Aftermath of the Magma/Helsinki Times survey on Swedish

While searching the blogosphere for responses to the survey on Swedish culture in Finland, I came across this interesting gem [translated and commented in Finnish on Suomi 24] by Vasa Bladet columnist Kenneth Myntti.

After summarizing the findings of the survey that was conducted by Magma and the Helsinki Times, he moved on to describing my efforts for getting access to Swedish language classes and how it lead me to directly contact the Ministry of Employment on this issue.

Myntti then concludes the article by making a rather astute observation (my own translation; apologies for any inaccuracy):

Racine simply would not give up so easily. He took the initiative to approach the Ministry of Labor with a proposal that any foreigner who already passed level 4 of the National Certification in Finnish Proficiency would be admissible to study Swedish via labor training. It was he who approached the Ministry, not the Ministry who approached him.

Is this really how things are supposed to be? Are immigrants really expected to battle the bureaucracy just to become a part of this country's Swedish-speaking community?

Of course not. It should be up to us to have our own "Swedish Finn operatives" inside the bureaucracy and parliament, knocking on doors and driving changes in policy to ensure that immigrants can have the option to integrate with the Swedish-speaking part of the population, if they want to.

The Swedish language has a status that is equal to the Finnish language in this country's constitution and a direct consequence of that ought to be a possibility to take Swedish classes on equal footing with Finnish classes for those who chose to immigrate to our country.

That Swedish is considered easier to learn than Finnish should in fact increase foreigners' interest in choosing Swedish as their primary integration language.

From that perspective, we could even complement Racine's proposal by saying that any foreigner who already achieved a sufficient level of proficiency in Swedish could be offered Finnish classes afterwards.

In my opinion, Myntti is absolutely right. If Swedish's status as an official language of Finland is to have any meaning, then it must be possible to study it via Integration Act measures. However, this country's majority speaks and has always spoken Finnish. As such, I think that it makes perfect sense to put the emphasis on Finnish as the primary integration language.

Still, I'll emphasize that this doesn't dispense this Government from acquitting its constitutional obligations to safeguard the status of both official languages and, as a direct consequence, to ensure that immigrants get equal access to immigrant labor training in both national languages.

Basically, for as long as Swedish retains its official language status, there can be no excuse for preventing immigrants from getting Swedish classes via the Integration Act measures!

On a related matter...

On the issue of whether or not Swedish should be reinstated as a compulsory subject for the high school matriculation exam, Prime Minister Matti Vanhanen said in Iltasanomat that:

Youths who couldn't give a damn about studying Swedish significantly reduce their opportunities on the job market and they concede a tremendous advantage to others who do speak it.

What's interesting about Vanhanen's opinion is that, while he correctly acknowledges how a Finnish professional who doesn't master Swedish could be seriously disadvantaged on the job market, he clearly doesn't realize how an immigrant who only knows one of the official languages could similarly be affected. I wonder why...

Det handlar om människans beteende

Helt nyligen blev jag uppmanad att i mitt politiska engagemang jag ska rikta mig mera till invandrarna. Att detta är den enda kvalitet jag har. Detta kom från en finländare. Jag blev lite förbryllad för enligt mig så har jag alltid gjort det, men min profilering har aldrig varit bara som invandrare, utan som människan. Dessutom har jag andra kvaliteter än bara der faktum att jag är invandrare. Enligt mig jobbar jag dagligen för invandrarna, integrering och för övriga människor i samhället. Varför kunde jag inte jobba för invandrarna genom att jag engagerar mig för saker som intresserar mig i övrigt? Varför kan jag inte jobba för vanliga människor bland andra invandrare också? Varför i fridens namn, måste jag jobba enbart för invandrare om jag är invandrare?? Kan jag inte jobba för oss människor?

 När jag kom till Finland blev jag tvungen att anpassa mig och att skapa ett nytt liv. Detta innebar också den stora sorgen att lämna en del av mig själv någonstans på vägen. Jag menar den vardagliga Emina. Detta innebar också lyckan att hitta nya, underbara saker i det nya samhället. Idag säger många att jag är en av de mest integrerade människorna de känner, men viktigare än det är att jag är lycklig. Det var svårt att hitta balansen mellan mina två kulturer, men jag har hittat den. Balansen som passar mig. Men är det plötslig så att jag är integrerad ”för mycket”? Hmm….

Kaskö har beslutat att inte ta emot några asylsökande, och det kan jag acceptera. Men det som oroar mig är alla kommentarer som kommer efter. Om man läser på nätets upplaga så kan man se dessa. Det är då jag blir orolig. Inte för att man kommenterar, nej, det får man göra, utan att på tio negativa kommentarer kommer en positiv.

Det är få politiker, humanister, invandrare och infödda finländare som kommenterar den här negativa utvecklingen när det gäller själva inställningen mot invandrarna. Den som tyckte att jag borde rikta mig i mitt arbete endast för invandrarna har aldrig själv (åtminstone har jag aldrig läst) kommenterat den här utvecklingen, offentligt. När jag säger kommenterar, jag menar inte den här bloggen eller att ha den allmänna positiva inställningen. Jag tänker att man konkret bemöter anklagelserna som invandrare får och modigt ta emot de reaktioner som inte lär vänta.

 Vi också måste acceptera att vissa kommuner eller rättare sagt deras invånare, vill inte ha flera invandrare. De är inte rasister för det. Människor måste kunna säga sin mening utan att bli anklagade att de är främlingsfientliga, och det är viktigt att någon lyssnar på deras känslor.

Men låt mig påminna alla er som läser dessa rader. INGEN lämnar sitt land frivilligt! Om jag skulle ge er nu, i den här stunden 2 millioner euro och sa att ni får flytta vart ni vill. Kairo, Monaco, Frankrike…Ni ska leva ett lyxigt liv ( ni behöver inte ens vara asylsökande)…men, ni får inte träffa era nära och kära, kanske får ni inte heller ta med era barn, kusiner och små kusiner ska ni aldrig någonsin kunna träffa, aldrig dansa kring midsommars stången, aldrig se norrsken… Ja, jag undrar hur många av oss skulle säga ja till det här förslaget!! Man lämnar allt detta bara om man måste!

Sedan är det upp till var och en att göra av sitt liv vad man kan, orkar och vill. Så är det för oss alla, inte bara invandrare. Jag undrar varför vi binder mänskligt beteende (oftast negativ sådan) med en viss folkgrupp. Det handlar om den individuella människans beteende, inte hela gruppens beteende!

Projekt

Jag läste en gång en antropolog (som jag glömt namnet på) som skrev om biståndsprojekt i utvecklingsländer. Han argumenterade att medan de som startar projektet är eld och lågor så funderar killen/tjejen i utvecklingslandet på hur man bäst kan använda det för sina egna syften. De har sett projekten komma och gå. De har lärt sig att man kan få del av kakan om man behärskar blomsterspråket. Fastän det låter ironiskt behöver det ju inte vara det.

I Finland existerar ett likadant blomsterspråk. För att få finansiering måste man kunna projektblomsterspråk. Många goda initiativ hankar fram på massor olika projektfinansieringar, många bra initiativ dör ut. Vad är projektens funktion? Att skapa något nytt, antar jag. Att täcka för ett behov som annars inte blir försörjt för. Vad får vi ut av projekten? Hur mycket går till spillo?

Bridge, integrationsprojektet i Luckan som jag koordinerar, söker pengar för sin verksamhet. Helst kommunala pengar för att få verksamheten att bli mera bestående. Vi har jagat ESF pengar. Vi började med TE-centralen som hänvisade oss till Södra Finlands länsstyrelse, som i sin tur hänvisade oss till Länsstyrelsen i Lapplands län, som i sin tur hänvisade oss tillbaka till TE-centralen som meddelade att de har ingen aning om när projektansökningstiden blir verklighet.

RAY (Bridge finansiär) har meddelat att de inte finansierar finlandssvenska kulturevenemang riktat till invandrare. BRIDGE fortsätter att erbjuda dessa nästa höst men de finansieras av Luckan. Finska organisationer, föreningar och kultur förs fram t.ex. i Esbo av kommunen. Men finlandssvenska fattas från ekvationen. Nu gäller det att hitta en finansiär som är intresserad av detta…

BRIDGE stöder invandrare med arbetssökning. Vi skriver cv:n tillsammans med kunden, översätter arbetsannonser, hjälper med att skriva ansökan. Detta tycks ingen riktigt göra – för det tar så mycket tid. RAY skulle egentligen inte villa finansiera detta heller. De tycker kommunen borde ta mera ansvar. De har rätt. Kommunen borde också ta mera ansvar för ensikotin, drogrehabilitering och stöd för handikappade.

Inte undra på att man får huvudbry av det här. Varje finansiär tilltalas av det rätta blomsterspråket för deras organisation. Den som behärskar språket och orkar jaga hoppeligen lyckas.

Så, det finns två delar till Bridge: information och handledning samt den finlandssvenska kulturbiten. För mig är projektvärlden ny. Jag har massor att lära mig, vilket är spännande.

Integration – inte bara språk

Det förs livliga debatter i vårt samhälle just om vilket språk borde man som invandrare lära sig. Med intresse läste jag på Magma, Olav S Melins artikel ” Integrationsdebatt om språkundervisning.” Han nämner Richard Järnefelt som enligt Olav klämmer i med att ” tvingas lära sig en dialekt som talas av mindre än fem procent innebär slutet för all integration”. Enligt artikeln, påstår Järnefelt att vi invandrarna, som lär oss svenska, lider av svenskans ställning, och det gör oss ointresserade att lära oss det nya landets språk. Tack Olav att för att du förstår den här frågan bättre än Järnefelt.

Jag blir alltid lika mycket förvånad om dessa experters uttalande speciellt som är inte själva invandrare.

Många av er som läser dessa rader talar fullständigt engelska. Betyder det att ni är integrerade i det Brittiska samhället då?!

Integrering är en kombination av ens identitet, trygghet och språk. Språk är ett verktyg för att integreras, men först ska man känna ett behov att integreras. Det här behovet är inte jobb, pengar eller status. I integrering ingår en stor dos av sorg och egna frågeställningar. Jag viste att jag måste skapa mig en ny identitet som är en kombination av min gamla och min nya kultur.

För att överhuvudtaget våga göra det måste jag känna mig trygg med människor runtomkring mig. Och då behöver jag känna mig välkommen och önskad, bekräftad och förstådd. I Närpes fick jag allt detta – på svenska! Om det var Seinäjoki som tog hand om mig skulle allt detta hända på finska!

Min dotter ska på sommar jobb i Ilmajoki, just för att lära sig landets andra språk också. Min inställning till finska har aldrig varit negativ utan en rikedom lika vacker och viktigt som svenska.

När det gäller att vi som lär oss bara svenska inte får kvalificerat jobb om vi inte kan finska kan tolkas hur man vill. Vad är ett kvalificerat jobb? Det som jag vill syssla med eller det som jag har utbildat mig till?  När jag blev tillräcklig trygg i mig själv här i Finland hittade jag jobb och intresse som enligt mig är jag kvalificerad till.

Ni som diskuterar och funderar vilket språk ska invandrare lära sig, vill jag meddela att den mänskliga språk kommer först, allt annat faller på plats vartefter!