Sök

Kolumnister Björn Månsson Liberalismens gränser

Liberalismens gränser

Björn Månsson

Organisationen Läkare utan gränser (på originalspråket Médecins sans frontières) torde vara välkänd för de flesta. Andra yrkesgrupper har tagit modell av välgörenhetskonceptet och grundat organisationer med motsvarande namn.

I riksdagen har ledamöternas assistenter lite galghumoristiskt tagit efter, och kallar sin intresseorganisation Avustajat ilman rajoja - Assistenter utan gränser, där namnet anspelar på det faktum att organisationen korsar alla partigränser.

I alla de här sammanhangen är "utan gränser" ett entydigt positivt begrepp. Men tänk om Romklubbens klassiska early warning-rapport Tillväxtens gränser (1972) hade följt samma mönster och pläderat för en tillväxt utan gränser? Det hade förstås varit raka motsatsen, och just det organisationen varnade för...

Jag vill gärna problematisera gränslöshet kontra gränsdragningar också för liberalismen, som nu debatteras utgående från Magmas rapport nyligen om den finlandssvenska liberalismen. Min avsikt är att försöka gå lite djupare än vad utrymmet medgav i min Hbl-kolumn i ämnet 24.5.2012.

Liberalism och frihet utan gränser är inget att ha. Särskilt som ekonomisk, neoliberalistisk teori är en sådan låt gå-filosofi (laissez-faire) rentav livsfarlig. Den biter ju sig själv i svansen eller, finare uttryckt, blir kontraproduktiv.

Om den ekonomiska friheten - i första hand näringsfriheten, men faktiskt också frihandeln - tillåts härja helt fritt blir resultatet lätt förödande. En absolut näringsfrihet förvandlas till en de starkas frihet. Företag som har bättre utgångspunkter i form av kapital, kunskap, skicklig marknadsföring eller bara rena rama bondturen växer sig stora och konkurrerar ut andra. De stora bildar gärna karteller, som kommer överens om marknadsandelar, med karteller och oligopol som resultat. Och i förlängningen monopol.

Och då fungerar ju inte den ekonomiska friheten längre. För att fungera behöver den gränser och reglering.
På motsvarande sätt kunde också en absolut frihandel på vissa områden bli förödande. Ta bara livsmedelssektorn som exempel. Med all respekt för principen om internationell arbetsfördelning, vill vi knappast ha bara polsk potatis, danskt svinkött, argentinskt nötkött, spanska grönsaker eller kanadensisk eller ukrainsk spannmål i våra affärer. Som konsumenter vill vi ha friheten att välja, och om vi så fall köpa inhemskt och/eller ekologiskt.

Den enas absoluta frihet riskerar att leda till att andras frihet kringskärs.

Men liberalismen bör också acceptera andra gränser. Allt viktigare, antydda här ovan, är de ekologiska gränserna. Eller för att anknyta till Romklubbens teser: naturresurserna räcker inte till för att världens hela befolkning skulle kunna leva lika gott som i de högt utvecklade, rika västländerna. Vi måste vidkännas gränser för den frihet som kallas välstånd.

Eller, mer konkret, från en lite annan syn punkt sett: gruvindustrins framfart särskilt i norra Finlands natur och miljö är ett skrämmande exempel på vad den ekonomiska friheten leder till om den inte kontrolleras och regleras.
Livsmedelssektorn nämndes redan. Näringsfriheten och frihandeln får inte i den internationella arbetsfördelningens namn resultera i industriell, ekologiskt hänsynslös matproduktion, inklusive av riskfyllda genmodifierade ingredienser.

En annan, närliggande, lika självklar som nödvändig begränsning av friheten är den som har med hälsan att göra. En total frihet att missbruka allt från tobak och alkohol över mediciner till droger strider mot själva fundamentet för allt mänskligt liv - hänsynen till detta liv.

Här är det förstås lätt att polemisera. Ska folk inte få bestämma själva över sin kropp och sin hälsa, och i sista hand över sina liv?

Ja, i den bästa av världar, förstås. Men det finns individer som inte klarar av den uppgiften. Vi anser det självklart att minderåriga hör till den kategorin, och reglerar därför strikt deras bruk av beroendeframkallande och andra farliga substanser. Men det finns bevisligen vuxna som inte heller klarar det - ska vi lämna dem i sticket, hur mer eller mindre självförvållat det än kan vara?

Ska vi vara liberala in absurdum?

Också den politiska liberalismen, demokratin där var och en har friheten att både yttra sig och på lika villkor delta i beslutsfattandet, måste ironiskt nog begränsas. Och då avser jag naturligtvis inte sådana inskränkningar som gäller i totalitära samhällen, utan det man kunde kalla hänsyn till andras frihet.

Demokratin får inte bli en majoritetens diktatur, utan måste ta rimlig hänsyn till minoritetens ståndpunkt. Yttrandefriheten får inte missbrukas, utan måste utövas under ansvar. Diskriminering, intolerans, rasism och förtal måste aktivt beivras, och inte accepteras i yttrandefrihetens namn. Tolerans och respekt måste vara normer. Annars inskränks ju andra människors frihet.

Vilka andra gränser bör liberalismen ges? Finns det synpunkter?

 

 

2 Kommentarer Add Comment
0
Socialliberalism, inte liberalism
skriven av Waldemar Ingdahl den 8.6.2012
"För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan resultera som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar. Men om friheten måste överprövas, om den bara finns som resultatet av en (tänkt) makthavares vägande av människors frihet gentemot varje annat värde han eller hon önskar stoppa in i kalkylen, då är friheten inte var människas rätt att hävda mot stat och överhet, utan tvärtom något man (eventuellt) beviljas av dessa. I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper, landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen"

ur Socialliberalen är ingen frihetsvän av Mattias Svensson

http://metrobloggen.se/mattiassvensson/gamla-artiklar-socialliberalen-ar-ingen-frihetsvan/
Röster: +0
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Månsson problematiserar snarare kring anarkism än liberalism
skriven av Björn Brändewall den 9.6.2012
Jag blir nyfiken på vilken definition Månsson har av liberalism, för att kunna landa i dessa resonemang. Alla sorters liberaler, även laissez-faire, brukar ställa upp på sammanfattningen "främjandet av individens frihet så länge det inte inskränker på någon annans frihet". Skillnaderna ligger i var man drar denna gräns. Men i Månssons exempel verkar gränsen inte finnas alls.

De extremexempel Månsson tar upp, som internationell arbetsfördelning inom livsmedelssektorn, har ytterst lite att göra med liberalism. Om konsumenterna vill köpa något annat än det som för tillfället erbjuds, finns det per definition en marknad redo för den aktör som vill erbjuda alternativet. Grisköttsproduktionen kommer bara att koncentreras till Danmark den dag konsumenterna tackar nej till alla andra alternativ.

I de ekologiska exemplen gör Månsson bättre poänger, dock. Naturen kan inte föra sin egen talan så som människor kan. För att uppmuntra långsiktigt ansvarstagande behöver vi få in mer ägande och marknadsekonomi i naturresurserna, som t ex privatägd avverkingsskog och handel med utsläppsrätter och fiskerirätter. Detta skulle dock innebära reformer i mer liberal riktning än idag, inte mindre.

Den ideologi som tillåter den enes frihet på uppenbar bekostnad av den andres frihet, eller lämnar dem i sticket som förlorat sin frihet till t ex drogmissbruk, är således inte så mycket "liberalism in absurdum" som "ICKE liberalism". Det som Månsson problematiserar kring låter mer som anarkism.
Röster: +0
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy