Uusimmat suomeksi
-
6.7.2010MagmaRuotsilla ja suomalaisilla on yhteinen historiaHelsingin Sanomat har i sommar en serie med tio artiklar om det svenska språket i Finland, under rubriken Me puhumme
-
3.6.2010LänkarLisää valintoja, vähemmän koulujaEtelä-Suomen Sanomat i Lahtis skriver i sin sin ledare (3.6.
Latest in English
Kolumnister 
Johan Häggman Varför blir vi inte fler?
Varför blir vi inte fler?
Måndag, 19 April 2010 13:29
Johan Häggman
Svenskan i Finland är ett av få större minoritetsspråk i Europa som förlorar terräng. Sedan 1970 har finlandssvenskarnas antal minskat med drygt 13.000 personer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 1940 var antalet svenskspråkiga 354.000, år 2002 var siffran nere i 290.000. År 1880 utgjorde svenskarna 14,3% av landets hela befolkning, år 2002 var procenttalet 5,6.
Vad är det då som gör att finlandssvenskarna inte blir fler?
Den frågan är inte lätt att besvara utan en mera ingående forskning och noggranna analyser. Men jag vill gärna lyfta fram några saker som jag har fäst mig vid.
Om vi tar året 1970 som utgångspunkt kan vi konstatera, att de som talar ett regionalt språk eller ett minoritetsspråk har blivit fler till antalet i länder som Spanien, Tyskland, Italien, Danmark, Belgien, Nederländerna - på senare tid har även flera av minoriteterna i det centralstyrda Frankrike vuxit.
Ökningen i Spanien får till en del sin förklaring av att minoritetsspråken var förbjudna i alla officiella sammanhang ända fram till Francos död 1975. Sedan dess har antalet som talar katalanska nästan fördubblats. Men mera anmärkningsvärt är att de katalansktalande inte bara ökar till antalet utan att deras andel av Kataloniens befolkningen kontinuerligt växer. Antalet skolelever med katalanska som modersmål har ökat från 26,6 % år 1993 till 34,1 % år 2000. År 2026 förväntas de utgöra hela 41,1% av alla elever i de katalanska skolorna. De enspråkigt spanska elevernas antal antas sjunka från 16,7%år 2000 till 7,2% år 2026.
Nu kan man naturligtvis hävda att det här hänger samman med hur man definierar modersmål och hur man räknar. Det ligger någonting i det, men det är inte hela sanningen. Man kan inte frånse det faktum att det i dag är fler som talar katalanska än tidigare och att allt fler uppger att katalanska är deras modersmål, medan de som uppger spanska som sitt modersmål blir färre.
Baskiskan - och på senare år även galiciskan - upplever en liknande renässans. I dag är det fler som talar baskiska och galiciska än för 30 år sedan och det är fler som använder katalanska, baskiska och galiciska i kontakten med myndigheterna. Den grupp som uppger sig tala enbart spanska har minskat i åtminstone fyra av Spaniens regioner.
Katalonien hör till de områden där de som talar enbart spanska har minskat numerärt. Detta kan ses som en följd av att man i skolorna har infört ett språkbadssystem, som innebär att undervisningsspråket i alla statliga och kommunala skolor är katalanska. Detta gäller även områden med en nästan uteslutande spanskspråkig befolkning som i t ex L'Hospitalet de Llobregat. Motiveringen är att elever i spanskspråkiga områden - framförallt i Barcelonas förorter - annars aldrig skulle komma i kontakt med katalanskan eftersom de lever i en enspråkigt spansk omgivning.
Man kan kanske tycka att det förmodligen är relativt lätt för ett minoritetsspråk som påminner om majoritetsspråket att vinna terräng på majoritetsspråkets bekostnad. Det är förståeligt att den som talar spanska lätt kan lära sig galiciska eller katalanska och så att säga "byta" modersmål, eftersom språken ligger så nära varandra. Men hur skall man då förklara att en liknande utveckling skett i Sydtyrolen och i Wales, där minoritets- och majoritetsspråken inte alls är närbesläktade.
I Sydtyrolen har de tyskspråkiga ökat från 62,2% år 1961 till 64,0% år 2001 och ladinerna från 3,4% till 4,0%. Majoritetsspråkets, d v s italienskans, andel har minskat från 34,3% till 24,5% - inte som en följd av att man har värvat italienare till att bli tyskspråkiga utan som en följd av positiv diskriminering till förmån för tyskan och ladinskan som är minoritetsspråk i Italien.
En liknande tendens finns i Wales. Walesiskan är inte nära besläktad med engelskan. Ändå har antalet walesisktalande ökat från 508 000 (18,7%) år 1991 till 582000 (20,8%) år 2001, en ökning med 74 000 personer. I åldersgruppen 5-14 år är ökningen ännu större, från 26 % år 1991 till 40,6% år 2001. Bland dem som är över 45 år har andelen som kan walesiska minskat, men bland ungdomarna i Wales växer stadigt det antal som talar walesiska och som anser att walesiskan är deras modersmål.
Man kan då visserligen utgå från att walesarna har en något annan definition av modersmål än den vi är vana vid. Men det är skäl att komma ihåg att många av de 290.000 som vi idag definierar som finlandsvenskar antagligen skriver och talar minst lika bra eller t o m bättre finska än svenska. Å andra sidan finns det ett stort antal finskspråkiga vars svenska är så god att de kunde klassas som svenskspråkiga.
Men faktum kvarstår att det i dag finns långt fler som drömmer, tänker på och använder walesiska än för trettio år sedan. På samma sätt som i Sydtyrolen har andelen av dem som enbart talar majoritetsspråket - i detta fall engelska - minskat.
Om vi tar en titt på åldersstrukturen kan vi konstatera att den för finlandssvenskarna är den omvända i jämförelse med många av de andra språkminoriteterna i Europa.
Finlandssvenskarnas är en pyramid med smal bas. Medan walesiska, katalanska, baskiska, galiciska och frisiska till övervägande del talas av unga människor och procentuellt av fler ungdomar än åldringar, finner vi en totalt omvänd befolkningsstruktur bland finlandssvenskarna. De största åldersgrupperna är de som är 55-59 och 50-54 år. Minst svenskspråkiga finns det i åldersgruppen 0-4 år. Glädjande nog har denna utveckling bromsats upp. Fler barn söker sig till de svenska daghemmen och skolorna, tvåspråkiga familjer använder svenska hemma och låter barnen gå i svensk skola etc.
Men vad beror det då på att den svenska andelen av befolkningen minskat så kraftigt efter andra världskriget? En av orsakerna är den förhållandevis stora utflyttningen av finlandssvenskar till Sverige från 1950- till slutet av 1970-talet.
En annan är möjligtvis att svenskan inte uppfattas som en naturlig del av den finländska identiteten. Här är de minoritetsspråk, som jag tidigare behandlat i ett annat läge. I Wales t ex anser allt fler, även inflyttade från andra delar av Storbritannien, att walesiskan måste främjas.
En annan orsak är möjligheterna att verka på det regionala språket eller minoritetsspråket. Inte minst förvaltningsspråket är viktigt. En statligt eller kommunalt anställd i Katalonien, Baskien, Galicien eller Wales förutsätts ha kunskaper i det regionala språket, även om det talas av en minoritet.
I Finland förutsätts i allmänhet en utmärkt förmåga att tala och skriva finska (stora språkprovet) för tjänstemän inom statsförvaltningen. Kraven på utmärkta kunskaper i finska kan tänkas vara en bidragande orsak till att många svenskspråkiga ungdomar framförallt i Österbotten och på Åland söker sig till Sverige.
Den pågående förvaltningsreformen har dessutom utplånat en mängd förvaltningsenheter med svenska som första språk. I Sydtyrolen skapades 1959 en region med tyskspråkig majoritet, vilket gjorde tyska till det dominerande förvaltningsspråket. Det anses ha bidragit till att tyskspråkiga ungdomar i större utsträckning stannar i regionen.
Språkets mervärde har också stor betydelse. Studier visar att alltfler lär sig landsdels- eller minoritetsspråket för att det innebär ett trumfkort på arbetsmarknaden. Kunskaper i minoritetsspråket ger ett ekonomiskt mervärde som konkret tar sig uttryck i högre lön, intressantare jobb, lättare att få anställning etc.
Och om walesarna har lyckats bevisa att ett språk som talas av 700 000 personer innebär ett ekonomiskt mervärde borde också vi kunna göra det med ett språk som talas av 9miljoner.
Kopplat till mervärdet är också språkets image. Det är trendigt att tala katalanska i Katalonien eller walesiska i Wales, medan svenska ännu inte på samma sätt uppfattas som "coolt" bland finska ungdomar. Satsningar som Radio Extrem, Papper/Peppar och PlayMe inverkar positivt och är steg i rätt riktning om vi vill att fler frivilligt lär sig svenska.
En annan viktig och bland finlandssvenskarna ännu delvis outnyttjad resurs är invandrarna. En orsak till att flera av de europeiska minoritetsspråken stärks är att invandrare - såväl inflyttare både från andra delar av egna landet som invandrare från andra europeiska och icke-europeiska länder - lär sig minoritetsspråket. Invandrarna innebär en enorm potential för regional- och minoritetsspråken i Europa.
Jag har här försökt sätta fingret på några av de faktorer som kan ha bidragit till att finlandssvenskarna inte ökat i samma takt som en del andra minoriteter i Europa. Det som jag här har framfört är endast spridda iakttagelser och allmänna generaliseringar.
Men frågan är intressant och kunde vara värd en grundlig utredning. Hur kan man bedriva en framgångsrik regional- och minoritetspolitik?
Hur kan man påverka attityder och olika grupperingars självbild? Hur kan man hos en oförstående majoritetsbefolkning skapa en positivare attityd till minoritetsspråk? Frågorna är många och forskningen på detta område endast i sin linda.
har en historia som kan jämföras med t.ex Polens eller Tjeckiens, som tidigare har haft en betydande tysk minoritet, de sk sudettyskarna. Finland liksom dessa två länder har under hela 1900-talet varit i kläm mellan germanska och slaviska stormakter, och politiska orosperioder har utlöst varann. Om Finland skulle ha varit en längre tid under kommunistiskt (eller alternativt nationalistiskt-fascistiskt) styre skulle finlandssvenskarnas öde med ganska stor säkerhet varit densamma som de sudettyskarnas, dvs dom skulle inte finnas mera. Visserligen eskalerades tyskahtet som en följd av "Adolf" och hans härjande under 2. världskriget, men också gammalt agg från Österrike-Ungerska kejsartiden som suttit kvar bland majoritsbefolkningen bidrog till att då kommunisterna fick makten, var en etnisk minoritet som representerade ideologiskt-ekonomiskt motsatta intressen , ett tacksamt objekt att utöva sitt hat emot och förfölja. I Finland undvek man alltså en sådan situation eftersom vi undvek ockupationer och demokratin alltid har fungerat, om än lite stapplande ibland.
Finlandssvenskarnas minskning procentuellt beror på att levnadsstandarden steg så kraftigt under efterkrigstiden, och detta gagnade speciellt den finskspråkiga befolkningen som fick uppleva en förändring från ett primitivt bondesamhälle med en genomsnittlig livslängd på runt 60 år för män till dagens välfärds- och högteknologifinland.
Finlandssvenskarnas minskning var som störst under 1950-60-talen då den arbetar- och lägre tjänstemannaklassen förfinskade sig i de större städerna, dels pga socialt tvång, dels pga äktenskap över språkgränserna. Denna utveckling avtog lustigt nog strax efter att "tvångssvenskan" infördes i de finska skolorna. Det blev därmed lättare för en svenskspråkig att hitta ett gemål som kunde hyfsad svenska trots sin helfinska bakgrund. Det att finlandssvenskarnas antal ännu minskar och inte ökar beror delvis på att befolkningen blandas ännu mer, och att flertalet tvåspråkiga människor inte registrerat sig som svenskspråkiga. Även praktiska orsaker såsom begränsade möjligheter att gå i skola på svenska, på helt finskspråkiga, men även på tvåspråkiga orter, har gjort sitt. SFP:s "monopol" att värna för svenskheten kan också ha bidragit. Ett mindre elitistiskt förhållningssätt till den övriga befolkningen bland de finlandssvenska ledande politikerna , höga tjänstemännen och näringslivets beslutsfattare, skulle vinna sympatipoäng.
Kanske handlar mycket av detta om våra språkträd... Finskan är ju en ganska udda fågel i Europa, där >90% talar indoeuropeiska språk.
Ta exempelvis katalanskan, den ligger språkmässigt mellan spanska och franska. Det är avsevärt mycket lättare att hålla både katalanska och spanska på en tillräcklig nivå för att kunna säga att man är tvåspråkig. Man har väldigt mycket gratis. T ex kan man bara genom att lära sig spanska förstå mycket text skriven på katalanska. Precis som med svenska/danska/norska! (och kanske till viss del tyska)
Detta förklarar kanske de finskspråkigas ovilja.
För en enspråkigt finsk person blir allt mycket krångligare när man ska hålla ett västeuropeiskt språk som svenskan vid liv. Och att plugga in ett helt nytt språk blir ännu svårare. Det spelar tyvärr ingen roll att man börjar tidigt med t ex engelska, vilket bevisas av de enspråkigt finskas svårigheter även där. Man måste använda språket till vardags under lång tid!
Och språk och kultur går ju som bekant hand-i-hand, så svenskan kanske är finnarnas enda chans att inte bli helt isolerade kulturellt i skandinavien och resten av europa.
Kanske kan de finskspråkigas ovilja förklaras av själva språket. Finskan är ju en udda fågel i ett Europa där >90% pratar indoeuropeiska språk.
För en finskspråkig blir det väldigt svårt att hålla ett västeuropeiskt språk som svenska vid liv. För tex en katalan är det betydligt lättare då katalanska ligger mellan franskan och spanskan. De har mycket gratis redan från början, precis som med svenska/danska/norska! (och kanske även tyska).
Och språk och kultur går som bekant hand-i-hand. Så med ett enspråkigt Finland kommer finnarna bara bli en kulturell minoritet med ett märkligt språk och dålig turistengelska. Jämför med Japan och Kina. Min personliga erfarenhet är att bara internationella affärsmän och forskare där överhuvudtaget lyckas göra sig förstådda på engelska.
Vi finlandssvenskar bär på en självdestruktiv myt om att vi är den minoritet i världen som har det bäst av alla.
Finlandssvenskarnas kunskaper om sin egen historia är allmänt taget dålig, och ”kunskapen” är ofta mytologisk och felaktig.
Flertalet finlandssvenskar tror att språkstriden varade en kort tid på 1930-talet, trots att den kulminationen endast var en ovanligt våldsam fas i en lång process som pågått i cirka 150 år, och pågår ännu.
Förståelsen för finlandssvenskarnas kollektiva problem och behov är diffus, med en svag och självcentrerad kollektiv solidaritet som följd.
Typiskt för många finlandssvenskar är att man antingen hukar sig för majoritetens tryck eller gör sig osynlig, eller av karriäristiska skäl lierar sig med språkmajoriteten helt på dess villkor.
Finlandssvenskarna har inte en realistisk uppfattning om vad det är som är den driven drivande kraften i en del av språkmajoritetens ”svenskhat”.
Även vi finlandssvenskar bär på en inlärd ibland stark antisvensk attityd (”svedupelle” m.m.), speciellt gäller det de halvförfinskade som bor i huvudstadsregionen.
Äktfinskheten är en blandning av filosofi (Herder, Hegel, Snellman), ideologi och religiös sjukdom med starka rasistiska och fascistiska inslag.
Fennomanin, äktfinskheten samt drömmarna om en enspråkig nationalstat och Storfinland har lett till att Finland är ett av åtminstone Europas ledande länder inom området historieförträngning, -förvanskning och -förfalskning.
Den så kallade Kasnäsprocessen visar klart att SFP (och Svenskfinland?) har svårt med både problemformulering och målformulering.
En kort beskrivning av den process det är fråga om finns i mitt inlägg under ett seminarium i Stockholm om ”Försvinner svenskan från Finland?”, se http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=706
I övrigt så har jag lagt märke till att finlandarnas kunskaper om den svenska tidens historia såväl som ryska tidens, och finlandssvenskarnas bakgrund och attityder gentemot svenskar i allmänhet varierar mycket. Det är mycket komplicerat och man kan inte dra alla över en kam. Det finns såväl finsktalande som kommer från kulturhem som betraktar finlndssvenskarna och det nordiska arvet som en rikedom, och det finns finlandssvenskar som pga att de är uppfödda under sämre sosioekonomiska omständigheter än de typiska SFP-väljarna, håller hårt på lärorna om svenskarna och främst makteliten som kom till Finland på svenska tiden, som kolonialister och utsugare.
Ett påstående som man ofta får höra från olika håll, är att från Sverige skickades från stormaktstiden framåt oftast de dummaste och mest inkapabla adelssönerna som tjänstemän till Finland, och att det påskyndade det svenska väldets förfall och väckte folkets agg. Är dessa påståenden bara skrönor eller finns det något belägg för dom? Var situationen annanstans i Sverige bättre under samma period?
1843 rektor i Kuopio (förvisad?) och började ge ut två tidningar, vilka mycket kom att skriva om nationalitetsfrågan. Den finskspråkiga befolkningen skulle väckas om sin kultur och sitt språk. Samhällskritiken ledde till att tidningen Saima drogs in, men han fortsatte med en ny tidning. Reste omkring i Europa 1847-49. Han var besviken på Sverige och svenskarna som inte tände för hans hegelianism. Han hade förgäves sökt professurer i Lund och Uppsala. Man får lätt uppfattningen att han var en socialt svår (inkompetent?) person.
Professor i Helsingfors 1856. Han angrep skandinavismen och de finska ryssfientliga emigranterna i Sverige i hopp om att komma i Alexander II:s gunst, vilket lyckades. Han blev snabb sakkunnig i allt, och fick betydande tjänster och blev senator (=kejsarens betrodda, inte folkvald). Han ville att hela den svenskspråkiga bildade klassen skulle förfinska sig, vilket till stor del även skedde. Själv lärde han sig aldrig finska. Ledare för fennomanerna som ville ersätta svenskan som administrativt språk med finskan. Skapade den hegelianska nationalitetsdevisen ”ett språk – ett sinne”.
Eftersom de liberala svekomanerna som visste att ryssarna avsåg att senare införa ryska som landets språk började försvara svenskan som en garant för den västerländska civilisationen, myntade Snellman sedan ”den som inte är med mig, är emot mig”. För det blev han nästan helgonförklarad, medan president G.W.Bush senare fick kritik för just den tankegången. Enligt en rätt allmän uppfattning var det startskottet till språkstriden. Fennomanerna lärde sig snabbt att säkraste sättet att göra karriär i storfurstendömet var att såsom Snellman vara svenskfientlig, i alla dess former. Snellman blev adlad 1866 av ockupationsmakten.
Knappast någon förnekar det fantastiska arbete Snellman och andra svenskspråkiga intellektuella gjorde för att rädda, delvis konstruera, samt vidareutveckla den finska kulturen och språket. Metoden, att göra gemensam sak med den ryska överheten och vända sig emot sin egen språkgrupp och uppenbart riskera att landet på sikt helt assimileras i det ryska folkhavet, var med dagens etiska värderingar inte acceptabel. Inte då heller enligt de liberala och konstitutionella. Det hegelianska arv Snellman lämnade efter sig visade sig mycket olyckligt på grund av den oresonliga och intoleranta inriktning den finska nationalismen länkades in på.
Snellman var uppenbarligen vår första ”konfrontationsinrikespolitiker” (vastakkaisasettelu-) i modern bemärkelse. Under förryskningsperioderna (efter Snellmans död) använde sig fennomanerna av angiveri för att få svenskspråkiga tjänstemän avsatta och utvisade, för att sedan bli ersatta av regimtrogna ofta inkompetenta fennomaner. Revolutionen i Ryssland räddade det finska folket från en målmedveten och säker förryskning.
Mera bakgrundsinformation bl.a. i mina böcker och deras källmaterial, se http://www.reidev.com/SVENSKA/...oner.html. Jag hoppas kunniga historiker kompletterar och vid behov rättar denna korta något tillspetsade minibiografi.
Tja, denna tankesmedja med oftast antifinska insändare är ju inte ett bra sätt kan jag säga.
Här t ex kommer olika gökar till tals med allt från negativ inställning till det finska språket till regelräta lögner om finsk historieförfalskning.
Vakna! Sanningen är den att Finnar behöver inte svenskan som brohuvud till Europas kulturer. Iden är typiskt "rasistisk" och bygger på det unket självförhärligande tankesättet att "vi Svenskatalande har minsann mer kunskap om Européer". Löjligt förlegat! Finnar lär sig engelska eller andra språk som spanska och italienska och beger sig ut i Europa. Svenskan är ointressant. Den används högst om man vill kommunicera med någon österbottnisk pälsfarmare eller åboländsk fiskare. Inte särskilt upphetsande, eller hur?
Exemplet Wales belyser något som Svenskfinland saknar och det är naturlig eller okonstlad självkännedom. Walesarna är stolta på ett sätt finlandssvenskar inte kan vara pga svenskfinlands starkt konstgjorda svenskhet. Jag menar, walesare är walesare, finlandssvenskar är oftast finnar med svenska som modersmål, halvsvenskafinska ättlingar eller språkbytare! Ingen regelrätt minoritet i ordets riktigat bemärkelse.
Men om man nu råkar anse att svenska språket har ett värde, också i Finland, hur skriver man då för att INTE bli kallad "antifinsk" av diverse skribenter?
Jag t.ex känner en som var för en tid sen på kommendering i Tyskland under ett par års tid. Han kunde inte tyska något vidare då han åkte, och inte just bättre då han återvände. Trots att han hade lärt sig tyska i skolan och tagit kurser i universitetet. Han skötte jobbet helt och hållet på engelska. Han varken såg på tysk TV eller läste tyska tidningar, utan följde med finska medier via nätet. Hans hustru kunde tyska så hon fick sköta uppköpen i butiken.
Om man har en sådan inställning så kan man inte påstå att man "känner Europa". Detsamma kan man säga om dom hjälplösa finländare som var strandade i sydeuropa pga flygkaoset föregående veckan. Dom kunde inte ett ord något annat språk att dom ens skulle ha kunnat köpa en tågbiljett till Stockholm och komma den vägen på ett par dagar hem, utan blev och vänta på att någon som talade engelska ordnade en buss eller i endel fall t.o.m taxi, som till skyhöga priset körde dom upp.
Läs Maja Hagerstam om svenska myter t ex. Eller fråga Dick Harrisson som skriver på denna tankesmedja.
Vad jag inte förstår är hur du kan påstå att Jussilas bok framhävdar att finsktalande Finland skulle ha fler myter än svensktalande Finland?
Finlandsvenskarnas främsta näring är just myter. Myten om den civiliserade germanen, myten om hur svenskatalande är Finlands dörr till Europa, myten om hur svenskar skapade Finland out of the blue och hur utan svenskar så skulle Finland inte existera e.t.c Men framförallt är myten den finlandssvenska befolkningen särskilt hårresande.
Ta det här med den finlandssvenska identiteten som hos många varken bygger på en naturlig eller hälsosam självkänsla. Den bygger på Freudenthals ideologi om bygdesvenskhet vars grundpelare var sjuklig självförhärligande av det "germanska" samt ett förakt för det finska. Faktum är att han förespråkade en ideologi som idag skulle med lätthet klassas som grunden för nationalsocialism.
Behöver en minoritet bygga sin självkänsla på förakt för majoriteten? Ja, tydligen så i Finland. För här har hos stadsbefolkningen svenska språket varit en social markör, icke en etnisk. Finlandssvensk kunde ju vem som helst bli genom lite språkskifte och strävan efter att tillhöra borgerskapet bevisar ju att finlandssvenskhet inte är att vara en etnisk minoritet. Finnar (huvudsakligen), svenskar, tyskar och ryssar smälte samman och blev svenskatalande men av dessa har många har valt bort svenskan eftersom det inte längre var ett naturlig val för dem eftersom de ville vara del av majoriteten. Där har ni en del förklaring till att svenskan tappat mark i Finland. Längre ned kommer två skäl till.
Landsortsbefolkningen då? Tja, lustigt blir det eftersom moderna genetiska analyser visar att Finlandssvenskarna i gemen placerar sig med sina finskatalande grannar i klustertabeller. Skillnader finns dock även, men de är små och ger en tydlig bild av att åtminstonde de Österbottningar som blivit analyserade, uppvisare genetiska markörer som visar att de är ett blandfolk av finnar och svenskar.
Freudenthal måste våndas i sin grav. Germanerna är ju halvtjuder själva!
Föraktet för svenskan (bland finlandssvenskarna) är ett större problem.
Fram med exempel på de föraktfulla, "antifinska" åsikterna!
Tommy J:s överdrifter medför att man har svårt att ta till sig dennes historiska argumentation, som ingalunda är helt gripen ur luften.
Tommy J's resonemang reflekterar precis detta vad som är problemet när det gäller majoritetens inställning till den germanska varianten av vårt nationalspråk.
Det finspråkiga nationalitet som kollektiv lider av låg nationell självkänsla, någonting som är väl dokumenterad i den nya boken om den finska kulturen, the Finnuit, som uppgavs nyligen av en engelsk forskare, Edward Dutton. Finlandssvenskarnas strävan för sin kulturella integritet uppfattas oftast som ett tecken att man vill enbart isolera sig från majoriteten. Vi är hatade av en majoriteten men samtidigt får vi inte ens ha en egen identitet. Finnarnas mentala landskap måste vara en skattkammare för sosialpsykologer.
Det är mycket tråkigt att läsa om de halvgalna argumenten om det biologiska arvet. Fennomanerna änvände likadana argument under 1930-talet. Faktum att alla av de fennomanska släkten (Snellman, Yrjö-Koskinen, Tengström, Arwidsson, etc) var helt och hålllet av svenskt ursprung spelade ingen roll. Det är nog ironisk att Tommy använder gener för att förneka den finlandssvenska etniciteten och samtidigt skäller på Freudenthals påstådda (dock felaktiga) uppfattning om finnar. Dessutom har Tommy helt fel med genetiken (Jag trodde dock att denna tema hörde till det forna). Även Dagens Nyheter har lagt märke till finnarnas gendiskussion
"DN.se berättar att det finländska folket är inte riktigt som befolkningen i övriga europeiska länder...."Men undersökningen visar en likhet; den finlandssvenska befolkningen har större genetisk likhet med svenskarna än med finländarna själva"
http://www.expressen.se/halsa/1.1922007/nu-ar-det-bevisat-finnarna-ar-annorlunda
Om vår finlandssvenska identitet börjas ifrågasätts med likadana galna påhopp från majoritetens sida måste vi ta ett släktbands-princip till diskussion. Någonting som skulle vara ytterst beklakligt, hur som helst, enligt internationell rätt måste det vara mer än ett kryss på papper för att vara finlandssvensk. I Kanada, t.e.x kan engelsspråkiga familjer inte sätta sina barnen till en franskskola för att man vill skydda det franska befolkningen från anglicization, att komma in till en franskola måste man visa släktband till den franspråkiga befolkningen, samma princip används i Finland om man vill betraktas som en del av det samiska folket. Hoppas vi behöver inte gå lika långt i Svenskfinland.
Jag är stolt på samma sätt som en äkta waelsare (T:s jämförelse) och mina rötter sitter lika djupt som hans, fast jag råkar ha mina i den österbottniska myllan - man blir både förbannad och förstummad när man läser dylikt trams!
Nyast här
Johan
Häggman
Johan Häggman är handläggare i bl.a. minoritetsfrågor vid Europeiska Unioneni Bryssel.
- Varför blir vi inte fler?19 19.4.2010
- Hur kan Europeiska unionen stöda minoritetsspråken? 8.2.2010
