Gästen

Effekten av att inte kunna skriva på svenska i Finland

Gästen

Skrivet av Olav S. Melin Tisdag, 8 November 2011 13:41

Gästkolumnen är skriven av FD Åsa Mickwitz,
universitetslektor i modersmål vid Språkcentrum, Helsingfors universitet

"Jag fick L i modersmålet i studenten, men jag vet inte längre hur man skriver på svenska". Så uttrycker mina studenter många gånger sin frustration över skrivandet vid universitetet.

Enligt den senaste - omdiskuterade - Pisa-undersökningen från 2009 presterar de finländska barnen sämre än tidigare när det gäller läsförståelse - och de finlandssvenska barnen ännu sämre än de finska. Framför allt har förmågan att reflektera över det lästa försämrats. Det är således svårare än tidigare för eleverna, och ännu svårare för de svenskspråkiga än för de finskspråkiga, att begrunda och tänka igenom vad de läst. Beror detta på att eleverna inte är vana vid att analysera texter? Att informationen kommer i sådana mängder - och på fler språk än tidigare - att eleverna inte hinner eller har förmåga att hantera den?

Det må vara hur som helst - när de svenskspråkiga studenterna kommer till universitetet så ställs det samma krav på dem som på alla andra. De måste ta till sig stora mängder information, tolka den, reflektera över den, analysera den och inte minst skapa ny information utgående från den. Det är trots allt inte möjligt att få en examen vid universitetet utan att kunna läsa och skriva.

De allra flesta svenskspråkiga studenter är tvungna att producera text på finska, engelska och i någon mån också på svenska. Tyvärr är en stor del av litteraturen på engelska, föreläsningarna går på finska och engelska, och ibland sker till och med handledningen av svenska examensarbeten vid Helsingfors universitet på finska eller engelska. Kan man faktiskt förvänta sig att dessa studenter ska kunna prestera goda texter på svenska? Innan studenterna får sin examen blir de tvungna att skriva ett mognadsprov på svenska som visar "en sådan ämnesmässig och språklig mognad som behövs för expertuppgifter inom en viss vetenskapsgren". Alla utexaminerade har inte en sådan språklig mognad på svenska.

Faktum är således att universiteten producerar kandidater och magistrar som inte vet hur man skriver om sitt ämne på sitt modersmål, svenska. Om man inte läser på svenska kan man inte skriva på svenska. Om man inte tränar att skriva på svenska, kan man inte heller skriva på svenska . Det är en självklarhet. Majoriteten av de svenskspråkiga studenterna vistas enbart eller delvis i en engelsk och finsk studiemiljö: detta leder till att universiteten producerar svenskspråkiga studenter som bl.a. skriver s.k. "engelska/finska på svenska", dvs. svenska texter med icke svenska strukturer. Också den mest dogmatiska modersmålsläraren vid universitetet börjar tvivla på sin språkkänsla när studenterna skriver om "effekterna av modersdeprivation". I vilken betydelse använder man ordet effekt på svenska, kan man använda det på det där sättet?

Det största problemet i de finlandssvenska studenternas texter vid universitetet är således inte den lilla finlandismen som dyker upp här och där - utan att känslan för vad som är svenska saknas. Och kanske mest saknas en känsla för vad skillnaden mellan engelska och svenska är. En orsak är att det saknas goda modeller för hur man producerar kunskap på svenska inom biologi, kemi, matematik - men snart, mycket snart, också inom humaniora. En annan orsak är att de svenskspråkiga studenterna vid universitetet bollar med åtminstone tre språk; engelska, finska och svenska. De måste jobba hårdare och mer än de studenter som hanterar två språk, och de skulle behöva mer tid för sina studier. Något som är en omöjlighet i dagens tänkande enbart i termer av ekonomisk nytta.

Faktum kvarstår ändå - utan svenskspråkiga i Finland som kan uttrycka sina akademiska kunskaper i skrift, på svenska, finns det inte så mycket finlandssvenskhet kvar. Vi blir ett u-land på svenska i Finland.

Några tankar kring finska som minoritetsspråk i Sverige

Gästen

Skrivet av Marjaana Lehmonen-Nilsson Tisdag, 28 Juni 2011 01:36

Gästskribent är Marjaana Lehmonen-Nilsson, som till vardags jobbar som projektledare i Haninge kommun i Sverige.

Måndag den 13 juni skrev Olav S Melin om finskans ställning i Sverige, "Finska som minoritetsspråk i Sverige en död bokstav?" Han avslutar sin artikel med "Några förändringar till det bättre är svåra att uppdaga trots att finskan fått minoritetsspråkstatus och sverigefinnarna därmed borde vara bättre rustade. Varför de inte är det är ägnat att förvåna."

Mig förvånar det inte. Under de 30 år som jag har bott i Sverige har jag sett olika grader av förringande attityder till sitt ursprung hos sverigefinländare. En del har lagt ner mycket tid och möda för att slipa bort sin finska brytning och blivit förnärmade när man ändå har genomskådat dem och tilltalat dem på finska. Några har bytt namn till någonting mer svenskklingande för "det är lättare att få jobb då". En del vill inte prata finska på offentliga platser eller viskar lite försiktigt.

Här ligger en del förklaringar till att efterfrågan av service på finska inom vissa delar av finskans förvaltningsområde är relativt låg - med undantag för äldreomsorgen där efterfrågan ökar snabbt. Hur ska man kunna fråga efter service på ett språk som man skäms för?

Vi sverigefinländare måste börja med oss själva vad gäller attitydförändring. Om inte vi själva tycker att det är viktigt att bevara vårt språk och vår kulturella identitet - varför ska svenskarna göra det?

Behovet av revitalisering av finskan hos unga vuxna i barnafödande ålder är stort. När de föddes fick deras föräldrar rådet att tala svenska med sina barn. På mödravårdscentralen, barnavårdscentralen, förskolan; överallt delades dessa visdomsord ut. Samma råd fick förresten också föräldrar från t.ex. Mellanöstern, oavsett hur deras svenska lät. Men lite annorlunda blev det om modersmålet råkade vara engelska eller franska för då skulle man kanske kunna tänka sig att föra över det till nästa generation.

Kunskaper om språk- och identitetsfrågor har varit förbluffande låga och alltjämt är det på många håll. Fortfarande får man nämligen höra att sverigefinländare inte behöver något minoritetsstatus för de är så integrerade. Då kan man ju leda in diskussionen till utlandssvenskar t.ex. i Spanien som verkligen vill få service på svenska hos läkaren, tandläkaren, fysioterapeuten och hos begravnings-entrepenören. Men kanske är det en annan sak med en svensk identitet - på något sätt viktigare att bevara?

Nu till punkten om förändringarna: många kommuner som hör till finskans förvaltningsområde har redan anställt en tvåspråkig projektledare eller informatör som ska samordna arbetet kring minoritetsfrågorna. För det första måste man informera både inåt i den kommunala organisationen och utåt mot allmänheten vad lagen om nationella minoriteter innebär. Sedan ska man kartlägga språkkunskaperna bland de anställda; kartlägga behovet av service på finska, initiera och främja kulturevenemang på finska och föreslå åtgärder som leder till att lagen följs fullt ut.

Vägen är lång och attityderna i kommunerna varierar mycket. I Haninge kommun där jag arbetar började man direkt med att anställa en finsktalade webbredaktör och med att förvaltningarnas informationsmaterial översattes till finska. På alla förvaltningar utsågs finsktalade "lotsar" som kunde hjälpa folk till rätta och en finsk röstbrevlåda öppnades. Varje förvaltning valde också en kontaktperson som skulle kartlägga språkkunskaperna bland förvaltningens personal.

Enligt minoritetslagen ska man samråda med representanter från minoriteterna och därför ordnades samrådsmöten. I Haninge kommun kom man fram till att man ville anställa en tvåspråkig projektledare och så blev det. Så någonting har hänt.

Som nybliven projektledare fick jag berätta för alla förvaltningschefer i kommunen om mina visioner. Mitt budskap var enkelt: målet är aktiv tvåspråkighet, inte instängdhet i små egna kotterier. Att erbjuda service på finska blir inte dyrare för kommunerna om man bara ser till att man rekryterar tvåspråkig personal. Man ska absolut inte göra avkall på krav på kompetenser i övrigt . Finskan får arbetsgivaren på köpet.

Mycket arbete återstår. Inte minst skolfrågorna kommer att bli en svår uppförsbacke eftersom skolmyndigheterna kräver att man i förväg talar om närapå det exakta antalet elever innan man får tillstånd att starta en tvåspråkig sverigefinsk skola. Föräldrarna ska alltså mer eller mindre förbinda sig att välja en skola som inte finns - för den kan inte startas utan ett väldokumenterat elevunderlag. Här har vi det berömda moment 22!

Vi projektledare och samordnare i förvaltningskommunerna har ett nätverk så vi kan rådfråga och stötta varandra. I september ska vi träffas och utbyta erfarenheter. Små steg, kan man tycka, men någonstans ska man börja och jag påstår att vi har gjort det.

Avslöjande om finskhet

Gästen

Skrivet av Administrator Torsdag, 26 Maj 2011 10:40

Veckans gästkolumn är skriven av Sven-Erik Klinkmann, författare och docent i folkloristik, särskilt populärkultur, vid Åbo Akademi.

"Har läst kapitlet Impivaaralaisuuden kunnianpalautus i Timo Hännikäinens essäsamling Ihmisen viheliäisyydestä ja muita esseitä (2011) och måste medge att jag blev besviken. Ett slags sentimentalt hopkok av hållningar och verbala framställningar som för Hännikäinen tycks framstå som specifikt "finska/finländska" ("suomalaisuus" är ju något svåröversatt till svenska).

Hade väntat mig en intellektuellt stringentare klarläggning av vad de här tämligen mytiska, för att inte säga mystiska begreppen "suomalaisuus" och "Impivaaralaisuus" kan tänkas innehålla. Liksom de flesta sådana tillbakablickande och "sorterande" begrepp - autentiticitet är ett annat, mer allmänt begrepp av liknande slag - kommer de framför allt att fungera tautologiskt, hänvisa bakåt till någonting som "alltid" är bra hur "dåligt" det än kan te sig om man betraktar det ur ett mer "realistiskt" perspektiv.

Alltså: finskhet är viktigt och bra för att det är finskt, varken mer eller mindre. Enskilda finnar och finska kulturyttringar må vara hur jobbiga som helst. Det förhindrar honom inte från att identifiera sig med det finska som känsla och kulturarv. Han skriver att han älskar finskheten som idé även om han ofta kan ha svårigheter at stå ut med sina finska medmänniskor. Osv.

Skrämmande blir det när han säger att finskhet är, om jag minns rätt, tusen gånger viktigare för honom än europeiskhet eller mångkulturellhet , än mer när han hävdar att människan är sådan att hon helst umgås med individer med liknande pigmentering som vad man själv råkar ha. Rena, rama rasimen, som jag ser det. Handlar här framför allt om evokationer, frammananden av känslor och affekter som ska signalera välbehag, närhet, bekanthet.

Hännikäinen framstår som en mjukare, något mer artikulerad representant för den nostalgiskt-nationella våg som tycks svepa över det finländska samhället i dag. Jfr köttproducenten Atrias försök till något som påminner om det Hännikäinen gör här eller de besläktade politiska gesterna som vi läst om i tidningspressen på sistone; Hakkarainen, Halla-aho etc.. Liknande stämningar ingick också i hockeyfirandet häromveckan.

För dem som vill definiera sig som finlandssvenskar framstår tiderna som allt annat än angenäma."

Tolerans för intolerans

Gästen

Skrivet av Reinhold Enqvist Torsdag, 31 Mars 2011 15:42

Vi har att göra med ett attitydhandikapp som en följd av generationer av nationalistisk historieförvanskning som ännu hänger kvar i skolböckerna, skriver gästkolumnisten Reinhold Enqvist:

"I en kolumn i Hufvudstadsbladet 9.3 tar Thomas Zilliacus upp en fråga som många europeiska ledare uppmärksammat som ett av Europas stora problem: tolerans för intolerans. Han tar upp trenden att avskaffa jultraditionerna i skolorna av "respekt" för andra, dvs. av respekt för andras intolerans. Det märkliga är att när vi reser till exempelvis muslimska länder följer vi deras "regler" till punkt och pricka, men kräver inte detsamma av dem här. Ännu värre är att vi rättar oss efter en mobb utanför vår ambassad i ett främmande land, och fördömer en formulering eller bild gjord här för vår egen publik och enligt våra normala regler.

Men vi har även blivit blinda för intoleransen i vårt eget land. I min bok Svenska språkets vandring i Finlands historia (2007) skrev jag med anledning av påhoppen på finlandssvenskar: "Svenskar och finlandssvenskar får sig allt emellanåt påskrivet orsaken till alla de olyckor och svårigheter som drabbat eller drabbar landet, - av en liten vilseledd minoritet. Uttalandena och skriverierna är ibland sådana, att om man byter ut orden svenskspråkig/finlandssvensk mot t.ex. neger eller zigenare, skulle det bli rättegång. Få folk i den civiliserade världen kan såsom det finska ösa sin vardagsrasism över sina interna grannar utan påföljder, - men det bjuder jag gärna på. En välfungerande säkerhetsventil i dessa fundamentalismens tidevarv. Men kanske vi inte är helt civiliserade, - ännu?"

Vid närmare eftertanke är kanske denna min vardagstolerans missriktad, eventuellt föder den bara mera intolerans? De flesta extrema folkrörelser har startat med en liten grupps agitation, som sedan av en eller annan orsak fått växa till en farlig kraft.

Hur långt ner på det sluttande planet vi i Finland har hamnat beskrev Dick Harrison i sin Magmakolumn Populistisk historieförfalskning den 24.1, där han jämförde dagens påhopp på det svenska med 1930-talets retorik mot judar. Han fick enligt min tolkning ett visst medhåll av Helsingin Sanomat 14.3 då Anna-Liina Kauhanen i en ledare rubricerad "Då en svensk försvarade svenskan" refererade Harrissons kolumn och den äktfinska reaktionen. Det är kuslig läsning.

Annat ljud i skällan blev det då Hans-Peter Paul i Hbl 14.9 under rubriken Är vi finlandssvenskar kriminella? gjorde samma jämförelse. Då kastade sig det finlandssvenska drevet över honom med påståendet att judar är vi inte; situationen i språkfrågan kan inte jämföras med förföljelserna i trettiotalets Nazityskland. Men man hade missförstått Pauls jämförelse; han betraktade inte oss som ett folk i förintelseläger, utan han jämförde dagsläget med den retorik som användes innan de systematiska judeförföljelserna kom igång. Den överdrivna motreaktionen blev veterligen oemotsagd; den kom ju från auktoriteter. Samma slags tongångar gentemot finlandssvenskarna förekom i Finland på 1930-talet efter det att Svenska folkpartiet inte längre behövdes för att få igenom lagarna som förbjöd kommunismen i landet. Detta förbud var Lapporörelsens stora triumf, som dock lyckligtvis kom av sig och räddade Finland från samma öde som många andra länder fick lida av: totalitära regimer.

Magmas färska utredning Varför irriterar finlandssvenskarna? gjord av Pasi Saukkonen har slagit fast att det är en mycket liten grupp som i medierna håller igång den svenskfientliga diskussionen. Det är säkert så, men den bristfälliga och felaktiga historieundervisningen om det svenska i landet, och den felaktiga uppfattningen om språkminoritetens vardag, är goda grogrunder för en oemotsagd populistisk propaganda. Tolerans för intolerans kan leda till ännu större intolerans. Att verksamheten är organiserad vittnar de svenskfientliga flygblad som delas ut åtminstone på järnvägsstationer i huvudstadsregionen.

Den långa historiska bakgrunden till den situation vi har idag har jag beskrivit i min nya bok Nationalism, intolerans, språkstrid - om konsten att läras avsky ett språk och dess bärare. Den bygger på ett flertal nya och gamla böcker och avhandlingar i ämnet. Redan underrubriken låter läsaren ana att jag ser det finska folket som ett offer för en nationalistisk hjärntvätt. På samma sätt ser många av oss de extrema religiösa rörelserna av idag som resultatet av några ledande fanatikers maktbegär och manipulation.

Få tog Hitler och hans lilla skara på allvar, och illa gick det. Men det var då det, sådant kan ju inte hända på 2000-talet. Och dessutom, bekvämast är det att fortsätta med tolerans för intolerans. Speciellt då domstolsväsendet tycks ha valt den linjen med friande domar för påhopp på finlandssvenskar.

PS. Harrisons uppföljande kolumn den 23 mars indikerar dock att problemet är mycket större och allvarligare än blott en liten grupp "skrikhalsar". Vi har att göra med ett attitydhandikapp som en följd av generationer av nationalistisk historieförvanskning som ännu hänger kvar i skolböckerna."

Kallios modell: Samarbete över språkgränsen

Gästen

Skrivet av Kenneth Lönnqvist och Minna Lönnqvist Fredag, 18 Mars 2011 10:17

I gästkolumnen skriver filosofie doktorerna Kenneth Lönnqvist och Minna Lönnqvist om president Kyösti Kalliops betydelse för samförståndet i den unga republiken.

"President Kyösti Kallio verkade under en brytningstid i Finlands historia, men hans gestalt har förblivit oklar i skolans historieböcker. Kallio har inte vari föremål för en trendig forskning i politisk historia. Om man vill veta mera om honom blir man tvungen att riktigt gräva fram information, även om Kallio fortsättningsvis räknas till Finlands stora statsöverhuvud.

Det gladde oss en vacker vinterdag när vi passerade Kallios sittande presidentstaty utanför riksdagshuset och lade samtidigt märke till att den blivit bekransad. Ett hopp väcktes, att kanske någon, någonstans, ännu minns vilka värden president Kallio representerade. Frågan är om de värden som Kallio representerade har blivit bortglömda i det moderna Finland eller finns det fortsättningsvis anhängare av dem?

Kallio kom från en anspråkslös bakgrund; han var en bondepresident. Lex Kallio var en lag som förbättrade torparnas samt de fattigas ställning i Finland efter inbördeskriget. Man gav av det som man hade - sitt eget - en tanke som i dag i optionsmiljonärernas tidevarv är främmande. Kallio var personen bakom finländarnas orubbliga försvarsanda under vinterkriget 1939-40 som utkämpades mot Sovjetunionen, och på samma gång lyckades han hålla nazi-Tyskland på avstånd.Vinterkriget utkämpades, och segrades, i en anda av enhet. Efter fredsstilleståndet 1940 gav sig Kallio in på en aktiv kolonialiseringspolitik av karelarna.

Kyösti Kallios politik gick över språkgränserna. Hans samarbete och vänskap med Amos Andersson är för många ett okänt område. Det var just de svenskspråkiga valrösterna som förde Kallio till president. Kallio var en bekännande kristen och det gladde honom speciellt att Amos Andersson hade ett eget, privat kapell i övre våningen av Hufvudstadsbladets kontor. På den tiden förekom ingen diskriminering av bekännande kristna inom det finska arbetslivet - kristendomen var en naturlig del av vardagslivet.

Kallio var också den enda finska politikern som kom väl överens med marschalk C. G. Mannerheim. Det sägs att Mannerheim uppskattade Kallio och därför blev han t.o.m. inbjuden till Brunnsparken där Mannerheim bodde. Mannerheims hem var öppet bara för verkliga vänner vid sidan av släkten.

Kan en finländare i dag identifiera sig med Kallios värderingar? Vi tror det är möjligt. Viljan till det kommer genom att erbjuda människor nya och verkliga alternativ i politiken, vilka inte bara baserar sig på att människan omsätts till ett marknadsvärde eller beundrande av sosialdarwinistiska principer. Språkfrågan kan inte bli en begränsande faktor i strävan till ett rättvisare samhälle, utan den borde alltid vara en källa till mångfald. Samtidigt behövs det en språkstrategi. Männniskor med överenstämmande inställningar, attityder och värden kan hitta varandra över språkgränserna."

Ledande frågor avslöjar frågeställaren

Gästen

Skrivet av Per-Åke Lindblom Måndag, 7 Februari 2011 15:37

Gästkolumnen är skriven av Per-Åke Lindblom från Språkförsvaret i Sverige

"Enligt en notis i Hufvudstadsbladet den 25 januari har Finskhetsförbundet uppdragit åt Taloustutkimus att genomföra en enkät om Finlands officiella tvåspråkighet. Enligt enkätresultatet vill bara 41 procent av finländarna bevara den grundlagsstadgade tvåspråkigheten i Finland.

Frågan löd: "Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?"
Enligt enkäten vill också 69 procent av finländarna avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen i grundskolan, medan en knapp fjärdedel vill att undervisningen förblir obligatorisk. Flest anhängare av obligatorisk svenskundervisning finns bland universitetsutbildade.

När man läser den ovannämnda frågan, vet man inte om man ska skratta eller gråta. Om Finskhetsförbundet menar att det bara är Finland i östersjöområdet som har två jämställda nationalspråk, stämmer det. Men är för den skull övriga östersjöländer enspråkiga? Detta är naturligtvis nonsens.

Sverige har ett officiellt huvudspråk och fem officiella minoritetsspråk, d.v.s. finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Danmark har inget officiellt språk, men danska fungerar som huvudspråk de facto och som administrativt språk. Dessutom är tyska minoritetsspråk. Om Färöarna och Grönland inkluderas, tillkommer ytterligare två språk, som båda har officiell status inom respektive autonomt område. Tyskland har inget officiellt språk, men fungerar naturligtvis som det egentliga förvaltningsspråket; dessutom pågår det en debatt om tyska språket ska grundlagsfästas eller inte. Det finns flera minoritetsspråk i Tyskland, danska, lågtyska, sorbiska, romani och frisiska. I Polen är polska officiellt språk, men kasjubiska har nyligen erkänts som officiellt regionalt språk, det enda i Polen. I de baltiska republikerna är estniska, lettiska och litauiska officiella språk, men betydande minoriteter har ryska som modersmål, särskilt i Estland och Lettland. I Ryssland är ryska officiellt huvudspråk, men det finns ett stort antal regionala officiella språk.

Det enda som östersjöländerna förutom Finland har gemensamt är alltså att inget av dem har två jämställda nationalspråk. Men varför upphöja detta fenomen till norm, till något eftersträvansvärt, vilket är underförstått i frågan? Språksituationen i de olika östersjöländerna är resultat av specifika, historiska tillfälligheter. I två av länderna, Danmark och Tyskland, är respektive huvudspråk - lika lite som engelskan i Storbritannien - varken grundlagsfästa eller sanktionerade i särskilda språklagar. I de tre baltiska republikerna saknar ryska eller andra minoritetsspråk officiellt erkännande. Detta hänger naturligtvis ihop med att de baltiska republikerna införlivades i Sovjetunionen under andra världskriget och därefter utsattes för ett en russifieringsprocess fram till frigörelsen.

Om Finskhetsförbundet hade lyft blicken en aning, mot övriga Europa, skulle det ha noterat att Irland har två officiella språk, iriska och engelska. Detta beror på att det skedde ett språkbyte på Irland till engelska under 1800-talet och att den irländska staten sedan självständigheten försöker revitalisera iriskan. I Finland skedde ett språkbyte åt andra hållet, eftersom finskan ersatte svenskan som administrativt huvudspråk i början av 1900-talet. Belgien har tre officiella språk, nederländska, franska och tyska. Schweiz har fyra, nämligen tyska, franska, italienska och rätoromanska. I Spanien är spanska officiellt språk, men det finns fyra officiella regionala språk, baskiska, galiciska, katalanska och valencianska, vilka också kan användas i den spanska senaten. Aranesiska är dessutom minoritetsspråk i Katalonien. Cirka 11 procent av Spaniens befolkning har något av dessa språk som modersmål enligt en undersökning från 2005. Katalanskan är det starkaste regionala språket, i praktiken starkare än svenskan i Finland, eftersom språket befinner sig på frammarsch.

Om Finskhetsförbundet hade rest på sig och skådat ut över världen, skulle det ha funnit att Indien har 23 officiella språk, varvid hindi och engelska intar en särställning på federal nivå. Sydafrika har 11 officiella språk, medan förmodligen Bolivia slår alla genom att ha 37 officiella språk, spanska och 36 indianspråk.

Det enda syfte som Finskhetsförbundet har med sin undersökning är att till varje pris samla ammunition mot svenskans ställning i Finland med målsättningen att göra Finland enspråkigt finskt. Denna systematiska hets mot det ena nationalspråket, i praktiken ett minoritetsspråk i Finland, är tämligen unik för Europa, eftersom tendensen annars är att de regionala språken och minoritetsspråken stärker sin rättsliga ställning. Finskhetsförbundet, Sannfinländarna och de vacklande krafterna i Samlingspartiet och Centerpartiet kan bara hitta likasinnade i vissa centraleuropeiska länder som Slovakien och Ungern."

Sista striden för svenskan i Finland

Gästen

Skrivet av Olav S. Melin Torsdag, 3 Februari 2011 09:50

I tidningen Expressen har Karin Sörbring uppmärksammat språkdebtten i Finland (2.2.)

"En språkstrid rasari Finland.

Finskhetsförbundet kräver stopp för "tvångssvenskan"- och radiojournalisten Kirsi Virtanen liknar den finlandssvenska befolkningen vid en huggorm som de "äkta" finnarna närt vid sin barm.

Ungdomar törs på vissa håll inte längre prata svenska på gatorna.

När författaren Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, förra veckan besökte ett seminarium i Vasa konstaterade han att han tidigare måste ha levt i en skyddad verkstad. Vid alla tåg- och båtresor, tv-jobb och konferenser han bevistat i Finland förr har folk pratat svenska, eller åtminstone ansträngt sig för att göra det. Nu vägrade kyparna och expediterna att svara på svenska. Men framför allt noterade Dick Harrison att alla diskuterade Kirsi Virtanens radiokolumner.

I sitt kontroversiella program på Yle Radio 1 har Kirsi Virtanen, som är uppvuxen i Sverige och vars barn går på svenskspråkig förskola, sagt att finlandssvenskar borde skämmas för att de struntar i allt finskt och förklarat att hon får "kräkreflexer av talet om nyttosvenska". I en radiokolumn refererade Kirsi Virtanen till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm" som de äkta finnarna närt vid sin barm. För dessa uttalanden blev hon anmäld till Opinionsnämnden för massmedier och polisanmäld för hets mot folkgrupp. Det blev också stora protester när det häromveckan tillkännagavs att Kirsi Virtanen i vår får en egen talkshow i public service-kanalen FST.

"Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga någotliknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begåttmedialt självmord", förklarar DickHarrison i en krönika på den finländska tankesmedjan Magmas sajt.

Men Kirsi Virtanen, som friadesi Opinionsnämnden, är långt ifrånensam om sina åsikter. Finskhetsförbundets ordförande Sampo Terho kämpar för att den obligatoriska svenskundervisningen, som i finskspråkiga skolor oftast börjar i årskurs sju, ska tas bort.

- Tvångssvenskan har överlevt sig själv. Det är inte så att svenskan har förlorat sin betydelse i Finland, men andra språk har blivit viktigare. Jag har svårt att motivera att 19 finsktalande ska behöva byta språk för att det finns en svensktalande i gruppen, säger Sampo Terho på engelska.

- Jag tror att svenskans image skulle höjas om det blev frivilligt att läsa ämnet i skolan.

Marika Tandefelt, professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, är trött på argumenten att det skulle vara dyrt att erbjuda samhällsservice och undervisning på både svenska och finska. Ingen talar om hur mycket Finland vinner på tvåspråkigheten och det extra kulturella kapital som det ger, menar hon.

- Jag har inte varit med om ett sådåligt språkklimat sedan jag var tolv år. Tidigt på 1960-talet hände det att jag fick glåpord kastade efter mig när jag pratade svenska. Som finlandssvenska misstänks jag alltid för att heja påSverige i ishockeyfinaler och jag får höra att jag ska flytta tillbaka dit jag hör hemma. Det är kränkande, säger professorn i svenska.

Marika Tandefelt berättar om ungdomar som låter bli att prata svenska i taxikön på fredagskvällarna och svenskspråkiga vuxna som tystnar när de går förbi ett finskspråkigt ungdomsgäng.

- Svenskan behövs inte främst för att nu levande finlandssvenskar ska komma till sin rätt i Finland för de flesta av oss talar utmärkt finska och har inget emot att göra det, utan för att vi ska förstå vår historia och kunna läsa historiska och litterära dokument som oftast är skrivna på svenska, säger Marika Tandefelt.

Hon vänder sig emot att historieundervisningen i finskspråkiga grundskolor kan börja vid 1809, det år dåFinland förlorades från Sverige till Ryssland.
Finskhetsförbundets Sampo Terho, som själv har en magisterexamen i historia, håller med om att det är viktigt att förankra bakåt.

- Men det ska vi göra på historielektionerna. Vi kan inte ha tvångsundervisning i svenska av historiska skäl, säger Sampo Terho.
2007 var svenska modersmål för 265 000 invånare i fasta Finland och 25 000 ålänningar.

Totalt sett är det cirka sex procent av befolkningen.
- Men man kan bara registrera ett modersmål. Det är betydligt fler än så som växer upp i tvåspråkiga familjer och behärskar bägge språken på hög nivå, påpekar doktorn i tvåspråkighet, Barbro Allardt Ljunggren.

Vid mitten av 1100-talettalade de flesta i Finland finska.Katolska kyrkan och senare den svenska kronan uppmuntrade svenskarna att flytta från det överbefolkade Mälardalen till Finland. Nybyggarna slog sig ner på Åland och utmed Finska vikens och Bottniska vikens kuster som var obebodda. Den tunga lerjorden krävde vändplogar, en nymodighet som svenskarna hade med sig.

Finland varunder 650 år- ända fram till 1809 - en del av det svenska riket och man utkämpade tillsammans flera krig mot Ryssland.

Svenskan dominerade fram till i början av 1900-talet inom kultur, företagsamhet och förvaltning, även om prästerna sedan reformationen predikat på finska.

I slutet av 1800-talet vaknade finskhetsrörelsen, inspirerad av nationalismen som bredde ut sig i Europa. Publicisten och filosofen Johan Vilhelm Snellman myntade begreppet "Ett sinne - ett språk". Unga akademiker och svenskspråkiga familjer ur de övre stånden som kallade sig fennomaner började tala finska med sina barn och satte dem i finskspråkiga skolor. Många förfinskade också sina namn.

Som en reaktion bildades svenskhetsrörelsen, svekomanin, som ville bevara svenskan och framhöll de historiska kopplingarna till Norden.

Efter självständigheten från Ryssland 1917 ordnades det namninsamlingar och studentdemonstrationer mot att universitetet skulle vara tvåspråkigt, tvåspråkiga skyltar saboterades och skolpojkar med olika modersmål slogs.
Men enligt 1922 års språklag skulle finska medborgare ha rätt att använda bägge nationalspråken finska och svenska inför domstolar och andra myndigheter.

Samförstånd uppstod efter Andra världskriget där svensktalande och finsktalande stred sida vid sida och på 1970-talet infördes nioårig grundskola med obligatorisk undervisning i det andra nationalspråket.

2004 skippades dock obligatoriet att skriva svenskprovet i studentexamen och närmare 30 procent väljer nu bort svenskan.
- Det här får på sikt konsekvenser för finlandssvenskarnas möjlighet att få sjukvård och kunna göra sig förstådda i domstolar, säger tvåspråkighetsforskaren Barbro Allardt Ljunggren.

Hon förklarar att finlandssvenskar också känt sig förfördelade i den senaste tidens kommunsammanslagningar. Kommuner i Finland kan vara antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. För att en kommun ska betraktas som tvåspråkig måste minst åtta procent av befolkningen eller 3 000 personer tala det mindre språket.

Tidigare statsministern Paavo Lipponen (Socialdemokraterna) gick i taket när nuvarande statsministern och centerpartisten Mari Kiviniemi under ett besök i Ryssland strax före jul sa att hon förstår önskemålen från östra Finland att läsa ryska i stället för svenska i grundskolan. Lipponen beskyllde Kiviniemi för att söka ryskt stöd för inrikespolitik och betecknade detta som nyfinlandisering.

Insändare om att finlandssvenskarna är en självisk överklass syns allt oftare i tidningarna.

Historieprofessor Dick Harrison är oroad.
- Debatten påminner om något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Historieförfalskningen och rasismen liknar den retorik som Sverigedemokraterna använder i sig av i Sverige, säger Harrison.

I april är det riksdagsvali Finland. Än så länge är det bara högerpartiet Sannfinländarna som vill ta bort den obligatoriska svenskan, men allt färre ledande politiker försvarar svenskans ställning.

- Jag tror att vi på sikt går mot ett enspråkigt Finland, säger Finskhetsförbundets Sampo Terho."

http://www.expressen.se/nyheter/1.2315401/sista-striden-for-svenskan-i-finland