En ny svensk historia?

Måndag, 24 Augusti 2009 09:27

Dick Harrison

I de flesta kulturländer, i synnerhet i den välmående i-värld där det finns ekonomiska medel att tillgå för en omfattande produktion av facklitteratur, publiceras med jämna mellanrum ambitiösa flerbandsverk om ländernas historia. Därmed avser jag inte volymer med anekdotiska nedslag i det förflutna eller snabbskrivna journalistiska översikter, utan gedigna, forskningsmässigt uppdaterade synteser.

Varför? Därför att det finns en allmän uppfattning om att detta är viktigt. Historia är ett alldeles för farligt ämne - det vill säga om det missbrukas - för att lämnas därhän.
Undantaget är Sverige. Medan den läsande allmänheten i Finland, Danmark och Norge kontinuerligt har kunnat ta del av de senaste rönen inom respektive lands historia gjorde utvecklingen i Sverige halt för ett halvt sekel sedan. På 1960-talet publicerades Bonniers Den svenska historien, ett arbete som reflekterade 1950-talets forskningsläge.

Inte förrän i år, om några veckor, tas ett första steg för att korrigera eftersläpningen i och med att band 1 och 2 i Norstedts storsatsning Sveriges historia (inalles åtta band) ser dagens ljus. Skribenterna är hämtade från både Sverige och Finland. Bandet om stormaktstiden skrivs således av Nils Erik Villstrand, professor i Åbo.

Eftersom jag har arbetat med historia, både forskning och undervisning, i hela mitt vuxna liv, och eftersom jag är djupt involverad i Norstedts projekt (i egenskap av huvudredaktör), har jag haft många tillfällen att reflektera över denna märkliga svenska särutveckling. Är svenskarna ovanligt ointresserade av det förflutna? Och i så fall - hur kan det komma sig?

Ju mer jag har grubblat över problemet, desto mer har jag tvingats dra slutsatsen att Sveriges befolkning generellt sett är mindre intresserad av det förflutna än så gott som alla andra folk i den av mig kända världen. På vissa punkter är okunskapen hisnande. Det är inte ovanligt att jag möter universitetsstuderande i ämnet historia som har svårt att placera medeltiden rätt kronologiskt (epoken blandas ofta ihop med antiken), som inte vet att Sverige och Finland var samma rike före 1809, som tror att riket inte hade några kungar före Gustav Vasa. Och så vidare.

Skälet till ointresset är inte svårt att slå fast. Senaste, och förhoppningsvis sista, gången Sverige låg i krig med ett annat land (Norge) var 1814. Därefter har Sverige haft kontinuerlig fred, ett världsrekord som förvisso har varit en välsignelse för befolkningen men som har kommit att urholka intresset för historia.

Behovet av historia är nämligen intimt förknippat med behovet av att konfrontera ett trauma, och stora nationella trauman bottnar i krig. En tysk kommer inte runt Hitler och Förintelsen. En italienare kommer svårligen förbi Mussolini. Norrmän och danskar har levt med minnet av ockupationen, quislingarna och motståndsrörelsen ända sedan 1945.

I Finlands fall är det ännu tydligare. Under de decennier som följde på 1917 upplevde den unga nationen det ena blodiga historiska traumat efter det andra. Att i detta läge inte vara intresserad av det förflutna är omöjligt. Historien finns alltid där eftersom man alltid måste förhålla sig till den, alltid måste relatera till de trauman som man inte kan springa ifrån även om man hade önskat det.

Behovet av att läsa och skapa historiska berättelser leder lätt vidare till ett genuint intresse av att ta reda på vad som egentligen hände, hur historien gestaltade sig.

Men inte i Sverige. Under nästan hela 1900-talet sattes historien på undantag. Ämnet skars ned till ett minimum i skolorna. I politiska kretsar, från höger till vänster, slutade man att hänvisa till historiska exempel och nyttja historiska metaforer. På universiteten blev historia ett specialiserat fackämne vars upprätthållare i allt mindre utsträckning populariserade sina rön.

När lågvattenmärket nåddes på 1970-talet och 1980-talet betraktades man som en märklig kuf om man var så intresserad av historia att man ville studera ämnet och ägna sig åt forskning. Jag minns vad man sade till mig. "Det där gamla har aldrig existerat." "Sluta nu med de där dumheterna." "Det är nutiden och framtiden som är viktiga, inte historien."

Nu har det vänt. I svallvågorna efter 1990-talets omvälvningar - nedrustningen av välfärdsstaten, EU-inträdet, flyktinginvandringen, med mera - har den svenska nationalstaten och den svenska identiteten fått så många spännande frågetecken i marginalen att sökandet efter historiska belysningar av nutidens problem upplever en senkommen renässans.

På kort tid har Sverige fått ett flertal historiska tidskrifter som riktar sig till allmänheten. Alla bokförlag med självaktning har en historisk bokutgivning. Och just nu produceras, som nämnts, åtta band om landets historia från stenålder till idag.

Vad ingen vet - inte än - är vilken historisk vision av det förflutna som detta nyuppflammande intresse kommer att resultera i. De som köper de svenska historiska tidskrifterna är främst män, och de vill helst läsa om kungar och krig, företrädesvis stormaktstidens eller andra världskriget. Dagens akademiker är snarare intresserade av socialhistoria och genusfrågor.

Men hur kommer den vanliga svenskens och svenskans bild av det förflutna att se ut när historierenässansen har hunnit avsätta rejäla spår i den folkliga mentaliteten?

2 Kommentarer

Som invandrare till Sverige

skriven av Magnus Nyberg den 25.8.2009

för många år sedan kom jag ofta att förundra mig över svenskarnas okunskap, eller snarare ointresse, för historiska skeenden. Så småningom insåg jag att det var just resultatet av att Sverige inte krigat på så länge. Gott och väl så långt.

För den intresserade har historien mycket att ge. För de flesta är den väl en samling mer eller mindre spännande sammanhängande berättelser. För mig blev den till slut en förklaring till, i det här fallet, stora delar av de svenska och finska folkens nationalkaraktärer. Inte bara så att historien danade karaktärerna, utan också att folken eller deras stormän danade historien så som den blev.

För ett antal år sedan blev det till att läsa både Grimberg och Starbäck. Det var visst 14 000 sidor, allt under en semestermånad. Det gav mycket. Grimberg var ju tendentiös, Starbäck mindre tidsbunden, och tillsammans gav de en gedigen insyn. Vi får hoppas att Norstedts och Dick Harrison skapar något som håller i hundra år.

Slutligen vill jag för Magma påpeka ett programfel. När man skrivit några rader i kommentarrutan försvinner plötsligt högerkanten i rutan, och raderna blir oändligt långa. Det gör att överblick och redigering väsentligt försvåras. Ha vänligheten att rätta till det här. Då kanske ni också får fler - och bättre - kommentarer.

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

På tiden

skriven av Margareta Ginman den 30.9.2009

Vi är då tydligen för en gång skull snäppet vassare än Sverige. Här vi har redan för länge sedan fått en reviderad upplagan av Finlands historia såväl i bok- som i webbform. Och trots att historieundervisningen i grundskolan haft en ett uselt urval då det gäller historiska kurser har vi nu avsevärt förbättrat bristerna, i.o.m. att vi nu mer eller mindre med våld blivit introducerade i förhållandena under 1808-9 års krig, i så rikliga mått att den som har kunnat undgå detta nog har varit skicklig.... Vi har under det senast året haft krigshistoria i form av artiklar, föreläsningar, firanden, skådespel och evenemang av allehanda slag. Speciellt en finlandssvensk kommer nog inte förbi den här delen av det historiska skeendet i vårt land. Det försiggick ju till stora delar på finlandssvenskt territorium.

Jag kan gott underskriva Harrisons påstående att ”man på 1970-talet och 1980-talet betraktades som en märklig kuf om man var så intresserad av historia att man ville studera ämnet och ägna sig åt forskning”. Och inte bara då, den stämpel ska väl vi med intresse för historia få bära genom alla tider.

Jag har själv upplevt Dick Harrison under ett seminarium i Kvinnohistoria i Mariehamn för ett antal år sedan och jag kan intyga att han verkligen är en medryckande person. Då han inledningsvis öppnade munnen för att presentera sitt ämne stängde han den inte på en och en halv timme och ut rann strida floder av allsköns historiskt fakta i en aldrig sinande ström .... Tempot var hektiskt och medryckande, ingen löpte risken att ramla av och ingen hade den ringaste chans för en tupplur. En fascinerande man som framför ett fascinerande ämne.

Då man läser han artikel kan man bara konstatera att det är då för väl att också svenskarna äntligen har vaknat .....

Röster: +1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp