Dick Harrison

Vår svaghet för kriser

Dick Harrison

Onsdag, 21 December 2011 10:35

Och så var det dags igen. Krisen står för dörren. Kriget hotar. Är jordens undergång nära? Har Antikrist månne redan anlänt till jorden för att anföra Mörkrets härskaror i kampen mot Ljusets riddare? Är ridån färdig att dras upp för Harmagedons slutliga kraftmätning, för gudaskymning och Ragnarök? Vad skall vi ta oss till? Och hur skall det gå för våra besparingar, våra aktier, våra bolån och våra jobb?

Visst, jag överdriver. Men inte mycket. Varje gång det verkar slå slint i världsekonomin, eller enbart i eurozonen, rider domedagsprofeterna ut och förutspår idel katastrofer, och några minuter senare, tämligen förutsägbart, ringer min telefon. Journalisterna vill veta. Hur ser en historiker på detta? Är det värre nu än det var efter Wall Street-kraschen 1929? Eller i Amsterdam under tulpankrisen på 1600-talet? Hur nära katastrofen befinner vi oss? Kommer skuldkrisen i den internationella ekonomin att frambesvärja ett tredje världskrig? Kommer Greklands usla finanser att få hela EU att kollapsa? Vems fel är det?

Jag har varit med om detta vid åtskilliga tillfällen, och jag brukar i princip säga samma sak varje gång - att läget är mycket ofarligare än vad folk tror, att hela krisen är över inom maximalt två år (troligen mycket tidigare) och att vi sannolikt har glömt den om fem. Beläggen är otaliga. Mina studenter minns inte IT-bubblan i början av 2000-talet. Ytterst få, utom äldre politiker och en och annan ovanligt påläst ekonomijournalist, minns stämningarna under den svenska valutans djupa kris i början av 1990-talet. Hur många som var vuxna på 1980-talet känner sig idag berörda av de kraftiga upp- och nedgångarna i ekonomin på yuppie-erans tid? Inte många. Ännu färre tycker numera att oljekrisen på 1970-talet var särskilt allvarlig, åtminstone inte på lång sikt. Sanningen är att alla kriser har tagit slut. Vi har rett ut eländet varje gång, och varken vi eller samhället har egentligen tagit någon större skada. Vissa branscher må ha lidit skeppsbrott på grund av internationell konkurrens, men mänskligheten överlevde och växte sig större, rikare och starkare.

Dylika redogörelser faller dock platt till marken. I vårt medialiserade samhälle lever kriserna sitt eget liv, där gränsen mellan fiktion och verklighet är lätt att överskrida. På varje historielös journalist går det en eller två domedagsprofeterande trendanalytiker som inget högre vill än att måla fan på väggen och förutspå ett Gehenna på jorden. När jag häromdagen blev ombedd att kommentera de ekonomiska dilemman som har frambesvurits av problemen i Sydeuropa tvingades jag de facto dementera rykten om att ett större europeiskt krig står för dörren. Då jag föreföll alldeles för optimistisk fick jag veta att experter redan har dragit paralleller mellan dagens situation och läget i Frankrike vid tiden för 1789 års revolution, som ju följdes av skräckvälde och Napoleonkrig. Läget är likadant, eller hur?, undrade journalisten. Nej, sade jag. Det är helt annorlunda. På 1780-talet var Frankrike ett u-land med en svältande och upprorisk bondebefolkning, en ilsken hantverkarpöbel, gigantiska ekonomiska problem, ingen industri värd namnet och en fruktansvärd ojämlikhet mellan folkmajoriteten och eliten. Landet styrdes som ett envälde av en överprivilegierad kungafamilj. Flertalet vanliga människor var, med våra ögon sett, obildade analfabeter. Nej, likheten mellan nutid och dåtid är obefintlig, om det är kriser vi talar om.

Jag hyser inga förhoppningar om att dessa och liknande ord kommer att ha någon lugnande effekt på eventuella tidningsläsare och radiolyssnare. Varför? Därför att vi vill ha kriser. Vi vill kittlas av lagom kusliga berättelser om vad som håller på att ske. Vi vill förföras av den pirrande känslan av att befinna oss mitt i en annalkande katastrof, helst utan att personligen behöva ta några större konsekvenser av det befarade eländet. Det kan röra sig om alla möjliga typer av kriser, allt beroende på rådande medialt intresse, politisk korrekthet och egna böjelser för fruktan och ångest. Variationen är stor. När jag var liten, på 1970-talet, hörde jag orden "vi går mot en ny istid" så fort det blev en ovanligt kall vinter eller en ovanligt blöt och sval sommar. Idag hör jag istället orden "vi går mot global uppvärmning" i tid och otid. Det är ungefär samma typ av människor som yttrar orden, med viss övervikt för journalister och politiker som önskar få med sig en opinion. Hur väl pålästa krisprofeterna är framgår aldrig av sammanhanget.

Den som verkligen vill kan förmodligen fabricera en krisstämning om det mesta - om vår moral (med varianter på temat "dagens ungdom, ack ja..."), om vårt statsskick (i Sverige är det just nu populärt att hävda att vår monarki befinner sig i en djup kris), om våra sjukdomar (vart och vartannat år blir det befarad influensakris) eller om vår ekonomi (som i det nuvarande fallet). Om jag försöker tona ned risken genom att komma med trista historiska långtidsperspektiv uppfattas jag som en tråkig professor som vägrar se livets realiteter. Om jag däremot håller med om att en viss risk för katastrof finns - till exempel när influensa kommer på tal, eftersom spanska sjukan 1918 just var en influensa - blir jag desto mer intressant och anmodas dyka upp i tv-soffor och radioprogram. Domedagsprofeter är intressantare att se och lyssna på än försiktiga skeptiker.

Min enkla slutsats är att varken sunt förnuft, sanning eller vetenskap har mycket med saken att göra. Det handlar om känsla. Folk vill inte bli lugnade. De vill ha sina kriser, leva ut dem på bekvämt avstånd och uppleva den hisnande känslan av att nästan, men bara nästan, befinna sig i stormens öga. Det moderna samhällets krismedvetande är för vetenskapen vad romantiken var för upplysningen - en emotionernas revolt mot intellektets herravälde, en hjärtats temporära triumf över hjärnan.

Vetenskap eller icke-vetenskap?

Dick Harrison

Måndag, 17 Oktober 2011 09:26

Jag är historiker, och vid det här laget kan jag utan överdrift påstå att jag kan mitt ämne bra. Jag har ägnat mig åt det dagligen sedan 1984 och innehar sedan 2003 en professur vid Lunds universitet. Likväl händer det då och då att jag möter människor som helt förnekar min vetenskaps, och därmed mitt yrkes, existensberättigande. Historia likställs med sagoberättande, och jag får veta att vi historiker minsann inte besitter någon vetenskaplig metod värd namnet. Vi bara gissar. Innan tidsmaskinen är uppfunnen kan vi lika gärna övergå till att skriva romaner.

För det mesta slår jag ifrån mig dylika dumheter som just dumheter, utsagor av folk som inte vet bättre, som inte har en aning om vad historisk forskning går ut på. Men dumskallarnas provokationer sätter fingret på en intressant punkt. Vetenskaperna existerar inte i ett vakuum. Det är, ytterst, vi människor som avgör vad som skall uppfattas som vetenskap. Olika tider och kulturer har sina egna preferenser och tolkningar, och utvecklingen är inte förutsägbar. För ett sekel sedan fanns det en liten men välorganiserad opinion som önskade att det akademiska samhället skulle börja betrakta spiritism som en vetenskap. Vi vet att de misslyckades, eftersom vi har en historisk backspegel att nyttja, men det visste man inte i början av 1900-talet. Under sommaren 2011 har homeopati och alternativmedicin varit ivrigt diskuterade i svensk press. När ett antal kända svenskar, med astronauten Christer Fuglesang i spetsen, svalde en kraftig överdos av ett homeopatiskt medel för att påvisa dess verkningslöshet fick aktionen stort utrymme i media. Frontlinjerna var glasklara: vetenskap mot icke-vetenskap, sanning mot bluff!

Det är lätt att bli malligt fördömande och skaka på huvudet åt spiritister och (om man håller på Fuglesang & Co.) homeopater. Just på denna punkt kan min egen vetenskap, historia, stämma till eftertanke. Historien uppvisar många exempel på omvärderingar av föregivet vetenskapliga discipliner. Ett ypperligt exempel är synen på astrologi.

Idag tror ingen seriös forskare på astrologers förutsägelser. Under medeltiden var förhållandet det motsatta. Från att ha fördömt astrologi som ett praktexempel på hednisk vidskepelse började den kristna kyrkan under tidig medeltid att successivt omhulda disciplinen som ett sätt för de lärde att nå kunskap om Guds stora plan. Astrologi blev en vedertagen metod för Herrens profeter, präster som tolkade kometer och järtecken i syfte att förutspå framtiden. Därefter kom den vetenskapliga revolutionen med Copernicus, Brahe, Kepler och Galilei, och då sjönk äntligen astrologin ned i det ovetenskapliga träsk där spågummor och horoskopställare ännu vistas. Så, ungefär, brukar det heta i allmänhistoriska översikter.

Som typiskt exempel på resonemanget kan anföras 1619 års rättegång mot den finske astrologen Sigfridus Aronus Forsius (av namnet att döma född i Helsingfors). Forsius ställdes inför rätta, och fälldes, av Sveriges kyrkliga myndigheter. Kung Gustav II Adolf var personligen inblandad i förarbetet till rättegången. I domen slog prästerna fast att astrologi var att likställa med hedendom. Ingen sann kristen skulle ägna sig åt dylikt. Ergo: den vetenskapliga världsbilden vann mark på vidskepelsens bekostnad. De lutherska prästerna hade äntligen sett ljuset. Astrologin var på väg ut i kylan.

Men om vi läser in oss på bakgrunden till rättegången, om vi noterar hur domarna i tribunalen resonerade och vad som hände sedan, inser vi att slutsatsen inte stämmer. Forsius fiender var egentligen inte alls ute efter att fördöma astrologi. De var ute efter att näpsa Forsius som person, eftersom han hade gjort vad olovligt var i deras ögon. Det bekymmersamma med astrologen från Helsingfors var inte att han ägnade sig åt astrologi utan att han utmanade prästerskapets auktoritet. I sina skrifter hade nämligen Forsius varit oförsiktig nog att sanktionera utsagor av vad vi skulle kalla en andlig frilansare, bondeprofeten Jon Olofsson. I och med det utmanade Forsius (liksom Jon Olofsson) det andliga ståndets monopol inom religiösa, vetenskapliga och etiska frågor. Det rikssvenska prästerskapet hade ingenting emot astrologiska spekulationer, men endast under förutsättning att metoden vilade i deras egna privilegierade händer. Utbölingar göre sig icke besvär. Domslutet syftade till att sätta munkavle på vanligt folk, inte till att förbjuda en etablerad disciplin.

Detta framkommer tydligt i en nyutkommen svensk avhandling, Martin Kjellgrens Taming the Prophets (Sekel bokförlag). Som Kjellgren visar var astrologi en integrerad del av de lärdes världsuppfattning både före och efter rättegången mot Forsius 1619. Det var, med nuvarande terminologi, en godkänd vetenskap. Faktum är att vissa personer, vilka stundom opportunistiskt agerade som astrologikritiker, själva ägnade sig åt avancerade astrologiska studier och publicerade sig i ämnet. Hit hörde den lärde Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646), biskop i Strängnäs och sedermera ärkebiskop i Uppsala. För en typisk renässansmänniska, även en kung och en präst, var astrologi inte kontroversiellt utan självklart. Den förändring som vi har trott oss skåda i 1619 års beslut kom i själva verket långt senare.

Exemplet illustrerar den nära kopplingen mellan vetenskap och makt. Det är maktens innehavare som avgör vad vi andra bör uppfatta som god vetenskap och god forskning. Det är ett givet faktum att maktens män och kvinnor ibland kan ha fel. Därför är det desto viktigare att vi som utövar vad vi själva uppfattar som vetenskap ständigt är beredda att försvara dess grundprinciper och redogöra för varför våra metoder och teorier är relevanta. Den historiker som nonchalerar källkritikens regler och uraktlåter att poängtera behovet av att sätta sig in i tankesätt och mentaliteter i de epoker hon studerar gör mer än att ge kritikerna vatten på kvarnen - hon gör arbetet lättare för de personer som de facto är ute efter att förfalska det förflutna för egna syften.

En veckas medeltid

Dick Harrison

Fredag, 19 Augusti 2011 09:50

Under den 32:a veckan varje år, det vill säga i början av augusti, brukar jag och min fru Katarina ta bilen och färjan till Gotland, ikläda oss medeltida dräkter och sprida populärvetenskap parallellt med att vi njuter av vad som för många svenskar är sommarens sista semestervecka.

"Medeltidsveckan" i Visby har sedan starten 1984 utvecklats till en nordeuropeisk institution med hundratusentals besökare. Det allmänt medievalistiska utbud som möter en besökare är mycket brett. Här bjuds på torneringar, eldshower, marknader, parader, föreläsningar, musikframträdanden, mat och inte minst historiska dramatiseringar och re-enactments, det vill säga återuppföranden av verkliga eller påhittade händelser i det förflutna.

Till de mytomspunna scenarion som återupplivas och gestaltas hör den danske kungen Valdemar Atterdags brandskattning av Visby sommaren 1361. Enligt en känd historia skall Valdemar ha tvingat Visbys borgare att betala en stor skatt för att undkomma plundring och brand. Händelsen blev 1882 föremål för en av Sveriges mest kända historiemålningar, signerad Carl Gustaf Hellqvist, och tillhörde i flera generationer den kulturella allmänbildningen. Till saken hör att brandskattningen aldrig ägde rum. I själva verket kom Visbys borgare undan tämligen smärtfritt, medan de gutniska bönderna - borgarnas traditionella huvudfiender - utsattes för plundring. Historien om brandskattningen har närmast fungerat som en retroaktiv äreräddning av den rika hansestaden, vars agerande år 1361 i eftervärldens ögon framstod som fegt.

Men det hör inte hit. I full vetskap om skrönans bristfälliga sanningshalt återuppförs brandskattningen varje år, varpå följer en veckas intensivt medeltidsleverne och, avslutningsvis, en stor försoningsfest på stadens torg. I år kompletterades brandskattningsscenariot dessutom av två fältslag, ett i Mästerby och ett utanför Visby ringmur, vilka verkligen ägde rum den 24 respektive den 27 juli 1361 och resulterade i att nära hälften av den vuxna manliga gotländska befolkningen stupade. Hundratals entusiaster från när och fjärran - svenskar, finländare, norrmän, tyskar, tjecker, polacker, holländare, britter och italienare - deltog på egen bekostnad i de två drabbningarna, alla med tidsenliga rustningar och vapen.

Men varför? Hur kommer det sig att just medeltiden lockar hundratusentals människor till Gotland? Väl att märka är Visby på intet vis unikt, med undantag för omfånget. Det finns mängder av medeltidsfestivaler och medeltidsmarknader i Nord- och Västeuropa, men betydligt färre festivaler och marknader som fokuserar på exempelvis 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet, för att inte tala om bristen på evenemang som hämtar näring ur sten-, brons- och järnålder. Vad är det som gör medeltiden så fascinerande? Vad är det som får tiotusentals vuxna, ungdomar och barn att ikläda sig mer eller mindre korrekta medeltidskläder och lyssna på musik och äta mat som de under årets övriga veckor aldrig kommer i närheten av?

Medeltidsveckan i Visby har fascinerat forskare i etnologi och historia. Ett antal doktorsavhandlingar i ämnet har redan ventilerats på svenska högskolor och universitet, och fler lär följa. På symposier har jag hört den ena teorin efter den andra diskuteras av såväl journalister som akademiker. Till de många potentiella förklaringarna hör Visbys och andra gamla städers medeltida kulturarv - ringmurar, kyrkoruiner och stadsplaner - vilka gör epoken lätt att väcka till liv. En annan förklaring är att vi moderna människor behöver ett alibi för att göra något så politiskt inkorrekt som att anamma ståndssamhällets döda kännetecken, hylla fastlåsta sociala normer, hierarkier och könsroller. Medeltidsleken fyller denna funktion. En tredje förklaring är att det rör sig om ren och skär eskapism, en flykt in i sagovärlden. Det är ingen slump att många dräkter och miljöer på Medeltidsveckan, vilka utger sig för att vara europeiskt medeltida, snarare hör hemma i J.R.R. Tolkiens värld.

Det ligger säkerligen något i allt detta. Men när jag som historiker får frågan varför män och kvinnor som annars är ointresserade av historia blir fascinerade av att leka medeltid brukar jag presentera ett mer komplext svar, med två grenar.

Den ena grenen består av en allmän okunnighet om det förflutna, och en instinktiv vilja att sortera svunna tider i lättbegripliga storheter. 1800-talet är "förr" - jordbrukssamhälle, fattigdom, emigration till Amerika och tidiga industriella helveten med barnarbete. 1700-talet är rokoko, peruker, franska lånord och (kanske) franska revolutionen. 1600-talet är trettioåriga kriget, feta adelsmän och pampiga slott. 1500-talet har flertalet nutidsmänniskor, i varje fall i Sverige, endast vaga begrepp om. Gustav Vasa har man hört talas om, men sedan blir det svårt. Och dessförinnan var det medeltid: mänsklighetens barndom, sagotiden, den epok som är mest historisk i den bemärkelsen att den ligger längst ned i det förflutnas brunn, men likväl en epok som man har ett begrepp om. Man tror sig veta hur folk såg ut och var de bodde. Bortom medeltid och vikingatid är det bara ett stort töcken av okunskap. Alltså: när man vill fascineras av något riktigt historiskt (dvs. riktigt gammalt) väljer man medeltiden.

Den andra grenen har sin grund i romantiken. Under 1500-, 1600- och 1700-talen närmast tävlade Europas intellektuella i att spy galla över medeltiden, "mittemellantiden" då vidskepelser och pestepidemier grasserade som värst. Men med romantiken i början av 1800-talet förändrades allt. Det förmenta medeltida mörkret började uppskattas. Borg- och klosterruinerna fick ett värde i sig. Medeltida arkitektur kom åter på modet. Scott, Hugo, von Eichendorff, Wagner, Rydberg, Tegnér med flera tog epoken till sig av samma skäl som deras föregångare hade ringaktat den. För nationalister i hela Europa blev medeltiden ett folkens barnbördshus i vilket rötterna till den egna staten kunde återfinnas.

Det är kombinationen av dessa element som gör den heterogena tidsperioden mellan 500 och 1500 så fascinerande. Och vare sig de vet det eller inte vidareutvecklar besökarna på festivaler, tornerspel och re-enactments själva hela detta spännande historiebruk.

En historia från Värmland

Dick Harrison

Tisdag, 17 Maj 2011 07:29

Med tanke på all den uppståndelse som mina senaste två kolumner fick, och den flod av hatbrev som har sänts till min dator, borde jag väl ta tillfället i akt att än en gång kommentera debatten om svenska språkets ställning i Finland. Men jag tycker inte om att upprepa mig. Dessutom störs jag av att åtskilliga av mina vedersakare förefaller tro att jag är en "rasistisk" (ordet används ofta i hatbreven) historiker som föraktar, förringar och förnekar det finska inslaget i äldre svensk historia. Därav innehållet i denna kolumn.

Under två helger i följd har jag och min fru vistats i Värmland, ett naturskönt landskap norr om Vänern, dignande under sekelskifteskultur, skogar, herrgårdar, promenadstigar och gästfrihet. Att besöka Rackstadmuseet i Arvika är som att dyka rakt in i den atmosfär av jugend, Arts and Crafts och nordiskt ljus som dyrkades för ett sekel sedan men som är i det närmaste bortglömd idag. På den lilla operan i Karlstad uppförs för tillfället hela Wagners Der Ring des Nibelungen med sångare i världsklass, ett musikaliskt kraftprov som få kulturinstitutioner, om någon, i den europeiska landsorten torde kunna matcha. På gårdarna utanför staden vårdas minnet av Fröding, Lagerlöf och Sahlströmskonstnärerna ömt. Ironiskt nog är detta okänt för mängder av icke-värmlänningar. Till den svenska schablonbilden av landskapet hör snarare rally, raggarbilar, dansbandsorkestrar och en dialekt som stockholmare gärna gör sig roliga över.

Men det finns även en historisk sida av den värmländska identiteten som förtjänar att framhävas. Under medeltiden och den tidigmoderna eran var landskapet mycket glest befolkat - ett antal spridda jordbruks- och fiskebygder mellan det malmrika Bergslagen i öster och Norge i väster. Detta uppfattades både som ett problem och som en tillgång av statsmaktens representanter, liksom av landsbygdsentreprenörer i andra delar av det svenska riket, i synnerhet i öster.

Resultatet var en omfattande folkomflyttning inom rikets ramar. Tiotusentals människor flyttade från den östra till den västra riksdelen. Från det finskspråkiga Finland, särskilt från Savolax och nordöstra Tavastland, bröt mängder av bönder ("skogsfinnar") upp för att slå sig ned i de nord- och västsvenska ödemarkerna i syfte att bryta ny bygd. Vissa flydde från hungersnöd, krig och farsoter. Andra uppmuntrades av makthavare som önskade en större befolkning, det vill säga fler skattebetalare.

Migrationen kan dateras till tiden mellan 1570-talet och 1660-talet. Nykomlingarna var svedjebrukare som angrep skogsmarkerna med traditionella metoder, väl medvetna om att deras extensiva ekonomi inte riskerade att kollidera med grannarnas likartade ambitioner. Det fanns gott om plats. Senare, när det blev viktigt att reservera skogsresurser för kolning till bergsbruket, hade de finska familjerna blivit så bofasta att de dominerade bygderna. Och så förblev det länge. På 1700-talet präglades stora delar av Värmland, liksom områden i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, av finska bondgårdar och fäbodar, inte sällan på ensligt belägna höjder, där man vallade kor på igenvuxna svedjor. Lantbruket var tillräckligt flexibelt för att kunna svänga från odling på eldhärjad mark till blomstrande boskapsskötsel.

I flera sekler var dessa värmländska bygder lika finska som Savolax. Folkkulturen överlevde, med storfamiljer, lagarbete, rågodling med jästa rågbröd, näverhantverk, jordbruksteknik ("finnplogar", det vill säga gaffelårder) och enrummiga rökstugor som utgjorde kombinerad bostad, bastu och torkhus. Det faktum att man gärna gifte sig med folk i den egna gruppen medverkade till att traditioner fortlevde i generationer. I regel lärde sig "skogsfinnarna" även svenska, myndigheternas och grannarnas språk, och var oproblematiskt tvåspråkiga. När folklivsforskare och traditionsupptecknare började intressera sig för bygdekultur på 1800-talet och i början av 1900-talet fann de att "finnbygderna" ännu hade en markant etnisk identitet med sång, musik och folktro som avvek från det standardsvenska. Ännu på 1960- och 1970-talen fanns det personer i norra Värmland som kunde tala finska, de sista bevararna av en tradition med fyrahundraåriga rötter.

Att finnbygdskulturen dog ut berodde inte på att den förföljdes eller förtrycktes. De kulturkollisioner och lokala konflikter som ibland alluderas till i litteraturen är osynliga i de historiska källorna. Istället rörde det sig om den gamla vanliga historien: landsbygdskulturen, både den svenska och den finska, offrades på industrialiseringens och urbaniseringens altaren. Med avfolkning och nya arbetssituationer i städer och på bruk gick en epok i graven.

Idag är minnet av finnbygderna påfallande levande i Värmland. Gamla gårdar restaureras och bevaras. Vandringsleder utstakas. Historien om kulturbärarna och bygdebrytarna från Savolax berättas och illustreras dessutom i nationella historiska översiktsverk och guideböcker, som i Nils Erik Villstrands Sveriges Historia, vol. 4 (Norstedts), och min egen Upplev Sveriges historia (Bonniers), båda nyutkomna. Denna historia, om hur tvåspråkiga savolaxare bokstavligt talat skapade en stor del av det svenska kulturlandskapet, är dock okänd för flertalet män och kvinnor i såväl Sverige som Finland. När jag berättar om historien blir de flesta (det vill säga utanför finnbygderna i Värmland) häpna. "Skogsfinnarna" har förpassats till historiens glömda skrymslen.

Att jag tar upp ämnet här, och i andra sammanhang, beror på att det tydligt visar på vikten av historiska erfarenheter, framför allt på det ovedersägliga faktum att förändring i sig är den enda konstanten. Allt ändras - kultur, språk, makt. Det enda vi med säkerhet vet om dagens situation är att den inte kommer att bestå. Att lära av de erfarenheter som erbjuds av det förflutna kan inte annat än att berika oss. Historien om Värmlands svensk-finska förflutna vittnar om hur berikande och kreativa kultur- och språkmöten kan vara. Det är inte en historia som uppskattas av främlingsfientliga element, av människor som är motståndare till invandring, eller av nationalistiska talesmän för enspråkighet, men det gör den inte mindre viktig och inte mindre sann.

Två märkliga månader

Dick Harrison

Onsdag, 23 Mars 2011 17:30

För ungefär två månader sedan publicerades min senaste Magmakolumn, en betraktelse över de anti-svenskspråkliga stämningar som mötte mig under ett besök i Finland i januari. I mina ögon var kolumnen föga besynnerlig. Dess språkbruk, argumentation och analys avvek inte nämnvärt från vad jag brukar skriva i övrigt. Och jag har skrivit en hel del - ett trettiotal böcker, hundratals artiklar och recensioner, dagliga bloggar i en svensk dagstidning, med mera.

Låt mig även klargöra att jag inte är ovan vid att hamna i hetluften. Jag har ofta förekommit i offentliga debatter i Sverige och suttit i tv-soffor för att diskutera allt mellan himmel och jord:

projektanställningar på statliga arbetsplatser, skuldfrågan i den transatlantiska slavhandeln, monarkins ställning i ljuset av medialiseringen, valutaunionen EMU, humorns betydelse i den politiska kulturen, osv., osv. Ibland har detta resulterat i mindre önskvärda konsekvenser. För några år sedan såg jag mig tvungen att uppsöka de lokala polismyndigheterna tre gånger för att anmäla grova hot som skickades till mig av lika ilskna som illegala fildelare, anhängare av The Pirate Bay och det nystartade svenska Piratpartiet.

Med andra ord: jag är van, sannolikt mer van än de flesta, att bli utsatt för anklagelser och smutskastning. Men inget hade kunnat förbereda mig för de senaste två månadernas skärseld. Kolumnen i Magma resulterade i en frenetisk och vredgad mailstorm som fick fildelarnas verbala dolkstötar att framstå som milda västanfläktar.

Attackerna, skrivna på engelska, kom från olika håll. Här fanns såväl framträdande förespråkare för stora organisationer i Finland (ingen nämnd, ingen glömd) som enskilda privatpersoner och anonyma röster.

Sakinnehållet i breven, som var fulla av glödande utfall och grova personangrepp, kan sammanfattas som följer.

(1) Eftersom jag är svensk har jag ingen rättighet att lägga mig i en intern finsk angelägenhet, i synnerhet som svenskarna är ett kolonialt och aggressivt folk som sannolikt strävar efter att än en gång underkuva finnarna.

(2) Kirsi Virtanens liknande av finlandssvenskarna med "huggormar" (ett känt faktum som jag observerade i min kolumn) var helt i sin ordning, eftersom finlandssvenskarna de facto utgör en rest av det svenska huggormsfolket, som länge har sugit musten ur Suomi och förtryckt rikets äkta och sanna invånare. Det faktum att nazisterna använde samma eller liknande termer om judarna är beside the point. För övrigt frodas, noterade flera hatiska skribenter, dessa huggormstendenser i apartheid-riket Åland, där den finskspråkiga befolkningen diskrimineras å det grövsta.

(3) Svenska är ett litet och egentligen ganska värdelöst språk som man inte skall spilla tid på att lära sig i skolan. När jag försvarar det svenska språket bevisar jag bara min "colonialist attitude".

Till dessa tre huvudvinklingar kom diverse kuriösa sidospår. Det märkligaste var den skånska vinklingen. Du bor ju i Skåne, fick jag veta. Skåne är en erövrad provins som förtrycks av svenskarna sedan mer än 300 år. Alltså borde jag, i egenskap av förtryckt skåning (det vill säga förtryckt f.d. dansk), känna sympati för de redan befriade finnarna i den dessvärre avsomnade skånska frihetskampen mot det stockholmska tyranniet.
Men detta var bara början. Innan jag visste ordet av blev jag e-brevledes tipsad om att det stod mycket att läsa om mig på ett antal finska webbsidor. Jag klickade på länkarna och fann till min oerhörda förvåning sida och upp och sida ned med finska översättningar av gamla artiklar, brev (inklusive mina egna nyligen skrivna svar till en av de personer som sänt mig ilskna brev) och allehanda utlåtanden, allt annat än smickrande, om min person. Grundligheten var imponerande. Till och med ett hemma-hos-reportage från en skånsk lokaltidning om mig och min fru hade översatts till finska och lagts ut på nätet.

Först var jag enbart förundrad över den energi (och, antar jag, det övermått av fritid) som mina vedersakare var och är i besittning av. Sedan blev jag faktiskt lite smickrad. Enda skälet till denna kraftansträngning måste ju rimligen vara att vedersakarna betraktar mig som en farlig fiende som man måste lära sig allt om. Så farlig har jag aldrig framstått som i Sverige, inte ens i de illegala fildelarnas ögon. Med tanke på att jag inte är medlem av något politiskt parti, saknar politiskt ämbete och endast har skrivit en kolumn i Magma i frågan tedde sig vedersakarnas ansträngningar onekligen något komiska.
Debattvågorna hade lätt kunnat bli ännu högre om jag haft tid att tacka ja till de förfrågningar som nu anlände från Finland. YLE ville ha mig i ett tv-program för att debattera med Virtanen. Men jag tackade nej. En sedan länge inbokad och betald utlandsresa stod i vägen. Alltså kunde debatten tona ut. Trodde jag, vill säga. Men när hatbreven väl slutat anlända blev jag plötsligt uppringd av en korrespondent från Helsingin Sanomat. Hon undrade om hon fick ställa några frågor med anledning av de många skriverierna, och jag tackade självfallet ja. Jag upprepade, i kortfattade ordalag, vad jag redan skrivit i Magma. Och nu började rond 2.

Än en gång fick jag ta emot en svärm av ilskna brev. I sanningens namn skall det påpekas att jag också fick uppskattande brev från folk som påstod sig känna som jag men som inte vågade eller kunde säga det offentligt, men de negativa reaktionerna dominerade kraftigt. En finsk professor emeritus gick så långt att han skrev till rektorn för Lunds universitet, det vill säga min chef, och yrkade på att denne skulle ta mig i upptuktelse. I brevet refererade han till mig som "idiot professor". När jag mötte rektorn häromdagen kommenterade han brevet med den stilla humor det förtjänade.

Hur kommer det här att sluta? Uppenbarligen försöker man få mig att - i egenskap av svensk - inse att jag inte äger rätt att yttra mig i frågan. I så fall är vedersakarna dömda att misslyckas. Men hur kommer argumenten att utvecklas?

Det som gör mig mörkrädd är användningen av det förflutna, historiebruket, i de e-brev som landar i min mailbox. Vissa av de debattörer vars åsikter jag tagit del av gör gällande, på fullt allvar, att frihetskriget/inbördeskriget 1918 var ett finlandssvenskt utrotningskrig mot finsktalande. Många hävdar också, utan några som helst bevis, att svenska kungar fördrev eller dödade finnar för att göra plats för svenska kolonisatörer på 1100- och 1200-talen, det vill säga århundraden för vilka de skriftliga källorna för Finlands del är så fåtaliga och kortfattade att det är omöjligt att dra slutsatser av denna blodiga art. Kort sagt: historien, både den fjärran och den nära, förvrids och anpassas för att tjäna nutidens syfte. Sanningen och forskningen får stryka på foten för politiken. Genom att utmåla en minoritet som historiskt farlig legitimeras kampanjer mot minoriteten.

Detta har skett förr. Det är farligt. Och i det läget får en historiker absolut inte skrämmas till tystnad.

Populistisk historieförfalskning

Dick Harrison

Måndag, 24 Januari 2011 10:20

Det är den 23 januari 2011. Jag sitter på ett flygplan över Östersjön och har svårt att koordinera intrycken efter de senaste dagarnas seminarium i Vasa.

Tillställningen, betitlad Mediaspråk, frekventerades framför allt av finlandssvenska journalister. Förvisso kände jag till de grundläggande språkliga förutsättningarna; om inte annat har jag lärt mig åtskilligt under tiden som kolumnist i Magma. Men det är skillnad på teori och praktik. Som professor i Skåne har man sällan orsak att konfrontera tvåspråkighetsdilemmat i Finland öga mot öga. Man har läsintryck och hörintryck, och man har förutfattade meningar.

Vid mina tidigare besök i Finland har jag uppenbarligen rört mig i en skyddad verkstad. Konferenser i Åbo, tv-jobb och turism i Helsingfors, oproblematiska tåg- och båtresor - och överallt har folk pratat svenska. Eller åtminstone ansträngt sig för att göra det, om inte annat så i hövlighetens namn. De nutidshistoriska berättelser och den språkpolitiska anda som mötte mig på det (för övrigt mycket trevliga och lärorika) tvådagarsseminariet i Vasa visade upp en helt annan verklighet.

Det enskilda samtalsämne som seminariedeltagarna oftast återkom till vid lunch- och middagsborden var Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon bland annat refererat till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm", som de äkta finnarna har närt vid sin barm. Virtanen deltog för övrigt själv i seminariet, där hon dessutom gjorde gällande att det ämne undertecknad representerar, historia, inte ens är att betrakta som en vetenskap, ett uttalande som jag självfallet gjorde mitt bästa för att bekämpa från scenen på Academill.

Men först trodde jag att man drev med mig. "Huggorm"... Hade hon verkligen sagt det? På allvar? I mina naiva öron lät det som något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Men visst hade yttrandet fällts, och opinionsnämnden för massmedier hade inte ens ansett att hon bröt mot god journalistisk sed. Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga något liknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begått medialt självmord.

Men det var bara toppen på isberget. Mina bordskamrater berättade också att det finns en politisk rörelse som på fullt allvar vill "utplåna" (sic!) den svenskspråkiga minoriteten i Finland, möjligen med undantag för "förrädarna" (sic!) på Åland, en landsända som man lika gärna kunde lämna tillbaka till Sverige. Vadan denna vrede? Jo, fick jag veta, det berodde just på språket, på det faktum att finska staten gullade med svenskarna och lät deras lilla minoritetstungomål vara officiellt språk. Sanna finländare skall bara tala finska.

Detta är alltså pudelns kärna. Men varför? Ju mer jag grubblar över det i och för sig välkända problemet, som blev så mycket mer konkret för mig under dagarna i Vasa, desto mindre förstår jag. Vad är så förfärligt med tvåspråkighet?

En kontrafaktisk utflykt kan vara på sin plats. Såsom framgår av arkeologisk och historisk forskning har både finsk- och svenskspråkiga en lång historia i Finland. Båda grupperna kan beläggas i landet sedan äldre medeltid. Dessförinnan är det, på grund av det bristande källäget, omöjligt att veta något med säkerhet. De finskspråkiga var, sett till hela landmassan, i demografisk majoritet, men särskilt på 1700-talet ökade de svenskspråkigas andel av befolkningen markant. Aldrig någonsin har så många i Finland haft svenska som förstaspråk som i början av 1800-talet, precis innan riket sprängdes.

Lek med tanken att den svenska riksledningen hade varit aningen mer realpolitiskt medveten efter freden i Tilsit. Anta att man hörsammat orderna från Bonaparte och gjort fransmän och ryssar till viljes. Det finns i så fall mängder av trovärdiga kontrafaktiska scenarier som låter Finland förbli svenskt 1809. I så fall är det - om vi utgår från den faktiska historiska utvecklingen i andra europeiska länder - sannolikt att finska hade utvecklats till ett minoritetsspråk, det vill säga fått en ställning som påminner om bretonskan, gaeliskan och sorbiskan eller i bästa fall baskiskan eller katalanskan. Den svenska "huggormen" hade varit statsbärande.

Men även ett annat scenario förtjänar att framhävas. Anta att bolsjevikerna i Ryssland varit mindre tillmötesgående 1918, att Röda armén prioriterat kampen för att behålla det gamla storfurstendömet inom Sovjetunionens gränser, det vill säga gjort mot Finland vad man gjorde mot exempelvis länderna vid Kaukasus. I så fall är det inte osannolikt att Finland idag hade haft en ryskspråkig minoritet bestående av miljoner människor. En jämförelse med stater som Lettland, Ukraina och Moldavien räcker för att visa på det sannolika i ett sådant scenario.

Dessa två exempel visar på hur oförutsägbar historien är. Den kontrafaktiska tankeleken borde stämma till ödmjukhet. Språkkartan är beroende av politiska maktstrukturer. Dagens språkkarta fanns inte för 200 år sedan, och de alternativa utvecklingslinjerna - även idag - är många. För 1809 års män och kvinnor var framtiden ett oskrivet blad. De fick den språkliga struktur som maktens män bestämde. Åtskilliga av nutidens populistiska rörelser (och hit räknar jag även de Sverigedemokrater som gör gällande att Sverige alltid har bebotts av svenskar och aldrig haft någon större invandring) vill emellertid ta fasta endast på nutidens scenario och skriva tillbaka detta i historien. Man förfalskar det förflutna och väljer ut de specifika aspekter av det förgångna som kan brukas mest effektivt för dagspolitiska syften. När historiker kommer med påpekanden om det betänkliga i dylikt agerande kan man alltid häva ur sig att historia inte är en vetenskap...

Åter till frågan: vad är det som är så skrämmande med att vara tvåspråkig? Vad är det som gör att man inte bejakar den gåva som historien har gett Finland, det vill säga att varje skolbarn får möjlighet till dubbel lingvistisk kompetens? Jag erkänner gärna att jag känner en viss avundsjuka över att vi inte har samma utgångsläge i Sverige. Det hade gjort oss kunnigare, rikare. Att journalister och politiker trots detta talar om "huggormar" och yrkar på att man bara skall ha ett språk istället för två är obegripligt.

Nåväl, tänkte jag, när jag lämnade seminariet, jag kanske överreagerar. Det är nog inte så farligt, inte när det kommer till kritan. Jag har ju alltid kunnat ta mig fram på svenska i Finland. Varpå min fru och jag sätter oss på en restaurang på flygplatsen i Helsingfors och beställer var sin rätt (på svenska). Kyparen talar engelska till mig. Även menyn är på engelska (och finska). När vi därefter handlar i en av flygplatsens affärer är expediten lika oförmögen att tala svenska. Det vill säga: hon förstår bevisligen vad jag säger, och hon har säkert läst svenska i skolan, men hon väljer ändå att anlägga en engelskspråkig fasad.

Varför? För att låta svensken veta sin plats? För att "huggormar" bör "utplånas"? För att hon har svalt den historiska lögnen att svenskarna i Finland blott utgör den sista resten av en orättmätig medeltida erövring?
För några veckor sedan hade jag inte kommit på tanken att ställa dessa frågor. Men det borde jag kanske göra. 1900-talets historia uppvisar, dessvärre, mängder av exempel på vilka förfärande resultat som kan följa av populistisk historieförfalskning.

Att tämja det förflutna genom att förfalska

Dick Harrison

Söndag, 5 December 2010 19:52

Det var en gång en ungersk grevinna som hette Erzsébet Báthory. Hon föddes 1560 och dog 1614. Om man läser en bok om grevinnan, eller ser en film eller googlar sig fram på Internet, får man omgående veta att hon var en vedervärdig varelse, ett sadistiskt monster i människohamn.

Historien lyder i korthet som följer. Som vuxen skall Erzsébet ha blivit rädd för att mista ungdomens skönhet och åldras, men sedan hon misshandlat en kammarjungfru och insett att tjänarinnans blod fick hennes hy att slätas ut trodde hon sig ha funnit ett botemedel mot ålderdomens skavanker. Genom att tömma unga kvinnor på blod, som hon därefter badade i, hoppades Erzsébet Báthory att hon skulle förbli fager. Grevinnan skall ha låtit tillverka en taggförsedd bur som hissades upp i taket, varefter hon ställde sig under den och njöt av att känna det färska blodet rinna längs huden. Omkring 650 kvinnor fick sätta livet till innan Erzsébet avslöjades och dömdes till att muras in i ett rum i slottet, där hon tillbringade de sista åren av sitt liv.

Denna ruggiga historia tillhör skräckhistoriens klassiker, och den brukar ofta refereras till som ett exempel på att verkligheten är bra mycket värre än dikten. Det finns äkta monster som får de allra vidrigaste skönlitterära skapelserna att förblekna. Vi bör minnas Erzsébet Báthory för att lära oss hur överklassen alltid har hunsat underklassen, hur för mycket makt kan resultera i bisarrt maktmissbruk, hur ingenting är nytt under solen. Historien om grevinnan brukar även förekomma i seriösa försök att förklara hur dagens vampyrkultur har uppstått, det vill säga hur de transsylvanska ädlingar som tror sig behöva blod för sin överlevnad gjorde entré i skönlitteraturen och formades till dagens slängkappeförsedda blodsugare. Det har till och med gjorts en film om Erzsébet där hon kallas "Countess Dracula" (1971, med Ingrid Pitt i huvudrollen).

Det finns bara ett problem med allt detta berättande: historien är inte sann. Förvisso stämmer det att grevinnan ställdes inför rätta och murades in i ett rum, men historierna om hennes blodbad är minst sagt apokryfa. Under det sekel som följde på Erzsébet Báthorys död var det tyst om henne och hennes öde, något som låg helt i linje med släktens plan: Erzsébet var det svarta fåret som skulle glömmas bort. Långt senare, i slutet av 1720-talet, råkade jesuiten László Turóczi komma över rättegångsmaterialet när han forskade om ungersk historia. Vid samma tid spreds ett antal kusliga vampyrhistorier över kontinenten. Detta var en indirekt följd av att de habsburgska myndigheterna i Serbien lät protokollföra gravöppningar och analyser av förmodade gengångare, vilket gjorde folk intresserade av besläktade skräckfenomen - som grevinnan Báthory. Det dröjde inte länge förrän sammanblandningen var ett faktum.

På kort tid förvandlades grevinnan från att blott ha varit en ovanligt sadistisk misshandlare av tjänstefolk (det brott hon dömts för) till att bli en blodbadande galning. Den akademiske mångsysslaren Matej Bel (1684-1749) förde berättelsen vidare i sin egen ungerska historia. Eftersom Bel hade stor trovärdighet övertogs historien okritiskt av tysken Michael Wegener, som i slutet av seklet införlivade den med sina Beitrage zur Philosophischen Antropologie. Det var av allt att döma Wegener som resonerade sig fram till att de förmodade blodbaden torde ha haft en förment föryngrande effekt. På 1800-talet spreds grevinnans rykte även i den engelsktalande världen, och idag är historien allmänbildning för alla skräckentusiaster på jordklotet.

Att jag råkar känna till detta beror på att min fru Katarina är i färd att publicera en facklitterär bok om vampyrer, som kommer ut i vår (Vampyrernas historia, Norstedts). Under sitt forskningsarbete upptäckte hon boken Infamous Lady: The True Story of Countess Erzsébet Báthory (2009), skriven av Kimberly L. Craft. Till skillnad från övriga böcker i ämnet är detta en analys av de faktiska historiska källorna, något som är förödande för hela den trehundraåriga mytbildningen om grevinnan. Hela blodbadet visar sig vara en 1700-talsbluff. Vi har skapat, underhållit och bättrat på historien om den blodtörstiga grevinnan eftersom vi (1) har uppskattat att den kittlat vår fantasi och (2) har accepterat äldre auktoriteters utsagor utan att fråga efter källor och belägg. Vi har fått den historia vi har önskat oss. Vi har tämjt det förflutna och gjort det precis så rysligt som det idag är comme-il-faut att föreställa sig att det var.

En specifik historisk berättelse fyller alltid en funktion, eller flera funktioner, för nutidsmänniskan. Historien skall vara underhållande, sedelärande, avskräckande eller bara bekväm. När vi väl har lärt oss att acceptera och tycka om en historia vill vi inte ändra på den. Detta gäller både stora, kända historier och lokala skrönor som enbart har relevans för gemene man och kvinna i en viss bygd. Kraften i den senare typen av berättande bör inte underskattas. Under den gångna hösten har jag haft i uppdrag att utvärdera ett stort antal historiska turistmål i Sverige, och jag upphör inte att förundras över med hur stor lätthet svårligen bevisbara historier häftar sig fast vid nutidens uppfattning av det förflutna. I regel visar det sig att namnen på gravhögarna, legenderna om krigen eller sagorna om gamla kungar och drottningar stammar från 1600- eller 1700-talen och ytterst sällan kan spåras tillbaka till renässansen eller medeltiden. De är jämngamla med lögnerna om Erzsébet Báthory. Då och då kan vi även slå fast vilken amatörhistoriker, brukspatron eller präst som lanserade skrönorna - kanske i god tro, kanske i akt och mening att förbättra historien genom förfalskning.

Sens moral: vi får det förflutna vi förtjänar. Och det finns bara ett sätt att motarbeta lögnerna: var källkritisk. Ställ frågor. Acceptera inte en utsaga bara för att den är underhållande, sedelärande, avskräckande eller bekväm att tro på.

Dick Harrison