Sök

Tidigare kolumnister Andrea Reuter Prata om det, du är inte ensam

Prata om det, du är inte ensam

Andrea Reuter

De senaste månaderna har man i media och kafferum världen över dagligen diskuterat Wikileaks och dess frontman Julian Assange. Frågorna är många: gör Wikileaks rätt när de släpper hemligstämplade dokument, hur påverkas världen av Wikileaks närvaro och har den traditionella journalistiken misskött sitt granskande uppdrag. Och så förstås då Assange, en man vars aura av internationell gentlemannatjuv inte kan sluta fascinera mig. Han är som bekant anklagad för sexuellt ofredande i Enköping (av alla ställen), ett faktum som föranlett allt från konspirationsteorier om att CIA tvingat tjejerna att vittna falskt till ett ifrågasättande av det svenska rättssystemets oavhängighet.

Debatten kring Wikileaks och Assange är både viktig och intressant (jag kan rekommendera den svenska debattsajten newsmill.se för dem som vill fördjupa sig i frågan), men det jag vill ta upp här är en diskussion som uppstod inspirerad av anklagelserna mot Assange.

En diskussion som startades av finlandssvenskan Johanna Koljonen, uppskattad kulturjournalist verksam i Stockholm, när hon precis innan jul skrev en personlig text om sexuell kränkning i Dagens Nyheter. Efter att hon under epitetet "prataomdet" på Twitter öppnade upp diskussionen, uppstod det en svallvåg av kvinnor (och män) som tog bladet från munnen och började diskutera de svåra och flytande gränserna i det sexuella samspelet mellan vuxna människor. Kan man säga nej morgonen efter att man haft sex natten innan, var man kanske för berusad vid samlaget för att ens kunna bedöma om man egentligen ville ha sex, har man tigit om sexuella närmanden på jobbet för att man inte vill vara besvärlig. Behovet av att prata om de här intima, svåra och ofta pinsamma frågorna visade sig vara oerhört stort.

Jag är 32 år gammal, så det senaste året har jag minst varje månad fått besked om att vänner och bekanta är gravida. För de flesta har graviditeten resulterat i en underbar skrikande liten unge, men flera stycken har också drabbats av missfall. Eftersom de flesta missfall sker inom den första trimestern (innan man börjat berätta om graviditeten) och eftersom de gravida kvinnorna tyvärr ofta huvudlöst nog på något sätt känner sig skyldiga är missfall något man sällan pratar om. Det är förstås förståeligt, det handlar ju om en otroligt privat och också ogreppbar sorg som man har all rätt att hålla för sig själv. Men de som pratat om det vittnar om att det varit en fantastisk lättnad när de gjort det. Plötsligt har det visat sig att nästan alla kvinnor i deras omgivning varit med om det, att det är en gemensam erfarenhet som par har genomlidit på egen hand trots att förståelsen och stödet funnits så nära som hos en faster eller bästa kompisen.

När min mamma insjuknade och till slut dog i cancer för nästan fyra år sedan upplevde jag samma sak. När jag berättade om henne och min sorg visade det sig att nästan alla runt omkring mig haft en nära släkting som dött i cancer, att denna livsomvälvande upplevelse delades av förvånansvärt många i min närhet. Detaljerna i berättelserna skiljer sig alltid från varandra, men känslorna som de föder är gemensamma: sorgen, osäkerheten, hjälplösheten, känslan av att vara ensam om sin upplevelse. Bara genom att prata om saker och ting kan vi hjälpa varann att bära dem. Så prata på.

1 Kommentarer Add Comment
0
I Wikileaks' skugga
skriven av Irony den 10.1.2011
Vem bryr sig om Bradley Manning, den unga mannen som gav Wikileaks de hemligstämplade dokumeneterna. Rättegången börjar nästa vår, och Mannig får kanske livstidstraff. Men Assinge är alla flickors hjälte.
Röster: +0
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy