Jörn Donner

Reflektioner kring presidentämbetet

Jörn Donner

Måndag, 4 Januari 2010 16:28

Våra presidenter har bemödat sig om sina kunskaper i svenska. Mauno Koivistos proletära bakgrund i Åbo hindrade honom inte från att anamma en närapå perfekt tvåspråkighet. Hans efterträdare Martti Ahtisaari lärde sig utmärkt svenska bland annat genom sin första utlandskommendering i Asien under svensk kyrklig regi. Tarja Halonen gjorde sitt bästa när jag för en del år sedan på anstiftan av Micce Franck och Johan Storgård ledde ett TV-samtal från Svenska Teaterns scen under rubriken ”Tvångssvenska på Svenska Teatern”.

Läs mer

Vi har de politiker vi förtjänar

Jörn Donner

Måndag, 19 Oktober 2009 11:36

Det är rätt dyrt att bli medlem av Finlands riksdag, därest man inte anser sig ha tillräcklig trovärdighet på gatan (street credibility) eller tror sig vara så känd och omtyckt att väljarna med nöje stöder invalet, dvs rittar dit rätt siffra.

Så omtyckt var jag en gång i tiden att döttrarna till en vän i bekantskapskretsen påstod sig ha röstat på mig. Problemet var att familjen bodde i Esbo och jag var kandidat i Helsingfors. Jag tog aldrig reda på vem som hade fått dessa borttappade röster på andra sidan valkretsgränsen.

Läs mer

Kunskap om världen

Jörn Donner

Måndag, 17 Augusti 2009 15:41

En fråga som under längre tid besvärat mig handlar om huruvida en finländare (även en svenskspråkig sådan!) kan få kunskap om omvärldens tillstånd enbart genom att följa med de nationella nyhetsmedierna. Svar tyvärr nej. Det är intressant är att försöka säga varför.

Läs mer

Dö på svenska - fråga om livskvalitet

Jörn Donner

Måndag, 1 Juni 2009 09:51

Jag vet inte, har aldrig efterhört (det är lite sent) på vilket språk jag blev född. Det sägs att barn i mycket lite framskriden ålder tar intryck av omgivningens språkmelodi. Det hade rentav varit tänkbart att lära mig lite kinesiska, men knappast i det barnbördshus (sedermera nedlagt) vid Bulevarden i Helsingfors där händelsen ägde rum, vid en tidpunkt på dygnet som diverse kvacksalvare vid många tillfällen förgäves efterhört. Jag vet inte om de skriver sina horoskop enligt GMT eller lokal tid, och klockan kan ju gå efter eller före.
Frågor om födelsespråk ställs praktiskt taget aldrig, men blir kanske aktuellt i samband med diskussionen om att födas i Ekenäs eller icke.
Däremot skulle jag gärna vilja veta vilket språk jag har rätt att dö på. Frågan är inte så banal som det låter. I vidare bemärkelse gäller den sjukvården i landet, läkarnas modersmål och allmänna språkkunskaper. Själv har jag, det vill jag genast säga, inte haft några som helst svårigheter i det tvåspråkiga sammelsurium som våra läkarstationer och sjukhus består av, men jag vill också medge att jag försökt föredra svenskspråkiga läkare framom finskspråkiga, utom i de fall där valet förefaller absurt; en kirurg talar i huvudsak genom de instrument han eller hon använder och har ingen verbal kommunikation om patienten är nedsövd. Däremot kan det naturligtvis bereda nöje att lyssna till kirurger, om man är delbedövad och parkerad bakom ett skynke. Svär kirurgen ofta är det något fel. Ingen är fullkomlig, varken kirurgen eller jag.
Med tanke på att den svenskspråkiga delen av verkligheten i Finland uppgår till fem procent och trots att svenskspråkighet något prefererats när det gäller blivande läkare och jurister ser jag det som sannolikt att möten med vårdpersonal av olika slag i framtiden huvudsakligen sker på finska, i förekommande fall på något annat språk, om kompetent invandring från utlandet uppmuntras. Man får ju inte förutsätta att thailändska sjukvårdare primärt lär sig svenska om de inte av någon anledning placeras på en ort där svenskan är dominerande. Men även där förekommer i stigande utsträckning folk som inte kan svenska, medan praktiskt taget alla finlandssvenskar under en viss ålder talar finska.
Jag befinner mig inte i farozonen, vad jag vet, och har inga svårigheter med de språk som jag någorlunda behärskar, men måste medge att jag ibland blir stum när jag på finska eller något annat språk utom svenska skall försöka förklara fysiska symtom. Orden tryter. Själsliga tillstånd, det sysslar ju en författare med, är lättare att förklara. Det kan rentav inträffa, på finska, att vissa ord åtminstone tillfälligt bortfaller och gör mig dummare än vad jag i vanliga fall tror mig vara.
Anledningen till att indirekt och direkt språkrelaterade problem i övrigt diskuteras torde vara att vederbörande anser dem vara socialt viktiga, medan problemet "dö på svenska" närmast kanske uppfattas som en kuriositet och är pinsamt att tala om. Det finns ju olika slag av vårdtestamenten och förberedelser för en kommande oundviklig hädanfärd, men dö på svenska förekommer vad jag vet inte på agendan. Vad som händer efteråt är komplett likgiltigt, där är vi alla mållösa och språklösa.
Sedan kan man med skäl fråga sig om möjligheten att dö på sitt eget språk är garanterad i ett mångspråkigt Europa, där större språkkulturer alltjämt försöker hävda sin hegemoni, ibland dock till förmån för den västliga världens lingua franca engelskan. Så kan det rentav tänkas gå även för oss, man dör inte på svenska eller finska, utan på engelska.
Det handlar om en livskvalitet också på sluttampen av livet. Bristande intresse från samhällets sida kan bero på att människor som passerat normal pensionsålder är socialt onyttiga och dyra i drift. Man vinner inga val på på en så fånig slogan som "dö på svenska".
Jag tänker ändå, ursäkta uttrycket, hålla den vid liv.

Jörn Donner

 

Den politiska finlandssvenskheten

Jörn Donner

Måndag, 23 Mars 2009 10:57

Finlandssvenskheten som politiskt begrepp, "den politiska finlandssvenskheten" diskuteras rätt sällan.
Det kan bero på att företrädarna för den mainstream som är Svenska folkpartiet ser det som en självklarhet att dess relativa dominans bland de svensktalande väljarna ger partiet ett mandat att företräda hela finlandssvenskheten. Det kanske också andra anser. Sfp blir liktydigt med begreppet pakkoruotsi. Ska det vara svensk närvaro åstadkoms den via Sfp, som förmodas bäst handha "svenska frågor". Vilka de är har ibland förblivit oklart för mig. Men jag minns från min riksdagstid denna återkommande replik: är frågan "svensk"? Ja, säg det.

Läs mer

Finlandssvensk - ett irrelevant begrepp

Jörn Donner

Måndag, 12 Januari 2009 11:33

Det har sagts förut, det sägs nu, och det kommer att sägas framöver, men jag anser begreppet finlandssvensk vara irrelevant, missvisande och otidsenligt.

Dess bristande relevans kan jag för egen del understryka med mitt eget exempel, eller enkelt uttryckt genom att säga att vi alla kommer från någonstans, liksom också jag. Detta någonstans är inte alltid här.

Själv råkar jag befinna mig i Helsingfors, Kronohagen av flera olika skäl. Det första handlar om en skollärare från Lübeck som infann sig i den svenska fästningen Nyen Skans, där S:t Petersburg nu är beläget. Tidpunkten var rätt illa vald, 1694. Ett annat skäl handlar om hans och hans avkommas irrfärder via Viborg, Helsingfors och Stockholm till Gamlakarleby, och det faktum att det på 1800-talet bara fanns ett universitet i landet, och det hade flyttats till huvudstaden. Dit kom min farfar. Han köpte en fastighet och byggde hus. Under hans tid var begreppet finlandssvensk inte uppfunnet. Han tänkte sannolikt att han var en tvåspråkig finne, som i huvudsak talade svenska. Han hade läst sin Runeberg.

Läs mer