Dick Harrison

Tankar kring ett bröllop

Dick Harrison

Måndag, 21 Juni 2010 10:27

Det händer sisådär vart fjärde eller vart femte år att den svenska monarkin utsätts för kritisk granskning, vilken resulterar i debattböcker och -artiklar som får stor medial uppmärksamhet, inte sällan eftersom de ledande debattörerna själva är prominenta journalister som vet hur man drar i trådarna. I slutändan tröttnar både debattdeltagarna och deras publik. Fokus förflyttas till andra ämnen och regimen lämnas intakt. Tills vidare.

Varje gång en sådan pappersfejd om monarki vs republik har dragit förbi ställer jag mig frågan varför så många människor har orkat ägna timmar, dagar och veckor åt ett spörsmål som i praktiken inte har någon större betydelse för vardaglig politik eftersom (a) makten i Sverige vilar hos regering och riksdag och (b) ingen debattör, annat än den mest storhetsvansinniga, torde inbilla sig att en förändring verkligen kan åstadkommas på detta vis. Det krävs stora skandaler, statskupper eller krig för att störta kungadömen. Inte kvällstidningsjournalistik.

Visst, jag erkänner villigt att jag är medskyldig till att ge debatterna liv och färg. Ni kan hitta mig i tv-soffor, i antologier, i tidskrifter, överallt där kungahusets vara eller inte vara diskuteras. Det är roligt att prata om statsskick. För en historiker är det dessutom lite av en tidsresa. Du träder in i ett av de scenarier du undervisar eller forskar om - det är som att sitta med vid förhandlingsborden i Stockholm på försommaren 1809, tjuvlyssna på Jefferson, Adams och Franklin i Philadelphia 1776, ta ett snack med Montesquieu eller intervjua Mats Kättilmundsson inför formuleringen av 1319 års frihetsbrev. Sådant kittlar fantasin.

I år har debattvågorna återigen vällt in över det svenska medielandskapet. Opinionsundersökningar visar att det folkliga förtroendet för den konstitutionella monarkin är fortsatt stort, men att det har minskat jämfört med vid förra mätningen. Kolumnister och ledarskribenter, flertalet republikanskt sinnade, ondgör sig över att det i övrigt så demokratiska Sverige belastas med en ärftlig statschef som står över lagen. Monarkisterna visar på värdet av en opolitisk ledargestalt som symboliserar riket utåt, därtill en statschef som under en lång regeringstid har ackumulerat kunskaper som är av stort gagn för nationen.

Och så vidare. Inga argument är nya. De känns igen från samtliga svenska statsskicksdebatter under de senaste tre-fyra decennierna. Undertecknad var självfallet med på ett hörn. Mellan februari och juni hade jag en daglig kungablogg i Svenska Dagbladet, där jag svarade på frågor och redogjorde för allt möjligt som hade med monarkier och pseudomonarkier att göra, med illustrativa exempel från kabakorna i Buganda till Fredrik Karl av Finland 1918.

Varför denna kungafokusering i år? För en gångs skull är svaret lätt att ge. Den 19 juni gifte sig kronprinsessan Victoria med Daniel Westling, kulmen på ett förhållande som har stått i de svenska mediernas (i synnerhet kvälls- och veckopressens) intresse under flera år. En dylik kunglig begivenhet fungerar som en väckarklocka för alla som vill diskutera monarki vs republik. Varje liten aspekt av bröllopet utnyttjas för att hämta ammunition till det egna lägrets arsenal.

Ett typiskt exempel är grälet om hur kronprinsessan skulle ta sig genom Storkyrkan, fram till altaret. Själv gjorde hon klart att hon ville överlämnas till brudgummen av sin far, kung Carl XVI Gustaf, och inte vandra fram genom mittgången tillsammans med sin blivande make. Det vill säga, kronprinsessan önskade sig den typ av inledning på vigselceremonin som vi brukar associera med amerikanska filmer (något som diverse kritiker raskt, med illa dold glädje och ironi, påpekade). I svensk tradition är det ju sed att brudparet går fram genom kyrkan tillsammans, vilket ärkebiskopen till en början sökte övertala kronprinsessan att acceptera. Denna lilla fnurra på tråden transformerades ögonblickligen till förstasidesstoff i kvällstidningarna. Det rådde ingen brist på journalister som menade att Victoria genom sin inställning gjorde sig till tolk för en föråldrad kvinnosyn, att hennes val visualiserade en verklighet i vilken kvinnan underordnas männen. Ergo: rojalistisk konservatism i ett nötskal... - Storm i ett vattenglas? Förvisso, men fallet är symptomatiskt för hur man intensivt söker efter sprickor i fasaden och monarkiska blottor som kan resultera i debatt.

Jag har, som synes, inget emot att debattera monarkin, men under de senaste månaderna har proportionerna i kritiken och granskningen växt sig lite väl bisarra. Det är nästan som om svenskarna vill gnälla över statsskicket för gnällets egen skull, som om vi inte har bättre saker för oss. När det kommer till kritan vill vi (det vill säga den folkmajoritet som säger ja till bevarad monarki) inte ändra på särskilt mycket, eftersom en regimförändring skulle frambesvärja ett betydligt större nationellt trauma än en fortlevande monarki, oavsett hur anakronistisk den må vara. Men det är kul att gnälla. Det är kul att leta fel.

Här, någonstans, finner vi den verkliga, vardagliga, tragiken för de personligt inblandade. Hur roligt är det - och hur rättvist är det - att varje minut i sitt liv tvingas vara föremål för felletande gnällspikar som är beredda att tolka allt, även ett bröllop, till det värsta, som gärna upphöjer små personliga önskemål till argument för eller emot ett statsskicks existens? Jag har svårt att tänka mig att det är roligt. Det är absolut inte rättvist.

En dyster betraktelse om kunskapsförakt

Dick Harrison

Måndag, 17 Maj 2010 12:11

För några veckor sedan befann jag mig på en facklig konferens i Stockholmsområdet. Min roll var gästföreläsarens. För det mesta brukar sådana situationer vara trevliga. Man träffar nya människor - i regel likasinnade - och blir uppskattad för vad man har att säga. Men plötsligt slog något slint.

Det var på lunchen, en knapp timme för mitt anförande. Jag och min fästmö anvisades till ett bord med tre damer som vi aldrig sett förut. Vi slog oss ned och började äta. Våra tre bordsgrannar var mitt uppe i en diskussion om turism. En av damerna var exalterad, på ett fördömande vis. Det gällde Thailand. I princip alla män som reser till Thailand är sexturister, hävdade hon, antingen bordellbesökare eller pedofiler eller både och. Thailändare i allmänhet och det thailändska kungahuset i synnerhet profiterar på detta och ombesörjer att sexindustrin med småbarn kan fortleva och utvecklas. Att överhuvudtaget resa till Thailand är detsamma som att gynna våldtäkten av småbarn.

Till slut fick jag nog, i synnerhet som den exalterade damen vände sig direkt mot mig för att dra in mig i samtalet (antagligen i tron att jag delade hennes värderingar). Jag påpekade att hon hade fel, att mina egna erfarenheter av Thailand var helt annorlunda. Jag har rest kors och tvärs i hela landet med ryggsäck - fotvandrat, liftat, flugit, åkt buss och tåg - för att studera gamla khmertempel och siamesiska ruinstäder. Jag påpekade att det är enkelt att undvika allt vad sexturism heter, förutsatt att man vill undvika det, och att seriös kulturturism alltid är till gagn för såväl besökaren som landet. Jag räknade upp ett antal besöksmål som är väl värda en omväg (Sukhothai, Lopburi, Si Satchanalai, Kamphaeng Phet, Prasat Phanom Rung, Phimai, med flera), varvid damen muttrade något ohörbart. Förmodligen hade hon aldrig hört talas om platserna. Sedan frågade jag hur stor erfarenhet hon själv hade av Thailand. Några timmar på Bangkoks flygplats, blev svaret. Men hon visste ju vad hon visste. Man behövde inte ha varit där för att veta att det enbart är sexturister som far dit. Alltså är det vår plikt att vägra att åka till Thailand. Alla som flyger dit gynnar pedofilindustrin! Min stilla undran om detta även gällde alla vanliga charterresande barnfamiljer i Krabi och Phuket fick ett jakande svar.

Därefter spårade diskussionen ur. I konsekvensens namn, infogade jag, borde man inte besöka några andra länder heller, eftersom varje land - även Sverige - har sin beskärda del av den globala kriminaliteten. Visst, hävdade damen, men Thailand är värst. Det visste hon även om hon aldrig varit där.

Min fästmö och jag avbröt lunchen så fort vi kunde. Jag måste ju ha ett någorlunda samlat grepp om min gästföreläsning och kunde inte kosta på mig ett vredesutbrott vid bordet. Men lunchsamtalet har gnagt i mig ända sedan dess. Damen - jag hörde aldrig hennes namn - och hennes två kamrater formligen stank av fördomsfull anti-intellektualism. De hade tagit till sig okunskapens evangelium och anklagade alla som inte höll med dem för att vara potentiella pedofiler. Det faktum att jag hade en gedigen erfarenhetsbaserad kunskapsbas hörde inte hit. De hade redan bestämt sig och de ville inte ändra uppfattning.

Dylikt förakt för kunskap är något av det farligaste jag vet. Historien är på denna punkt fullkomligt glasklar. Nu råkade vi sitta på ett konferenshotell i Solna och diskutera thailändare. Men det hade lika gärna kunnat vara på ett kafé i Berlin på 1930-talet, och samtalet hade kunnat handla om judar - med välkänt slutligt resultat för det berörda folket ifråga. Det senaste århundradets historia har med största möjliga brutalitet lärt oss vad folklig okunskap och fördomsfullhet har för verkan.

Problemet är att damerna i lunchrestaurangen inte är tre. De äro tusenden. Attityden är vanligare än vi anar, kanske för att vi inte vill stirra den i vitögat, för att vi drar oss för att visa civilkurage och säga emot när dumheterna haglar mot våra trumhinnor. Det är mycket lättare att hålla med den fördomsfulla, att nicka jakande och säga något som spär på anti-intellektualismen ytterligare. Det är på detta sätt fördomar sprids. Det är så likgiltighet fermenteras till hat.

I dagens expansiva etermediala verklighet, i bloggarnas och kolumnernas värld, kan envar bli sin egen propagandaminister och tälja sig en sanning som alla är välkomna att applådera. Att dra igång häxjakter och andligen brännmärka meningsmotståndare blir löjligt enkelt, i synnerhet som de rättsliga påföljderna är obefintliga. Om damen från lunchrestaurangen hade skrivit vad hon sade i ett e-brev hade hon inte kunnat fällas för hets mot folkgrupp (även om hon förtjänat det). Polisen hade, om den ens tagit upp ärendet, endast kunnat identifiera IP-adressen, inte individen bakom datorn.

Under de senaste åren har jag kallats för allt möjligt vidrigt och utsatts för så stora hot att jag tvingats till tre besök hos de svenska polismyndigheterna, uteslutande för att jag är emot illegal fildelning. Jag har dessutom beskyllts för rasism i Dagens Nyheter eftersom jag, mot bakgrund av ett omfattande forskningsläge, har gjort gällande att inte bara vita utan även afrikanska slavhandlare profiterade på den transatlantiska slavhandeln på 1700-talet. Jag har utnämnts till "ursprungsbefolkningsförnekare" av samiska opinionsbildare eftersom jag, helt korrekt, har påpekat att vi inte vet exakt vilken etnisk grupp som allra först befolkade Norden, efter det att inlandsisen började dra bort för 13 000 år sedan.

Och så vidare. I kunskapsföraktets universum är alla åsikter lika goda, och den som dristar sig till att stolt höja kunskapens och bildningens fana mot skyn är en mänsklig Bastilj som ber om att stormas.

Behornad nationalism

Dick Harrison

Måndag, 15 Mars 2010 11:24

Ett av de få genuint våldspräglade element som ideligen möter den som reser runt i Sverige (eller för den delen i Danmark och Norge) är de med hornhjälmar försedda skäggiga barbarer som ler brett mot besökaren i turistboutiquer, på t-shirts och i pseudohistoriska broschyrer över all sköns sevärdheter. De finns i pizzerior, i varuhus, i kiosker, överallt.

Läs mer

George W. Bush och glömskans kreativa dilemma

Dick Harrison

Måndag, 11 Januari 2010 17:28

Eftersom jag i min gärning som historiker har uppvisat en förkärlek för studier av massdöd och blodbad – digerdöd, slaveri, korståg, med mera – ådrar jag mig ofta journalisters intresse när en ny befarad katastrof seglar upp vid horisonten.

På sistone har det främst rört sig om influensaepidemier. I mitten av 1990-talet var det Estoniakatastrofen, i december 2004 tsunamin. Varje gång gör jag journalisterna lite besvikna. Skälet är min skepsis. När journalister använder ordet ”historisk” – i fraser som ”denna historiska händelse” – blir jag provocerad. Ty det är aldrig nutidsmänniskan som avgör om en händelse är historisk, det vill säga är dömd att gå till eftervärlden såsom betydelsefull. Detta bestäms alltid av eftervärldens egna invånare, av framtidens män och kvinnor.

Läs mer

Verklig och overklig historia

Dick Harrison

Måndag, 9 November 2009 11:43

För några dagar sedan såg jag för första gången i mitt liv Fönstret. Fönstret med stort F. Fönstret som bevittnade upptakten till en av den europeiska historiens mest förödande - och i svensk och finsk historia mest lovsjungna - väpnade konflikter, trettioåriga kriget. Det var förbjudet att fotografera, men salsvakten tittade åt ett annat håll och jag kunde inte låta bli. Kameran drogs fram och Fönstret förevigades. Liksom utsikten, säkert icke helt olik den utsikt som Vilém Slavata av Chlum och greve Jaroslav Bořita av Martinice samt deras olycklige skrivare Filip möttes av när de kastats ut ur fönstret - defenestrerats - den 23 maj 1618 och störtade ned mot den räddande dynghögen i vallgraven nedanför det gamla slottet i Prag.

Det var samma känsla som när jag för några år sedan stod i ett gemak i Holyrood Palace i Edinburgh och betraktade just den del av rummet där David Rizzio, Maria Stuarts sekreterare, skall ha knivhuggits till döds av skotska adelsmän den 9 mars 1566, allt medan den förfärade drottningen tittade på. Det handlar om närvaro, och det handlar om verklighet.

Känslan är speciell. Detta är verkliga platser, inte fiktiva platser. Det var verkligen här det hände - defenestreringen, överfallet, mordet. Det är raka motsatsen mot att se en film, besöka en inspelningsplats, delta i ett bygdespel eller ingå i någon annan typ av projekt som förvandlar historiska minnen till virtuell verklighet, till fejk-historia. Vid fönstret i Prag, liksom i kammaren i Edinburgh, är vi fjärran från de vallar på Kronborgs slott i Helsingör där Hamlet aldrig har vandrat, fjärran från den påhittade etniska antagonismen i Ivanhoe, fjärran från den förvridna medeltidsbilden i Mel Gibsons Braveheart.

Det finns platser där verklighet och fejk bokstavligt talat möter varandra. I Länsmuseet i halländska Varberg förvaras det medeltida Nordeuropas mest välbevarade lik, en man som dog (troligen mördades) i mitten av 1300-talet. Efter fyndplatsen, Bockstens mosse, går han under beteckningen Bockstensmannen. Skelett, hud, hår, muskulatur och till och med hjärnsubstans finns kvar, liksom kjortel, struthätta, mantel, hosor, remmar, läderskor, tygpåse, bälte, gehäng, etui samt två knivar med slidor. Ett par meter från liket står en modern replik, en exakt avbildning i naturlig storlek av hur Bockstensmannen såg ut vid tiden för sin död. Rekonstruktionen är fenomenalt skickligt gjord - men likväl är den bara en kopia. Att betrakta originalet i glasmontern bredvid skänker en helt annan upplevelse av verklighet och närvaro.

Problemet är att kopiorna håller på att ta över. Genom dramatiseringar, re-enactments, tv-serier och filmer tornar den virtuella historien upp sig som mer påtaglig, mer inflytelserik och för många betraktare säkert mer äkta än den riktiga historien. När svenska romanläsare föreställer sig en nordisk korsfarare under medeltiden tänker flertalet på den av Jan Guillou påhittade riddar Arn Magnusson, medan det stora antalet dokumenterade skandinaviska korsfarare är dem okända. Hur många har idag hört talas om svensken Karl Ulfsson, en äkta "Guds riddare", som stupade vid Durben 1260 och vars beundransvärda död noterades i många skrifter? Inte många.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot att man levandegör historien genom fiktionalisering. Re-enacta gärna slagen vid Oravais och Sävar, om det fyller en god, historieförmedlande funktion. Fyll gärna våra gamla klosterruiner - Vadstena, Nådendal, Alvastra, och de andra - med goda exempelfigurer vars existens är pedagogiskt motiverade, trots att de är påhittade. Som den feta Bengta, en fiktiv nunna som möter besökaren på skyltar i ruinerna efter cisterciensklostret i Riseberga i Närke. Bengta och andra nunnor, även de fiktiva, används för att förmedla ett budskap till nutidsmänniskor som behöver historiska personer att identifiera sig med. Med Bengtas hjälp kan en besökare lättare förstå hur det var att leva i ett medeltida kloster.

Alltför många fiktionaliseringar riskerar emellertid att sätta verkligheten på undantag. Fejk besegrar sanning. Och i en tid då historien utsätts för attacker, då diverse politiska grupperingar målar upp sina egna visioner av det förflutna, blir verkligheten en resurs som vi inte har råd att undvara. Den verkliga platsen, det verkliga vapnet, den verkliga graven, det verkliga skelettet och det verkliga fönstret kan aldrig ersättas av kopior och förfalskningar, hur goda och välmotiverade de än må vara.

Sedan är det en annan sak att vi inte alltid kan vara säkra på exakt vilken sanning som är korrekt. Kastades verkligen de tre katolikerna ut genom just det fönster i Prag som tjeckerna hävdar? Hur vet jag att de inte kastades ut genom ett fönster på andra sidan av huset, med bara några meters fallhöjd? Och hur vet jag att det verkligen är den danske astronomen Tycho Brahe som ligger under hällen med denna påskrift i Týnkyrkan, en halvtimmes promenad därifrån?

Verkligheten kan och måste alltid ifrågasättas med källkritik. Men utan en verklighet att utgå ifrån faller även källkritiken samman och ersätts av idel narrspel och gissningar.

En ny svensk historia?

Dick Harrison

Måndag, 24 Augusti 2009 10:27

I de flesta kulturländer, i synnerhet i den välmående i-värld där det finns ekonomiska medel att tillgå för en omfattande produktion av facklitteratur, publiceras med jämna mellanrum ambitiösa flerbandsverk om ländernas historia. Därmed avser jag inte volymer med anekdotiska nedslag i det förflutna eller snabbskrivna journalistiska översikter, utan gedigna, forskningsmässigt uppdaterade synteser.

Varför? Därför att det finns en allmän uppfattning om att detta är viktigt. Historia är ett alldeles för farligt ämne - det vill säga om det missbrukas - för att lämnas därhän.

Läs mer

Varför nationaldag?

Dick Harrison

Måndag, 15 Juni 2009 10:31

Sedan ett par år firar Sverige sin nationaldag den 6 juni. Officiellt. Det vill säga vi som bor i Sverige är lediga och behöver inte gå till jobbet på den dagen. Reformen möjliggjordes genom att riksdagen avskaffade Annandag Pingst, en i min - och många andras - mening mycket negativ förändring eftersom annandagen infaller under årets allra fagraste tid och inte förknippades med någonting mer än avkoppling och lugn och ro på vad som annars skulle ha varit en stressig måndag. Men riksdagen bestämmer, och därför blev det som det blev. Ut åkte den lediga måndagen, in kom den 6 juni.

Varför? Till de vanligaste frågor som jag får helt felaktiga svar på hör frågan: "varför firar vi nationaldag den 6 juni?" Nästan ingen vet. Okunnigheten var lika stor när jag växte upp, på 1970-talet, då en och annan grabb i kvarteret inbillade sig att det var för att Björn Borg föddes den 6 juni. I min egen familj var det enklare. Pappa var också född den 6 juni, så det var självklart att det var honom vi firade.

Ett av de svar som brukar cirkulera i föreläsningspubliker, i uppslagsverk och på internet är att det har något med Gustav Vasa att göra. Att Gustav Vasa kröntes till kung, eller valdes till kung, eller tågade in i Stockholm, eller åkte Vasaloppet, eller uppfann riksdagen, eller något liknande. Ett annat svar, inte lika frekvent, är att det hör ihop med 1809. Att det var då Sverige miste Finland, eller valde Bernadotte till kung, eller slöt fred med ryssen, eller fick en ny regeringsform, eller något sådant.

I båda fallen är svaret felaktigt. Det stämmer att Gustav Vasa valdes till kung vid ett möte i Strängnäs den 6 juni 1523, men på 1500-talet användes den julianska tideräkningen i Sverige. Med vårt nuvarande sätt att räkna ägde kungavalet rum i mitten av juni och inte i början av månaden. Dessutom var själva kungavalet betydligt mindre väsentligt än många andra händelser som ägde rum på det oroliga 1520-talet. Det stämmer också att den nya regeringsformen godkändes av hertig Karl den 6 juni 1809, men det som verkligen betydde något var att fyrståndsriksdagen accepterade förslaget, och det skedde inte på detta datum. Adel, präster och borgare antog reformen den 5 juni, bondeståndet först den 27 juni. Hertigens godkännande var först och främst av vikt för att hertigen skulle få krönas till kung, något som också skedde, närmare bestämt den 29 juni. Och inget ont om Karl XIII, men han har knappast gått till historien som en av rikets mer lysande monarker.

Så fort man börjar skärskåda 1523 års och 1809 års händelser finner man att det är något som inte står rätt till. Varför firar svenskarna två händelser som, när allt kommer omkring, är av marginell relevans för rikshistorien? Ingendera händelsen kan jämföras med de händelser som ligger till grund för de amerikanska, franska, finska eller norska nationaldagarna. Varför?
F
För att få svaret måste vi söka oss tillbaka till de decennier då svenskheten och den svenska nationalkänslan konstruerades som allra mest effektivt, det vill säga under decennierna kring 1900. Det var då Carl Larsson, Verner von Heidenstam och andra målare och diktare skapade en vision om det typiskt svenska. Det var då litografier av kungahuset började spikas upp i bondstugorna och den allmänna värnplikten gjorde alla svenska gossar till svenska soldater. Det var punschpatriotismens epok, Oscar II:s och Gustaf V:s tid. En av stora banbrytarna för svenskheten, friluftsmuseet Skansens och Nordiska museets skapare Artur Hazelius (1833-1901), tog initiativ till mängder av nationalistiska fester. Motiven var inte enbart nationalistiska; Hazelius insåg även det ekonomiska värdet av dylika fester. Ju fler betalande besökare på Skansen, desto bättre för affärerna.

Under åren efter Skansens invigning 1891 organiserades följaktligen flera nationella fester på museiområdet. Till sommarbegivenheterna hörde flaggfester, vid vilka den blågula fanan skulle firas. Detta var en stor nyhet: före 1870-talet hade flaggan knappast brukats annat än till sjöss. De flesta svenskar visste inte ens hur den såg ut. Enligt en skröna, som mycket väl kan vara sann, inledde man firandet med att hylla flaggan under flera dagar i juni månad, men eftersom firandet var ovanligt lyckat just den 6 juni - det regnade minst då - fastnade Hazelius år 1893 för just detta datum. Därefter blev det kutym att låta skolbarn tåga i led och fira svenska flaggan just den 6 juni. 1916, mitt under första världskrigets oroliga tid, då behovet av nationell samhörighet var ovanligt stort, döptes 6 juni till "Svenska flaggans dag". Det var denna dag som 1983 döptes om till nationaldag och som 2005 blev helgdag.

När man väl hade fastnat för den 6 juni behövde organisatörerna en officiell och värdig orsak till att fira just detta datum. Man undersökte förmodligen vad som hade hänt just den 6 juni under tidigare år. Man hittade 1809 och 1523. Det fick duga. Men datumet var inte ohotat. Röster höjdes i ett tidigt skede för 6 november (Gustav II Adolfs dödsdag) och 30 november (Karl XII:s dödsdag), två andra datum som även de var föremål för firande under decennierna kring 1900. Det som gjorde att den 6 juni segrade var sannolikt det myckna flaggviftandet i kombination med det faktum att juni är en trevligare utomhusmånad än november.

Det är så vi skapar våra nationella helger och myter. Genom praxis, rutin, uppfinningsförmåga och ren slump.