Fossila attityder

Fredag, 5 Mars 2010 16:38

Charlotte Sundström

Två kvinnor är goda vänner. Den ena kvinnan har en man och de får barn, först ett, sedan ett till. Väninnan, än så länge singel, umgås flitigt med henne och med hela hennes familj, gärna hemma hos dem. Men så blir väninnan kär i en man och besöken blir alltmer sporadiska, de få gånger hon hälsar på följer mannen nästan aldrig med.

"Min man vill inte så gärna besöka dem", anförtros jag. "Han tycker att karln i det huset är under toffeln".

Jag har många gånger i min tanke återvänt till detta lilla förtroende, eftersom det röjer en intressant attityd. Familjen med toffelhjältepappan är nämligen den yppersta modellen för ett jämställt familjeliv som jag har påträffat. Det är alltså inte så att kvinnan i familjen rusat på jobb efter en till två veckor av mammaledighet för att frenetiskt jobba övertid under hela småbarnstiden och som en följd härav endast träffa barnen på veckoslut och semestrar (det omvända är däremot typiskt i Finland). Det är heller inte så att hon överlåter merparten av hushållsarbetet åt maken (det omvända är likaså typiskt). Nej, båda föräldrarna har varit hemma med barnen i olika perioder när de var små, hushållsarbetet delas lika, och så vidare.

För den där väninnans man - och jag tror inte att han är ensam om sin attityd - betyder praktisk jämställdhet i en heterofamilj alltså att mannen/pappan förtrycks av sin hustru. En sådan familj och en sådan man kan väcka irritation, rentav anstöt.

Ett annat exempel: En kvinna tog ut skilsmässa. Bland annat förklarade hon för mig att hennes ex-man intresserat sig för mycket för barnen och familjen och för lite för - ja, jag vet inte, någon diffus och förment manlig aktivitet.

Jag känner också kvinnor som innan de fått barn kallat sig feminister, talat om delat ansvar, delad omvårdnad, men som efter att verkligheten bitit dem och bitit hårt, plötsligt flummar om att det är "skillnad på pappor och mammor", "vi har olika roller" etc. Det de här personerna sysslar med är att ändra värderingar enligt verklighet i stället för att försöka ändra verkligheten. Eller ens erkänna att man lever "fel", mot sina egna principer, men att samhället och livet faktiskt inte erbjuder något annat val. Den beklämmande, mest troliga förklaringen är ändå att jämställdhetssnacket var fernissa, lätt att skala bort i och med den stora livsförändring (livskris!) som barnet innebar.

Vi som hoppas på och ibland till och med jobbar för en större jämställdhet frågar oss varför saker sker så långsamt. Varför är kvinnans euro värd 80 cent? Varför stoppar ingen på allvar våldet mot kvinnor? Gammas lunchseminarium på torsdag frågar: Varför är det fortfarande så mycket vanligare att mammor tar ut föräldraledigheten? Är pappor andra klassens föräldrar? Hur ska man fortsätta att leva jämställt också efter att ha fått barn? I ljuset av mina anekdoter är jag illa rädd för att vi kommer att få ställa oss dessa frågor länge än. Förändringen mot ett mera jämställt samhälle sker långsamt eller inte alls på grund av vanliga, vardagliga attityder och attityder har en tendens att vara betydligt mera seglivade och gå mycket djupare än vad vi jämställdhetsivrare optimistiskt önskar.

Vad vi önskar och det minsta vi kunde begära är till exempel att alla arbetsgivare skulle ta sitt ansvar för barnafödandet, så att inte merparten av kostnaderna faller på mammans arbetsgivare. Men trots att diskussionen har förts länge redan och vår statsminister för flera år sedan uppmanade folk att skaffa fler barn så händer ingenting. Vi skyller på starka gubbstyrda fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, men i själva verket kan vi börja med att lyssna på vad våra vänner och bekanta kläcker ur sig. Vad vi själva tänker eller känner när vi tror att ingen ser, hör, märker eller förstår.

En man som stannar hemma med sina barn när de är små, när de är sjuka, byter blöjor, sjunger vaggvisor, läser för sina barn, tröstar, fostrar, pussar och kramar, älskar, har åsikter och tankar och kunskaper om deras kosthåll, hälsa och utvecklingsfaser, en man som inte satsar allt på karriären, som inte reser i arbetet, som inte jobbar övertid, som bryr sig om sin familj "för mycket", en sådan man är en toffelhjälte, en icke-man, en man som väcker anstöt, ibland till och med hos sin egen hustru. Så hemsk är verkligheten.

Attityder. Det är vad det handlar om. Attitydförändring är vad vi åberopar. Men är det så enkelt? Attityder är i grunden kultur och föreställningar. Religion. Arketyper. Tabun. Det patriarkala fossilet ligger djupt inbäddat i ett kulturellt granitberg. Medan jämställdhetsarkeologen febrilt gräver bildas nya lager.