Sök

Kolumnister Dick Harrison Glömda städers öden

Glömda städers öden

Dick Harrison

För flertalet av oss är glömda, av naturen förborgade städer något som hör äventyrsfilmerna och pojkböckerna till. Företeelsen förknippas med arabiska öknar, afrikanska och indiska djungler, dimmiga berg i Anderna och andra exotiska platser. Vad skulle vi göra om man plötsligt råkade hitta en glömd stad på våra egna breddgrader?

Detta inträffade faktiskt för inte så länge sedan på Falsterbonäset, längst ned på Sveriges sydvästligaste spets. I och för sig var det ingen hemlighet att det legat stadsbebyggelse där, föregångare till dagens skånska småstäder Skanör och Falsterbo. Men exakt var det medeltida Falsterbo legat har varit okänt.

Till saken hör att detta inte är att betrakta som marginalkunskap om historiskt sett perifera angelägenheter. Falsterbo är inte vilken stad som helst. Orten, ursprungligen ett fiskeläge, är känd genom skriftliga källor sedan 1200-talets första hälft. Därefter, särskilt på 1300- och 1400-talen, dominerade staden den så kallade Skånemarknaden, en av det medeltida Nordeuropas allra främsta kommersiella arenor. Platsen för den årliga marknaden (mellan den 15 augusti och den 9 oktober) skiftade visserligen, men Falsterbo blev tack vare sitt optimala läge den populäraste mötesorten. På grund av den rika förekomsten av sill - basföda för otaliga människor i Östersjövärlden - i Öresund och närheten till saltproducenterna i Lüneburg kom Falsterbo att framstå som en idealisk mötesplats för sillfiskare, sillköpare, sillkonserverare och folk som ville passa på att profitera på alla dessa människors närvaro.

Med sillhandeln som bas blomstrade kommersen med textilier, vin, metaller, spannmål, timmer, hästar, vax, humle, hampa och mycket mer. Dessutom sålde lokala hantverkare och bönder egna varor, inte minst oxar och ved. Räkenskaper från Lübeck i slutet av 1300-talet visar att man till och med nyttjade Skånemarknaden till att köpa flamländska produkter, öl från Hamburg, västeuropeiska tyger samt kryddor, ris, alun och färg från fjärran länder. Vi har även belägg för små bodar, där stora mängder öl bjöds ut av lokala kvinnor ("ölkoner"). Av dokument från 1267 framgår att Skånemarknaden också var scen för prostitution. Ett fyrtiotal prostituerade, som var på väg till Falsterbonäset från Rostock, drunknade detta år när skeppet förliste.

Skånemarknaden dominerades av hansestäderna Lübeck, Hamburg, Wismar, Rostock och Kiel. Under andra hälften av 1200-talet skaffade de sig egna kvarter, så kallade fit, för vilka de erlade tomtavgifter till danska kronan. Omkring 25 tyska och nederländska städer förfogade vid något tillfälle över sådana tomter, där köpmännen uppehöll sig under marknadstiden. Här rensades fisken av kvinnor (s.k. gelleconen), varefter den saltades och förpackades i tunnor av andra kvinnor (s.k. leggheconen). Slutligen lastades tunnorna ombord på vagnar och fördes bort till de väntande koggarna i Höllviken.

På grund av de stora rikedomar som genererades på Skånemarknaden blev Falsterbo ofta indraget i storpolitiska duster. De tyska köpmännen stred för sina privilegier samtidigt som den danske kungen ville utnyttja marknaden till att berika sig själv genom tullar och skatter, vilka drevs in av fogdar och knektar. Kampen kulminerade i slutet av 1360-talet. Efter ett blodigt krig lyckades hansestäderna genomdriva freden i Stralsund år 1370, som gav dem total kontroll över marknaden under femton år.

Falsterbo förblev en internationell handels- och fiskemetropol under 1400-talet, men från och med 1500-talet inträdde en kraftig tillbakagång. Den medeltida stadsbebyggelsen försvann och ersattes av en småstad som i modern tid räknas som en liten idyll. Av den medeltida stadens profana bebyggelse återstår ingenting. Fram till alldeles nyligen har vi inte ens känt till var det medeltida Falsterbo låg.

Men härom året hände något. På 1970-talet revs Strandhotellet, som, vilket framgår av namnet, stått inte långt från Falsterbos strand. Under medeltiden hade området legat i närheten av den tyska staden Anklams fit, men mer än så visste man inte. Tomten förblev länge obebodd och gick under beteckningen Falsterbo 2:22. Trots att området för säkerhets skull definierades som fast fornlämning gjordes ingen utgrävning förrän några entreprenörer nyligen beslöt sig för att exploatera tomten genom att bygga lägenheter. Enligt svensk lag måste en exploatör släppa in arkeologer för provgrävningar innan det planerade arbetet kan påbörjas.

En arkeologisk förundersökning genomfördes. Det var inget större projekt, blott ett översiktligt och geografiskt begränsat arbete. Men det var fullt tillräckligt för att avslöja en glömd stad. I hela området visade det sig finnas mycket gamla kulturlager, vars yngsta fas tack vare de keramiska fynden kan dateras till 1400-talet. Eftersom mur- och taktegel påträffades i relativt stora kvantiteter kan vi utgå från att bebyggelsen i viss utsträckning har bestått av murade hus.

Eftersom tjocka lager av flygsand har lagt sig över de gamla resterna av medeltida konstruktioner är det ingen djärv gissning att påstå att åtskilligt är bevarat och återstår att gräva ut. Sanden har skyddat medeltida kulturlager från mänskliga ingrepp. Det f.d. Strandhotellets uppförande och drift skadade huvudsakligen lager från 1600- och 1700-talen. Under hotellkällarens gamla betonggolv återstår fortfarande omkring 60 centimeters sandigt kulturlager.

Ergo: en försvunnen stad har återfunnits, därtill en av Nordens ekonomhistoriskt sett allra intressantaste orter, som blomstrade i en nyckelfas av övergången från medeltida ekonomi till handelskapitalism. I 1300- och 1400-talens Falsterbo förvandlades en äldre marknadsplats till stad, detta som en direkt följd av kommersiell dynamik, vars rester bara ligger och väntar på att bli uppgrävda och analyserade. Lokala politiker, företagare och kulturpersonligheter borde prisa högre makter och tacka sin lyckliga stjärna för att de har en vetenskaplig guldgruva runt om hörnet, dessutom på en naturskön plats som är dömd att locka nyfikna besökare till kommunen. Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet att gräva ut området och låta fynden berika våra kunskaper om stadsliv och handel för mer än ett halvt millennium sedan. Falsterbo borde vara en nordeuropeisk sensation av första rangen.

Men så är inte fallet. Falsterbofyndet är en svensk icke-nyhet. Det har stått några artiklar i lokalpressen och i en och annan blogg, men inte mer. Entreprenörerna förefaller mest betrakta upptäckten av den försvunna staden som en olycklig slump, ett hinder för exploateringsplanerna. Kommunen och länsstyrelsen är till synes ointresserade av en större utgrävning som kan bromsa eller rentav sabotera för husbyggnadsprojektet. I skrivande stund talar mycket för att den upptäckta staden antingen förstörs av misstag under exploateringen eller för alltid döljs under betonggrund. Ett sällan aktualiserat kulturarv kan krossas eller ånyo glömmas bort.

Falsterboexemplet är ovanligt tydligt, men dessvärre inte det minsta unikt. Det säger mycket om vår syn på det förflutna. Historia är trevligt så länge det är att betrakta som en hobby, något som inte kostar pengar och som inte ligger i vägen för något annat. Inte ens när vi råkar snubbla över en försvunnen stad anser mediesamhället och det politiska etablissemanget att upptäckten kan konkurrera med ett antal byggherrars snikna exploateringsplaner.

 

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy