Dö på svenska - fråga om livskvalitet

Måndag, 1 Juni 2009 08:51

Jörn Donner

Jag vet inte, har aldrig efterhört (det är lite sent) på vilket språk jag blev född. Det sägs att barn i mycket lite framskriden ålder tar intryck av omgivningens språkmelodi. Det hade rentav varit tänkbart att lära mig lite kinesiska, men knappast i det barnbördshus (sedermera nedlagt) vid Bulevarden i Helsingfors där händelsen ägde rum, vid en tidpunkt på dygnet som diverse kvacksalvare vid många tillfällen förgäves efterhört. Jag vet inte om de skriver sina horoskop enligt GMT eller lokal tid, och klockan kan ju gå efter eller före.
Frågor om födelsespråk ställs praktiskt taget aldrig, men blir kanske aktuellt i samband med diskussionen om att födas i Ekenäs eller icke.
Däremot skulle jag gärna vilja veta vilket språk jag har rätt att dö på. Frågan är inte så banal som det låter. I vidare bemärkelse gäller den sjukvården i landet, läkarnas modersmål och allmänna språkkunskaper. Själv har jag, det vill jag genast säga, inte haft några som helst svårigheter i det tvåspråkiga sammelsurium som våra läkarstationer och sjukhus består av, men jag vill också medge att jag försökt föredra svenskspråkiga läkare framom finskspråkiga, utom i de fall där valet förefaller absurt; en kirurg talar i huvudsak genom de instrument han eller hon använder och har ingen verbal kommunikation om patienten är nedsövd. Däremot kan det naturligtvis bereda nöje att lyssna till kirurger, om man är delbedövad och parkerad bakom ett skynke. Svär kirurgen ofta är det något fel. Ingen är fullkomlig, varken kirurgen eller jag.
Med tanke på att den svenskspråkiga delen av verkligheten i Finland uppgår till fem procent och trots att svenskspråkighet något prefererats när det gäller blivande läkare och jurister ser jag det som sannolikt att möten med vårdpersonal av olika slag i framtiden huvudsakligen sker på finska, i förekommande fall på något annat språk, om kompetent invandring från utlandet uppmuntras. Man får ju inte förutsätta att thailändska sjukvårdare primärt lär sig svenska om de inte av någon anledning placeras på en ort där svenskan är dominerande. Men även där förekommer i stigande utsträckning folk som inte kan svenska, medan praktiskt taget alla finlandssvenskar under en viss ålder talar finska.
Jag befinner mig inte i farozonen, vad jag vet, och har inga svårigheter med de språk som jag någorlunda behärskar, men måste medge att jag ibland blir stum när jag på finska eller något annat språk utom svenska skall försöka förklara fysiska symtom. Orden tryter. Själsliga tillstånd, det sysslar ju en författare med, är lättare att förklara. Det kan rentav inträffa, på finska, att vissa ord åtminstone tillfälligt bortfaller och gör mig dummare än vad jag i vanliga fall tror mig vara.
Anledningen till att indirekt och direkt språkrelaterade problem i övrigt diskuteras torde vara att vederbörande anser dem vara socialt viktiga, medan problemet "dö på svenska" närmast kanske uppfattas som en kuriositet och är pinsamt att tala om. Det finns ju olika slag av vårdtestamenten och förberedelser för en kommande oundviklig hädanfärd, men dö på svenska förekommer vad jag vet inte på agendan. Vad som händer efteråt är komplett likgiltigt, där är vi alla mållösa och språklösa.
Sedan kan man med skäl fråga sig om möjligheten att dö på sitt eget språk är garanterad i ett mångspråkigt Europa, där större språkkulturer alltjämt försöker hävda sin hegemoni, ibland dock till förmån för den västliga världens lingua franca engelskan. Så kan det rentav tänkas gå även för oss, man dör inte på svenska eller finska, utan på engelska.
Det handlar om en livskvalitet också på sluttampen av livet. Bristande intresse från samhällets sida kan bero på att människor som passerat normal pensionsålder är socialt onyttiga och dyra i drift. Man vinner inga val på på en så fånig slogan som "dö på svenska".
Jag tänker ändå, ursäkta uttrycket, hålla den vid liv.

Jörn Donner

3 Kommentarer

Tack för det!

skriven av BK den 1.6.2009

Ja, vi ska hjälpas åt att hålla den vid liv. Det är rent av livsviktigt att få dö på svenska - och inte bara dö - också leva, frisk eller sjuk, är viktigt.

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Tack, Jörn, för din fina kolumn!

skriven av Sissel Lund-Stenbäck den 5.6.2009

Jag trodde länge att endast vi nordbor i Finland var rädda för att dö på finska. Nu upptäcker jag att finlandssvenskarna själva känner obehag inför utsikten att dö på ett annat språk än sitt eget modersmål - i sitt eget land.

Röster: +3

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Välkommen till verkligheten, Jörn!

skriven av Johan S den 17.6.2009

Intressant inlägg av en person som tidigare har varit mera finne än finlandssvensk, som ofta har varit mer än tillåtligt överseende med majoriteten. Läs bara den tidigare kolumnen om finlandssvenskheten.
Igen tycks han anse att finnarna inte ska behöva lära sig svenska om de flyttar inom landet Men även där förekommer i stigande utsträckning folk som inte kan svenska men vi ska nog lära oss finska. Lite rasistiskt, skulle man kanske kunna påstå? Nå, mina brorsdöttrar är inga vidare höjdare på finska och skulle knappast klara sig att föda barn på finska som ju HUS nu vill att Ekenäsborna ska göra. Lojo är väl i teorin tvåspråkigt, men hur är det i verkligheten?
Nå väl, det gäller alltså inte bara rätten att dö på svenska, överklaga kan man ju inte, men att se till att de finlandsvenska institutionerna hålls vid liv för att vi ska kunna leva på svenska också! Endast så kan vi garantera rätten till döden på modersmålet. Och i det fallet är nog Jörn lite sent ute, han kunde ha tänkt på saken lite tidigare istället för att så hånfullt racka ner på Sfp som ju i alla fall försökt mota Olle i grind!

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp