Skendemokrati för 298 euro per mepp

Skrivet av Anna-Karin Friis Torsdag, 9 September 2010 09:36

Gästen

I gästkolumnen skriver freelancejournalisten Anna-Karin Friis om EU-parlamentarikernas vardag, bl.a. om närvaroplikten.

"Då sommarvädret blev till höst och EU-teknokraterna var tillbaka i skaklarna efter åtminstone sex veckor på grönbete, skakades EU-bubblan av en liten kontrovers. Europaparlamentets talmanskonferen hotade med strikt närvarokontroll och delvis slopat dagtraktamente utifall att någon av parlamentarikerna uteblev från kommissionsordförande Barrosos anförande om läget i unionen. Så stämde också mepparna upp, inte mangrant, men under protest; paralleler drogs med Sovjetunionen och och folkkongressen i Kina och en del hotade med bojkott. Vid öppnandet av plenum i Strasbourg beslöt talmanskonferensen retirera och "överväga olika alternativ på sikt" istället för en dylik drastisk engångsåtgärd.

Parlamentarikerna ilsknade till. Sarah Ludford, frispråkig liberal från Storbritannien, talade om att parlamentet skjuter sig självt i foten. Anneli Jäätteenmäki (c) betvivlade folkvalda talmännens mentala hälsa. Men egentligen är nog talmännens hotelser symptomatiskt för hur parlamentet förefaller se sig självt. Javisst ska ju en parlamentariker närvara i plenum. Men sanningen att säga är varken närvaron eller frånvaron avgörande; jag har sett många så kallade debatter där bänkraderna gapat tomma och motivationen för de få ledamöterna på plats (övervägande från de nya medlemsländerna) verkat vara att toppa närvarostatistiken genom att stanna en sen kväll då och då och läsa upp klantiga enminutstal innantill. Jag kan svårligen se hur det väsentligen skulle bidra till den demokratiska processen, men så verkar å andra sidan parlamentet mera angeläget om att alla rollerna är besatta då charaden spelas upp.

Holländske ledamoten Bas Belder slog huvudet på spiken då han tyckte att närvaroplikten var obefogad och önskade att kommissionsordföranden åtminstone skulle ha någonting vettigt att säga (underförstått i motsats till ett anförande med enbart floskler som så ofta förr)! Och jag känner igen frustrationen då allt som sägs i parlamentet, det forum som ändå ska stå för en öppen och demokratisk debatt inom EU, är bara klichéer från EU-kommissionens och rådsordförandeministrarnas sida. Det är inte så att man skulle vädra politiska initiativ, hetsigt diskutera nya slagkraftiga idéer och ta ställning för eller emot eller mittemellan. Nej, allt som de facto yttras är färdigmalda och -preparerade presentationer där man aktar sig noga för att ta ställning, varken diskuterar eller analyserar den politik som kommissionen de facto för och framför allt inte yppar tvisterna inom ministerrådet. Likadant är det på presskonferenser, men det tar sig lite annat uttryck. Allt mals genom institutionernas informatörer och de kommunikationskonsulter som skor sig på de miljarder euro (sic!) som årligen satsas på reklamkampanjer och EU-upplysning. Man frågar sig om de medlen kunde satsas på någonting annat i dessa tider av gruvliga nedskärningar i den offentliga budgeten i de flesta EU-länder. Kärnan i kommunikationspolitiken är att befästa tanken om "mera EU"; fördjupning av samarbetet, utvidgning och ständigt mera verksamhet inom de olika sektorerna.

Den senaste given inom EU-kommunikation är att höja ordförande José Barrosos profil. Enligt ett läckt kommunikationspapper ska alla lagstiftningsförslag som ger bra publicitet hylla Barrosos person och befästa EU-kommissionen som Europas regering, på det vis som det verkställande organet vill se sig självt. Samma EU-rotvälska ur alla strutar, alltså.

Fastän EU-jargongen är betryckande och diskussionerna allt torftigare, står parlamentet ju förstås för pluralism. Fastän det finns de som argumenterar för att EU-kolossen de facto är ett återskapande av Sovjetunionen, är det ändå att ta i att jämföra parlamentet med folkkongresserna under en kommunistisk regim. Men det som riktigt stör mig ur demokratihänsyn är att allt avgörs i förhandlingar bakom lyckta dörrar och de offentliga mötena blir en chimär. De som vunnit på parlaments ökade inflytande är förstås gruppledarna, talmännen och utskottsordförandena och de mest erfarna ledamöterna. Och visst måste parlamentarikerna underställa sig en ganska betydande partidisciplin om de ska komma nånvart, för att inte tala om att de dessutom ska göra passningar till näringslivets intressen. Så lyser också de flesta ledamöterna med sin frånvaro under plenum, likaså under utskottsdebatterna, som oftast bara blir ett mekaniskt upprepande av partiernas ståndpunkter i sakfrågorna. Riktigt pinsamt blir det då så gott som inga ledamöterna besvärar sig till offentliga utfrågningar kring specifika teman, till vilka man kallat utomstående, ofta mycket intressanta, experter.

Senast Svenskfinlands Calle Haglund kom emot mig i korridoren stoltserade han med över hundra ändringsförslag till Europaparlamentets rapport om finanskrisen, ett trettiosidigt dokument där socialdemokraterna vill fördöma investeringsbankirerna, men som knappast skapar någon nytta alls två år efter finanskraschen. Åtminstone sysselsätter det både parlamentarikerna, assistenter och byråkratin att bena i skelettet efter kraschen; inte för att åstadkomma någon ändring, för de tunga lagförslagen kommer ändå från EU-kommissionen och ministerrådet, utan bara för att synnerligen trivialt enas om vissa formuleringar. Också i detta hänseendet har Europaparlamentet missat sin uppgift; medan kongressen i USA genom utfrågningar har tagit fram väsentlig information och skapat debatt och tryck på reglering, har de europeiska bankerna helt i den korporativistiska andan som EU representerar undsluppit en dylik offentlig syning.

Förvisso fyller alla sammanträden, koordineringsmöten, gruppmöten och rapportskrivandet sitt syfte; parlamentarikerna är upptagna och jäktar fram i korridorerna på sin monstruösa rymdfärja i Bryssel , bekvämt fjärmade från verkligheten inne i komplexet som fyller ett mammutkvarter och några byggnader till. För att inte nämna vansinnesfärderna till labyrinten i Strasbourg, två gånger fram och tillbaka enbart denna månad. Och de 298 eurona om dagen? Ledamöterna dagtraktamente för varje dag de behagar infinna sig i parlamentet för att anteckna närvaro, oaktat hur länge de stannar och vad de gör. De brittiska EU- skeptiska journalisterna David Craig och Matthew Elliot frågar sig i boken "The Great European Rip-off " vem som vill bli miljonär. De har nämligen räknat ut att fem år som "mupp" genererar en dryg miljon i besparingar, minst. Efter att lönenivån harmoniserats är EU-parlamentarikerna välbetalda och lyfter förutom det skattefria dagtraktamentet diverse förmåner och ansenliga kontorsmedel.

Och hur står det till i unionen då, det som Barroso skulle presentera? Ja, en politikers storvulna ord om att EU-länderna behöver varann och att EU ska skapa många nya jobb. Däremot inte ett ord kring hur Barroso de facto ämnar tackla aktuella frågor såsom nästa EU-budget, jordbruksreformen, de nya frihandelsavtalen som kommer att få vittgående konsekvenser eller konsumentfrågor, bland dem skepsisen mot livsmedel från klonade djur. Kommissionen har varit ute på djupt vatten sedan den tillträde i februari; till slut fick man tillfällig respit i eurokrisen och försöker sätta upp ett nytt regelverk både för statsekonomi och privat finans, hårt trängd av EU-regeringarna. Samtidigt visade den senaste EU-barometern de lägsta förtroendesiffrorna på flera årtionden.

Men en kläm hade Barroso och den var bra. Han fördömde steningsdomen i Iran som "barbariskt utom ord".