Finlandssvensk - ett irrelevant begrepp

Måndag, 12 Januari 2009 10:33

Jörn Donner

Det har sagts förut, det sägs nu, och det kommer att sägas framöver, men jag anser begreppet finlandssvensk vara irrelevant, missvisande och otidsenligt.

Dess bristande relevans kan jag för egen del understryka med mitt eget exempel, eller enkelt uttryckt genom att säga att vi alla kommer från någonstans, liksom också jag. Detta någonstans är inte alltid här.

Själv råkar jag befinna mig i Helsingfors, Kronohagen av flera olika skäl. Det första handlar om en skollärare från Lübeck som infann sig i den svenska fästningen Nyen Skans, där S:t Petersburg nu är beläget. Tidpunkten var rätt illa vald, 1694. Ett annat skäl handlar om hans och hans avkommas irrfärder via Viborg, Helsingfors och Stockholm till Gamlakarleby, och det faktum att det på 1800-talet bara fanns ett universitet i landet, och det hade flyttats till huvudstaden. Dit kom min farfar. Han köpte en fastighet och byggde hus. Under hans tid var begreppet finlandssvensk inte uppfunnet. Han tänkte sannolikt att han var en tvåspråkig finne, som i huvudsak talade svenska. Han hade läst sin Runeberg.

När det gäller andra personer som kallas finlandssvenskar är historien lika blandad. Det finns för all del svensktalande som bott här sedan många århundraden. Forskar man lite i genealogin finner man att de flesta haft det ihop med någon person från något främmande land, eller med finskspråkiga. Rena finlandssvenskar kan de inte heller kallas, hur länge än jorden de möjligen odlat varit "svensk", en fråga som vid olika tidpunkter skapat politiska tvister om jordägande och kolonisation. Att de alltjämt talar svenska är i många fall en tillfällighet.

Att begreppet är missvisande vet vi sedan länge. Att servicepersonal bär på en liten svensk flagga som bevis på att den kan svenska må vara ursäktligt och förklarligt, men i mina ögon något motbjudande. Mest motbjudande blir saken av den vitt utbredda uppfattning, som ibland sprider sig, att finlands-svenskar på något sätt skulle härstamma från Sverige. Detta får inte tolkas som utslag av antisvensk rasism, men begreppet ger upphov till missförstånd som ibland utnyttjas av de kretsar i Finland, för vilka ingenting är mera angenämt än att försöka bedriva en fortsättning av den sk äktfinska propaganda, som var på modet mellan de två världskrigen. Dessa samma kretsar motsätter sig också tanken på ett multietniskt, mångspråkigt, multireligiöst samhälle, någonting som håller på att bli faktum i flera europeiska regioner.

Slutligen; begreppet är också otidsenligt, men hänger kanske samman med den försvarskamp för det svenska reviret och territoriet som bedrivits under över etthundra år, och som haft sin synligaste politiska förespråkare i Svenska folkpartiet, varvid majoriteten av de svensktalande i landet, med rätt eller orätt, ansett att en röst för detta parti är en röst för reviret. De historiska rötterna till denna försvarskamp går att finna i de privilegier som svensktalande en gång i tiden åtnjöt.

Men vad är reviret, om man får fråga?

I mitt fall handlar det om den närmaste omgivningen, alltså Kronohagen, i kontrast till en större värld. Om detta skrev jag en insändare i Helsingin Sanomat där jag försäkte förklara varför jag inte ville bo i Klaukkala (Klövskog). Jag hade ett närperspektiv att berätta om, avståndet till post och tvätt och bank och krog och Alko. Andra tyckte att ett glesbygdssamhälle var idealiskt. Men jag trodde inte på möjligheten att bereda all människor oberoende av boningsort samma service.

Vad har då detta med språket att göra? Jo, den verklighet jag lever i är bara till en liten del språkrelaterad. Jag har förstått att jag lever i ett samhälle med en stark annan språklig hegemoni än mitt modersmål, och har accepterat detta, trots att jag för det mesta tänker och skriver på svenska.

Jag har sett det som ett privilegium att få arbeta i en två-, ibland trespråkig värld. Därifrån kan jag sedan försöka bygga upp en identitet, från Kronohagen till Helsingfors, Finland och Europa.

25 Kommentarer

svensktalade finne

skriven av Gustav Skuthälla den 12.1.2009

Jörn Donner kommentar är intressant. Under mina drygt 4 år i Köpenhamn kallade danskarna mig konsekvent för "svensktalande finne". Det kändes riktigt och bra. Vi är finnar (inte finländare, vi talar inte heller om ex. "tyskländare") som har svenska som modersmål. Så är det naturligtvis.
Finner också - likt Donner - den riksvsenska flaggan på expediternas uppslag som motbjudande och fel. Varför inte kort och gott "talar svenska".
Gustav Skuthälla

Röster: -12

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Vårt revir

skriven av joakim Sederholm den 12.1.2009

Svenskfinland är till all lycka fortfarande tydligt och existerande.
Jämför man dagens situation med situationen för 90 år sedan, t.ex. i en Atlas över Finland från 1925, som bl. a. min farfarfar medverkade i att framställa, ser man att de svenska eller tvåspråkiga områdena nu, är de samma som hade 50-90 % svenskatalande då.

Röster: +15

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

flaggor

skriven av Bror L den 12.1.2009

Jag förstår inte denna ilska över flaggor som språksymbol. Gäller det bara den svenska flaggan eller flaggor på bröstet överlag? På internet där ju flaggor också används som språksymboler har jag ibland sett liknande upprörda kommentarer från amerikaner som ondgör sig över att den brittiska flaggan används som symbol för "deras språk".

Röster: +16

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Jag är född i Finland, men vad är jag?

skriven av Karin Folkertsen den 12.1.2009

Men det fodrar alltid en förklaring blan mina danska vänner
"Jag är uppvuksen i ett hem där vi talde svenska. Mitt första främmande språk var finska".

Helst vill jag kall mig Finlans-svensk.

Röster: +9

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Namn och verklighet

skriven av Christian den 12.1.2009

Många svenskspråkiga drar sig för att använda ordet "finne" eftersom det associeras till finskspråkighet. Att bli kallad finne av en person som är medveten om ordets implicita betydelse ("finskspråkig") upplevs helt enkelt som att förvägras sin svenskspråkiga identitet. (Och svenskspråkiga är ju ofta lite känsliga gällande sin språkliga identitet.) Dessvärre använder många svenskhatare ordet just i den betydelsen - för att antyda att vi egentligen är finskspråkiga som talar svenska bara för att leka bättre folk. För att "finne" skall bli gångbart igen borde ordet lanseras på nytt i sin ursprunliga språkneutrala betydelse. Då skulle jag gärna kalla mig själv finne. I dagens läge är det lite besvärligt om man varje gång måste tillägga att man använder ordet på samma sätt som Runeberg...

En enklare lösning vore naturligtvis om alla gav fan i att försöka bestämma andra människors etniska och språkliga identitet. Jörn Donner har rätt i att finlandssvenskarna är en heterogen grupp och att alla inte har rötter i Sverige - men så har alla av oss inte rötter i Finland heller. Alla har inte ens rötter i Europa. Varför borde alla i denna mycket heterogena grupp börja kalla sig finnar? Det vore ju bara att byta ut en otillräcklig benämning mot en annan. Låt alla blommor blomma - och låt dem kalla sig vad de vill.

Röster: +25

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Svenska flaggan som språksymbol

skriven av Ben F den 12.1.2009

Jag förstår vad Donner, Gustav, m.fl. avser med sin irritation över detta fenomen.

Men; glömmer ni inte bort det väsentliga nu, nämligen; Svenska flaggan (eller Tyska, Estniska, Engelska, Ryska eller vilken som helst) symboliserar bärarens kunskaper i språk.

För min del blir jag glad då jag ser den, jag vet att jag kan använda mitt modersmål i de frågor jag för tillfället har. Alla är inte så priviligerade att de automatiskt, med lätthet, byter från ett språk till ett annat i kommunikationen med andra människor.

Jag, gentemot den nu allmänt rådande politiskt korrekta uppfattningen, är stolt över att få kalla mig finlandssvensk.

Röster: +19

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Mitt ideal

skriven av Börje Eriksson den 12.1.2009

Min åsikt:
Finland borde skrivas Finnland liksom Lappland och Skottland. Alla som bor stadigvarande i Finnland skulle vara finnländare, på finska suomalainen, oberoende av medborgarskap. Sedan borde det vara fritt vad man kallar sig, ty det beror på många individuella faktorer. Själv kallar jag mig svenskatalande finnländare, men jag förstår att någon gärna kallar sig svenskatalande finne.
Medborgarskap och språk är två skilda saker.

I Lappland finns bl.a. samisktalande finnländare.
Det bor även t.ex. thai-, tyska-, ryska-, grekiska-talande , men inte grön- eller new zea- talande finnländare här. Kanske finns det någon danskatalande grönländsk finnländare här?
Ålänningarna är i allmänhet svenskatalande ..... :-)

Röster: -12

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

allt annat än irrelevant

skriven av vägrar bli finne den 12.1.2009

Så länge nationalstaten Finland existerar är också begreppet finlandssvensk motiverat. Men jag ser verkligen fram emot dagen då jag får ta bort ordet Finland från benämningen och bara vara svensk i ett Europa av 100 flaggor.

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Finlandssvenskhet är fråga om kultur

skriven av Rainer Silfverberg den 13.1.2009

Donner har rätt i att finlandssvenskheten har rätt litet att göra i dag med personers genetiska ursprung.

Finlandssvenskheten har i främsta hand att göra med kultur. Utan finlandssvenska kulturella intitutioner och svenskspråkiga skolor skulle det inte finnas finlandssvenskar. Den finlandssvenska kulturen och det svenska språket är också det lim som binder Finland ihop med de övriga nordiska länderna. Utan finlandssvenska bokförklag skulle t.ex Donners böcker aldrig ha publicerats på svenska, och de skulle ha blivit helt okända för läsekretsen väster om Bottenviken.

Utan tillgång till rikssvensk och övrig nordisk litteratur, musik, filmer eller TV-program skulle vi i Finland leva i ett purfinskt vakuum som bara får fragmentariska intryck av den anglo-amerikanska kulturen. Lyssna fast på finsk populärmusik eller se på finska filmer. Hittar man något nordiskt eller europeiskt i dom?

Röster: +13

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

På svenska ytterom Svenskfinland

skriven av Magnus Rögård den 13.1.2009

”Jag försäkte förklara varför jag inte ville bo i Klaukkala (Klövskog”) skriver Donner och med det vill han säga att han är ”hemma” från Kronohagen, en ”stadin konde” med andra ord, som inte trivdes i Ekenäs. – Hittills har den starkt växande svenskspåkiga befolkningen i Klövskog, Nurmijärvi liksom också en större del av den finskspråkiga i kommunen svarat på frågan ”varifrån är Du hemma” svarat med den ort där de tillbringat den största delen av ungdomsåren. I och med att Klövskog numera har ett svenskspråkigt daghem Äppelgården från år 1997 och ett svenskspråkig skola Vendlaskolan från är 2004 har Nurmijärvi fått en svenskspråkig befolkning, som då någon frågar varifrån Du är hemma, får svaret ”från Nurmijärvi” med kanske ett tillägg Klövskog, kyrkobyn, Rajamäki, Råskog, Nuckars, Lepsämä, Röykkä Bertby o.s.v. beroende på var de bor i Nurmijärvi. Platser orter och byar, som för de flesta i Svenskfinland helt okänd. Kanske inte att undra på för år 1987 var vi 25 000 invånare varav 220 svenskspråkiga. I dag är vi 39.500 invånare totalt varav 500 svenskar med över 50 barn i skolåldern. De svenskspråkiga i Nurmijärvi har mera än fördubblat sig på 20 år. Nurmijärvi hör till Finlands barnrikaste kommuner, med över 200 ungdomar under 18 år.

Nurmijärvi har alltid varit finskt men här har vuxit upp kulturpersoner också ”på svenska” Jörn Donner själv har tagit fram Elmer Diktonius, som föddes i en finlandssvensk familj i Helsingfors, men gick sin skola på finska och gifte sig finskt. Elmer Diktonius skrev på båda språken. Han levde i en språklig dubbelhet, som kunde vara både berikande och problematisk. Hans miljö är inte det sedvanliga kustlandskapet, utan det finska bondlandet ofta sett från Nurmijärvis Tuomistonoja i Röykkä bys ögon. Svenskfinland har glömt att Diktonius egentligen var hemma från Röykkä i Nurmijärvi och inte från Grankulla, som man vill göra gällande. En annan, Bernhard Henrik Crusell, klarinettisten hemma från Bertby i Nurmijärvi har sedermera Sverige anammat och finska Nystad i Finland, där han föddes firar hans födelse genom att arrangera en årligen återkommande musikvecka som bär hans namn. Bernhard Henrik Crusell lärde sig spela klarinett i Bertby Nurmijärvi hos sina granne klarinettblåsaren Westerberg vid Nylands regemente. Som klarinettist åtnjöt Bernhard Crusell (1775-1838) stort anseende i hela Europa. Visserligen kanske har dessa två, som exempel framtagna kulturpersoner, hamnat i Nurmijärvis stora son Alexis Stenvalls skugga. Om så är och så verkar det så är det inte de finskspråkigas fel utan närmast Svenskfinland som har svårt att anamma något ytterom sin egna konstgjorda tvåspråkighetsgräns!

Röster: +8

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Finns det bra alternativ?

skriven av Anders G. Lindqvist den 13.1.2009

Benämningar, etiketter, behövs naturligtvis i all debatt. Att de ibland tycks väcka känslor vet vi. För egen del tycker jag att de i första hand borde hjälpa oss att veta vad vi talar om, vara klara och entydiga, inte höja blodtrycket. Själv vet jag inte riktigt vad jag skulle vilja kalla mig om nu inte just finlandssvensk. För att använda det begreppet behöver jag inte gå generationer tillbaks i tiden. Jag har växt upp i ett svensk hem på en ort där finskan på den tiden var högst marginell, jag har studerat vid Åbo akademi, gift mig med en åländska, åstadkommit två barn som gått i svensk skola och som talar svenska i sina familjer och med sina barn, jag har verkat i ett drygt dussintal organisationer, som alla varit svenska utom Pohjola-Norden som i stället har en föredömligt levande tvåspråkighet, samma tvåspråkighet som jag upplevt på mitt jobb under några årtionden. Om jag nu sedan inte är finlandssvensk, så vad i all sin dar skall jag då kalla mig?
Så har vi begreppet Svenskfinland, som inte heller tycks väcka odelad förtjusning. Om jag t.ex. vill skriva någonting allmänt om de finlandssvenska ungdomsföreningarna, vilket jag under några år har sysslat med att göra, hur skall jag då kalla dem med ett övergripande namn? Ungdomsföreningar verksamma inom kommuner med en svensktalande befolkning om minst 20%?? Ungdomsföreningar med svenska som protokollspråk??? Smidigare formuleringar mottas med tacksamhet. Det har också sagts att begreppet Svenskfinland inte finns på någon karta. Men det gör inte heller Insjöfinland, Trängselfinland eller Industrifinland, begrepp som inte är helt ovanliga.
Jag tror finlandssvensk och Svenskfinland är fullt begripliga begrepp – för den som vill begripa.

Röster: +13

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Tråkigt finsk chauvinism

skriven av Peter den 14.1.2009

Jorn Donner anser att svenskarna inte borde kalla sig vad de är för att "äktafinnar" tycker inte om svenskar och att Donners och hans några kompisar från Helsingfors har rötter i främmande länder. Otroligt. Kanske någon borde påpeka att de flesta svenskar i Finland bor inte i Helsingfors utan i Åbolands skärgård, Österbotten och det rurala Nyland. Varje befolkning har assimilerad främmande element i sig, och det gäller ochså Sverige och Finland. Jörn Donner få definiera sig själv hur han vill men borde lämna bort den messianiska tonen. Låt alla blommor blomma!

Röster: +19

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Sveriges flagga symbol för inhemskt språk!

skriven av J.Ryyti den 14.1.2009

Svenska markandsförs för finnar som inhemskt språk med Sveriges flagga! Man liksom hånar finnar och sedan undrar man varför budskap inte når målet.

Om någon börjar hänvisa till engelska flaggan som symbol för engelska så kom ihåg, ingen påstår att engelskan är ett inhemskt språk i Finland.

Finlandssvenska borde vara inhemskt språk i Finland,men inte svenska.

Röster: -20

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Att finnas till

skriven av Britta Klockars den 14.1.2009

I "Boken om Svenskfinland" ingår en artikel av Ralf Norrman där han bl.a. diskuterar existens och benämningar:

"Den mest grundläggande av alla de mänskliga rättigheterna är rätten att existera - att finnas till. [...]

En orsak till att man vet att något existerar är att det finns ord, namn och beteckningar för att beskriva det. Varje försök att utrota dessa ord, namn och beteckningar är samtidigt ett försök att utrota det som de är benämningar på. Därför måste finlandssvenskarna insistera på de ord och benämningar som gäller dem själva. [...]

Ordet "finländare" är ett av de ord som erkänner finlandssvenskarnas existens, och varje försök att utrota ett sådant ord är samtidigt ett försök att utrota finlandssvenskarna. [...]

Ord, benämingar, termer, ortnamn, skyltar, namn på sammanslutningar och institutioner, och många andra liknande saker, är viktiga därför att de har symbolvärde. Genom dem kommer de saker de benämner in i människornas föreställningsvärld. Om man förnekar dessa symboler och benämningar förnekar man samtidigt existensen av det som de betecknar. [...]

Man begår ingen oförrätt mot någon genom att vara finlandssvensk. Man blir inte heller en sämre finländare av att vara en god finlandssvensk. Ej heller behöver man önska någon annan illa fastän man önskar finlandssvenskarna väl."

Den som vill lära sig mer om finlandssvenskarna och det finlandssvenska rekommenderas läsa Ralf Norrmans artikel "Den finlandssvenska överklassen -

Röster: +20

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Korrigering av min kommentar

skriven av BE den 14.1.2009

Jag blev litet influerad av tidigare skribenter och skrev den 12.1 i misstag att jag kallar mig "svenskatalande finnländare". Jag menade nog "svenskspråkig finländare" eller ..finnländare vilket jag tycker vore en bättre stavning.

Röster: -3

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

En svensk infrastruktur

skriven av Kaj Hedman den 14.1.2009

Begreppet "finlandssvensk" kan knappast anses vara otidsenligt så länge de flesta i Finland som har svenska som modersmål själva vill definiera sig som finlandssvenskar.
Det är viktigt att komma ihåg att de flesta svenskspråkiga ändå har en klar anknytning till Sverige och den svenska kulturen både genom härstamning, språk, seder och bruk. Som det framgår här på Magma så vill många trygga möjligheten att se svensk tv. Det är ingen tillfällighet.
Den fullständigt komplexa finlandssvensk som inte har någon egentlig klar rot i "det svenska" är väl vanligare i dag än för 50 år sedan, men inte alls så vanlig som man kunde tro av Jörns kolumn.
Alla utgår vi ju i första hand från oss själva då vi definierar vår etniska och nationella identitet. För egen del har jag vuxit upp och under största delen av mitt liv bott i ett stort område där de flesta svensktalande är genuint svenska på alla sätt som man kan definiera.
Finlandssvenskarna kan inte definieras efter en minoritet inom sig själva utan efter sin egen majoritet. De flesta finlandssvenskar kommer från en klart svenskspråkig landsbygd eller från en klart en- eller tvåspråkig stadsmiljö.
För min del anser jag att vi som har svenska som modersmål snarare borde peka på allt det viktiga i vår historia som har skett tack vare svenskhetens närvaro i vårt land snarare än att visa på det som inte är svenskt.
Det betyder ingalunda att man behöver definiera sig själv som hurrare eller att man skulle motsätta sig flexibel tvåspråkighet. För egen del lever jag trespråkigt.
Om vi vill så kan vi bevara en svenskspråkig infrastruktur i vissa delar av det här landet och även bevara den svenska kulturen - som vårt land till stor del bygger på - även i hela Finland. Det finns många fler finskspråkiga som är positivt inställda till det än vi vågar tro.

Röster: +21

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

...

skriven av En svensksinnad finne den 14.1.2009

Om ni kan ännu kan tillägga den här kommentaren till slutet av min föregående inlägning, så skulle jag bli mycket glad.

_______________________________
"Finlandssvenskhet har litet att göra med genealogen, men Donner borde
inte försöka illegitimera kopplingen mellan svenskarna på båda sidan av
Kvarken med felaktiga argument heller. Tack vare Karoliniska
institutetet behöver vi gräla över finlandssvenskarnas ursprung. De
flesta svenskspråkiga både i Finland och Sverige härstammar från
svenskar.

"Clear East-West duality was observed when when the Finnish individuals were clustering using Geneland. Individuals from the Swedish-speaking part of Ostrobotnia clustered with Sweden when a joint analysis was performed on Swedish and Finnish autosomal genotypes".

Population genetic association and Zygosity testing on preamplified Dna. 2008

"Among Alanders and Swedes on the Finnish mainland the frequency (around 20%) was comparable to Swedish values but considerably higher than among Finns".

ABH secretion polymorphism in Icelanders, Aland Islanders, Finns, Finnish Lapps, Komi and Greenland Eskimos.
_________________________

Håkan Eklund skriver väl i sin artikel om finlandssvenska
identitetsdebatt : "Poängen är den att genuina kustsvenskar med rötter i den gränsöverskridande svenska kultur som ännu lever och mår bra längs den österbottniska kusten, på Åland och i skärgårdssamhällen längs sydkusten, med naturliga kontakter till ursprungskulturen i Sverige, inte har något behov av att ifrågasättas av urbana finlandssvenskar i storstadsområdet".
http://web.abo.fi/meddelanden/veckans_skribent/2005_04_eklund.sht

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

globaliserade stadssvenskar

skriven av vägrar bli finne den 15.1.2009

Mycket bra kommentar av Håkan Eklund - precis så jag känner det i alla fall. Varför måste man hela tiden ifrågasätta och försöka monteras ner vår svenska identitet nuförtiden? Inte nog med trycket från finskan och engelskan, därtill ska vi försvara oss mot de globaliserade stadssvenskarna. Fint att Donner skapat sig en trespråkig identitet, men jag gillar inte försöket att projicera den uppfattningen på alla finlandssvenskar. För mig är det viktigaste att vi bevarar en levande svenskbygd längs kusterna - det spelar ingen som helst roll om finnarna i övriga landet lär sig svenska eller inte.

Röster: +5

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Grundsprååtsi och andra språk

skriven av Helena Tornberg den 18.1.2009

Först kunde jag dialekt och svenska, sen en period med mera finska. Nu är jag mogen med min tvåspråkiga identitet och kämpar för att både mitt modersmål och mitt fadersmål skall ge samhörighet, skaparkraft och glädje över gränser.
I mina tvåspråkiga dikter tar jag upp känslor som blivit i kläm. När jag hör mina kära dialekter ; närpesiska ( övermark) och kokkola ( nedervetil) kan jag röras till tårar eller skratt .

De heer regla e på grundsprååtsi
å förstaar int du he
så finns di å på höögsvensk
Murre terästää itsetuntoa
Kolmas tai neljäs kotimainen
ei jätä kylmäksi

Det tvåspråkiga Finland har möjligheter att utveckla administration och förvaltning på ett brobyggande sätt.

Röster: +7

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Varför inte finlandssvensk?

skriven av Bo-Sanfrid Höglund den 19.1.2009

Min identitet är i allra högsta grad finlandssvensk! Jag bor i den svenskaste delen av landet, men jag har jobbat i en tvåspråkig miljö med finska som huvudspråk. Jag har i mitt aktiva liv ständigt kommit i kontakt med det finska språket och den finska kulturen. De är viktiga för mej och min identitet trots att jag är svenskspråkig. Jag har alltid gillat det finska språkets uttrycksfullhet och mustighet. Och Finland är mitt fosterland, med sina fel och brister. Ibland behandlar det mej bra och ibland känner jag mej djupt sårad i mitt hjärta när man inte tar mej på allvar eller inte förstår och inte vill förstå att även jag har rätt till och vill ha service på mitt modersmål då jag har problem med exempelvis hälsan och rättvisan.
Men jag vill kalla mej finlandssvensk för det är min identitet. Svenska flaggan för att visa kunskaper i svenska tilltalar mej däremot inte.

Röster: -1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Vår image

skriven av Fred Granberg den 19.1.2009

Finlandssvensk är en helt gångbar term. Alla förstår den, den kommer närmast sanningen, helt enkelt. Att försöka formulera en akademiskt korrekt definition kan inte vara så enormt viktigt eller ändamålsenligt. Man börjar bara skriva ner sin egen cv och himla sig (à la Donner och andra). Till vilken nytta?

Däremot spelar det en roll hur finlandssvenskarna uppfattas i republiken. Hur ser vår image ut? Har vi själva smutsat vår egen sköld, i onödan? Är vi högdragna och gnälliga nyckelpigor eller en bildad och sansad språkminoritet? Uppfattas vi fortfarande som en förmögen och privilegierad samhällsklass som lagt beslag på stränder och skärgård, eller är vi trots allt en laglydig, nöjd och väl integrerad del av hela befolkningen? Ses vi som en motpol till Finskhetsförbundet eller förstår man att vi inte hotar finskan utan vill försvara republikens värdefulla tvåspråkighet?

Hur stor del av finlandssvenskarna är egentligen tvåspråkig, enligt någon proffsig definition? Rätt många av oss klarar sig bra på finska, och utnyttjar det också dagligen, helt utan känsla av resignation eller avkall på vår identitet. Vi är fortfarande hur finlandssvenska som helst! Det är också naturligt att vi har kontakter till Sverige, i affärer, sociala eller kulturella, men vi håller på Finland i en landskamp! Vi gillar att bo i Finland. På sistone har det börjat förefalla som om vi själva med våld vill mucka språkgräl. Det kunde vi ju inledningsvis sluta med.

Kunde Magma eventuellt fundera på ovan listade spörsmål, lite grann?

Röster: -2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Finlandssvensk-ett relevant begrepp

skriven av ellinor silius-ahonen den 21.1.2009

Vid en snabb genomläsning av kommentarerna till Jörn Donners kolumn röstar jag upp Britta Klockars och Rainer Silfverbergs. Inget begrepp är entydigt eller heltäckande. Som jag minns hurrar-rörelsens Norrman, Stenström & Ågren på 70-talet lyckades de svänga på detta hurri som fått mången stadssvensk att huka sig, genom att avdramatisera den där kombinationen av svenskt modersmål i Finland. Var sjutton ljuder modersmålets sång om inte i de tusen sjöars land. Den svenska flaggan på servicepersonal får också mig att säga grr eftersom svenskan är ett inhemskt språk. Härkomsten varierar, språkkunnigheten likaså. Det som kännetecknar många av oss, precis som Merete Mazzarella skrivit, är vårt intresse att utreda de här frågorna. Men inte ens det gäller alla! Själv uppskattar jag Muminmetaforen för att den betonar vår inbördes olikhet. I dalen bor skrämda knytt, hemuler med tunga steg, mymlor, homsor, mårror och snorkfröknar och inte alla på liknande ställen utan i Klippiga bergen, vid havet eller näckrosdammen, bakom kakelugnen etc. Det roligaste med oss är att vi inte är likadana och ändå har just detta gemensamt; svenska+Finland. Och konstruktionen Svenskfinland behöver göra sig av med sin barlast. Genom att använda ord så neutralt som möjligt påstår man inte att orden är neutrala (självfallet inte) men praxis formar diskurser liksom tvärtom, man behöver inte stanna kvar i det förflutna (jaja, såna ord) Viktigt när man vill forma framtiden. Begreppet finlandssvensk, i spänningsfältet mellan språk och fosterland, känns därför relevant för mig. Just som finländare och icke öst-svensk, som ser svenska språket som hela landets angelägenhet, inte bara de svenskspråkigas - men är vårt modersmål (eller faders-), något som finns och behöver ha ett namn för att inte utplånas.

Röster: -1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Inget eget land

skriven av Petter Björk den 1.3.2009

Denna problematik lär kvarstå så länge den folkgrupp som består av svenskspråkiga finländare inte åtnjuter någon form av territoriell status, vilket vi knappast lär få, i varje fall inte på fastlandet.

Varifrån vi härstammar spelar inte lika stor roll som att det de facto finns en betydande grupp människor vars första identitet är identiteten som finlandssvensk, inte finne eller rikssvensk. Detta skapar en folkgrupp, med eget språk, egna traditioner, delvis egen historia, egna institutioner och så vidare - dock utan eget land.
Således uppstår problem, eftersom vi alla lever så pass olika liv, främst i språkligt och kulturellt hänseende.

Det jag främst förundrar mig över är att det ofta verkar anses att den som är för något automatiskt är mot något annat, vilket jag inte kan förstå. Att jag identifierar mig som svensk, och bejakar min finlandssvenska identitet, betyder inte att jag skulle ta avstånd från det finska och finnarna. Jag är bara inte en av dem, vilket är ett neutralt konstaterande. Först och främst är jag finlandssvensk, och jag använder gärna begreppet, sedan, när det inte längre räcker till, uppstår ett vägskäl: mitt hemland är Finland, men mitt språk och min kultur är svenska - Sverige. Men det går alldeles utmärkt att leva med det, jag känner mig hemma i båda dessa länder, på olika sätt. Och jag är glad över att jag har det perspektivet, det är en förmån, en rikedom!

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Kanske ändå inte riktigt "Sverige"...

skriven av Britta Klockars den 1.3.2009

Min hemort har alltid funnits i ett land som heter Finland, - ett land som min far var med och försvarade när det begav sig.

Landet har en vacker flagga i två färger, vitt och blått, och det har två nationalspråk, finska och svenska. Jag hör till den del av landet Finlands befolkning som har svenska som modersmål.

Jag har vuxit upp med Sveriges radio (t.ex. Mästerdetektiven Kalle Blomqvist på 50-talet) och Sveriges TV (allt sedan 1960), så visst har Sverige och den svenska kulturen alltid funnits med och påverkat mitt liv - men det är för mitt eget land, för Finland och Finlands flagga som mitt hjärta klappar, ett land som är ett av de fem nordiska länderna, som alla har en gemensam symbol i sina flaggor, korset -

Alla rikssvenska influenser till trots, så har jag aldrig någonsin vacklat när det gäller frågan om vilket land som är mitt, eller vilka guldmedaljer som betyder mest, för att ta ett aktuellt exempel...

Den finns alltså där, den där lilla skillnaden - också kulturellt, även om det är mycket som vi har gemensamt - redan som barn visste vi att det var skillnad på svenskar (vi) och rikssvenskar (de) och finnar (de)...

Jag hoppas innerligt att mitt land aldrig sviker mig och min lojalitet genom att avskaffa det ena av landets nationalspråk, mitt modersmål - DET skulle göra mig hemlös...

Röster: +2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Om språkets mening - och livets

skriven av Zorche den 4.3.2009

Magmas målsättning är "att identifiera, analysera och bilda opinion kring frågor med relevans för det svenska och tvåspråkigheten". Tankesmedjans "utredningar, konsekvensbedömningar och riskanalyser tillhandahåller kvalificerade beslutsunderlag för finlandssvenska och nationella beslutsfattare". Väsentliga begrepp i tankesmedjans verksamhet är alltså 'det svenska' och 'finlandssvenska'. I denna kontext låter Jörn Donners åsikt överraskande: "(...) jag anser begreppet finlandssvensk vara irrelevant, missvisande och otidsenligt." - 'Finlandssvenska' sägs vara en sammanfattande benämning på den svenska som finlandssvenskarna i Finland talar, och räknas till de östsvenska målen. Enligt finländsk folkbokföring (2007) var svenska modersmål för 265 000 invånare i Fasta Finland (5 % av befolkningen).
- Finlandssvenskar' utgör alltså en de facto nationell minoritet i Finland. De två begreppen (minoriteten och språket) infördes i det allmänna medvetandet 1912 av Hugo Rudolf "Rolf" Pipping.

Allt torde bero på vad man gör med 'finlandsvenska' och 'det svenska'. Jag tror att Jörn Donner har givit oss rätt svar: "Jag har sett det som ett privilegium att få arbeta i en två-, ibland trespråkig värld." Det är verkligen ett privilegium att få arbeta och göra det på fler än ett språk. A propos privilegier. Jakob Öhrman har sagt att han "skäms för att vara finlandssvensk" (Hbl 20.2). "Det är lättare att få understöd för projekt, studieplatser och jobb. Vi har massor med privilegier. Det är som om man blivit född med en guldsked i stjärten."

Både 'finlandssvenska' och 'det svenska' har mycket att göra här i världen. Om de bär mänsklighetens flagga och arbetar för de mänskliga rättigheterna för alla människor, kommer ingen att säga att de har levt och kämpat i onödan. Å andra sidan tror jag inte att S:t Peter kommer att fråga om vi har gjort gott nere på jorden expressis verbis på svenska.

Röster: -1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp