En minikurs i härskarteknik

Tisdag, 24 Augusti 2010 10:45

Jeanette Öhman

Hur har du det då på ditt lilla jobb, lilla vän? Sade medelålders kvinnan mitt emot mig på koncernens julfest. Först visste jag inte alls hur jag skulle reagera, jag var definitivt fysiskt längre än damen ifråga och hade rent hierarkiskt sett en högre tjänst än hon. Å andra sidan var jag tjugo år yngre och hade inte tillnärmelsevis lika mycket livs- och arbetserfarenhet som hon.

Den här incidenten var bara en introduktion till olika versioner av härskarteknik jag skulle få uppleva under de två kommande åren. På ledningsgruppens möten blev jag i regel avbruten då jag hade något att säga. Jag tystnade snällt eftersom personen som avbröt mig med största sannolikhet hade ett mycket viktigare ärende än mitt. Resonerade jag. Kolleger kommenterade min klädsel, ignorerade mina frågor och avbröt mig igen. Småningom började jag se ett mönster. I början var det otydligt och jag skyllde på min egen paranoia och konstaterade att jag antagligen bara läst för mycket feministisk litteratur och därför var extra känslig. Men snart var det omöjligt att inte se ett sammanhang.

Då jag som vanligt blev avbruten under ett möte tvingade jag mig själv att tala vidare och bara höja volymen lite. All hövlighet i mig protesterade, men jag fortsatte tala. När kollegan som avbrutit mig vägrade ge med sig höjde jag volymen lite till och till slut talade vi på varandra i flera minuter. Men det hjälpte och jag fick avsluta mitt resonemang. Full av självförtroende över min lilla seger fortsatte jag på samma bana. Då någon avbröt mig, utan ett viktigare ärende, fortsatte jag bara tala. Gav denne inte med sig lade jag korten på bordet och sade: Ursäkta, men nu avbröt du mig igen. Kan jag få tala till punkt.

Till min stora glädje fungerade min strategi. Jag vet inte om jag inbillade mig det men jag fick mera utrymme för mina åsikter, mindre kommentarer som berörde mitt utseende och min ålder och mer ögonkontakt. Jag fick visserligen höra att jag var en bråkig typ, men tog det som en komplimang.

Och kvinnan som undrade hur det gick för lilla mig? Det var en av de eländigt få gånger i livet som jag faktiskt kom på ett bra svar vid rätt tidpunkt: såvida man inte är åtta år gammal och den man talar med är farmor, finns det knappast ett bra skäl att kalla någon för lilla vän.

Jeanette Öhman
Chefredaktör/Päätoimittaja
Tidningen Papper