Kolumnister 
Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten
Neutralitetspolitiken en skamfläck
Dilsa Demirbag-Sten
Torsdag, 2 September 2010 09:20
Sverige var neutralt under andra världskriget för att slippa en tysk ockupation som ödelade flera andra europeiska länder.
Frågan som jagar vår nation nu är - kan man vara neutral mot folkmord? De flesta ser nog den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget som en skamfläck i vår historia. Jag vågar skriva att även de mest inbitna pragmatiker sänker blicken när ämnet kommer på tal.
Vad hade hänt med det som kallas den fria delen av världen under de europeiska ledarna under 1930-40-talen om de hade haft samma ideologiska ståndpunkt som idag råder om våra trupper i Afghanistan i Sverige? Hur hade det gått för Sverige om de andra europeiska länderna också hade hållit sig till neutralitetslinjen under andra världskriget? Var det inte så att vi i Sverige lät andra göra det tunga, svåra och skitiga jobbet?
De flesta stabila och demokratiskt sinnade människor anser att det var rätt att bomba nazisterna, och de landområden tyska trupper hade belägrat, för att förhindra fortsatt folkmord och ockupation. Men få verka tycka att vi ska ingripa i Sudan, Afghanistan eller Somalia.
Förintelsen och kommunismens offer är en plågsam påminnelse om mänsklig ondska men samma mörker finns även idag, om än inte i samma omfattning och metod.
Vore det inte på sin plats att politiska företrädare som exempelvis Lars Ohly (V) förklarade den moraliska skillnaden mellan exempelvis NATO-bombningarna i forna Jugoslavien, som anses vara en fredsbevarande insats, och en svensk närvaro i Afghanistan? Den brännande frågan är - när är det rätt av omvärlden att ingripa och när ska vi förbli neutrala? Var går gränsen? Vi vet att med den så kallade neutraliteten följer ibland också ett moraliskt pris.
Är det antal döda offer, förövarens relation till vårt land eller våra sympatier med de utsatta som avgör och rättfärdigar ett ingripande?
Militärt ingripande i ett annat land varken är eller bör vara ett enkelt beslut. Idén om nationers suveränitet innebär att varje land har rätt att försvara sig mot yttre hot. Mot invation helt enkelt. Det gällde även Hitlers Tyskland. Men om regimer och diktaturer begår folkmord på utpekade grupper i det egna landet, ska då omvärlden förhålla sig neutral? Kan och vill vi leva med att kvinnor, religiösa grupper eller etniska minoriteter utsätts för massvåldtäkter, systematiska försök till utrotning och massmord?
När är det moraliskt försvarbart att ingripa?
Det bör nog avgöras från fall till fall. Naturligtvis är en stor grad av pragmatik nödvändig vid överväganden om ett eventuellt ingripande. Omtanken om den egna befolkningens säkerhet bör alltid vara närvarande i ett avgörande om deltagande i ett krig. Men om det enbart är lugn i landet som är det politiska målet är exemplet på nazi-Tyskland en bra påminnelse om att det finns en moralisk plikt som kan innebära stora risker och att vi i vissa lägen måste ta dem för att behålla någon form av värdighet i vår nationella historia.
Många länder har bundit upp sig till FN och NATO och bidrar i, mån av resurser, med soldater eller förnödenheter i olika delar av världen. I bästa fall för att förhindra men allför ofta för att försöka lindra katastrofer. Våra män och kvinnor i Afghanistan har valt att riskera sina liv för att hjälpa den civila befolkningen mot olika krigsherrar och drogbaroner. Röster höjs för att ta hem våra trupper i Afghanistan.
Vi har svenskar som har fattat beslutet att hjälpa andra människor till ett värdigt liv. I mina ögon är dessa soldater hjältar som trots vetskapen om att deras i Sverige ganska ordnade liv kommer att försämras betydligt och att om det fruktansvärda händer kommer de lämna efter sig sörjande mödrar, barn och makar. Våra svenskar i Afghanistan är bärare av vår moraliska skyldighet till våra medmänniskor.
Om några år är det våra soldater och deras familjer som kommer att kunna bära huvudet högt och motståndarna till en svensk närvaro i Afghanistan som får skämmas. Tiden är en bra domare, som vi har erfarit så många gånger tidigare, och ändå är det så många som aldrig lär sig.
Vad kommer efter krisen?
Dilsa Demirbag-Sten
Måndag, 7 Juni 2010 09:14
Många fruktar att Sverigedemokraterna kommer att ta sig in i riksdagen. I dagsläget når de inte upp till fyra procents-spärren, men det återstår fortfarande några månader kvar innan valet.
Låt oss blicka tillbaka till slutet på 80-talet och de första åren på 90-talet för ett ögonblick. Likheterna mellan de åren och dagens politiska situation är många. Första och främst var det, som det är nu, en ekonomisk kris och hög arbetslöshet. Det var under de fösta åren av
90-talet som den första grupp långtidsarbetslösa invandrare "skapades" och drabbades. De var naturligtvis inte arbetslösa för att de var invandrare utan för att de som var sist in på arbetsmarknaden också var först ut när arbetslösheten växte. Svenska arbetsmarknadsregler i
praktiken, helt enkelt.
En annan grupp som drabbades var unga. Missnöjet växte och gav grogrund för det främlingsfientliga Ny demokrati. Ett parti som profilerade sig som vän av ordning och om ett Sverige som värnade om svenskheten, vad det var framgick dock aldrig. En borgerlig regering kom till makten efter valet 1991 och så gjorde även Ny demokrati. Som så många andra missnöjespartier splittrades Ny demokrati efter en tid av inre konflikter och uppslitande dispyter som gärna och ofta utspelade sig i det offentliga rummet. Vi har nog aldrig riktigt
bearbetat det som hände Sverige och som gav röster till ett parti som lovade att ta den blonda delen av befolkningen till ett Sverige som hade varit.
Vi upplevde den första ekonomiska krisen på nästan 50 år. Minnet av fattig-Sverige var svagt och självbilden som ett av världens ledande och mest utvecklade demokratier hade knuffat bilden av ett nyrikt bondesamhälle som växte och bildade sig. Två generationer hade vuxit
upp med att de kunde ta det för givet att de skulle få det bättre än sina föräldrar. Arbete fanns åt alla.
Krisen ändrade på det och sårade Sverige på djupet. Ny demokrati fick för mycket uppmärksamhet, hävdade vi och lovade oss att nästa gång skulle vi tiga ihjäl främlingsfientliga krafter om de växte. Ekonomin
kom igång men Sverige återhämtade nog sig aldrig riktigt.
Nu befinner vi och resten av Europa i en ny ekonomisk kris. Hur lång eller djup denna kommer att vara vet nog ingen. Vi vet att Grekland är hårt ansatt och att flera andra europeiska länder inte är långt från att falla i samma avgrundsdjupa situation som det land som gärna slår
sig för bröstet och hävdar sig vara världens första demokrati.
Vad kommer allt detta att leda till? Vad kommer att hända med Europa? Vi vet att främlingsfientliga partier växer och tar sig in i parlament i hela Europa. Romer och homosexuella lynchas i länder som Ungern och Rumänen. Jag ber läsaren att stanna upp och reflektera. Människor lynchas i Europa, det som vi sa aldrig mer skulle hända händer. Inga uttalanden eller ageranden från våra svenska politiker. Vår
statsminister konstaterade att han inte kunde vinna en debatt med Sverigedemokraternas partiledare om han inte kom full och slogs i studion.
Vad säger det om våra politiker, att de undviker att ta idédebatten med partier som vill dela upp Sverige i olika etniska grupper och tilldela dem olika fri- och rättigheter efter etnisk bakgrund? Är det kanske så att de inte kan erbjuda oss annan gemenskap? Kanske är det
så att Sverigedemokraterna en renodlad version av vårt land och det som håller ihop oss. I så fall är det dags att uppdatera svenskheten. Att låta den bygga på en vision om ett samhälle där det är fri- och rättigheter som bygger vår minsta gemensamma moral, och inte på
luddiga uppfattningar om kultur och tradition.
Vi kommer förr eller senare att ta oss igenom även denna kris. Frågan är om vi denna gång kommer ut ur allt med hedern och samhällsgemenskapen i behåll. Återstår att se. Tiden är trots allt den bästa domaren av alla.
Ett idébaserat samhälle
Dilsa Demirbag-Sten
Torsdag, 8 April 2010 11:54
Efter andra världskriget när resten av Europa låg i ruiner kunde svenska industrin producera varor för att möta efterfrågan från vår omvärld. Visserligen har Sveriges heder befläckats av agerandet under andra världskriget. Vi vill fortfarande inte riktig gräva i vår historia under 30-40-talen. Signalerna är tydliga: Det var en period som inte är värd att lägga någon större vikt eller uppmärksamhet på.
Individen viktigare än kollektivet
Dilsa Demirbag-Sten
Torsdag, 11 Februari 2010 09:00
Under middagen frågade han mig tre gånger om vem som är och hur man skulle definiera en muslim, och vad det då skulle innebära. Han var genuint nyfiken och undrande. Hur ser du som liberal på definitionen av muslimer var den tydliga frågan.
