Björn Månsson

Den sannfinska faran

Björn Månsson

Söndag, 6 Mars 2011 19:31

Det kan tydligen inte hjälpas, men sannfinländarna har lyckats stjäla showen inför riksdagsvalet. Det har delvis skett på objektiva grunder, genom de framgångar galluparna har uppmätt. Men till stor del har det varit frågan om en snöbollseffekt som medierna villigt har rullat fram. Snö har det ju funnits gott om denna vinter.

Då Hbl hittar på att intervjua Timo Soini också om metropolpolitiken undrar man nog hur jounalistlogiken fungerar. Jag borde väl veta, men var lika förvånad som säkert många andra läsare. Som om sannfinnarna skulle ha profilerat sig på det området, eller som om det skulle stå i fokus i årets valkampanj...

Ska sannfinnarna (jag föredrar att använda denna kortare, mer beskrivande form av partinamnet) då tas på allvar eller inte? Dessvärre måste man tydligen göra det, av flera olika skäl.

För det första är det alltid ett allvarligt samhällsfenomen då ett nytt (i det här fallet dock nygammalt) parti lyckas bryta de traditionella partistrukturerna. Det är ett symptom på att något har gått fel, endera i den förda politiken eller så åtminstone i hur den har förklarats - eller mer cyniskt sagt marknadsförts.

De andra partierna har nog anledning att se sig själva i spegeln, och fundera över vad som har gått fel. Själv tror jag visserligen att den största enskilda orsaken till Soinis opinionsframgång ligger utanför de finländska partiernas omedelbara inflytandesfär: den globala finanskrisen och Greklands, Irlands och några andra europeiska länders bankrutt, och de stödåtgärder de övriga euroländerna och EU har tvingats vidta.
Om en drastisk historisk parallell tillåts, var Vietnamkriget på motsvarande sätt en katalysator för yttervänsterns framgång i sextio- och sjuttiotalens Europa.

Men det finns också andra, mer inhemska orsaker. Samma globala finanskris har prövat också den finländska tryggheten, om också mer mentalt än konkret. Vi har ju lånat oss ur de värsta ekonomiska och sociala konsekvenserna, men visst har osäkerheten brett ut sig. Och i någon mån utslagningen och andra sociala problem.
Att den nuvarande regeringsbasen faktiskt har varit mer social än många tidigare regeringar tycks inte hjälpa, då det är så lätt att alltid peka på brister i välfärdsbygget.

Och så finns det helt självförvållade orsaker till den sannfinska anstormningen, såsom de uppenbara felstegen i parti- och valfinansieringen. Dem kan de övriga partierna inte skylla på internationella konjunkturer eller andra omständigheter.

För det andra måste varje parti som, låt vara än så länge bara i gallupar, på några år flerdubblar sin popularitet redan som sådant tas på allvar. Populismen har gått hem, men då rösterna räknas på valdagskvällen frågar ingen efter hur de erövrats.

Folkviljan måste respekteras, och om sannfinnarna blir ett av de större partierna måste det behandlas som ett sådant. Som sannolik valsegrare har de inte bara rätt utan också skyldighet ett delta i regeringsförhandlingar.
Att på förhand hota bojkotta sannfinnarna är ett förakt för demokratins spelregler.

En helt annan sak är att sannfinnarna genom sitt valprogram - om de håller fast vid det - sannolikt utesluter sig själva från en regeringsmedverkan. Ta bara de där 3 x 200 miljoner som de konkret vill skära bort.
De övriga partierna har förbundit sig till att höja biståndsanslagen till FN-rekommenderade 0,7 BNP-procent fram till slutet av nästa valperiod. Att tvärtom skära ned anslagen med 200 miljoner är förhoppningsvis och rimligen uteslutet.

Det kan bland företagsstöd finnas sådant som kan ses över, men att skära ned dem med 200 miljoner är otänkbart om vi inte vill ha konkurser och ökad arbetslöshet.

Och om både biståndet och företagsstöden ändå i princip är sådant som kan rubbas med inhemska beslut, vore en ensidig nedskärning av medlemsbidragen till EU med 200 miljoner även teoretiskt och internationellt-rättsligt utesluten. Jag undrar om inte Soini tog med den absurda punkten i valprogrammet just för att stänga den regeringsdörr han inte är beredd att gå in igenom.
Och det vore säkert lika så bra.

Sannfinnarnas valprogram är trots det en tredje orsak att ta sannfinnarna på allvar. I det finns nämligen element som är så skrämmande att de inte bara kan viftas bort. Låt mig ta bara ett illustrerande exempel, utöver de ovanstående.

Ju mer jag funderar på sannfinnarnas tes om stöd för den "nationella" kulturen och deras aversion mot "postmodern" konst, desto mer orolig blir jag.
Nej, inte förstår jag mig heller på all nutidskonst. Jag har satt min fot i Kiasma bara en enda gång, på en mottagning i samband med någon internationell konferens. Kiasmas sortiment är inte min grej, helt enkelt.
Visst har jag många gånger funderat på att det vid sidan av en del "tavlor", "skulpturer" och inte minst "installationer" borde finnas en skylt som upplyser om att detta är konst, inte daghemsklotter, kvarglömda tegelstenar eller skrot.

Men att jag raljerar så här betyder ju på inga villkor att jag skulle anse att samhället inte ska kunna uppmuntra även till konstskapande som just jag inte förstår mig på - för tillkortakommandet är mitt, inte nutidskonstens.

Inte utövar jag någon idrott heller, men anser ändå att samhället bör uppmuntra till idrottsutövning genom att stöda idrottsföreningar.

Men för att återgå till konsten. Jag råkar vara en stor beundrare av Vincent van Gogh, som på sin livstid i slutet av 1800-talet var lika omstridd som många av dagens postmoderna konstnärer är i dag. Han lyckades under sin livstid sälja en enda tavla, enligt en del källor två.

van Gogh hade nog blivit utan stipendier i sannfinnarnas värld. Inte för att van Gogh fick stipendier i 1880-talets Frankrike, men det fick ingen annan heller. Han fick stöd av sin bror, konsthandlaren Theo. Samhället har utvecklats sedan dess.
Det är en skrämmande tanke att politiker skulle börja diktera konstens innehåll.

"Das war ein Vorspiel nur, dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen." Så skrev den tyske författaren Heinrich Heine - på 1820-talet. Drygt 100 år senare blev han tyvärr sannspådd. Nazisterna brände redan tidigt förhatliga böcker på offentliga bokbål, och förstörde också en del lika förhatliga konstverk. Resten är historia.

Nu säger jag inte att Soini är nazist. Men det finns i hans program skrämmande element som gör att man osökt drar historiska paralleller. Spåren borde förskräcka.

Märkelig debatt om skolsvenskan

Björn Månsson

Onsdag, 22 December 2010 14:51

Hur kan det ha gått så här snett? Osökt infinner sig den frågan i anledning av debatten för och emot den för alla elever gemensamma undervisningen i svenska i finska skolor - det kortord som används i sammanhanget vägrar jag ta i bruk.

Det märkliga är ju att denna debatt nu förs mellan finlandssvenskar i svenska tidningar i långt hörde grad än mellan finskspråkiga i finska tidningar. Varför ställer sig så många svenskspråkiga i kö strax efter sannfinländarna då det gäller att tala för en förändring?

Det är inte finlandssvenskarna som avgör läroplanerna i våra skolor. Varken i regering, riksdag eller bland folket har vi något majoritetsinflytande över besluten. Det är den finska majoriteten som beslutar hur den vill ha det.

Däremot har vi förstås möjligheter att bedriva opinionsbildning, och frågan är då i vilken riktning. Ska vi vara de första att tycka att det inte spelar någon större roll, att man lika gärna kan avstå från obligatoriet och se vad det leder till?

Är det vår uppgift att, som förre riksdagsmannen Ralf Friberg i De Äldres Råd i radions Slaget efter tolv häromdagen, hävda att fem procent inte kan tvinga 95 procent att läsa vårt språk? Som om det skulle handla om det. Det handlar om vad 95 procent själva beslutar.

Många tycks vara upprörda över att SFP-ordföranden Stefan Wallin kallade Geo Stenius & Co för "mysgubbar". På vilket sätt är det ordet så sårande?

Att mysa är ju något positivt, och gubbe kallas bland annat julens profana huvudperson hos oss. Jag uppfattade beskrivningen som ganska snäll: äldre män (i skrivande stund sällar sig Nils Torvalds till dem) som myser i sina trygga positioner utan att behöva fundera särskilt mycket över de samhälleliga konsekvenserna av sina åsiktsyttringar.

Låt oss för ett ögonblick ägna dessa konsekvenser en tanke eller två, i frågeform.

Ett slopat tvång skulle för svenskans del innebära en återgång till skolsystemet sådant det var innan grundskolan infördes. Då läste man nog svenska i finska läroverk, med sikte på studentexamen, men inte i folkskolorna. Kungstanken med grundskolan var ju att överbrygga den ojämlikheten: alla skulle få samma start eller åtminstone chans i livet. Allmänbildningen skulle vara lika för alla och bredare än tidigare.

Den tanken drevs inte minst av vänsterpartierna med socialdemokraterna i spetsen. För språkvalens del genomdrevs jämlikhetstanken dock närmast av den framsynte undervisningsministern Johannes Virolainen (c), med president Urho Kekkonen som bakgrundskraft.
Varför vill nu en del så kallade progressiva krafter för språkundervisningens del skrota grundskolans kungstanke?

Varför har inte valfrihetens och frivillighetens profeter låtit sig påverkas av hur det kan gå då elever i en viss ålder träffar val som de senare kan ha anledning att ångra? Pojkarnas svaga framgång särskilt i det klasslösa gymnasiet borde ju avskräcka, inte uppmuntra.

Och var blev alla teorier om mobilitet, både social och geografisk? Inbillar man sig att valet av svenska som tillvalsämne inte skulle ha något som helst samband med socioekonomisk bakgrund? Och varför utgår förespråkarna för ryska i stället för svenska vid östgränsen från att eleverna för hela livet stannar just i dessa gränstrakter?

Vilka blir de följande stegen om svenskan blir frivillig? Svenskan (respektive, märk väl, finskan) har ju redan slopats som obligatoriskt ämne i studentexamen, så på den punkten blir det "bara" ännu färre som väljer språket. Men kan man i fortsättningen förutsätta vissa kunskaper i svenska (respektive finska) av dem som avlägger högskoleexamen?

Och hur går det i så fall med kraven på svenska hos statliga tjänstemän och andra offentligt anställda i tvåspråkiga regioner?

Nu är ju svenskan inte obligatorisk primärt för att finlandssvenskarna ska få samhällsservice på sitt modersmål, utan snarare för att de finskspråkiga ska ha ett jämställt utgångsläge på en arbetsmarknad där svenskan näst finskan och engelskan är det viktigaste språket - men nog skulle också utsikterna att få jämställd språkservice drastiskt försämras.

Och på tal om de finskspråkigas utgångsläge på arbetsmarknaden: varför vill man med vett och vilja ge de svenskspråkiga, som ändå måste lära sig finska i detta land, ett privilegium? Jag misstänker förstås inte Geo Stenius, Ralf Friberg, Nicke Torvalds & Co för att ha detta dolda motiv, men det är en hisnande tanke att dessa en gång unga radikaler tycker att också den konsekvensen är helt ok.

Märk att jag här utgår ifrån att ett slopat obligatorium för svenskans del inte reciprokt skulle tillämpas på finskan i svenska skolor. Så skedde visserligen för studentexamens del - med olyckliga konsekvenser särskilt för en del pojkar på den österbottniska landsbygden. Men så mycket inkonsekvens skulle säkert förespråkarna av en frivillig svenska tillåta att finskan skulle förbli obligatorisk i svenska skolor.

Därmed, och även annars, är vi inne på den yttersta risken med frivillighetsivrandet: att de båda nationalspråkens juridiskt jämställda ställning i grundlagen på sikt är i fara.

Personligen är jag inte helt främmande för konstruktiva idéer om hur man kunde komma framåt i stälet för bakåt - jag har till exempel låtit mig fascineras av historikern Henrik Meinanders tanke på att man i studentexamen skulle ha ett grannspråk obligatoriskt: valbart svenska, ryska eller estniska. Själv skulle jag tillägga samiskan, som likt svenskan är både ett grann- och inhemskt språk.

P.S. I sin kolumn i Hbl 22.12 lyfter Nils Torvalds upp ett argument framför andra för en frivillig skolsvenska: de dåliga resultaten av den nuvarande, obligatoriska undervisningen. Det är ett ihåligt argument. Skulle någon argumentera på samma sätt om kunskaperna i matematik skulle visa sig vara dåliga? (Vilket de delvis faktiskt är.)

Det finns säkert skolor och svensklärare som sköter undervisningen med vänster hand, och inte får sina elever att intressera sig för svenskan, precis som man gjorde med undervisningen i ryska i Finland under tsartiden. Men det finns också skolor och lärare som lyckas entusiasmera sina elever att lära sig svenska. De måtte känna sig kränkta av all kritik.

Om undervisningsresultaten är svaga ska man förbättra de pedagofiska och didaktiska metoderna, läromedlen och lärarutbildningen, och ge projekt som Svenska nu en chans. Inte sträcka upp händerna och ge upp.

Intensivt om defensiven

Björn Månsson

Torsdag, 21 Oktober 2010 15:46

Söderströms förlag har i samarbete med Magma gett ut en angelägen bok, Kenneth Mynttis debattskrift Svenskan på offensiven eller på intensiven. Jag rekommenderar den varmt för alla som är intresserade av svenskans ställning och framtid i Finland.

Då boken presenterades härom veckan hade jag vidtalats som opponent. Jag antar att det var dels för att Myntti och jag varit mångåriga kolleger som ledarskribenter på Vbl respektive Hbl, men dels också för att jag numera "bytt sida" och jobbar för det finlandssvenska politiska etablissemanget, som Svenska riksdagsgruppen säkert bör räknas till.

Läs mer

Fennomanska fenomen

Björn Månsson

Måndag, 23 Augusti 2010 09:12

Det väckte stor uppmärksamhet då Samlingspartiet (på originalspråket Kansallinen Kokoomus) på sin partikongress i juni med ytterst knapp majoritet krävde att svenskan inte längre ska var ett obligatoriskt språk i finska skolor. Och, i hastigheten, även om det har väckt mindre uppmärksamhet, att finskan blir lika frivillig i svenska skolor. I beslutet talas nämligen om "toinen kotimainen kieli", det andra inhemska språket, och "toinen" syftar som känt i finskan lika väl på det ena som på det andra...
Partiledningen såg beslutet som ett olycksfall i arbetet, och skyndade sig att deklarera att detta beslut inte kommer att omsättas i partiets praktiska politik. Det är - i detta fall må så vara till all lycka - alltså lite si och så med respekten för demokratin i det partiet.

Riksdagsledamot Kimmo Sasi (Saml) är däremot en erkänd vän av svenskan. Genom äktenskap har han i praktiken blivit tvåspråkig, han har i riksdagsval starkt stöd av Tammerforssvenskarna som i gengäld tryggats en SFP-plats i stadsfullmäktige på Saml:s listor, han är vice ordförande i Folktinget och har inte minst som ordförande i riksdagens grundlagsutskott i fallet Karleby varit en pålitlig partner för SFP i kampen för den sydliga orienteringen som tryggar den svenska servicen.
Sasi anlände direkt från Saml-kongressen i Jyväskylä till sin hemstad, där SFP:s partidag alltjämt pågick. Där försökte han förklara bort det olyckliga beslutet om skolspråken, och hänvisade bland annat till att kongressen nog med två tredjedels majoritet hade förkastat en annan motion, som krävde att svenskans ställning i grundlagen upphävs.

Sasi verkade tycka att detta var något att skryta med. I själva verket var det omröstningsresultatet om möjligt mer förbluffande än det om skolspråken.
Det var nämligen veterligen första gången nästan en tredjedel av delegaterna på ett av våra stora, statsbärande partiers kongresser ifrågasatte själva grundvalen för landets tvåspråkighet och därmed finlandssvenskarnas rätt till sitt modersmål på lika villkor som den finska majoritetens. Och ett regeringspartis kongress, bör man tillägga.

Det är det här partiet som i riksdagsvalet nästa år kommer att försöka fiska även efter svenska röster, i Nylands valkrets inte minst med hjälp av utrikesminister Alexander Stubb.
Stubb är en erkänt skicklig, språkkunnig utrikesminister, men som riksdagskandidat har han två fatala brister. För det första har han upprepade gånger meddelat att han inte vill befatta sig med inrikespolitik, vilket i längden blir minst sagt besvärligt för en riksdagsledamot. Och för det andra har han inte i regeringen lyft ett lillfinger för att försvara svenskans ställning och intressen. Sådant ligger tydligen utanför - nedanför - hans högre sfärer.
Symptomatiskt var ett uttalande i Österbottens Tidning för några dagar sedan. På ort och ställe i Karleby uttalade Stubb sig nog pliktskyldigast för den sydliga orienteringen, men tillade att det var ett undantag att han yttrade sig i en inrikespolitisk fråga...

Men tillbaka till språkfrågan. Den starka minoritet på Kokoomuskongressen som ville göra Finland enspråkigt finskt är långt ifrån ett ensamt fennomanskt fenomen i dessa tider. Över huvud taget verkar det som om fennomanerna vädrar morgonluft.
Det senaste exemplet var en artikel i söndagens (22.8) Helsingin Sanomat av en docent i ekonomisk och social historia vid Helsingfors universitet, Aarne Mattila. Under rubriken "Det svenska språkets ställning bör omprövas" tar han inte bara ställning mot "tvångssvenskan" i finska skolor, utan ifrågasätter hela den "tvåspråkighetsideologi" som han beskyller landets "elit" för.

Mattilas argumentation är märklig. Några exempel må räcka:
Mattilas grundargument verkar vara att de tiderna är förbi då en svensk elit styrde landet, dess kultur och dess ekonomiska liv. Som om landets tvåspråkighet och kunskaperna i de båda inhemska språken vore något som varit till för en liten elits skull!
Direkt satanisk blir argumentationen då Mattila hänvisar till att Iltalehti nyligen motiverat kunskaper i svenska med att det är nyttigt att nordbor i internationella sammanhang har ett "hemligt språk" att kommunicera på, och till att tidskriften Historiallinen aikakauskirja i samma syfte nämnt att gamla arkiv i huvudsak är på svenska. "Är det för ett hemligt språks och gamla pappers skull som hela folket måste utbildas till att tala svenska", frågar Mattila retoriskt.
O heliga enfald! Som om de båda argumenten på något sätt vore de avgörande! De är små, små tilläggsargument till de huvudsakliga, som inte här behöver upprepas.Att bara ta fasta på dem pyttesmå är, ja just det, sataniskt.

Löjligt är också Mattilas argument att finländska tjänstemän inte klarar sig i EU-konkurrensen därför att den obligatoriska svenskan hindrar dem från att lära sig tillräckligt med andra språk. Har docenten inte hört talas om att kunskaper i olika språk stödjer och bygger broar till varandra - i svenskans fall särskilt till andra germanska språk, utöver engelskan alltså bland annat tyskan?
Mattilas argumentation kulminerar i en total logisk kullerbytta. Han hänvisar till att minoritetsspråksexperten Johan Häggman har fastslagit att finlandssvenskarna är den enda språkliga minoriteten i EU-Europa som på senare tid tappat terräng i relation till majoritetsspråket. Av det drar Mattila slutsatsen att det vore bättre att avstå från "tvåspråkighetsideologin" och ersätta den med en "effektiv minoritetspolitik".
Tanken är i och för sig inte ny. Självaste ministern Pär Stenbäck kastade som en tankelek fram den för några år sedan, men blev allmänt avvisad.
Mattila anser alltså att eftersom svenskans ställning i Finland har försvagats, så kunde den lika väl ytterligare försvagas.
Det är väl en logik för fennomaner.

Ps. Artikeln som Månsson hänvisar till finns att läsa under Noterat

Fadern, dottern och den osaliga anden

Björn Månsson

Torsdag, 3 Juni 2010 10:57

Socialdemokraterna hann först med sin partikongress, alltså före de två andra stora partierna centern och samlingspartiet - som likt SFP samlas den 11-13 juni. SDP:s toppduo Jutta Urpilainen, partiledare, och Eero Heinäluoma, gruppledare, kompletterades med en ny partisekreterare så att partiet nu kan anses ledas av ett triumvirat.

Om både nämnda trio å ena sidan och världens kristna å den andra ursäktar, vill jag gripa till en jämförelse med den klassiska treenighetsläran enligt följande:

Eero Heinäluoma är Fadern, redan för att han hann vara partiledare före Urpilainen, och dessutom finansminister. (Farfar Paavo Lipponen kan inte längre räknas som hörande till SDP:s synliga ledargarnityr).

Jutta Urpilainen är då Dottern. Och märk att denna avkomma är den messianska i trion - den som ska rädda det förtappade folket, så det är alls ingen nedvärdering av hennes roll.

Mikael Jungner är då, nej inte den heliga, utan kanske snarare osaliga anden som ska väcka folket, ruska om det och få det att komma till tro - på SDP, alltså.

Visst kompletterar de tre varandra: den gamla strategiräven och taktikern Heinäluoma, den fräscha och moderna Urpilainen och så denna Jungner med hans drag av pajas och hovnarr.

Medan Heinäluoma har fackfolket bakom sig sedan sina år på FFC, vädjar Urpilainen till både kvinnor och traditionellt partifolk och så ska Jungner tydligen fria till Facebookgenerationen med sin från klassiska politikerprofiler helt avvikande, lite vilda image.

SDP är alltså att gratulera till en trio som kompletterar varandra genom att profilera sig åt tre lite olika håll. Men sedan följer den stora frågan: med vilken politik? Vilken är trosläran?

Det största oppositionspartiets profil i riksdagen har under den gångna våren varit märklig. Linjen har varit starkt populistisk, föga saklig och föga samarbetsinriktad. Förklaringen är enkel: SDP vet att bara en valseger som för partiet till första plats är en garanti för en plats i regeringssolen under nästa valperiod.

Förvånande nog har partiet gjort sitt bästa för att inte gardera sig, utan bränna alla broar till de ledande regeringspartierna centern och saml. Allt har varit den borrrrrgerliga regeringens fel, inklusive hela den globala finanskrisen och Greklands kollaps. Det är väl bara askmolnen från vulkanutbrottet på Island som SDP (ännu) inte entydigt har skyllt på den borrrrrgerliga regeringen ...

Men nu kommer allvaret i denna kommentar till SDP i dag. De politiska frågor med vilka SDP valt att profilera sig är sådana där man traditionellt sett borde ha kunnat vänta sig något annat.
Här har man gått och trott att SDP är ett internationellt inriktat parti som tror på Europa och EU. Och så svek partiet just då EU befann sig i sin kanske värsta kris med fallet Grekland, bara för att det naturligtvis inte kan vara populärt att låna finländska skatte- eller snarare lånepengar till en som misskött sig. Och ändå är det, precis som i de andra krisländerna Spanien och Portugal, SDP:s systerparti som är vid makten i Grekland!

Inte bara dessa tre länders regeringar, utan också de låt vara fåtaliga andra socialistledda regeringarna i EU-länder har varit med och godkänt lånearrangemanget. Detta är alltså ingen ideologisk fråga, utan tydligen en fråga om att i regeringsställning bära ansvar och att i opposition plocka de billiga poängen.

Likaså hade man gått och trott att SDP inte skulle hemfalla åt populism med xenofobiska förtecken. Och så går självaste partiledaren, den unga och fräscha, ut med sitt "maassa maan tavalla". Vilket sätt då, undrar man, bland alla de "sätt" som sedan sekler levt sida vid sida i Finland: tavastlänningarnas, samernas, savolaxarnas, finlandssvenskarnas, karelarnas, ålänningarnas, österbottningarnas, judarnas, tatarernas muslimska, de ortodoxas, lutheranernas...?

Urpilainen skulle nu helst ha talat om respekten för lagen, som ju bör vara gemensam för alla nämnda befolkningsgrupper. Eller specifikt - vilket Heinäluoma sedan försökte svänga det till - om att kollektivavtal ska följas på arbetsmarknaden och samma arbetsvillkor gälla invandrare och "gästarbetare" som andra. Men nej, det var landets sed och "sätt" hon åberopade. Det var just en sådan bugning mot xenofoberna som man inte hade väntat sig av en socialdemokratisk partiledare. Inte bara en Olof Palme utan också en Kalevi Sorsa måtte vända sig i sina gravar.

Den här nypopulismen har sina risker. Tydligen är SDP nu inställt på "allt eller intet", alltså på ett avancemang till största parti eller så fortsatt opposition mot en ny borrrrrgerlig regering. Det är ett högt spel. Galluparna ger inte SDP stora chanser att köra förbi saml i partitoppen, och vill saml efter det samregera med SDP i stället för med centern?

Inget tyder nämligen på att det nuvarande regeringsblocket saml, center, gröna och SFP, skulle löpa minsta risk att förlora sin betryggande majoritet. Somliga gröna må längta efter ett "rödgrönt" block enligt svensk modell, men inget tyder på att ett sådant skulle kunna räkna med en majoritet i riksdagen efter valet om ett år.

Och skulle de gröna faktiskt trivas med ett parti som har valt nationalism framför internationalism och främlingskritik framför frisinne?

Parallella scenarier

Björn Månsson

Onsdag, 10 Mars 2010 10:27

Vad jag kan se har ingen annan kolumnist på denna webbsida än Magmas egen Björn Sundell hunnit kommentera tankesmedjans senaste produkt, Det svenska i Finland år 2030. Jag gör det nu, med reservation för att jag råkade vara på resa då rapporten publicerades och alltså tyvärr inte kunde delta i presentationsseminariet. Skam att säga har jag inte heller hunnit läsa rapporten från pärm till pärm, bara till valda delar. Jag tar ändå risken att anföra två teser för fortsatt diskussion.

Den första tesen är en liten tankelek. Tänk om någon i början av 1970-talet hade genomfört ett motsvarande projekt, och försökt blicka 20 år framåt i tiden, till 1990. Hur skulle den framtidsrapporten ha sett ut?

Läs mer

Jäätteenmäki, Väyrynen, Pekkarinen, Kiviniemi

Björn Månsson

Torsdag, 28 Januari 2010 14:45

I en I dag-kolumn i Hbl 26.1 pläderade jag för att Matti Vanhanen kunde fortsätta som statsminister valperioden ut, oberoende av det förestående partiledarskiftet i Centern. Utrymmet medgav inte en vidlyftigare argumentering, varför jag ber att få komplettera här. Samtidigt tänkte jag ta mig friheten att kommentera några kandidater för Centerledarskapet.

Läs mer