Svenskfinland på den internationella scenen

Svenskfinland på den internationella scenen Diskussioner kring den finlandssvenska kulturen dyker med jämna mellanrum upp i media. En vanlig synpunkt är att kulturen behövs för vår uppfattning av oss själva; vår identitet och för vår livskvalitet. I sommarens debatt föreslog Claes Andersson att vi skall satsa på immateriell produktion (konst, kultur, utbildning och kommunikation) ”för att skapa mera innehåll och kvalitet i tillvaron”.

Jag läste de sidor från Tallinn-mötet som Pär Stenbäck hänvisade till och fann flera goda uppslag för utvecklandet av den svenskspråkiga kulturen i Finland - i begreppets bredare betydelse (se Mikael Kosk kolumn i HBL 17.7.2009) - men inget förslag om Finlandssvenskheten i ett större, internationellt perspektiv. Diskussionen om vår ställning inom landet förs på flera plattformar: FST, Magma, Åbo Akademi för att nämna några.

Denna verklighet finns väldokumenterad i Krister Ståhlbergs (red.) bok ”Finlandssvensk identitet och kultur” (1995). Här skriver prof. Ulrika Wolf-Knuts om begreppet ”alter” som en del av vårt identitetsskapande. Begreppet hänvisar till motpartens uppfattning av vår identitet. Det handlar alltså om hur självbilden (egot) kompletteras eller utmanas av uppfattningar från omgivningen. Man kan kanske (mutatis mutandis) låna begreppet ”alter” till att argumentera för grundandet av ett Finlandssvenskt vetenskaps- och kulturinstitut – en möjlighet för motparten att orientera sig i förhållande till det finlandssvenska egot. Finland har 17 kultur- och vetenskapsinstitut (KOV) på olika håll i världen, främst i Europa.

Det mest kända är kanske Villa Lante i Rom. Institutens uppgift är att informera om landets konst, kultur och vetenskapliga forskning och inom dessa sektorer arrangera evenemang och befrämja samarbeten. Jag tycker att det finns behov av ett särskilt Finlandssvensk kultur- och vetenskapsinstitut (FSKOV). Det är snarare regel än undantag att minoritetsfolk driver kulturinstitut. Stora regioner som Katalonien och Baskien har sina institut, men också små befolkningsgrupper som Nordamerikas inuiter är organiserade på det sättet. Var skulle då ett FSKOV-institut ligga? Min uppfattning är att det skall ligga på Internet, tillgängligt för hela världen. Verksamheten kan då alltid vara up-to-date, så att aktuellt material inom forskning och kultur tillförs på daglig basis.

Nätet är idag en seriös scen (besök t.ex MIT, Tate modern, SVTPlay) och en allt viktigare distributionsplattform för vetenskap och kultur. En invändning kunde vara att det redan finns material om forskning och kultur som riktar sig till en internationell publik. Meddelanden från Åbo Akademi, FIMIC (Finish Music Information Center), eller Luckans projekt för kulturexport för att nämna några olika ur en bred palett. Problemet är att detta är spridda enheter som ingen utan speciell insikt i landets strukturer kan känna till.

Även om man inte kopplar institutet till frågan om vilka vi är, finns det skäl att göra omvärlden uppmärksam på vad vi gör. Dessutom fyller ett FSKOV-institut en annan funktion; det är en plats för alla i utlandet boende finlandsvenskar, utlandsstuderande och resande att hänvisa till i sina kontakter med ”de andra” när den ständiga frågan om finlandssvenskarna dyker upp. Det fungerar också som ett forum för dessa grupper att hålla kontakt med hemlandets verksamhet. Jag är inte säker på om det endast finns goda skäl för att stärka den finlandssvenska identiteten (se L. Hertzberg, ÅU 27.5.1999), ändå tycker jag att det är angeläget att det vi producerar (vilket i ganska liten grad är typiskt finlandssvenskt) får en gemensam plattform för internationella ögon. Eller som Claes Andersson uttryckte saken ”vi är väl rustade för att nå ut i världen med våra produkter”

Peter Lång Kompositör, Malmö