Mattila har fel – men också rätt

Skrivet av Thomas Rosenberg Söndag, 11 Januari 2009 15:43

Gästen

Att hög akademisk utbildning inte är någon förnuftsgaranti är ingen nyhet. Men sällan ser man en sådan djupdykning som Aarne Mattilas, docent i ekonomisk och social historia vid HU, då han i senaste nummer av tidskriften Kanava kommenterar finlandssvenskarnas enligt honom alltför stora inflytande i Finland. Jag har alltså inga svårigheter att hålla med Olav S. Melin då han skriver att Mattilas inlägg är en "unken fläkt från ett förgånget trettiotal".

Men Mattila har kanske också rätt på en del punkter. Åtminstone tycker jag hans synpunkter tål diskuteras, även om hans motiveringar är befängda. Vi har nämligen all anledning att se över språklagen, och kanske byta fot när det gäller synen på oss själva som minoritet respektive nationell språkgrupp.

"En fläkt från språkstridens dagar", är alltså Melins huvudsakliga diagnos. Jag tror tyvärr att den striden fortfarande pågår, och att det bara är önsketänkande från vår sida att den tagit slut. Den har tvärtom kyttat hela tiden, även om den sedan kriget varit enbart latent. Ett svårläkt ärr från en tid då svenskan otvetydigt var maktens språk, på ett sätt som för generationer skapat något vi inte kan beskriva annat än som en kolonial mentalitet i den finska folksjälen.

Vadå koloni? Finland har självfallet aldrig varit en koloni i ordets egentliga bemärkelse. Att här rada upp argumenten för det är onödigt eftersom de är välkända. Men det förefaller lika befängt att förneka att relationerna mellan svenskt och finskt inom bägge länderna, och mellan länderna, bäst låter sig förklaras just genom att beskriva dem som koloniala till sin natur, låt vara enbart på det mentala planet. Hur skall vi annars beskriva det djupt rotade storebrorskomplex som klibbat sig fast i generationer? Detta kollektiva minne av gamla oförrätter som bara alltför lätt låter sig triggas igen då konjunkturerna är ogynnsamma och man behöver syndabockar, som i dag.

Vardagslivet är fullt av dessa storebrorsrelationer, både i det mellanmänskliga umgänget och mellan nationerna. Låt mig bara nämna det som mer än nånting annat illustrerade hur sega strukturerna varit, dvs. den alldeles konkreta punkt då den finske mannen reste sig och äntligen klämde till sin svenska kollega, både bildligen och bokstavligen, dvs. Finlands seger över Sverige i ishockey-VM, i Globen 1995. En symbolhandling av oändliga proportioner. Dessvärre ingen slutgiltig katharsis.

Attitydklimatet har nämligen uppenbart blivit sämre, och jag är överraskad över hur snabbt det gått. Jag har nämligen länge irriterats över det ständiga snacket om bristen på svensk service och ett dåligt språkpolitiskt klimat, eftersom min erfarenhet i huvudsak varit den motsatta. Speciellt bland yngre och mer beresta generationer har intresset för den svenska kulturen och det svenska språket, och beredskapen att också använda det i praktiken, hela tiden blivit bättre, speciellt i huvudstadsregionen. Huvudtendensen har alltså varit klart positiv.

Men nu alltså en påfallande snabb och dramatisk försämring. Varför? Det finns självfallet flera orsaker. Många av dem samverkar dessutom delvis oberoende av varandra.

För det första den övergripande internationella utvecklingen, med dess nedmontering av de offentliga strukturerna. Det har som konsekvens att de strukturer vi är helt beroende av, dvs. kommuner o.a. förvaltningsenheter med svenska som majoritetsspråk, försvinner. Och det är katastrofalt eftersom våra språkliga rättigheter i sista hand är en funktion av svenskans position och relativa andel inom fr.a. kommunerna. Vad övrigt sägs om rätten till service och behandling på lika grunder är rena snömoset eftersom det inte ges några sanktioner.

För det andra en finsk chauvinism som tydligt bär spår av en gammal dröm som äntligen ser ut att förverkligas, med över 100 års fördröjning, dvs. drömmen om den enspråkigt finska staten. Med Sovjets fall och inträdet i EU (och segern över Sverige inte bara inom idrott utan också inom ekonomi, politik och teknologi!) öppnade sig äntligen ett sant patriotiskt perspektiv, och ett förverkligande av det sekelgamla projekt som aldrig blev av.

För det tredje de ekonomiska konjunkturerna. Inför hot om arbetslöshet och utslagning, och invandring utifrån, med allt vad det innebär av osäkerhet, är många självfallet lätta att mobilisera mot lämpliga syndabockar. Då kan den förment rika, priviligierade och allt fåtaligare svenska minoriteten än en gång tjäna som lämplig måltavla.

En motsägelsefull bild, med andra ord. Något som kan upplevas starkt också på lokalplanet, här i Lovisa. Å ena sidan en hela tiden förbättrad atmosfär, genom att det flyttat in allt fler finskspråkiga med en klart positivare attityd gentemot svenskarna och den svenska kulturen, jämfört med dem som kom med kärnkraftsetableringen på 1960-talet. Å andra sidan en plötsligt uppflammande och motbjudande agitation mot de svenskspråkiga, som anklagas för att hindra all utveckling genom att klamra sig fast vid förmenta privilegier, t.ex. i form av egna skolor. En agitation som får sin huvudsakliga näring av den höga arbetslösheten på orten, men som tyvärr också matas av det uttalade svenskhat som plötsligt blivit rumsrent, också i respekterade tidskrifter som Kanava.

Jag upplever därför, och har redan länge upplevt (t.ex. i mina texter sedan tidigt 1980-tal) att vi förr eller senare blir tvungna att acceptera faktum, och i viss mån omdefiniera vår roll. Den nationella tvåspråkigheten, och dess uttryck i vår språklagstiftning, är i hög grad en återspegling av historien, och därför inte till alla delar längre aktuell. Den senast gjorda revideringen av språklagen var endast marginell, eftersom den inte ruckade på grundförutsättningarna för vår existens. Och framför allt inte de grundläggande svagheterna i den, dvs. att vi inte har några territoriella garantier för vår existens som språkgrupp och kultur.

Fram till nu har vi kunnat intala oss att vi lever i den bästa av språkpolitiska världar, och att vi är den mest priviligierade minoriteten av alla. Så är det inte längre, fr.a. inte efter den förvaltningstsunami som sveper över landet och svenskbygderna. Nu måste det grövre arsenal till för att rädda det som återstår av levande svensk kultur.

Rurik Ahlberg hade helt rätt i sitt inlägg i HeSa häromdagen; frågan är av digniteten att den bör ges högsta prioritet i regeringen, och drivas av självaste statsministern. Och om inte detta är en regeringsfråga för sfp så är ingenting det, dvs. att man får till stånd en revidering av språklagen och anpassar den till dagens verklighet, inte förra seklets.

Jag föreslog själv redan i början av 1990-talet att vi borde byta fot, och betrakta oss som den regionala minoritet vi de facto alltid varit. Och uppge en del av de för så många finskspråkiga stötande "privilegierna" mot att vi i stället får ett starkare skydd inom den regon vi bebor, alltså de svensk- och tvåspråkiga kommunerna (av vilka de förra redan spats bort), med andra ord inom det vi kallar Svenskfinland. Ett område jag alltid på finska kallar Hurrimaa - en benämning som för övrigt utan undantag tas väl emot.

Pärre Stenbäck var inne på liknande tankegångar i sin pamflett för några år sedan, och utvecklingen sedan dess har inte gjort behovet av en kursändring mindre aktuell, tvärtom.

En historisk kompromiss, med andra ord. Ni slipper den förhatliga "tvångssvenskan" utanför det vi kallar Svenskfinland mot att vi i stället får starkare garantier inom samma region. Inte detsamma som Mattila föreslår, men heller inte väsensskilt. Och det betyder givetvis inte att man förvisar finlandssvenskarna till små "minoritetsghetton", som Melin formulerar det. Några enspråkiga och slutna enklaver handlar det ju inte om eftersom våra svenska nejder sedan gammalt är språkligt uppblandade, och alltid varit det. För att inte tala om att vi alltid varit öppna för intryck utifrån.

Nej, det handlar bara om rätten att finnas till på sitt modersmål, utan att hela tiden be om ursäkt eller bli hånad. Att vi inte hela tiden behöver snegla på statistiken och hur många vi är, utan lugnt kan vara förvissade om att den kommun eller region vi bor i får ha kvar sina svenska traditioner och sin särprägel också i framtiden. Ett klart och även i lagstiftningen stadfäst erkännande av att svenskan och svenskarna i Svenskfinland har en självklar rätt att existera, inte sexprocentigt utan absolut likaberättigat. Därmed icke sagt att vi inte skulle ha rätt att existera och tala vårt modersmål också utanför denna region, men där får vi alltså i stället lov att pruta på anspråken.

Exakt hur detta skall ske återstår att utreda i nya språklag som måste till. Det sätt på vilket Svenskfinland i dag förblöder måste helt enkelt få ett slut, om vi alls önskar att svenskan skall vara, som det så vackert heter, ett samhällsbärande språk även i framtiden.

Thomas Rosenberg

5 Kommentarer

På defensiven?

skriven av Matts Roos den 13.1.2009

Handlar det "bara om rätten att finnas till på sitt modersmål, utan att hela tiden be om ursäkt eller bli hånad "? Jag kan inte minnas att jag försatts i någondera situationen, var gör man det? I vissa inlägg i finska tidningar kanske, men jag orkar inte läsa finska tidningar, det är för tungt och livet är så kort. Den som hånar må kallas rasist, jag är säker på att man då får medhåll från den icke-fanatiska delen av finländarna.
Bland mina elever på Universitet cirkulerade det exempel på min lustiga finska, men hån var det inte.

Röster: -2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Med en far som deltog i kriget...?

skriven av Britta Klockars den 18.1.2009

Nej, jag lyckas inte uppbåda någon inre beredskap att reducera oss finlandssvenskar till en minoritet bland andra - jag tycker att Birges Enges formulerade det mycket bra i sin kolumn i dagens VBL:

" De facto är vi en minoritet i vårt land, men så länge vi håller fast vid att vi är den andra officiella språkgruppen i vårt land skiljer vi oss också från andra minoriteter och har en legal grund att stå på i umgänget med den andra språkgruppen och när det gäller krav på service på samma grunder. Den dag finlandssvenskheten förvisas till historiens skräphög och vi reducerar oss till en minoritet jämställd med andra i vårt land, står vi inför nya utmaningar, för att inte tala om självstympning."

Och detta handlar inte om att "kräva svenska i Joensuu eller Tohmajärvi" -

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Mycket att förlora

skriven av Björn Eklund den 18.1.2009

Om svenskan vore ett minoritetsspråk bland andra, skulle vi kunna behålla legitimiteten för svenska skolor och daghem i tvåspråkiga orter med finsk majoritet? Eller att kommunerna informerar allmänheten på båda språken? Att staten låter översätta anvisningar till kommunerna till svenska? I förlängningen råkar principen om att vår lagstiftning jämte bakgrundsmaterial ska finna på båda nationalspråken i gungning.

Det är en ganska osynlig sak för den stora allmänheten att den offentliga förvaltningen har en stor stab av folk som översätter lagar, propositioner, beslutsunderlag och protokoll för kommunfullmäktige m.m.

Det här görs i tätt samarbete med våra språkvårdsorgan och med kontakter till myndigheter i Sverige, för att vi ska kunna ha en offentlig svenska i Finland där terminologin stämmer överens med den i Sverige. Tack vare det har både finsk- och svenskspråkiga i landet någonstans där de kan kolla upp orden för vår offentliga verklighet på svenska. Den här svenska närvaron i de statliga och kommunala styrorganen kunde knappast försvaras om svenskan reducerades till minoritetsspråk.

Skulle vi t.ex. kunna behålla ett svenskt ortnamnsbestånd i Helsingforsregionen? Knappast i huvudstadsregionen där nya bostadsområden hela tiden planeras och namnges.

Utan nationalspråksstatus har vi ingen svensk närvaro i de statliga och kommunala styrorganen. Utan den svenska närvaron blir kravet på att tillmötesgå svenska behov i termer av utbildning, barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och medietjänster ytterligt abstrakt, för att inte tala om att nätverken för att åstadkomma de här tjänsterna i så fall hotar att vittra sönder. De stora förlorarna här är södra Finlands tvåspråkiga områden där resurserna inte räcker till för att ordna all offentlig service själv.

Synliga finska och svenska styrformer inom det allmänna är alltså ett slags symbolyttring för att svenskan tillerkänns en annan ställning i landet än som de svenskspråkigas hemspråk rätt och slätt.

Röster: +5

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Bättre kan det inte sägas

skriven av Britta Klockars den 18.1.2009

Läs Martti Suksis utomordentligt insiktsfulla text i Vasabladet 18.1.2009!

Röster: +5

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

För folkbildningens skull...

skriven av Britta Klockars den 27.1.2009

Jubileum för vad, frågar Dick Harrison - svaret kan vara mycket enkelt:

För att vi äntligen fått ett ypperligt tillfälle att på nationell nivå lyfta fram vår gemensamma historia som mer eller mindre lyst med sin frånvaro i skolornas historieböcker i såväl Sverige som Finland under en lång tid - något som bl.a. varit till skada för finlandssvenskarna och det svenska i Finland - och säkert också för det finska Sverige -

Man har "glömt bort" att Sverige och Finland var ETT rike/land under många hundra år, att det aldrig varit fråga om något svenskt "erövrande" av Finland ,som det finska uttrycket "Ruotsin vallan aikana" implicit låter påskina -

För att använda ett citat av Ralf Norrman: "Man talar också om att Finland var "under"Sverige. Finland var inte "under" Sverige. Finland var "en del " av Sverige, eller rättare sagt så fanns det inget Finland. Finland var inte mera "under" Sverige än vad Dalarna, Småland, Hälsingland o.s.v. var."

Jubileumsåret kan tjäna som ett led i ett folkbildnings- och upplysningsarbete som är nödvändigt både i Finland och Sverige - inget av våra språk är några "främmande fåglar" -

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp