EU(ro)realism – demokrati och dess föverkligande

Fredag, 5 Augusti 2011 07:36

Anna-Karin Friis

Jag har bemötts med ilskna kommentarer, förakt, förtal, iskyla och utfrysning ur vissa kretsar i respons till mina tidigare kolumner och artiklar där jag reflekterat kring maktpositioner inom EU, bristen på demokratisk insyn och intresserepresentanters otillbörliga inflytande.

Jag kan bara försvara mig med att jag vet jag talar om. Med åratal av EU-erfarenhet, utbildning på området, ett vitt kontaktnät och journalistisk yrkesetik står jag för välgrundad analys av EU-politik. Jag kan inte säga att jag är överraskad, men jag finner sannerligen den bakomliggande dynamiken anmärkningsvärd.

Med det avser jag den arbets- och umgängeskultur som uppstår i EU-kvarteren i Bryssel, då var och en har sin ur europeiskt perspektiv pyttelilla, men desto viktigare, intressesfär att värna om och sitt frimärksstora revir där man gör sig viktig. Kontentan är att alla förväntas gå i samma lämmeltåg och inte ifrågasätta varandras intressen, för så länge EU-systemet och budgeten växer så har alla som etablerat sig något att vinna av de EU-medel som står till buds.

Klientelism, med andra ord, där var och en har sin beskyddare i form av kommissionärer, politiker och tjänstemän att åberopa och som bäddat för ett system av särdeles trångsynt navelskåderi. Och sannerligen ett system som går hand i handske med den lokala klientelismen och korruptionen i Bryssel, karaktäristiskt för den fransktalande gemenskapen i Belgien.

Det jag försöker etablera är ett begrepp har myntats som eurorealism av EU-skeptikerna, då utan att hänföra sig till enbart valutan. Man bör reflektera kring vilka uttryck europeisk integration kunde ta utan att begränsa sig till att acceptera den utformning har antagit. Jag tror att det kritiklösa förhållningssättet till EU, som blivit närmast dogmatiskt bland finländska intressen och som likväl är karaktäristiskt för ledande politiker i de flesta andra EU-länder, härrör delvis ur det faktum att EU med dess sju institutioner är så pass oöverskådligt; splittrat av medlemsländeras språkmurar och kulturkrockar och enat av ett teknokratiskt maskineri som få politiker rår över i den mån att man där lyckas omsätta någon politisk vision.

Tjänstemännen inte att förglömma; trots Europaparlamentets profilhöjning är EU-kommissionens initiativrätt till lagstiftning det riktgivande instrumentet och medlemsländernas ambassadörer i nyckelställning som det beslutsfattande organet för största delen av EU-lagstiftningen.

Den grå eminenensen, ett bäste broder-system med ytterst få kvinnor, är fortfarande det mest inflytelserika organet i Bryssel, men sin position till trots det mest hemlighetsfulla. Faktum är att medlemsländernas tjänstemän lyckas lägga sordin på sina förberedande möten så att man slipper en offentlig granskning av lagstiftningens sakinnehåll. Koordineringen av vad som ges offentlighet är nästintill total. Debatten kring eurokrisen har präglats av ren desinformation. Vid det senaste eurotoppmötet i slutet av juli fördes offentligheten avsiktligt bakom ljuset av toppolitikerna som antog en flummig utfästelse på politiskt kraftspråk där man lovade och svor vid allt heligt att man bistår Grekland.

Det tog finansanalytiker över en vecka att klura ut att toppmötet de facto ökat landets skuldbörda, krävt obligationsinnehavare på en viss, men inte betydande, nedskrivning av värdepapperen och inrättat nya befogenheter för den europeiska stabilitetsmekanismen, som dock inte kan utövas innan motsvarande lagtexter har definierats och ratificerats.

I demokratiskt och författningsmässigt hänseende har man vid det här laget galant med sjumilasteg förbigått grundtesen om att EU-länderna inte svarar för varandras skulder. Politiskt har kappvändningen blivit turbulent; det är inte ens ett och ett halvt år sedan tyska förbundskanslern Merkl röt ett rungande "kein Geld!" till grekerna. Den andra Greklandsräddningen blev särskilt pinsam för finländarna som lovat att Portugal var den sista sjöräddningen och som inte fick igenom kraven på säkerhet för tilläggslånen, eftersom det betraktades som orealistiskt. Istället försökte finländarna bedyra att Greklands offentliga ekonomi nu står under specialgranskning i ett årtionde, även om EU:s system för makroekonomisk styrning, som rotts i land med sju mödor och besvär, enligt alla bedömningar blir en papperstiger. Vilket i sig är välkommet, eftersom långtgående ekonomisk styrning är en befogenhet som EU fördragsrättsligt inte besitter och som är synnerligen tvivelaktig ur demokratihänsyn eftersom den inkräktar på folkvalda parlaments suveränitet.

Jag har ruckats i tron på att EU-kommissionen skulle stå för politisk ansvarighet. Kommissionskollegiet kan inte avsättas annat än i undantagsförfaranden som är så osannolika att möjligheten är så gott som obefintligt. Kommissionen reagerar i motsats till en nationell regering inte på demonstrationer och visar ingen förståelse för allmänhetens krav; den illusionen lät ordförande Barroso söndra via ett språkrör då Aten skakades av upplopp. Officiellt var kommentaren ett arrogant konstaterande om att visst har ju folk rätt att demonstrera men polisen ska allt hålla ordning på dem. Översatt i klartext betyder det att man skiter i demonstranter, man skiter i den allmänna opinionen och varför inte? Kommissionen är inte folkvald utan står för ett byråkratiskt elitstyre som är verklighetsfrämjat till den grad att man baxnar. Man måste se Barrosos maktsträvanden mot bakgrund av att det här är frågan om en administration som aldrig gjort annat än detaljreglering, vidlyftiga planer för ökad integration och som framför allt haft till uppgift att fördela medel som ställts till förfogande självgivet utan att man haft en skattebas. Problemet har snarare varit för mycket pengar som satsats oändamålsenligt och ineffektivt och som inte tacklat de verkliga utmaningarna vad gäller arbetslöshet och offentlig service.

Jag bävar för en administration som anammat tesen att pengar alltid finns till handa och att man bara hittar på användning för medlen, då samhällsbygget handlar om komplexa förpliktelser för service och bastrygghet och ett fungerande system som gynnar alla. Arrogansen med vilken EU-kommissionen presenterade sin fantasi om en ny EU-budget från 2014 med en ökning på fem procent och slutsumma på över en biljon euro mitt i högsommaren var olidlig. Påståendet om att vi behöver "mera EU" i tider av ekonomisk nedgång är egennyttigt och befängt. I samma veva ska EU-institutionernas personalstadgar förnyas. Cyniker påpekar att det vore dags att skära i löner och förmåner som inte kan motiveras med annat än egennyttiga argument; bland annat den ökända partiella pensionsförmånen vid fyllda 55 år, trots att man för gemene man vill binda pensionsåldern till den stigande förväntade livslängden, eller så lönen, som för en ny kvalificerad tjänsteman uppgår till över 4000 euro, medan den i Tjeckien lär ligga på 600 euro. EU-byråkratin har kört in sig i en återvändsgränd som kräver nedmontering. Men trots de EU-skeptiska tongångarna i allt fler medlemsländer går vi genom valuta- och skuldbördekrisen mot närmare integration.

Användningen av offentliga medel kräver politisk ansvarighet och insyn och demokratisk förankring och då medel går till att garantera andra länders skulder har man skapat en paradox som ytterligare underminerar EU:s legitimitet. Jag kan inte se att kommissionsordförande Barrosos maktsträvanden skulle leda till ett instiftande av demokratisk ansvarighet utan snarare ett maktsystem där man vägrar vidkännas en vettig offentlig politisk diskussion utan tvärtemot vill styra opinionsbildningen.

3 Kommentarer

Ord och inga visor!

skriven av JohanS den 11.8.2011

Anna-Karin har väl till en del rätt i sina analyser om situationen i EU och hur den står långt ifrån den verklighet hon känner, men trots allt är det bara ord hon presterar. Jag saknar alternativen till den nuvarande situation, vad vill hon uppnå. Som texten nu ligger så spelar hon ju på samma populismens arroganta gitarr som Timo S och andra EU-fientliga partiers munviga språkrör.

Anna-Karin skulle vara trovärdigare om hon istället för att rada upp allahanda negativt laddade ordvändningar skulle komma med konkreta förslag eller åtminstone några som helst visioner om vad hon önskar istället.

Och vissa saker har hon nog missförstått: det sista EU-kommissionen borde göra är att lyssna till folkopinionen, för hur i alla sina dar ska den hitta den "rätta" folkopinionen? Tror Anna-Karin faktiskt att möbeln på gatorna representerar folkopinionen? Är det opinionen i Tyskland, som ju finansierar det mesta av EU som vi ska höra på, eller är det opinionen i Grekland, där man fortfarande tycks anse att resten av Europa ska understöda deras låga pensionsålder?

EU har ett system som är svårt att överskåda, och det finns en hel del som borde byggas om, men igen tror jag nog att Anna-Karin borde titta sig omkring i Bryssel och fråga sig om det faktiskt stämmer att de högsta tjänstemännen kan få max 18.000 euro i lön, medan Yles chef i lilla Finland får 25.000? Vem har större ansvar, längre arbetstid, ett större personligt helvete? Har EU-kommissionen faktiskt bara 32.000 tjänstemän, av vilka nästan 10.000 är lokalt eller temporärt anställda? Denna skara förväntar sig medlemsländerna, NGO's, och en massa ensaksrörelser varje år ta på sig en allt större arbetsbörda, och nu ska antalet dessutom skäras ner med 5% under de kommande åren. Utan att arbetsbördan minskas....

Sen finns det ju saker och ting som skulle kunna skäras bort i institutionerna, men jag skulle nog först kolla in andra institutioner än EU-kommissionen. Ta fast Revisionsrätten där alla länder ska ha sin egen ledamot (med sekreterare, assistenter, kabinett, chaufför, etc.), fast hela institutionen har en arbetsstyrka om 890 personer! Alltså går kanske upp till en tredjedel till att upprätthålla en ledning som ingen utomstående förstår vad de behövs till. Revisorer behövs nog.

Kanske Anna-Karin har en lång erfarenhet av EU-frågor, det kan nog stämma. Men när hon klagar på att hon har bemötts av ilskna kommentarer, kyla osv., så kanske hon borde också kolla in spegeln. Vad kan man annat säga om hennes kolumner här i Magma än att de är fyllda av ilskna kommentarer, dåligt underbyggda argument, populism? Skriv bättre och du bemöts bättre.

Röster: +0

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Genmäle

skriven av Anna-Karin Friis den 22.8.2011

Bäste Johan S(.....?), minns att du opponerade dig mot min kolumn där jag argumenterade för att politik borde reglera näringsliv och inte tvärtom. Jag undanber mig dina familjära tillmälen, det här är en diskussion i sak där stilistiskt bör uttrycka sig med viss finess. Jag är ledsen om jag slår hål på din illusion, men faktiskt finns det orsak att ifrågasätta EU-institutionernas ändamålsenlighet och faktiska verksamhet. Därmed icke sagt att jag skulle motsätta mig internationalisering eller vara partipolitiskt bunden. Mina reflektioner bygger på att tolka och ge mening åt de kommentarer jag observerar i olika politiska sammanhang. Det är fullkomligt grundläggande antagande att skattemedel och finansiella och andra förpliktelser som stater ingår ska övervakas i demokratisk ordning. Inom loppet av ett drygt år har EU-länderna gått mot det som unionsfördragen uttryckligen förbjuder, dvs. en så kallad transferunion som bygger på direkta penningöverföringar, i det här fallet via lånearrangemang på oklara och osäkra premisser. Politiker och debattörer i Finland börjar vakna upp till att ifrågasätta de federalistiska ansatser som tagit ett stort språng framåt, för regeringens och tjänstemäns inställning till EU i Finland har långt präglats av en dogmatisk acceptans och EU-bejakande utan nyanser eller reflektion kring alternativ. EU-byråkratin föder sig själv; då man skapat en så omfattande administrativt system bygger det på att ständigt komma med nya förslag och omarbeta lagstiftning utan att man kan påvisa att det är meningsfullt. Däremot är EU-kommissionen inte ens i den mån verklighetsförankrad att man skulle uppfatta sig som bunden vid utvecklingen i realekonomin och kostnadsstrukturen som skenar i den offentliga ekonomin; nej, EU-budgeten bygger medlemsländernas betalningsförpliktelser och en andel i vissa indirekta skatter och avgifter under devisen ”mera EU”, som ska anses vara av godo. EU-kommissionen vaknade sent upp till den ekonomiska krisen och har sedan dess inte producerat annat än floskler och reklam om ”tillväxt och jobb” utan någon ansvarsfull politisk ansats till att greppa komplexiteten. Vad gäller att frammana europeisk integration är Europaparlamentet en ivrig påhejare och drivkraft. Oroande är att parlamentet har antagit en egen organisation som inte förefaller demokratiskt försvarbar; dels kvävs man av de tilltagande kraven på gruppdisciplin och dels avhandlas alla vägande beslut antingen av talmanskonferensen eller en liten krets av utskottsordföranden. Björn Wahlroos liknade i förra fredagens Taloussanomat EU:s förvaltningsmodell och reglering vid det kinesiska enpartisystemet och EU-kommissionen vid Kinas politbyrå. De facto har liknelsen föresvävat mig också; EU-kommissionens eftersträvar ett ständigt växande maktsystem som binder inne olika slags intressen i en nykorporatistisk modell utan att man bygger sin legitimitet på fungerande folkrepresentation och politisk ansvarighet.

Röster: +1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Tack för reaktionen

skriven av JohanS den 24.8.2011

Jag motsätter mig på intet sätt idéer om att ändra EU's institutioner och system, jag opponerar mig emot din kritik utan ansvar, utan alternativ.
Berätta först vilka delar av EU-politiken som ska helt renationaliseras, där EU inte ska ha någon som helst roll, för det är det första steget. Om det är jordbrukspolitiken så kan vi spara in en hel del, eller är det miljöpolitiken? Visst kan jag gott konstatera att det säkert går att spara. Problemet är bara att jag inte har kommit på något område där det går för sig utan att något medlemsland protesterar. EU-institutionerna har redan sparat in flera miljarder på försämrade förmåner och löner för tjänstemännen sedan 2004, och vill nu spara ytterligare, men jobbet bara ökar.
Berätta gärna också hur du vill bygga upp en legitimitet på fungerande folkrepresentation och politisk ansvarighet för EU-kommissionen. Kommissionen befolkas ju av ett antal tjänstemän med helt normal tjänstemannaansvar, precis som hemma i Finland. Inte är ministeriernas tjänstemän i Finland mera politiskt ansvariga än de i EU. Ledningen sköts av "ministrar", som kan avsättas av EU-parlamentet, som är folkvalt. Men, du tycker ju att Europaparlamentet inte heller fungerar.
Du konstaterar att EU-kommissionen vaknade sent till den ekonomiska krisen, och producerar bara floskler och reklam. Du tycker alltså att situationen skulle vara bättre om kommissionen inte skulle ha agerat? Om nu kommissionen inte har greppat komplexiteten, berätta vem som har gjort det, Björn Wahlroos? Kom nu för all del ihåg att han faktiskt har erkänt att han inte kunde förutse den grekiska krisen. Precis som inte heller ratingagenturerna som nu nog skriker högt. Björn Wahlroos har mig veterligen inte heller kommit med några förslag om hur EU's styrsystem kunde ändras, det väntar jag mig inte heller. Han är bra på ekonomi och på att kritisera, ganska usel när det gäller politik (från unga år).
Du försöker beskriva komplexa skeenden och företeelser i korta kolumninlägg, packade med vad du tycks tycka vara stilistisk finess, men som jag anser ha samma sorts populistiska laddningar som Soini kommer med. Du tycks ha missförstått mina inlägg; jag håller med om en hel del av vad du skriver, men jag saknar lösningarna. Det är lite som det här med demokrati: det är ett system som har en massa brister och som är tungrott och besvärligt. Jag har bara inte hittat något alternativ, och tills jag hittar ett så håller jag fast vid vad jag har. Om du hittar på en lösning på hur man sammanjämkar olika kulturer, politiska åsikter, samhällssystem, historisk börda, klimat, osv. med högre effektivitet än vad EU-institutionerna idag gör (för de är häpnadsväckande små och effektiva), så följer jag dig gärna. Tills dess ser jag gärna flera kolumner om livet i EU, de är tankeväckande och intressanta. Men vänligen lämna bort de värdeladdade uttrycken och koncentrera dig på att rapportera om vad som verkligen händer och inte på det som du tror att händer

Röster: +0

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp