Sök

Kolumnister Dick Harrison

Dick Harrison

Dick Harrison är professor i historia i Lund.

 

Ändamålet helgar medlen?

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Tisdag, 5 November 2013 10:27

För en tid sedan fick Svenska kyrkan sin första kvinnliga ärkebiskop, Antje Jackelén. Med anledning av detta besvarade jag en fråga i min dagliga blogg i Svenska Dagbladet, rörande när vi först fick ärkebiskopar i Sverige. Bloggsvaret resulterade i ett skriftligt angrepp som på ett övertydligt sätt visar hur väsentligt det förflutna är för nutiden och hur vissa människor slår knut på sig själva för att ta makten över minnet.

Min lilla blogg var - trodde jag - allt annat än kontroversiell. Den klargjorde att de nordiska kyrkorna organiserades på 900- och 1000-talen och att de då lydde under det tyska ärkestiftet Hamburg-Bremen, men att de på 1100-talet bröt sig loss och blev egna kyrkoprovinser. Åren 1103-1104 lyckades den danska kungamakten utvärdera att Lund blev säte för en nordisk ärkebiskop, med kyrkligt välde över alla nordiska länder. Norrmännen bröt sig ut efter ett halvt sekel genom inrättandet av ärkebiskopsdömet Nidaros, och svenskarna följde efter ett decennium senare. Jag konstaterade att Uppsala stift med säkerhet är känt sedan 1140-talet och upphöjdes till ärkestift 1164, med ursprungligt säte i den by som idag heter Gamla Uppsala. Jag slog också fast att den medeltida ärkebiskopen var den svenska kyrkans överhuvud, att han hade till uppgift att stadfästa valet av övriga biskopar i kyrkoprovinsen, viga dem till ämbetet och leda kyrkomöten, så kallade provinsialkoncilier. Genom undersökande besök, visitationer, skulle han kontrollera att allt stod rätt till. Slutligen konstaterade jag att överhögheten endast gällde i teorin, och att det är högst osannolikt att ärkebiskopen i Uppsala på 1100-talet och under första hälften av 1200-talet var Sveriges mest inflytelserike kyrkofurste, eftersom han ekonomiskt sett stod sig slätt gentemot den betydligt rikare biskopskyrkan i Linköping.

Ett enkelt svar på en enkel läsarfråga. Döm om min förvåning när jag en tid senare fick veta att en för mig okänd svensk jesuit vid namn Philip Geister hade gått till frontalangrepp på mig i den katolska tidskriften Signum. Så här skriver Geister:

"I Uppsala domkyrka finns en detalj som nog bara få besökare observerar. På två pelare i ett sidokapell finns två stentavlor med Svenska kyrkans samtliga ärkebiskopar och domprostar. Tavlorna ger inte något uppenbart intryck av att reformationen har ägt rum. Bara ett något större utrymme mellan namnet på den siste förreformatoriske ärkebiskopen respektive domprosten och den förste ämbetsinnehavaren efter reformationen ger en antydan om att något faktiskt har inträffat. Har stenhuggaren kanske bara av misstag hoppat över en rad?

Dick Harrissons tankar (på Svenska Dagbladets historieblogg) kring svenska ärkebiskopar rör sig i samma linje som det knappt skönjbara radavståndet mellan stentavlorna i Uppsala domkyrka. Egentligen är det samma kyrka som kom med den helige Ansgar till Sverige, som frambringade den heliga Birgitta och som nu valde Antje Jackelén till ny ärkebiskop. Det som hände under reformationen var teologiska finjusteringar, change of management, ja, ett politiskt byte av radavstånd utan större konsekvenser för kyrkans kontinuitet.

Bortsett från en historisk bedömning av det som hände med kyrkan i Sverige genom att den började gå statsmaktens ärenden, klipptes av från sitt världskyrkliga sammanhang och omvandlades till en moralisk anstalt i statens tjänst, kan man undra hur man från ett teologiskt perspektiv ska förhålla sig till Harrissons syn. Är inte hela poängen med reformationen att den vill åstadkomma grundläggande förändringar? Är inte själva målet att bryta en (förment ond) kontinuitet genom att ersätta den med något bättre? Hur är det då möjligt att Harrisson [...] så stolt hänvisar till svenska kyrkans tusenåriga historia? Är inte hela "affärsidén" med Svenska kyrkan att avgränsa sig från den kyrka som man ville befria sig ifrån genom reformationen?

Det skämtas att Österrikes två viktigaste kulturella prestationer är att landet lyckades med att få världen att tro att Beethoven var österrikare och Hitler tysk. I samma linje kan man känna en viss beundran för Svenska kyrkans kulturella prestation att den förmår folk att tro att reformationens kyrka har funnits sedan den helige Ansgar. [...]"

När jag ögnade igenom texten höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Visst, jag kan förlåta att Geister inte kan stava till mitt namn. Men menar karln att jag på fullt allvar tror att Svenska kyrkan grundades på 800-talet? Menar han att jag inte skulle känna till reformationen, Gustav Vasa, Västerås riksdag, Uppsala möte och trettioåriga kriget? Eller menar han att jag använder min professorala makt vid Lunds universitet och mitt inflytande som opinionsbildare i en dagstidning till att "stolt" hänvisa till (den lutherska) Svenska kyrkans tusenåriga historia för att hölja denna institution i ära, en historia som jag och övriga lutheraner därmed stjäl från katolikerna?

Förvisso kan Geister ha gjort sig skyldig till slarv. Han kan ha läst min text som Fan läser Bibeln, sett vad han vill se och inte grubblat närmare över innehållet. Men är detta verkligen troligt? Det krävs endast ett minimum av intelligens för att se att mitt blogginlägg bara uttalar sig om själva introduktionen av ärkebiskopstiteln i Sverige på 1100-talet. Inget annat. Så vad är Geister ute efter?

Den troligaste förklaringen är att det rör sig om en ful, men dessvärre vanlig, form av missbruk av historia. Man vill nå ett specifikt syfte, plädera för ett visst synsätt, genom att använda historiska exempel. För att åstadkomma detta måste fienden misstänkliggöras och framställas som fuskare, som skurk. Hur skall det gå till? Man tager vad man haver: i Geisters fall två stentavlor i Uppsala domkyrka och en blogg i Svenska Dagbladet. Förvisso gör ingendera texten gällande att Svenska kyrkan grundades på 800-talet, men det hör inte hit. Om man inte har något annat att koka soppa på, får man koka soppa på spik. I stentavlornas fall ondgör sig Geister över att folket i Uppsala har haft mage att föra upp de medeltida katolska ärkebiskoparna på listan, vilket ger sken av att det föreligger institutionell kontinuitet bakåt (det faktum att en sådan kontinuitet faktiskt finns väljer han att bortse från). I mitt fall rör det sig bara om ett tidsmässigt samband: jag skriver en kort text om gamla ärkebiskopar samtidigt som Svenska kyrkan får en ny ärkebiskop. Varför skulle jag göra det, om inte för att retroaktivt inlemma de gamla katolikerna i lutherdomens famn? Case closed.

Att agera på detta sätt är intellektuellt ohederligt. En liten blogg som skrivits i rent folkbildningssyfte förvrids till att framstå som ett subversivt lutheranskt verktyg i kampen mot papismen. Men vad har sanning och heder med saken att göra? Geisters övergripande syfte är viktigare än de missförstånd eller medvetna feltolkningar han gör sig skyldig till under vandringen på den inslagna vägen. Ändamålet helgar medlen.

Historien om hur jag utsattes för ett jesuitiskt bakhåll kan förefalla banal, men den vittnar om ett oskick som vi måste vara uppmärksamma på. Historia kan inte bara upplysa, belysa och glädja. Historia kan också missbrukas - och dylika överträdelser måste beivras. 1900-talets historia visar med all oönskad tydlighet att det samhälle som tillåter historiemissbruk att blomstra är ett sårbart samhälle. Vestigia terrent.

 

 

   

Vårt behov av källkritik

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Torsdag, 22 Augusti 2013 09:58

Fyra dagar efter det att Albrecht von Wallenstein, en av sin tids mäktigaste och mest kontroversiella personer i Europa, mördats på order av den habsburgska kejsarmakten i Wien år 1634 kunde man läsa om händelsen i tysk press. De första rapporterna var sakliga och lakoniska. De noterade att Wallenstein anlänt till den böhmiska staden Eger med 800 män, som han inkvarterade i byarna runt omkring, varefter han mottogs av överste Butler. Hans fyra närmaste män satte sig att äta medan han själv begav sig till sovgemaket. Plötsligt rusade en grupp sammansvurna in i matsalen och massakrerade männen. Sedan hastade de beväpnade till Wallensteins kvarter, sköt ned vaktposten, kammarherren och en page och genomborrade till slut fältherren själv. Notiserna avslutas med meningarna: "När hertigen hämtade sig och försökte sträcka sig efter en pistol gav han honom ytterligare två stötar, så att hertigen föll ned och blodet flöt runt i rummet. Efter det lade de honom i ett lakan och bar honom till slottet."

Så långt allt väl. Inga spekulationer, inga konspirationsteorier. Men det dröjde inte länge förrän tidningsrapporterna blev mer utförliga. I de artiklar som trycktes några veckor senare var redogörelserna betydligt mer vinklade. I vissa texter ägnar sig dåtidens journalister åt veritabla ärekränkningar av mordoffret. Wallenstein hade fått vad han förtjänade eftersom han var en usel och feg fältherre som inte vågade möta fienden i fältslag. Han var löjligt intresserad av astrologi, stal allt han kom över och hängde oskyldiga. Wallensteins beundrare använde också pressen till att sprida propaganda, med udden riktad utlänningar. I dessa texter övergår misstänksamheten mot i synnerhet skottar och spanjorer till vad vi idag skulle beteckna som xenofobi.

Ingen historiker med självaktning låter sig luras av den här typen av vinklade artiklar. I efterhand har man till och med lyckats spåra vissa av de Wallenstein-fientliga texterna hela vägen till hovet i Wien, där de färdigställdes redan före mordet, för att användas i propagandan efteråt. Det är inte svårt att luta sig tillbaka, skaka på huvudet åt folks dumhet och konstatera att 1600-talets tyska tidningsläsare borde ha ägnat sig åt källkritik. Men skrattet fastnar i halsen om vi vänder blicken mot vår egen tid.

En vanlig beteckning på dagens värld är "informationssamhället". Bakom termen ligger en stolt uppskattning av det faktum att våra tillgängliga kunskapskällor har ökat drastiskt. I takt med att vi har lämnat kroppsarbetets era bakom oss och parkerat oss framför skrivbordsdatorerna har vi vidgat gränserna för våra kunskapshorisonter på ett sätt som var omöjligt att ens föreställa sig i historisk tid. Informationssamhällets expansion har dessutom en ur demokratisk synvinkel positiv bieffekt: vi kan inte bara ta del av mycket mer information än tidigare, vi kan också själva bidra till utbudet genom att publicera texter elektroniskt.
Ovanstående konstaterande kan förefalla banalt och allmänt bekant, men om vi lyfter in det källkritiska dilemmat blir det annorlunda. Hur vet vi om en text är med sanningen överensstämmande eller inte? Hur många ställer sig överhuvudtaget den frågan när de tar del av tidningsartiklar, bloggar, kolumner och skvaller i sociala medier?

Alla historiker och journalister får, eller borde åtminstone få, en grundläggande utbildning i källkritik innan de tillåts skrida till verket och publicera sig. De viktigaste punkterna är enkla att memorera. (1) Källorna måste vara äkta. Förfalskningar skall sorteras bort. (2) Källorna bör vara oberoende av varandra. Det vill säga, tre utsagor som vilar på samma källa är bara värda lika mycket som den ursprungliga källan. (3) Källornas tendens måste utvärderas. En källa som är vinklad av propagandaskäl, som i fallet med Wallensteintexterna ovan, bör tas med stora nypor salt. (4) Ju närmare källan ligger den händelse den uttalar sig om i tid och rum, desto bättre. Ett ögonvittne väger tyngre än den som skriver ned något ett år senare, efter minne eller hörsägen. (5) Antalet har betydelse: ju fler av varandra oberoende, någorlunda tendensfria, källor som uttalar sig om ett och samma händelseförlopp, desto bättre.

En tillämpning av dessa grundregler på många av de texter som idag cirkulerar på Internets webbsidor är förödande. Det räcker med att kasta en blick på de elektroniska uppslagsverken, exempelvis Wikipedia. Åtskilliga texter är plagierade från äldre verk (som Nordisk familjebok, vilket i regel erkänns öppet) eller snabbt och okritiskt inskrivna utan hänvisningar till noter eller vederhäftiga upphovsmän. Situationen är ännu värre i den dags- och tidskriftspress, för att inte tala om renodlade skvallersajter, som cirkulerar i elektronisk form. För att inte ledas vilse är vaken källkritik av nöden. Läsaren måste ideligen ställa sig frågor som "hur vet vi detta?" och "vem står bakom dessa fakta?"

Till saken hör att den elektroniska världen dignar under meddelanden från opinionsbildare som söker utså misstänksamhet om väl underbyggda påståenden, sprida desinformation och slå blå dunster i våra ögon. Skälen varierar - politiska, kommersiella eller allmänt illvilliga. Jag har själv tappat räkningen på antalet mejl och sajter som söker övertyga mig om att WTC-attentaten den 11 september 2001 i själva verket var planerade av CIA för att ge USA ett legitimt casus belli gentemot islam. För undertecknad må dylik propaganda vara lätt att identifiera för vad den är, men hur gör en otränad gymnasieelev eller student när vederbörande konfronteras med dessa och andra påståenden i den uppsjö av media som idag finns tillgänglig? Exempel: För några år sedan spreds mängder av skvallernotiser om den svenske kungens påstådda förehavanden på svartklubbar och porrklubbar. Källkritiken malde förvisso ned påståendena till stoft, men det är lätt att finna massor av svenskar som fortfarande tror på skvallret.

Utvecklingen av informationssamhället har frambesvurit en radikalt ny politisk kultur där envar är sin egen propagandaminister. Joseph Goebbels beryktade ord om att en lögn som upprepas tillräckligt ofta blir en sanning är inte längre adekvat. Det är mycket värre än så: det räcker med att sända ut en lagom trovärdig lögn en enda gång, i rätt medialt forum, för att tusentals människor skall svälja den med hull och hår. Vissa av dagens offentliga lögner är av en dimension som borde var omöjlig att föreställa sig i ett modernt, upplyst samhälle - till exempel det faktum att svenska gymnasieläroböcker i historia ordagrant gör gällande att kineserna fick det bättre genom Maos "stora språng framåt" på 1950-talet (i själva verket dog tiotals miljoner av svält). Men vem skall inse detta, och vem skall dra i den kritiska bromsen, om folk inte blir medvetna om behovet att granska och utvärdera källor.

Det slår mig att det - trots det jämförelsevis magra utbudet av källor - antagligen var lättare att skilja agnarna från vetet på 1600-talet. Den person som var tillräckligt bildad och besutten för att överhuvudtaget kunna läsa dåtidens tyska tidningar anade, eller visste, rimligen vilka som hade skäl att tycka illa om Albrecht von Wallenstein. Med ett minimum av intelligens lär läsaren ha förstått vad som var att betrakta som renodlad propaganda. Idag, när vi mer än någonsin tidigare verkligen har behov av verktyg för att avslöja lögner och missförstånd, har källkritiken satts på undantag.

 

 

   

I Maria Anna Junius bortglömda värld

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Måndag, 6 Maj 2013 09:07

Det var en gång en tysk flicka som hette Maria Anna Junius. År 1622 inträdde hon i ett kloster i Bamberg, där hon blev nunna samma dag som systern gifte sig. Sex år senare drabbades hennes familj av en tragedi, när fadern - stadens borgmästare - dömdes för trolldomsbrott och brändes på bål. Han var ett av många offer för dåtidens häxförföljelser. Men det var inget mot det elände som svepte fram över Bambergtrakten åren 1632-1634 och som gjorde att Maria Anna Junius såg sig föranledd att skriva en personlig redogörelse för tidens händelser.

Orsaken var de svenska arméernas framfart under trettioåriga kriget. Vid denna tid blev de svenska och finska knektarna fruktade i hela Tyskland, och Bamberg låg mitt i krigszonen. Staden bytte ägare upprepade gånger och kriget präglade hela vardagen för stadens borgare. Maria Anna Junius ville skildra kriget på det att framtida generationer skulle kunna dra lärdom av erfarenheterna.

Till saken hör att klostret låg utanför stadsmurarna och var ett lätt byte för en anfallande fiende. När svenska armén närmade sig första gången blev nunnorna förskräckta. De hade ordnat fram världsliga kläder, som de kunde ta på sig under en eventuell flykt, men de hade ingen aning om vart de skulle ta vägen. Folk hade sagt dem att svenskarna skulle döda alla de kom åt och bränna upp staden. De höll sig stilla i klostret och väntade med fasa på vad som skulle ske. I desperation skickade de en dräng med brev till svenskarnas ledare och bad om beskydd. Kort tid senare upptäckte de en grupp soldater på väg mot klostret, och panik utbröt. Den lade sig fort när en nunna kom springande och förklarade att det bara var drängen som återkom med vakter som avdelats att skydda klostret från övergrepp.

I själva verket hade nunnorna ingen anledning till oro. Den svenska ockupationen förlöpte på ett helt annat sätt än de befarat, och den lättade Maria Anna Junius håller inte inne med känslorna. Kommendanterna var, berättar hon, mycket vänliga mot klosterfolket. Även i slutskedet av ockupationen, när svenskarna drog sig tillbaka, var de noga med att hålla vakter vid konventet i syfte att värna nunnorna från den typ av kriminellt slödder som ofta utnyttjade dylika truppförflyttningar till att skaffa plundring. Och det slutade inte vid det. Officerare dök upp i klostret och lärde känna nunnorna. Först rörde det sig närmast om kulturturism, men senare utvecklades vänskapliga relationer, och officerarna tog med sig sina hustrur på besök. De skänkte gåvor till nunnorna, bland annat pengar och boskap. Maria Anna Junius blev oerhört förvånad när artiga överstar blev kvar för att sitta och prata. Självaste Bernhard av Sachsen-Weimar dök upp med en ödmjuk förfrågan om nunnorna inte kunde sjunga för honom. De protestantiska ockupanterna gjorde inga försök att störa de katolska gudstjänsterna - tvärtom, det hände att de deltog i dem.

Ju längre nunnorna hade med svenskarna att göra, desto positivare omdömen fäller Maria Anna Junius om dem. Förvisso föreföll de stundom fara fram likt vildsinta björnar eller lejon, men så fort de sett och talat med nunnorna blev de milda som lamm. Följden blev att klosterfolket aldrig led brist på mat och dryck, och det stod dem fritt att fortsätta med sitt barmhärtighetsarbete i staden, till exempel utdelandet av mat till de fattiga. De blev inte plundrade. De behövde inte bidra till kontributioner.

Märkligt nog undslapp inte karmeliterna och jesuiterna i Bamberg plundringseländet, varför allt tyder på att Maria Anna Junius och hennes medsystrar var favoriserade. Faktum är att svenskarna själva förvånades över hur bra det gick för nunnorna - "de var förbluffade över att vi, bara kvinnor, blev kvar här i så stor fara". I en sådan situation ger det sig självt att avundsjuka uppstår i grannskapet, och det framgår mellan raderna i Maria Annas skrift att det gick elaka rykten om vad som egentligen hände innanför murarna. Hon vittnar inför Gud om att inget ont vederfors en enda nunna från hennes kloster "när det gäller bevarandet av hennes jungfrulighet".

Maria Anna Junius gör också klart vilka som var de verkliga skurkarna i trettioåriga krigets Bamberg. De stackars knektarna levde ofta på svältgränsen, medan officerarna smorde kråset. Framför allt lockade kriget fram det värsta bland borgarna själva, eftersom de villigt förrådde grannar genom att tipsa plundrande soldater om undanstoppade rikedomar. Åratal av illvilja och grannfejd ledde till att hus genomsöktes och förstördes. När värdesakerna samlats ihop sålde knektarna sina fynd på stadens torg, där de borgare som så önskade kunde köpa tillbaka sina saker, under förutsättning att de hade pengar kvar. I nästa skede rånades de inte sällan på nytt av soldater, som inte dröjde med att än en gång bjuda ut föremålen till försäljning. Ett och samma värdeföremål kunde säljas tre eller fyra gånger. Det gick så långt att folk tvingades föra egen boskap till marknaden, där knektarna sålde djuren och tog pengarna själva. De favoriserade nunnorna erbjöds vid ett tillfälle att profitera på eländet genom att köpa tolv får för en spottstyver, men de tackade nej.

Plundringen av i princip hela staden (dvs. utom klostret) ledde till misär, även bland arbetare som utförde uppdrag åt nunnorna. Maria Anna berättar om en man som bara hade lite bröd att föda sig och sina barn med. Han brukade hälla varmt vatten på brödet för att de skulle kunna få varm mat. När de lyckades köpa något kom det alltid fram en knekt och stal det från dem. En av mannens döttrar förutspådde att hon snart skulle dö och komma till himlen, där hon inte längre skulle behöva äta brödet - och mycket riktigt, flickan avled dagen därpå.

Så här kan vi hålla på länge. Maria Anna Junius personliga lilla krönika om livet i Bamberg i början av 1630-talet formar sig till ett titthål rakt in i verkligheten i det mest mytomspunna av alla gamla krig i svensk och finsk historia. Men hur många av oss har hört talas om Maria Anna Junius? Hur många vet att våra förfäder en gång ockuperade Bamberg? Hur många känner till schackrandet med plundring på torgen, favoriserandet av de skönsjungande nunnorna och de snikna borgarnas skvaller om grannarnas påstådda rikedomar?

Maria Anna Junius skrift är en av många texter i en stor hög av berättelser om krigserfarenheter som har det gemensamt att vi i ett tidigt skede av vår historieberättande kultur har valt bort dem till förmån för redogörelser för drabbningarna vid Breitenfeld och Lützen, landvinster i Westfaliska freden och djärva hakkapeliters framfart. Jag hade själv ingen aning om hennes text innan jag snubblade över den i en genomgång av ögonvittnesskildringar av trettioåriga kriget. Den lilla krönikan från Bamberg har, trots att den visar kriget i skarpast möjliga privata belysning, aldrig haft någon plats i våra historieböcker.

Exemplet är belysande för hur vi tänker på och visualiserar det förflutna. Det är vi själva som indirekt skapar vår historia, som väljer och vrakar bland alla de mänskliga erfarenheter som finns till hands. Det är svårt att säga stopp och välja nytt, att nedprioritera Breitenfeld till förmån för Bamberg. När vi blickar bakåt gör vi det följaktligen alltför ofta genom filter som är mer konservativa än vi är villiga att erkänna. Men blotta medvetenheten om detta är ett stort steg framåt på vägen mot vidgade vyer och större människokännedom. För en nutidsmänniska har Maria Anna Junius mycket mer att erbjuda än en nog så intressant fältherre.

 

 

   

I skuggan av Rikard III

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Måndag, 4 Mars 2013 11:47

I höstas var min fru och jag i London. Jag har bott i staden en tid på 1990-talet, men hustrun hade aldrig varit där och jag gjorde mitt bästa för att visa upp största mängd sevärdheter på de få dagar vi hade till förfogande. Givetvis fanns Towern med på agendan - kronjuvelerna, avrättningsplatsen, korparna, tortyrredskapen och lämningarna efter det gamla palatset. I den kammare där man menar att Edvard V och hans bror ("prinsarna i Towern") togs av daga på 1480-talet hade man inrättat en utställning om det antagna mordet.

Besökarna kunde trycka på knappar för att avgöra om man trodde att farbrodern Rikard III var ansvarig för att ha röjt prinsarna ur vägen. Jag tryckte på "icke skyldig", eftersom det bara finns indicier (därtill svaga sådana) på att han släppt mördarna lösa på det sätt som skildras i William Shakespeares världsberömda drama om kungen.

Kammaren i Towern var välbesökt. Tusentals människor hade röstat genom knapptryckning; jag vill minnas att flertalet menade att Rikard III trots allt var skyldig. Upplevelsen är typisk för hur minnet av medeltidskungen fortfarande lever i England, detta trots att han bara satt på tronen mellan 1483 och 1485. Väl att märka är minnet selektivt. Man minns inte vad Rikard egentligen uträttade - reorganiseringen av parlamentet, reformerna för adel och borgerskap, stödet till handeln, osv. - utan snarare vad hans postuma fiender har gjort gällande. Det är alltså ingen kung i egentlig bemärkelse man erinrar sig.

Den Rikard som tillhör engelsk allmänbildning är ett monster som frambesvors av Tudordynastins skribenter. Eftersom Tudordynastins kungar och drottningar var att betrakta som walesiska uppkomlingar jämfört med Rikard III, vars förfäder regerat över England i hundratals år, gjorde de allt som stod i deras makt för att svärta ned hans minne. Ju värre Rikard, desto starkare legitimitet för huset Tudor.

Härom veckan klev Rikard III än en gång ut ur garderoben, nu i form av ett DNA-testat lik. I sekler har man varit osäker på var han låg begravd. Reformationen på 1500-talet gick hårt åt det kloster där kungen antas ha blivit jordfäst. Ingen grav har funnits till beskådande, något som torde ha passat Tudordynastin alldeles utmärkt. För de många Rikard-apologeter som allt sedan 1600-talet har försvarat kungen mot de tudorska anklagelserna har det dock varit ett problem. Nu har ett förmodat kungligt lik hittats under en parkeringsplats i Leicester, och enligt en DNA-analys rör det sig med stor säkerhet om Rikards kvarlevor. Skelettet uppvisar en viss deformering, men inte den puckelrygg som Tudorskribenterna låter kungen ha (eftersom en puckelrygg tolkades som en yttre manifestering av själslig ondska).

Till saken hör också att den analyserade kroppen visar tecken på en våldsam död, något som rimmar väl med att vi vet att Rikard stupade i slaget vid Bosworth Field. När nyheten om DNA-analysen offentliggjordes blev det journalistiskt förstasidesstoff. Då Rikard även räknas som kändis i den icke-engelska världen blev det intressant också i Sverige. Jag kallades att snabbkommentera nyheten i Svenska Dagbladet och fick breda ut mig över en hel sida. Plötsligt var engelsk medeltidshistoria upphöjt till högprioriterat ämne i en nyhetssfär som annars inte brukar ha mycket plats för så ålderstigna händelser.
Orsaken stavas självfallet William Shakespeare (och Laurence Olivier; dennes filmatisering av den förres drama har gjort mycket för att sprida färgstark - om än falsk - information om monarken). När jag för några år sedan anlitades som medeltidshistorisk expert och rådgivare av en teater i Stockholm inför en uppsättning av Shakespeares Rikard III, med enbart kvinnor i rollerna, kom flera av skådespelerskorna fram till mig efteråt och berättade hur underbart det var att äntligen få ta detta ärkemaskulina drama till sig och ha lika roligt som karlarna har haft i sekler. Huvudrollsinnehaverskan var lyrisk inför chansen att låta den sceniska ondskan leva ut i dramatiska former på ett sätt som varit få aktriser förunnat. Ty i den shakespearianska versionen är Rikard III så ond, så arrogant, så övermänskligt skrytsamt grym att han upphör att vara frånstötande och istället appellerar till den mörka fantasi som vi i regel ser till att hålla behagligt förträngd.

För en medeltidsexpert är det fantastiskt att för en gångs skull få känna att man sitter inne med högaktuella kunskaper i ett uppenbarligen samtidsrelevant ämne. Men om vi distanserar oss från nyhetsflödet om Rikard III och hans förmodade lik finns det skäl till eftertanke. Det var ju inte kungen i sig som gjorde att DNA-testet skapade rubriker. Det var monstret på scenen. Den verkliga historien var ointressant. Det var den fiktiva, nervkittlande ytan som attraherade folk. I dagens medieflöde är historia inte spännande för ämnets egen skull, för det vi kan lära oss genom att ta del av äldre generationers erfarenheter, utan för dess förmåga att leverera pikanta detaljer och sensationer. Historia är underhållning snarare än vetenskap.

En annan händelse kan tjäna som parallellexempel. Nyligen aviserade påven Benedictus XVI sin abdikation. Genast började min mejlbox dränkas av påverelaterade spörsmål. En av de första undringar som dök upp rörde den förmodade kvinnliga påven Johanna. Vad visste man egentligen om henne? Är det inte förfärligt att katolska kyrkan enträget fortsätter att förneka hennes existens?
Historien om Johanna kan i korta ordalag sammanfattas som följer. Enligt den oftast relaterade versionen skall hon ha härstammat från England men fötts i tyska Mainz på 800-talet. För att göra kyrklig karriär klädde hon ut sig till man och efterträdde på 850-talet påven Leo IV. Som Johannes VIII blev hon korrumperad och tillbringade dagarna med sexuella utsvävningar. Allt uppdagades när hennes häst en dag panikstegrade och hon drabbades av en förtidig förlossning. De rasande stadsborna lynchade henne.

Skrönan kan tidigast beläggas för 1200-talets räkning och blev känd under senmedeltiden, framför allt eftersom dominikanbröder använde den i sina predikningar. Många européer trodde vid denna tid att Johanna verkligen hade funnits. Hennes namn infogades i påvliga regentlängder. Enligt en bisarr vidareutveckling av historien måste varje nyvald påve sitta på sedia stercoraria ("dyngstolen"), försedd med ett hål för att en kardinal skall kunna treva sig fram med fingrarna och verifiera att mannen har genitalier, allt för att undvika en upprepning av 800-talsdebaclet. Källkritiskt sett är emellertid Johannahistorien lätt att demolera, något som skedde redan 1647. Det faktum att historiker har varit överens i mer än 350 år om att det rör sig om en bluff hindrar dock inte "påvinnan Johanna" från att ideligen återkomma i media när påvligheter förs på tal. Varför? Eftersom hon är spännande. Hennes historia är dramatisk. Johanna har - tror man - betydligt mer underhållningsvärde än Benedictus XVI, Johannes Paulus II och deras manliga företrädare.

Kanske borde jag inte klaga. Monster-Rikard och påvinnan Johanna må vara fiktionaliserade gestalter. De är likväl fönster mot den riktiga historien, hjälpmedel som underlättar för oss som vill använda media till att sprida kunskap så effektivt som möjligt. Men ändå. Tänk om folk hade kunnat inse att verkligheten - de äkta medeltidskungarna och påvarna - har en historia som får allt vad Shakespeare och dominikanska predikanter har kunnat producera att förblekna.

 

   

Ett studiebesök i kommersialismens krassa värld

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Måndag, 19 November 2012 11:10

Jag var väl naiv. Det är det lättaste sättet att förklara varför det gick som det gick. Förvisso hade jag varit aktiv i upphovsrättsdebatter och skrivit ett trettiotal böcker, men det hade uteslutande rört sig om traditionell fack- och skönlitteratur - om slaveri, pestepidemier, vikingatid, och så vidare - varför jag var helt ovan vid den publikationsverklighet som omger den mer spekulativa prosa som också produceras i tid och otid. Det är lätt att vara efterklok: jag borde naturligtvis ha ringt ett par samtal och hört mig för, undersökt vad som gällde i branschen, men det gjorde jag inte. Därför gick det som det gick.

Det började under vintern 2010-2011, när den så kallade "kungaskandalen" exploderade i svensk media. I boken Den motvillige monarken, med Thomas Sjöberg som huvudförfattare, anklagades kung Carl XVI Gustaf, utan några egentliga belägg, för att ha satt rikets säkerhet i fara genom att frekventera illegala klubbar i Stockholms undre värld. Jag var en av dem som öppet, i press och television, skakade på huvudet åt påståendena och yrkade på bevis. Inga dylika presenterades, och där hade historien kunnat sluta. Men mitt debattinlägg blev uppmärksammat, och jag anmodades att delta i skrivandet av en bok, i vilken skandalen skärskådades i detalj. För mig föreföll detta som ett gyllene tillfälle att predika källkritikens lov och dessutom skildra hur den moderna skandalkulturen har utvecklats, hur enskilda personer lätt kan bli rättslösa offer på den oseriösa journalistikens altare. Alltså tackade jag ja till att medverka.

Måhända var detta misstag nummer 1. Kanske borde jag ha hållit mig borta från hela den värld av smutskastning och illasinnat skvaller som göds av moderna skandaler. Mitt enda försvar är okunskap. Jag visste inte bättre. Alltså accepterade jag förslaget, gjorde mitt jobb som historiker och bidrog med ett antal kapitel till den bok som så småningom fick namnet Från en säker källa... Sanningen om kungaskandalen (ICA Bokförlag). När varningsklockorna började ringa på allvar, i samband med att boken redigerades och fick sin form, hörsammade jag dem inte förrän det var alldeles för sent.

Mitt huvudsyfte var hela tiden ett och detsamma: att visa på vilka faror som döljs i den överkommersialiserade och ytliga bok- och tidningsproduktionen, där sanningen är underordnad profitlystnaden, där källkritiken ideligen sätts på undantag. Jag var inställd på att göra en ärlig, granskande analys av en konkret skandal, insatt i ett samtidshistoriskt ramverk. Det var därför med lika delar bestörtning och förvåning som jag noterade att förlaget bestämt sig för att ge boken undertiteln "Sanningen om kungaskandalen och Den motvillige monarken". Redan ordet "sanningen" fick mig att hoppa till, eftersom jag aldrig haft pretentioner på att känna till denna. Min poäng var den motsatta, att vi inte hade en aning om vad som egentligen hänt (och att skandalen just därför inte borde ha kunnat äga rum). Men än mer reagerade jag över att titeln på Sjöbergs bok bereddes utrymme på den egna produktens omslag. Den bok jag medverkade i handlade om betydligt mer än så. Alltså vägrade jag att acceptera titeln, med följd att en rejäl tvist med förlaget bröt ut. Ett av redaktörens uttryckliga skäl till att ha med Sjöbergs titel på vårt omslag var att det skulle vara en käftsmäll: "På samma sätt som kungen förmodligen aldrig helt kommer att kunna skaka av sig de anklagelser som felaktigt riktats mot honom, kommer Sjöberg och hans vänner inte heller kunna skaka av sig de fullt berättigade anklagelser vi riktar mot dem."

Jag förklarade att detta i mina ögon var detsamma som ren ondska, och att jag under inga omständigheter ville ställa upp på det. Det skulle sänka min egen bok till samma låga skandalnivå som de arbeten jag kritiserade. Hellre såg jag att förlaget tog bort mitt namn från omslaget.

Grälet slutade med att förlaget avlägsnade namnet på den sjöbergska boken men behöll resten av den tänkta undertiteln. Man ignorerade mina övriga protester, och jag orkade inte bråka mer. Det borde jag ha gjort, ty snart hopade sig nya problem. Omslaget var (och är) så spekulativt och fult, med en estetik som för tankarna till kvällspressens löpsedlar, att jag fick förlaget att diarieföra skriftliga reservationer mot att det antogs. I baksidestexten - som även det dominerades av ordet "sanningen" - osynliggjordes hela mitt vetenskapliga bidrag, ända tills jag efter ett par dagars bråk lyckades få in en mening. Mitt lilla förord, där jag klargjorde varför boken skrivits och vilket som var dess centrala budskap, ströks helt och hållet. Och så vidare. Mitt uppe i förhandlingarna, innan vi kommit överens i sakfrågorna, fick jag dessutom veta på telefon att boken redan hade skickats till tryck.

Under alla mina år som författare har jag aldrig blivit så grundligt överkörd. Förläggare och redaktörer var helt ointresserade av vad jag ville ha sagt. De ville uppenbarligen bara utnyttja mitt namn. Det enda jag i det skedet kunde göra - juridiskt var jag nämligen chanslös gentemot förlaget, vilket mitt fackförbund informerade mig om när jag frågade - var att dra mig ur hela marknadsföringen av boken. Därmed gled historien över i nästa fas. Efter publiceringen var förlagets chefer förvånade över att jag vidhöll att jag inte ville ha med produkten att göra. Den verkställande direktören snickrade snabbt ihop en överenskommelse om att trycka en ny upplaga med nytt omslag och med icke-censurerat förord, om jag upphörde att vara passiv. Han krävde också att jag skulle tvinga min hustru Katarina, som tagit upp saken i sin dagliga blogg, att upphöra med sina skriverier. Mitt argument att detta är olagligt eftersom vuxna kvinnor sedan länge är myndiga i Sverige - vi lever ju inte i Saudiarabien - och att jag saknar både vilja och juridisk rätt att censurera hennes blogg föll platt till marken. Men till slut accepterade både jag och hustrun att göra som vd:n ville, om han höll sin del av avtalet.

Så skedde emellertid inte. Det kom aldrig någon signerad överenskommelse, ej heller någon ny upplaga. Först efter ett par veckors väntan, åtskilliga obesvarade e-brev och ett antal telefonuppringningar fick jag veta varför: min medförfattare hade inlagt veto mot överenskommelsen, något förlagsmänniskorna inte haft en tanke på att berätta för mig. Jag bluffades alltså till medgörlighet - sannolikt för att göra det lättare för förlaget att snygga till marknadsföringsfasaden.

Nu är detta historia. Men det är en lärorik historia. Den visar hur krassa kommersiella hänsyn kan tillåtas härska oinskränkt, hur upphovsmän kan nonchaleras, hur budskap kan tabuförklaras och suddas ut, även när det ursprungliga syftet med hela arbetet har varit att skärskåda och kritisera just den kommersialism som råder i skandalernas smutsiga universum. Istället för att bidra till att avslöja ett farligt fenomen i vår medialiserade samtid kom boken att bli en del av det samhällsproblem som den varit avsedd att attackera.

Nu är studiebesöket över. Det lär inte följas av ytterligare utflykter till de arenor där ytligheten dominerar över innehåll och sammanhang.

 

 

   

I de befarade bokbålens tid

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Fredag, 5 Oktober 2012 10:51


När jag blir tillfrågad om hur jag lärde mig läsa brukar jag ange tre källor: Carl Grimbergs läsebok i historia för skolan ("den blå"), som jag lånade av min mor, familjebibeln med Gustave Dorés underbart rysliga illustrationer av allt från Syndafloden till Yttersta domen och belgaren Hergés seriealbum om Tintin. I fem- och sexårsåldern bokstaverade jag mig igenom denna besynnerliga litterära treenighet och tillägnade mig en nyfikenhet och läsglädje som i förlängningen resulterade i att jag blev en produktiv författare och forskare.

Jag har aldrig haft skäl att ångra mitt val av första läsupplevelser, särskilt inte Tintinalbumen. När jag blev tonåring reste jag i Tintins fotspår i österled och häpnade över hur väl Hergés detaljrikedom stämde överens med de verkliga förlagorna. I juni 1987 köpte jag en enkelbiljett på Transsibiriska järnvägen, tog färjan till Finland och for hela vägen från Helsingfors till Peking, varefter jag botaniserade mig igenom miljöerna i albumen Blå lotus och Tintin i Tibet. Några år senare packade jag ryggsäcken och ägnade en sommar åt att båtluffa genom den indonesiska arkipelagen på jakt efter stämningen i Plan 714 till Sydney. Som historisk ciceron har jag lett svenska turister på bussresor i det Mellanöstern som Hergé odödliggjorde i Det svarta guldet och Koks i lasten. Det är ingen överdrift att påstå att dessa resor har gjort mig till en visare man.

Men det var då. Idag, anno 2012, är min barndoms läsefrukter och inspirationskällor definierade som politiskt inkorrekta dumheter och nära på föremål för offentliga försök till bokbål. Grimbergs lika patriotiska som livfulla exposéer över svensk stormaktstid är hopplöst passé. De kusliga gammaltestamentliga historier som fångade min barndoms intresse är okända även för den bildade allmänheten. Allra värst drabbade av tidens tand är Tintinalbumen. Nyligen beslöt Behrang Miri, konstnärlig ledare för ungdomsavdelningen på Kulturhuset i Stockholm, att rensa ut alla dessa serier från barnboksavdelningen eftersom de var på tok för tyngda av rasistiska fördomar mot afrikaner och asiater för att kunna meritera sig som god läsning för det uppväxande släktet. Miri gjorde klart att han avsåg att fortsätta aktionen även mot annan obehaglig litteratur.

Nu blev det inte så. Kulturhusets ledning reagerade med ryggmärgen och stoppade genast utrensningen. Men effekten var uppnådd. Än en gång hamnade Tintinalbumen i skottgluggen för en politiskt infekterad debatt. Nu gällde det inte bara Tintin i Kongo, vars skildring av invånarna i mellankrigstidens belgiska koloni i Centralafrika ideligen blir anmäld och angripen, utan hela Hergés tecknade universum med dess stereotypiska, inte sällan karikatyrmässiga, gestaltningar av Östeuropa ("Syldavien"), Latinamerika ("San Theodoros"), Arabien ("Khemed"), USA, Ryssland, afrikanska pilgrimer på väg till Mecka, och så vidare. Tintinalbumen reflekterar, menar kritikerna, en föråldrad och kolonialistisk synvinkel med det imperialistiska Europa i centrum. Att läsa sådan smörja är farligt och förleder barn till att uppfatta invånarna i främmande kulturkretsar som dumma och allmänt underlägsna.

Dylika debatter blir allt vanligare i Sverige. De är dömda att misslyckas eftersom de deltagande parterna står så förtvivlat långt från varandra. Ena sidan kanske diskuterar huruvida Hergé, eller vem det nu är som är föremål för grälet, verkligen var rasist, eller om hans eller hennes verk blott reflekterar tidsenliga fördomar. Andra sidan är helt ointresserad av detta spörsmål och fokuserar bara på hur texterna och bilderna tas emot idag. Den historiska kontexten är i deras ögon oväsentlig. Avståndet mellan debattörerna blir därmed så stort att all ömsesidig förståelse omöjliggörs.

Vad som framför allt slår mig när jag läser igenom de ilskna påhoppen på Tintinalbumen är vilken makt företrädarna för den politiskt korrekta moralpaniken tillmäter kulturarbetare. Debattörerna verkar på fullt allvar tro att en författare eller en serietecknare kan styra in barn och ungdomar på ljusskygga ideologiers fält, att den som läser en bok eller en serie riskerar att bli rasist eller nazist på grund av att afrikaner framställs som naiva och judiska affärsmän som giriga.

För några decennier sedan blomstrade en liknande moralpanik i debatten om "videovåld". I tidningarna kunde man läsa skräckprognoser om att "dagens ungdom" riskerade att bli mentalt störd och kriminell eftersom pojkar och flickor tittade på amerikanska filmer med en myckenhet av våldsutgjutelse. Så småningom självdog debatten. De moraliskt panikslagna flyttade intresset till andra kulturella arenor. Dagens splatter-movies är oändligt mycket blodigare och råare än 1980-talets motsvarigheter, men likväl hör man sällan eller aldrig rop om censur eller förfärade spekulationer om vilken effekt filmerna har på unga tittare. Om vi går längre tillbaka i tiden finner vi gott om liknande korta, intensiva vågor av offentlig rädsla knutna till rockmusik, dansbanor, jazz, Nick Carter-litteratur, med mera. Var tid har sin fruktan.

Nu gäller det alltså Tintinalbum, en företeelse som hittills har gällt för att vara närmast löjligt harmlös. Här finns inte mycket som en standardförälder till ett läsande barn kan reta sig på. Albumen rymmer föga av grovt våld, saknar all form av sexualitet och slutar alltid lyckligt. Tintin har dessutom älskats i så många decennier att han har blivit en integrerad del av många länders moderna kulturarv. Men i samma ögonblick som de mellankrigstida karikatyrerna av representanter för främmande kulturkretsar dras fram i strålkastarljuset inleds en mediespiral av tilltagande debattglädje. Riskerar en tioåring som läser ett Tintinalbum att bli xenofob? Riskerar hon att få ett kolonialt och imperialistiskt tankesätt?

Den inbyggda galenskapen i dessa farhågor blir uppenbar om vi lyfter blicken till hela den flora av karikatyrer som återfinns i albumen. Det är inte bara afrikanska pilgrimer, arabiska schejker och judiska butiksinnehavare som blir föremål för Hergés rallarsvingar. Han har även tecknat grova (och roliga) karikatyrer av amerikanska affärsmän, belgiska poliser och italienska sportbilsägare, för att inte tala om skildringarna av den yrkesgrupp som står mig själv närmast - akademikerna. Vi forskare framställs i Hergés visuella universum som en samling lomhörda, potentiellt storhetsvansinniga och livsfarliga galningar som, vid en eventuell jämförelse, skulle få Victor Frankenstein att verka normal. Vi är i gott sällskap. Hergés typiske sjökapten är så berusad att han är en fara för hela omgivningen. Den typiska försäkringsagenten är en pina för halva Europa. Den typiska operasångerskan skrämmer slag på planeten. Och så vidare - ingen går säker för Hergés penna.

Moralpanikens apostlar agerar i enlighet med sin egen bisarra logik. Den var lika besynnerlig på 400-talet f.Kr., då athenska politiker förskräcktes över hur Sokrates förförde ungdomen genom att prata om filosofi, som den är idag. I och för sig kan vi rycka på axlarna och skratta åt fenomenet. Men risken är att vi gör oss en stor otjänst om vi låter de självutnämnda bokbålsentusiasterna få fritt spelrum i offentligheten. Sokrates tvingades ju faktiskt tömma giftbägaren.

 

 

   

Glömda städers öden

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Dick Harrison

Måndag, 20 Augusti 2012 11:10

För flertalet av oss är glömda, av naturen förborgade städer något som hör äventyrsfilmerna och pojkböckerna till. Företeelsen förknippas med arabiska öknar, afrikanska och indiska djungler, dimmiga berg i Anderna och andra exotiska platser. Vad skulle vi göra om man plötsligt råkade hitta en glömd stad på våra egna breddgrader?

Detta inträffade faktiskt för inte så länge sedan på Falsterbonäset, längst ned på Sveriges sydvästligaste spets. I och för sig var det ingen hemlighet att det legat stadsbebyggelse där, föregångare till dagens skånska småstäder Skanör och Falsterbo. Men exakt var det medeltida Falsterbo legat har varit okänt.

Till saken hör att detta inte är att betrakta som marginalkunskap om historiskt sett perifera angelägenheter. Falsterbo är inte vilken stad som helst. Orten, ursprungligen ett fiskeläge, är känd genom skriftliga källor sedan 1200-talets första hälft. Därefter, särskilt på 1300- och 1400-talen, dominerade staden den så kallade Skånemarknaden, en av det medeltida Nordeuropas allra främsta kommersiella arenor. Platsen för den årliga marknaden (mellan den 15 augusti och den 9 oktober) skiftade visserligen, men Falsterbo blev tack vare sitt optimala läge den populäraste mötesorten. På grund av den rika förekomsten av sill - basföda för otaliga människor i Östersjövärlden - i Öresund och närheten till saltproducenterna i Lüneburg kom Falsterbo att framstå som en idealisk mötesplats för sillfiskare, sillköpare, sillkonserverare och folk som ville passa på att profitera på alla dessa människors närvaro.

Med sillhandeln som bas blomstrade kommersen med textilier, vin, metaller, spannmål, timmer, hästar, vax, humle, hampa och mycket mer. Dessutom sålde lokala hantverkare och bönder egna varor, inte minst oxar och ved. Räkenskaper från Lübeck i slutet av 1300-talet visar att man till och med nyttjade Skånemarknaden till att köpa flamländska produkter, öl från Hamburg, västeuropeiska tyger samt kryddor, ris, alun och färg från fjärran länder. Vi har även belägg för små bodar, där stora mängder öl bjöds ut av lokala kvinnor ("ölkoner"). Av dokument från 1267 framgår att Skånemarknaden också var scen för prostitution. Ett fyrtiotal prostituerade, som var på väg till Falsterbonäset från Rostock, drunknade detta år när skeppet förliste.

Skånemarknaden dominerades av hansestäderna Lübeck, Hamburg, Wismar, Rostock och Kiel. Under andra hälften av 1200-talet skaffade de sig egna kvarter, så kallade fit, för vilka de erlade tomtavgifter till danska kronan. Omkring 25 tyska och nederländska städer förfogade vid något tillfälle över sådana tomter, där köpmännen uppehöll sig under marknadstiden. Här rensades fisken av kvinnor (s.k. gelleconen), varefter den saltades och förpackades i tunnor av andra kvinnor (s.k. leggheconen). Slutligen lastades tunnorna ombord på vagnar och fördes bort till de väntande koggarna i Höllviken.

På grund av de stora rikedomar som genererades på Skånemarknaden blev Falsterbo ofta indraget i storpolitiska duster. De tyska köpmännen stred för sina privilegier samtidigt som den danske kungen ville utnyttja marknaden till att berika sig själv genom tullar och skatter, vilka drevs in av fogdar och knektar. Kampen kulminerade i slutet av 1360-talet. Efter ett blodigt krig lyckades hansestäderna genomdriva freden i Stralsund år 1370, som gav dem total kontroll över marknaden under femton år.

Falsterbo förblev en internationell handels- och fiskemetropol under 1400-talet, men från och med 1500-talet inträdde en kraftig tillbakagång. Den medeltida stadsbebyggelsen försvann och ersattes av en småstad som i modern tid räknas som en liten idyll. Av den medeltida stadens profana bebyggelse återstår ingenting. Fram till alldeles nyligen har vi inte ens känt till var det medeltida Falsterbo låg.

Men härom året hände något. På 1970-talet revs Strandhotellet, som, vilket framgår av namnet, stått inte långt från Falsterbos strand. Under medeltiden hade området legat i närheten av den tyska staden Anklams fit, men mer än så visste man inte. Tomten förblev länge obebodd och gick under beteckningen Falsterbo 2:22. Trots att området för säkerhets skull definierades som fast fornlämning gjordes ingen utgrävning förrän några entreprenörer nyligen beslöt sig för att exploatera tomten genom att bygga lägenheter. Enligt svensk lag måste en exploatör släppa in arkeologer för provgrävningar innan det planerade arbetet kan påbörjas.

En arkeologisk förundersökning genomfördes. Det var inget större projekt, blott ett översiktligt och geografiskt begränsat arbete. Men det var fullt tillräckligt för att avslöja en glömd stad. I hela området visade det sig finnas mycket gamla kulturlager, vars yngsta fas tack vare de keramiska fynden kan dateras till 1400-talet. Eftersom mur- och taktegel påträffades i relativt stora kvantiteter kan vi utgå från att bebyggelsen i viss utsträckning har bestått av murade hus.

Eftersom tjocka lager av flygsand har lagt sig över de gamla resterna av medeltida konstruktioner är det ingen djärv gissning att påstå att åtskilligt är bevarat och återstår att gräva ut. Sanden har skyddat medeltida kulturlager från mänskliga ingrepp. Det f.d. Strandhotellets uppförande och drift skadade huvudsakligen lager från 1600- och 1700-talen. Under hotellkällarens gamla betonggolv återstår fortfarande omkring 60 centimeters sandigt kulturlager.

Ergo: en försvunnen stad har återfunnits, därtill en av Nordens ekonomhistoriskt sett allra intressantaste orter, som blomstrade i en nyckelfas av övergången från medeltida ekonomi till handelskapitalism. I 1300- och 1400-talens Falsterbo förvandlades en äldre marknadsplats till stad, detta som en direkt följd av kommersiell dynamik, vars rester bara ligger och väntar på att bli uppgrävda och analyserade. Lokala politiker, företagare och kulturpersonligheter borde prisa högre makter och tacka sin lyckliga stjärna för att de har en vetenskaplig guldgruva runt om hörnet, dessutom på en naturskön plats som är dömd att locka nyfikna besökare till kommunen. Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet att gräva ut området och låta fynden berika våra kunskaper om stadsliv och handel för mer än ett halvt millennium sedan. Falsterbo borde vara en nordeuropeisk sensation av första rangen.

Men så är inte fallet. Falsterbofyndet är en svensk icke-nyhet. Det har stått några artiklar i lokalpressen och i en och annan blogg, men inte mer. Entreprenörerna förefaller mest betrakta upptäckten av den försvunna staden som en olycklig slump, ett hinder för exploateringsplanerna. Kommunen och länsstyrelsen är till synes ointresserade av en större utgrävning som kan bromsa eller rentav sabotera för husbyggnadsprojektet. I skrivande stund talar mycket för att den upptäckta staden antingen förstörs av misstag under exploateringen eller för alltid döljs under betonggrund. Ett sällan aktualiserat kulturarv kan krossas eller ånyo glömmas bort.

Falsterboexemplet är ovanligt tydligt, men dessvärre inte det minsta unikt. Det säger mycket om vår syn på det förflutna. Historia är trevligt så länge det är att betrakta som en hobby, något som inte kostar pengar och som inte ligger i vägen för något annat. Inte ens när vi råkar snubbla över en försvunnen stad anser mediesamhället och det politiska etablissemanget att upptäckten kan konkurrera med ett antal byggherrars snikna exploateringsplaner.

 

   

Sida 1 av 4