Barbro Allardt-Ljunggren

Jólasveinn håller Island i spänning

Barbro Allardt-Ljunggren

Fredag, 10 December 2010 10:31

I dagarna avgörs om Island kommer att kunna inleda sitt julfirande som traditionen bjuder den 12 december i en atmosfär av samråd och lugn. Den morgonen anländer nämligen den första av Jólasveinnarna (" julgossarna, julmännen") från fjällen och lägger i bästa fall en liten gåva i en sko som isländska barn placerar i sina fönster. Detta förutsätter att barnet uppfört sig väl, annars blir det istället något trist såsom en rå potatis. Och så anländer en Jólasveinn morgon efter morgon fram till julafton för att sedan i tur och ordning varje kväll återvända till fjälls i en process som tar sammanlagt 26 dagar dvs fram till Trettondagen.

För en trebarnsmor, föralldel med unga vuxna barn idag, förefaller detta vara ett genialiskt sätt att få mindre barn att bete sig väl i en tid som i de flesta fall är hektisk för barnens föräldrar såväl i arbetsliv som privat. Också för de vuxna vankas något gott i dessa tider, firandet av Islands skyddshelgon, Þorlákur (Thorlakur), kvällen före julafton.

Frågan om allmän samhällsro relaterar till Icesave, dvs internetfilialen till den privata isländska banken Landsbanki, som gick i konkurs sensommaren 2008. Då hade brittiska och holländska sparare deponerat stora summor i filialen, summor som enligt den europeiska bankgarantin till stor del skulle återbetalas, sammantaget åtminstone en bit över 4 miljarder euro. Men den isländska staten ersatte då enbart de isländska spararna och lämnade de andra staterna att ersätta sina landsmän. Därefter har dessa länder hållit Island återbetalningsskyldigt.
Ett år har nu gått sedan Islands parlament , Alltinget, med knapp majoritet antog en lag som slutligt skulle reglera denna skuld till men som aldrig stadfästes eftersom Islands president, Ólafur Ragnar Grímsson, i en mycket oväntad åtgärd förpassade förslaget till folkomröstning. Efter ett år i ett oklart läge och med många förhandlingsmödor bakom föreligger idag (den 9 december 2010) ett nytt förhandlingsresultat i frågan, som utåt sett förefaller mycket förmånligt för Island. Fram tills juni 2016 skall Island enbart betala en låg ränta på ca 3 % för lånen och i bästa fall, om Landsbankis beslagtagna egendom i en klok avyttring fram till dess visar sig täcka lånen, förpassas då hela saken till historien.

Men återigen har presidenten hotat med att göra likadant, och frågat om man kan begära att gemene islänning skall betala privata bankers skulder, utan att ha rätt att säga sitt, detta dock uttalat före förhandlingsresultatet förelåg och också före oppositionen har tagit ställning till hur man ser på resultatet. Hittills har bedömningarna om Islands skyldigheter i frågan varierat diametralt från finansminister Steingrímur Sigfússons om att Island i vilket fall som helst har en moralisk skyldighet att återbetala allt till Framstegspartiets ordförande Sigmundur Davíð Gunnlaugssons yttranden om att det inte föreligger någon som helst skyldighet att betala något. Avgörandet torde dock ligga i det största oppositionspartiets händer, dvs Självständighetspartiet (höger) och landet håller andan.

Den höjning av presidentens politiska profil som nu skett (den tidigare Icesavefolkomröstningen var den första sådana under landets 66-åriga självständighet) har ifrågasatts av många islänningar också om presidenten enligt konstitutionen kan kräva att Alltingsbeslut föreläggs folkomröstning. Krister Wahlbäck skriver i boken Politik i Norden om Island bl a så här "Presidentens befogenheter kan bara utövas genom regeringen, och i praktiken har han eller hon enbart representativa uppgifter".

Här finns det onekligen paralleller till diskussioner om presidentens roll i Finland, också om utgångsläget är väldigt olika. Nyligen valdes ett "grundlagsparlament" av 25 personer som i vår skall arbeta med förslag till förändringar av den isländska grundlagen, som sedan skall framläggas Alltinget, som dock har beslutanderätten. Tanken bakom detta extra parlament är sympatisk men tyvärr var valdeltagandet mycket lågt, under 40 procent.

Isländskt samhällsliv, politiskt, juridiskt, ekonomiskt, står inför många viktiga ställningstaganden och utmaningar i efterdyningarna av den ekonomiska kraschen , med de pågående medlemskapsförhandlingarna till EU men också i o m det ökande intresset för vad islänningen kallar norðurslóða, ordagrant "trakten i norr" dvs Arktis, Höga Nord eller vad vi nu kallar det på svenska.
Men oberoende av dessa frågor får man för den vanliga islänningens skull hoppas att Jólasveinnarna gör sitt jobb väl och att också Þorláksfirandet dagen före julafton avlöper enligt välkänt mönster.

Borde Sveriges politiska karta ritas om?

Barbro Allardt-Ljunggren

Lördag, 9 Oktober 2010 08:43

Mycket av den politiska diskursen efter det svenska valet har på ett eller annat sätt handlat om Sverigedemokraterna, SD. Det gäller diskussioner om valsystem, om regeringsbildning, om talmansval och om riksdagens högtidliga öppnande, framför allt högmässan i samband med den, om utskottssammansättningen i riksdagen mm.

På vissa sätt är det högst rimligt. I ett system med en 4 %-ig spärr som måste uppnås för att överhuvudtaget nå inträde i riksdagen är det inte speciellt vanligt med helt nya riksdagspartier. Under efterkrigstiden har hittills enbart Miljöpartiet och Kristdemokraterna etablerat sig som nya riksdagspartier medan Ny demokrati kommit och farit. Men å andra sidan kan man se en del absurda drag i diskussionerna om SDs vågmästarroll där man till en del silar mygg och sväljer kameler.

Läs mer

Islänningarna tveksamma till EU

Barbro Allardt-Ljunggren

Fredag, 6 Augusti 2010 10:34

Mitt i sommaren, i slutet av juli i år, inleddes Islands anslutningsförhandlingar med EU. Men huruvida Island faktiskt inom några år blir EUsfjärde nordiska medlem är fortfarande en mycket öppen fråga. Håller man sig till dagens opinionsströmmar blir prognosen onekligen negativ, bara ca en fjärdedel av väljarna på Island anger idag att de skulle rösta för medlemskap.

Men än är det många steg kvar före ett förhandlingsresultat att ta ställning till föreligger och det är likaså många faktorer som kommer att inverka på vad islänningarnas beslut då blir. Ser man till områden som är speciellt viktiga för Island så ligger fiskeri- och jordbruksnäringarna allmänt högt på listan liksom regionpolitiska frågeställningar.

Fastän Islands befolkning på ca 320 tusen känns mycket liten i förhållande till alla de 495 miljoner som lever i dagens EU skulle Islands andel av fisket motsvara ca 30 % av fisket i ett med Island utvidgat EU. Det säger sig självt att de villkor Island får för dessa frågor kommer att vara mycket viktiga då avgörandets stund är inne.

Det kan tilläggas att Finland haft betydelse i debatten gällande jordbruk och regionalpolitik som en föregångare för hur sådana frågor kan behandlas. Idag är dock representanter för de traditionella jordbruks- och fiskenäringarna allmänt emot ett medlemskap medan de med förankring i de mera kunskapsbaserade exportorienterade sektorerna är för. Det finns likaså en rural/urban skiljelinje i åsikterna idag där landsbygden är mer emot.

En annan fråga som inte är oviktig är hur man ser på valfångst. Det är en mycket liten fråga med alla tänkbara kvantitativa mått men en viktig symbolfråga laddad med landets historia och mycket känsla.

Oerhört viktig för islänningarnas ställningstagande i slutändan blir antagligen hur tilltron till euron utvecklas. Möjligheten att ansluta sig till en stark valuta har spelat en stor roll i den tidiga debatten för ett medlemskap. I takt med eurons svacka under oket av Greklands men också t ex Spaniens ekonomiska problem har det tilltänkta valutabytet inte längre förefallit lika attraktiv.

Ytterligare en viktig faktor är hur tvisten i fråga om Islands skuld till Storbritannien och Nederländerna slutligen löses. Förhandlingar i saken har äntligen påbörjats igen efter den mycket märkliga folkomröstningen i mars. Misslyckas förhandlingarna nu riskerar frågan förpassas till Eftadomstolen för en obestämd framtid.

Förespråkarna av ett medlemskap har avhållit sig ifrån att driva kampanj i avvaktan på en lösning just i Icesavefrågan av rädsla för att dessa skulle sammankopplas och -blandas. Motståndarna har å andra sidan utnyttjat läget och hävdar att EU här ställer sig på de stora ländernas sida.

De flesta isländska partier är splittrade angående ett isländskt medlemskap i EU. Det är bara statsminister Jóhanna Sigurðardóttirs Samfylkingin dvs det socialdemokratiska partiet som är enade i sitt ställningstagande för ett medlemskap. Det stora oppositionspartiet Sjálfstæðisflokkurinn,

Självständighetspartiet ,ett högerparti, har nyligen beslutat sig för att arbeta för att Island borde dra tillbaka sin EU-ansökan. Allra starkast emot förefaller partiets forne ordförande Davíð Oddsson vara. Han är likaså är en långvarig tidigare statsminister . Han bedriver en aktiv kampanj för sin linje från sin nuvarande position som chefredaktör för landets största tidning Morgunblaðið.

Sedan januari finns en EU-ambassadör på plats i Reykjavik, nämligen finländaren Timo Summa. Han är väl skickad för uppgiften som chef för EU-delegationen med sin gedigna EUbakgrund, bl a i Olli Rehns tidigare utvidgningskabinett. Rent formellt invigs representationen dock först i september.

Från EUs synpunkt är Island ett attraktivt land bl a tack vare sitt stora kunnande i fråga om geotermiska energilösningaroch med sitt läge i den arktiska regionen. Det är också ett land som på många sätt redan är anpassat till EUs regelverk i o m medlemskapen i EFTA och Schengen.

Med bara en fjärdedel av väljarkåren för ett isländskt medlemskap idag kan saken förefalla ganska klar på förhand. Men det är skäl att minnas att kraftiga svängningar i opinionerna inom kandidatländer skett tidigare. Bara ett år före den svenska folkomröstningen om medlemskap 1994 var bara 28 % av väljarna för men som känt hade detta förändrats till en majoritet när folkomröstningen ägde rum. Med hög sannolikhet kommer bl a frågan om hur den starka kantringen av opinionerna skedde i Sverige att behandlas i höst då Finlands och Sveriges ambassader i Reykjavik ordnar ett gemensamt seminarium om sina respektive och gemensamma erfarenheter av 15 års medlemskap i EU.

Stärk den nordiska språkförståelsen

Barbro Allardt-Ljunggren

Fredag, 7 Maj 2010 09:12

För några år sedan antog de nordiska utbildnings- och kulturministrarna en deklaration om nordisk språkpolitik som bl a slår fast att nordbor ska kunna kommunicera med varandra, och då helst på ett skandinaviskt språk, dvs danska, norska eller svenska. Deklarationen hade sin bakgrund bl a i en oro över att just denna förmåga avtagit de senaste decennierna.

Den nordiska språkförståelsen hos ungdomar på gymnasienivå och hos deras föräldrar undersöktes åren 2003-04 av språkforskare. Resultaten är nedslående så till vida att de visar att förståelsen av svenska, danska och norska minskat hos ungdomar i förhållande till en undersökning genomförd på 70-talet. Föräldragenerationen klarar sig dock betydligt bättre.

Det här kan givetvis tolkas på olika sätt. Det är möjligt, kanske t o m sannolikt, att föräldrarna hade en bättre förståelse av svenska, danska och norska redan som unga men det är också sannolikt att föräldrarnas förståelse ökat i takt med kontakten de haft med de olika språken. Vi lär oss nya ord, idiom och strukturer och lägger dem till vår repertoar samt bygger upp strategier för att klara av att kommunicera med varandra, att anpassa vårt språk till grannspråks- eller andraspråkstalarna.

Det är klart att vi modersmålstalare av skandinaviska språk är gynnade i det här sammanhanget. Vi har tillgång till dialektala eller ålderdomliga drag i vårt eget språk som gör det lätt(are) att gissa sig till vad de andra säger och språkets uppbyggnad ger oss ytterligare ledtrådar. För människor med helt annorlunda modersmål, och som inte tillägnat sig ett skandinaviskt språk på naturlig väg är det givetvis svårare, för t ex finskspråkiga, samisktalande, inuitiska m fl eller invandrare. Islänningar och färingar finns i ett mellanläge då deras språk är nära besläktade med de skandinaviska och därmed ändå innehåller moment som gör det enklare att tillgodogöra sig dessa än vad det är för människor med helt obesläktade modersmål.

I praktiken lever också de två länderna i Norden där en majoritet har ett icke-skandinaviskt modersmål upp till ovannämnda momentet i den nordiska språkdeklarationen bl a genom att ett skandinaviskt språk är obligatoriskt i skolan. Elever i finska skolor läser som känt svenska och i isländska skolor är danska (eller under speciella omständigheter alternativt norska eller svenska)obligatoriskt under fyra år i grundskolan och två i gymnasiet.

Isländska ungdomar förstod i den nämnda undersökningen i medeltal danska, norska och svenska nästan lika bra som finlandssvenska ungdomar förstod norska och danska och betydligt bättre än vad finskspråkiga ungdomar gjorde. Danskförståelsen är betydligt högre bland ungdomar på Island än hos deras finlandssvenska gelikar.

Efter ett drygt halvår av språkmöten på Island, i de mest olika sammanhang, är min erfarenhet också att andelen som medger sig "skönje" eller "snakke" ett skandinaviskt eller rentav "blandinaviskt sprog" är rätt stor medan andelen som säger sig "förstå eller tala ett skandinaviskt språk" är mindre.

Markant är dock att andelen som inser att det språk jag talar är finlandssvenska känns större än andelen som förstår detta i Sverige. Ofta kan jag t o m av dem som inte känner sig kunna eller våga bemöta mig på skandinaviska få en kommentar på engelska om mitt tydliga eller kanske t o m vackra finlandssvenska språk. Och när islänningarna väl vågar uttrycka sig på skandinaviska så återgäldar jag den känslan.

Det är också uppenbart att det är en stor andel av den isländska befolkningen som i något skede av sitt liv studerat, jobbat eller bott (kanske som partners eller barn till dem som studerat eller jobbat) i något skandinaviskt land. Det hävdas att andelen av den isländska befolkningen som har denna relation till Sverige är så hög som 15 % och det är rimligt att anta att andelen som har en sådan relation till Danmark är högre.

Det finns de som lärt sig svenska i Finland. I ett av mina första försök att tala skandinaviska i en bokaffär i Reykjavik träffade jag på en isländska i 25-årsåldern som talade svenska ungefär som min brorsson i samma ålder gör. Det kan kännas ankdammsmässigt men förvånade mig efter det inte totalt att de båda visade sig ha varit klasskamrater i Mattlidens gymnasium i Esbo...

Ändå är det en majoritet på Island som svarar nekande på min fråga om skandinavisk förståelse och väljer att tala engelska. Men ofta visar det sig ändå att de förstått skandinaviska mycket väl och snappat upp delar av samtidigt förda samtal med medlemmar av min rikssvensktalande familj, eller möjligen andra nordbor.

Ofta känns det som att det enda som saknas är modet att själv försöka uttrycka sig, förståelsen är uppenbart hög.
Glädjande är ändå de olika nordiska projekten att stärka språkförståelsen - till hösten startar ett sådant för skandinaviska språk bland barn och ungdomar i Norden. Men det känns också viktigt att stärka förståelsen t ex av och för finskan i Sverige - och man får hoppas Finska nu! snart skall få luft under vingarna.

Väljer Island isolationismens väg?

Barbro Allardt-Ljunggren

Torsdag, 4 Mars 2010 14:35

Här i Reykjavik och Island kretsar mycket kring den ekonomiska krisen, kreppan. Alldeles speciellt sysselsätter man sig i dessa dagar med den sk Icesavefrågan.

Två dagar före den planerade folkomröstningen den 6 mars, om den lag Alltinget med knapp majoritet antagit i december om Icesave vet vi ännu inte om det blir någon folkomröstning. Den isländska konstitutionen anger att när presidenten som här var fallet inte stadfäster en lag antagen av Alltinget skall den förpassas till folkomröstning. Någon sådan folkomröstning har dock aldrig tidigare hållits i den isländska republikens snart 66-åriga historia. Förhandsröstningen har pågått länge inför folkomröstningen trots att ingen kunnat veta om de redan avgivna rösterna kommer att räknas.

Läs mer