Dick Harrison

Verklig och overklig historia

Dick Harrison

Måndag, 9 November 2009 10:43

För några dagar sedan såg jag för första gången i mitt liv Fönstret. Fönstret med stort F. Fönstret som bevittnade upptakten till en av den europeiska historiens mest förödande - och i svensk och finsk historia mest lovsjungna - väpnade konflikter, trettioåriga kriget. Det var förbjudet att fotografera, men salsvakten tittade åt ett annat håll och jag kunde inte låta bli. Kameran drogs fram och Fönstret förevigades. Liksom utsikten, säkert icke helt olik den utsikt som Vilém Slavata av Chlum och greve Jaroslav Bořita av Martinice samt deras olycklige skrivare Filip möttes av när de kastats ut ur fönstret - defenestrerats - den 23 maj 1618 och störtade ned mot den räddande dynghögen i vallgraven nedanför det gamla slottet i Prag.

Det var samma känsla som när jag för några år sedan stod i ett gemak i Holyrood Palace i Edinburgh och betraktade just den del av rummet där David Rizzio, Maria Stuarts sekreterare, skall ha knivhuggits till döds av skotska adelsmän den 9 mars 1566, allt medan den förfärade drottningen tittade på. Det handlar om närvaro, och det handlar om verklighet.

Känslan är speciell. Detta är verkliga platser, inte fiktiva platser. Det var verkligen här det hände - defenestreringen, överfallet, mordet. Det är raka motsatsen mot att se en film, besöka en inspelningsplats, delta i ett bygdespel eller ingå i någon annan typ av projekt som förvandlar historiska minnen till virtuell verklighet, till fejk-historia. Vid fönstret i Prag, liksom i kammaren i Edinburgh, är vi fjärran från de vallar på Kronborgs slott i Helsingör där Hamlet aldrig har vandrat, fjärran från den påhittade etniska antagonismen i Ivanhoe, fjärran från den förvridna medeltidsbilden i Mel Gibsons Braveheart.

Det finns platser där verklighet och fejk bokstavligt talat möter varandra. I Länsmuseet i halländska Varberg förvaras det medeltida Nordeuropas mest välbevarade lik, en man som dog (troligen mördades) i mitten av 1300-talet. Efter fyndplatsen, Bockstens mosse, går han under beteckningen Bockstensmannen. Skelett, hud, hår, muskulatur och till och med hjärnsubstans finns kvar, liksom kjortel, struthätta, mantel, hosor, remmar, läderskor, tygpåse, bälte, gehäng, etui samt två knivar med slidor. Ett par meter från liket står en modern replik, en exakt avbildning i naturlig storlek av hur Bockstensmannen såg ut vid tiden för sin död. Rekonstruktionen är fenomenalt skickligt gjord - men likväl är den bara en kopia. Att betrakta originalet i glasmontern bredvid skänker en helt annan upplevelse av verklighet och närvaro.

Problemet är att kopiorna håller på att ta över. Genom dramatiseringar, re-enactments, tv-serier och filmer tornar den virtuella historien upp sig som mer påtaglig, mer inflytelserik och för många betraktare säkert mer äkta än den riktiga historien. När svenska romanläsare föreställer sig en nordisk korsfarare under medeltiden tänker flertalet på den av Jan Guillou påhittade riddar Arn Magnusson, medan det stora antalet dokumenterade skandinaviska korsfarare är dem okända. Hur många har idag hört talas om svensken Karl Ulfsson, en äkta "Guds riddare", som stupade vid Durben 1260 och vars beundransvärda död noterades i många skrifter? Inte många.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot att man levandegör historien genom fiktionalisering. Re-enacta gärna slagen vid Oravais och Sävar, om det fyller en god, historieförmedlande funktion. Fyll gärna våra gamla klosterruiner - Vadstena, Nådendal, Alvastra, och de andra - med goda exempelfigurer vars existens är pedagogiskt motiverade, trots att de är påhittade. Som den feta Bengta, en fiktiv nunna som möter besökaren på skyltar i ruinerna efter cisterciensklostret i Riseberga i Närke. Bengta och andra nunnor, även de fiktiva, används för att förmedla ett budskap till nutidsmänniskor som behöver historiska personer att identifiera sig med. Med Bengtas hjälp kan en besökare lättare förstå hur det var att leva i ett medeltida kloster.

Alltför många fiktionaliseringar riskerar emellertid att sätta verkligheten på undantag. Fejk besegrar sanning. Och i en tid då historien utsätts för attacker, då diverse politiska grupperingar målar upp sina egna visioner av det förflutna, blir verkligheten en resurs som vi inte har råd att undvara. Den verkliga platsen, det verkliga vapnet, den verkliga graven, det verkliga skelettet och det verkliga fönstret kan aldrig ersättas av kopior och förfalskningar, hur goda och välmotiverade de än må vara.

Sedan är det en annan sak att vi inte alltid kan vara säkra på exakt vilken sanning som är korrekt. Kastades verkligen de tre katolikerna ut genom just det fönster i Prag som tjeckerna hävdar? Hur vet jag att de inte kastades ut genom ett fönster på andra sidan av huset, med bara några meters fallhöjd? Och hur vet jag att det verkligen är den danske astronomen Tycho Brahe som ligger under hällen med denna påskrift i Týnkyrkan, en halvtimmes promenad därifrån?

Verkligheten kan och måste alltid ifrågasättas med källkritik. Men utan en verklighet att utgå ifrån faller även källkritiken samman och ersätts av idel narrspel och gissningar.

 

En ny svensk historia?

Dick Harrison

Måndag, 24 Augusti 2009 09:27

I de flesta kulturländer, i synnerhet i den välmående i-värld där det finns ekonomiska medel att tillgå för en omfattande produktion av facklitteratur, publiceras med jämna mellanrum ambitiösa flerbandsverk om ländernas historia. Därmed avser jag inte volymer med anekdotiska nedslag i det förflutna eller snabbskrivna journalistiska översikter, utan gedigna, forskningsmässigt uppdaterade synteser.

Varför? Därför att det finns en allmän uppfattning om att detta är viktigt. Historia är ett alldeles för farligt ämne - det vill säga om det missbrukas - för att lämnas därhän.

Läs mer

Varför nationaldag?

Dick Harrison

Måndag, 15 Juni 2009 09:31

Sedan ett par år firar Sverige sin nationaldag den 6 juni. Officiellt. Det vill säga vi som bor i Sverige är lediga och behöver inte gå till jobbet på den dagen. Reformen möjliggjordes genom att riksdagen avskaffade Annandag Pingst, en i min - och många andras - mening mycket negativ förändring eftersom annandagen infaller under årets allra fagraste tid och inte förknippades med någonting mer än avkoppling och lugn och ro på vad som annars skulle ha varit en stressig måndag. Men riksdagen bestämmer, och därför blev det som det blev. Ut åkte den lediga måndagen, in kom den 6 juni.

Varför? Till de vanligaste frågor som jag får helt felaktiga svar på hör frågan: "varför firar vi nationaldag den 6 juni?" Nästan ingen vet. Okunnigheten var lika stor när jag växte upp, på 1970-talet, då en och annan grabb i kvarteret inbillade sig att det var för att Björn Borg föddes den 6 juni. I min egen familj var det enklare. Pappa var också född den 6 juni, så det var självklart att det var honom vi firade.

Ett av de svar som brukar cirkulera i föreläsningspubliker, i uppslagsverk och på internet är att det har något med Gustav Vasa att göra. Att Gustav Vasa kröntes till kung, eller valdes till kung, eller tågade in i Stockholm, eller åkte Vasaloppet, eller uppfann riksdagen, eller något liknande. Ett annat svar, inte lika frekvent, är att det hör ihop med 1809. Att det var då Sverige miste Finland, eller valde Bernadotte till kung, eller slöt fred med ryssen, eller fick en ny regeringsform, eller något sådant.

I båda fallen är svaret felaktigt. Det stämmer att Gustav Vasa valdes till kung vid ett möte i Strängnäs den 6 juni 1523, men på 1500-talet användes den julianska tideräkningen i Sverige. Med vårt nuvarande sätt att räkna ägde kungavalet rum i mitten av juni och inte i början av månaden. Dessutom var själva kungavalet betydligt mindre väsentligt än många andra händelser som ägde rum på det oroliga 1520-talet. Det stämmer också att den nya regeringsformen godkändes av hertig Karl den 6 juni 1809, men det som verkligen betydde något var att fyrståndsriksdagen accepterade förslaget, och det skedde inte på detta datum. Adel, präster och borgare antog reformen den 5 juni, bondeståndet först den 27 juni. Hertigens godkännande var först och främst av vikt för att hertigen skulle få krönas till kung, något som också skedde, närmare bestämt den 29 juni. Och inget ont om Karl XIII, men han har knappast gått till historien som en av rikets mer lysande monarker.

Så fort man börjar skärskåda 1523 års och 1809 års händelser finner man att det är något som inte står rätt till. Varför firar svenskarna två händelser som, när allt kommer omkring, är av marginell relevans för rikshistorien? Ingendera händelsen kan jämföras med de händelser som ligger till grund för de amerikanska, franska, finska eller norska nationaldagarna. Varför?
F
För att få svaret måste vi söka oss tillbaka till de decennier då svenskheten och den svenska nationalkänslan konstruerades som allra mest effektivt, det vill säga under decennierna kring 1900. Det var då Carl Larsson, Verner von Heidenstam och andra målare och diktare skapade en vision om det typiskt svenska. Det var då litografier av kungahuset började spikas upp i bondstugorna och den allmänna värnplikten gjorde alla svenska gossar till svenska soldater. Det var punschpatriotismens epok, Oscar II:s och Gustaf V:s tid. En av stora banbrytarna för svenskheten, friluftsmuseet Skansens och Nordiska museets skapare Artur Hazelius (1833-1901), tog initiativ till mängder av nationalistiska fester. Motiven var inte enbart nationalistiska; Hazelius insåg även det ekonomiska värdet av dylika fester. Ju fler betalande besökare på Skansen, desto bättre för affärerna.

Under åren efter Skansens invigning 1891 organiserades följaktligen flera nationella fester på museiområdet. Till sommarbegivenheterna hörde flaggfester, vid vilka den blågula fanan skulle firas. Detta var en stor nyhet: före 1870-talet hade flaggan knappast brukats annat än till sjöss. De flesta svenskar visste inte ens hur den såg ut. Enligt en skröna, som mycket väl kan vara sann, inledde man firandet med att hylla flaggan under flera dagar i juni månad, men eftersom firandet var ovanligt lyckat just den 6 juni - det regnade minst då - fastnade Hazelius år 1893 för just detta datum. Därefter blev det kutym att låta skolbarn tåga i led och fira svenska flaggan just den 6 juni. 1916, mitt under första världskrigets oroliga tid, då behovet av nationell samhörighet var ovanligt stort, döptes 6 juni till "Svenska flaggans dag". Det var denna dag som 1983 döptes om till nationaldag och som 2005 blev helgdag.

När man väl hade fastnat för den 6 juni behövde organisatörerna en officiell och värdig orsak till att fira just detta datum. Man undersökte förmodligen vad som hade hänt just den 6 juni under tidigare år. Man hittade 1809 och 1523. Det fick duga. Men datumet var inte ohotat. Röster höjdes i ett tidigt skede för 6 november (Gustav II Adolfs dödsdag) och 30 november (Karl XII:s dödsdag), två andra datum som även de var föremål för firande under decennierna kring 1900. Det som gjorde att den 6 juni segrade var sannolikt det myckna flaggviftandet i kombination med det faktum att juni är en trevligare utomhusmånad än november.

Det är så vi skapar våra nationella helger och myter. Genom praxis, rutin, uppfinningsförmåga och ren slump.

 

Betraktelse utifrån en stekpanna

Dick Harrison

Tisdag, 14 April 2009 09:59

Stekpannan kostade 30 mark. Det står så, noggrant uppfört på latin i räkenskaperna: Item pro j sartagine xxx marcas. Året var 1365 och platsen Nyköping.
Herr Raven van Barnekow, bördig från Mecklenburg, hade anförtrotts ett omfattande fögderi i Mellansverige, med Nyköping som residensstad. Det var, strikt ekonomiskt sett, en enorm felinvestering av herr Raven att acceptera uppdraget. Med undantag för inkomsterna från Dalarnas gruvor gick fögderiet med förlust. Stor förlust. Herr Raven måste alltså låna ut väldiga summor ur egen ficka till statsmakten för att den lokala förvaltningens ekonomi skulle fungera. Det slutade med att kungen tvingades överlåta hela länet till mecklenburgaren som pant tills skulden var betald. Ingen var nöjd med detta, men ingen kunde göra något åt det. Att vara kung och fogde i digerdödens kölvatten var inte lätt.
Alltså måste man vara noggrann. Varje utgift skulle bokföras och granskas. Därför känner vi till stekpannan. Eftersom stekpannan kostade hela 30 mark måste det ha varit en verkligt viktig och präktig stekpanna, i synnerhet om man jämför med andra utgifter i fögderiet. De flesta hästar som inköptes eller förlorades i tjänsten betingade ett pris av mindre än 30 mark. När Nyköpings hus skulle få nya lås kostade den samlade mekaniken 6 mark. De kvinnor som ägnade sig åt att göra malt fick sammanlagt 20 mark i lön. Och så vidare. Stekpannan måste ha varit exceptionell.
Men min poäng är inte att herren till Nyköpings hus på 1360-talet var en gourmet/gourmand som prioriterade mat framför allt annat, som om han varit en karaktär i filmen Råttatouille. Min poäng är att vi vet allt detta. Via räkenskapsböcker, tänkeböcker, jordeböcker, rimkrönikor, diarier och annaler kan vi kika rakt in i det fjärran förflutna och rekonstruera kungariket Sveriges medeltid i detalj. Då finner vi sådana personer som Raven van Barnekow, den tyske fogden med stekpannan. Vi finner en värld som påminner ganska lite om vår nuvarande, i synnerhet om vi börjar ställa frågor om folks språk och etniska tillhörighet. Vi finner ett samhälle som får vårt eget stolta poängterande av vår "mångkulturella" värld att ställas på huvudet.
I medeltidens Stockholm talades fyra stora språk: tyska, svenska, finska och latin. Om man ville göra sig förstådd bland stockholmarna måste man vara minst trespråkig. Det var förmodligen flertalet invånare också, annars hade inte stadslivet fungerat. Situationen var likartad i städer som Visby och Åbo, liksom på flertalet större fästningar i Östersjöområdet. Tack vare en annan bevarad räkenskapsbok, som fördes på order av länsherren Ivar Axelsson på 1480-talet, vet vi att den gotländska fästningen Visborgs ganska lilla tjänarstab och garnison - som mest cirka 200 personer sommartid: krigare, hantverkare, skeppare, kökspersonal - bestod av jyllänningar, skåningar, tyskar, holländare, schweizare, ester, dalkarlar och finnar. Raven van Barnekow hade haft cirka 300 personer att bestämma över i Nyköping ett sekel tidigare, förmodligen med samma karaktär av språkligt heterogen främlingslegion.
När jag analyserar senmedeltidens, eller för den delen 1600-talets och 1700-talets, nordeuropeiska samhälle är det med en lika stor känsla av glädje över att jag inte lever då - med dåtidens kyla, bristande bekvämlighet, usla hygien och pestepidemier - som fascination över hur självklart och, i regel, oproblematiskt det var att utveckla flerspråkiga vardagskulturer.
Alla nutida debatter om språk är mer eller mindre färgade av nationalismens framväxt på 1800-talet. Ett modernt språk är en dialekt med armé och flotta, något som våra förfäder utformade av politiska skäl för mellan 100 och 150 år sedan. Dessförinnan var det helt annorlunda. Om man arbetade åt herr Ivar på Visborg eller åt herr Raven på Nyköpings hus, eller om man var handelsman eller hantverkare i en någorlunda betydande stad, var man så illa tvungen att utveckla en funktionell flerspråkighet.
I efterhand har dylika situationer inte sällan utsatts för historieförfalskning, eller åtminstone för grova förvrängningar av fakta. Fiendskapen mellan tyska och svenska borgare, mellan utländska fogdar och inhemska bönder, har överdramatiserats på ett sätt som är lätt att avslöja men svårt att sudda ut ur det kollektiva folkminnet. Vi har skrivit tillbaka betydande delar av den moderna nationalismen till det förflutna - där den inte hör hemma.
Historien är en reservoar av mänskliga erfarenheter. Som historiker ser man inte bara nackdelar och brister i det förflutna. Man drar också lärdomar. När jag läser om herr Ravens stekpanna och herr Ivars främlingslegion känner jag instinktivt en språklig fattigdom, ett underläge, i förhållande till dåtidens små men funktionella miljöer. I nutidens språkdiskussioner är det officiella huvudproblemet ofta vilket språk vi skall använda, vad vi skall utgå ifrån som standard, istället för att betrakta språkvärlden som en rik flora av möjligheter och ställa oss frågan hur många språk vi kan lära oss att hantera.
Raven van Barnekow hade inte förstått diskussionerna om svenska eller finska, eller diskussionerna om flamländska eller franska, eller diskussionerna om engelska eller spanska. Han hade sett till att lära sig de språk han behövde och utnyttjat kunskaperna till det som verkligen betydde något. Som att skaffa sig bästa möjliga stekpanna.

 

Jubileum för vad?

Dick Harrison

Måndag, 26 Januari 2009 08:00

Ingen med ett minimum av historiskt intresse lär ha undgått att det för närvarande väller en våg av krigiska jubileer över Sverige och Finland. Det har gått två sekler sedan det gemensamma riket sprängdes. För två sekler sedan växlade nordisk historia in på ett nytt spår.

Läs mer