Sök

Kolumnister Björn Månsson

Björn Månsson

Björn Månsson är generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen.

 

Omvälvning inom oppositionen

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Fredag, 28 Juni 2013 11:53

Centern har haft stark medvind i försommarens opinionsmätningar, med god marginal passerat Sannfinländarnas och Socialdemokraternas noteringar och rentav av Samlingspartiet övertagit positionen som största parti. Det överraskar egentligen inte, utan är tvärtom en ganska naturlig och logisk konsekvens av vårens politiska händelser.

Under våren har nämligen de akuta EU-ärendena i form av hanteringen av skuld- och bankkrisen lite börjat hamna i bakgrunden i riksdag och regering - och i det allmänna medvetandet. Nej, krisen är långtifrån över, men de värsta spådomarna om nya akuta krisländer efter Irland, Portugal, Grekland, Spanien (för bankernas del) och Cypern har inte gått i uppfyllelse. Mekanismerna för att råda bot på bankkrisen börjar vara på plats, och programmen för att sanera krisländernas statsfinanser har kört igång. Grekland förblir visserligen illa däran, men i övrigt börjar ljus skönjas i den långa svarta tunneln.

Det här betyder att orsaken nummer ett till Sannfinländarnas kända "skräll" i riksdagsvalet 2011 i bästa fall börjar tona bort. I stället har ett annat politiskt ärende tagit över en allt större del av den massmediala uppmärksamheten: regeringens försök att genomdriva en radikal kommunreform och samtidigt reformera social- och hälsovårdens strukturer.
Och det ärendet gynnar inte Sannfinländarna, utan det andra oppositionspartiet Centern.

Centern valde en sällsynt lyckad slogan för sitt motstånd mot fusioner och storkommuner: ordparet kotikunta - maakunta (på svenska hemkommun - landskap, fast finessen försvinner ju i översättningen). Den vädjar direkt till alla dem som inte anser att storkommuner är lösningen på de grundläggande problemen, utan snarare fortsatt men effektiverat samarbete mellan kommuner, region- eller landskapsvis. Den egna kommunen är för många en stark identitetsfaktor, och dessutom en garant för närdemokratin.

I den region som förr utgjorde Nylands län är begreppet "landskap" måhända inte lika naturligt eller tilltalande, här talar man hellre om huvudstadsregionen eller med ett nytt modeord "metropolområdet". Men då Nylands förbunds (som täcker hela det gamla länets område) landskapsfullmäktige i början av juni samlades till seminariemöte talade både fullmäktiges ordförande, talman Eero Heinäluoma (sdp) och styrelseordföranden, riksdagsledamot Outi Mäkelä (saml) för att landskapsförbundet kan sköta den funktion den planerade metropolförvaltningen är tänkt för. Alltså till och med här, och på tillskyndan av företrädare för de ledande regeringspartierna, hemkommun - landskap ...

Samtidigt har Centerns nya partiledare Juha Sipilä rosat marknaden med sitt rättframma och sakliga uppträdande, medan Sannfinländarnas allt annat än nya partiledare Timo Soini börjar vara rätt sliten i sin framtoning. Just detta veckoslut får vi veta om Soini ens tänker sig en fortsatt karriär i den inhemska politiken, eller siktar på Europaparlamentet. Den här gången kan han inte ta till tricket att sitta bara ett år i Bryssel (senast satt han ändå närmare två) för att sedan ställa upp i riksdagsval här hemma igen.

Mycket talar alltså åtminstone just nu för att Centern är i medvind och Sannfinländarna i motvind. Och vad är bättre än det? Knappast finns det många finländare utanför den egna sannfinska kretsen som hoppas att Soinis parti ska växa sig ännu större eller ens behålla sina nuvarande positioner i nästa riksdagsval. Då är nog Centern ett betydligt bättre alternativ, om nu de ledande regeringspartierna är dömda att blöda till oppositionen.

Det omdömet gäller generellt, men alldeles särskilt från liberal synpunkt sett. Centern har inte på samma sätt som Sannfinländarna nattsvarta inslag av rasism, främlingsfientlighet och intolerans i största allmänhet. Och - trots allt - inte heller samma avoghet mot det svenska i Finland.

Juha Sipilä har på Facebook lovat att cykla hela vägen från Uleåborg till riksdagens första plenum i höst om minst 100 000 personer "gillar" hans plan före utgången av juli. Under de 12 första timmarna hade redan över 12 000 "gillat", så cykelturen riskerar att bli verklighet. Den lovar bli en veritabel Juhasgata ...

Man kan ju lite elakt undra om Timo Soini skulle klara av att cykla så mycket som från Esbo till riksdagen.

 

   

Rädda stiftelsernas rykte!

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Lördag, 16 Februari 2013 02:14

Finlandssvenskheten i allmänhet och den finlandssvenska kulturen i synnerhet är helt beroende av sina fonder och stiftelser. Därför är både de tidigare och de helt färska avslöjandena om misstänkt fiffel och missbruk inom några av stiftelserna ytterst bedrövliga. De riskerar ju att förstöra hela stiftelseväsendets rykte.

Det är förstås bra att misstankarna kommer i dagen. Lite stolta kan vi väl vara över att det är finlandssvenska grävande journalister i både svenska och finska medier som har gått i spetsen för avslöjandena. Om någon tycker att de smutsar i eget bo, skulle jag tvärtom hävda att de försöker putsa bort smutsen ur det. Detta är de värda en stor eloge för.

Angrepp på stiftelser och fonder hör ju till populisten Timo Soinis favoritteman, och vi minns hans argument för att börja beskatta dem, uttalat på svenska: "Fyrkar finns". Risken är stor för att de avslöjade missbruken förser hans kvarn med vatten, och det måste undvikas.
Tanken på beskattning är nämligen absurd. En beskattning skulle ju innebära att samhället tar bort pengar från inte bara kulturen utan också barn-, åldrings- och handikappvården och en hel massa andra goda ändamål. Bortfallet borde i så fall kompenseras av samhället - med de skattepengar det tar ur fonder och stiftelser. En sådan omväg för pengarna skulle bara kosta extra, och inte vara till någon nytta alls.

Hur är de människor då funtade som missbrukar sin maktställning för egen vinning, genom att bo i sina stiftelsers bostäder och sommarstugor utan att betala marknadshyra, som tar ut skyhöga arvoden för kanske ibland, åtminstone mätt i arbetstid, ganska blygsamma insatser, och så vidare?

Jag undrar om inte "tillfället gör tjuven". Knappast har de suttit och planerat hela fifflet från första början, utan det har bara blivit så. Det har varit så lätt, och sitt eget samvete har de stillat genom att intala sig själva att de gör en allmännyttig insats - även om den delen av verksamheten kanske redan lagts ned såsom "obehövlig" ...

Fast det här ursäktar förstås inte beteendet. Ett av problemen är säkert också att de tycks sitta i sina positioner mer eller mindre på livstid. Kortare mandatperioder och en bestämd maximitid kunde vara en del av en lösning.

Missbruket och fifflandet är en varböld som det gäller att sticka hål på, och det illa kvickt, innan skadan växer sig ännu större. Journalister har spelat en nyckelroll, då det har brustit i myndighetsövervakningen. Men sedan är det just myndigheternas sak att följa upp, att utreda och vid behov ingripa, och i sista hand att föra fallen till domstol. Vi behöver en striktare övervakning och prejudicerande domar som avskräcker!

Ingen ska dömas bara på basis av tidningsskriverier eller tv-program, så fungerar inte ett rättssamhälle där var och en är oskyldig tills motsatsen har bevisats.

För undvikande av alla missförstånd: jag räknar inte stöd till politisk verksamhet och kampanjstöd inför val som missbruk av fond- och stiftelsemedel - förutsatt att det inte strider mot donatorernas vilja, förstås.

Jag skulle uttrycka saken så här: utan en politisk överbyggnad och inflytande i kommuner, riksdag och regering överlever finlandssvenskheten inte bara genom att dansa folkdans i Kimito, spela sommarteater i Nykarleby eller vårda åldringar på servicehem i Helsingfors.

 

   

Värdeledarskap à la Niinistö

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Fredag, 11 Januari 2013 01:29

Det är förstås så dags att med en veckas dröjsmål kommentera president Sauli Niinistös nyårstal, men eftersom det var hans debut kan det kanske tillåtas. Talet har allmänt blivit rätt väl mottaget, och jag har ingen anledning att drastiskt avvika från det mönstret. Men visst kan man anlägga också vissa kritiska synpunkter.

Om talet speglade en moderat högermans värdeledarskap kan man säga att detta ledarskap var en skicklig navigering mellan å ena sidan typiskt högerborgerliga värderingar och å den andra social hänsyn i liberal eller socialdemokratisk anda. Frågan är bara var presidenten själv står. I vissa fall lämnade han sin egen ståndpunkt vidöppen.

Det gällde alldeles särskilt presidentens resonemang kring budskap som har "ökat förvirringen". "Samtidigt som man är rädd för ökad arbetslöshet, väntar man sig en kommande brist på arbetskraft", fastslog Niinistö - men utan att ta ställning till vilketdera budskapet som håller streck.

Min egen uppfattning är att båda gör det: det förra på kort sikt, och särskilt i den tunga industrin, det senare på lite längre sikt i vissa kommande tillväxtbranscher, börjande med vården. Den distinktionen kunde gärna ha gjorts.

Och vidare: "då man kräver nedskärningar i utgifterna, så önskar man också ökad åtgång (en dålig översättning av finskans lisäkulutus, vilket ju betyder större konsumtion) till stöd för den kommande tillväxten". Alldeles riktigt framförs bägge dessa teser från olika håll, men var står presidenten i detta vägval? Och varför sade han inte vad tesen om ökad konsumtion betyder? Jo, ökad upplåning.

En antydning till svar var att det nu krävs "beska mediciner", och att beslutsfattarna bör visa prov på mod. Nedskärningar är förvisso beskare och kräver därför större mod än upplånad konsumtion.

Prov på balansgång visade president Niinistö också då han å ena sidan klandrade den ökade girigheten, men å den andra varnade för det han med en otymplig översättning av finskans "oleskeluyhteiskunta" kallade "vistelsesamhälle". Inte för att det är lätt att hitta ett bättre ord utan en omskrivning: ett samhälle där man bara är, och inte gör något. Eller, som han själv preciserade, där man "väntar sig att få gå till ett färdigdukat bord".

Det var ju föst en klassisk vänstertes, och sedan en lika klassisk högerdito. Renodlad kapitalism rentav förutsätter en viss girighet, medan redan Marx (eller var det Lenin...?) predikade att var och en ska ge efter sin förmåga men få efter sina behov ...

Niinistös tes om att "tredje sektorn kommer allt längre in på det område där samhället borde vara" kunde lätt uppfattas som en kritik av denna tredje sektor. Men så försökte han också balansera upp det med tesen att samhället kommer allt längre in på det område där det egna ansvaret borde finnas.

Det skulle ju betyda att tredje sektorn skuffar samhället i riktning mot att ta över det privata ansvaret. Hur hänger det ihop, då tredje sektorn väl snarare ligger i terrängen mellan det privata ansvaret och samhällets?
Nå, kanske jag nu blir för semantisk i min kritik.

På ett par punkter vågade president Niinistö i sitt första nyårstal ta lite ställning. Han ville "utveckla partnerskapet med försvarsalliansen Nato", och "främja" nordiskt försvarssamarbete. Det kan ogärna tolkas som annat än ett klart ställningstagande för ett deltagande i övervakningen av Islands luftrum, men den ståndpunkten kände vi ju till från tidigare.

Vagare var presidentens analys av eurokrisen. Det är väl självklart att de länder som skött sig bör se till att de gör det också i fortsättningen, liksom att de som inte gjort det måste "göra allt för att de korrigerande åtgärderna lyckas".

Nyckelfrågan om de förra länderna bör bistå de senare förbigick han däremot med tystnad, och det är ju den debatten handlar om. Något om att den europeiska båten är gemensam hade suttit bra i talet.

En eloge är Niinistö värd för det klara ställningstagandet att "vi bör hålla Finland öppet mot världen", särskilt som han inkluderade "hjälpa" bland det vi bör göra. Ett försiktigt flankstöd för biståndspolitiken och stödet till krisande euroländer, måhända? En markering av att ett öppet Finland inte kan tillåta rasism och xenofobi hade kompletterat listan över goda gärningar, men var tydligen för mycket begärt.

Däremot upprepade Niinistö den tes med vilken kan försökte förklara Finlands nederlag i valet av FN:s säkerhetsråd: vi ska inte deklarera att vi är" bättre vetande och bättre kunnande i allt". Bara en språklig anmärkning, igen: jag skulle nog ha sagt "att vi vet och kan bättre". Vem månne översätter presidentens tal?

En smaksak är slutligen om Niinistö gjorde rätt eller fel i att återgå till president Ahtisaaris lite amerikanskinspirerade avslutning med att önska Guds välsignelse. I mina öron lät det lite påklistrat och patetiskt, men det gladde säkert mången annan.

 

   

Är Nordens globala rykte i dalande?

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Onsdag, 5 December 2012 12:42

Först förlorade Finland stort och dramatiskt omröstningen i FN:s generalförsamling om icke-permanenta medlemmar i säkerhetsrådet för perioden 2014-2015. Bara ett par veckor senare förlorade Sverige ännu större i omröstningen om medlemmar i FN:s människorättsråd. Finns här en gemensam nämnare? Är Nordens rykte i världsorganisationen på väg nedåt?


Låt oss ändå först betrakta de båda fallen separat. Finland konkurrerade som känt med Australien och Luxemburg om de två platser i säkerhetsrådet som denna gång var reserverade för det block som kallas "västeuropeiska och övriga stater". Australien är ju förutom en stat också en hel kontinent, och var därför från början en stark kandidat.

Det var alltså närmast med Luxemburg Finland konkurrerade. Mot landet talade kanske närmast - ja, bara - dess storlek, eller snarare litenhet. Skulle dess utrikesministerium och diplomatkår ha kapacitet att sköta ett medlemskap i säkerhetsrådet?

För Luxemburg talade däremot en rad faktorer: En grundande medlem i FN, som aldrig tidigare haft säte i säkerhetsrådet - medan Finland ju kom med först 1955 och hunnit sitta i rådet i två omgångar. En klart större satsning, mätt i BNP-andel, i biståndsanslag till utvecklingsländerna. Och så utöver stödet från Bene-länderna i Benelux (kan man anta) och många EU-länder, som i och för sig inte bär långt, hela den frankofona världen. Det betydde bland annat många röster från Afrika.

Det hjälpte inte att också Finland hör till de främsta biståndsländerna i världen, är en stormakt som fredsbevararland och är fredspristagaren och fredsmedlarhjälten Martti Ahtisaaris hemland. Ja, det hjälpte inte att Finland uppges ha fått skriftliga löften om en röst av inte mindre än 130 länder, plus en del muntliga. Vad sådana löften är värda i en sluten, hemlig omröstning vet vi nu.
Vi fick 108 röster i den första omgången, där Luxemburg stannade bara en röst från att bli vald. Den andra, avgörande omgången mellan finalisterna vann de med 131 röster mot futtiga 62 för oss. Snopet.

Besvärande för Norden är att detta redan var andra gången å rad som man blev utan det "nordiska mandat" under varannan treårsperiod som man hade betraktat som en given fördel. Island kandiderade 2008, men blev inte invalt. Då förklarades nederlaget med att landet var mitt inne i sin djupa ekonomiska kris och inte var riktigt populärt i omvärlden. Nu kan Finlands rätt hårda linje inom EU gentemot det krisdrabbade Sydeuropa på motsvarande sätt ha spelat in, men räcker det som en förklaring?


Sverige uppges redan tveka att ställa upp i säkerhetsrådsvalet 2016, och sägs rentav ha erbjudit Finland en "andra chans" då.

Bakom Sveriges uppgivenhet ligger dock inte bara Finlands öde, utan minst lika mycket det egna ödet i valet av medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Rådet grundades 2006, som en efterföljare till en motsvarande människorättskommission, som hade hunnit få ett dåligt rykte. Ska man tro Sverige, var det nya rådet Sveriges och särskilt toppdiplomaten Jan Eliassons skapelse.

Både Finland och Norge hade hunnit vara medlemmar i rådet, och nu var det "Sveriges tur". Men Sverige blev sist bland kandidaterna och förlorade stort bland annat mot Grekland! Och det rådet har 47 medlemmar, alla icke-permanenta, mot bara 10 icke-permanenta i säkerhetsrådet.

Ska Finland trösta sig med att vi inte var de enda som förlorade denna höst, eller ska vi tvärtom låta oss oroas av Nordens gemensamma bittra kalk? Nå, det ena kanske inte utesluter det andra...


OM de båda nederlagen har en gemensam nämnare, är Nordens storhetstid i FN över. Den som symboliseras av organisationens två första generalsekreterare Trygve Lie (1946-1953) och Dag Hammarskjöld (1953-1961) och en lång rad andra prominenta diplomater i höga uppdrag, bland dem nämnda Ahtisaari och Eliasson. Och alltså av de där regelbundet återkommande medlemskapen i säkerhetsrådet.

Vårt UM har gett en konsult i uppdrag att utreda orsakerna till vårt nederlag, och man kan anta att svenska UD likaså tänker utreda sitt.

President Sauli Niinistö hade i sin första "presidentfrågetimme" i radion en förklaring. Men innan jag går in på den, en parentes:

(Konceptet med en frågetimme i radio med presidenten är inte helt oproblematiskt. Då motsvarande ordnas med statsministern är snart sagt alla frågor och svar relevanta, eftersom statsministern har ett allmänt mandat av den folkvalda riksdagen att styra republiken. Presidentens maktbefogenheter är däremot begränsade till utrikes- och säkerhetspolitiken - och även då i samråd med regeringen - plus att han är överbefälhavare för försvarsmakten. Det är lite att lura folket att tro att man alltjämt kan "gå till kungs" och fråga efter presidentens syn på angelägenheter som han inte har några som helst befogenheter att påverka. Han må yttra sig om den ekonomiska politiken eller eurokrisen eller vad som helst, men det saknar faktiskt närmare substantiell relevans.)

Frågan om varför Finland och Sverige förlorade i FN tangerade förstås Niinistös ansvarsområde. Han förklarade förlusterna med att de nordiska länderna kanske har uppträtt lite "arrogant" då de bjudit ut sin egen välfärdsmodell som exempel för andra.

Det kan väl ligga något i den förklaringen. Vi "vet" ju att vi är bäst i världen, och gör ingen hemlighet av vår vetskap. Och visst försöker vi marknadsföra oss som en modell för andra.

Men, säg: vilka andra länder har bättre än de nordiska kunnat kombinera ekonomisk framgång, välfärd, jämlikhet, jämställdhet, social trygghet, mänskliga och medborgerliga rättigheter, öppenhet och korruptionslöshet? Plus ansvar för omvärlden, i form av både bistånd och omsorg om fred, mänskliga rättigheter och miljö?

Jo, det kan finnas några enskilda länder på andra håll i världen, men inget block av länder att jämföra med det nordiska. Nå, kanske vi i vår självgodhet mår bra av att minnas att också anspråkslöshet hör till de mänskliga dygderna.

Och kanske vi måste medge att vi hittills varit starkt överrepresenterade i centrala FN-organ, och hädanefter måste nöja oss med vår beskärda del ...

 

 

   

De kommunala ideologierna

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Tisdag, 23 Oktober 2012 15:11

Vilka är dina liberala värderingar inför kommunalvalet och på vilket sätt betjänar de mitt Helsingfors? Så lydde en av de intelligentaste frågor jag har fått som kandidat i årets kommunalval.

Lugn, jag ska inte missbruka den här kolumnplatsen till att göra valpropaganda för mig själv. Jag ska i stället försöka reflektera över i vilken mån partiernas ideologier återspeglas på det kommunala planet. Uppgiften är inte alldeles lätt.

Jag börjar med att citera mitt svar till den liberalt sinnade väljaren: "I allmänhet är väl ideologierna sådana att de snarare kommer till uttryck på riksplanet, där man beslutar om socialpolitikens, beskattningens, den ekonomiska politikens etc. huvudlinjer.
Men liberalism innebär ju frisinne och tolerans och så ekonomisk frihet, så av det kan man dra slutsatser också för kommunalpolitiken."

På den klassiska höger-vänster-skalan är det kanske lätt att se vissa skiljelinjer också i kommunalpolitiken. De finns förstås i olika avseenden, men låt oss fokusera på den mest uppenbara: det allmännas ansvar kontra det privata.

Förenklat uttryckt vill väl (de i princip socialistiska) vänsterpartierna att samhället, alltså i detta fall kommunen, ska sköta all service även om det kostar. Det sistnämnda är såtillvida lite ironiskt att kommunalskatten ju - bortsett från grundavdragets effekt, som i och för sig är betydande - är proportionell, inte progressiv, såsom den statliga inkomstskatten. Det betyder att låg- och särskilt medelinkomsttagare drabbas hårdare av en höjd kommunalskatt.

På högerkanten vill man gärna om nu inte "privatisera" så åtminstone utkontraktera kommunala tjänster till privata företag. Om kvaliteten kan garanteras är allt väl, men alltför ofta har priset getts för stor vikt på kvalitetens bekostnad. Kommunalskatten vill man gärna hålla så låg som möjligt, i enlighet med principen om ett lågskattesamhälle där var och en ska få bestämma så mycket som möjligt om sina pengar, och vara något av sin egen lyckas smed.

I det politiska mittfältet ställer man sig mer pragmatisk än ideologisk: huvudsaken är att kommunerna ansvarar för att servicen fungerar, vem som producerar den kan avgöras från fall till fall. Inställningen till kommunalskattens nivå är också pragmatisk: det beror på behovet ...


Om man sedan försöker fokusera frågan om ideologierna i kommunalpolitiken på partierna, är det för de traditionella partiernas del likaså lätt att identifiera vissa skiljelinjer:

Vänsterförbundet och socialdemokraterna tillämpar, med en viss gradskillnad, vänsterideologin som betonar kommunens odelade ansvar.

Inom samlingspartiet finns visserligen lite olika chatteringar, men man följer i princip det klassiska borgerliga högerreceptet som beskrevs ovan.

Centern är ju i Finland alltjämt ett rätt ruralt parti, vars "ideologi" befinner sig på en lite annan dimension än den klassiska höger-vänster-skalan. Centern vill slå vakt om de mindre kommunerna, särskilt på landsbygden.

Svenska folkpartiet är också lätt att placera på den kommunalpolitiska skalan: ett borgerligt parti i den politiska mitten vars särskilda uppgift är att slå vakt om svenskans position även i kommunerna. Men också det där enda riktigt liberala partiet, som betonar mångfald och tolerans.

Också det gröna partiet låter sig uttydas på kommunalplanet: ekologisk hänsyn i högsätet, även om partiets politiska linje i övriga frågor ofta är diffus. Somliga talar till exempel varmt för närdemokrati, andra vill ha jättelika kommuner. En del lutar mer mot vänster, andra mer mot höger ... Liberalt är partiet dock, i princip.

Men hur är med kristdemokraterna? Deras traditionella honnörsteman saknar mer eller mindre helt en dimension som kunde påverkas kommunalt: abort- och alkoholpolitiken, religionsundervisningen i skolan och så vidare. Hurudan är en kristdemokratisk kommunalpolitik? Nu duger det inte med att svara att allom gott, och ingen ont - det står på varje partis agenda, liksom det kristna kärleksbudet.

Och så har vi det verkligt stora frågetecknet: Det sannfinländska partiet. Negativa till EU - har inget med kommunerna att skaffa. Negativa till euron - dito. Positiva till fler poliser och ökade försvarsutgifter - tyvärr inget kommunerna kan påverka. Mot partistöd (även om de gladeligen själva tar emot sådant) - kommuner ger mycket blygsamma bidrag till partiernas verksamhet. Vill minska biståndet - inte på kommunernas agenda.

Vill stävja invandring - inte heller, utom då det gäller hur kommunerna behandlar sina invandrare. Sannfinländarna vill inte ge invandrare "privilegier", det vill säga samma grundrättigheter som andra. Se där en kommunalpolitisk dimension hos detta parti! Men - räcker den? Och märker ni de negativa förtecknen?

 

 

 

   

Andelslagets ansvar

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Onsdag, 29 Augusti 2012 11:54

Då detta skrivs har jag just suttit på mitt första möte med andelslaget HOK-Elantos fullmäktige. Eller närmare bestämt på en briefing för nyvalda fullmäktige. Det första egentliga mötet hålls i slutet av november.


Egentligen är jag bara suppleant, andre ersättare i den största, borgerliga gruppen - precis som jag är andre ersättare i riksdagen och ursprungligen var det i Europaparlamentet, tills jag nyligen ryckte upp till förstereserv. Andresuppleantskap tycks vara mitt öde ...


Men i HOK-Elanto sitter en av de invalda borgerliga medlemmarna i förvaltningsrådet, och kan därmed inte utöva sitt mandat i fullmäktige, och eftersom minst en av de 21 mycket upptagna medlemmarna i gruppen säkert kommer att ha förhinder räknar jag med att "sitta inne" på varje möte.

Men till sak, förlåt bakgrundsutsvävningen.

Jag har alltid vurmat för andelslagstanken. Visst är jag borgerlig, och har inget emot vanliga privata företag. Men jag är också en obotlig socialliberal, och har därför ansett att idén med andelslag är ädel. Vinsten går inte i några privata fickor, utan ackumuleras inom företaget. Eller, till en del, delas ut till ägarna - i S-gruppens fall i form av bonus på gjorda inköp.

Ägarna, ja. I fallet HOK-Elanto är vi inte mindre än 570 000 till antalet, vilket täcker över 80 procent av hushållen i hela huvudstadsregionen. Nå, de flesta som har ett grönt S-kort tänker väl inte på att de är delägare i ett storföretag, utan har skaffat kortet för förmånernas skull. Man behöver ju inte ens betala sin andelsavgift på 35 euro, utan den dras av anefter från bonusen tills summan är betald.

Många ägare är sannolikt olyckligtvis omedvetna om att de är delägare i två Sokos-varuhus (ett tredje byggs i Gamlas), tolv Prismor (fler planeras), drygt femtio S-marketar, nästan nittio Alepor, drygt hundra restauranger plus åtta kosmetikaffärer, en stor järnaffär (snart blir de fyra) och tolv begravningsbyråer. Ja, och så i ABC-bensinstationerna i regionen, med sina Deli- och butiksavdelningar och, via Sokos, i ett stort antal hotell både i hemlandet och grannländerna. Och så i en egen bank, S-banken ...

Det här betyder förstås samtidigt att HOK-Elanto inte längre är något riktigt traditionellt andelslag, som då det hela började med Elantos andelsbageri 1905. Företaget har för länge sedan, och särskilt sedan Elanto och HOK fusionerades 2004, vuxit ur sin traditionella andelslagskostym.

Andelslaget är nu en av de riktigt stora aktörerna på marknaden, som det överlägset största S-andelslaget och drygt 20-procentig ägare av hela det riksomfattande SOK. Det betyder att ansvaret på motsvarande sätt är stort.
Det betyder också att demokratin måste fungera högst indirekt. De 60 medlemmarna i andelslagets fullmäktige valdes i våras med regelrätta val, på webben och per post. Tyvärr är fullmäktiges roll ganska formell: två årliga möten med bokslutsgodkännande och val av förvaltningsråd (18 medlemmar), som i sin tur väljer styrelse och företagsledning. Själva affärsverksamheten sköts av de mindre organen, men medlemmarna i fullmäktige har skriftlig initiativ- eller motionsrätt, i form av att ställa frågor som styrelen besvarar på följande möte. Jag tänker ta mitt mandat på allvar, och har redan en del tankar om vilka frågor jag vill ställa.

Här bara några spridda reflexioner över det stora andelslagets samhällsansvar, utan anspråk på att listan vore heltäckande.

Det primära ansvaret är naturligtvis servicen till kunderna, börjande med utbudet och prissättningen. Utbudet varierar förstås, från några tusen till tiotusentals produkter. HOK-Elantos ledning hävdar att andelslagets olika affärer är helhetsförmånligast, jämfört med motsvarande konkurrenter. Alltså Prisma jämfört med K-Citymarket men också Lidl, S-marketarna jämfört med motsvarande K-marketar, Aleporna jämfört med motsvarande K-affärer o.s.v. Enskilda produktpriser varierar från affär till affär, men så här sägs köpkorgsjämförelser visa.

Man medger däremot att ABC blir billigast bara om man räknar in bonusen. Det samma gäller måhända också begravningsbyråerna ...

Vad gäller närmat och ekoprodukter har andelslaget liksom konkurrenterna kommit bara en bit på vägen, men riktningen verkar vara den rätta. Med något undantag: det är varken när- eller eko- att bojkotta inhemsk havslax och sik, till förmån för odlad, importerad fisk. Här skyller man på den ringa efterfrågan, men har tydligen gett efter för miljölobbyns missriktade direktiv.

Kloka kunder har insett att Rainbow-produkterna (jämför Keskos Pirkka) är klart billigare än sina mer eller mindre identiska märkeskusiner, medan ännu billigare Coop X-tra (jämför K-gruppens Euroshopper) är samnordiska respektive sameuropeiska marknadsföringsnamn som inte garanterar samma höga kvalitet.

Samhällsansvaret i stort sträcker sig från sysselsättning till den redan tangerade miljöhänsynen. Andelslaget har drygt 6 200 anställda, av vilka dock bara knappt hälften på heltid. Deltidsjobb har sina både goda och dåliga sidor. För många är det enda möjligheten, för andra räcker lönen säkert inte till.

Könsfördelningen bland de anställda är den väntade: en klar majoritet kvinnor - utom i den allra högsta ledningen ... här måste något göras! Åldersfördelningen är också väntad: tonvikt på yngre årsklasser. Nå, bra att ungdomar får jobb. Men bara fyra procent är över 60 - här finns det plats för större aktiv ålderstolerans!

På tal om personalpolitiken: arbetsplatshälsovården uppges hålla hög klass, med egen sjukkassa och allt. Och så har man nyligen bytt servicetillhandahållaren till diakonissanstaltens Diacor, vars vinst går till välgörande ändamål, och inte till utländska ägare som placerar dem i skatteparadis!

På miljöområdet försöker andelslaget vara en föregångare, i allt från energisparande till minimerat svinn av livsmedel.

Det finns alltså många försonande drag i HOK-Elantos framfart i den alltför knapphänta konkurrensen på dagligvarumarknaden. Men säkert mycket som kan göras ännu bättre. Och det är väl här en medlemsvald fullmäktigförsamling för sin del ska försöka dra sina strån till stacken.

 

 

   

Liberalismens gränser

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Tisdag, 5 Juni 2012 14:16

Organisationen Läkare utan gränser (på originalspråket Médecins sans frontières) torde vara välkänd för de flesta. Andra yrkesgrupper har tagit modell av välgörenhetskonceptet och grundat organisationer med motsvarande namn.

I riksdagen har ledamöternas assistenter lite galghumoristiskt tagit efter, och kallar sin intresseorganisation Avustajat ilman rajoja - Assistenter utan gränser, där namnet anspelar på det faktum att organisationen korsar alla partigränser.

I alla de här sammanhangen är "utan gränser" ett entydigt positivt begrepp. Men tänk om Romklubbens klassiska early warning-rapport Tillväxtens gränser (1972) hade följt samma mönster och pläderat för en tillväxt utan gränser? Det hade förstås varit raka motsatsen, och just det organisationen varnade för...

Jag vill gärna problematisera gränslöshet kontra gränsdragningar också för liberalismen, som nu debatteras utgående från Magmas rapport nyligen om den finlandssvenska liberalismen. Min avsikt är att försöka gå lite djupare än vad utrymmet medgav i min Hbl-kolumn i ämnet 24.5.2012.

Liberalism och frihet utan gränser är inget att ha. Särskilt som ekonomisk, neoliberalistisk teori är en sådan låt gå-filosofi (laissez-faire) rentav livsfarlig. Den biter ju sig själv i svansen eller, finare uttryckt, blir kontraproduktiv.

Om den ekonomiska friheten - i första hand näringsfriheten, men faktiskt också frihandeln - tillåts härja helt fritt blir resultatet lätt förödande. En absolut näringsfrihet förvandlas till en de starkas frihet. Företag som har bättre utgångspunkter i form av kapital, kunskap, skicklig marknadsföring eller bara rena rama bondturen växer sig stora och konkurrerar ut andra. De stora bildar gärna karteller, som kommer överens om marknadsandelar, med karteller och oligopol som resultat. Och i förlängningen monopol.

Och då fungerar ju inte den ekonomiska friheten längre. För att fungera behöver den gränser och reglering.
På motsvarande sätt kunde också en absolut frihandel på vissa områden bli förödande. Ta bara livsmedelssektorn som exempel. Med all respekt för principen om internationell arbetsfördelning, vill vi knappast ha bara polsk potatis, danskt svinkött, argentinskt nötkött, spanska grönsaker eller kanadensisk eller ukrainsk spannmål i våra affärer. Som konsumenter vill vi ha friheten att välja, och om vi så fall köpa inhemskt och/eller ekologiskt.

Den enas absoluta frihet riskerar att leda till att andras frihet kringskärs.

Men liberalismen bör också acceptera andra gränser. Allt viktigare, antydda här ovan, är de ekologiska gränserna. Eller för att anknyta till Romklubbens teser: naturresurserna räcker inte till för att världens hela befolkning skulle kunna leva lika gott som i de högt utvecklade, rika västländerna. Vi måste vidkännas gränser för den frihet som kallas välstånd.

Eller, mer konkret, från en lite annan syn punkt sett: gruvindustrins framfart särskilt i norra Finlands natur och miljö är ett skrämmande exempel på vad den ekonomiska friheten leder till om den inte kontrolleras och regleras.
Livsmedelssektorn nämndes redan. Näringsfriheten och frihandeln får inte i den internationella arbetsfördelningens namn resultera i industriell, ekologiskt hänsynslös matproduktion, inklusive av riskfyllda genmodifierade ingredienser.

En annan, närliggande, lika självklar som nödvändig begränsning av friheten är den som har med hälsan att göra. En total frihet att missbruka allt från tobak och alkohol över mediciner till droger strider mot själva fundamentet för allt mänskligt liv - hänsynen till detta liv.

Här är det förstås lätt att polemisera. Ska folk inte få bestämma själva över sin kropp och sin hälsa, och i sista hand över sina liv?

Ja, i den bästa av världar, förstås. Men det finns individer som inte klarar av den uppgiften. Vi anser det självklart att minderåriga hör till den kategorin, och reglerar därför strikt deras bruk av beroendeframkallande och andra farliga substanser. Men det finns bevisligen vuxna som inte heller klarar det - ska vi lämna dem i sticket, hur mer eller mindre självförvållat det än kan vara?

Ska vi vara liberala in absurdum?

Också den politiska liberalismen, demokratin där var och en har friheten att både yttra sig och på lika villkor delta i beslutsfattandet, måste ironiskt nog begränsas. Och då avser jag naturligtvis inte sådana inskränkningar som gäller i totalitära samhällen, utan det man kunde kalla hänsyn till andras frihet.

Demokratin får inte bli en majoritetens diktatur, utan måste ta rimlig hänsyn till minoritetens ståndpunkt. Yttrandefriheten får inte missbrukas, utan måste utövas under ansvar. Diskriminering, intolerans, rasism och förtal måste aktivt beivras, och inte accepteras i yttrandefrihetens namn. Tolerans och respekt måste vara normer. Annars inskränks ju andra människors frihet.

Vilka andra gränser bör liberalismen ges? Finns det synpunkter?

 

 

   

Sida 1 av 4