Johanna Westman

Symbolik och praktik

Johanna Westman

Fredag, 27 Januari 2012 08:53

Andra omgången i presidentvalet är intressant, visst, men utgången kan trots det inte få en mer än närmast symbolisk betydelse. Annat vore det om Niinistö skulle stå emot EU-kritiska Väyrynen. Nu är Väyrynen utspelad. Därmed har inte bara EU utan också kommunreformen mer eller mindre förfallit som ämne för presidentvalsdebatt.

Ändå är kommunreformen den verkligt stora saken på den fortsatta vinterns politiska agenda. Detta beror inte bara på att den - i synnerhet ett kommunalvalsår som detta - är helt oemotståndlig för Centern i opposition, oberoende av vad ordförande Mari Kiviniemi själv tidigare har sysslat med. Framför allt beror det på att det finns starka argument för en reform, samtidigt som motståndet också det är starkt - av andra skäl.

Tyvärr fördunklas debatten om denna ödesfråga (ja, verkligen) av att det är så svårt att hålla de olika argumenten i sär, och av att vi inte vet vilka beslut om nedskärningar i välfärden som förestår. I mars, när rambudgeten kommer på bordet, kanske allting klarnar.

Ekonomi, åldersstruktur, samhällsstruktur, identitet, service på svenska, närdemokrati, effektivitet ... När den optimala organisationen för offentlig lokalförvaltning ska ritas upp är det självklart att somliga av alla dessa i sig viktiga infallsvinklar kommer att strida mot varandra. Allt beror på synvinkel och prioritering; det kallas politik. Därtill kommer de svårigheter som alltid anmäler sig när existerande strukturer ska rivas upp och nya skapas.

Utåt håller regeringen tillsvidare fast vid sin förhandsannonserade strategi: ett utkast till kommunstruktur ska diskuteras först, innan beslut fattas om hur offentlig vård och omsorg i fortsättningen ska administreras. En serie diskussionsmöten på fältet ska inledas i Joensuu den 14 februari, och avslutas i Helsingfors den 21 mars. Men när "i början av februari" - om alls - diskussionsunderlaget kan offentliggöras vet vi fortfarande inte. Den som lever får se, men det ryktas om den 7 februari.

En statstjänstemännens egen Plan B har läckt ut: om kommunfältet bråkar kan Social- och hälsovårdsministeriet tänka sig att återgå till sin gamla favorit distriktsmodellen, där kommunerna betalar men inte arrangerar (HS 21och 26.1). Skulle den modellen förverkligas är det faktiskt ingenting som säger att primärkommunen måste vara stor. Tvärtom kan den vara angenämt och identitetstryggande liten.

Läckaget antas på sina håll kunna driva på reformen, enligt logiken att kartan över 18 jättestora vård- och omsorgsdistrikt visar hur hemskt det kan bli - om regeringen inte får som den vill med de stora primärkommunerna.

Å andra sidan är distriktsmodellen attraktiv för dem som har engagerat sig i det så kallade kommunupproret, med kommundirektören i Janakkala, Anna-Mari Ahonen i spetsen. Hon har ingen förståelse alls för att Kommunförbundets ledning insisterar på att vård och omsorg åtminstone i såkallade tillväxtregioner ska administreras - och finansieras - av samma kommun som ansvarar för skolväsendet och kommunaltekniken.

Ahonen säger tvärtom att den nuvarande modellen med kommunal social- och hälsovård så snabbt som möjligt bör nedmonteras, till förmån för till exempel ett försäkringsbaserat system à la Holland eller Schweitz. Skattemedlen ska enligt henne inte kanaliseras till den producerande organisationen utan till medborgaren, som gör sina egna val.

Kommunförbundet har velat se också andra möjligheter än starka primärkommuner, i synnerhet för den utarmade glesbygden. Några sådana alternativ nämns inte i regeringen Katainens program, där rekommendationen om starka kommuner med stort befolkningsunderlag står oemotsagd. Det har väckt uppmärksamhet att omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson (sdp) säger sig ha en "egen" modell: olika reformmodeller i olika delar av landet. Dessutom lovar hon att det inte blir några tvångsfusioner. Detta retar ministerkolleger som lojakt har hållit sig nära regeringsprogrammets bokstav.

Men, hallå! Allt för stora växlar kan inte dras på det faktum att regeringsprogrammet inte återger alla detaljer i Kommunförbundets rekommendation. Det enda som skorrar illa i sammanhanget är att Guzenina själv skulle vara upphovskvinna till tanken om att samma förvaltningsmodell inte kan tillämpas överallt i landet.

Både den saken och distriktsmodellen har varit i säck innan Guzenina, besjälad av alla tidigare ministrar och kanslichefer vid Social- och hälsovårdsministeriet, hittade dem i sin påse.

Om två veckor vet vi förmodligen vad förvaltningsminister Henna Virkkunens strukturarbetsgrupp har hittat på. Men sedan får vi hoppas att diskussionen om de idéerna inte handlar bara om vem som inte vill vara ihop med vem. Den måste framför allt handla om vad det i så fall ska bli av social- och hälsovården. Och i fall av kommunsammanslagning måste den handla om hur subsidiaritetsprincipen kan tillämpas för sådana kommunala uppgifter som inte kräver ett befolkningsunderlag på över 20.000. Närdemokratin får inte viftas bort.

Dessutom måste diskussionen handla om vilka strukturer som kan stärka utbudet av service på modersmålet för den språkliga minoriteten - svensk eller finsk. Detta är särskilt angeläget i en situation där existerande strukturer trasas sönder.

För att återknyta till inledningen: Kommunreformen är inte en angelägenhet för presidentämbetet. Det vore ändå välkommet om våra två presidentkandidater kunde stimuleras att yttra sig också om värdet av två nationalspråk och, i dess förlängning, av administrativa lösningar som tar praktisk hänsyn till minoriteten.

Vad jag ser i spegeln

Johanna Westman

Måndag, 14 November 2011 11:02

Åtminstone en sak har jag gemensam med justitieminister Anna-Maja Henriksson: i tisdags besökte vi finska litteratursällskapets hus vid Regeringsgatan 1 för första gången i våra liv. Det ståtliga huset byggdes 1890 men Suomalaisen Kirjallisuuden Seura grundades redan 1831; numera lär den viktigaste samarbetspartnern vara Svenska Litteratursällskapet som grundades 1885.
Själv satt jag av ren nyfikenhet på sista bänken när justitieministern på tisdagskvällentalade om nationalspråk och språklagstiftning, därtill inbjuden av en relativt ny aktör på den språkpolitiska arenan. Kansalliskielten tukiyhdistys (sv. Stödföreningen för nationalspråken, min övers.) grundades i fjol och "ser som sin uppgift att stärka våra båda nationalspråks, finskans och svenskans ställning, samt den nordiska samhörigheten och den kulturella gemenskapen mellan språkgrupperna speciellt bland dem som har finska som sitt modersmål".

Eftersom också finskhetsförbundets Heikki Tala satt med bland åhörarna gick det inte att undvika en del negativistiskt prat om obligatorisk skolsvenska. Den övriga publiken var mer intresserad av positiva innovationer som kan stärka konceptet med två levande nationalspråk. Bland annat språkbadspedagogiken lyftes fram, liksom behovet av en motsvarighet till "mofi" i de finska skolorna.

Själv blev jag särskilt tagen - för att inte säga träffad - av den försynta kritik som riktades mot de svenskspråkiga i huvudstadsregionen. En dam hakade på ministerns konstaterande om att lagstiftningen må vara hur bra som helst; utan god vilja och en positiv attityd från majoritetens sida blir det ingenting. Men, sade damen: finlandssvenskar tycks tala finska hellre än sitt modersmål. Hur är det egentligen beställt med den egna viljan?
En annan, yngre dam beklagade sig över att hon numera aldrig får en chans att praktisera den svenska hon lärde sig när hon bodde i Borgå. Så fort hon försöker övergår motparten till finska. På det viset går det inte att upprätthålla språkkunskaperna. Vi måste alltså se oss i spegeln, vi finlandssvenskar som tycker att fosterlandet gärna kan fortsätta att fungera på två språk, finska och svenska.
I spegeln ser jag en liten flicka som handgripligen fick lära sig att "Suomessa puhutaan suomea". På bruksorten var Tjänstemannaklubben övervägande svenskt territorium, eftersom den var reserverad för bolagets akademiskt utbildade ledande tjänstemän - ingenjörer och ekonomer, samt doktorn. De yrkesutbildade arbetsledarna var finskspråkiga, och inte välkomna. Språk och klass sammanföll 1:1. Eller gjorde de? Jag kommer också ihåg att Svenska dagen inte firades på Klubben utan i en annan lokal, som var tillgänglig också för andra än tjänstemän. Fast på riktigt lär det ha skett bara en enda gång och varit närmast pinsamt.

I vilket fall som helst gällde det att hålla tand för tunga i bussen, och i synnerhet på skridskoplanen. Där var det roligt att skrinna till musik när det ordnades Rusettiluistelu, men när vi hade nyländska kusiner på besök blev det problem. De som kom från Grankulla eller Helsingfors hade inget folkvett; de talade svenska högt, och det blev alltid slagsmål. Åtminstone som jag kommer ihåg det. Och den minnesbilden styr min ryggmärgsuppfattning om vad som är artigt och oartigt: Det artiga - eller säkra - är att alltid tala finska med de finskspråkiga. Egentligen alltid när någon främmande kan höra, fast den nojan har jag vuxit ifrån efter många år i Nyland.

Sedan dess har språkförhållandena i Villmanstrandstrakten radikalt förändrats. Klubben har demokratiserats och den privata svenska skolan lagts ned. Direktörer och ingenjörer är i regel finnar. Den nya ryska minoriteten är veterligen mycket högljudd.
Vad som är artigt eller oartigt beror på omständigheterna. Vilken grupp som behöver stöd beror på vem som är i underläge. I början av femtiotalet var de sociala relationerna på en bruksort i östra Finland sådana att en liten svenskspråkig spillra inte kunde klaga. Det gällde att bita ihop och buga neråt, grovt uttryckt.

I dag är läget ett annat än då, både i östra Finland och i det fordom så svenska Nyland. Språk och klass sammanfaller inte, miljöer som min barndoms Klubben existerar inte.

I dag är det artiga i Finland att stödja och främja svenskan, som befinner sig i klart underläge. Det är många finnar villiga att göra, vilket omvittnades inför justitieministern i tisdags. Men det är inte så lätt.

Jag har min privata ryggmärgskänsla. Men så gott som alla finlandssvenskar har egna erfarenheter av "Suomessa puhutaan osv", också om de inte har blivit indragna i språkrelaterat handgemäng på skridskoplanen. Det är inte alltid så lätt att förtränga allt detta och frimodigt torgföra sin svenska.

Ändå är det just det vi alla borde göra, för att gå alla dem till mötes som vill lära sig och stödja vårt språk.

Gnäll inte, satsa på närdemokrati

Johanna Westman

Fredag, 9 September 2011 12:05

Centern rasar över regeringens planer på en ny centralstyrd kommunreform. Det kan man förstå. I ett större perspektiv är den förmenta ilskan inte särskilt berättigad, men kommunministerns presentation för en vecka sedan var ett alltför saftigt köttben för att den politiska oppositionen skulle kunna motstå att kasta sig över det - till råga på allt serverat lagom inför kommunalvalet 2012.

Henna Virkkunen valde att inte i detalj återge de principer för den förestående kommunreformen som kommunfältet gemensamt formulerade i våras, med olika modeller för områden med olika förutsättningar. Det hindrar inte att den starka primärkommun som nu väcker sådan anstöt var utgångspunkt också i Kommunförbundets utlåtande. Det hindrar inte heller att olika modeller med nödvändighet kommer att tillämpas för till exempel Helsingforsregionen, Österbotten och Lappland.

Snarast verkar det klokt av ministern att inte ha låst sig på förhand.

Många bollar är nu i luften. Alla parter (läs: partier) borde arbeta för att försäkra sig om att bollarna faller ner i ett mönster som tjänar hela landets intressen, inklusive en levande och fortlevande tvåspråkighet. Bästa metoden är knappast att tjurnackat insistera på att dagens mönster är det bästa tänkbara också i morgon. Demografiska, ekonomiska och teknologiska fakta måste accepteras - också av dem som företräder stadsregionernas bäst lottade kranskommuner.

Regeringen har dragit en fullt logisk slutsats, utgående från tesen att vård och omsorg här i landet fortsättningsvis ska administreras av en organisatorisk enhet som kallas "kommun". Centern har velat föra sjukvårdsansvaret till landskapsnivå, men för majoriteten har det varit viktigare att socialvård och hälsovård finns under samma tak, att dessa social- och hälsovårdscentraler har kapacitet också för specialistvård på basnivå och att arrangörs- och finansieringsansvar finns hos samma juridiska person.

Därmed är det klart att morgondagens "kommun" i Finland måste ha breda axlar. En annan sak - och den kunde gärna diskuteras mycket mer än hittills - är att en kommun som inkluderar hela pendlingsområdet inte kan erbjuda särskilt mycket av lokal och närdemokrati, eller identitet.

För Virkkunen handlar kommunstruktur om sjukvårdsteknologi och -kostnader, och om att pendlingsområdets skattepengar bör styras till en och samma pott för att polariseringen i bättre och sämre områden inom regionen ska kunna motverkas. Det är inga dåliga argument. Men de små kommunernas proteströrelse kommer inte att kunna stävjas med mindre än att en undre nivå av kommundelsförvaltning möjliggörs. En sådan behövs också i storstaden.

Närdemokratifrågan hör ihop med den beredning av en ny kommunallag som har inletts men inte kommer igång på allvar förrän det känsliga strukturbeslutet har fattats. Men också om tidpunkten inte är formellt riktig skulle kommunministern göra klokt i att profilera sig som förespråkare för en ny lägre organisationsnivå. En sådan ståndpunkt strider inte ens mot Samlingspartiets traditionella linje: att det inte behövs någon ny förvaltningsnivå mellan stat och kommun.

Det som behövs är en lokal nivå, under den starka primärkommunen som inte gör något för människors sammanhållning.

I minoritetsperspektiv behöver den stora starka primärkommunen inte vara farlig, förutsatt att sagda minoritetsperspektiv har beaktats redan innan besluten är fattade och villkoren fastslagna. Det är just nu som den språkliga aspekten och behovet av särlösningar ska framhållas, inte minst för Finansministeriets strukturgrupp under ledning av Päivi Laajala och projektchefen Arto Koski. Det är inte det samma som att tjata om bibehållen självständighet.

Förhandlingsläget bör vara gott; det finns ett regeringsprogram och ett handlingsprogram för två levande nationalspråk att luta sig mot. Folktingets nya ledning har därmed sin uppgift klart utstakad för de närmaste månaderna, och framför allt får man hoppas att de stora finska partiernas representanter i Folktinget är aktiva. Stort nummer kan lämpligen göras av Kommunförbundets idéer från i våras om att "nya sätt att producera service kan trygga den finsk- och svenskspråkiga befolkningens tillgång till service på sitt eget språk på enahanda grunder".

Kommunförbundet påminde om att den nya kommunstrukturen ska trygga alla grundläggande rättigheter, också de språkliga, och förutsätter att en plan för detta uppgörs. Den planen kan naturligtvis inte klistras på i efterhand, den måste vara en del av den stora planen.

Många kommunalpampar är frustrerade. Dels går kanske förtroendeuppdraget eller direktörstjänsten upp i rök, dels hade mycket energi satts ner på den nu odugligförklarade KSSR-processen. Finger kan man med rätta peka åt Centern, som under förra regeringsperioden genomdrev att strukturreformen skulle vara frivillig och tillät samarbetslösningar som krympte demokratin i stället för att öka den.

Det är lika populistiskt att tala om tvångsfusioner som att tala om tvångssvenska. I vissa saker är det helt enkelt så att riksdagen måste bestämma.

Förvirringen nu beror på att Centern med näbbar och klor har velat hålla fast vid sina många fullmäktigmandat i små glesbygdskommuner. Nu ser de ut att stryka med i alla fall, och i oppositionsställning försöker Centern naturligtvis göra det mesta av situationen. Hederligare skulle det vara att öppet diskutera konsekvenserna av de ekonomiska svårigheterna i kombination med den demografiska utvecklingen.

Den sistnämnda leder 2030 till en nästan helsvart karta där befolkningsstrukturen är ohållbart topptung i mer än två tredjedelar av dagens 336 kommuner. Om fler än var tredje invånare har fyllt 60, hur ska då skattepengarna räcka till?

Vem är den Någon som borde?

Johanna Westman

Onsdag, 8 Juni 2011 22:20

Min familj är säkert inte den enda där det finns en Någon som brukar försumma både det ena och det andra. Det har gått så långt att "Nå'n" är en eufemism för också mina egna försummelser och andra tillkortakommanden. Någon borde ha ...

Samma uttryck är förstås en favorit också när det gäller företeelser utanför hemmet. Någon (annan) borde - tömma diskmaskinen, plocka upp skräpet, sätta pli på ungdomen, besöka de äldre, se till att folk inte kör mot rött ljus, och ingripa i tusen andra missförhållanden. Bäst lämpad brukar denna Någon vara för att sköta sådant som av hävd och tradition hör till individens helt egna ansvarsområde. Mitt. Och ditt.

Det här är tydligt inte minst i fråga om de fimpar som många rökare oberört sprider omkring sig i vår gemensamma miljö. Det skulle gunås vara för besvärligt att placera fimpen i en liten burk. Och någon annan plockar ju ändå upp den.

Men varför inte göra det själv? Stoppa den i en burk?

Resonemanget kan utvecklas. Jag har till exempel en smygande misstanke om att vi är fördärvade av välfärden, bortskämda av stat och kommun som har axlat ansvaret för att vi har det bra.

Vi står naturligtvis för vi medborgare; de andra får klara sig själv. Det är också ett problem. Men det värsta är att vi har förlorat dubbelt på att överlåta ansvaret för det mesta på "samhället" (läs: staten). Dels har vi förlorat i vanlig medmänsklighet och normalt medborgaransvar för att ta hand om varann, dels har vi på senare tid kommit allt längre från att lösa det problem som systemet egentligen byggdes upp för att ta hand om: inkomstklyftorna i vårt eget land, och fattigdomen. Bägge dessa indikatorer skjuter i höjden, i detta det förment bästa av länder. Eller stater.

På något plan har jag för mig att vi lider av begreppsförvirring: vi säger samhälle när vi menar stat, vi säger staten - eller kommunen - när vi med rätta kunde peka på oss själv och våra grannar. Åtminstone ibland. Alltför ofta.

Eja, vore ordet samhälle reserverat för så kallad gräsrotsaktivitet, för medborgarorganisationer, föreningar, tredje sektorn - allt som människor gör själva, för sig själv och för andra, tillsammans, i samarbete och samverkan. Statens och kommunens roll skulle då förtydligas: att möjliggöra, att utjämna, att gripa in där självhjälp och grannhjälp inte räcker till.

Nu har denna kolumn trasslat in sig på ett plan som vida överstiger det medvetet tänkta. Det är verkligen inte min tanke att underminera välfärdsstaten i den mån den innebär stöd för de svaga ibland oss - fattiga, funktionshindrade, sjuka, minoriteter av olika slag. Med risk för att trassla in mig ytterligare måste jag ändå lägga fram en likaså halvtuggad tanke jag har om "oss finlandssvenskar". Nämligen att också vi lever med en föreställning om att det finns en Någon som kan och ska lösa våra specifikt finlandssvenska problem.

Någon förväntas se till att Finland har en levande tvåspråkighet - trots att vi själva som regel går över stängslet där det är lägst och utan vidare börjar på finska?

Någon förväntas ge våra barn ett starkt modersmål - när vi själva "inte hinner" se till deras språkliga utveckling genom att tala, läsa och sjunga på svenska?

Någon tänks kunna kommunicera med våra äldre och våra funktionshindrade anhöriga på deras svenska modersmål - när våra egna svenskspråkiga barn inte vill arbeta inom vården och de svenskspråkiga närvårdare som trots allt finns väljer att inte arbeta inom den svenska äldreomsorgen.

Det här är en snårig fråga om ansvar, om rättigheter och skyldigheter. Visst, det allmänna har enligt grundlagen ansvaret för att alla ... osv. Frågan är om detta, det allmännas ansvar, också betyder att en gemenskap som "finlandssvenskarna" inte har något ansvar för var och en av sina medlemmar? Eller att individen inte har något ansvar för kollektivet? Så kan det ju inte vara. Eller också är gemenskapen kanske helt imaginär.

Vem kan påstå att finlandssvenska, tvåspråkiga ungdomar måste begränsa sig till att betjäna andra i lågbetalda vårdyrken - när de har alla förutsättningar att "gå långt" på andra banor, och framför allt att på andra vägar tjäna samhället samtidigt som de förverkligar sig själv och utnyttjar all sin inneboende kapacitet? Det kan ingen, och väl så.

Men ingen kan heller piska fram en Någon som gör det vi inte själva vill göra. Eller det våra barn inte vill göra.

Tja, nu är resonemanget ordentligt tilltrasslat. Vägen ut måste väl finnas i starkare finlandssvenska strukturer, om det nu överhuvudtaget ska anses finnas en finlandssvensk gemenskap. Det bör till exempel anses normalt att den som studerar på svenska också får utföra sin praktik på svenska - åtminstone i vårdyrken, åtminstone så länge det finns en skriande brist på svenskspråkiga vårdare för svenskspråkiga barn och gamla. Och om detta inte är möjligt av praktiska skäl, som att praktikanterna är för många eller de svenska vårdenheterna för små och därför professionellt oattraktiva - ja, då behövs det en ändring.

Svenska som obligatoriskt skolämne är det inget fel på men påtvingat yrkesval är en omöjlig tanke, på såväl svenska som finska. Var och en måste ha rätt att så väl som möjligt förverkliga sina egna drömmar och ambitioner. Lika självklart är det att det allmänna bör hjälpa det finlandssvenska samfundet till självhjälp.

Ett sätt är att kommunen som arbetsgivare slutar se svenskspråkiga praktikanter som en belastning. I stället ska de ses som en lönsam investering. Den arbetsgivare som inte erbjuder stimulerande och lagom utmanande praktik på svenska kan knappast heller räkna med att kunna nyanställa svensk personal, när den dagen kommer.

Häng inte upp dig på ordet metropol

Johanna Westman

Fredag, 8 April 2011 08:22

Nu är det val igen, för att travestera en känd julvisa. Och riksdagsvalet 2011 handlar bland annat om metropol- och annan kommunpolitik. Ett bevis för detta är att Samlingspartiet torpederade nomineringen av den parlamentariska kommitté som redan före valet skulle ha satt igång med en större revidering av kommunallagen. Förvaltnings- och kommunminister Tapani Tölli hade velat tillsätta kommittén i mars.

Var det därför Centern i riksdagen försökte torpedera den ändring av bygglagen som ska styra etableringen av stora detaljhandelskoncentrat? Regeringen var ju enig om bygglagen. Alla partier medger att Kommunallagen av 1995 behöver ses över. Frågan är "bara" hur, och hur mycket.

Läget kan tolkas som en motgång för Centern, som har mest att förlora på en större revidering. Det viskas om att Samlingspartiet vill placera dagens bostads- och metropolminister Jan Vapaavuori på kommunministerpallen i nästa regering. I så fall vill Vapaavuori - bygglageändringens främste vapendragare - naturligtvis helst formulera revideringsuppdraget själv. Det skulle nog Tölli också gärna ha gjort.

Vapaavuori är kandidat i Helsingfors valkrets; han menar att det är statens rätt och skyldighet att ingripa när huvudstadsregionens städer inte på egen hand klarar av att fixa till en administrativ struktur med tillräcklig beslutskraft. Argumenten handlar om ekonomi, miljö och kampen mot social polarisering.

Metropolen är opraktiskt nog delad mellan Helsingfors och Nylands valkretsar, men det är ändå fel säga att riksdagsvalet 2011 inte handlar om metropolpolitik. Liksom att påstå att metropolpolitik bara är idioti! Sannfinländarna är i stort sett det enda parti som inte skriver under uppfattningen om att Helsingforsregionen är viktigare för Finland än London för Storbritannien.

Vapaavuoris eget parti har inte velat - läs: kunnat - formulera något metropolpolitiskt program. Partiet står djupt splittrat inför den fusion som Helsingfors stads ledning driver på och Esbo stads ledning lika envetet motsätter sig.

Vapaavuori har visat förståelse för tvåstegsförvaltning med skatteutjämning i huvudstadsregionen. Det är ett avsteg från Samlingspartiets hävdvunna motstånd mot nya förvaltningsnivåer.
SDP vill överlag ha starka primärkommuner och för Helsingforsregionen därtill ett demokratiskt valt regionfullmäktige som beslutar om markanvändning på ett övergripande plan samt om boende och trafik.

Centern vill tvärtom se regionförvaltning i hela landet, i så fall också i Helsingforsregionen.

Svenska folkpartiet vill enligt sitt metropolprogram Den svenska metropolen - Finlands 15:e största stad att kommuner "får förbli självständiga om de så önskar". Det behövs ändå ett koordinationsorgan över kommungränserna - plus en skild svenskspråkig upphandlingsnämnd för koordinering av svenskspråkig service inom social- och hälsoområdet. Ja, och så behövs det regionförvaltning för trafikfrågor, miljöplanering, planläggning och gemensam näringspolitik. Kanske också för flyktingmottagning och integration, åtminstone för den på svenska.

Bland De gröna talar helsingforsare om fusion, andra om regionförvaltning. Men alla vill ha närdemokratiska stadsdelsfullmäktige.

Inga språkpolitiska verkningar, säger socialdemokraterna om den regionförvaltning de vill få till stånd, helst för 16 kommuner - det vill säga mer än den hävdvunna Helsingforsregionen. Men exakt vad avses med språkpolitiska konsekvenser?

SFP är av annan åsikt än SDP och vill, liksom Vapaavuori, begränsa regionförvaltningen till att omfatta bara de 4 städerna i metropolområdets kärna. Samtidigt har SFP förslag om hur man genom utvecklat samarbete över kommungränserna kunde trygga tillgången till svensk service. Hittills är det ändå oklart hur en svensk upphandlingsnämnd skulle se ut och fungera. SFP har bara sagt att den borde tillsättas "enligt folktingsmodell", det vill säga på basis av röstetalen för svensk- och tvåspråkiga kandidater - inte hela kommunalvalets resultat.

Också SFP är splittrat i metropolfrågan. Det visade höstens Hbl-debatt där statssekreterare Marcus Rantala gick i bräschen för en fusion - uttryckligen för att det då skulle vara lättare att organisera en fungerande svensk service.

Metropoldebatten behöver bli mer specifik i fråga om bland annat demokrati och beskattning. Vad avses med regionförvaltning, närmare bestämt? Hur utses metropolfullmäktige, varifrån kommer pengarna för verksamheten? Kan Esbo, Helsingfors och Vanda delas upp i mindre, "organiska" och närdemokratiska kommuner? Om det i stället blir fusion, en kommunsammanslagning - vem ska då besluta om närservicen? Folkvalda fullmäktige i stadsdelar med partiell självstyrelse?

Så har vi det där med svenskan. Avgående regering har lovat låta utreda "det administrativa beslutsfattandet för svenskspråkig service i Helsingforsregionen med beaktande av metropolområdets utspridda svenskspråkiga befolkning" (Statsrådets redogörelse för metropolpolitiken 2010). Lagom inför valet har folktinget, med Martti Ahtisaari, Pekka Haavisto och en lång rad andra koryféer, lanserat ett handlingsprogram för landets två nationalspråk. Där efterlyses bland annat "särskilda arrangemang för att garantera en likvärdig service för huvudstadsområdets 65.000 svenskar"

Ahtisaarigruppen vill ha utrett "hurudana förvaltningslösningar som bättre än de nuvarande kan säkerställa att service ges jämbördigt på båda nationalspråken". Konkreta modeller ingår, liksom en försiktig antydan om att Marcus Rantala trots allt är på rätt spår. Valet avgör i vilken grad handlingsprogrammet kan beaktas i nästa regerings program.

Minoritetens språkliga behov står dess värre inte i fokus när huvudstadsregionens ledande politiker i morgon försöker enas om vad det borde stå i den metropolpolitiska delen av regeringsprogrammet. Eftersom kommunalpolitikerna är överens om att man inte kan överlåta åt rikspolitikerna att avgöra den saken gör de sitt bästa för att nå en acceptabel kompromiss. Denna torde handla om ett folkvalt metropolfullmäktige enligt de riktlinjer som metropolutredaren framför andra Jussi-Pekka Alanen drar upp i ett rykande färskt verk (se nedan) om den kommunala demokratins kris. Inte verkställande, bara planerande, koordinerande och uppföljande.

När vi vet vilka metropolpolitiska linjer som verkligen dras upp i det nya regeringsprogrammet - och det blir först efter valet - behövs en fördjupad debatt om vilka svenska särlösningar som är önskvärda, och vilka som är möjliga. Den nya regeringen behöver all konstruktiv hjälp den kan få.

För övrigt ska ingen hänga upp sig på ordet "metropol". Allt handlar om att göra det bästa möjliga av Finlands enda något så när stora stadsregion. Det är inte uteslutet att metropolpolitik kan gagna också regionens svenskspråkiga invånare.

Arto Haveri, Jari Stenvall & Kaija Majoinen (red.)
(2011): Kunnallisen itsehallinnon peruskivet. [Den kommunala självstyrelsens grundpelare]. Acta nr 224. Finlands Kommunförbund och Föreningen för kommunalvetenskap Ry. Helsingfors.

Det oetiska är politiskt olämpligt

Johanna Westman

Tisdag, 15 Februari 2011 11:41

Av förekommen anledning drar jag mig till minnes en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv. Den gången handlade det inte om att i skriftlig form publicera sig i en stor finlandssvensk dagstidning. Jag var i stället omåttligt stolt över att av justitiekansler Paavo Nikula ha blivit inbjuden att delta i ett seminarium om självstyrelse och etik.

Lika förvånad - och besviken - var jag efteråt över att evenemanget hade noll genomslagskraft i offentligheten. Sannolikt också i praktiken.

Läs mer