Björn Månsson

Tre svenska favoriter: sju skäl för en av dem

Björn Månsson

Måndag, 16 Januari 2012 15:09

Ska Eva Biaudet och SFP låta sig nedslås av Magmas presidentvalsgallup som visar att Sauli Niinistö är även finlandssvenskarnas favorit? Eller ska Biaudet och hennes parti ta fasta på alla de element i gallupresultatet som tvärtom inger dem hopp?

Obestridligt är att Niinistö toppar också den finlandssvenska favoritlistan, men faktum är att han är långt ifrån lika överlägsen som i riksgalluparna. Klar tvåa är Biaudet, och hon har ett bredare stöd inom det egna partiet SFP än vad Niinistö har. Lika klar trea är Paavo Lipponen, vilket står i bjärt kontrast till hans anspråkslösa noteringar på finskt håll.

Den övergripande slutsatsen är därför att finlandssvenskarna har ett annat röstningsmönster än folkmajoriteten.

Vilka är då ljuspunkterna för Eva Biaudet? Jag hittar utan svårighet sju argument:

För det första gjordes gallupen redan i december, närmare bestämt 5-30.12, och resultaten är därför mellan över två och närmare sex veckor gamla. Orsaken till den fördröjda publiceringen uppges vara gallupinstitutet Taloustutkimus ovana att göra opinionsmätningar på svenska. Dessutom gjordes gallupen per telefon, vilket alltid är mer osäkert än personliga intervjuer.

Det är alltså långt ifrån säkert att opinionsläget är det samma i dag, då valkampanjen på allvar har gått upp i varv, för att inte tala om på valdagen.

För det andra är det, såsom Magmas Olav S Melin låter förstå i sin kommentar, inget märkligt med att det förra presidentvalets tvåa har - eller åtminstone i december hade - ett försprång. Han har haft sex år på sig att framstå som "vår nästa president", lite så där som Al Gore enligt sina egna ord "used to be the next president of the Unites States".

Varför skulle finlandssvenskar vara helt immuna mot ett sådant allmänt sug?

För det tredje visste enligt gallupen alltjämt var fjärde finlandssvensk väljare i december inte vem de skulle rösta på, och ytterligare var sjätte var "inte alls säker" eller "inte särskilt säker" på sitt val.

Här finns alltså en stor outnyttjad potential att mobilisera, inte minst för det parti som brukar vara bäst just på att mobilisera finlandssvenskarna i val. Den mobiliseringen måste nu i gallupresultatets sken särskilt fokusera på de manliga, de yngre och de lägre utbildade väljarna.

För det fjärde har Eva Biaudet en styrka som hon är ensam om: ett rätt jämstarkt stöd i alla de finlandssvenska regionerna.

Det visar sig alltså vara en myt att helsingforsaren Biaudet, med sina rötter på fädernet i svenska Österbotten och på mödernet i det finska Kajanaland, inte skulle gå hem på landsbygden i allmänhet och i Österbotten i synnerhet.

För det femte är gallupresultaten med förlov sagt lite motstridiga. Då respondenterna tillfrågades om sina prioriteringar i sak toppades listan av svenskans ställning i Finland, följd av mänskliga rättigheter, rasism och hatprat samt minoriteters ställning. Vad är detta, om inte uttryckligen Eva Biaudets agenda?
Åtminstone är det inte Sauli Niinistös. Av de frågor han profilerat sig med återfinns bland den övre hälften av prioriteterna på sin höjd Europas skuldkris och näringslivets behov.

Det verkar alltså som om finlandssvenskarna i sak sympatiserar snarare med Biaudet, men sedan ändå gärna röstar på Niinistö. Varför, kan man fråga sig.
Man kan tillägga att också Paavo Lipponen klart mer än Niinistö verkar fylla toppkriterierna - varför syns detta bara i den åländska opinionen?

I varje händelse gäller det nu för Eva Biaudet bara att ännu bättre få ut sitt budskap även i de sista tv-debatterna. Det budskapet har färdigt genklang bland finlandssvenskarna.

För det sjätte är det fascinerande att "Möjlighet att gå vidare till valets andra omgång" bland övriga omständigheter prioriteras dubbelt så högt som könet! Kan just det förklara den allmänna favoriten Niinistös framgång, på bekostnad av kvinnan Biaudet?

Vill även finlandssvenskar rösta på en vinnare? Varför behövs det i så fall alls ett val, kan man inte låta galluparna avgöra...? Eller låta tvåan i föregående val automatiskt bli president nästa gång? (I så fall hade ju Elisabeth Rehn blivit vald, ursäkta utsedd, år 2000.)
Och är könet faktiskt ett så lågt rankat kriterium att 95 procent av folket, och över 90 procent av de kvinnliga väljarna, anser att Tarja Halonens presidentskap fyller kvinnokvoten och de nu utan kval kan och vill rösta på en man?

Nej, val ordnas för att mäta folkopinionen. Och då inte bara för att få fram en vinnare, utan också för att kartlägga hur olika opinioner ligger till. Och här kommer vi fram till:

För det sjunde säger sig en klar majoritet av de tillfrågade finlandssvenskarna vara redo att "taktikrösta" i valet. Taktikröstning definieras i gallupfrågeställningen så att man kunde tänka sig att rösta på någon annan än sin egentliga favorit för att påverka vem som går vidare till den andra valomgången.
Men vad är nu detta? Om andraplaceringen och därmed om en plats i finalsolen verkar enligt riksgalluparna närmast kandidaterna Väyrynen, Haavisto och Soini tävla, och ingen av dem verkar ha något stöd att tala om bland finlandssvenskarna.

Handen på hjärtat, finlandssvenskar: hur ska man rösta taktiskt i detta val? Genom att säkra Niinistös redan rätt självskrivna plats i finalen? Nej, det är ju ingen vits med det.

Genom att rösta på Lipponen, som väl allmänt anses vara den efter Biaudet "näst bästa" kandidaten från strängt svensk synpunkt sett? Nej, han framstår i riksgalluparna som chanslös.

Vore inte den bästa taktiken, eller snarare strategin, att i rådande språkklimat manifestera den svenska kandidatens styrka? För att visa att vi är en folkgrupp att räkna med!

Är inte alla goda ting, förutom tre, även sju?

Personval med partikonsekvenser

Björn Månsson

Onsdag, 28 December 2011 12:42

Det direkta folkvalet av president är primärt ett personval, om också ett klart politiskt personval. Men något partival är det inte.

Det hindrar ändå inte att presidentvalet som det politiska personval det är kan ha också partipolitiska effekter, särskilt på de stora partiernas positioner. Låt oss titta lite på detta, i ljuset av de aktuella galluparna inför presidentvalet.

Som det nu ser ut kan presidentvalet bli ytterligare en puff framåt för Samlingspartiet, som redan är riksdagens största parti och statsministerparti. Presidenten har ju inte längre någon inrikespolitisk makt, och också en eventuell ur de samlingspartistiska leden utgången president skulle säkert försöka höja sig ovan partipolitiken och inte favorisera sina partikamrater. Men visst vore ett presidentskap för Sauli Niinistö - partiets tredje, efter Svinhufvud och Paasikivi - en fjäder i hatten för partiet.

Framför allt måste den fjädern ses i relation till de fjädrar de tre andra stora partierna riskerar att tappa i presidentvalet, och det gäller alltså både Socialdemokraterna, Centern och Sannfinländarna. Kokoomus skulle befästa sin nyvunna ställning som statsbärande parti, den position som Agrarförbundet/Centern respektive Socialdemokaterna haft under olika epoker.

Värst kan raset bli för Socialdemokraterna, som efter tre presidenter å rad ur de egna leden (Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen) inte verkar att rosa marknaden med Paavo Lipponens kandidatur.
Skillnaden mellan SDP:s normala nivå i riksdagsval och Lipponens i de aktuella galluparna är klart större än mellan något annat partis och motsvarande kandidats. Det kan knappast undgå att påverka SDP:s ställning på vårt politiska fält, om det näst största riksdagspartiets kandidat riskerar att bli sisådär femma i presidentvalet.
Skulle det också komma att synas i partiets politik, närmast som ett behov av att profilera sig starkare i regeringssamarbetet med Saml, och vad skulle det i så fall kunna betyda för regeringssammanhållningen?

Timo Soinis gallupsiffror tyder på inget mindre än att Sannfinländarna obrutna segerrad från det förra presidentvalet 2006 över riksdagsvalet 2007 och EU-valet 2009 till årets riksdagsval nu ser ut att brytas.
Partiets enda chans att parera en sådan prestigeförlust vore att Soini skulle klara sig vidare till den andra valomgången. En annan sak är att en final mellan Niinistö och Soini troligen skulle bli en upprepning av Jacques Chiracs jordskredseger över Jean-Marie Le Pen i det franska presidentvalet 2002...

Därmed är vi framme vid den politiskt kanske allra intressantaste effekten av presidentvalet. Den gäller Centerns politiska profil och linje efter äventyret med Paavo Väyrynen som presidentkandidat, för tredje gången.
Rent taktiskt kan Centern ha gjort rätt i att ge Väyrynen en tredje och rimligen sista chans. Såsom han profilerar sig och sitt parti mycket nära Soini och Sannfinländarna kan Centern för väljarstödets del gå relativt helskinnad ur valet.

Men vilka blir de politiska konsekvenserna av det? Centern har redan som färskt oppositionsparti i riksdagen hunnit profilera sig som en bara lite mer moderat version av Sannfinländarna. Det gäller inte minst Europapolitiken, där Centerns helomvändning efter riksdagsvalet har varit dramatisk.

Då också Centerns presidentkandidat nu profilerar sig som en bara aningen mer moderat Soini, tillspetsas polariseringen mellan Centern och Sannfinländarna å ena sedan och alla de andra partierna å den andra. Centerns ökenvandring i opposition riskerar att bli lång - eftersom ett regeringsblock med Centern och Sannfinländarna trots allt inte rimligen kan få en majoritet bakom sig i nästa val.

Och en sak verkar redan nu klar: efter Relander, Kallio och Kekkonen blir det inte en fjärde president ur agrarernas/centerns led.

För en yngre generation måste man kanske påpeka att de presidenter som inte har framsprungit ur agrarerna/centern, kokoomus eller sossarna var Ståhlberg och Ryti som var framstegspartister och Mannerheim som var politiskt obunden - också om det kanske är rimligt att anta att han i riksdagsval röstade på SFP...

För de mindre partiernas del är presidentvalet inte lika dramatiskt. Det kan ge dem en knuff framåt eller bakåt, men knappast mer än så. Om nu inte någon av deras kandidater når den andra valomgången, varvid knuffen framåt kunde bli mer betydande. Inte för att till exempel Elisabeth Rehns finalplats 1994 gav någon mätbar effekt för SFP i de följande valen.
Men det räcker nog mer än väl med att korten kan bli ordentligt omblandade för de fyra stora partiernas del. Till Saml:s favör, på SDP:s bekostnad och med Centern på villovägar.

De giriga

Björn Månsson

Måndag, 21 November 2011 11:57

Vad har Carema och Nalle Wahlroos gemensamt - och lite Alexander Stubb och Sari Essayah också?

Jo: girighet, låt vara i lite olika avseenden. Girighet är visst en av de så kallade dödssynderna, så min anklagelse är allvarlig. Låt mig därför motivera.

Carema är ett multinationellt företag i vårdbranschen, hos oss känt bland annat som företaget som slog ut Folkhälsan i anbudstävlingen om hälso- och sjukvård i Karis i Raseborg. Mest känt har företaget dock på sistone blivit i Sverige för sitt bonusprogram som belönade lokala chefer som lyckades maximera profiten, för bonussystemets tragikomiska konsekvenser med blöjvägning och dylikt - och för att föra ut vinsterna till skatteparadis.

I Sverige har avslöjandena gett upphov till en proteststorm som nått ända upp till regeringskretsarna. Intressant nog har moderata politiker reagerat kraftigast på det omoraliska i företagets framfart.

Marknadsekonomin i all ära, kapitalism går an - men då gränsen mellan sunt företagsekonomiskt tänkande och girighet överskrids, då säger även tänkande och ansvarsfulla högerpolitiker ifrån.

På motsvarande sätt har Nordeas styrelseordförande Björn "Nalle" Wahlroos retat upp opinonen i Sverige ända ut på högerkanten. Hans okänsliga uttalanden om sin VD:s extravaganta bostadsarrangemang fick till och med den moderata finansministern Anders Borg att påminna om att förnärmade kunder gärna kan byta bank.

Även här hade gränsen mellan sund marknadsekonomi och rå kapitalism överskridits. Girigheten hade tagit över.

Europaminister Alexander Stubb och kristdemokraternas MEP Sari Essayah rör sig på ett lite annat plan, men även här finns ett slags girighet som en bakomliggande egenskap: maktgirighet. Stubb föreslog i ett föredrag i Belgien att de EU-länder som har den högsta AAA-ratingen på kreditmarknaden borde få ett större inflytande på EU-besluten än länder med lägre rating.

Stubb medgav öppet att hans filosofi var "darwinistisk".

Essayah konkretiserade Stubbs förslag genom att föreslå att AAA-länderna skulle få fler platser i EU-parlamentet, för att bättre kunna genomdriva sina krav på en striktare ekonomisk regim i de länder som bryter mot de gemensamt överenskomna spelreglerna. Ett gott ändamål skulle alltså helga högst tvivelaktiga medel, i sann jesuitisk anda.
Det vore ju inget mindre än en tillbakagång till forna system med rösträtt på basis av inkomst och förmögenhet. Det tänkesättet har alla civiliserade samhällen för länge sedan övergett.

Det märkligaste med Stubbs, av Essayah förädlade förslag är att det slår in öppna dörrar. Eller inbillar sig någon att AAA-länderna, med Tyskland och Frankrike i spetsen, inte redan nu skulle ha ett större faktiskt inflytande på EU-besluten än vad deras andelar av EU:s befolkning skulle berättiga till? Har någon inte hört talas om axeln Merkel-Sarkozy?

Det finns ingen anledning att legalisera, formalisera och ytterligare späda på detta sakernas tillstånd.

Och det är nog förresten inte bara Tyskland och Frankrike som i kraft av sin ekonomiska styrka har större inflytande i EU än vad de annars skulle ha. Det gäller också till exempel Nederländerna och om vi är ärliga till och med Finland, inte minst genom ekonomikommissionären Olli Rehn, nyligen upphöjd till en av kommissionens vice ordförande.

Om nu inte vår nuvarande regering med dess krav på lånesäkerheter av Grekland, sitt (i och för sig helt berättigade) motstånd mot Bulgariens och Rumäniens Schengenmedlemskap och nu senast Stubbs utspel lyckas fördärva vårt goda rykte i unionen.

Men för att återgå till den egentliga, mer klassiska girigheten är det viktigt att inte kasta ut barnen med badvattnet.
Visst behövs det hälso- och sjukvård och äldreomsorg i privat regi, för att komplettera den offentliga, precis som privata daghem och i vissa fall privata skolor kan göra det. Dels finns det alltid de som kan och är villiga att betala lite extra för att få den vård och omsorg de vill ha, och dels är det bra med konkurrens för att sporra till bättre kostnadseffektivitet och inte minst kvalitet.

Men just kvalitet är nyckelordet. Samhället bör ställa höga krav på privat vård och omsorg, och noga kontrollera att kriterierna uppfylls. Visst bör privata vårdföretag få generera vinst, annars går de ju i konkurs, men det måste finnas rimliga gränser för vinstbegäret.

På samma sätt måste banker naturligtvis vara lönsamma. De måste också få anställa kompetenta chefer, även om dessa kostar. Och om en chef måste flytta från ett land till ett annat är det inte orimligt att banken bekostar en andra bostad. Så långt är allt väl.

Men sedan finns det en gräns för hur okänslig en styrelseordförande får vara om han eller hon inte vill skada sitt eget företag. Och inte späda på med att VD:n gärna kunde få en så stor lön att han kan köpa sig ännu fler bostäder, samtidigt som banken planerar att säga upp tusentals anställda.

En storbank är förstås mer beroende av sina storföretagskunder än av småsparare och folk med bara lönekonton och bostadslån. Men utan de senare klarar sig få banker i längden.

Sens moralen?

Marknadsekonomin har inte längre någon allvarlig utmanare. Inte ens officiellt socialistiska stater som Kina och Vietnam är ju längre socialistiska vad det ekonomiska systemet beträffar, utan bara då det gäller avsaknad av politisk demokrati.

Men just bristen på konkurrens och utmanare kan ha gjort marknadsekonomin så okänslig för kritik, att den börjat sudda ut gränsen mellan sund kapitalism och ren och skär girighet. Det riskerar att vändas mot hela systemets trovärdighet.

En hurudan president?

Björn Månsson

Lördag, 8 Oktober 2011 07:37

Kandidaterna i vinterns presidentval börjar klarna: i rent alfabetisk ordning Eva Biaudet (SFP), Pekka Haavisto (Gröna), Paavo Lipponen (SDP), Sauli Niinistö (Saml), Timo Soini (Sannfi) och Paavo Väyrynen (C).
VF och KD väntas ytterligare nominera egna kandidater. Det är möjligt att könsbalansen i urvalet blir lite jämnare om deras val faller på till exempel Outi Ojala respektive Sari Essayah. Fast den manliga dominansen stärks ju om Pekka Hallberg gör allvar av sina planer att kandidera som obunden - och lyckas samla ihop de namn som behövs.

Många väljare har säkert redan valt sin favorit, på basis av partifärg eller personliga preferenser. Cirka hälften har redan stannat för Niinistö, om man får tro galluparna.

Men hur många har reflekterat över hurudan den president ska vara som ska vara Finlands galjonsfigur åtminstore till år 2018, kanske ända till 2024?

Presidentens maktbefogenheter har som känt reducerats betydligt under de senaste decennierna. Kvar finns ändå presidentens förnämsta uppdrag: att tillsammans med statsrådet leda utrikespolitiken. Som känt gäller detta dock inte EU-politiken, som ju är en förlängning av inrikespolitiken, och som suveränt leds av statsrådet.
Den utrikespolitik som alltjämt leds av presidenten i samråd med statsrådet kunde förenklat definieras som dels den bilaterala, dels den globala.

Av dessa har den bilaterala biten för närområdenas del minskat en del i takt med att relationerna allt mer sköts via EU, men det är klart att det presidentstyrda Ryssland alltjämt kräver en finländsk partner på samma nivå.

Av de bilaterala relationerna med längre bort belägna länder står USA och Kina i en klass för sig, men länder som Brasilien, Indien, Indonesien, Japan och Sydafrika och några till pockar på allt mer uppmärksamhet. Här har presidenten utan vidare en roll att spela.

Här glider de bilaterala relationerna redan över i den globala dimensionen. FN och dess specialorgan är centrala fora för presidenten.

Hur skulle kandidaterna klara de här uppgifterna? De båda Paavorna, framför allt Lipponen men också Väyrynen, har säkert de längsta erfarenheterna av bilateral utrikespolitik, både nära och mera fjärran. En annan sak är om de skulle vara de rätta att föra in nya dimensioner i dessa relationer: demokrati, mänskliga rättigheter, miljö. Med all respekt tror jag att Lipponen skulle ha större förutsättningar än Väyrynen.
Här verkar dock både Eva Biaudet och Pekka Haavisto ha de största förutsättningarna, och i den globala dimensionen står de i en klass för sig, likaså följda av Lipponen.

Däremot är det svårare att finna Sauli Niinistös kvalifikationer i de här avseendena, eftersom EU-relationerna som han har gedigen erfarenhet av ligger utanför presidentens sfär.

Timo Soini placerar sig entydigt på minussidan.

Presidentens andra stora uppgift är att vara en värdeledare, att staka ut moraliska, etiska riktlinjer för nationen. Det må sedan gälla vårt internationella ansvar, tolerans, respekt för det och dem som är annorlunda, eller grundläggande, universella mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Här placerar sig Biaudet och Haavisto med deras värderingar och livserfarenheter självklart högst, åter en gång följda av Lipponen. Det är möjligt att också Niinistö skulle klara provet, men det är i brist på empiriska fakta svårare att veta.

Sedan har ju valet också en språklig aspekt. Vem skulle bäst försvara ett fortsatt tvåspråkigt, nordiskt Finland? På den punkten placerar sig utöver Eva Biaudet bara Paavo Lipponen högt. Ingen av de övriga kandidaterna är som person någon öppen motståndare till svenskan och tvåspråkigheten, men bristen på engagemang och glöd har genom åren blivit uppenbar.

Och sedan finns ytterligare den där "representativitetsfaktorn", den som man inte får tala högt om. En kvinnlig president har visat sig vara en trumf i olika internationella sammanhang, där kvinnor bland valda statsöverhuvuden alltjämt är undantag. Språkkunskaper är en annan ingrediens, och då placerar sig Biaudet, Lipponen, Haavisto och Niinistö veterligen högre än Väyrynen & Soini.

Och om man väger samman alla de här faktorerna?

Ja, den där alfabetiska ordningen i början kunde kanske också vara en prioritetsordning, med givet undantag för ordningsföljden mellan Soini och Väyrynen. Och kanske Lipponen som statsman ändå skulle placera sig före Haavisto...

Politisk nollforskning

Björn Månsson

Torsdag, 11 Augusti 2011 15:05

Tala om nollforskning! "Oppositionen är rätt tandlös i Finland" var rubriken på en FNB-nyhet i Hbl söndagen den 7 augusti. Artikeln redogjorde för en utredning som gjorts vid Rättspolitiska forskningsinstitutet och Östra Finlands universitet, och som visar att riksdagen i allmänhet godkänner regeringens förslag.

Med nollforskning avses en forskning som ger ett självklart, uppenbart resultat som inte kan förvåna någon. Något som man skulle kunna komma fram till utan att alls behöva "forska" elle ens "utreda". Sådan "forskning" är helt enkelt ett enda stort slöseri med ekonomiska och (eventuella) intellektuella resurser.

Ett plock bland "forskningsrönen" avslöjar hur självklara de är:

"Riksdagen välsignar lydigt de flesta lagförslag som regeringen bjuder på."

"Riksdagens utskott godkänner över hälften av regeringens propositioner utan att göra några ändringar."

"Det är regeringspartierna som styr och ställer i den finländska politiken."

"Med hjälp av majoritetsstödet kan regeringen driva sin vilja igenom i riksdagen så att oppositionen förblir maktlös."

Det vad "utredningen" redovisar för är ju helt enkelt parlamentarismens funktionssätt, och närmare bestämt parlamentarismens i det fall att den sittande regeringen har en majoritet av parlamentet bakom sig. Och det bör ju vara normaltillståndet, medan minoritetsregeringar bör vara undantag.

Det är klart att man kan problematisera graden av partidisciplin. Den intressanta frågan vore ju i vilken mån riksdagens välsignande av regeringens förslag är genuint och frivilligt, respektive framtvingat. Men den frågan försöker "utredningen" enligt referatet tydligen inte ens belysa.

En viss partidisciplin är ju helt nödvändig för att parlamentarismen alls ska fungera. Undantag görs som känt för så kallade samvetsfrågor, och här kan och borde gränsdragningen preciseras.

Vad är det som säger att till exempel abortpolitiken är en samvetsfråga, men inte resurseringen av äldrevården eller skolhälsovården? På tal om att skydda liv, alltså. Eller att kärnkraftsetableringar är samvetsfrågor, medan satsningar på andra energiformer som kan vara förknippade med lika vådliga hälsorisker inte är det?

Sådant vore intressant att problematisera, men inte för den här "utredningen".

Just för att parlamentarismen ska fungera tillfredsställande och inte artificiellt är regeringsprogrammen så centrala, och just därför blir dragkampen om dem lätt så utdragen. Det är ju i regeringsförhandlingarna som de blivande regeringspartierna kommer överens om den linje regeringen ska driva och som regeringen därför sedan kan - och bör kunna - räkna med parlamentariskt stöd för.

Då regeringen väl har bildats är det naturligt och självklart att det är "regeringspartierna som styr och ställer". I första hand genom att påverka förslagen redan inom regeringen, och sedan i andra hand genom att i riksdagen försöka enas om eventuella ändringar i regeringens förslag.

Borde riksdagen kantänka låta oppositionen diktera besluten?

Ett nollresultat är också konstaterandet, enligt Hbl-referatet, att det största hotet mot regeringen Katainen "troligtvis inte är Centerns och Sannfinländarnas opposition, utan snarare motsättningarna inom regeringen". För att hitta detta guldkorn till observation har FNB tillfrågat chefen för riksdagsforskningscentralen vid Åbo universitet, alltså en forskare som tydligen inte hade med utredningen att göra.

"När regeringsbasen är bred blir regeringen mer splittrad. Det kan orsaka inbördes kontrovers", fastslår denna framstående forskare.

Jag undrar om inte närmaste högstadieelev hade kunnat fastslå det samma.

Men för att återgå till den egentliga nollutredningen, så lovade Hbl:s rubrik mer än vad den kunde hålla. "Oppositionen är rätt tandlös i Finland" lockade till läsning eftersom den innehöll orden "i Finland". Det tolkade jag som att artikeln skulle jämföra oppositionens makt och inflytande i Finland med läget i andra länder, kanske åtminstone de övriga nordiska.

Men icke. Och ändå hade DET ju varit intressant! Och då särskilt en jämförelse med läget till exempel i Norge, som likt Finland har en majoritetsregering - låt vara långtifrån lika bredbasig som vår. Alla de tre övriga nordiska länderna har ju för tillfället minoritetsregeringar, och då har ju särskilt vissa oppositionspartier beydligt större makt än Centern och Sannfi hos oss.

Men sådana situationer är verkligen inget att eftersträva ens i demokratins och oppositionsinflytandets namn, särskilt som de oppositionspartier som ges inflytande kan heta till exempel Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti.

Den sannfinska faran

Björn Månsson

Söndag, 6 Mars 2011 19:31

Det kan tydligen inte hjälpas, men sannfinländarna har lyckats stjäla showen inför riksdagsvalet. Det har delvis skett på objektiva grunder, genom de framgångar galluparna har uppmätt. Men till stor del har det varit frågan om en snöbollseffekt som medierna villigt har rullat fram. Snö har det ju funnits gott om denna vinter.

Då Hbl hittar på att intervjua Timo Soini också om metropolpolitiken undrar man nog hur jounalistlogiken fungerar. Jag borde väl veta, men var lika förvånad som säkert många andra läsare. Som om sannfinnarna skulle ha profilerat sig på det området, eller som om det skulle stå i fokus i årets valkampanj...

Ska sannfinnarna (jag föredrar att använda denna kortare, mer beskrivande form av partinamnet) då tas på allvar eller inte? Dessvärre måste man tydligen göra det, av flera olika skäl.

För det första är det alltid ett allvarligt samhällsfenomen då ett nytt (i det här fallet dock nygammalt) parti lyckas bryta de traditionella partistrukturerna. Det är ett symptom på att något har gått fel, endera i den förda politiken eller så åtminstone i hur den har förklarats - eller mer cyniskt sagt marknadsförts.

De andra partierna har nog anledning att se sig själva i spegeln, och fundera över vad som har gått fel. Själv tror jag visserligen att den största enskilda orsaken till Soinis opinionsframgång ligger utanför de finländska partiernas omedelbara inflytandesfär: den globala finanskrisen och Greklands, Irlands och några andra europeiska länders bankrutt, och de stödåtgärder de övriga euroländerna och EU har tvingats vidta.
Om en drastisk historisk parallell tillåts, var Vietnamkriget på motsvarande sätt en katalysator för yttervänsterns framgång i sextio- och sjuttiotalens Europa.

Men det finns också andra, mer inhemska orsaker. Samma globala finanskris har prövat också den finländska tryggheten, om också mer mentalt än konkret. Vi har ju lånat oss ur de värsta ekonomiska och sociala konsekvenserna, men visst har osäkerheten brett ut sig. Och i någon mån utslagningen och andra sociala problem.
Att den nuvarande regeringsbasen faktiskt har varit mer social än många tidigare regeringar tycks inte hjälpa, då det är så lätt att alltid peka på brister i välfärdsbygget.

Och så finns det helt självförvållade orsaker till den sannfinska anstormningen, såsom de uppenbara felstegen i parti- och valfinansieringen. Dem kan de övriga partierna inte skylla på internationella konjunkturer eller andra omständigheter.

För det andra måste varje parti som, låt vara än så länge bara i gallupar, på några år flerdubblar sin popularitet redan som sådant tas på allvar. Populismen har gått hem, men då rösterna räknas på valdagskvällen frågar ingen efter hur de erövrats.

Folkviljan måste respekteras, och om sannfinnarna blir ett av de större partierna måste det behandlas som ett sådant. Som sannolik valsegrare har de inte bara rätt utan också skyldighet ett delta i regeringsförhandlingar.
Att på förhand hota bojkotta sannfinnarna är ett förakt för demokratins spelregler.

En helt annan sak är att sannfinnarna genom sitt valprogram - om de håller fast vid det - sannolikt utesluter sig själva från en regeringsmedverkan. Ta bara de där 3 x 200 miljoner som de konkret vill skära bort.
De övriga partierna har förbundit sig till att höja biståndsanslagen till FN-rekommenderade 0,7 BNP-procent fram till slutet av nästa valperiod. Att tvärtom skära ned anslagen med 200 miljoner är förhoppningsvis och rimligen uteslutet.

Det kan bland företagsstöd finnas sådant som kan ses över, men att skära ned dem med 200 miljoner är otänkbart om vi inte vill ha konkurser och ökad arbetslöshet.

Och om både biståndet och företagsstöden ändå i princip är sådant som kan rubbas med inhemska beslut, vore en ensidig nedskärning av medlemsbidragen till EU med 200 miljoner även teoretiskt och internationellt-rättsligt utesluten. Jag undrar om inte Soini tog med den absurda punkten i valprogrammet just för att stänga den regeringsdörr han inte är beredd att gå in igenom.
Och det vore säkert lika så bra.

Sannfinnarnas valprogram är trots det en tredje orsak att ta sannfinnarna på allvar. I det finns nämligen element som är så skrämmande att de inte bara kan viftas bort. Låt mig ta bara ett illustrerande exempel, utöver de ovanstående.

Ju mer jag funderar på sannfinnarnas tes om stöd för den "nationella" kulturen och deras aversion mot "postmodern" konst, desto mer orolig blir jag.
Nej, inte förstår jag mig heller på all nutidskonst. Jag har satt min fot i Kiasma bara en enda gång, på en mottagning i samband med någon internationell konferens. Kiasmas sortiment är inte min grej, helt enkelt.
Visst har jag många gånger funderat på att det vid sidan av en del "tavlor", "skulpturer" och inte minst "installationer" borde finnas en skylt som upplyser om att detta är konst, inte daghemsklotter, kvarglömda tegelstenar eller skrot.

Men att jag raljerar så här betyder ju på inga villkor att jag skulle anse att samhället inte ska kunna uppmuntra även till konstskapande som just jag inte förstår mig på - för tillkortakommandet är mitt, inte nutidskonstens.

Inte utövar jag någon idrott heller, men anser ändå att samhället bör uppmuntra till idrottsutövning genom att stöda idrottsföreningar.

Men för att återgå till konsten. Jag råkar vara en stor beundrare av Vincent van Gogh, som på sin livstid i slutet av 1800-talet var lika omstridd som många av dagens postmoderna konstnärer är i dag. Han lyckades under sin livstid sälja en enda tavla, enligt en del källor två.

van Gogh hade nog blivit utan stipendier i sannfinnarnas värld. Inte för att van Gogh fick stipendier i 1880-talets Frankrike, men det fick ingen annan heller. Han fick stöd av sin bror, konsthandlaren Theo. Samhället har utvecklats sedan dess.
Det är en skrämmande tanke att politiker skulle börja diktera konstens innehåll.

"Das war ein Vorspiel nur, dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen." Så skrev den tyske författaren Heinrich Heine - på 1820-talet. Drygt 100 år senare blev han tyvärr sannspådd. Nazisterna brände redan tidigt förhatliga böcker på offentliga bokbål, och förstörde också en del lika förhatliga konstverk. Resten är historia.

Nu säger jag inte att Soini är nazist. Men det finns i hans program skrämmande element som gör att man osökt drar historiska paralleller. Spåren borde förskräcka.

Märkelig debatt om skolsvenskan

Björn Månsson

Onsdag, 22 December 2010 14:51

Hur kan det ha gått så här snett? Osökt infinner sig den frågan i anledning av debatten för och emot den för alla elever gemensamma undervisningen i svenska i finska skolor - det kortord som används i sammanhanget vägrar jag ta i bruk.

Det märkliga är ju att denna debatt nu förs mellan finlandssvenskar i svenska tidningar i långt hörde grad än mellan finskspråkiga i finska tidningar. Varför ställer sig så många svenskspråkiga i kö strax efter sannfinländarna då det gäller att tala för en förändring?

Det är inte finlandssvenskarna som avgör läroplanerna i våra skolor. Varken i regering, riksdag eller bland folket har vi något majoritetsinflytande över besluten. Det är den finska majoriteten som beslutar hur den vill ha det.

Däremot har vi förstås möjligheter att bedriva opinionsbildning, och frågan är då i vilken riktning. Ska vi vara de första att tycka att det inte spelar någon större roll, att man lika gärna kan avstå från obligatoriet och se vad det leder till?

Är det vår uppgift att, som förre riksdagsmannen Ralf Friberg i De Äldres Råd i radions Slaget efter tolv häromdagen, hävda att fem procent inte kan tvinga 95 procent att läsa vårt språk? Som om det skulle handla om det. Det handlar om vad 95 procent själva beslutar.

Många tycks vara upprörda över att SFP-ordföranden Stefan Wallin kallade Geo Stenius & Co för "mysgubbar". På vilket sätt är det ordet så sårande?

Att mysa är ju något positivt, och gubbe kallas bland annat julens profana huvudperson hos oss. Jag uppfattade beskrivningen som ganska snäll: äldre män (i skrivande stund sällar sig Nils Torvalds till dem) som myser i sina trygga positioner utan att behöva fundera särskilt mycket över de samhälleliga konsekvenserna av sina åsiktsyttringar.

Låt oss för ett ögonblick ägna dessa konsekvenser en tanke eller två, i frågeform.

Ett slopat tvång skulle för svenskans del innebära en återgång till skolsystemet sådant det var innan grundskolan infördes. Då läste man nog svenska i finska läroverk, med sikte på studentexamen, men inte i folkskolorna. Kungstanken med grundskolan var ju att överbrygga den ojämlikheten: alla skulle få samma start eller åtminstone chans i livet. Allmänbildningen skulle vara lika för alla och bredare än tidigare.

Den tanken drevs inte minst av vänsterpartierna med socialdemokraterna i spetsen. För språkvalens del genomdrevs jämlikhetstanken dock närmast av den framsynte undervisningsministern Johannes Virolainen (c), med president Urho Kekkonen som bakgrundskraft.
Varför vill nu en del så kallade progressiva krafter för språkundervisningens del skrota grundskolans kungstanke?

Varför har inte valfrihetens och frivillighetens profeter låtit sig påverkas av hur det kan gå då elever i en viss ålder träffar val som de senare kan ha anledning att ångra? Pojkarnas svaga framgång särskilt i det klasslösa gymnasiet borde ju avskräcka, inte uppmuntra.

Och var blev alla teorier om mobilitet, både social och geografisk? Inbillar man sig att valet av svenska som tillvalsämne inte skulle ha något som helst samband med socioekonomisk bakgrund? Och varför utgår förespråkarna för ryska i stället för svenska vid östgränsen från att eleverna för hela livet stannar just i dessa gränstrakter?

Vilka blir de följande stegen om svenskan blir frivillig? Svenskan (respektive, märk väl, finskan) har ju redan slopats som obligatoriskt ämne i studentexamen, så på den punkten blir det "bara" ännu färre som väljer språket. Men kan man i fortsättningen förutsätta vissa kunskaper i svenska (respektive finska) av dem som avlägger högskoleexamen?

Och hur går det i så fall med kraven på svenska hos statliga tjänstemän och andra offentligt anställda i tvåspråkiga regioner?

Nu är ju svenskan inte obligatorisk primärt för att finlandssvenskarna ska få samhällsservice på sitt modersmål, utan snarare för att de finskspråkiga ska ha ett jämställt utgångsläge på en arbetsmarknad där svenskan näst finskan och engelskan är det viktigaste språket - men nog skulle också utsikterna att få jämställd språkservice drastiskt försämras.

Och på tal om de finskspråkigas utgångsläge på arbetsmarknaden: varför vill man med vett och vilja ge de svenskspråkiga, som ändå måste lära sig finska i detta land, ett privilegium? Jag misstänker förstås inte Geo Stenius, Ralf Friberg, Nicke Torvalds & Co för att ha detta dolda motiv, men det är en hisnande tanke att dessa en gång unga radikaler tycker att också den konsekvensen är helt ok.

Märk att jag här utgår ifrån att ett slopat obligatorium för svenskans del inte reciprokt skulle tillämpas på finskan i svenska skolor. Så skedde visserligen för studentexamens del - med olyckliga konsekvenser särskilt för en del pojkar på den österbottniska landsbygden. Men så mycket inkonsekvens skulle säkert förespråkarna av en frivillig svenska tillåta att finskan skulle förbli obligatorisk i svenska skolor.

Därmed, och även annars, är vi inne på den yttersta risken med frivillighetsivrandet: att de båda nationalspråkens juridiskt jämställda ställning i grundlagen på sikt är i fara.

Personligen är jag inte helt främmande för konstruktiva idéer om hur man kunde komma framåt i stälet för bakåt - jag har till exempel låtit mig fascineras av historikern Henrik Meinanders tanke på att man i studentexamen skulle ha ett grannspråk obligatoriskt: valbart svenska, ryska eller estniska. Själv skulle jag tillägga samiskan, som likt svenskan är både ett grann- och inhemskt språk.

P.S. I sin kolumn i Hbl 22.12 lyfter Nils Torvalds upp ett argument framför andra för en frivillig skolsvenska: de dåliga resultaten av den nuvarande, obligatoriska undervisningen. Det är ett ihåligt argument. Skulle någon argumentera på samma sätt om kunskaperna i matematik skulle visa sig vara dåliga? (Vilket de delvis faktiskt är.)

Det finns säkert skolor och svensklärare som sköter undervisningen med vänster hand, och inte får sina elever att intressera sig för svenskan, precis som man gjorde med undervisningen i ryska i Finland under tsartiden. Men det finns också skolor och lärare som lyckas entusiasmera sina elever att lära sig svenska. De måtte känna sig kränkta av all kritik.

Om undervisningsresultaten är svaga ska man förbättra de pedagofiska och didaktiska metoderna, läromedlen och lärarutbildningen, och ge projekt som Svenska nu en chans. Inte sträcka upp händerna och ge upp.