Dick Harrison

I Maria Anna Junius bortglömda värld

Dick Harrison

Måndag, 6 Maj 2013 09:07

Det var en gång en tysk flicka som hette Maria Anna Junius. År 1622 inträdde hon i ett kloster i Bamberg, där hon blev nunna samma dag som systern gifte sig. Sex år senare drabbades hennes familj av en tragedi, när fadern - stadens borgmästare - dömdes för trolldomsbrott och brändes på bål. Han var ett av många offer för dåtidens häxförföljelser. Men det var inget mot det elände som svepte fram över Bambergtrakten åren 1632-1634 och som gjorde att Maria Anna Junius såg sig föranledd att skriva en personlig redogörelse för tidens händelser.

Orsaken var de svenska arméernas framfart under trettioåriga kriget. Vid denna tid blev de svenska och finska knektarna fruktade i hela Tyskland, och Bamberg låg mitt i krigszonen. Staden bytte ägare upprepade gånger och kriget präglade hela vardagen för stadens borgare. Maria Anna Junius ville skildra kriget på det att framtida generationer skulle kunna dra lärdom av erfarenheterna.

Till saken hör att klostret låg utanför stadsmurarna och var ett lätt byte för en anfallande fiende. När svenska armén närmade sig första gången blev nunnorna förskräckta. De hade ordnat fram världsliga kläder, som de kunde ta på sig under en eventuell flykt, men de hade ingen aning om vart de skulle ta vägen. Folk hade sagt dem att svenskarna skulle döda alla de kom åt och bränna upp staden. De höll sig stilla i klostret och väntade med fasa på vad som skulle ske. I desperation skickade de en dräng med brev till svenskarnas ledare och bad om beskydd. Kort tid senare upptäckte de en grupp soldater på väg mot klostret, och panik utbröt. Den lade sig fort när en nunna kom springande och förklarade att det bara var drängen som återkom med vakter som avdelats att skydda klostret från övergrepp.

I själva verket hade nunnorna ingen anledning till oro. Den svenska ockupationen förlöpte på ett helt annat sätt än de befarat, och den lättade Maria Anna Junius håller inte inne med känslorna. Kommendanterna var, berättar hon, mycket vänliga mot klosterfolket. Även i slutskedet av ockupationen, när svenskarna drog sig tillbaka, var de noga med att hålla vakter vid konventet i syfte att värna nunnorna från den typ av kriminellt slödder som ofta utnyttjade dylika truppförflyttningar till att skaffa plundring. Och det slutade inte vid det. Officerare dök upp i klostret och lärde känna nunnorna. Först rörde det sig närmast om kulturturism, men senare utvecklades vänskapliga relationer, och officerarna tog med sig sina hustrur på besök. De skänkte gåvor till nunnorna, bland annat pengar och boskap. Maria Anna Junius blev oerhört förvånad när artiga överstar blev kvar för att sitta och prata. Självaste Bernhard av Sachsen-Weimar dök upp med en ödmjuk förfrågan om nunnorna inte kunde sjunga för honom. De protestantiska ockupanterna gjorde inga försök att störa de katolska gudstjänsterna - tvärtom, det hände att de deltog i dem.

Ju längre nunnorna hade med svenskarna att göra, desto positivare omdömen fäller Maria Anna Junius om dem. Förvisso föreföll de stundom fara fram likt vildsinta björnar eller lejon, men så fort de sett och talat med nunnorna blev de milda som lamm. Följden blev att klosterfolket aldrig led brist på mat och dryck, och det stod dem fritt att fortsätta med sitt barmhärtighetsarbete i staden, till exempel utdelandet av mat till de fattiga. De blev inte plundrade. De behövde inte bidra till kontributioner.

Märkligt nog undslapp inte karmeliterna och jesuiterna i Bamberg plundringseländet, varför allt tyder på att Maria Anna Junius och hennes medsystrar var favoriserade. Faktum är att svenskarna själva förvånades över hur bra det gick för nunnorna - "de var förbluffade över att vi, bara kvinnor, blev kvar här i så stor fara". I en sådan situation ger det sig självt att avundsjuka uppstår i grannskapet, och det framgår mellan raderna i Maria Annas skrift att det gick elaka rykten om vad som egentligen hände innanför murarna. Hon vittnar inför Gud om att inget ont vederfors en enda nunna från hennes kloster "när det gäller bevarandet av hennes jungfrulighet".

Maria Anna Junius gör också klart vilka som var de verkliga skurkarna i trettioåriga krigets Bamberg. De stackars knektarna levde ofta på svältgränsen, medan officerarna smorde kråset. Framför allt lockade kriget fram det värsta bland borgarna själva, eftersom de villigt förrådde grannar genom att tipsa plundrande soldater om undanstoppade rikedomar. Åratal av illvilja och grannfejd ledde till att hus genomsöktes och förstördes. När värdesakerna samlats ihop sålde knektarna sina fynd på stadens torg, där de borgare som så önskade kunde köpa tillbaka sina saker, under förutsättning att de hade pengar kvar. I nästa skede rånades de inte sällan på nytt av soldater, som inte dröjde med att än en gång bjuda ut föremålen till försäljning. Ett och samma värdeföremål kunde säljas tre eller fyra gånger. Det gick så långt att folk tvingades föra egen boskap till marknaden, där knektarna sålde djuren och tog pengarna själva. De favoriserade nunnorna erbjöds vid ett tillfälle att profitera på eländet genom att köpa tolv får för en spottstyver, men de tackade nej.

Plundringen av i princip hela staden (dvs. utom klostret) ledde till misär, även bland arbetare som utförde uppdrag åt nunnorna. Maria Anna berättar om en man som bara hade lite bröd att föda sig och sina barn med. Han brukade hälla varmt vatten på brödet för att de skulle kunna få varm mat. När de lyckades köpa något kom det alltid fram en knekt och stal det från dem. En av mannens döttrar förutspådde att hon snart skulle dö och komma till himlen, där hon inte längre skulle behöva äta brödet - och mycket riktigt, flickan avled dagen därpå.

Så här kan vi hålla på länge. Maria Anna Junius personliga lilla krönika om livet i Bamberg i början av 1630-talet formar sig till ett titthål rakt in i verkligheten i det mest mytomspunna av alla gamla krig i svensk och finsk historia. Men hur många av oss har hört talas om Maria Anna Junius? Hur många vet att våra förfäder en gång ockuperade Bamberg? Hur många känner till schackrandet med plundring på torgen, favoriserandet av de skönsjungande nunnorna och de snikna borgarnas skvaller om grannarnas påstådda rikedomar?

Maria Anna Junius skrift är en av många texter i en stor hög av berättelser om krigserfarenheter som har det gemensamt att vi i ett tidigt skede av vår historieberättande kultur har valt bort dem till förmån för redogörelser för drabbningarna vid Breitenfeld och Lützen, landvinster i Westfaliska freden och djärva hakkapeliters framfart. Jag hade själv ingen aning om hennes text innan jag snubblade över den i en genomgång av ögonvittnesskildringar av trettioåriga kriget. Den lilla krönikan från Bamberg har, trots att den visar kriget i skarpast möjliga privata belysning, aldrig haft någon plats i våra historieböcker.

Exemplet är belysande för hur vi tänker på och visualiserar det förflutna. Det är vi själva som indirekt skapar vår historia, som väljer och vrakar bland alla de mänskliga erfarenheter som finns till hands. Det är svårt att säga stopp och välja nytt, att nedprioritera Breitenfeld till förmån för Bamberg. När vi blickar bakåt gör vi det följaktligen alltför ofta genom filter som är mer konservativa än vi är villiga att erkänna. Men blotta medvetenheten om detta är ett stort steg framåt på vägen mot vidgade vyer och större människokännedom. För en nutidsmänniska har Maria Anna Junius mycket mer att erbjuda än en nog så intressant fältherre.

I skuggan av Rikard III

Dick Harrison

Måndag, 4 Mars 2013 11:47

I höstas var min fru och jag i London. Jag har bott i staden en tid på 1990-talet, men hustrun hade aldrig varit där och jag gjorde mitt bästa för att visa upp största mängd sevärdheter på de få dagar vi hade till förfogande. Givetvis fanns Towern med på agendan - kronjuvelerna, avrättningsplatsen, korparna, tortyrredskapen och lämningarna efter det gamla palatset. I den kammare där man menar att Edvard V och hans bror ("prinsarna i Towern") togs av daga på 1480-talet hade man inrättat en utställning om det antagna mordet.

Besökarna kunde trycka på knappar för att avgöra om man trodde att farbrodern Rikard III var ansvarig för att ha röjt prinsarna ur vägen. Jag tryckte på "icke skyldig", eftersom det bara finns indicier (därtill svaga sådana) på att han släppt mördarna lösa på det sätt som skildras i William Shakespeares världsberömda drama om kungen.

Kammaren i Towern var välbesökt. Tusentals människor hade röstat genom knapptryckning; jag vill minnas att flertalet menade att Rikard III trots allt var skyldig. Upplevelsen är typisk för hur minnet av medeltidskungen fortfarande lever i England, detta trots att han bara satt på tronen mellan 1483 och 1485. Väl att märka är minnet selektivt. Man minns inte vad Rikard egentligen uträttade - reorganiseringen av parlamentet, reformerna för adel och borgerskap, stödet till handeln, osv. - utan snarare vad hans postuma fiender har gjort gällande. Det är alltså ingen kung i egentlig bemärkelse man erinrar sig.

Den Rikard som tillhör engelsk allmänbildning är ett monster som frambesvors av Tudordynastins skribenter. Eftersom Tudordynastins kungar och drottningar var att betrakta som walesiska uppkomlingar jämfört med Rikard III, vars förfäder regerat över England i hundratals år, gjorde de allt som stod i deras makt för att svärta ned hans minne. Ju värre Rikard, desto starkare legitimitet för huset Tudor.

Härom veckan klev Rikard III än en gång ut ur garderoben, nu i form av ett DNA-testat lik. I sekler har man varit osäker på var han låg begravd. Reformationen på 1500-talet gick hårt åt det kloster där kungen antas ha blivit jordfäst. Ingen grav har funnits till beskådande, något som torde ha passat Tudordynastin alldeles utmärkt. För de många Rikard-apologeter som allt sedan 1600-talet har försvarat kungen mot de tudorska anklagelserna har det dock varit ett problem. Nu har ett förmodat kungligt lik hittats under en parkeringsplats i Leicester, och enligt en DNA-analys rör det sig med stor säkerhet om Rikards kvarlevor. Skelettet uppvisar en viss deformering, men inte den puckelrygg som Tudorskribenterna låter kungen ha (eftersom en puckelrygg tolkades som en yttre manifestering av själslig ondska).

Till saken hör också att den analyserade kroppen visar tecken på en våldsam död, något som rimmar väl med att vi vet att Rikard stupade i slaget vid Bosworth Field. När nyheten om DNA-analysen offentliggjordes blev det journalistiskt förstasidesstoff. Då Rikard även räknas som kändis i den icke-engelska världen blev det intressant också i Sverige. Jag kallades att snabbkommentera nyheten i Svenska Dagbladet och fick breda ut mig över en hel sida. Plötsligt var engelsk medeltidshistoria upphöjt till högprioriterat ämne i en nyhetssfär som annars inte brukar ha mycket plats för så ålderstigna händelser.
Orsaken stavas självfallet William Shakespeare (och Laurence Olivier; dennes filmatisering av den förres drama har gjort mycket för att sprida färgstark - om än falsk - information om monarken). När jag för några år sedan anlitades som medeltidshistorisk expert och rådgivare av en teater i Stockholm inför en uppsättning av Shakespeares Rikard III, med enbart kvinnor i rollerna, kom flera av skådespelerskorna fram till mig efteråt och berättade hur underbart det var att äntligen få ta detta ärkemaskulina drama till sig och ha lika roligt som karlarna har haft i sekler. Huvudrollsinnehaverskan var lyrisk inför chansen att låta den sceniska ondskan leva ut i dramatiska former på ett sätt som varit få aktriser förunnat. Ty i den shakespearianska versionen är Rikard III så ond, så arrogant, så övermänskligt skrytsamt grym att han upphör att vara frånstötande och istället appellerar till den mörka fantasi som vi i regel ser till att hålla behagligt förträngd.

För en medeltidsexpert är det fantastiskt att för en gångs skull få känna att man sitter inne med högaktuella kunskaper i ett uppenbarligen samtidsrelevant ämne. Men om vi distanserar oss från nyhetsflödet om Rikard III och hans förmodade lik finns det skäl till eftertanke. Det var ju inte kungen i sig som gjorde att DNA-testet skapade rubriker. Det var monstret på scenen. Den verkliga historien var ointressant. Det var den fiktiva, nervkittlande ytan som attraherade folk. I dagens medieflöde är historia inte spännande för ämnets egen skull, för det vi kan lära oss genom att ta del av äldre generationers erfarenheter, utan för dess förmåga att leverera pikanta detaljer och sensationer. Historia är underhållning snarare än vetenskap.

En annan händelse kan tjäna som parallellexempel. Nyligen aviserade påven Benedictus XVI sin abdikation. Genast började min mejlbox dränkas av påverelaterade spörsmål. En av de första undringar som dök upp rörde den förmodade kvinnliga påven Johanna. Vad visste man egentligen om henne? Är det inte förfärligt att katolska kyrkan enträget fortsätter att förneka hennes existens?
Historien om Johanna kan i korta ordalag sammanfattas som följer. Enligt den oftast relaterade versionen skall hon ha härstammat från England men fötts i tyska Mainz på 800-talet. För att göra kyrklig karriär klädde hon ut sig till man och efterträdde på 850-talet påven Leo IV. Som Johannes VIII blev hon korrumperad och tillbringade dagarna med sexuella utsvävningar. Allt uppdagades när hennes häst en dag panikstegrade och hon drabbades av en förtidig förlossning. De rasande stadsborna lynchade henne.

Skrönan kan tidigast beläggas för 1200-talets räkning och blev känd under senmedeltiden, framför allt eftersom dominikanbröder använde den i sina predikningar. Många européer trodde vid denna tid att Johanna verkligen hade funnits. Hennes namn infogades i påvliga regentlängder. Enligt en bisarr vidareutveckling av historien måste varje nyvald påve sitta på sedia stercoraria ("dyngstolen"), försedd med ett hål för att en kardinal skall kunna treva sig fram med fingrarna och verifiera att mannen har genitalier, allt för att undvika en upprepning av 800-talsdebaclet. Källkritiskt sett är emellertid Johannahistorien lätt att demolera, något som skedde redan 1647. Det faktum att historiker har varit överens i mer än 350 år om att det rör sig om en bluff hindrar dock inte "påvinnan Johanna" från att ideligen återkomma i media när påvligheter förs på tal. Varför? Eftersom hon är spännande. Hennes historia är dramatisk. Johanna har - tror man - betydligt mer underhållningsvärde än Benedictus XVI, Johannes Paulus II och deras manliga företrädare.

Kanske borde jag inte klaga. Monster-Rikard och påvinnan Johanna må vara fiktionaliserade gestalter. De är likväl fönster mot den riktiga historien, hjälpmedel som underlättar för oss som vill använda media till att sprida kunskap så effektivt som möjligt. Men ändå. Tänk om folk hade kunnat inse att verkligheten - de äkta medeltidskungarna och påvarna - har en historia som får allt vad Shakespeare och dominikanska predikanter har kunnat producera att förblekna.

Ett studiebesök i kommersialismens krassa värld

Dick Harrison

Måndag, 19 November 2012 11:10

Jag var väl naiv. Det är det lättaste sättet att förklara varför det gick som det gick. Förvisso hade jag varit aktiv i upphovsrättsdebatter och skrivit ett trettiotal böcker, men det hade uteslutande rört sig om traditionell fack- och skönlitteratur - om slaveri, pestepidemier, vikingatid, och så vidare - varför jag var helt ovan vid den publikationsverklighet som omger den mer spekulativa prosa som också produceras i tid och otid. Det är lätt att vara efterklok: jag borde naturligtvis ha ringt ett par samtal och hört mig för, undersökt vad som gällde i branschen, men det gjorde jag inte. Därför gick det som det gick.

Det började under vintern 2010-2011, när den så kallade "kungaskandalen" exploderade i svensk media. I boken Den motvillige monarken, med Thomas Sjöberg som huvudförfattare, anklagades kung Carl XVI Gustaf, utan några egentliga belägg, för att ha satt rikets säkerhet i fara genom att frekventera illegala klubbar i Stockholms undre värld. Jag var en av dem som öppet, i press och television, skakade på huvudet åt påståendena och yrkade på bevis. Inga dylika presenterades, och där hade historien kunnat sluta. Men mitt debattinlägg blev uppmärksammat, och jag anmodades att delta i skrivandet av en bok, i vilken skandalen skärskådades i detalj. För mig föreföll detta som ett gyllene tillfälle att predika källkritikens lov och dessutom skildra hur den moderna skandalkulturen har utvecklats, hur enskilda personer lätt kan bli rättslösa offer på den oseriösa journalistikens altare. Alltså tackade jag ja till att medverka.

Måhända var detta misstag nummer 1. Kanske borde jag ha hållit mig borta från hela den värld av smutskastning och illasinnat skvaller som göds av moderna skandaler. Mitt enda försvar är okunskap. Jag visste inte bättre. Alltså accepterade jag förslaget, gjorde mitt jobb som historiker och bidrog med ett antal kapitel till den bok som så småningom fick namnet Från en säker källa... Sanningen om kungaskandalen (ICA Bokförlag). När varningsklockorna började ringa på allvar, i samband med att boken redigerades och fick sin form, hörsammade jag dem inte förrän det var alldeles för sent.

Mitt huvudsyfte var hela tiden ett och detsamma: att visa på vilka faror som döljs i den överkommersialiserade och ytliga bok- och tidningsproduktionen, där sanningen är underordnad profitlystnaden, där källkritiken ideligen sätts på undantag. Jag var inställd på att göra en ärlig, granskande analys av en konkret skandal, insatt i ett samtidshistoriskt ramverk. Det var därför med lika delar bestörtning och förvåning som jag noterade att förlaget bestämt sig för att ge boken undertiteln "Sanningen om kungaskandalen och Den motvillige monarken". Redan ordet "sanningen" fick mig att hoppa till, eftersom jag aldrig haft pretentioner på att känna till denna. Min poäng var den motsatta, att vi inte hade en aning om vad som egentligen hänt (och att skandalen just därför inte borde ha kunnat äga rum). Men än mer reagerade jag över att titeln på Sjöbergs bok bereddes utrymme på den egna produktens omslag. Den bok jag medverkade i handlade om betydligt mer än så. Alltså vägrade jag att acceptera titeln, med följd att en rejäl tvist med förlaget bröt ut. Ett av redaktörens uttryckliga skäl till att ha med Sjöbergs titel på vårt omslag var att det skulle vara en käftsmäll: "På samma sätt som kungen förmodligen aldrig helt kommer att kunna skaka av sig de anklagelser som felaktigt riktats mot honom, kommer Sjöberg och hans vänner inte heller kunna skaka av sig de fullt berättigade anklagelser vi riktar mot dem."

Jag förklarade att detta i mina ögon var detsamma som ren ondska, och att jag under inga omständigheter ville ställa upp på det. Det skulle sänka min egen bok till samma låga skandalnivå som de arbeten jag kritiserade. Hellre såg jag att förlaget tog bort mitt namn från omslaget.

Grälet slutade med att förlaget avlägsnade namnet på den sjöbergska boken men behöll resten av den tänkta undertiteln. Man ignorerade mina övriga protester, och jag orkade inte bråka mer. Det borde jag ha gjort, ty snart hopade sig nya problem. Omslaget var (och är) så spekulativt och fult, med en estetik som för tankarna till kvällspressens löpsedlar, att jag fick förlaget att diarieföra skriftliga reservationer mot att det antogs. I baksidestexten - som även det dominerades av ordet "sanningen" - osynliggjordes hela mitt vetenskapliga bidrag, ända tills jag efter ett par dagars bråk lyckades få in en mening. Mitt lilla förord, där jag klargjorde varför boken skrivits och vilket som var dess centrala budskap, ströks helt och hållet. Och så vidare. Mitt uppe i förhandlingarna, innan vi kommit överens i sakfrågorna, fick jag dessutom veta på telefon att boken redan hade skickats till tryck.

Under alla mina år som författare har jag aldrig blivit så grundligt överkörd. Förläggare och redaktörer var helt ointresserade av vad jag ville ha sagt. De ville uppenbarligen bara utnyttja mitt namn. Det enda jag i det skedet kunde göra - juridiskt var jag nämligen chanslös gentemot förlaget, vilket mitt fackförbund informerade mig om när jag frågade - var att dra mig ur hela marknadsföringen av boken. Därmed gled historien över i nästa fas. Efter publiceringen var förlagets chefer förvånade över att jag vidhöll att jag inte ville ha med produkten att göra. Den verkställande direktören snickrade snabbt ihop en överenskommelse om att trycka en ny upplaga med nytt omslag och med icke-censurerat förord, om jag upphörde att vara passiv. Han krävde också att jag skulle tvinga min hustru Katarina, som tagit upp saken i sin dagliga blogg, att upphöra med sina skriverier. Mitt argument att detta är olagligt eftersom vuxna kvinnor sedan länge är myndiga i Sverige - vi lever ju inte i Saudiarabien - och att jag saknar både vilja och juridisk rätt att censurera hennes blogg föll platt till marken. Men till slut accepterade både jag och hustrun att göra som vd:n ville, om han höll sin del av avtalet.

Så skedde emellertid inte. Det kom aldrig någon signerad överenskommelse, ej heller någon ny upplaga. Först efter ett par veckors väntan, åtskilliga obesvarade e-brev och ett antal telefonuppringningar fick jag veta varför: min medförfattare hade inlagt veto mot överenskommelsen, något förlagsmänniskorna inte haft en tanke på att berätta för mig. Jag bluffades alltså till medgörlighet - sannolikt för att göra det lättare för förlaget att snygga till marknadsföringsfasaden.

Nu är detta historia. Men det är en lärorik historia. Den visar hur krassa kommersiella hänsyn kan tillåtas härska oinskränkt, hur upphovsmän kan nonchaleras, hur budskap kan tabuförklaras och suddas ut, även när det ursprungliga syftet med hela arbetet har varit att skärskåda och kritisera just den kommersialism som råder i skandalernas smutsiga universum. Istället för att bidra till att avslöja ett farligt fenomen i vår medialiserade samtid kom boken att bli en del av det samhällsproblem som den varit avsedd att attackera.

Nu är studiebesöket över. Det lär inte följas av ytterligare utflykter till de arenor där ytligheten dominerar över innehåll och sammanhang.

I de befarade bokbålens tid

Dick Harrison

Fredag, 5 Oktober 2012 10:51

När jag blir tillfrågad om hur jag lärde mig läsa brukar jag ange tre källor: Carl Grimbergs läsebok i historia för skolan ("den blå"), som jag lånade av min mor, familjebibeln med Gustave Dorés underbart rysliga illustrationer av allt från Syndafloden till Yttersta domen och belgaren Hergés seriealbum om Tintin. I fem- och sexårsåldern bokstaverade jag mig igenom denna besynnerliga litterära treenighet och tillägnade mig en nyfikenhet och läsglädje som i förlängningen resulterade i att jag blev en produktiv författare och forskare.

Jag har aldrig haft skäl att ångra mitt val av första läsupplevelser, särskilt inte Tintinalbumen. När jag blev tonåring reste jag i Tintins fotspår i österled och häpnade över hur väl Hergés detaljrikedom stämde överens med de verkliga förlagorna. I juni 1987 köpte jag en enkelbiljett på Transsibiriska järnvägen, tog färjan till Finland och for hela vägen från Helsingfors till Peking, varefter jag botaniserade mig igenom miljöerna i albumen Blå lotus och Tintin i Tibet. Några år senare packade jag ryggsäcken och ägnade en sommar åt att båtluffa genom den indonesiska arkipelagen på jakt efter stämningen i Plan 714 till Sydney. Som historisk ciceron har jag lett svenska turister på bussresor i det Mellanöstern som Hergé odödliggjorde i Det svarta guldet och Koks i lasten. Det är ingen överdrift att påstå att dessa resor har gjort mig till en visare man.

Men det var då. Idag, anno 2012, är min barndoms läsefrukter och inspirationskällor definierade som politiskt inkorrekta dumheter och nära på föremål för offentliga försök till bokbål. Grimbergs lika patriotiska som livfulla exposéer över svensk stormaktstid är hopplöst passé. De kusliga gammaltestamentliga historier som fångade min barndoms intresse är okända även för den bildade allmänheten. Allra värst drabbade av tidens tand är Tintinalbumen. Nyligen beslöt Behrang Miri, konstnärlig ledare för ungdomsavdelningen på Kulturhuset i Stockholm, att rensa ut alla dessa serier från barnboksavdelningen eftersom de var på tok för tyngda av rasistiska fördomar mot afrikaner och asiater för att kunna meritera sig som god läsning för det uppväxande släktet. Miri gjorde klart att han avsåg att fortsätta aktionen även mot annan obehaglig litteratur.

Nu blev det inte så. Kulturhusets ledning reagerade med ryggmärgen och stoppade genast utrensningen. Men effekten var uppnådd. Än en gång hamnade Tintinalbumen i skottgluggen för en politiskt infekterad debatt. Nu gällde det inte bara Tintin i Kongo, vars skildring av invånarna i mellankrigstidens belgiska koloni i Centralafrika ideligen blir anmäld och angripen, utan hela Hergés tecknade universum med dess stereotypiska, inte sällan karikatyrmässiga, gestaltningar av Östeuropa ("Syldavien"), Latinamerika ("San Theodoros"), Arabien ("Khemed"), USA, Ryssland, afrikanska pilgrimer på väg till Mecka, och så vidare. Tintinalbumen reflekterar, menar kritikerna, en föråldrad och kolonialistisk synvinkel med det imperialistiska Europa i centrum. Att läsa sådan smörja är farligt och förleder barn till att uppfatta invånarna i främmande kulturkretsar som dumma och allmänt underlägsna.

Dylika debatter blir allt vanligare i Sverige. De är dömda att misslyckas eftersom de deltagande parterna står så förtvivlat långt från varandra. Ena sidan kanske diskuterar huruvida Hergé, eller vem det nu är som är föremål för grälet, verkligen var rasist, eller om hans eller hennes verk blott reflekterar tidsenliga fördomar. Andra sidan är helt ointresserad av detta spörsmål och fokuserar bara på hur texterna och bilderna tas emot idag. Den historiska kontexten är i deras ögon oväsentlig. Avståndet mellan debattörerna blir därmed så stort att all ömsesidig förståelse omöjliggörs.

Vad som framför allt slår mig när jag läser igenom de ilskna påhoppen på Tintinalbumen är vilken makt företrädarna för den politiskt korrekta moralpaniken tillmäter kulturarbetare. Debattörerna verkar på fullt allvar tro att en författare eller en serietecknare kan styra in barn och ungdomar på ljusskygga ideologiers fält, att den som läser en bok eller en serie riskerar att bli rasist eller nazist på grund av att afrikaner framställs som naiva och judiska affärsmän som giriga.

För några decennier sedan blomstrade en liknande moralpanik i debatten om "videovåld". I tidningarna kunde man läsa skräckprognoser om att "dagens ungdom" riskerade att bli mentalt störd och kriminell eftersom pojkar och flickor tittade på amerikanska filmer med en myckenhet av våldsutgjutelse. Så småningom självdog debatten. De moraliskt panikslagna flyttade intresset till andra kulturella arenor. Dagens splatter-movies är oändligt mycket blodigare och råare än 1980-talets motsvarigheter, men likväl hör man sällan eller aldrig rop om censur eller förfärade spekulationer om vilken effekt filmerna har på unga tittare. Om vi går längre tillbaka i tiden finner vi gott om liknande korta, intensiva vågor av offentlig rädsla knutna till rockmusik, dansbanor, jazz, Nick Carter-litteratur, med mera. Var tid har sin fruktan.

Nu gäller det alltså Tintinalbum, en företeelse som hittills har gällt för att vara närmast löjligt harmlös. Här finns inte mycket som en standardförälder till ett läsande barn kan reta sig på. Albumen rymmer föga av grovt våld, saknar all form av sexualitet och slutar alltid lyckligt. Tintin har dessutom älskats i så många decennier att han har blivit en integrerad del av många länders moderna kulturarv. Men i samma ögonblick som de mellankrigstida karikatyrerna av representanter för främmande kulturkretsar dras fram i strålkastarljuset inleds en mediespiral av tilltagande debattglädje. Riskerar en tioåring som läser ett Tintinalbum att bli xenofob? Riskerar hon att få ett kolonialt och imperialistiskt tankesätt?

Den inbyggda galenskapen i dessa farhågor blir uppenbar om vi lyfter blicken till hela den flora av karikatyrer som återfinns i albumen. Det är inte bara afrikanska pilgrimer, arabiska schejker och judiska butiksinnehavare som blir föremål för Hergés rallarsvingar. Han har även tecknat grova (och roliga) karikatyrer av amerikanska affärsmän, belgiska poliser och italienska sportbilsägare, för att inte tala om skildringarna av den yrkesgrupp som står mig själv närmast - akademikerna. Vi forskare framställs i Hergés visuella universum som en samling lomhörda, potentiellt storhetsvansinniga och livsfarliga galningar som, vid en eventuell jämförelse, skulle få Victor Frankenstein att verka normal. Vi är i gott sällskap. Hergés typiske sjökapten är så berusad att han är en fara för hela omgivningen. Den typiska försäkringsagenten är en pina för halva Europa. Den typiska operasångerskan skrämmer slag på planeten. Och så vidare - ingen går säker för Hergés penna.

Moralpanikens apostlar agerar i enlighet med sin egen bisarra logik. Den var lika besynnerlig på 400-talet f.Kr., då athenska politiker förskräcktes över hur Sokrates förförde ungdomen genom att prata om filosofi, som den är idag. I och för sig kan vi rycka på axlarna och skratta åt fenomenet. Men risken är att vi gör oss en stor otjänst om vi låter de självutnämnda bokbålsentusiasterna få fritt spelrum i offentligheten. Sokrates tvingades ju faktiskt tömma giftbägaren.

Glömda städers öden

Dick Harrison

Måndag, 20 Augusti 2012 11:10

För flertalet av oss är glömda, av naturen förborgade städer något som hör äventyrsfilmerna och pojkböckerna till. Företeelsen förknippas med arabiska öknar, afrikanska och indiska djungler, dimmiga berg i Anderna och andra exotiska platser. Vad skulle vi göra om man plötsligt råkade hitta en glömd stad på våra egna breddgrader?

Detta inträffade faktiskt för inte så länge sedan på Falsterbonäset, längst ned på Sveriges sydvästligaste spets. I och för sig var det ingen hemlighet att det legat stadsbebyggelse där, föregångare till dagens skånska småstäder Skanör och Falsterbo. Men exakt var det medeltida Falsterbo legat har varit okänt.

Till saken hör att detta inte är att betrakta som marginalkunskap om historiskt sett perifera angelägenheter. Falsterbo är inte vilken stad som helst. Orten, ursprungligen ett fiskeläge, är känd genom skriftliga källor sedan 1200-talets första hälft. Därefter, särskilt på 1300- och 1400-talen, dominerade staden den så kallade Skånemarknaden, en av det medeltida Nordeuropas allra främsta kommersiella arenor. Platsen för den årliga marknaden (mellan den 15 augusti och den 9 oktober) skiftade visserligen, men Falsterbo blev tack vare sitt optimala läge den populäraste mötesorten. På grund av den rika förekomsten av sill - basföda för otaliga människor i Östersjövärlden - i Öresund och närheten till saltproducenterna i Lüneburg kom Falsterbo att framstå som en idealisk mötesplats för sillfiskare, sillköpare, sillkonserverare och folk som ville passa på att profitera på alla dessa människors närvaro.

Med sillhandeln som bas blomstrade kommersen med textilier, vin, metaller, spannmål, timmer, hästar, vax, humle, hampa och mycket mer. Dessutom sålde lokala hantverkare och bönder egna varor, inte minst oxar och ved. Räkenskaper från Lübeck i slutet av 1300-talet visar att man till och med nyttjade Skånemarknaden till att köpa flamländska produkter, öl från Hamburg, västeuropeiska tyger samt kryddor, ris, alun och färg från fjärran länder. Vi har även belägg för små bodar, där stora mängder öl bjöds ut av lokala kvinnor ("ölkoner"). Av dokument från 1267 framgår att Skånemarknaden också var scen för prostitution. Ett fyrtiotal prostituerade, som var på väg till Falsterbonäset från Rostock, drunknade detta år när skeppet förliste.

Skånemarknaden dominerades av hansestäderna Lübeck, Hamburg, Wismar, Rostock och Kiel. Under andra hälften av 1200-talet skaffade de sig egna kvarter, så kallade fit, för vilka de erlade tomtavgifter till danska kronan. Omkring 25 tyska och nederländska städer förfogade vid något tillfälle över sådana tomter, där köpmännen uppehöll sig under marknadstiden. Här rensades fisken av kvinnor (s.k. gelleconen), varefter den saltades och förpackades i tunnor av andra kvinnor (s.k. leggheconen). Slutligen lastades tunnorna ombord på vagnar och fördes bort till de väntande koggarna i Höllviken.

På grund av de stora rikedomar som genererades på Skånemarknaden blev Falsterbo ofta indraget i storpolitiska duster. De tyska köpmännen stred för sina privilegier samtidigt som den danske kungen ville utnyttja marknaden till att berika sig själv genom tullar och skatter, vilka drevs in av fogdar och knektar. Kampen kulminerade i slutet av 1360-talet. Efter ett blodigt krig lyckades hansestäderna genomdriva freden i Stralsund år 1370, som gav dem total kontroll över marknaden under femton år.

Falsterbo förblev en internationell handels- och fiskemetropol under 1400-talet, men från och med 1500-talet inträdde en kraftig tillbakagång. Den medeltida stadsbebyggelsen försvann och ersattes av en småstad som i modern tid räknas som en liten idyll. Av den medeltida stadens profana bebyggelse återstår ingenting. Fram till alldeles nyligen har vi inte ens känt till var det medeltida Falsterbo låg.

Men härom året hände något. På 1970-talet revs Strandhotellet, som, vilket framgår av namnet, stått inte långt från Falsterbos strand. Under medeltiden hade området legat i närheten av den tyska staden Anklams fit, men mer än så visste man inte. Tomten förblev länge obebodd och gick under beteckningen Falsterbo 2:22. Trots att området för säkerhets skull definierades som fast fornlämning gjordes ingen utgrävning förrän några entreprenörer nyligen beslöt sig för att exploatera tomten genom att bygga lägenheter. Enligt svensk lag måste en exploatör släppa in arkeologer för provgrävningar innan det planerade arbetet kan påbörjas.

En arkeologisk förundersökning genomfördes. Det var inget större projekt, blott ett översiktligt och geografiskt begränsat arbete. Men det var fullt tillräckligt för att avslöja en glömd stad. I hela området visade det sig finnas mycket gamla kulturlager, vars yngsta fas tack vare de keramiska fynden kan dateras till 1400-talet. Eftersom mur- och taktegel påträffades i relativt stora kvantiteter kan vi utgå från att bebyggelsen i viss utsträckning har bestått av murade hus.

Eftersom tjocka lager av flygsand har lagt sig över de gamla resterna av medeltida konstruktioner är det ingen djärv gissning att påstå att åtskilligt är bevarat och återstår att gräva ut. Sanden har skyddat medeltida kulturlager från mänskliga ingrepp. Det f.d. Strandhotellets uppförande och drift skadade huvudsakligen lager från 1600- och 1700-talen. Under hotellkällarens gamla betonggolv återstår fortfarande omkring 60 centimeters sandigt kulturlager.

Ergo: en försvunnen stad har återfunnits, därtill en av Nordens ekonomhistoriskt sett allra intressantaste orter, som blomstrade i en nyckelfas av övergången från medeltida ekonomi till handelskapitalism. I 1300- och 1400-talens Falsterbo förvandlades en äldre marknadsplats till stad, detta som en direkt följd av kommersiell dynamik, vars rester bara ligger och väntar på att bli uppgrävda och analyserade. Lokala politiker, företagare och kulturpersonligheter borde prisa högre makter och tacka sin lyckliga stjärna för att de har en vetenskaplig guldgruva runt om hörnet, dessutom på en naturskön plats som är dömd att locka nyfikna besökare till kommunen. Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet att gräva ut området och låta fynden berika våra kunskaper om stadsliv och handel för mer än ett halvt millennium sedan. Falsterbo borde vara en nordeuropeisk sensation av första rangen.

Men så är inte fallet. Falsterbofyndet är en svensk icke-nyhet. Det har stått några artiklar i lokalpressen och i en och annan blogg, men inte mer. Entreprenörerna förefaller mest betrakta upptäckten av den försvunna staden som en olycklig slump, ett hinder för exploateringsplanerna. Kommunen och länsstyrelsen är till synes ointresserade av en större utgrävning som kan bromsa eller rentav sabotera för husbyggnadsprojektet. I skrivande stund talar mycket för att den upptäckta staden antingen förstörs av misstag under exploateringen eller för alltid döljs under betonggrund. Ett sällan aktualiserat kulturarv kan krossas eller ånyo glömmas bort.

Falsterboexemplet är ovanligt tydligt, men dessvärre inte det minsta unikt. Det säger mycket om vår syn på det förflutna. Historia är trevligt så länge det är att betrakta som en hobby, något som inte kostar pengar och som inte ligger i vägen för något annat. Inte ens när vi råkar snubbla över en försvunnen stad anser mediesamhället och det politiska etablissemanget att upptäckten kan konkurrera med ett antal byggherrars snikna exploateringsplaner.

Vad kan ungdomarna istället?

Dick Harrison

Tisdag, 22 Maj 2012 09:10

Nu kommer jag att låta som en gammal gubbstrutt som tycker att det var bättre förr, men det må vara hänt. Det finns en sak som på allvar irriterar mig, och i kolumner som denna kan man tala ut. Det gäller en fråga som jag, tillsammans med min hustru Katarina, har klagat på under några månader vid det här laget, både i Sverige och i Finland, och det till synes förgäves: bildningens förfall i våra skolor.

I flera decennier, med försiktig start på 1960- och 1970-talen och alltmer accelererande på 1980- och 1990-talen, har synen på kunskap, på värdet av bildning, i det svenska samhället i allmänhet och den svenska skolan i synnerhet genomgått en omfattande devalvering. Idag är det snudd på comme il faut att var okunnig, och det på ett historiskt sett radikalt vis. Bildningsförakt som sådant har förvisso funnits förr, i många samhällen och epoker. I vissa adels- och högreståndskulturer har det ansetts onödigt att inhämta boklig lärdom istället för att jaga och ägna sig åt sällskapsliv. Inom vissa arbetarkulturer har läsning uppfattats som sjukligt och på sikt undergrävande för den mentala hälsan (när jag var liten trodde min far att jag skulle bli tokig om jag läste fler böcker än de som var absolut nödvändiga). Men de attityder som har slagit rot i det moderna samhället är av ett annat slag, och de har spritt sig till alla nivåer av samhällspyramiden.

Låt mig ge ett typiskt exempel. Jag är professor i historia och har i uppdrag att examinera studenter. Det innebär att jag då och då måste skriva en tentamen. På 1990-talet, då jag också examinerade genom tentamen, darrade mången student i knävecken, införskaffade kurslitteraturen, läste på för dåligt och fick inte sällan medelmåttiga betyg. Studenten ifråga beklagade sin lättja och lät sig nöja med betyget. Idag möts jag redan vid kursstarten av hätska frågor om man verkligen måste läsa all påbjuden litteratur, om man inte kan hoppa över allt som är på engelska (eftersom det är svårt att läsa), om jag kommer att ställa detaljfrågor om länderna utanför Norden, osv. Min vägran att stryka litteratur och min vägran att avslöja tentamensämnen i förväg uppfattas som någon sorts fientliga handlingar. När studenterna senare får de förutsägbart usla betygen överklagar de och kräver omrättning. Om jag vid något enskilt tillfälle förklarar för mina adepter att de faktiskt, i egenskap av blivande experter (många läser för att bli lärare), har stor nytta av kunskaper och att det ligger i deras eget intresse att tillägna sig dessa - ja, då möts jag av hånflin och huvudskakningar. Alla vet ju att kunskap är onödigt. Information kan googlas fram på Internet inom loppet av ett par sekunder.

När man offentligt diskuterar denna eskalerande obildning - som inte är unik för Sverige, men som känns särskilt påtaglig här - möts man av attacker från människor som med näbbar och klor önskar försvara det nya anti-kunskapssystemet. Motståndarna slår ifrån sig med åsikten att skolorna inte alls har blivit sämre utan tvärtom är betydligt bättre än tidigare. Eleverna och studenterna lär sig "andra saker". Det är mig det är fel på, eftersom jag är en förstockad och aggressiv gammal professor som inte inser att dessa "andra saker" är mycket viktigare än de gamla pluggkunskaper som jag värdesätter så högt.

Men vad menas med "andra saker"? Vad kan ungdomarna istället? De är mycket sämre på språk än min generation, vilket är besynnerligt med tanke på den tilltagande kulturella och ekonomiska globaliseringen och EU-samarbetet. De är sämre på historia, samhällskunskap, geografi, religion, matematik, naturkunskap och alla övriga traditionella ämnen. De är visserligen bra på dataspel, men det beror på att de ägnar en stor del av fritiden åt sådana.

När obildningens apologeter blir tillfrågade om vad de menar med "andra saker" brukar de svara att dagens ungdom är bättre på "social och kommunikativ kompetens" och på att "ifrågasätta". Vad som menas med det första lämnar jag därhän; antagligen avses förmågan att sända e-post och nyttja sociala medier. Den andra punkten är mer konkret, och nog ifrågasätts det. Studenter ifrågasätter att jag som professor har rätt att tvinga dem att läsa böcker och lära sig saker. De ifrågasätter att de inte får betyget Väl Godkänt, trots att de i skrift har ådagalagt de mest hårresande feluppfattningar om allt från romarrikets fall till reformationen. De ifrågasätter att de måste gå på obligatoriska gruppövningar och seminarier istället för att ta två veckors solsemester i Thailand mitt under terminen. De ifrågasätter att de inte kan få göra sin tentamen hemma, med hjälp av läroböcker (det vill säga fuska), istället för att infinna sig i en sal och skriva tentan utan hjälpmedel - det senaste försöket av just detta slag upplevde jag för en halvtimme sedan, samtidigt som jag arbetade på den här kolumnen.

Så nog kan de ifrågasätta. Men dylikt ifrågasättande bör vi med kraft betacka oss för. Den typ av ifrågasättande som verkligen behövs, det vill säga källkritik, lyser alltmer med sin frånvaro i elev- och studentkullarna. "Så måste det vara, för det såg jag i Braveheart!", eller "Det stod ju på Aftonbladets löpsedel häromdagen!" är inte ovanliga argument i ett seminarierum för grundstuderande vid Lunds universitet.

Sett ur ett övergripande historiskt perspektiv är det nya kunskapsföraktet farligt. Den som okritiskt söker information på Internet, den som inte lär sig att medelst baskunskaper applicera källkritik på det myller av sakuppgifter som haglar mot oss, den personen blir ett lätt offer för reklam och propaganda. De som verkligen vinner på den nya obildningens expansion är profitlystna affärsidkare i webbdjungeln och ljusskygga propagandamakare från politiska och religiösa extremistkretsar, narkotikaliberala grupperingar och andra subsektorer av samhället som storligen gynnas av bristande insikter hos den tilltänkta publiken.

Därför inväntar jag fortfarande ett svar på frågan. Vad kan ungdomarna istället? Vilka "andra saker" lär de sig, bortsett från förmågan att surfa på nätet och ifrågasätta att det är bra att kunna saker?

Att osynliggöra ett kulturarv

Dick Harrison

Onsdag, 4 April 2012 13:21

För en månad sedan gästföreläste jag på Litteraturhuset i Oslo. Eftersom evenemanget sammanföll med min hustru Katarinas födelsedag stannade vi kvar en dag extra och gick på museer. Ingen av oss hade tidigare varit på Munchmuseet, och eftersom vi båda är förtjusta i förra sekelskiftets konst tog vi tillfället i akt att promenera dit. Vad vi framför allt ville beskåda var Edvard Munchs berömda Vampyr, ett av de viktigaste verken i nordisk konsthistoria överhuvudtaget. Munch målade fyra exemplar av motivet - en rödhårig kvinna som böjer sig över en mans nacke - under åren 1893 och 1894. Ett av dessa såldes 2008 på Sothebys i New York för rekordpriset 258 miljoner norska kronor. Ett annat finns på Munchmuseet i Oslo. Till saken hör att min hustru har skrivit en bok (Vampyrernas historia, Norstedts 2011) vars omslag pryds av just denna målning. Det säger sig självt att vi hade sett fram emot att få se verket.

Läs mer