Uusimmat suomeksi
-
10.6.2009LänkarVårt Land, Kolumni MetrossaI gratistidningen Metro (10.06) beskriver kolmunisten Tapio Liinojan hur han under en månad valde att leva sitt liv på svenska.
-
26.5.2009LänkarMaratonin Euroopan mestari Janne Holmén"Tohtori Janne Holmén juoksee pitkiä lenkkejä ja tutkii historiaa perheensä ympäröimänä, kotinsa rauhassa.
Latest in English
-
8.2.2012TemaSwedish tongue, Finnish heartSwedish-speaking Finns make up a small minority of Finland's population, yet their influence on the country has been great.
-
13.3.2009LänkarThe Swedish-speaking minority must rethink its position 1I Helsinki Times har chefredaktör Alexis Kouors intervjuat Pär Stenbäck om svenskan ställning i Finland:"Pär Stenbäck is an important political
Sök
Populistisk historieförfalskning
Dick Harrison
Det är den 23 januari 2011. Jag sitter på ett flygplan över Östersjön och har svårt att koordinera intrycken efter de senaste dagarnas seminarium i Vasa.
Tillställningen, betitlad Mediaspråk, frekventerades framför allt av finlandssvenska journalister. Förvisso kände jag till de grundläggande språkliga förutsättningarna; om inte annat har jag lärt mig åtskilligt under tiden som kolumnist i Magma. Men det är skillnad på teori och praktik. Som professor i Skåne har man sällan orsak att konfrontera tvåspråkighetsdilemmat i Finland öga mot öga. Man har läsintryck och hörintryck, och man har förutfattade meningar.
Vid mina tidigare besök i Finland har jag uppenbarligen rört mig i en skyddad verkstad. Konferenser i Åbo, tv-jobb och turism i Helsingfors, oproblematiska tåg- och båtresor - och överallt har folk pratat svenska. Eller åtminstone ansträngt sig för att göra det, om inte annat så i hövlighetens namn. De nutidshistoriska berättelser och den språkpolitiska anda som mötte mig på det (för övrigt mycket trevliga och lärorika) tvådagarsseminariet i Vasa visade upp en helt annan verklighet.
Det enskilda samtalsämne som seminariedeltagarna oftast återkom till vid lunch- och middagsborden var Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon bland annat refererat till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm", som de äkta finnarna har närt vid sin barm. Virtanen deltog för övrigt själv i seminariet, där hon dessutom gjorde gällande att det ämne undertecknad representerar, historia, inte ens är att betrakta som en vetenskap, ett uttalande som jag självfallet gjorde mitt bästa för att bekämpa från scenen på Academill.
Men först trodde jag att man drev med mig. "Huggorm"... Hade hon verkligen sagt det? På allvar? I mina naiva öron lät det som något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Men visst hade yttrandet fällts, och opinionsnämnden för massmedier hade inte ens ansett att hon bröt mot god journalistisk sed. Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga något liknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begått medialt självmord.
Men det var bara toppen på isberget. Mina bordskamrater berättade också att det finns en politisk rörelse som på fullt allvar vill "utplåna" (sic!) den svenskspråkiga minoriteten i Finland, möjligen med undantag för "förrädarna" (sic!) på Åland, en landsända som man lika gärna kunde lämna tillbaka till Sverige. Vadan denna vrede? Jo, fick jag veta, det berodde just på språket, på det faktum att finska staten gullade med svenskarna och lät deras lilla minoritetstungomål vara officiellt språk. Sanna finländare skall bara tala finska.
Detta är alltså pudelns kärna. Men varför? Ju mer jag grubblar över det i och för sig välkända problemet, som blev så mycket mer konkret för mig under dagarna i Vasa, desto mindre förstår jag. Vad är så förfärligt med tvåspråkighet?
En kontrafaktisk utflykt kan vara på sin plats. Såsom framgår av arkeologisk och historisk forskning har både finsk- och svenskspråkiga en lång historia i Finland. Båda grupperna kan beläggas i landet sedan äldre medeltid. Dessförinnan är det, på grund av det bristande källäget, omöjligt att veta något med säkerhet. De finskspråkiga var, sett till hela landmassan, i demografisk majoritet, men särskilt på 1700-talet ökade de svenskspråkigas andel av befolkningen markant. Aldrig någonsin har så många i Finland haft svenska som förstaspråk som i början av 1800-talet, precis innan riket sprängdes.
Lek med tanken att den svenska riksledningen hade varit aningen mer realpolitiskt medveten efter freden i Tilsit. Anta att man hörsammat orderna från Bonaparte och gjort fransmän och ryssar till viljes. Det finns i så fall mängder av trovärdiga kontrafaktiska scenarier som låter Finland förbli svenskt 1809. I så fall är det - om vi utgår från den faktiska historiska utvecklingen i andra europeiska länder - sannolikt att finska hade utvecklats till ett minoritetsspråk, det vill säga fått en ställning som påminner om bretonskan, gaeliskan och sorbiskan eller i bästa fall baskiskan eller katalanskan. Den svenska "huggormen" hade varit statsbärande.
Men även ett annat scenario förtjänar att framhävas. Anta att bolsjevikerna i Ryssland varit mindre tillmötesgående 1918, att Röda armén prioriterat kampen för att behålla det gamla storfurstendömet inom Sovjetunionens gränser, det vill säga gjort mot Finland vad man gjorde mot exempelvis länderna vid Kaukasus. I så fall är det inte osannolikt att Finland idag hade haft en ryskspråkig minoritet bestående av miljoner människor. En jämförelse med stater som Lettland, Ukraina och Moldavien räcker för att visa på det sannolika i ett sådant scenario.
Dessa två exempel visar på hur oförutsägbar historien är. Den kontrafaktiska tankeleken borde stämma till ödmjukhet. Språkkartan är beroende av politiska maktstrukturer. Dagens språkkarta fanns inte för 200 år sedan, och de alternativa utvecklingslinjerna - även idag - är många. För 1809 års män och kvinnor var framtiden ett oskrivet blad. De fick den språkliga struktur som maktens män bestämde. Åtskilliga av nutidens populistiska rörelser (och hit räknar jag även de Sverigedemokrater som gör gällande att Sverige alltid har bebotts av svenskar och aldrig haft någon större invandring) vill emellertid ta fasta endast på nutidens scenario och skriva tillbaka detta i historien. Man förfalskar det förflutna och väljer ut de specifika aspekter av det förgångna som kan brukas mest effektivt för dagspolitiska syften. När historiker kommer med påpekanden om det betänkliga i dylikt agerande kan man alltid häva ur sig att historia inte är en vetenskap...
Åter till frågan: vad är det som är så skrämmande med att vara tvåspråkig? Vad är det som gör att man inte bejakar den gåva som historien har gett Finland, det vill säga att varje skolbarn får möjlighet till dubbel lingvistisk kompetens? Jag erkänner gärna att jag känner en viss avundsjuka över att vi inte har samma utgångsläge i Sverige. Det hade gjort oss kunnigare, rikare. Att journalister och politiker trots detta talar om "huggormar" och yrkar på att man bara skall ha ett språk istället för två är obegripligt.
Nåväl, tänkte jag, när jag lämnade seminariet, jag kanske överreagerar. Det är nog inte så farligt, inte när det kommer till kritan. Jag har ju alltid kunnat ta mig fram på svenska i Finland. Varpå min fru och jag sätter oss på en restaurang på flygplatsen i Helsingfors och beställer var sin rätt (på svenska). Kyparen talar engelska till mig. Även menyn är på engelska (och finska). När vi därefter handlar i en av flygplatsens affärer är expediten lika oförmögen att tala svenska. Det vill säga: hon förstår bevisligen vad jag säger, och hon har säkert läst svenska i skolan, men hon väljer ändå att anlägga en engelskspråkig fasad.
Varför? För att låta svensken veta sin plats? För att "huggormar" bör "utplånas"? För att hon har svalt den historiska lögnen att svenskarna i Finland blott utgör den sista resten av en orättmätig medeltida erövring?
För några veckor sedan hade jag inte kommit på tanken att ställa dessa frågor. Men det borde jag kanske göra. 1900-talets historia uppvisar, dessvärre, mängder av exempel på vilka förfärande resultat som kan följa av populistisk historieförfalskning.
Och därtill ännu mer information om huggormsjournalisten. Eller är hon öht att betrakta som en seriös mediearbetare? Jag tycker det låter som om hon mest var slängd i käften och våghalsigt respektlös?
Akademiskt folk med sakkunskap ska nog hålla sig borta när folk som är allergiska mot fakta går i gång.
Om Kaisa tror på allt som skrivs i Ilta Sanomat så är det synd. Litet bättre förmåga att förstå det man läser skulle inte skada.
Sen har vi Asko som tror att engelska är ett lingua franca i Finland, men tyvärr stämmer det inte heller. Det är finskan som är lingua franca i Finland enligt finnarna, och det ska man prata fast i nästan enspråkiga Ekenäs, för inflyttade finnar vägrar lära sig svenska. Kaisa har missförstått det här med att prata svenska i Finland, inte har vanliga finlandssvenskar behov av att använda svenska i Joensuu eller Kuopio, men nog t.ex på Helsingfors flygplats, både för att helsingforsregionen är historiskt sett svenskspråkig och för att man med tanke på den stora andelen svenskspråkiga kunder borde ha förstånd att anställa bara sådana som kan (och vill använda) svenska.
No, olkoon niin. En silti voi käsittää, että sitä ei saa valita itse, vaan sen on oltava pakollinen. Jos suomalaiset ovat niin tyhmiä, että eivät itse osaa valita kieltä, jota opiskelevat, kannattaa pysytellä kotimaassa.
Kaipa meille joku tulee suomeksi kauppaamaan jotain ja ostaa samalla jotain pientä.
OM man skulle ha storleken på språken som mått, varför skall man lära sig finska över huvud taget? Det är ju mycket mindre än svenskan, eller engelskan eller kinesiska.
Jag vet, alla lär sig kinesiska!
Naturligtivs så skall man lära sig finska och svenska i bägge delarna av finland. Det är en styrka, inte en svaghet, att ha många språk.
1: Världsspråken (engelska, franska, spanska), 2: Europeiska språk med utbredning utanför moderlandet (tyska, italienska, ryska, portugisiska, grekiska, turkiska, holländska, serbokroatiska, svenska,) 3: Stora nationella språk från andra världsdelar vars grammatik och skrivtecken skiljer sig från de europeiska (kinesiska, arabiska, japanska, koreanska,hindi,malajiska..etc), 4: Europeiska nationella språk med starkt släktskap till de stora språken i grannländerna (danska, norska, isländska, polska, tjeckiska, ukrainska, bulgariska, rumänska, ..), 5: Europeiska nationalspråk utan släktförhållanden med stora språk (finska, ungerska, estniska, lettiska, litauiska, iriska), 6: Europeiska provinsspråk: (baskiska, samiska, karelska, bretonska, rätoromanska...) 7: Övriga värlsdelars provinsspråk (inuiternas språk, indianspråken..... )
Tyvärr är svenskan 3 klasser högre upp än finskan. Obs, detta är ingen officiell indelning men västerlännigar som väljer vilka språk de helst vill läsa eller känner sig ha mest nytta av, väljer vanligtvis 1-3 språk ur de två högsta grupperna beaktande av regionala preferenser, och sällan något ur de lägre om man inte bor i ett land eller provins där ett sådant språk har officiell status. Världen är bara orättvis mot dem som talar de små språken med begränsad utbredning. Finns inte så hemskt mycket man kan göra åt det. Utom att kanske stänga gränserna och utropa sig till ett enspråkigt land där alla är tvungna att använda det enda nationalspråket.
Lähteet: Sisu-radio ja Rskl.
Dick Harrison har helt enkelt kommit underfund med att Finland är sui generis.
Detta förklarar också Finlands ofta förbluffande placering i internationell ranking (gällande pressfrihet, korruptionslöshet osv. osv.). Ingen utanför landet kan finska, ergo förstår de inte hur denna "huggormsnation" i realiteten är.
Det finns inget mod hos Finlands akademiker, i allmänhet. De skapar historie- och andra förfalskningar på den politiska maktens uppdrag. Vad 1900-talshistorien beträffar, finns det knappt någon kritik i den offentliga diskursen. Glorifieringen av landets roll i andra världskriget är ett exempel. En del av de värsta förvanskarna är de som talar och skriver svenska.
Därför vill vi finlandssvenskar inte att vi skall bli behandlade som sverigefinanrna i Sverige nu. Däremot anser åtminstone jag att sverigefinnarna och deras språk och kultur borde få konstgjord andning innan de dör ut helt och hållet, och eventuellt införa krav på finskakunskaper i de regioner i Sverige där det bor mycket av dem.
På medeltiden var antalet finnar i Stockholm som högst. Nästan 20% av Stockholms befolkning hade ursprung på den här sidan av havet.
I dagsläget det finns 47.000 sverigefinnar i Stockholm. Det är mycket mer i antalet än finlandssvenskar i Helsingfors (35.000).
@Juha Manninen.
En etno-språklig gruppmedvetenhet har alltid funnits hos svenskarna runt Finlands kuster och därför har Snellman själv använt ordet "svensk" när han betraktade kustens befolkning. I Svenskbygderna använde man begreppet "sverigebo" när man skilde riksvenskarna och svenskarna i öst. Begreppet "finne" har änvants i hänsyn till den etnisk-svensk befolkningen i Österland enbart utifrån, och förstås bland de finsksinnade nationalisterna.
@Statistik och j. Ryyti
Finskan har aldrig varit ett statsbärande språk i Sverige. Den nuvarande finska befolkningen är invandrare (förutom de få runt Tornedal) som har ingen befolkningskontinuitet till de historiska finnarna. Finnarna har alltid assimilerats i Sverige för att finnarna har aldrig haft någon territoriellt koppling där (förutom periferisk Tornedal). I detta avseende motsvarar sverigefinnarnas ställning zigenare eller judar. Svenskarna i Finland med sitt nationalspråkstatus utgör en nationalitet som är territoriellt baserad på våra kustområden. En mycket stor andel av finlandssvenskarna lever fortfarande i form av lokal majoritet.
Jag bryr mig inte ett dugg vilket språk finnarna lär sig i skolan men i de tvåspråkiga kommunerna har finlandssvenskarna en existentiell rättighet att leva sitt liv på svenska till evighet.
Det är klart att det under medeltiden och stormaktstiden bodde mycket finnar eller finländare i Stockholm eftersom det var rikets huvudstad. De flesta av dem var tjänstemän, sjömän eller militärer som bodde pga sitt tjänsteförhållande i Stockholm. Från den tiden härstammar t.ex den Finska församlingen. Men på lansdbygden och de övriga städerna i södra och mellersta Sverige bodde inte finnar. Till ödemarkerna i Värmland och Dalarna mot gränsen emigrerade bönder från Finland men aldrig utgjorde den finsktalande befolkningen i Sverige lika stor andel som den svensktalande i Finland. De finnar som efter 1809 blev kvar i Sverige med undantag av tornedalsborna assimilerades fort.
I Finland har landsbygden både runt den gamla huvudstaden Åbo som den nuvarande Helsingfors haft betydande svenskspråkig befolkning och ännu i början av 1900-talet var majoriteten av helsingforsarna svenskspråkiga.
Kan du precisera huruvida de 46.000 sverigefinnar som bor i Stockholm bor alla i Stockholms kommun eller i Stor-Stockholm? Det är en viss skillnad eftersom det bor 800.000 invånare i Stockholm men mer än dubbelt så mycket i Stor-Stockholm. I Stor-Helsingfors (1 miljon invänare) bor 65.000 svenskspråkiga.
Jag tror att ännu mera kritiska finska röster kommer att höras bara tiden går.
Kanske det skulle vara bra för den här så kallade historieforskaren att börja förjupa sig i sverigefinnarnas historia efter andra världskriget.
Jag tror att den största syndabocken till dåliga relationer mellan finsk- och svenskspråkiga i Finland är den så kallade taxelleska paradoxen som förbjuder finlandssvenska skolor att samarbeta med finska skolor. Den här isoleringen har utan tvekan väckt en viss irritation bland finnarna. Dessutom behandlas de finskspråkiga i kommuner med svensk majoritet mycket dåligt.
Historieforskaren borde väl börja studera lite grand mekanismer som ligger bakom t.ex. finnarnas diskriminering och etnisk rensning i Sverige. Kanske han då skulle förstå bättre vad Kirsi Virtanen verkligen menar. Hon är nog en stark och retoriskt mycket begåvad kvinna. Hon säger själv att hon kan nog själv försvara sig själv, vilket är bra. Men vi finnar och redan nu Finlands Radio ger henne sitt fulla stöd. Vi finnar är vana vid att modiga människor blir attackerade på ett eller annat sätt. Särskilt författare har blivit hånade och smutskastade: t.ex. Aleksis Kivi, Pentti Haanpää, Väinö Linna, Hannu Salama, Timo K.Mukka, Erno Paasilinna.
En gång till: forska hellre mekanismer bakom diskriminering innan du säger någonting t.ex. om Kirsi Virtanen.
Det att finlandssvenskarna är i medeltal förmögnare än andra beror på att i de större städerna i södra Finland förfinskade sig den svenskspråkiga arbetar- och lägre tjänstemannaklassen på 1900-1960-talet pga den finskspråkiga umgängeskretsens fötryck . Finnarna krävde att "älä puhu herrojen kieltä jos haluat olla kaverimme". Sedan tror man att finlandssvenskarnas skolor är något slags elitskolor och att finlandssvenskarna får alltid bättre jobb eftersom dom slipper alla in på sina egna universitet. En examen från ÅA eller Hanken garanterar inga toppjobb eftersom arbetsgivarna vet att de finskspråkiga universiteten kräver mer av studenterna. Nuförtiden värderas inte heller svenskakunskaper just på någon arbetsplats överhuvudtaget, det är ännu förståeligt , men det tråkigaste är att det kan finnas någon svenskhatare på arbetsplatsen som gör livet surt.
Varför de författare du nämnde har blivit hånade har i de flesta fall inget med språkfrågan att göra. De har skrivit om eldfängda ämnen som t.ex inbördeskriget eller arbetarrörelsen. De svenskspråkiga som har skrivit om dessa fenomen har blivit lika hånade då händelserna var aktuella och delade folket.
Men säkert bättre än motsvarande svenskar.
"Globalens" tankefel är att det finns folk och folk.
???
Att diskutera språkfrågor automatiskt betyder att man "orienterar landet österut"?
Låter som storhetsvansinne från Camillas sida. Ken itsensä ylentää...
Herra on ajatellut, että kaikkialla Suomessa kuuluu olla ruotsinkielisiä palveluita tarjolla. Ei ole, muuten tarvittaisiin koko maan ruotsinkieliset palvelutehtäviin.
Niinpä jo kohteliaisuussyistä herra Harrisonin kannattaa opetella tilaamaan ruokansa suomeksi.
precis det
allt fler finnar gör, avslöjar sig som obotliga mobbare. För dem är
andra mobbare som Kirsi Virtanen "mycket begåvade".
Men svenskar, finlandssvenskar och alla andra som
undviker bråk och konflikter, de är den goda fienden, den perfekta
spottkoppen för den mobbande finnens galla. Precis som mobbaren alltid gör utmålar finnarna sig själva och sina mobbarvänner som offer, överallt i alla tider. Att felet eventuellt skulle ligga hos Slussenfinnarna eller de supande slagsbultarna kommer aldrig på fråga. Pärkkelä!
Pluralism är ute och "sannfinländskhet" är inne. Det kommer uppenbart seriösa förslag av finska toppolitiker om att göra oss svenskspråkiga till utlänningar i vårt eget land för att svenskans särställning förtrycker de andra utländska minoriteterna.
Visserligen är Åland enspråkigt svenskt, men också på Åland känns den finska majoritetens styrning. I flera utbildningar får finskan en smitfil i utbildningarna.
Ibland uppstår den absurda situationen att studenter i åländska läroinrättningar måste studera finska som obligatoriskt ämne fast de inte har tänkt rikta sig mot Finland i sina fortsatta studier eller vid val av arbets- eller boningsort efter studierna.
Jag känner mig allt oftare som en främling i ett främmande land när jag besöker "kontinentala" Finland och mina hemtrakter i Nyland.
Finskan är inget problem för mig, snarare är det den finsktalande majoritetens inställning - att det räcker med "broken english" som "svensk språkservice" till och med på turiststråken inne i Helsingfors!
Varför är det naturligt att inte vilja lära sig finska i skolan på Åland, men naturligt att studera svenska i Savolax?
Professor Harrison har verkligen en kolonialistisk inställning mot Finland när han vill bli serverad på svenska! Varför duger inte engelska? Det är självklart att han förstår engelska, eller hur?
Alla vi som gått till skolan kan svenska - åtminståne litet - men de mesta kan engelska bättre. Är det på något sätt svårare för sverigeboar att lära sig engelska än för finnar?
Kirsi Virtanen skriver inte seriösa kolumner, hon använder tryckande ironi och hon hånar alla som hon talar och skriver om, inte bara finlandssvenskar. Man kan inte ta henne seriöst.
Historieprofessorn skulle inte jämföra finlänningar med natsister. Det betyder dålig smak, mycket dålig smak.
Gällande rätten att få service på svenska är det väl ganska uppenbart att man i ett tvåspråkigt land på dess största internationella flygplats kan vänta sig service på de nationella språken? En svensk på Helsingfors flygfält förväntar sig självfallet att få service på svenska. Det gör även jag som finlandssvensk.
Nyast h�r
Dick
Harrison
Dick Harrison är professor i historia i Lund.
- Sicilianska februarireflexioner 20.2.2012
- Vår svaghet för kriser 21.12.2011
- Vetenskap eller icke-vetenskap?4 17.10.2011
- En veckas medeltid 19.8.2011
- En historia från Värmland1 17.5.2011
- Två märkliga månader34 23.3.2011
- Populistisk historieförfalskning45 24.1.2011
- Att tämja det förflutna genom att förfalska 5.12.2010
- Två gravar, en bakelse och en jarl 11.10.2010
- Tankar kring ett bröllop 21.6.2010
- En dyster betraktelse om kunskapsförakt 1 17.5.2010
- Behornad nationalism1 15.3.2010
- George W. Bush och glömskans kreativa dilemma 11.1.2010
- Verklig och overklig historia 9.11.2009
- En ny svensk historia?2 24.8.2009
- Varför nationaldag?3 15.6.2009
- Betraktelse utifrån en stekpanna3 14.4.2009
- Jubileum för vad?2 26.1.2009






