Gamma 
Kolumn
Gamma kolumn
Så många frågor, mycket att berätta – Nyblivna föräldrars sociala mötesrum on- och offline
Ylva Rancken-Lutz
Fredag, 14 Maj 2010 16:09
"Lapsivesi on juuri mennyt" och "supistuksia tulee 10 min välein" - alltså "fostervattnet har just gått" och "förlossningsvärkarna kommer med 10 minuters mellanrum" - hade jag präntat in för att kunna använda beroende på vilken situation som skulle uppstå när tiden var kommen för att föda vårt första barn. På Viittakivi internationella folkhögskola i Hauho, mitt i en helfinsk bygd, bodde jag med min man i mitten av 1980-talet - en ung finlandssvensk, blivande mamma. Vi hade bestämt oss för att föda barnet enligt den "mjuka förlossningsmetoden" på BB i Tammerfors. Min enda vän med barn som bodde i närheten, Cathy, är amerikanska och mjuk förlossningsanhängare och hade fött sina två barn på samma BB. Hon var alltså, förutom min man, mitt enda lokala stöd i kampen för att få föda "mjukt". Det som kallades "mjuk förlossning" var inte alls en självklarhet i mitten av 1980-talet och vi som ville ge det vi ansåg vara en mjuk start i livet för våra barn fick kämpa för det. Pappans närvaro vid förlossningen var då ovanlig, likaså att ha babyn med sig i rummet. (När vår son Jonas föddes på Ekenäs BB ett par år senare visade det sig att där var det en självklarhet).
Lyckan att bli mamma var stor, men efter att vi kommit hem från BB till Hauho med vår dotter Hannah kände jag mig utelämnad och sårbar utan det sociala stöd jag skulle ha behövt. Släkt och vänner fanns på andra orter i södra Finland och runt om i världen. Kommunen erbjöd inga gruppträffar eller andra tillfällen för föräldrar att samlas på och min finska var dessutom så bristfällig att det hade varit svårt att hitta gemenskap i en lokal grupp.
Idag befinner sig många nyblivna föräldrar en liknande livssituation, kanske speciellt i urbana miljöer. Det är inte ovanligt att föräldrar känner sig ensamma och isolerade just i samband med det första barnets födelse, speciellt den förälder som är på föräldraledighet (ofta mamman i dagens i Finland). Familj och släkt bor ofta på annan ort och naturliga kontakter till kollegor och andra tidigare sociala nätverk kan vara besvärligare när barnets behov måste tillgodoses och föräldrarnas prioriteringar förändras. Att bli förälder är en omvälvande upplevelse med omställningar på många plan och ett skede i livet då socialt stöd har visat sig vara avgörande för familjens välmående.
En utmaning för dagens folkhälso- och urbanforskare är att försöka identifiera och förstå vilka resurser urbana föräldrar behöver för att klara av föräldraskapet i en värld där villkoren för sociala relationer förändrats och vår "do-it-yourself" vardag präglas av ett ständigt informationsflöde och tillsynes oändliga valmöjligheter. I min forskning vid Folkhälsans forskningscentrum i Helsingfors undersöker jag de "föräldrarum" och sociala gemenskaper där "föräldraskapandet" sker. Jag är alltså intresserad av att undersöka hur föräldrar idag upprätthåller hälsofrämjande sociala gemenskaper (communities) - de platser, både on- och offline, som föräldrar tar i besittning och formar enligt sina sociala behov.
Moderna sociala medier har gett oss nya former av gemenskap, nya uttryckssätt och nya fantastiska möjligheter att hålla kontakt med varandra. "Jag tror att vattnet just gick" skriver en mamma på en blogg jag använder som material till denna forskning. Hon får inom ett par minuter den första responsen och de första hurraropen och inom en timme har ett fyrtiotal vänner och släktingar skrivit en välgångshälsning. Under de kommande två dygnen har 80 bloggvänner visat att de tänker på henne, när hon några dagar senare från BB presenterar sin son för bloggen får hon och familjen 135 lyckönskningar. Vännerna finns också där tre veckor senare för att stöda båda föräldrarna på deras bloggar när pappan måste gå på jobb första dagen efter pappaledigheten och mamma första gången ska vara ensam ansvarig för sonen hela dagen.
När jag läser föräldrarnas bloggar och inser hur viktigt detta online baserade sociala stöd är för dem så går mina tankar till den tid då vi skulle bli föräldrar. Jag undrar hur en sådan social arena hade kunnat ge mig stöd när jag var i samma situation geografiskt lång borta från mitt sociala nätverk. "I am linked, therefore I am" har social psykologen Kenneth Gergen så träffande sagt. Denna kolumn skriver jag på morsdagen 2010. Förutom en underbar vitsippsbukett från min grannflicka har jag fått morsdagshälsningar per SMS, telefon, Facebook, Skype och E-post. Med vuxna barn och många vänner geografiskt långt borta ger nya sociala medier oss innovativa möjligheter att vara länkade till varandra och dela vardagen.
Fossila attityder
Charlotte Sundström
Fredag, 5 Mars 2010 17:38
Två kvinnor är goda vänner. Den ena kvinnan har en man och de får barn, först ett, sedan ett till. Väninnan, än så länge singel, umgås flitigt med henne och med hela hennes familj, gärna hemma hos dem. Men så blir väninnan kär i en man och besöken blir alltmer sporadiska, de få gånger hon hälsar på följer mannen nästan aldrig med.
"Min man vill inte så gärna besöka dem", anförtros jag. "Han tycker att karln i det huset är under toffeln".
Symbolladdade julkalendrar
Mia Franck
Fredag, 4 December 2009 16:03
Om det bara handlade om att öppna 24 luckor fram till jul så skulle det vara tämligen enkelt att ta sig igenom december med två barn. Men de har inte varsin kalender, utan 24 * 7 per unge vilket innebär 168 luckor samt en extra, udda kalender som måste byta barn varje dag. Den udda kalendern hängde med tidningen om den där starka björnen med honung som styrketår. Björnen drar dessutom ut på luckorna; de är 25 så honungen måtte göra honom lite yr.
Och det gäller för morgontrötta mammor och i andra familjer även pappor att lägga om hela morgonprogrammet och räkna in den där tiden det tar att öppna luckorna på morgonen. Dessutom ska luckinnehållet förevisas och jämföras mellan barnen. Ja och så ska man försöka få den där mamman att brista ut i glädje över att där det inte fanns en kanin, finns det plötsligt en då man slitit upp luckan.
Du har väl humor, eller?
Mia Franck
Torsdag, 10 September 2009 15:31
Hur gick det här till, egentligen? Jag ska skriva om feminism. Eller frågor som rör kvinnor (kanske rent av finlandssvenska sådana) och det i dag. Eller om det var frågor som rör mig? Fria händer har jag också. Samt en chans att slänga in ett och annat ord när det gäller Gamma. Samtidigt faller jag av nånstans i början. För jag kan gärna anknyta min diskussion till någon feministgrupp som jag tydligen finns i. Vilken då grupp? Som om jag är en del av en nåt sånt. Det vet man ju vad folk säger då, nåt surt om radikala, totalitära, fula, manshatande. Ja jisses. Nä inget sånt. Men visst. Jag tycker att mycket kan göras angående maktfördelning. Men hatar män? För dit kommer man ändå alltid. Så, nej. Jag hatar inte män. Har jag sagt det tillräckligt tydligt nu?
