Sök

Kolumnister Dick Harrison Vad kan ungdomarna istället?

Vad kan ungdomarna istället?

Dick Harrison


Nu kommer jag att låta som en gammal gubbstrutt som tycker att det var bättre förr, men det må vara hänt. Det finns en sak som på allvar irriterar mig, och i kolumner som denna kan man tala ut. Det gäller en fråga som jag, tillsammans med min hustru Katarina, har klagat på under några månader vid det här laget, både i Sverige och i Finland, och det till synes förgäves: bildningens förfall i våra skolor.

I flera decennier, med försiktig start på 1960- och 1970-talen och alltmer accelererande på 1980- och 1990-talen, har synen på kunskap, på värdet av bildning, i det svenska samhället i allmänhet och den svenska skolan i synnerhet genomgått en omfattande devalvering. Idag är det snudd på comme il faut att var okunnig, och det på ett historiskt sett radikalt vis. Bildningsförakt som sådant har förvisso funnits förr, i många samhällen och epoker. I vissa adels- och högreståndskulturer har det ansetts onödigt att inhämta boklig lärdom istället för att jaga och ägna sig åt sällskapsliv. Inom vissa arbetarkulturer har läsning uppfattats som sjukligt och på sikt undergrävande för den mentala hälsan (när jag var liten trodde min far att jag skulle bli tokig om jag läste fler böcker än de som var absolut nödvändiga). Men de attityder som har slagit rot i det moderna samhället är av ett annat slag, och de har spritt sig till alla nivåer av samhällspyramiden.

Låt mig ge ett typiskt exempel. Jag är professor i historia och har i uppdrag att examinera studenter. Det innebär att jag då och då måste skriva en tentamen. På 1990-talet, då jag också examinerade genom tentamen, darrade mången student i knävecken, införskaffade kurslitteraturen, läste på för dåligt och fick inte sällan medelmåttiga betyg. Studenten ifråga beklagade sin lättja och lät sig nöja med betyget. Idag möts jag redan vid kursstarten av hätska frågor om man verkligen måste läsa all påbjuden litteratur, om man inte kan hoppa över allt som är på engelska (eftersom det är svårt att läsa), om jag kommer att ställa detaljfrågor om länderna utanför Norden, osv. Min vägran att stryka litteratur och min vägran att avslöja tentamensämnen i förväg uppfattas som någon sorts fientliga handlingar. När studenterna senare får de förutsägbart usla betygen överklagar de och kräver omrättning. Om jag vid något enskilt tillfälle förklarar för mina adepter att de faktiskt, i egenskap av blivande experter (många läser för att bli lärare), har stor nytta av kunskaper och att det ligger i deras eget intresse att tillägna sig dessa - ja, då möts jag av hånflin och huvudskakningar. Alla vet ju att kunskap är onödigt. Information kan googlas fram på Internet inom loppet av ett par sekunder.

När man offentligt diskuterar denna eskalerande obildning - som inte är unik för Sverige, men som känns särskilt påtaglig här - möts man av attacker från människor som med näbbar och klor önskar försvara det nya anti-kunskapssystemet. Motståndarna slår ifrån sig med åsikten att skolorna inte alls har blivit sämre utan tvärtom är betydligt bättre än tidigare. Eleverna och studenterna lär sig "andra saker". Det är mig det är fel på, eftersom jag är en förstockad och aggressiv gammal professor som inte inser att dessa "andra saker" är mycket viktigare än de gamla pluggkunskaper som jag värdesätter så högt.

Men vad menas med "andra saker"? Vad kan ungdomarna istället? De är mycket sämre på språk än min generation, vilket är besynnerligt med tanke på den tilltagande kulturella och ekonomiska globaliseringen och EU-samarbetet. De är sämre på historia, samhällskunskap, geografi, religion, matematik, naturkunskap och alla övriga traditionella ämnen. De är visserligen bra på dataspel, men det beror på att de ägnar en stor del av fritiden åt sådana.

När obildningens apologeter blir tillfrågade om vad de menar med "andra saker" brukar de svara att dagens ungdom är bättre på "social och kommunikativ kompetens" och på att "ifrågasätta". Vad som menas med det första lämnar jag därhän; antagligen avses förmågan att sända e-post och nyttja sociala medier. Den andra punkten är mer konkret, och nog ifrågasätts det. Studenter ifrågasätter att jag som professor har rätt att tvinga dem att läsa böcker och lära sig saker. De ifrågasätter att de inte får betyget Väl Godkänt, trots att de i skrift har ådagalagt de mest hårresande feluppfattningar om allt från romarrikets fall till reformationen. De ifrågasätter att de måste gå på obligatoriska gruppövningar och seminarier istället för att ta två veckors solsemester i Thailand mitt under terminen. De ifrågasätter att de inte kan få göra sin tentamen hemma, med hjälp av läroböcker (det vill säga fuska), istället för att infinna sig i en sal och skriva tentan utan hjälpmedel - det senaste försöket av just detta slag upplevde jag för en halvtimme sedan, samtidigt som jag arbetade på den här kolumnen.

Så nog kan de ifrågasätta. Men dylikt ifrågasättande bör vi med kraft betacka oss för. Den typ av ifrågasättande som verkligen behövs, det vill säga källkritik, lyser alltmer med sin frånvaro i elev- och studentkullarna. "Så måste det vara, för det såg jag i Braveheart!", eller "Det stod ju på Aftonbladets löpsedel häromdagen!" är inte ovanliga argument i ett seminarierum för grundstuderande vid Lunds universitet.

Sett ur ett övergripande historiskt perspektiv är det nya kunskapsföraktet farligt. Den som okritiskt söker information på Internet, den som inte lär sig att medelst baskunskaper applicera källkritik på det myller av sakuppgifter som haglar mot oss, den personen blir ett lätt offer för reklam och propaganda. De som verkligen vinner på den nya obildningens expansion är profitlystna affärsidkare i webbdjungeln och ljusskygga propagandamakare från politiska och religiösa extremistkretsar, narkotikaliberala grupperingar och andra subsektorer av samhället som storligen gynnas av bristande insikter hos den tilltänkta publiken.

Därför inväntar jag fortfarande ett svar på frågan. Vad kan ungdomarna istället? Vilka "andra saker" lär de sig, bortsett från förmågan att surfa på nätet och ifrågasätta att det är bra att kunna saker?

 

 

6 Kommentarer Add Comment
0
Jag tror det beror på följande:
skriven av R. Silfverberg den 22.5.2012
- Akademisk utbildning är inte längre något man uppskattar något vidare, vem som helst kan utbilda sig och därför har det uppstått ett överutbud av de utbildadem, ett sk akademiskt proletariat som inte följer överenskomna regler

- Man utbildar sig helst till brancher där det finns lätta pengar att förtjänar, t.ex IT.
- Affärslivet fokuserar sig till regioner utanför Europa där marknaden växer, man uppträder visserligen korrekt då man har lärt sig om de ländernas kultur, men dumt då man inte känner till sin egen.

- Studenterna är rädda att bli efter i studierna, man vill ha sin villa, volvo och vovve så fort som möjligt
Röster: -7
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Vad är kunskap?
skriven av lr den 24.5.2012
Kunskap är något högst "situationellt", dvs. att en viss kunskap är endast en tillgång i en viss situation. Man har t.ex. ingen nytta av att kunna periodiska systemet när man ska boxas mot en tungviktare (då är det bättre att ha färdigheter i just boxning). Likaså är dessa kunskaper i boxning helt värdelösa då man ska utveckla ett nytt läkemedel (medan kemikunskaperna kan komma väl till pass). Idag när vi har tillgång till internet, miniräknare, översättningsprogram mm. är den viktigaste färdigheten inte att kunna periodiska systemet utantill, utan snarare att förstå vilken kunskap som behövs till vilken situation.

För detta krävs ofta en hög grad av analytisk förmåga där det viktiga är att se förstå samband och sammanhang. Miniräknare och Google är värdelösa om man inte förstår vilket problem man har.
Röster: +13
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Sakligt osakligt
skriven av Tapio Laasonen den 25.5.2012
Irriterande nog, så har det alltid varit. Just som en generation känner att de uppnått nånting, så kommer följande jävla generation och visar långfingret åt dem. Man kunde vara fatalistisk och tänka att Det är Sååååå det ska vaa... Men visst tusan är det skönt att nån emellanåt sätter foten i golvet. Tack Dick för dethär inlägget.

De unga kan förstås ingenting annat av värde istället. Lättjan, framförallt den mentala, regerar som den alltid gjort och alltid kommer att göra. Det bästa vi kan hoppas på är att det fortsättningsvis dyker upp individer som inte nöjer sig med de enkla svaren och illa genomtänkta argumenteringarna. Och att DE fortsättningsvis bereds möjlighet att sprida insikter och frågeställningar som faktiskt är relevanta. Det är en ständig kamp, och jag kan bara tafatt lyfta min hatt för dem som orkar föra den vidare.

I sammanhanget bara måste jag lyfta mitt svärd i min egen kamp mot personliga vindmöllor; bruket av ordet "Ungdom". Snälla mänskor, Ungdomen är en TID i en mänskas liv. Det är INTE benämningen på en grupp av mänskor. Man kan använda sig av vanlige enkla svenska uttryck som "De Unga" och "Unga Mänskor". Speciellt korvigt blir det när man vrider till ett "ungdomarna". Inte tusan säger man nånting i stil med att "ålderdomarna spottade på poliserna och klottrade på skyltfönstren" heller. Juh. Sorry, måste bara få det sagt :-)
Röster: +12
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Det skadar inte med kunskap på internet heller
skriven av Old55 den 28.5.2012
Jag håller med om dina observationer. därtill finner jag att ett visst mått kunskap gör det så mycket lättare att förhålla sig till det som står i Wikipedia och vad för slags "klokskaper" sökmotorn Google serverar dig.
Röster: +9
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Man har aldrig behövt kunna periodiska systemet utantill
skriven av R. Silfverberg den 29.5.2012
Poängen med grundämnenas periodiska system är att man skall kunna läsa tabellen, inte kunna den utantill. I kemiproven delas tabellen ut åt alla.

När det gäller historieundervisning ,så om man har läst något lands eller någon världsdels historia så förstår man bättre varför endel länder är olika de andra.
Röster: +5
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Historiekunskaper och kriser
skriven av Lennart Elfgren den 6.6.2012
Jag håller med om att historiekunskaper är nyttiga för att få perspektiv på skeenden. Du skrev om överdrivna reaktioner inför befarade kriser för något tag sedan. Så kan det vara, men det hindrar inte att det finns krisrisker som vi bör förhålla oss till.
Vårt moderna samhälles beroende av billig, fossil energi och risken för klimatförändringar är något vi bör ta på allvar. Det har hänt förr - och det kan hända igen - att civilisationer går under om de växer obehindrat utan att vara medvetna om natursystemens funktion. Det hoppas jag du försöker bibringa studenterna. Historien kanske inte upprepar sig, men vi människor gör det och vi kan lära mycket av vad som hänt i gågna tider.
Röster: +0
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy