som tankesmedjan Magma presenterade före den första omgången. I den var Niinistö klar etta med 31 procent, Haavisto landade på 4 procent.

Men undersökningen var gjord i december, innan Haavistos uppgång tog fart.

Den intressanta frågan är nu om webbenkäten verkligen signalerar att Pekka Haavistos frammarsch kan bli så stark att han på allvar hotar Niinistö. Det som talar mot det är att enkäten har ett ganska begränsat underlag, cirka 500 personer, och att webben knappast är en representativ kanal för hela befolkningen.
Men den bekräftar att presidentvalet framför allt är ett personval där partisympatier spelar en underordnad roll, och där en kandidat kan nå hur långt som helst i kraft av sin personlighet och sitt sätt att möta väljarna, både i medier och i verkligheten. I det avseendet kan man gott jämföra Pekka Haavistos starka medvind med Lillan-fenomenet 1994. Men det bar ju inte riktigt hela vägen fram."

Amortera på lånet? Nej Tack!

Björn Sundell

Måndag, 30 Januari 2012 11:18

Här i Finland är vi vana vid att lyfta bostadslån och sedan amortera av dem så småningom. Återbetalningstiden har förlängts med åren, men förr eller senare betalar Virtanen bort sitt lån. Så icke i Sverige. Svenssons kanske tog ett miljonlån på villan för fem år sedan, och om femton år är de alltjämt skyldiga banken en miljon. Svenska banker bjöd ut amorteringsfria lån i många år, men numera rekommenderar bankföreningen att banken kräver amortering av det belopp som överstiger 75 procent av bostadens marknadsvärde. Resten får hänga kvar, för ur bankens synvinkel är det bara bra om låntagaren behåller sitt lån. Då har banken en säker kund som betalar ränta i ur och skur.

Så olika är alltså våra grannländer. Finländaren måste och vill gärna bli skuldfri i sinom tid. Svensken låter lånet följa med huset - till arvingarna i många fall.

Nyligen kastade finansborgarrådet Sten Nordin (moderat) fram förslaget att svenskarna borde börja amortera på lånen, kanske rent av tills de är helt återbetalda. Tvång vill han inte tala om, men nog en fast rekommendation från samhällets och bankernas sida för att sätta fart på återbetalningen.

Att diskussionen nu tagit fart i Sverige beror på risken för en bostadsbubbla. Diskussionen leder knappast till radikala förändringar, men den är en bra påminnelse om riskerna i det svenska systemet. Om det är lätt att få stora lån som inte betalas tillbaka kan bostadsmarknaden bli överhettad. Och om räntan plötsligt stiger dramatiskt är högt belånade hushåll illa ute.

Vilket system är då bättre för kunden - att låna amorteringsfritt eller med en återbetalningsplan på säg 30år? Svaret är att kunden vinner på återbetalning hur tufft det än kan kännas att både amortera och betala ränta i början.

Dagens Nyheter gav nyligen ett konsumentvänligt exempel på skillnaden: Den som har en miljon kronor i lån och amorterar av lånet på 30 år med 5 procents ränta är skuldfri efter 30 år och har då betalat en halv miljon i ränta.

Den som i stället väljer att inte amortera, betalar under 30 år en miljon kronor i ränta och har sedan hela lånet kvar.

Ja, ser vi på landskampen Finland-Sverige så har Virtanens en hel del pengar över för roligare saker på gamla dar medan Svenssons fortsätter att betala till banken. Men, för all del, kanske Svenssons njöt mera i unga år.

På spaning efter barbarerna

Länkar

Torsdag, 26 Januari 2012 08:20

I en artikelserie i Ny Tid granskar Peter Lodenius den europeiska populismen( 25.1.)Den är främlingsfientlig, antielitistisk och konservativ.

"Europas populistpartier har följts med stor och oroad uppmärksamhet den senaste tiden, också i Finland. Oron beror naturligtvis på att dessa partiers främsta budskap är främlingsfientlighet - historien visar vilka följderna kan bli när det budskapet utnyttjas samvetslöst.

Gruppen av partier har gått under olika namn. Man talade i tiden om protestpartier, men lämnade det när de visade sig vara mer bestående än man hoppats. Man kallar dem ofta extrema högerpartier, och det passar såtillvida att de är mycket värdekonservativa, ofta på ett aggressivt sätt, men på den socioekonomiska skalan, den som vanligen används för partier, kan de befinna sig någonstans i mitten. De går också under beteckningen främlingsfientliga partier, på basen av sin i dag viktigaste programpunkt, men det finns risk för att den övertas också av andra.

Populism är ett bredare begrepp och det som oftast används av forskare. Inte heller det är entydigt, i t.ex. USA och Norge har det används i en annorlunda betydelse. Men Timo Soini har skrivit sin gradu om landsbygdspartiets populism och kallar sig själv populist.

Tankesmedjor

har ägnat stort intresse åt dessa partier. I december presenterade finlandssvenska Magma, gröna bildningsförbundet Visio, centerns e2, den svenska liberala tanke-
smedjan Fores och den gröna europeiska stiftelsen GEF vid ett seminarium på Hanaholmen boken Populism in Europe som innehåller en järnranson fakta och funderingar kring de populistiska partierna, framför allt i Västeuropa, men i viss mån också i Central- och Östeuropa (boken kan köpas åtminstone från Visio).

Erica Meijers från den nederländska gröna vänsterns tankesmedja har redigerat boken. Hon inledde seminariet på Hanaholmen med att ställa frågan: Var skulle vi vara utan barbarer? Det var ju antikens greker som betecknade alla sina fiender som barbarer och kulturellt lägre stående, också om t.ex. perserna kan ha representerat en lika gammal kultur. Begreppet har levt vidare till våra dagar. Stereotypierna frodas och vi definierar oss ofta i motsats till "de andra". Barbarerna är ofta en fiende inte bara för de egentliga populisterna, utan för oss alla. Vi vill försvara den kristna civilisationen i Europa genom att bygga murar. Det är en nationalism i en ny skepnad. Barbarerna gestaltas nu av fundamentalistiska muslimer.

Som en orsak till denna utveckling såg Meijers globaliseringen, som fört världen närmare oss, som en annan avpolitiseringen. Ännu på 90-talet fanns en polaritet mellan vänstern och högern, men sedan övergav socialdemokratin sin ideologiska linje och den ersattes av teknokrati. Den gamla ideologiska motsättningen ersattes av en tudelning mellan den kosmopolitiska, liberala eliten och det konservativa folket. När man ansåg att den liberala eliten övergett folket fick populisterna överta rollen som folkets röst.

- Politik har blivit teknokratisk administration. Ändå bör det i politiken också finnas rum för känslor. Nu har sammandrabbningen mellan ideologier blivit en sammandrabbning mellan kulturer, på det sättet har motsättningarna återkommit, sade Meijers. Hon ställde frågan hur vänstern och de gröna borde reagera på den nya situationen.

- De borde se på hur populisterna lyckats framställa sin politik genom enkla begrepp och t.ex. stämpla islam som barbari. Vänstern borde föra fram sina egna bilder, känslor och målsättningar.

En socialdemokratisk röst

kommer i denna diskussion också den från Nederländerna - att diskussionen där blivit speciellt livlig beror enligt Meijers på att den nya generationen av populister, med Pim Fortuyn och Geert Wilders i spetsen, så hårt skakat den gamla bilden av Europas mest liberala samhälle.

René Cuperus, verksam i det nederländska arbetarpartiets tankesmedja, deltog i november 2010 i ett seminarium om dessa frågor ordnat av Sorsa-stiftelsen, de finländska socialdemokraternas tankesmedja. Han väckte då diskussion genom sin strävan att förstå populismen och genom sin kritik av multikulturalismen. Han har senare (i april 2011) gett en lista på tio förklaringar till den populistiska revolten i Västeuropa:

• Populismen ersätter den gamla motsättningen mellan höger och vänster med en ny motsättning mellan etablissemanget och folket.

• Populismen är en revolt mot (berättelsen om) globaliseringen.

• Populismen är en revolt mot det tyskarna kallar den andra moderniteten, som baserar sig på individualisering, övergivande av traditioner, kosmopolitism, nyliberal kapitalism och det globala nätverkssamhället.

• Populismen är arbetarklassens och den lägre medelklassens revolt mot akademikernas dominans i samhället och den offentliga debatten.

• Populismen är arbetarklassens hämnd efter socialistiska och socialdemokratiska partiers nyliberala förräderi i form av permanenta beskärningar av välfärdsstaten.

• Populismen är en farlig, xenofobisk revolt mot en illa skött migrationsrörelse i stor skala, som har negativa återverkningar i mycket högre grad på de lägre samhällsskikten än på de högre.

• Populismen är en revolt mot en värld som förändras alltför snabbt och där traditioner, identiteter och tryggheter inte längre respekteras.

• Där socialism och kristendom inte längre fungerar som moraliska och kulturella bromsar för globaliseringens nedbrytande process har populismen fyllt tomrummet - populismen är en romantisk, irrationell, emotionell revolt mot effektivitetens omänskliga filosofi som styr både marknaden och staten.

• Populismen är en revolt mot maktlösheten hos den politiska klassen, som förefaller att ha förlorat allt grepp efter att ha överlämnat kontrollen till globaliseringens och finansmarknadernas anonyma krafter och EU-teknokratins logik.

Ett nordiskt perspektiv

ges i skriften Liikkeitä laidasta laitaan. Populismin nousu Euroopassa, som getts ut av Magma, e2 och Visio. Den inleds av en artikel av Lisa Bjurwald om extremhögern i Europa, skriven för Fores. Bjurwald har ju också skrivit den tjocka och viktiga reportageboken Europas skam om samma ämne.

I skriften ingår också en artikel av Ann-Christine Jungar och Anders Ravik Jupskås om den populistiska partifamiljen i Norden. Ursprungligen har dessa partier haft rätt olika utgångspunkter - i nationalism, ekonomisk libertarianism, antietablissemangsretorik och agrarpopulism - men nu har de närmat sig varandra.

Jungar och Jupskås ser populismen som en tunn systemkritisk ideologi. Partierna bärs vanligen upp av en karismatisk ledare och förenas av vissa attityder. De ser samhället som extremt uppdelat i två delar, det rena folket och den korrumperade eliten. Den bilden behöver inte ha något med verkligheten att göra - "folket" trodde på Veikko Vennamo när han odlade den retoriken, trots att han själv i högsta grad tillhörde eliten. Till maktapparaten hör politiker, byråkrater, sakkunniga och akademiskt utbildade, t.o.m. kultureliten (som gynnar konst som folket inte förstår). EU representerar naturligtvis eliten i kubik. Politik är något som bedrivs av andra partier, medan populisterna är politikfientliga.

Populisterna ser folket som en enhet och anser sig representera det, i motsats till andra partier som talar för specifika grupper eller klasser. Från folket kan vissa grupper uteslutas, som romer, invandrare eller muslimer, man kan anse att det är fel att utsträcka välfärdstjänster också till dem. Man kan också intressera sig speciellt för delar av folket som är hotade av samhällsutvecklingen (t.ex. småbrukare).

Brytningspunkten

lokaliseras olika av olika forskare och skribenter, beroende på vilken de anser vara den viktigaste orsaken till populisternas frammarsch. Den österrikiska journalisten Barbara Hoheneder ser i Populism in Europe marknadsideologins seger som den avgörande orsaken.

Efter andra världskriget utvecklades den europeiska sociala modellen, bl.a. på basen av J.M. Keynes ekonomiska teorier. Samhället skulle ha ett ansvar för alla medborgares välfärd, full sysselsättning var ett centralt mål, den ekonomiska politiken skulle motverka konjunkturväxlingarna. "Kapitalism med mänskligt anlete" kallar Hoheneder den västeuropeiska modellen, som bl.a. stärkte fackförbundens inflytande.

I USA utvecklade dock Milton Friedman vid Chicago-universitetet en annan modell som innebar att staten inte alls skulle lägga sig i ekonomin, eftersom detta kunde skapa inflation. "All makt åt marknaden" var en paroll som stärkte företagens ställning avsevärt.

Margaret Thatcher och Ronald Reagan anammade Friedmans läror och slog t.ex. utan misskund ned stora strejker, skar ned på sociala förmåner och avreglerade finansmarknaden. Det sistnämnda var kanske den mest ödesdigra åtgärden, eftersom den stärkte bankernas makt, möjliggjorde nya spekulationsformer och banade väg för den stora finanskrisen två årtionden senare.

Den anglosachsiska modellen konkurrerade ut den västeuropeiska och Thatchers slagord "There is no alternative" fick en sådan genomslagskraft att det fick sin egen förkortning TINA. De som hade pengar satsade mera på de nya finansprodukterna, mindre på realekonomin, vilket ledde till att den ekonomiska tillväxten avtog och arbetslösheten ökade, likaså ojämlikheten.

Murens fall och Sovjetunionens sammanbrott stärkte uppfattningen om att det inte fanns något alternativ till den nyliberala modellen. Samhällsapparaten krymptes genom budgetnedskärningar och privatiseringar. Många med små inkomster fick det svårare att klara sig.

De drabbade reagerade ofta med ilska mot statsmakten, och eftersom också socialdemokraterna övergett många av sina gamla principer och anammat nyliberala idéer, såg många väljare även dem som en del av etablissemanget, "de gamla partierna", och vände sig i stället till populisterna. I länder med många invandrare lades skulden lätt på nykomlingarna, som man trodde fick oskäliga förmåner. Ledarna för den extrema högern var de första som insåg hur djup klyftan mellan eliten och väljarna hade blivit. De uppfattade att medlemmarna av den nya underklassen, "globaliseringens föräldralösa barn", inte längre förstod politikens språk, och började i stället använda samma språk som mannen på gatan. (Fast det hade nog redan Veikko Vennamo gjort.)

År 1983 kom det första tydliga utslaget av denna revolt när Jean Marie Le Pens Front National fick 11 procent av rösterna i det franska valet. År 1994 röstades Silvio Berlusconi in i Italiens regering och år 2000 var det Jörg Haiders tur i Österrike. Sedan har revolten rullat vidare över stora delar av Europa."