Migration, integration and its challenges
The content of this write up is subject to criticism and I take full responsibility for the grammatical errors. I do not intend to hurt anyone but to express my view based on a student and immigrant perspective.
I am grateful for this opportunity that the Director of magma, Mr Nils Erik Forsgåd, gave me. Sir, I thank you for allowing me to take part in the pilot magma seminar. I am also grateful that the Minister made room for me during the magma seminar to address my question. Ms Åkero Fredrika, thank you for interpreting the main points in Swedish to English so that I could follow the discussion. I would as well like to thank Olav S. Melin and Ben Fernstöm for encouraging me to join the blogging community.
I am originally from Cameroon, West Central Africa. I have lived in Finland for five years. I moved to Finland because I would like to experience something completely new as far as living condition, education are concerned.
I have a multicultural background. Some years ago I lived with my late uncle for more than a couple of years. He was married to a Nigerian woman. My wife is Russian. I am Cameroonian. Soon we are having a baby. We met in Helsinki. Today we live in Helsinki. Finland, I would say, has become our second home.
While in Finland I later realized that having the proper education would open the door for me economically in that I would have a place in the labor market and so I had to give up the many odd jobs I used to do in order that I continue my education. I am a final year student in Helsinki Metropolia University of applied sciences, department of healthcare and social services. I seem to be more interested in working with immigrants and ethnic minorities.
My desire to study in Finland increased when I noticed that studying in Finland is relatively less expensive to other countries like the United States, Canada and the United Kingdom, to mention a few.
I enjoy working with people, observing them and asking myself why they behave the way they do. For the few years I have lived in Finland many questions have come to my mind after a close examination of the trend of events. What has struck me most is trying to understand why most of my friends and colleagues leave Finland for other countries after their education? Why do some leave even before completing their studies? Why do most, including myself, complain about the system? Why must immigrants move from Finland to other countries, why can’t it be the other way round i.e. migrant graduates moving to Finland? I understand that by nature human beings would always complain even when there seem to be nothing to complain about. This time around it seems to me that there is something worth mentioning.
Finland trains immigrants by providing them with ´´free´´ education. After graduation most cannot find work in their field of studies. What does Finland do with these immigrants who are ripe for the labor market? Somebody has to pay for an immigrant to complete a three and half-year study program in polytechnic. It puzzles me that after spending this much on migrants most of them do unskilled labour after graduation. I can only imagine how much it costs the taxpayer or Finnish government to fund the education of immigrants. Of course I do understand that many immigrants work extremely hard and pay their tax while studying at the same time. Lets get back to my worry before I get out of topic.
When my friends leave Finland because they cannot find work in their respective field of studies, to some extent I share their concern. It can be frustrating to invest time, money and energy in studies only to come out unemployed for many years. I have made some efforts to show my willingness to contribute positively to the Finnish society. I have tried to learn the language. This means that for many months I had to forgo the jobs that helped me pay rents and take care of basic needs. In most of the courses I had to pay 90euros for each.
I am also a member in associations that promote integration such as multicultural Finland. I am a member of the Finnish Red Cross and have voluntarily made a yearly payment contribution. I search for seminars and conferences. I ask questions and try to follow what is going on in the media. I remember at one point I woke up in the morning and spent almost the whole day sending applications to various employers. Before I knew I had sent about 50 applications that same day.
I have a feeling that things are beginning to get better slowly. But then better is not good enough. I think that if immigrants were given the opportunity they would put in their best and make this society a better place to live in. I understand how threatening it is for nationals who see the constant rise in the number of immigrants in their country. If I were a Finn, I would be ´´scared´´ somehow because it could be a threat to the culture. But it also could be an opportunity to cross-examine ideas and values and exchange of talents. I picture the situation much the same as preparing a delicious sauce. For it to be tasty there ought to be a combination of ingredients. Different migrants are the ingredients and their constructive contribution to the society, when given the opportunity, would be beneficial to everyone.
It has not been easy to find an internship place that suits my study needs. I personally searched for the current one I am in and I am still searching for the 3rd and final one. As a student I dream of a day when an opportunity would be given to students to do their internships in government institutions, for instance, the Ministry of Foreign Affairs/ Interior or in my case, Finnish Immigration service. This would ease integration, which would in turn give migrants access to vital resources and independent choices.
I had the opportunity to share my view on integration with Minister Astrid Thörs. It was such a nice moment and I agree with her that employers ought to give migrants more opportunities for work. In my opinion the very fact that the director of magma allowed me to take part in the seminar, and the Minister listening to me and answering my question, is in itself a process of integration because when I looked around in the room, I was a minority among the minority.
In sum I think integration is a two way process, the willingness of the host country to accept the immigrant and the readiness of the immigrant to show the host country what he/she has got to offer.
Every human being has got potentials. Under the right circumstances and when given equal opportunity, the potentials would be seen and would serve the common good of society.
Best regards
Jay
[Original finns här]
Befrämjar främlingsfientlig diskussion invandring?
Jag träffade idag på seminariet Integraatiofoorumi en EU- kandidat som är invandrare. Hon berättade att hon hade blivit uppringd på morgonen av en person som förklarat att han är rasist och tillhör Halla-Ahos stödtrupper. De samtalade en god stund och kom underfund med att de egentligen var av samma åsikt om mycket gällande integration och invandring. Till slut bad hon honom att sluta kalla sig rasist eftersom vad de egentligen diskuterade var rädslor och olika scenarior om invandring. Egentligen hade han ingenting emot mörkhyade eller utlänningar utan var tydligen mera orolig för att det sociala välfärdssystemet skulle utnyttjas felaktigt.
Samma kandidat hade även träffat Pöntinen som hade den olyckliga valreklamen i HS som jag skrivit om tidigare i min blog. Pöntinen berättade att han är från Seinäjoki och att där åtnjuter Sannfinnarna ett starkt stöd. Med sin reklam ville han också få några av dessa röster.
Till följd av rasistiska utspel har kandidaten som jag träffade fått mycket mediasynlighet. Varje gång någon uttalar sig främlingsfientligt ringer medien upp henne och frågar hennes åsikt.
Så, kanske har denna nya debatt om invandring, som i mellanåt går för mycket åt det ena eller det andra hållet, önskad effekt. Farhågor, rädslor, avundsjuka, intolerans och fördomar ventileras och diskuteras. Kanske, ifall vi bygger upp ett diskussionsklimat där man får diskutera även det som inte anses acceptabelt, kan vi på riktigt få fram ett mera invandrarvänligt samhälle överlag.
För visst bor det en liten rasist i de flesta. Alla har vi förutfattade meningar om andra och bär på fördomar. Vissa vet vi inte ens om att vi har förrän vi plötsligt säger eller gör något tokigt. Genom att diskutera märker vi våra egna begränsningar och kan hoppeligen överkomma dem. Skönt är det om man inte döms för evigt för ett tokigt uttal. Givetvis mot att man inte fortsätter på samma linje…
Så jag hoppas vi går mot ett mera öppet och starkt samhälle på det här sättet och inte sluter oss in i ett nötskal!
[Original finns här]
Autetaan rasisti-ystävämme avaruuteen
Denna gruppinbjudan cirkulerade på facebook tidigare i vår som motsätter sig rasism. Gruppen formades som respons gentemot en annan grupp som kallades Autetaan somali-ystävämme takaisin eller något liknande. De som tillhörde gruppen var uppenbart främlingsfientliga och inte världsförbättrare som vill lösa kriget i Somalien.
Den som nu har löst sin platsbiljett till raketen till månen är Kai Pöntinen från Samlingspartiet som på fredagen (29.5) stoltserade med valannonsen ”Sosiaalipummi-maahanmuuttajille STOPPI! – Suomalaisen elämänmuodon puolesta”. Detta i äkta nationalistisk anda med blå-vit färgskala.
Följande dag förklarar Katainen att man kanske får fel bild av Pöntinens valreklam. Hmm, jag tycker inte att så mycket blev oklart för min del, Pöntinen får inte använda reklamen på nytt men helt tydligt är det att det inte är endast Sannfinnarna som vill ha rasist-röstare utan även samlingaspartiet…
Till sist, fastän man blir sur över främlingsfientliga och hänsynslösa valreklamer eller uttal (t.ex en viss person från Sannfinnarna) är det ändå bättre att diskutera än att rasism frodas i ett skjul på en mörk bakgård för att utvecklas till en nazistisk rörelse. Eller åtminstone hoppas jag att diskussion minskar främlingsfientlighet och inte ökar den.
[Original finns här]
Religion i skolan…
Så var det dags igen för den evangeliskt lutheranska vårkyrkan i mitt barns skola… är det rätt att man utövar tro i skolan?
Jag ringde statistikcentralen för att utreda hur det står procentuellt till med tron i vårt land. En förkrossande majoritet hör till den ev.lutheranska kyrkan (81,8%). Orthodoxa finns det 1,1%, Jehovas vittnen 0,3%, till Suomen vapaa kirkko hör 0,3%, katoliker 0,1%, muslimer 0,1%, pingstvänner 0,1%, Mormoner 0,1%, till Adventkyrkorna hör 0,1%, metodister, baptister och judar finns det under 0,1% var. 16,9% tillhör inget religiöst samfund alls.
Men procenter har inget att göra med hur djupt troende man är och därför är inte en tro viktigare eller mera värd än en annan. Man kan även vara en djupt troende ateist – hur konstigt det än låter.
Men religion är också kultur. Den färgar vår livssyn, moraliska värdegrund och finns inbäddat i alla nivåer i samhället så som t.ex. i rättssystemet. Därför bör man vara ärlig och medge att den kristna evangeliskt lutheranska tron utgör en viktig del av den finländska kulturen och samhället.
Men Finland har ingen statskyrka!
Den slopades för flera år sedan, vilket jag har märkt att många ännu heller inte vet. Finland har en ökad invandring och i våra finländska skolor går och har alltid gått personer som tillhör ett annat trossamfund än det lutheranska. Visserligen har vi religionsfrihet och man behöver inte delta i kristliga morgonsamlingar eller kyrkoutfärder men enligt min mening borde skolorna bli mera sensitiva och respektfulla gentemot andra religioner. Det betyder inte att man behöver avstå från den finländska kulturen, trots att den är kristen.Skolan kan fortsätta sjunga psalmer som tillhör en viss tid på året som t.ex. Den blomstertid nu kommer eller fira kristna högtider på annat sätt som till exempel Lucia (trots att jag anser att både pojkar och mörkhåriga borde inbegripas bättre i den traditionen). Det här hör, enligt min mening, till kategorin ‘kultur’. Kultur är okej men trosutövandet är det inte, eller?
Är det så att man borde slopa de evenemang i skolan som är direkt trosutövande – så som att gå till kyrkan. Borde man bereda plats och satsa morgonsamlingar från flera trossamfund? Borde man ha en dag då man firar Charles Darwin? Skolan skall ju vara allmänbildande, inte ensidigt bildande.
Men att kategoriskt förbjuda religionsutövandet i skolan är kanske, trots allt, lite väl totalitärt. Alla trossamfund har högtider och ritualer som är viktiga för dem. Tro är en del av en troende persons liv. Ateister är ateister även på fritiden. Kanske man inte kan separera skol-jag från det privata-jag? Jag tänker på t.ex. muslimer som vill be fem gånger om dagen. Vilket betyder att de borde ha möjlighet att utöva sin tro i skolan under skoltid. Ifall de får utöva sin tro i skolan varför skulle inte lutheranska barn ha rätt att gå till julkyrkan? Hmm.
Jag irriterar mig inte egentligen på att man utövar sin tro, utan på att skolan så ensidigt beaktar endast en religion. Till alla de andra är inställningen hoppsan, aijjoo, nåh men du behöver inte komma med. Ifall skolan satsar på de lutheranska barnens trosutövandet då måste man i rättvisans namn även satsa på de andra religionerna och på de som inte tillhör ett trossamfund. De mindre trossamfunden eller ateisterna har betydligt mindre resursser än den lutheranska kyrkan. Därför behöver de mera stöd, inte mindre.
Tillsvidare förespråkar jag alltså att lärarna på riktigt börjar bära ansvar över att skolan är en plats för alla och är på riktigt tolerant och allmänbildande. De måste stöda även de barn som har en annan tro i sitt trosutövandet. Ingen religion skall ha företräde över den andra i trosutövnings-sammanhang. Kultur är en annan sak. Alla skolor borde alltid ha ett Mångkulturellt festår på gång – det borde bli en naturlig del av varje skolas vardag. Det okänsliga och burdusa evangeliskt lutheranska trosutövandet i skolorna bör omvärderas.
Läs mera om det mångkulturella feståret:
http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2008/9/3/d17308.php
http://www.magma.fi/bjorn-sundell/respekten-foer-fraemmande-kulturer-boerjar-i-skolan
http://www.kyrkpressen.fi/content/view/14702/897/
[Original finns här]
Integrering
Den 26 maj var det exakt 17 år sedan jag blev tvungen att lämna mitt hem. Med smärta kommer jag ihåg dagen då jag blev utkastad och tvungen att gå.
Om någon skulle ha sagt:” Emina, du får ett rum där du och din lilla dotter kan sova och bo, du får pengar så att du kan köpa lite mat och din make kan komma och bo med er. Vill du stanna kvar i ditt land?” Mitt svar skulle ha varit JA!
Med detta vill jag säga att ingen egentligen vill lämna sitt land, sina släktingar, barndomsvänner, rosendoften och den himmel under vilken man växte upp. Men saker händer och jag är mycket tacksam att det blev Finland som tog hand om mig och mina kära.
Att sedan prata om integrering och att jag ska integreras så fort som möjligt var väldigt främmade för mig, för jag ville hem! Jag ska lära mig språket, ja det vill jag, men jag ska ändå åka hem så fort det bara går!
Tiden gick och med tiden började man inse att ödet ville annat. Det är när man erkänner för sig själv att du inte vet om du kommer att kunna återvända till ditt hemland som den verkliga integreringen börjar! Jag pratar om att min lilla flicka ska börja på gymnastik, att jag ska med i föreningslivet, skaffa nya bekantskaper, lära mig vad en revy är för någonting… Jag pratar om att kunna lyssna på musiken och slappna av, att veta att det finns en sång som heter ” Sommaren är kort” och att känna sommarkänslan komma med dessa toner, läsa en bok och gå på bio och verkligen, verkligen vilja det och inte tvinga sig dit.
I dagens samhälle pratar vi om en snabb integrering och att den är nödvändig. Jag håller med, den är nödvändig, men vi glömmer bort att den tar tid. För mig tog det minst tio år för att kunna känna det jag kan känna idag. Vi invandrare glömmer också att vi behöver ge Finland tid likaså! Finland är bara barnet när det gäller integration.
Med mina ord vill jag bara säga att det finns jättemånga nivåer på frågor om integrering. Min blev jättelyckad i Närpes stad. Varför? Kanske gav vi varandra tillräckligt med tid, och ändå fanns vi alltid där för varandra. Mina finländska vänner, som jag lärde känna på 90-talet, är fortfarande mina vänner. Jag har fått några vänner till och jättemånga bekanta! Jag njuter av att träffa mina bosnier och att fira våra muslimska helger tillsammans. Jag njuter också av julfester och påskbrasor, för de är viktiga för mina vänner.
Men den 26 maj är en svår dag, varje gång, varje år. Men det kommer en morgondag, tack och lov. Både i Bosnien och i Finland.
[Original finns här]
Fler artiklar...
JPAGE_CURRENT_OF_TOTAL
