Bloggar

Autetaan rasisti-ystävämme avaruuteen

Ann-Jolin Grüne

Lördag, 30 Maj 2009 11:50

Denna gruppinbjudan cirkulerade på facebook tidigare i vår som motsätter sig rasism. Gruppen formades som respons gentemot en annan grupp som kallades Autetaan somali-ystävämme takaisin eller något liknande. De som tillhörde gruppen var uppenbart främlingsfientliga och inte världsförbättrare som vill lösa kriget i Somalien.

Den som nu har löst sin platsbiljett till raketen till månen är Kai Pöntinen från Samlingspartiet som på fredagen (29.5)  stoltserade med valannonsen ”Sosiaalipummi-maahanmuuttajille STOPPI! – Suomalaisen elämänmuodon puolesta”.  Detta i äkta nationalistisk anda med blå-vit färgskala.

Följande dag förklarar Katainen att man kanske får fel bild av Pöntinens valreklam. Hmm, jag tycker inte att så mycket blev oklart för min del, Pöntinen får inte använda reklamen på nytt men helt tydligt är det att det inte är endast Sannfinnarna som vill ha rasist-röstare utan även samlingaspartiet…

Till sist, fastän man blir sur över främlingsfientliga och hänsynslösa valreklamer eller uttal (t.ex en viss person från Sannfinnarna) är det ändå bättre att diskutera än att rasism frodas i ett skjul på en mörk bakgård för att utvecklas till en nazistisk rörelse. Eller åtminstone hoppas jag att diskussion minskar främlingsfientlighet och inte ökar den.

Religion i skolan…

Ann-Jolin Grüne

Fredag, 29 Maj 2009 11:23

Så var det dags igen för den evangeliskt lutheranska vårkyrkan i mitt barns skola… är det rätt att man utövar tro i skolan?

Jag ringde statistikcentralen för att utreda hur det står procentuellt till med tron i vårt land. En förkrossande majoritet hör till den ev.lutheranska kyrkan (81,8%). Orthodoxa finns det 1,1%, Jehovas vittnen 0,3%, till Suomen vapaa kirkko hör 0,3%, katoliker 0,1%, muslimer 0,1%, pingstvänner 0,1%, Mormoner 0,1%, till Adventkyrkorna hör 0,1%, metodister, baptister och judar finns det under 0,1% var. 16,9% tillhör inget religiöst samfund alls.

Men procenter har inget att göra med hur djupt troende man är och därför är inte en tro viktigare eller mera värd än en annan. Man kan även vara en djupt troende ateist – hur konstigt det än låter.

Men religion är också kultur. Den färgar vår livssyn, moraliska värdegrund och finns inbäddat i alla nivåer i samhället så som t.ex. i rättssystemet. Därför bör man vara ärlig och medge att den kristna evangeliskt lutheranska tron utgör en viktig del av den finländska kulturen och samhället.

Men Finland har ingen statskyrka!

Den slopades för flera år sedan, vilket jag har märkt att många ännu heller inte vet. Finland har en ökad invandring och i våra finländska skolor går och har alltid gått personer som tillhör ett annat trossamfund än det lutheranska. Visserligen har vi religionsfrihet och man behöver inte delta i kristliga morgonsamlingar eller kyrkoutfärder men enligt min mening borde skolorna bli mera sensitiva och respektfulla gentemot andra religioner.  Det betyder inte att man behöver avstå från den finländska kulturen, trots att den är kristen.Skolan kan fortsätta sjunga psalmer som tillhör en viss tid på året som t.ex. Den blomstertid nu kommer eller fira kristna högtider på annat sätt som till exempel Lucia (trots att jag anser att både pojkar och mörkhåriga borde inbegripas bättre i den traditionen). Det här hör, enligt min mening, till kategorin ‘kultur’. Kultur är okej men trosutövandet är det inte, eller?

Är det så att man borde slopa de evenemang i skolan som är direkt trosutövande – så som att gå till kyrkan. Borde man bereda plats och satsa morgonsamlingar från flera trossamfund? Borde man ha en dag då man firar Charles Darwin? Skolan skall ju vara allmänbildande, inte ensidigt bildande.

Men att kategoriskt förbjuda religionsutövandet i skolan är kanske, trots allt, lite väl totalitärt. Alla trossamfund har högtider och ritualer som är viktiga för dem. Tro är en del av en troende persons liv. Ateister är ateister även på fritiden. Kanske man inte kan separera skol-jag från det privata-jag? Jag tänker på t.ex. muslimer som vill be fem gånger om dagen. Vilket betyder att de borde ha möjlighet att utöva sin tro i skolan under skoltid. Ifall de får utöva sin tro i skolan varför skulle inte lutheranska barn ha rätt att gå till julkyrkan? Hmm.

Jag irriterar mig inte egentligen på att man utövar sin tro, utan på att skolan så ensidigt beaktar endast en religion. Till alla de andra är inställningen  hoppsan, aijjoo, nåh men du behöver inte komma med. Ifall skolan satsar på de lutheranska barnens trosutövandet då måste man i rättvisans namn även satsa på de andra religionerna och på de som inte tillhör ett trossamfund. De mindre trossamfunden eller ateisterna har betydligt mindre resursser än den lutheranska kyrkan. Därför behöver de mera stöd, inte mindre.

Tillsvidare förespråkar jag alltså att lärarna på riktigt börjar bära ansvar över att skolan är en plats för alla och är på riktigt tolerant och allmänbildande. De måste stöda även de barn som har en annan tro i sitt trosutövandet. Ingen religion skall ha företräde över den andra i trosutövnings-sammanhang. Kultur är en annan sak. Alla skolor borde alltid ha ett Mångkulturellt festår på gång – det borde bli en naturlig del av varje skolas vardag. Det okänsliga och burdusa evangeliskt lutheranska trosutövandet i skolorna bör omvärderas.

Läs mera om det mångkulturella feståret:

http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2008/9/3/d17308.php

http://www.magma.fi/bjorn-sundell/respekten-foer-fraemmande-kulturer-boerjar-i-skolan

http://www.kyrkpressen.fi/content/view/14702/897/

Integrering

Emina Arnautovic

Onsdag, 27 Maj 2009 06:24

Den 26 maj var det exakt 17 år sedan jag blev tvungen att lämna mitt hem. Med smärta kommer jag ihåg dagen då jag blev utkastad och tvungen att gå.

Om någon skulle ha sagt:” Emina, du får ett rum där du och din lilla dotter kan sova och bo, du får pengar så att du kan köpa lite mat och din make kan komma och bo med er. Vill du stanna kvar i ditt land?” Mitt svar skulle ha varit JA!

 Med detta vill jag säga att ingen egentligen vill lämna sitt land, sina släktingar, barndomsvänner, rosendoften och den himmel under vilken man växte upp. Men saker händer och jag är mycket tacksam att det blev Finland som tog hand om mig och mina kära.

Att sedan prata om integrering och att jag ska integreras så fort som möjligt var väldigt främmade för mig, för jag ville hem! Jag ska lära mig språket, ja det vill jag, men jag ska ändå åka hem så fort det bara går!

 Tiden gick och med tiden började man inse att ödet ville annat. Det är när man erkänner för sig själv att du inte vet om du kommer att kunna återvända till ditt hemland som den verkliga integreringen börjar! Jag pratar om att min lilla flicka ska börja på gymnastik, att jag ska med i föreningslivet, skaffa nya bekantskaper, lära mig vad en revy är för någonting… Jag pratar om att kunna lyssna på musiken och slappna av, att veta att det finns en sång som heter ” Sommaren är kort” och att känna sommarkänslan komma med dessa toner, läsa en bok och gå på bio och verkligen, verkligen vilja det och inte tvinga sig dit.

 I dagens samhälle pratar vi om en snabb integrering och att den är nödvändig. Jag håller med, den är nödvändig, men vi glömmer bort att den tar tid. För mig tog det minst tio år för att kunna känna det jag kan känna idag. Vi invandrare glömmer också att vi behöver ge Finland tid likaså! Finland är bara barnet när det gäller integration.

Med mina ord vill jag bara säga att det finns jättemånga nivåer på frågor om integrering. Min blev jättelyckad i Närpes stad. Varför? Kanske gav vi varandra tillräckligt med tid, och ändå fanns vi alltid där för varandra. Mina finländska vänner, som jag lärde känna på 90-talet, är fortfarande mina vänner. Jag har fått några vänner till och jättemånga bekanta! Jag njuter av att träffa mina bosnier och att fira våra muslimska helger tillsammans. Jag njuter också av julfester och påskbrasor, för de är viktiga för mina vänner.

 Men den 26 maj är en svår dag, varje gång, varje år. Men det kommer en morgondag, tack och lov. Både i Bosnien och i Finland.

Blatteförmedlingen

Ann-Jolin Grüne

Onsdag, 20 Maj 2009 23:34

Mitt andra besök i Stockholm var hos Blatteförmedlingen. Blatteförmedlingen är ett aktiebolag och fungerar som en rekryteringsföretag för invandrare. De jobbar även aktivt med kommunerna och säljer olika sysselsättningspaket till dem. (För mera information se http://www.blatteformedlingen.se/)

Blatteförmedlingens kungstanke i sysselsättningspaketen är att aktivera, inspirera, utveckla kundens kompetens genom att involvera dem i ett intressant projekt. Tanken är att alla som deltar skall få en egen laptop till förfogande, ett arbetsutrymme och fungera som del av ett team i utförandet av projektet. De hade en hel del olika projekt varav åtminstone tre hade beviljats, t.ex. Livsboken. Projektet Livsboken går ut på att intervjua äldre människor om deras liv genom flera djupintervjuer. De arbetssökande som involverats i projektet delas upp i par: den ena som kan svenska bra med den som inte ännu kan språket lika bra. Tillsammans utför de intervjuerna. Efter det sammanställer de det och gör det till en Livsbok som sedan kan publiceras på nätet. Blatteförmedlingen får en liten summa för varje person de sysselsätter, den arbetssökande involveras i ett projekt och den äldre personens minnen och erfarenheter tas tillvara, samtidigt som denna också får uppmärksamhet. Sysselsättningen varar i 24 månader. Under den tiden skall dessa personer också söka efter ett arbete.

Är detta nyttigt? Åtminstone är det säkert mera inspirerande än att ensam söka efter arbete dag ut och dag in. Projekten hjälper säkert människor att återfå sin självkänsla, skapa en känsla av att vara en del av samhället och den yrkesmässiga kontakten med andra piggar upp en, vilket i sin tur skapar förutsättningar för att orka söka efter ett arbete och kanske också få ett.

Fittja medborgarkontor

Ann-Jolin Grüne

Onsdag, 20 Maj 2009 23:14

Fittja ligger i Botkyrka kommun i Stockholms län (se http://www.botkyrka.se/samhallsservice/medborgarkontor/) Hälften av kommunens invånare har invandrarbakgrund. Som så många andra ville jag besöka Fittja medborgarkontor för att lära mig mera om deras verksamhet. Medborgarkontoret upprätthålls av kommunen och dit kan man komma för att fråga om lite allt mellan himmel och jord. Inför EU valen kan man förhandsrösta på medborgarkontoren, så även i Fittja. Enligt DN 20.5.09 var röstningsprocenten 33% i föregående EU val i Botkyrka och därför gör Fittja nu en extra satsning med mobila förhandsröstningskontor och med aktiv information om valet i medborgarkontoren.

Medborgarkontoret var packat då jag kom klockan lite före tie på morgonen. Jag hade förmånen att få vara med deras arbetslivscoach då hon tog emot kunder. Hennes arbete påminde mycket om mitt: att kartlägga kundens yrkes- och utbildningserfarenhet, skriva ett kort motivationsbrev för kunden, föreslå arbeten som personen kunde söka och sedan leta reda på ett par lediga arbeten och få iväg en arbetsansökan. Till skillnad från Bridge skedde det här på löpande band, vilket gav mycket mindre utrymme för att göra det här tillsammans med kunden, t.ex. motivationsbrevet skrev coachen helt själv utan att särskilt intervjua kunden om det. Å andra sidan uppmanade hon kunden att återkomma 2-4 ggr per månad för att fortsätta med arbetssökningen tillsammans med henne. Hon berättade att ett mera förtroligare förhållande byggs upp i och med att man träffar kunden flera gånger. Målet var ändå att få ett arbete åt kunden och p.g.a. tidsbrist hinner hon inte handleda kunden i att lära sig att själv kunna söka efter arbeten. Arbetsfördeliningen var också annorlunda. I Fittja handleder arbetslivscoacharna endast i fråga om arbete och andra personer handleder och ger information i andra frågor. Hos BRIDGE besvarar en person alla frågor…

BRIDGE har haft som inspiration Fittja medborgarkontor i planeringsfasen. Eftersom jag inte själv var med om den processen var det fint att se att Luckan och Bridge faktiskt påminner om ett medborgarkontor.

Integrationsspåret på svenska fattas i huvudstadsregionen

Ann-Jolin Grüne

Tisdag, 19 Maj 2009 22:19

Hälften alla invandrare i Finland bor i huvudstadsregionen. Jag ber om ursäkt ifall någon upplever ordet invandrare stötande. Det är inte meningen, utan jag använder ordet i rena desperationen, eftersom jag annars borde varje gång säga utlänning, inflyttad, flykting, gästarbetare, asylsökande och då skulle denna text bli för lång och jag gråhårig.

I de fyra huvudstadskommunerna, Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla sker integrationsprocessen på finska. Ingen bestrider det faktum att man behöver kunna finska i huvudstadsregionen men samtidigt verkar alla ha glömt bort att det andra officiella språket – svenska. Enligt språklagen skall det vara möjligt att välja svenska som integrationsspråk och även göra medborgarskapsprovet på svenska i Finland. I verkligheten stämmer det här inte i huvudstadsregionen trots att de fyra kommunerna är tvåspråkiga. I huvudstadsregionen erbjuds inte en enda heldagskurs från måndag till fredag från 9-5 som skulle vara ersättningsbar av arbets- och näringsbyrån. Ifall man vill integreras på svenska bör man vara mycket målmedveten och dessutom vara beredd att få kämpa för sin sak – så svårt är det. Det finns inte ens andra kurser i svenska (Swedish for foreigners) som skulle leda ända upp till den nivå som krävs för att kunna utföra ett medborgarskapsprov. Hur kan det vara så svårt, undrar jag? Varför informerar man inte ens om de finlandssvenska alternativen i huvudstadsregionen? Man lurar inte invandrare om man öppet informerar om de olika utbildnings- och arbetsmöjligheter som finns på svenska. Det är var och ens fria val att välja vilket språk man vill lära sig. Poängen är att det skall finnas ett realistiskt alternativ på svenska för den som vill hellre lära sig svenska. Det ska inte vara så omåttligt svårt!

I mitt jobb har jag träffat många människor som vill lära sig svenska eller redan kan svenska och vill bygga vidare på sina kunskaper. Det finns många orsaker till varför de vill lära sig svenska: man har bott i Sverige tidigare, har en partner som är finlandssvensk, har barn som går i finlandssvensk skola eller för att man antagit att man har större chans att kunna slå sig fram i samhället ifall man är en av de få invandrare som valt svenska istället för finska som integrationsspår. En invandrare som talar svenska i huvudstaden är ju rent av exotisk.

Jag anser att vi bör sprida på integrationen och även låta finlandssvenskarna ta ansvar för att ta emot invandrare, på ”gott och ont”. Finlandssvenskarna behöver utvecklas för att kunna bemöta olika kulturer i sin egen miljö. Det är inte alltid lätt att veta hur mycket man skall ta de olika kulturerna i beaktande och var gränsen går för att det innebär en risk för den egna kulturens och språkets fortlevnad. Men utan att bemöta dessa frågor kan man inte heller lösa dem och utan att få chansen att göra så förblir vi, finlandssvenskar, en isolerad grupp som inte lever i takt med resten av världen.

Invandringskonsult

Martin-Eric Racine

Måndag, 18 Maj 2009 13:00

In close to 11 years of living in Europe, I've accomplished plenty beyond working in the high-tech sector: I've also been fairly active in Immigration Policy, especially on aspects that affect migrant labor. Because of this, I keep on getting more and more requests to produce statements or to appear on panels to discuss issues pertaining to migrant labor and to immigrants' integration.

The hot topic of last week was Swedish language for immigrants, the crux of the issue being that even though Swedish has an official language status in Finland, in practice, it is pretty much impossibly for immigrants to register their kids at the Swedish language school, to claim public services in Swedish or, even more so, to request labor training in the Swedish language at the Employment Office.

The weekly newspaper Helsinki Times, in collaboration with the media think tank Magma, recently conduced a survey of the immigrant population, to find out how much they know about Swedish culture in Finland and about the Swedish language.

It was in this context that the Helsinki Times and the national television's Swedish programming (FST) asked for an interview with yours truly, because I have recently visited the Ministry of Employment and Economics with a concrete proposal to facilitate the availability of labor training in the Swedish language.

This FST webcast, starting at 16:03 minutes into the show, and the above Helsinki Times article provide more details about the context and about my proposal to the Ministry.