Heidi Hakala

Normernas tvingande makt

Heidi Hakala

Fredag, 8 Januari 2010 00:39

”Är det en bild av en människa, det jag ser? Eller en människa av en bild?”.

Den tvetydiga repiken var en del av vår julproduktion ”Studentteatern firar lucia”, en demoföreställning inför Studentteaterns vårpjäs. Närmare bestämt firade vi ner flaggan som signalerar att luciavalet allt mer börjat likna en skönhetstävling. Innan jul fick vi ta del av de förolämpningar av luciakandidaterna som förekommit bland några illvilliga studerande på Svenska Handelshögskolans intranet. ”Femman vinner helt säkert, dom andra ser ju ut som elefanter” och ”hur är det möjligt att 9 av 10 ser ut som att de blivit överkörda av ett tåg i ansiktet”, löd de nedrigaste kommentarerna. Genusperspektivet i luciaspektaklet är sorgligt påtagbart; utseendet dominerar även i en tävling som borde framhålla allt annat än utseende.

Manusförfattaren till pjäsen var den briljanta österrikiska författaren och nobelpristagaren Elfriede Jelinek, som med sin samhällskritik blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt. Hon demaskerar samhället genom att påvisa vilka paradoxala normer vi tillåter råda. Bland dem utseende-jargongen som är påfallande normal inom flera gemenskaper, inte bara i luciavalet. Den så kallade ”diskussionen” om lucia var bara en följd av något mycket mer utbrett och accepterat; idealen som förväntas av kvinnor respektive män. Gällande Jelinek själv upplevde hon de sociala normernas krav så tunga att hon i dag lider av svår social fobi.

Men kanske är vi ibland ytliga i våra bedömningar av varandra bara för att yta är det enda som finns att tillgå? Kanske har karisman och originaliteten försvunnit under den yta som så noggrannt polerats för att duga? Däremot tror jag ändå inte att någon av oss vill vara människor skapade efter en viss bild, eller människor som blivit till förenklade bilder av de personligheter vi är. Utséendeidealet borde omformuleras till en önskan om att se ut som den människan som finns inuti skalet. Att vara en människa som motsvarar sin inre bild av sig själv, inte den som normerna vill att man ska motsvara.

Jag tror att Jelinek skulle hålla med.

Av kärlek till olikheterna

Heidi Hakala

Lördag, 10 Oktober 2009 19:27

När jag besökte biblioteket förra veckan snubblade jag över boken "Den långa vägen till närhet" av Tommy och Carita Hellsten. Förutom att beskriva vägen till närhet kommer skribenterna även in på en sidoväg om vägen mot jämställdhet. "Ju mer jag är man och du är kvinna, desto mer jämlika är vi. Ju mer man förlorar den jämlikhet som bygger på självklar olikhet, desto större blir behovet att kämpa för sitt värde", skriver Tommy och lyfter upp en intressant vinkel i jämställdhetsdebatten: att jämlikheten borde baseras på en kärlek till olikheten.

Läs mer