Kolumner

Parallella scenarier

Björn Månsson

Onsdag, 10 Mars 2010 11:27

Vad jag kan se har ingen annan kolumnist på denna webbsida än Magmas egen Björn Sundell hunnit kommentera tankesmedjans senaste produkt, Det svenska i Finland år 2030. Jag gör det nu, med reservation för att jag råkade vara på resa då rapporten publicerades och alltså tyvärr inte kunde delta i presentationsseminariet. Skam att säga har jag inte heller hunnit läsa rapporten från pärm till pärm, bara till valda delar. Jag tar ändå risken att anföra två teser för fortsatt diskussion.

Den första tesen är en liten tankelek. Tänk om någon i början av 1970-talet hade genomfört ett motsvarande projekt, och försökt blicka 20 år framåt i tiden, till 1990. Hur skulle den framtidsrapporten ha sett ut?

En central utgångspunkt hade säkert varit att finlandssvenskarna under tjugo år från 1950-talet till 1970-talet hade reducerats från all time high 350.000 till cirka 300.000, De 50.000 försvann i huvudsak som emigranter till Sverige under de efterkrigsdecennier då Finland förblev den fattiga lillebrodern och tröskeln att flytta till Sverige av språkskäl var låg.

Skulle man alltså på sjuttiotalet ha prognostiserat att finlandssvenskarna även under de följande tjugo åren skulle reduceras lika kraftigt, till en kvarts miljon? Och efter ytterligare tjugo år, alltså fram till i år, till 200.000? År 2030 hade vi väl enligt samma mönster varit nere i 150.000, och år 2050 i de 100.000 minister Anne Holmlund trodde att vi är i dag. (Det var förresten en missuppfattning som var tacksam att korrigera, tänk om hon hade trott att vi är en halv miljon...)

Med facit på hand vet vi att vi år 2010 alltjämt är cirka 290.000. Vi upphörde helt enkelt att minska på sjuttiotalet, då emigrationsvågen ebbade ut. Sedan dess har vi hållit våra ställningar väl. Ja, då det gäller tillströmningen till svenska skolor har vi rentav överträffat förväntningarna.

Se alltså upp med att tro att så mycket alltid skulle hinna förändras så drastiskt på tjugo år. Detta inte sagt för att förringa värdet av Magmas projekt, utan bara för att uppmana till försiktighet med att dra slutsatser.

---

Min andra tes, som hänger samman med den första, gäller de där fyra scenarierna som målas upp, utgående från respondenternas olika perspektiv. Dessa har sammanställts till lätt generaliserande scenarier, som framställs eller åtminstone lätt uppfattas som alternativ till varandra.

Återigen är min avsikt ingalunda att misstänkliggöra projektet. För att väcka debatt måste man provocera, och det gör man genom att generalisera, renodla. Väl så.

Nej, min invändning gäller den åtminstone underförstådda tanken att svenskan i Finland skulle ha att välja mellan fyra alternativa scenarier: den teknologioptimistiska "Navigatorn", den miljöfokuserade "Ekomosaiken", det mångkulturella "Smörgåsbordet" och det isolationistiska "Reservatet". Jag är ganska övertygad om att vi om tjugo år inte kommer att kunna sätta någon av dessa etiketter på vår verklighet, utan åtminstone alla fyra, parallellt. Jag tror inte ens att något av scenarierna blir mer förhärskande än de andra.

Det finns och kommer alltid att finnas "navigatorer", de som tror på vetenskapens och teknikens ständiga framsteg, och som tror att dessa kommer att lösa alla problem, även t.ex. en språklig minoritetsnationalitets. De är, förenklat sagt (jo, nu generaliserar jag själv), de resursstarka, innovativa individerna - men inte bara de som redan nu studerar utomlands eller åtminstone ser till att deras barn får göra det, utan också de där entreprenörerna ute på den österbottniska landsbygden och i skärgården som vet att de för sin överlevnad måste vara beredda att byta arbete och bransch, att vid behov hitta på något nytt.

På samma sätt finns det, och kommer alltid att finnas, de miljömedvetna individer som låter sin ekologiska grundsyn styra det mesta. Och märk att det inte finns sådana "grönt tänkande" bara bland urbana veganer (generalisering igen), utan lika väl bland de lantbrukare och grönsaksodlare som gör sitt bästa för att tillfredsställa de växande behoven av naturenligt odlade produkter. I själva verket är ju den senare gruppen också "navigatorer", som förtjänar sitt levebröd på miljömedvetenheten. En win-win situation, alltså.

Alltmer mångkulturellt blir Finland, inklusive Svenskfinland, oberoende av om vi bejakar utvecklingen eller försöka motarbeta den. Finland behöver i framtiden arbetskraft, och så länge det finns välfärdsklyftor i världen kommer det att finnas flyttningsrörelser, från fattigare till rikare regioner. På samma sätt som finländare genom tiderna har emigrerat, först till USA, Kanada och Australien, senare till Sverige, är det nu Finlands tur att ta emot immigranter. Likaså kommer det alltid tyvärr att finnas länder i världen från vilka folk flyr undan förföljelse, ofta för sina liv.

Det var finurligt att kalla det här scenariot med den positiva termen Smörgåsbordet, förresten ett av de få skandinaviska ord som lånats in i engelskan. Det är ju så vi vill se det: i ett mångkulturellt samhälle kan var och en ta för sig av det den gillar bäst, lämna bort det den inte gillar, men förhoppningsvis ibland våga smaka på något nytt och annorlunda. Det gäller särskilt barn som kan tveka, men innerst inne har färre fördomar än vuxna.

Den intressanta frågan från finlandssvensk synpunkt sett är förstås sedan om utbudet av kebab, couscous och vårrullar där på smörgåsbordet ökar eller minskar intresset för skärgårdslimpa, stekt strömming och havtornsgelé. Anses även svenskan berika Finland, och inte bara diverse exotiska kulturer? Och kan finlandssvenskarna rentav räkna med ett tillskott av nyfinländare som även talar svenska?

Och så har vi det fjärde scenariet, framställt som något av ett skräckdito: långvarig ekonomisk kris globalt, som leder till isolationism, på nationalstatsnivå och även i Svenskfinland. Också termen är negativ: "Reservatet". Jag tror inte för ett ögonblick på att det scenariet blir förhärskande, vi har ju redan EU som en garant mot det. Men om vi tar fasta på termen reservat hittar vi säkert exempel om tjugo år, liksom redan i dag.

Åland är ju redan, i ordets bästa bemärkelse, ett svenskt "reservat" i Finland. Hur det än går för svenskan i landet som helhet förblir Åland enspråkigt svenskt, med internationella garantier. Och Åland utgör en viss yttersta garant för att svenskan lever vidare även i det övriga Finland, eftersom vi alltid kan lita på att Åland och ålänningarna kommer att kräva svensk service även då finlandssvenskarna i "riket" är för lata eller hukande för att göra det.

Också i delar av den nyländska landsbygden, plus stadsdelen Ekenäs i Raseborg och staden Grankulla (humlan som inte vet att den inte borde kunna flyga, utan bara gör det), i den åboländska skärgården och inte minst i stora delar av det svenska Österbotten kommer det även om tjugo år att finnas vidsträckta områden där svenskan förblir det dominerande språket. Kalla det reservat om ni vill, men kanske hellre svenska bastioner som inte stormas i första taget.

I huvudstadsregionen, i Åbo och i växande utsträckning i övriga lite större städer får begreppet reservat en annan, negativ innebörd: risken för att svenskan reduceras till bara ett skol- och hemspråk, som man inte hör och ser mycket av i gatubilden. Som i Tammerfors och andra så kallade svenska språköar. Se här en utmaning för tankesmedjor och för oss som bor i dessa regioner!

Min protest mot Magmas projekt gäller alltså bara det som tydligast skrivs ut på sidan 49 i rapporten: "De fyra scenarierna är alternativa framtidsbilder". De är inte alternativa, de är parallella! Och det finns säkert fler än de fyra.

Väljer Island isolationismens väg?

Barbro Allardt-Ljunggren

Torsdag, 4 Mars 2010 15:35

Här i Reykjavik och Island kretsar mycket kring den ekonomiska krisen, kreppan. Alldeles speciellt sysselsätter man sig i dessa dagar med den sk Icesavefrågan.

Två dagar före den planerade folkomröstningen den 6 mars, om den lag Alltinget med knapp majoritet antagit i december om Icesave vet vi ännu inte om det blir någon folkomröstning. Den isländska konstitutionen anger att när presidenten som här var fallet inte stadfäster en lag antagen av Alltinget skall den förpassas till folkomröstning. Någon sådan folkomröstning har dock aldrig tidigare hållits i den isländska republikens snart 66-åriga historia. Förhandsröstningen har pågått länge inför folkomröstningen trots att ingen kunnat veta om de redan avgivna rösterna kommer att räknas.

Ett nej i folkomröstningen innebär inte en lösning såvida inte ett nytt avtal mellan Storbritannien, Nederländerna och Island ingåtts samt med bred politisk uppbackning i Island kan presenteras i sista stund. Enbart vid en som det nu verkar fullkomlig osannolik ja-övervikt till lagen vet islänningarna vad som gäller. Röken i "rökviken" tätnar.

Politiker i regeringsställning respektive i opposition ger diametralt olika beskrivningar av såväl verkligheten efter Landsbankis och dess internationella internetfilials Icesaves kollaps som bedömningar över vilket ansvar Island som land har, juridiskt och moraliskt, i att återbetala de pengar de brittiska och nederländska regeringarna redan betalat ut till tidigare sparare i Icesave i sina länder i enlighet med de europeiska depositionsgarantierna.

Det finns onekligen starka drag av nationalism och isolationism i den linje som förfäktats av oppositionen där landets ansvar nedtonas eller to m helt förnekas av vissa medan en internationell juridisk prövning av frågan har lyfts fram som en rimlig lösning. Regeringens företrädare anser å andra sidan att Island oberoende har ett moraliskt ansvar att stå för de felsteg eller excesser som föregick fallet men som inte stoppades av någon isländsk instans. Vare sig den dåvarande regeringen, riksbanken eller finansinspektionen ingrep i tid trots att bankernas utlåning generellt uppgick till runt åtta gånger landets BNP före kollapsen på sensommaren 2008.

En juridisk undersökning av skuldfrågan kring det skedda pågår också men ännu har ingen ställts till svars.
Frågan om den eventuella folkomröstningen förenklas inte av att företrädare för Island nyligen lyckats förhandla sig till en förmånligare lösning än det lagförslag som skulle utgöra föremålet för omröstningen.

Det handlar kort uttryckt om olika återbetalningsplaner för det som redan utbetalats av regeringarna i Storbritannien och Holland till sparare i länderna. Men inte heller detta nya förslag till avtal från Storbritannien är oppositionen villig att godta så någon ny lag i enlighet med detta nya förhandlingsresultat lär inte hinna se dagens ljus före folkomröstningsdatumet. Hur skall då de som anser att Island i princip bör betala Icesaveskulden bete sig vid folkomröstningen men som hellre ser en förmånligare och av motparten redan accepterad återbetalningsplan än den som folkomröstningen handlar om? Läget är minst sagt förvirrat.

Icesaveskulden är enorm, 1,33 miljarder euro till holländarna och 2,35 miljarder pund till britterna, men samtidigt utgör den bara en liten del, ca 15 % av Islands totala skuldbörda. Bedömningar ger också vid handen att de tillgångar som finns i Landsbankis konkursbo vid en klok avyttring över tid de facto skulle ge tillbaka åtminstone över 80 % och upp till 100 % av det som nu utgör Icesaveskulden.

Dragkampen över hur Island bör förhålla sig till Icesaveskulden har pågått intensivt sedan hösten 2008. Dragkampen dränerar kraft från ett nödvändigt återuppbyggnadsarbete men så länge lösningen är öppen förblir också tillgången till internationella lån en öppen fråga.

För Islands och islänningarnas skull får man ändå hoppas att isländska politiker snart lyckas skingra röken här i rökviken och komma till en gemensam lösning som ger landet arbetsro och framtidstro. Annars kan man bara vara säker på att såret hålls öppet och läkningsprocessen försvåras.

Senaste nytt från ”Väst-fronten”

Peter Lindbäck

Måndag, 1 Mars 2010 11:58

Vintern håller ett stadigt grepp om Åland och också den "finansiella kylan" gör sig gällande i landskapet, om än i begränsad omfattning och med en viss eftersläpning.

Aktörerna inom den åländska sjöfarten, som fortsatt utgör stommen i den åländska ekonomin, har visat prov på stort kunnande under den globala nedgången i ekonomin. Inom den internationella tank- och bulkfartygsverksamheten återfinns erfarna och skickliga redare som vet att sju goda år som regel följs av sju dåliga år, och att hemligheten ligger i att förbereda sig för och sedan omsorgsfullt utnyttja också de möjligheter som en lågkonjunktur kan erbjuda.

De åländska småtonnagefartygsrederierna har tack vare långtidskontrakt säkrat sin verksamhet för flera år och ett av de större rederierna har nyligen förhandlat fram nya avtal för hela sin fartygsflotta med den svenska skogsindustrin.

Inom passagerarfartygsbranschen har man goda erfarenheter från den föregående "krisen" i början av 1990-talet och trenden verkar stå sig också under den nuvarande svackan. Människor väljer helt enkelt att resa oberoende av konjunktur, åtminstone vad gäller kryssningar på Östersjön. De åländska rederierna med Vikinglinjen i spetsen ökar sina passagerarvolymer, men i ärlighetens namn, det finns också moln på himlen. Bunkerpriserna har stigit till astronomiska nivåer och frakttransporterna har minskat. Som exempel kan nämnas att de fem största rederierna i Finland hade en sammantagen nedgång i lönsamheten under år 2009 som översteg 100 miljoner euro.

Några av de större landbaserade bolagen på Åland, som i början av år 2009 varslade om permitteringar, har "återhämtat sig" och deras verksamheter har normaliserats. De mindre byggfirmorna i landskapet, som för ett år sedan bedömdes vara i riskzonen, har trots allt klarat sig ganska bra. Däremot har vägentreprenörerna fått problem, främst på grund av färre landskapsfinansierade vägprojekt. Även el-entreprenörer verkar ha det svårt i brist på nya byggnadsprojekt och några firmor har därför tvingats varsla om permitteringar.

Den märkbara tillväxten inom åländsk ekonomi hittar vi framförallt inom bank och försäkring, och framförallt inom IT-sektorn. Ålandsbanken, som sedan tidigare har etablerat sig i övriga Finland, har nu också fått ett fotfäste i Sverige, liksom det åländska försäkringsbolaget "Ömsen". Inom IT-sektorn är det framförallt Crosskey Banking Solutions som är tongivande, men ett stort antal andra IT-företag på Åland verkar ha bra vind i seglen.

Inom turismen återtog man "förlorad terräng" under år 2009. Bland ett mångfald av "turistiska" dragplåster minns vi alldeles särskilt de stora internationella idrottsevenemangen "Inter Island Games" och "PAF-Open", som drog till sig ett stort antal besökare från omvärlden. Det länge efterlängtade kultur- och kongresshuset "Alandica" fick en bra start med många välbesökta tillställningar under 2009 och står nu redo att tillsammans med övriga aktörer inom den åländska "besöksnäringen" hälsa än fler gäster välkomna till Åland.

Men det finns självklart också smolk i den åländska glädjebägaren, främst inom den offentliga ekonomin. Självstyrelsens sedvanliga inkomster har sedan 2008 minskat med hela 25 % och detta har förstås resulterat i krav om drastiska nedskärningar, såväl bland personal som inom de olika vardagsnära samhällsfunktionerna. Till och med den traditionellt "heliga" skärgårdstrafiken och den erkänt välfungerande hälso- och sjukvården har tvingats dra åt svångremmen rejält.

Arbetslösheten, som under många år har varit närmast obefintlig på Åland, har nu slagit klorna även i det åländska samhället. I januari uppgick arbetslösheten till 3,7 procent, samtidigt som antalet lediga arbetsplatser ständigt minskar. Sämst ställt är det bland ungdomar under 25 år, där arbetslöshetsgraden nu överstiger 10 procent. Detaljhandeln på Åland, som sedan tidigare har drabbats av den svenska kronans låga värde och därmed ett omfattande åländskt "shoppande" i Sverige, får nu konfronteras med ett ytterligare problem i form av en minskad lokal konsumtion och köpkraft.

Så vad skall man egentligen tro om det ekonomiska läget på Åland, särskilt då man här i veckan kunde läsa i den åländska lokalpressen att Åland har "fallit" från en tidigare topp tio placering till den tjugonde rikaste regionen inom hela EU. Troligen är det så att vi just nu har det lite sämre än mycket bra här i lanskapet. Åtminstone väljer den åländska befolkningen att ständigt växa, nu senast med hela 328 personer under år 2009, och det är väl en bra indikation på att det åtminstone inte ännu är alltför illa ställt här på "Väst-fronten".

The future is greek

Anne Applebaum

Måndag, 1 Mars 2010 11:55

I have seen America's future, and it is Greece.

By this I do not mean that the Midwest will soon be covered with ancient ruins or that Texans will swap hamburgers for feta cheese.

I mean that the ongoing Greek financial crisis is the same kind of crisis the United States might face a few years from now if we continue to make the same kinds of mistakes the Greeks have made over the last decade.
For those who haven't followed this saga, let me reassure you that the story is quite straightforward: Greece is bankrupt.

And although Greece's bankruptcy is headline news this week-Greece's weak finances threaten the stability of the euro, the common European currency-the truth is that Greece has been bankrupt for years.

Its budget deficit in 2009 was 12.7 percent of GDP. Overall debt was 113.4 percent of GDP.

Those are not figures that can be achieved overnight.
Some of Greece's economic problems are highly specific.
The country has an unusually old-fashioned legal system, a bureaucracy straight out of a Kafka novel, and a byzantine system of regulation worse even than our own.
The Wall Street Journal points out that-extraordinarily-Greece, practically alone among developed economies, does not have a centralized and computerized land registry, which means, for example, that farmers can surreptitiously cultivate public land and eventually become de facto owners.

By European standards, Greece also has an exceptionally closed economy.

Barriers to doing business, both legal and informal, are very high, which is part of why Greece has one of the world's lowest levels of foreign investment.
More to the point, Greece has borne all these burdens for a long, long time.

Yet nothing has been done, because the country's deeply partisan political system is totally paralyzed.
Try to carry out any social security reform in Greece-raise the pension age, stop early retirements-and watch what happens: Mass rioting followed the passage of a pension reform bill in 2008, and the government became so unpopular it lost the next election.

The land registry cannot be modernized, because those who possess land illegally will fight back. The barriers to investment cannot be lowered, because business lobbies are more powerful than politicians.

The political class is aware of the country's economic problems, but it denies them.
Last month, the European Commission issued a report accusing Greece's finance ministry and statistical service of "severe irregularities" stemming from "the submission of incorrect data."

In eurospeak, that means the commissioners think the Greeks have been lying: That 12.7 percent budget deficit was originally forecast to be 3.7 percent, and plenty of other figures coming out of Greece seem to have been way off.

No country makes accounting errors like that by accident.
Greece shares its financial weaknesses with several other European countries (nowadays referred to-really!-as the PIGS: Portugal, Italy-or sometimes Ireland-Greece, and Spain).

But in a different sense, Greece's weaknesses are also shared by the United States.

Though we do not have precisely the same problems, we do have a similar level of political paralysis and a similar level of partisanship.

It is not possible to reform U.S. Social Security: President Bush tried halfheartedly and gave up before he started.

It may not be possible to reform health care, either: Hillary Clinton failed, and President Obama, despite throwing in expensive sweeteners, may well fail.
The influence of lobbyists cannot be reduced.
The power of interest groups to influence legislation cannot be tamed.

We might not have farmers squatting on state land, but we do have farmers dependent on huge, distorting agricultural subsidies that apparently cannot be reduced.
Fortunately for American politicians, we do not have to submit our financial statistics to a European Commission, and thus we do not have to lie about them outright.
But aside from our very large budget deficit-at the moment, 9.9 percent of GDP and climbing-we also have liabilities that are rarely acknowledged.

The costs of Medicare and Medicaid are going up, as is the cost of veterans care.

Markets assume that the vast debts of Fannie Mae and Freddie Mac are underwritten by the government, and someday the government might be called upon to pay them.
No one is lying about these things, but no one is talking about them very much, either.

The good news is that the American government's bankruptcy is not on the front pages, and it won't be for many years: Our sheer size, our entrepreneurship, and our relatively open business culture will keep us going for a long time.

But the Greek crisis shows that the combination of debt and political deadlock can be deadly.
The catharsis we feel as we watch it unfold-that Aristotelian combination of pity and fear - should shock us far more than it has so far.

Att lura bönder

Rurik Ahlberg

Tisdag, 23 Februari 2010 12:13

För en tid sedan fördes en kort diskussion om huruvida det är möjligt att införa två arbetsspråk sida vid sida i en kommun. Förslaget hade vuxit fram ur tankarna att slå samman Vasa stad med de omkringliggande landskommunerna. Arbetsspråket i Vasa är finska och i nästan alla övriga kommuner svenska. Man kan också säga att det samlade förvaltningskunnandet på svenska i Finland i hög grad är koncentrerat just till denna region. Tankegången gick så att i en sammanslagen storkommun skulle båda förvaltningsspråken finnas sida vid sida.

Läs mer: Att lura bönder

Främlingshatet i Danmark

Milena Parland

Fredag, 19 Februari 2010 13:26

Vårt land är så litet och har en stormakt till granne. Vi har dåligt självförtroende. Dessutom är vi egentligen en bondenation. Omvandlingen och urbaniseringen gick så snabbt på 60-talet.

Jag har frågat min danska redaktörskollega varför det finns så mycket främlingshat i Danmark, mycket mer än i grannlandet Sverige. Han svarar rappt och hans förklaringsmodell låter trovärdig. Sedan rynkar han pannan och suckar. Så gör många danskar när man talar med dem om invandring. Jag besöker Köpenhamn och är där i några dagar för att delta i ett möte för radiodokumentarister. Det är inte uppmuntrande att läsa om situationen i Danmark.

Läs mer: Främlingshatet i Danmark

Globaliseringens omänskligaste ansikte

Eva Biaudet

Måndag, 15 Februari 2010 22:20

Tänk vad långt vi kommit från de positivt laddade visionerna om människors fria rörlighet som allmänt uppritades inför vårt inträde i EU. Som tur går det inte att stoppa människors rörlighet! Det är det jag först tänker på när jag nu läser diskussionerna kring de något ökade invandrings siffrorna.

Läs mer: Globaliseringens omänskligaste ansikte