Andrea Reuter

Denna ständigt närvarande framtid

Andrea Reuter

Onsdag, 7 December 2011 10:43

Min bror är finsnickare med ett ohälsosamt mått av intresse för absolut allting, mina två låtsasbrorsor (brorsa från en annan morsa, brukar vi säga, men då kan ju någon få för sig att vi har samma far och det har vi ju inte heller) här i Stockholm jobbar som kaospilot och projektledare respektive hörlurstillverkare. Själv är jag filmjournalist. Ingen av oss sysslar alltså med forskning eller avancerad teknik eller dylikt. Trots detta landar våra diskussioner alltid i samma ämne. Vi börjar någonstans, går längs vingliga skogsstigar i diskussionens terräng och kommer fram till målet: Framtiden (med stort F). Hur kommer den att se ut, vad händer just nu, när kommer vi att få ta del av de möjligheter som vi bara drömde om i går?

Jag har skrivit om framtiden, närmare bestämt om Ray Kurzweils visioner kring singulariteten, här förut. Men det finns ju ingenting som är intressantare, ingenting som får mig mer engagerad. Jag står som sagt mitt i en ring av brorsor som snackar (läs: mejl- och facebook-konverserar) om de nyaste rönen inom robotteknologi, genforskning, datorers utveckling och annat som driver mänskligheten framåt i rekordfart. Och jag älskar det.

Vad är då det mest spännande som jag tagit del av de senaste veckorna? Ja, bl.a. en föreläsning av forskaren Cynthia Kenyon på en TED talk i somras (www.ted.com) där hon berättar att de hittat en gen för åldrande, lyckats blockera hormontillförseln till genen och därigenom hindrat åldrandet. Maskarna som utsattes för experimentet levde dubbelt så länge och med en hög livskvalitet ända till slutet. Samtidigt berättar Filip Hammar (ena delen av duon Filip & Fredrik) att han varit på en föreläsning i Los Angeles om framtidens medicin och teknologi där föreläsaren berättade att man inom en snar framtid kommer att kunna skriva ut nya kroppsdelar på en 3D-skrivare, alltså ta en stamcell från en människa och sedan få ut t.ex. en ny lever. Föreläsaren sade att alla som tjänar 100 000 dollar/år nu och fortsätter med det garanterat kommer att leva till 200 års ålder om man lyckas undvika olycksfall.

En långt mer prosaisk, men för mig ögonöppnande händelse (!), är att jag köpt en vätska som förlänger ögonfransarna. Som fungerar på riktigt! Det är alltså ingen tv-shopskvalitet på det hela, utan teknologin har kommit så långt att man kan få sina egna fransar att växa så de ser ut som lösögonfransar.

Det finns förstås miljoner andra exempel på allt som händer just nu, men för mig är det viktigaste det som skett inuti mig. Jag har bestämt mig. Jag vill fortsätta anstränga mig för att alltid vill vara i framkant, att vara en s.k. early adopter. Att hänga med i de tekniska landvinningarna (och tjäna pengar så jag har råd med dem) och inte minst att sköta om mig själv, att äta rätt, sova tillräckligt och motionera mycket. Helt enkelt att se till att hålla min ”prestanda” så hög som möjligt så jag kan ta del av alla möjligheter som erbjuds så fort de finns.

Jag kan förstås precis som de flesta ibland bli otroligt rädd när jag tänker på framtiden och allt vad den kan innebära, det finns så många katastrofscenarion som känns sannolika och människan är ofta rädd för förändringen. Men i stället för att oroa oss över sannolikheten för att ett mardrömsscenario ska hända tycker jag vi ska lägga all vår kraft på att drömma visionerna av vad vi har möjlighet att åstadkomma som en del av mänskligheten och som individer. Det kan nämligen bli så obeskrivligt fett.

Med humorn som vapen

Andrea Reuter

Onsdag, 4 Maj 2011 09:30

Usama Bin Laden är död. Sannfinländarna skrällsegrar i riksdagsvalet. Japan är det nya Tjernobyl. Och Englands Prince William gifter sig med pompa och ståt. Otaliga händelser som kommer att gå till historien har slagits om nyhetsutrymmet de senaste veckorna.

Men för mig bleknade allt det andra i lördags. I lördags hände nämligen något som för mig var verkligt historiskt: Barack Obama visade omvärlden att USA nu har en genuint kool president. En kool president med skitbra humor. Visst, presidenter har väl skämtat genom alla tider för att verka folkliga och mänskliga, men den humor Obama visade prov på var något nytt, det var genuint modern humor. Skarpsinnig, samtidskommenterande, elak och populärkulturellt refererande humor.

Platsen var Vita Huset och den årliga White House Correspondence Dinner, en tillställning för prominenta journalister som regelbundet rapporterar från Vita Huset. Presidentens tal på tillställningen ska förvisso vara mer underhållande än seriöst och Obamas fantastiska retoriska förmåga har vi sett bevis på förut, men att han besitter en sådan otrolig komisk tajming och ett sådant pokeransikte var en positiv överraskning.

Obama inledde med att visa upp sin födelseattest framför en vajande amerikansk flagga till en smörig låt med texten "I am a real American". Donald Trump och andra har de senaste veckorna gjort en affär av att ifrågasätta om Obama är född i USA, så det var förstås ett svar riktat till dem. Men sättet han gjorde det på, att på ett ironiskt vis använda den amerikanska storsvulstigheten med flaggor i slow motion och pompös musik, visade genast från början att det här talet hålls av någon med självdistans och humor. Obama fortsatte med att säga att han är orolig över att han tappar stödet hos sin kärngrupp av understödare, Hollywood-skådespelare, eftersom han hört att Matt Damon är besviken på hur han skött sig den senaste tiden. Detta kontrade han med att säga att han sett Damons nyaste film Adjustment Bureau och att han tyvärr måste säga att han i sin tur är besviken på Damon.

Och så fortsatte han. Smart och roligt plattade han till sina belackare, främst då Donald Trump och den reaktionära tv-kanalen Fox. Ibland närmade sig komiken nästan det absurda, som när han fällde det omedelbart klassiska citatet "Donald Trump often appears on Fox, which is ironic, because a fox often appears on Donald Trump's head". Kamma-håret-över-flinten-mannen Trump var gäst på middagen och såg definitivt inte road ut. Nu ska jag inte förstöra genom att berätta allt Obama sade (och visade!), ni får helt enkelt kolla in hans tal själva på Youtube ( följ gärna upp det med Saturday Night Live-komikern Seth Meyers tal som han höll efter Obama). Det är tjugo välinvesterade minuter.

Att South Park-skaparna Trey Parker och Matt Stone skulle få konkurrens på vem som gör den intelligenaste och hårdaste populärkultursrefererande humorn i USA hade jag inte kunnat föreställa mig. Och att det var deras egen president som stod för den konkurrensen? Aldrig hade jag trott det. Tack, Obama.

Singulariteten är nära

Andrea Reuter

Torsdag, 10 Mars 2011 15:17

År 2029 uppnår mänskligheten singularitet. Alltså när människa och maskin blir ett. Detta har framtidsforskaren Ray Kurzweil påstått länge, men det var först när jag häromdagen såg dokumentären om honom, Transcendent Man, som jag verkligen insåg hur spännande, skrämmande och livsomvälvande mänsklighetens framtid är.

Först lite fakta om Ray Kurzweil: han är framtidsforskare och uppfinnare, ekonomiskt oberoende via alla sina uppfinningar, han förutspådde Östblockets fall och internet, han äter 200 olika piller per dag och han gör allt för att mänskligheten ska uppnå odödlighet innan han själv dör. En genuin excentriker alltså. Att han i vissa avseenden kan verka lite utflippad, gör dock inte att han har fel. Bland hans forskarkollegor finns det olika åsikter kring när och hur människa och maskin blir ett och framförallt kring vad konsekvenserna av detta blir, men det finns en sak som ingen av dem ifrågasätter: ATT det kommer att hända.

Det räcker med att titta på vad som hänt med internet och mobilteknologi de senaste åren för att förstå hur snabbt teknologin utvecklas och hur snabbt vi som människor tar den till oss. Med en smart mobiltelefon i handen har vi redan nu tillgång till all mänsklig kunskap, en vanlig dator är miljoner gånger snabbare, billigare och mindre än de första datorerna som kom för fyrtio år sedan. Just nu har en vanlig dator ungefär samma intelligens som hjärnan hos en mus, mycket snart ökar kapaciteten till samma som en mänsklig hjärna och därefter är det inte länge tills en enda dator är lika intelligent som alla mänskliga hjärnor. Den exponentiella kurvan stiger brant och kombinationen av vår kunskap i bioteknologi, nanoteknologi och robotteknologi gör att utvecklingen inom alla områden hela tiden blir snabbare och snabbare. Att googla bara genom att tänka något är inte många år borta.

Förutom artikeln i Time Magazine 21 februari (2045: The Year Man Becomes Immortal?

http://www.time.com/time/health/article/0,8599,2048138,00.html är det här något som knappt diskuteras. Eller har ni sett ett debattprogram där filosofer, datautvecklare och vanliga människor diskuterar implikationerna av ett samhälle där datorerna utvecklat artificiell intelligens? Det är definitivt på tiden att vi börjar diskutera de här frågorna.

Trots att det kan låta som fullständig science fiction att maskiner kommer att få medvetande så är detta något som kommer att hända. Och det kommer att hända under vår livstid. Bäst att börja förbereda sig redan nu.

Prata om det, du är inte ensam

Andrea Reuter

Måndag, 10 Januari 2011 10:07

De senaste månaderna har man i media och kafferum världen över dagligen diskuterat Wikileaks och dess frontman Julian Assange. Frågorna är många: gör Wikileaks rätt när de släpper hemligstämplade dokument, hur påverkas världen av Wikileaks närvaro och har den traditionella journalistiken misskött sitt granskande uppdrag. Och så förstås då Assange, en man vars aura av internationell gentlemannatjuv inte kan sluta fascinera mig. Han är som bekant anklagad för sexuellt ofredande i Enköping (av alla ställen), ett faktum som föranlett allt från konspirationsteorier om att CIA tvingat tjejerna att vittna falskt till ett ifrågasättande av det svenska rättssystemets oavhängighet.

Debatten kring Wikileaks och Assange är både viktig och intressant (jag kan rekommendera den svenska debattsajten newsmill.se för dem som vill fördjupa sig i frågan), men det jag vill ta upp här är en diskussion som uppstod inspirerad av anklagelserna mot Assange.

En diskussion som startades av finlandssvenskan Johanna Koljonen, uppskattad kulturjournalist verksam i Stockholm, när hon precis innan jul skrev en personlig text om sexuell kränkning i Dagens Nyheter. Efter att hon under epitetet "prataomdet" på Twitter öppnade upp diskussionen, uppstod det en svallvåg av kvinnor (och män) som tog bladet från munnen och började diskutera de svåra och flytande gränserna i det sexuella samspelet mellan vuxna människor. Kan man säga nej morgonen efter att man haft sex natten innan, var man kanske för berusad vid samlaget för att ens kunna bedöma om man egentligen ville ha sex, har man tigit om sexuella närmanden på jobbet för att man inte vill vara besvärlig. Behovet av att prata om de här intima, svåra och ofta pinsamma frågorna visade sig vara oerhört stort.

Jag är 32 år gammal, så det senaste året har jag minst varje månad fått besked om att vänner och bekanta är gravida. För de flesta har graviditeten resulterat i en underbar skrikande liten unge, men flera stycken har också drabbats av missfall. Eftersom de flesta missfall sker inom den första trimestern (innan man börjat berätta om graviditeten) och eftersom de gravida kvinnorna tyvärr ofta huvudlöst nog på något sätt känner sig skyldiga är missfall något man sällan pratar om. Det är förstås förståeligt, det handlar ju om en otroligt privat och också ogreppbar sorg som man har all rätt att hålla för sig själv. Men de som pratat om det vittnar om att det varit en fantastisk lättnad när de gjort det. Plötsligt har det visat sig att nästan alla kvinnor i deras omgivning varit med om det, att det är en gemensam erfarenhet som par har genomlidit på egen hand trots att förståelsen och stödet funnits så nära som hos en faster eller bästa kompisen.

När min mamma insjuknade och till slut dog i cancer för nästan fyra år sedan upplevde jag samma sak. När jag berättade om henne och min sorg visade det sig att nästan alla runt omkring mig haft en nära släkting som dött i cancer, att denna livsomvälvande upplevelse delades av förvånansvärt många i min närhet. Detaljerna i berättelserna skiljer sig alltid från varandra, men känslorna som de föder är gemensamma: sorgen, osäkerheten, hjälplösheten, känslan av att vara ensam om sin upplevelse. Bara genom att prata om saker och ting kan vi hjälpa varann att bära dem. Så prata på.

Framgångsvåg för svensk film

Andrea Reuter

Tisdag, 23 November 2010 10:34

Med Julianne Moore och Jonathan Rhys Myers i huvudrollerna och en budget på 22 miljoner dollar kunde skräckfilmen Shelter, som i går hade svensk premiär på Stockholms internationella filmfestival inför en fullsatt biosalong, vara vilken Hollywoodproduktion som helst.

Men för oss här i Sverige är den inte det. Männen bakom filmen är nämligen den svenska regissörsduon Måns Mårlind och Björn Stein, som med den svenska thrillern Storm (2006) i bakfickan åkte över till USA och fick chansen att visa vad de kan göra med en sju gånger så stor budget.

Samtidigt som publiken ryser på visningen av Shelter pågår inspelningen av The Girl with the Dragon Tattoo på Stockholms gator. Det är den väletablerade regissören David Fincher (Fight Club, The Social Network) som tagit plats i regissörsstolen för den amerikanska nyversionen av Stieg Larsson-deckaren Män som hatar kvinnor.

Läs mer

Den överdrivna politiska korrektheten

Andrea Reuter

Måndag, 27 September 2010 09:49

För exakt en vecka sedan vaknade jag tillsammans med ca 9 miljoner andra upp i ett nytt Sverige. Ett Sverige där det rasistiska partiet Sverigedemokraterna (SD) tagit sig in i riksdagen med 20 mandat och en vågmästarroll. Förfärade upprop skallade på debattsidor, Facebook-statusar och på Sergels torg, där 10.000 personer samlats för att demonstrera mot SD. Jag tycker givetvis också att det är chockerande att nästan 400.000 svenskar röstat på SD, inte bara för att SD för en rasistisk och otidsenlig politik utan också för att deras politiker verkar så sanslöst korkade. Den intellektuella nivån rör sig någonstans långt under den genomsnittliga supande och knullande dokusåpadeltagarens och den huliganartade "Jimmie Åkesson, tja-la-la-la-la"-ramsan som skallade på deras valvaka fick mig att vilja gå under jorden av skam där framför tv-apparaten.

Läs mer

Finlandssvenskarna invaderar den svenska filmvärlden

Andrea Reuter

Måndag, 3 Maj 2010 11:50

Lincoln Center i New York är världens största kulturcentrum. Utbrett över flera kvarter på Upper West Side på Manhattan finns allt från The Metropolitan Opera till legendariska dansskolan Juilliard. Lincoln Center har också ett respekterat Film Society och det var i samarbete med det som Svenska Filminstitutet och Svenska Institutet för några veckor sedan sparkade igång den största svenska filmserien som någonsin visats i USA. Under rubriken Northern Exposures: Sexuality and Social Change in Swedish Cinema visades över 40 svenska filmer från tidiga stumfilmer till de senaste årens festivalpärlor.

Under invigningshelgen var jag på plats som en av Svenska Filminstitutets representanter och det var först när jag bläddrade i det fina programbladet som jag insåg att den historiska delen av filmserien ramades in av filmer gjorda delvis av finlandssvenskar. En av de allra tidigaste stumfilmerna i serien var Thomas Graals bästa film från 1917, regisserad av Mauritz Stiller, en av stumfilmsålderns största stjärnor. Född och uppvuxen i Helsingfors flyttade Stiller i ung ålder till Stockholm där han som en av svensk Filmindustris huvudregissörer (den andre var Victor Sjöström) inte bara gjorde ett flertal filmer som gått till filmhistorien som banbrytande och moderna utan även lyckades med konsten att upptäcka Greta Garbo. Inte för inte döptes en av de tre biograferna i Filmhuset till Bio Mauritz.

I andra ändan av den historiska delen av filmserien hittar vi Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander från 1982. Producent för den var en av Magmas kolumnister, Jörn Donner, som i den producentrollen fortfarande är den enda finländare som tagit emot en Oscarstatyett. Donner har förvisso ingen biograf uppkallad efter sig på Filmhuset, men han var VD för Svenska Filminstitutet i fyra år i slutet av sjuttiotalet så även hans ande svävar i allra högsta grad över den svenska filmhistorien.

Stiller och Donner fick mig att fundera på hur den finlandssvenska närvaron i svensk film ser ut nuförtiden och svaret är att den är rätt så synlig och definitivt på tillväxt. Finlandssvenska regissören Klaus Härös svenska filmer har mottagits fint av den inhemska publiken och prisbelönats på utländska festivaler och den senaste Guldbaggen för bästa kvinnliga skådespelerska gick till Stina Ekblad (för andra gången!) för hennes fantastiska rollinsats i Det enda rationella, en tragikomisk film om två gifta par som försöker leva under samma tak efter att mannen i det ena paret (Rolf Lassgård) och kvinnan i det andra paret (Pernilla August) förälskat sig i varandra. I Ekblads välartikulerade finlandssvenska mun blir Jens Jonssons intelligenta manus till svart komik på hög nivå. Se den om ni har chansen. Förutom Ekblad syns hennes namne Stina Rautelin i femtioelva Beck-filmer och Linda Zilliacus gjorde för några år sedan huvudrollen i Om Sara. Det gemensamma för nyss nämnda rollfigurer är att det ingenstans i manus förklaras varför de talar finlandssvenska, de gör det bara och det är hur naturligt som helst.

Förutom ovannämnda finlandssvenskar har vi dessutom filmkritikern Johanna Koljonen, framröstad som en av Sveriges bästa kritiker i senaste numret av Nöjesguiden, filmfotografen Mimmo Hildén, b-fotograf i flera av årets kommande filmer och så undertecknad som lobbyist på insidan i Filmhuset. Jag tror inte att svenskarna ens märker att vi sakta men säkert tar över. Vi bidar vår tid. Vänta ni bara.