Kartläggning av undervisningsspråk i tvåspråkiga familjer

Jag har en längre tid varit bekymrad över hur man prognostiserar den svenskspråkiga befolkningens utveckling både då det gäller på kort och på lång sikt. Jag har själv följt med hur man i Esbo gör upp dylika prognoser och förfärats över dess verklighetsfrånvaro. Man baserar de facto en stor del av stadens budgetering på dessa siffror vilket gör problemet ännu större. Då jag råkar känna till en del om utbildningssektorn i Esbo, tar jag kommunen ifråga som exempel. Den offentliga prognosen ger vid hand ett visst antal svenskspråkiga barn som det bör beredas skolutrymme för inom en viss tidsram, ofta på årsbasis. Med facit på hand har det visat sig att det prognostiserade antalet alltid understiger det verkliga behovet - rejält. Det är heller inte särskilt svårt att gissa sig till vad denna felmarginal beror på. Man utgår givetvis, i sin statistikiver, ifrån befolkningssammansättningen i dess nuvarande konstruktion där två av de viktigare delarna torde vara ålder (fertilitetsålder beaktat) och registrerat språk. Vad man överhuvudtaget inte beaktar är benägenheten att, i tvåspråkiga familjer (finska – svenska), sätta barnen i svensk versus finsk skola. Skulle man kunna få fram en koefficient för detta fenomen och applicera dito på de officiella prognoserna så skulle slutresultatet säkerligen se annorlunda ut. Min idé är alltså den att Magma skulle utföra en nationellt omfattande undersökning för att kartlägga benägenheten att, i tvåspråkiga familjer, sätta sina barn i svensk- eller finskspråkig dagvård respektive undervisning. För att ytterligare påvisa att dagens prognoser borde justeras utgående från dylika faktorer kunde man kanske göra en retroaktiv studie med avsikt att kartlägga motsvarande fenomen för barn i tvåspråkiga familjer på 70 och 80 talet.