Björn Månsson
Fennomanska fenomen
Björn Månsson
Måndag, 23 Augusti 2010 10:12
Det väckte stor uppmärksamhet då Samlingspartiet (på originalspråket Kansallinen Kokoomus) på sin partikongress i juni med ytterst knapp majoritet krävde att svenskan inte längre ska var ett obligatoriskt språk i finska skolor. Och, i hastigheten, även om det har väckt mindre uppmärksamhet, att finskan blir lika frivillig i svenska skolor. I beslutet talas nämligen om "toinen kotimainen kieli", det andra inhemska språket, och "toinen" syftar som känt i finskan lika väl på det ena som på det andra...
Partiledningen såg beslutet som ett olycksfall i arbetet, och skyndade sig att deklarera att detta beslut inte kommer att omsättas i partiets praktiska politik. Det är - i detta fall må så vara till all lycka - alltså lite si och så med respekten för demokratin i det partiet.
Riksdagsledamot Kimmo Sasi (Saml) är däremot en erkänd vän av svenskan. Genom äktenskap har han i praktiken blivit tvåspråkig, han har i riksdagsval starkt stöd av Tammerforssvenskarna som i gengäld tryggats en SFP-plats i stadsfullmäktige på Saml:s listor, han är vice ordförande i Folktinget och har inte minst som ordförande i riksdagens grundlagsutskott i fallet Karleby varit en pålitlig partner för SFP i kampen för den sydliga orienteringen som tryggar den svenska servicen.
Sasi anlände direkt från Saml-kongressen i Jyväskylä till sin hemstad, där SFP:s partidag alltjämt pågick. Där försökte han förklara bort det olyckliga beslutet om skolspråken, och hänvisade bland annat till att kongressen nog med två tredjedels majoritet hade förkastat en annan motion, som krävde att svenskans ställning i grundlagen upphävs.
Sasi verkade tycka att detta var något att skryta med. I själva verket var det omröstningsresultatet om möjligt mer förbluffande än det om skolspråken.
Det var nämligen veterligen första gången nästan en tredjedel av delegaterna på ett av våra stora, statsbärande partiers kongresser ifrågasatte själva grundvalen för landets tvåspråkighet och därmed finlandssvenskarnas rätt till sitt modersmål på lika villkor som den finska majoritetens. Och ett regeringspartis kongress, bör man tillägga.
Det är det här partiet som i riksdagsvalet nästa år kommer att försöka fiska även efter svenska röster, i Nylands valkrets inte minst med hjälp av utrikesminister Alexander Stubb.
Stubb är en erkänt skicklig, språkkunnig utrikesminister, men som riksdagskandidat har han två fatala brister. För det första har han upprepade gånger meddelat att han inte vill befatta sig med inrikespolitik, vilket i längden blir minst sagt besvärligt för en riksdagsledamot. Och för det andra har han inte i regeringen lyft ett lillfinger för att försvara svenskans ställning och intressen. Sådant ligger tydligen utanför - nedanför - hans högre sfärer.
Symptomatiskt var ett uttalande i Österbottens Tidning för några dagar sedan. På ort och ställe i Karleby uttalade Stubb sig nog pliktskyldigast för den sydliga orienteringen, men tillade att det var ett undantag att han yttrade sig i en inrikespolitisk fråga...
Men tillbaka till språkfrågan. Den starka minoritet på Kokoomuskongressen som ville göra Finland enspråkigt finskt är långt ifrån ett ensamt fennomanskt fenomen i dessa tider. Över huvud taget verkar det som om fennomanerna vädrar morgonluft.
Det senaste exemplet var en artikel i söndagens (22.8) Helsingin Sanomat av en docent i ekonomisk och social historia vid Helsingfors universitet, Aarne Mattila. Under rubriken "Det svenska språkets ställning bör omprövas" tar han inte bara ställning mot "tvångssvenskan" i finska skolor, utan ifrågasätter hela den "tvåspråkighetsideologi" som han beskyller landets "elit" för.
Mattilas argumentation är märklig. Några exempel må räcka:
Mattilas grundargument verkar vara att de tiderna är förbi då en svensk elit styrde landet, dess kultur och dess ekonomiska liv. Som om landets tvåspråkighet och kunskaperna i de båda inhemska språken vore något som varit till för en liten elits skull!
Direkt satanisk blir argumentationen då Mattila hänvisar till att Iltalehti nyligen motiverat kunskaper i svenska med att det är nyttigt att nordbor i internationella sammanhang har ett "hemligt språk" att kommunicera på, och till att tidskriften Historiallinen aikakauskirja i samma syfte nämnt att gamla arkiv i huvudsak är på svenska. "Är det för ett hemligt språks och gamla pappers skull som hela folket måste utbildas till att tala svenska", frågar Mattila retoriskt.
O heliga enfald! Som om de båda argumenten på något sätt vore de avgörande! De är små, små tilläggsargument till de huvudsakliga, som inte här behöver upprepas.Att bara ta fasta på dem pyttesmå är, ja just det, sataniskt.
Löjligt är också Mattilas argument att finländska tjänstemän inte klarar sig i EU-konkurrensen därför att den obligatoriska svenskan hindrar dem från att lära sig tillräckligt med andra språk. Har docenten inte hört talas om att kunskaper i olika språk stödjer och bygger broar till varandra - i svenskans fall särskilt till andra germanska språk, utöver engelskan alltså bland annat tyskan?
Mattilas argumentation kulminerar i en total logisk kullerbytta. Han hänvisar till att minoritetsspråksexperten Johan Häggman har fastslagit att finlandssvenskarna är den enda språkliga minoriteten i EU-Europa som på senare tid tappat terräng i relation till majoritetsspråket. Av det drar Mattila slutsatsen att det vore bättre att avstå från "tvåspråkighetsideologin" och ersätta den med en "effektiv minoritetspolitik".
Tanken är i och för sig inte ny. Självaste ministern Pär Stenbäck kastade som en tankelek fram den för några år sedan, men blev allmänt avvisad.
Mattila anser alltså att eftersom svenskans ställning i Finland har försvagats, så kunde den lika väl ytterligare försvagas.
Det är väl en logik för fennomaner.
Ps. Artikeln som Månsson hänvisar till finns att läsa under Noterat
Fadern, dottern och den osaliga anden
Björn Månsson
Torsdag, 3 Juni 2010 11:57
Socialdemokraterna hann först med sin partikongress, alltså före de två andra stora partierna centern och samlingspartiet - som likt SFP samlas den 11-13 juni. SDP:s toppduo Jutta Urpilainen, partiledare, och Eero Heinäluoma, gruppledare, kompletterades med en ny partisekreterare så att partiet nu kan anses ledas av ett triumvirat.
Om både nämnda trio å ena sidan och världens kristna å den andra ursäktar, vill jag gripa till en jämförelse med den klassiska treenighetsläran enligt följande:
Eero Heinäluoma är Fadern, redan för att han hann vara partiledare före Urpilainen, och dessutom finansminister. (Farfar Paavo Lipponen kan inte längre räknas som hörande till SDP:s synliga ledargarnityr).
Jutta Urpilainen är då Dottern. Och märk att denna avkomma är den messianska i trion - den som ska rädda det förtappade folket, så det är alls ingen nedvärdering av hennes roll.
Mikael Jungner är då, nej inte den heliga, utan kanske snarare osaliga anden som ska väcka folket, ruska om det och få det att komma till tro - på SDP, alltså.
Visst kompletterar de tre varandra: den gamla strategiräven och taktikern Heinäluoma, den fräscha och moderna Urpilainen och så denna Jungner med hans drag av pajas och hovnarr.
Medan Heinäluoma har fackfolket bakom sig sedan sina år på FFC, vädjar Urpilainen till både kvinnor och traditionellt partifolk och så ska Jungner tydligen fria till Facebookgenerationen med sin från klassiska politikerprofiler helt avvikande, lite vilda image.
SDP är alltså att gratulera till en trio som kompletterar varandra genom att profilera sig åt tre lite olika håll. Men sedan följer den stora frågan: med vilken politik? Vilken är trosläran?
Det största oppositionspartiets profil i riksdagen har under den gångna våren varit märklig. Linjen har varit starkt populistisk, föga saklig och föga samarbetsinriktad. Förklaringen är enkel: SDP vet att bara en valseger som för partiet till första plats är en garanti för en plats i regeringssolen under nästa valperiod.
Förvånande nog har partiet gjort sitt bästa för att inte gardera sig, utan bränna alla broar till de ledande regeringspartierna centern och saml. Allt har varit den borrrrrgerliga regeringens fel, inklusive hela den globala finanskrisen och Greklands kollaps. Det är väl bara askmolnen från vulkanutbrottet på Island som SDP (ännu) inte entydigt har skyllt på den borrrrrgerliga regeringen ...
Men nu kommer allvaret i denna kommentar till SDP i dag. De politiska frågor med vilka SDP valt att profilera sig är sådana där man traditionellt sett borde ha kunnat vänta sig något annat.
Här har man gått och trott att SDP är ett internationellt inriktat parti som tror på Europa och EU. Och så svek partiet just då EU befann sig i sin kanske värsta kris med fallet Grekland, bara för att det naturligtvis inte kan vara populärt att låna finländska skatte- eller snarare lånepengar till en som misskött sig. Och ändå är det, precis som i de andra krisländerna Spanien och Portugal, SDP:s systerparti som är vid makten i Grekland!
Inte bara dessa tre länders regeringar, utan också de låt vara fåtaliga andra socialistledda regeringarna i EU-länder har varit med och godkänt lånearrangemanget. Detta är alltså ingen ideologisk fråga, utan tydligen en fråga om att i regeringsställning bära ansvar och att i opposition plocka de billiga poängen.
Likaså hade man gått och trott att SDP inte skulle hemfalla åt populism med xenofobiska förtecken. Och så går självaste partiledaren, den unga och fräscha, ut med sitt "maassa maan tavalla". Vilket sätt då, undrar man, bland alla de "sätt" som sedan sekler levt sida vid sida i Finland: tavastlänningarnas, samernas, savolaxarnas, finlandssvenskarnas, karelarnas, ålänningarnas, österbottningarnas, judarnas, tatarernas muslimska, de ortodoxas, lutheranernas...?
Urpilainen skulle nu helst ha talat om respekten för lagen, som ju bör vara gemensam för alla nämnda befolkningsgrupper. Eller specifikt - vilket Heinäluoma sedan försökte svänga det till - om att kollektivavtal ska följas på arbetsmarknaden och samma arbetsvillkor gälla invandrare och "gästarbetare" som andra. Men nej, det var landets sed och "sätt" hon åberopade. Det var just en sådan bugning mot xenofoberna som man inte hade väntat sig av en socialdemokratisk partiledare. Inte bara en Olof Palme utan också en Kalevi Sorsa måtte vända sig i sina gravar.
Den här nypopulismen har sina risker. Tydligen är SDP nu inställt på "allt eller intet", alltså på ett avancemang till största parti eller så fortsatt opposition mot en ny borrrrrgerlig regering. Det är ett högt spel. Galluparna ger inte SDP stora chanser att köra förbi saml i partitoppen, och vill saml efter det samregera med SDP i stället för med centern?
Inget tyder nämligen på att det nuvarande regeringsblocket saml, center, gröna och SFP, skulle löpa minsta risk att förlora sin betryggande majoritet. Somliga gröna må längta efter ett "rödgrönt" block enligt svensk modell, men inget tyder på att ett sådant skulle kunna räkna med en majoritet i riksdagen efter valet om ett år.
Och skulle de gröna faktiskt trivas med ett parti som har valt nationalism framför internationalism och främlingskritik framför frisinne?
Parallella scenarier
Björn Månsson
Onsdag, 10 Mars 2010 11:27
Vad jag kan se har ingen annan kolumnist på denna webbsida än Magmas egen Björn Sundell hunnit kommentera tankesmedjans senaste produkt, Det svenska i Finland år 2030. Jag gör det nu, med reservation för att jag råkade vara på resa då rapporten publicerades och alltså tyvärr inte kunde delta i presentationsseminariet. Skam att säga har jag inte heller hunnit läsa rapporten från pärm till pärm, bara till valda delar. Jag tar ändå risken att anföra två teser för fortsatt diskussion.
Den första tesen är en liten tankelek. Tänk om någon i början av 1970-talet hade genomfört ett motsvarande projekt, och försökt blicka 20 år framåt i tiden, till 1990. Hur skulle den framtidsrapporten ha sett ut?
Jäätteenmäki, Väyrynen, Pekkarinen, Kiviniemi
Björn Månsson
Torsdag, 28 Januari 2010 15:45
I en I dag-kolumn i Hbl 26.1 pläderade jag för att Matti Vanhanen kunde fortsätta som statsminister valperioden ut, oberoende av det förestående partiledarskiftet i Centern. Utrymmet medgav inte en vidlyftigare argumentering, varför jag ber att få komplettera här. Samtidigt tänkte jag ta mig friheten att kommentera några kandidater för Centerledarskapet.
Frontalkrock och dubbelkrock
Björn Månsson
Måndag, 7 December 2009 11:15
Vad har kommunminister Mari Kiviniemi och president Tarja Halonen gemensamt? Jo, åtminstone det att de i sin strävan att driva vissa intressen har hamnat på kollisionskurs med självaste Grundlagen, skriver Björn Månsson i en gästkolumn för Magma.
"Det är i vitt skilda sammanhang Kiviniem,i och Halonen är på kollisionskurs med grudnlagen. Halonen har tillrättavisat Kiviniemi då denna försökt tumma på Grundlagen, medan Kiviniemi i gengäld hör till den regering som är på kollisionskurs med Halonen då denna är på kollisionskurs med Grundlagen. Komplicerat?
Rödgrön röra
Björn Månsson
Måndag, 7 September 2009 13:25
Den gångna sommarens rötmånadshistoria nummer ett var väl partiernas valfinansiering. Med etiketten avser jag dock ingalunda att avslöjandena och debatten skulle ha varit av rötmånadskaraktär, utan snarare att valfinansieringen genomsyrats av röta.




Björn Månsson
