Kolumner

Symbolik och praktik

Johanna Westman

Fredag, 27 Januari 2012 08:53

Andra omgången i presidentvalet är intressant, visst, men utgången kan trots det inte få en mer än närmast symbolisk betydelse. Annat vore det om Niinistö skulle stå emot EU-kritiska Väyrynen. Nu är Väyrynen utspelad. Därmed har inte bara EU utan också kommunreformen mer eller mindre förfallit som ämne för presidentvalsdebatt.

Ändå är kommunreformen den verkligt stora saken på den fortsatta vinterns politiska agenda. Detta beror inte bara på att den - i synnerhet ett kommunalvalsår som detta - är helt oemotståndlig för Centern i opposition, oberoende av vad ordförande Mari Kiviniemi själv tidigare har sysslat med. Framför allt beror det på att det finns starka argument för en reform, samtidigt som motståndet också det är starkt - av andra skäl.

Tyvärr fördunklas debatten om denna ödesfråga (ja, verkligen) av att det är så svårt att hålla de olika argumenten i sär, och av att vi inte vet vilka beslut om nedskärningar i välfärden som förestår. I mars, när rambudgeten kommer på bordet, kanske allting klarnar.

Ekonomi, åldersstruktur, samhällsstruktur, identitet, service på svenska, närdemokrati, effektivitet ... När den optimala organisationen för offentlig lokalförvaltning ska ritas upp är det självklart att somliga av alla dessa i sig viktiga infallsvinklar kommer att strida mot varandra. Allt beror på synvinkel och prioritering; det kallas politik. Därtill kommer de svårigheter som alltid anmäler sig när existerande strukturer ska rivas upp och nya skapas.

Utåt håller regeringen tillsvidare fast vid sin förhandsannonserade strategi: ett utkast till kommunstruktur ska diskuteras först, innan beslut fattas om hur offentlig vård och omsorg i fortsättningen ska administreras. En serie diskussionsmöten på fältet ska inledas i Joensuu den 14 februari, och avslutas i Helsingfors den 21 mars. Men när "i början av februari" - om alls - diskussionsunderlaget kan offentliggöras vet vi fortfarande inte. Den som lever får se, men det ryktas om den 7 februari.

En statstjänstemännens egen Plan B har läckt ut: om kommunfältet bråkar kan Social- och hälsovårdsministeriet tänka sig att återgå till sin gamla favorit distriktsmodellen, där kommunerna betalar men inte arrangerar (HS 21och 26.1). Skulle den modellen förverkligas är det faktiskt ingenting som säger att primärkommunen måste vara stor. Tvärtom kan den vara angenämt och identitetstryggande liten.

Läckaget antas på sina håll kunna driva på reformen, enligt logiken att kartan över 18 jättestora vård- och omsorgsdistrikt visar hur hemskt det kan bli - om regeringen inte får som den vill med de stora primärkommunerna.

Å andra sidan är distriktsmodellen attraktiv för dem som har engagerat sig i det så kallade kommunupproret, med kommundirektören i Janakkala, Anna-Mari Ahonen i spetsen. Hon har ingen förståelse alls för att Kommunförbundets ledning insisterar på att vård och omsorg åtminstone i såkallade tillväxtregioner ska administreras - och finansieras - av samma kommun som ansvarar för skolväsendet och kommunaltekniken.

Ahonen säger tvärtom att den nuvarande modellen med kommunal social- och hälsovård så snabbt som möjligt bör nedmonteras, till förmån för till exempel ett försäkringsbaserat system à la Holland eller Schweitz. Skattemedlen ska enligt henne inte kanaliseras till den producerande organisationen utan till medborgaren, som gör sina egna val.

Kommunförbundet har velat se också andra möjligheter än starka primärkommuner, i synnerhet för den utarmade glesbygden. Några sådana alternativ nämns inte i regeringen Katainens program, där rekommendationen om starka kommuner med stort befolkningsunderlag står oemotsagd. Det har väckt uppmärksamhet att omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson (sdp) säger sig ha en "egen" modell: olika reformmodeller i olika delar av landet. Dessutom lovar hon att det inte blir några tvångsfusioner. Detta retar ministerkolleger som lojakt har hållit sig nära regeringsprogrammets bokstav.

Men, hallå! Allt för stora växlar kan inte dras på det faktum att regeringsprogrammet inte återger alla detaljer i Kommunförbundets rekommendation. Det enda som skorrar illa i sammanhanget är att Guzenina själv skulle vara upphovskvinna till tanken om att samma förvaltningsmodell inte kan tillämpas överallt i landet.

Både den saken och distriktsmodellen har varit i säck innan Guzenina, besjälad av alla tidigare ministrar och kanslichefer vid Social- och hälsovårdsministeriet, hittade dem i sin påse.

Om två veckor vet vi förmodligen vad förvaltningsminister Henna Virkkunens strukturarbetsgrupp har hittat på. Men sedan får vi hoppas att diskussionen om de idéerna inte handlar bara om vem som inte vill vara ihop med vem. Den måste framför allt handla om vad det i så fall ska bli av social- och hälsovården. Och i fall av kommunsammanslagning måste den handla om hur subsidiaritetsprincipen kan tillämpas för sådana kommunala uppgifter som inte kräver ett befolkningsunderlag på över 20.000. Närdemokratin får inte viftas bort.

Dessutom måste diskussionen handla om vilka strukturer som kan stärka utbudet av service på modersmålet för den språkliga minoriteten - svensk eller finsk. Detta är särskilt angeläget i en situation där existerande strukturer trasas sönder.

För att återknyta till inledningen: Kommunreformen är inte en angelägenhet för presidentämbetet. Det vore ändå välkommet om våra två presidentkandidater kunde stimuleras att yttra sig också om värdet av två nationalspråk och, i dess förlängning, av administrativa lösningar som tar praktisk hänsyn till minoriteten.

Ett stycke bortglömd Helsingforssvensk historia

Henrik Helenius

Måndag, 23 Januari 2012 15:35

För en tid sedan satt jag på Arbetararkivet i Helsingfors. Jag hade beställt två pärmar med material om Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning nr 4. Det som kunde ha blivit en tråkig genomgång av gamla dammiga protokoll, medlemsförteckningar och trista räkenskapsböcker blev i stället en fascinerande resa tillbaka i tiden. En sak som omedelbart slog mig var hur mycket som kändes igen och hur välbekanta många av miljöerna verkade. Ändå har det gått hundra år sedan den föreningen fanns till.

På den tiden skrev man utförliga diskussionsprotokoll som återspeglade stämningarna och tidsatmosfären. Undrar i mitt stilla sinne om någon ambitiös historieforskare efter hundra år lika bra ska kunna fördjupa sig i vad som skedde år 2012, med tanke på hur förgängliga och lätt sårbara all e-post och elektroniska arkiv tycks vara. Också den sirliga handstilen i de gamla protokollen och verksamhetsberättelserna imponerar fortfarande.

Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning grundades den 12 november 1905 av 300 personer som samlades i den dåvarande Broholmsmanegen på Broholmen där Paasivuorigatan idag befinner sig. Storstrejken hade just avslutats och det rådde ingen brist på entusiasm och framtidstro bland mötesdeltagarna. Säkert kom många också ihåg strejkoroligheterna och kravallerna eftersom filaren Nylund (förnamnet saknas i protokollet) betonade vikten av ett lugnt och humant uppträdande och att alla arbetare borde "betrygga" varandra.

Vid det stiftande mötet höll magister Mårten Holmberg ett föredrag om arbetarrörelsen som hälsades med bifall. Samme Holmberg skulle senare lämna rörelsen på grund av dess radikalisering.

En avmattning drabbade även den svenskspråkiga järn- och metallarbetarfackavdelningen. Det framgår nämligen att inte ens tio personer i regel orkade upp på avdelningens månadsmöten under att par år efter grundandet. Fenomenet känns igen i dagens folkrörelser som i hela Norden har svårt att attrahera en större allmänhet.

Småningom stabilserades dock verksamheten. Som ett exempel på de livfulla diskussioner som ofta fördes kan man nämna en sommarfest skulle arrangeras i Uppby på Degerö i Helsingfors. Åsikterna var många och gick i sär. Var hyran för festplatsen skälig eller för hög? Tänk om det skulle bli regn? Och hur kunde man garantera att alla deltagare skulle gå hem i tid? Uppenbarligen var man orolig för att någon skulle överförfriska sig med eventuella medhavda starka drycker. Nykterhetsarbetet var nämligen en viktig del av den dåtida arbetarrörelsen.

En annan stridsladdad fråga blev avdelningens valspråk. Enighet och Styrka eller Enighet och Sanning föreslogs. Också Frihet och Rätt vann understöd. Efter långa och intensiva diskussioner segrade franska revolutionens valspråk Frihet, Jämlikhet och Broderskap.

Oftast stod rent konkreta frågor på dagordningen. Avdelningen tillhörde Finlands metallindustriarbetstagares förbund, föregångaren till det nuvarande Metallarbetarförbundet, och förbundets arbetslöshetsfond fick de böter som föreningens impopulära strejkbrytare dömdes till. Genom förbundet hade man också ett samarbetsavtal med metallarbetarförbunden i Sverige, Norge och Danmark. En gång skulle man spåra upp en medlem som försvunnit i Norge och fick då hjälp av Christiania (nuvarande Oslo) Jern- og Metallarbeiderforening.

För att få in medlemsavgifterna valde man uppbördsmän för noga avgränsade distrikt. De geografiska områdena var: Sörnäs, Sörnäs järnvägsbro norrut, dvs Vallgård och Hermanstad, Kronohagen, Brunnsparken, Rödbergen, Gräsviken, Fredriksberg samt Arkadia norrut, alltså Tölö.

De viktigaste arbetsplatserna var Sandvikens skeppsdocka, Maskin&Bro i Sörnäs, John Stenbergs maskinfabrik på Broholmen, Statsjärnvägarnas reparationsverkstad i Fredriksberg, Borgströms tobaksfabrik i Kronohagen, Spårvägarnas reparationsverkstad, Hubers verkstad samt G. Strömbergs elektriska fabrik.

Föreningsmöten hölls i allmänhet runt Broholmen på platser som Arbetets Vänner i Sörnäs, rum 5 i Folkets hus vid dåvarande Cirkus-, numera Paasivuorigatan, Kafé Kaisaniemi vid Unionsgatan 41. Någon gång också i Balders lokal i centrum, samt i en lokal vid Trädgårdsgatan 4.
Medlemstalet pendlade kring cirka 150. Men så kom revolutionsåret 1917 och antalet medlemmar steg rekordsnabbt till totalt 969. Av dem 701 män och 268 kvinnor.

I mars 1917 deltog avdelningen i revolutionsoffrens begravning, en julisöndag arrangerades en folkfest i Hagasundsparken och i september deltog man i en omfattande demonstration genom Helsingfors. Man startade till och med en egen teaterklubb som hette "Viljan". Avdelningens orförande J. Vistbacka höll föredrag om fackliga kampmetoder, arbetslöshetsförsäkringen och om vikten av att stärka svenskans ställning inom Metallarbetarförbundet. Aktuella frågor inom fackföreningsrörelsen än idag.

Men sedan följde den ohyggliga katastrofen, inbördeskriget 1918. "Ett år av motgångar" kunde verksamhetsberättelsen för år 1918 senare lakoniskt konstatera. Avdelningens mångårige kassör Verner Kortman dog i fånglägret i Ekenäs, men hur många av avdelningens medlemmar som dog i inbördeskriget fick styrelsen inte reda på. Två kända medlemmar, Arthur Usenius och Arthur Blomqvist var i samband med revolutionshändelserna med om att göra världshistoria. Det var nämligen hos dem som Lenin en tid hållit sig gömd undan myndigheterna under första världskriget.

Redan i december 1918 kunde man återuppta verksamheten. Det framgår att medlemstalet var knappt under 100 och att 25 personer i medeltal besökte månadsmötena. Man startade begravnings- och sjukkassor, studiecirklar och inledde en kamp mot "fördärvliga följder av spritfloden".
I Arbetararkivet slutar protokollsamlingarna abrupt vid år 1922. Någon förklaring ges inte och det framgår inte heller när Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackadelning lades ner. Johan Koivisto som är Metallarbetarförbundets nu pensionerade historieforskare har antagit att orsaken är att avdelningen förmodligen övertogs av kommunisterna varefter polismyndigheterna lagt beslag på handlingarna. I protokollen finns faktiskt en antydan om en politisk kamp mellan socialdemokraterna ledda av Vilhelm Långholm och kommunisten Valfrid Zetterblom som blev den sista ordföranden.

Ett sekel har förflutit sedan denna förening verkade. Ett litet stycke Helsingforssvensk historia. Antagligen nästan helt bortglömd om inte undertecknad av nyfikenhet skulle ha tittat in på Arbetararkivet. Har då minnena mera någon betydelse? Kanske blir de en nyttig lektion som handlar om de vågrörelser historiska och politiska processer ofta följer. Först en väldig entusiasm och stor idealism, sedan kommer en period då verksamheten mattas av, därefter konkret och praktiskt vardagsarbete, och slutligen en grym tragedi i form av ett inbördeskrig. Så en kortvarig återhämtning som förstördes av den bittra och oförsonliga kampen mellan reformister och revolutionärer. Den lilla svenskspråkiga metallfackavdelningen i Helsingfors är en trogen återspegling av det stora skeendet i världen.

Allt går igen. De som en gång var med är visserligen borta sedan länge. Men de dokument de skrev talar till oss än idag.

Tre svenska favoriter: sju skäl för en av dem

Björn Månsson

Måndag, 16 Januari 2012 15:09

Ska Eva Biaudet och SFP låta sig nedslås av Magmas presidentvalsgallup som visar att Sauli Niinistö är även finlandssvenskarnas favorit? Eller ska Biaudet och hennes parti ta fasta på alla de element i gallupresultatet som tvärtom inger dem hopp?

Obestridligt är att Niinistö toppar också den finlandssvenska favoritlistan, men faktum är att han är långt ifrån lika överlägsen som i riksgalluparna. Klar tvåa är Biaudet, och hon har ett bredare stöd inom det egna partiet SFP än vad Niinistö har. Lika klar trea är Paavo Lipponen, vilket står i bjärt kontrast till hans anspråkslösa noteringar på finskt håll.

Den övergripande slutsatsen är därför att finlandssvenskarna har ett annat röstningsmönster än folkmajoriteten.

Vilka är då ljuspunkterna för Eva Biaudet? Jag hittar utan svårighet sju argument:

För det första gjordes gallupen redan i december, närmare bestämt 5-30.12, och resultaten är därför mellan över två och närmare sex veckor gamla. Orsaken till den fördröjda publiceringen uppges vara gallupinstitutet Taloustutkimus ovana att göra opinionsmätningar på svenska. Dessutom gjordes gallupen per telefon, vilket alltid är mer osäkert än personliga intervjuer.

Det är alltså långt ifrån säkert att opinionsläget är det samma i dag, då valkampanjen på allvar har gått upp i varv, för att inte tala om på valdagen.

För det andra är det, såsom Magmas Olav S Melin låter förstå i sin kommentar, inget märkligt med att det förra presidentvalets tvåa har - eller åtminstone i december hade - ett försprång. Han har haft sex år på sig att framstå som "vår nästa president", lite så där som Al Gore enligt sina egna ord "used to be the next president of the Unites States".

Varför skulle finlandssvenskar vara helt immuna mot ett sådant allmänt sug?

För det tredje visste enligt gallupen alltjämt var fjärde finlandssvensk väljare i december inte vem de skulle rösta på, och ytterligare var sjätte var "inte alls säker" eller "inte särskilt säker" på sitt val.

Här finns alltså en stor outnyttjad potential att mobilisera, inte minst för det parti som brukar vara bäst just på att mobilisera finlandssvenskarna i val. Den mobiliseringen måste nu i gallupresultatets sken särskilt fokusera på de manliga, de yngre och de lägre utbildade väljarna.

För det fjärde har Eva Biaudet en styrka som hon är ensam om: ett rätt jämstarkt stöd i alla de finlandssvenska regionerna.

Det visar sig alltså vara en myt att helsingforsaren Biaudet, med sina rötter på fädernet i svenska Österbotten och på mödernet i det finska Kajanaland, inte skulle gå hem på landsbygden i allmänhet och i Österbotten i synnerhet.

För det femte är gallupresultaten med förlov sagt lite motstridiga. Då respondenterna tillfrågades om sina prioriteringar i sak toppades listan av svenskans ställning i Finland, följd av mänskliga rättigheter, rasism och hatprat samt minoriteters ställning. Vad är detta, om inte uttryckligen Eva Biaudets agenda?
Åtminstone är det inte Sauli Niinistös. Av de frågor han profilerat sig med återfinns bland den övre hälften av prioriteterna på sin höjd Europas skuldkris och näringslivets behov.

Det verkar alltså som om finlandssvenskarna i sak sympatiserar snarare med Biaudet, men sedan ändå gärna röstar på Niinistö. Varför, kan man fråga sig.
Man kan tillägga att också Paavo Lipponen klart mer än Niinistö verkar fylla toppkriterierna - varför syns detta bara i den åländska opinionen?

I varje händelse gäller det nu för Eva Biaudet bara att ännu bättre få ut sitt budskap även i de sista tv-debatterna. Det budskapet har färdigt genklang bland finlandssvenskarna.

För det sjätte är det fascinerande att "Möjlighet att gå vidare till valets andra omgång" bland övriga omständigheter prioriteras dubbelt så högt som könet! Kan just det förklara den allmänna favoriten Niinistös framgång, på bekostnad av kvinnan Biaudet?

Vill även finlandssvenskar rösta på en vinnare? Varför behövs det i så fall alls ett val, kan man inte låta galluparna avgöra...? Eller låta tvåan i föregående val automatiskt bli president nästa gång? (I så fall hade ju Elisabeth Rehn blivit vald, ursäkta utsedd, år 2000.)
Och är könet faktiskt ett så lågt rankat kriterium att 95 procent av folket, och över 90 procent av de kvinnliga väljarna, anser att Tarja Halonens presidentskap fyller kvinnokvoten och de nu utan kval kan och vill rösta på en man?

Nej, val ordnas för att mäta folkopinionen. Och då inte bara för att få fram en vinnare, utan också för att kartlägga hur olika opinioner ligger till. Och här kommer vi fram till:

För det sjunde säger sig en klar majoritet av de tillfrågade finlandssvenskarna vara redo att "taktikrösta" i valet. Taktikröstning definieras i gallupfrågeställningen så att man kunde tänka sig att rösta på någon annan än sin egentliga favorit för att påverka vem som går vidare till den andra valomgången.
Men vad är nu detta? Om andraplaceringen och därmed om en plats i finalsolen verkar enligt riksgalluparna närmast kandidaterna Väyrynen, Haavisto och Soini tävla, och ingen av dem verkar ha något stöd att tala om bland finlandssvenskarna.

Handen på hjärtat, finlandssvenskar: hur ska man rösta taktiskt i detta val? Genom att säkra Niinistös redan rätt självskrivna plats i finalen? Nej, det är ju ingen vits med det.

Genom att rösta på Lipponen, som väl allmänt anses vara den efter Biaudet "näst bästa" kandidaten från strängt svensk synpunkt sett? Nej, han framstår i riksgalluparna som chanslös.

Vore inte den bästa taktiken, eller snarare strategin, att i rådande språkklimat manifestera den svenska kandidatens styrka? För att visa att vi är en folkgrupp att räkna med!

Är inte alla goda ting, förutom tre, även sju?

Krishets och hemlighetsmakeri i Bryssel

Anna-Karin Friis

Torsdag, 12 Januari 2012 11:11

Det är oroande att man i Bryssel börjat lufta argument för att Europa i framtiden ska ha kraftigt nedmonterade välfärdssystem och bygga på privata kostnadsbelagda tjänster snarare än ett offentligt system för basservice. Jag har försökt spåra var de argumenten härrör från, men inte stött på annat rättfärdigande än att en neoliberal agenda smygs in bakvägen. Särskilt upprörande är att man inte här för diskussionen om ett hurudant samhälle vi vill ha, särskilt som EU till all tur inte har kompetens inom socialförsäkring eller socialpolitik i egentlig mening. Att EU-kommissionen dock förespråkar en social nedmontering ser jag som en arrogans utan like och som ett uttryck för ett elitistiskt autokratiskt maktsystem.

En dylik nedmontering, som jag befarar blir resultatet av en strikt ekonomisk styrning på EU-nivå, leder inte till tillväxt utan ett överförande av kapital från det offentliga systemet till djupa privata fickor. Vi borde inte heller blunda för de olika utgångslägena inom Europa, dvs. det som Richard Swartz i en av sina Magmakolumner påtalar kallar för klientelistiska skråsamhällen i Sydeuropa i jämförelse med å andra sidan den nordeuropeiska välfärdsmodellen som bygger på långt homogena samhällen. På ledarplats i EU är en portugis som kommer från ett system där den allmänna grundutbildningen för några decennier sedan var så svag att en del av arbetskraften än i denna dag inte är läs- och skrivkunniga. EU kommissionens ordförande José Manuel Barroso utgår från ett elitistiskt och paternalistiskt system och utformar EU-politik ur ett förlängt management-perspektiv med administrativ styrning uppifrån ned.

Vad gäller bestämmelserna om politisk ansvarighet och öppenhet inom EU har de inte fått nått någon reell effekt och deras tillämplighet står i klar motsats till den finländska intuitiva förståelsen av begreppen. Vid en tillställning i Bryssel den 29 november berättade kommissionär Sefcovic följande: transparens kan leda till en omgivning av "storebror"-övervakning, så kommissionen vill finna balans mellan dels effektiva beslut och en viss öppenhet. Öppenhet kan också leda till förvridna incitament, sade Sefcovic, och hänvisade till offentliggörandet av kommissionens årliga arbetsplaner som det centrala i ökad transparens. "Medborgarna har rätt att veta vem som påverkar beslut", sade Sefcovic. Han antyder kommissionens ovana att anlita det europeiska näringslivstoppar för att definiera vilken reglering de möjligtvis kan gå med på, såsom då Deutsche Banks Josef Ackermanns "rådgav" EU-toppmötet i juli eller de alltigenom nära kontakterna till de franska och italienska energibolagen som dikterar sista fasen för kompletteringen av den europeiska energimarknaden, en liberalisering som kostat hushållen i hela Europa skjortan.

En så krass inställning till ansvarighet och öppenhet visar på ett misslyckande i EU-politiken hos de länder som har en offentlighetstradition, däribland Finland. Det är lätt att ta seden dit man kommer men svårare att verka för en förändring då det dessutom finns bara en handfull finländska tjänstemän på ledande poster. Hur som helst visst visar det på en uppenbar brist på engagemang att finländarna, med undantag för några Europaparlamentariker, inte aktivt arbetar för en kultur av öppenhet. Däremot framhärdar jag i att parlamentet i stort präglas av samma kabinettspolitik som de övriga institutionerna. Bland EU:s gudfäder, dvs. de som varit med längst i svängarna i Bryssel, skyndar man sig att tillägga att EU är den enda internationella organisationen med ett folkvalt organ. Underförstått ska man inte därigenom missta sig till att anta att det skulle göra EU till en direkt demokratisk organisation. Polens EU-ordförandeskap har som det första någonsin byggt på en ansats till att samarbeta med parlamentet, men växelverkan mellan parlamentet och de övriga institutionerna karaktäriseras ändå inte av någon fungerande parlamentarism.

Det politikerna väntas göra några veckor före jul är att stabilisera gemenskapsvalutan. "Stabilitet" är ett nyckelord i dessa dagar; vi får höra att det gemene man vill ha är en stabil ekonomi och det rättfärdigar vissa åtgärder. Jag får alltid lust att fråga hur de här "politruckerna" med kommissionär Rehn i spetsen möjligtvis vet det. Har vi röstat kanske? Termen har blivit nästan lika populär som i Kina där enpartiregimen efterlyser "social stabilitet" för att trygga sin egen maktposition. I EU-terminologin används istället "kohesion" för att ersätta de mera krävande begreppen jämlikhet, jämställdhet och social rättvisa. Det blottlägger med pinsam tydlighet att man är ute på hal is för EU:s konstanta och inbyggda demokratiunderskott överbryggs inte genom uppstyltade ordkreationer.

Uusi pohjoinen on kohta täällä

Kari Arola

Måndag, 9 Januari 2012 11:06

Pohjola kokee lähivuosikymmeninä valtaisan mullistuksen. Skandinavian, Venäjän ja Yhdysvaltainen pohjoisosat sekä Kanada nousevat yhdeksi maapallon väestön ja inhimillisen toiminnan suureksi keskittymäksi.

Ilmaston muutoksen vuoksi kohtaamme epäsäännöllisiä sateita, säiden ääri-ilmiöitä, myrskyjä, tulvia ja tappavia helleaaltoja. Muuttuneessa ympäristössä syntyy uusia ihmisyhteisöjä paikkoihin, joiden olosuhteet eivät ole vielä tällä hetkellä kovinkaan houkuttelevia. Yksi muuttuva ympäristö on Jäämerta ympäröivät laajat meri- ja maa-alueet.

Näin ennustaa professori Laurence C . Smith Ursan suomeksi julkaisemassa kirjassa Uusi pohjoinen – Maailma vuonna 2050.

Smith on maantieteen professori ja ilmastonmuutoksen geofyysisten vaikutusten tutkija Kalifornian yliopistossa. Hän on kirjaansa varten kiertänyt pohjoisilla alueilla, myös Suomessa, kysymässä asukkailta ja tekemässä havaintoja, miten ilmaston lämpeneminen vaikuttaa ihmisten elämään.

Maailmaa muokkaa lähitulevaisuudessa neljä isoa tekijää. Ne ovat ilmastonmuutos, väestönkasvu, talouden globalisaation ja niukkenevien lisääntyvä luonnonvarojen kysyntä.

Globalisaation taloudellisesti litteäksi muotoileman pyöreän planeettamme pohjoinen neljännes käy Laurence C. Smithin mukaan tällä vuosisadalla läpi uskomattoman muodonmuutoksen.

"Uudesta pohjoisesta" tulee entistä asutumpi ja vilkkaampi. Sen strateginen ja taloudellinen arvo kasvavat.

Smith tarkoittaa "uudella pohjoisella" kaikkia pohjoisia maita ja meriä, joka kuuluvat Suomelle, Ruotsille, Norjalle, Islannille, Tanskalle (Grönlanti), Venäjälle, Yhdysvalloille ja Kanadalle. Kahdeksaa pohjoisen vyöhykkeen maata hän nimittää NORC-alueeksi (Northen Rim Countries).

Kun elinolot maapallon lämpimillä alueilla huononevat, pohjoiset leveysasteet muuttuvat yhä houkuttelevammiksi. Ilmaston lauhtuminen kylläkin sulattaa ikiroudan ja tuo muita ongelmia. Ne eivät ole ylitse pääsemätön este muuttoliikkeelle talvisin pimeään ja kesäisin valoisaan pohjoiseen.

Nykyisissä NORC-maissa on runsaasti väestöä imeviä haja-asutusalueita. Suurimmat kaupungit, kuten Helsinki, Tukholma Montreal, Seattle, Edmonton, Reykjavik, Kööpenhamina Pietari ja Moskova kasvavat nopeasti ja houkuttelevat Smithin mukaan runsaasti maahanmuuttajia. Näillä kaupungeilla on monipuoliset ja globaalit taloudet.
NORC-maat eivät muodosta mitään muodollista taloudellista liittoutumaa tai vapaakauppa-aluetta. Silti NORC-maiden välillä on paljon sellaisia yhteyksiä, jotka ulottuvat pidemmälle kuin maantieteelliset yhtäläisyydet. NORC-alue on maapallon neljänneksi suurin talousalue, jos se voitaisiin katsoa yhtenäiseksi liittoumaksi.

Laurence C. Smithin tulevaisuusanalyysi on ravisteleva. Toivottavaa olisi, että päättäjät eri maissa perehtyisivät Smithin ja hänen kaltaistensa tiedemiesten ennustuksiin ja ajatuksiin. Muutoin päätöksentekoa ohjaa liiaksi aina kulloinkin päälle kaatuvat ajankohtaiset taloudelliset ja muut kriisit.

Viime vuodet Euroopan poliittista keskustelua on hallinnut yksi asia yli muiden eli Euroopan rahoitusjärjestelmän ongelmat ja valtioiden velkaantuminen.

Katseet pitäisi osata nostaa tästä päivästä huomiseen ja ylihuomiseen. Maapallon kasvava väestö tarvitsee yhä enemmän luonnonvaroja, ravintoa ja puhdasta vettä. Näistä kaikista on niukkuutta ja ennen pitkään suoranainen pula, mikä saattaa johtaa konflikteihin valtioiden välillä.
Ahtaasta valtioiden ja talousalueiden kilpailusta pitäisi päätä laajempaan ajatteluun, joka turvaisi maapallon tulevaisuuden ja kohtuulliset elinolot kaikille sen asukkaille.

Tulevaisuusennusteet vihjaavat vakuuttavasti "uuden pohjoisen" nousuun. Se merkitsee pohjoismaiselle yhteistyölle uusia sisältöjä ja taloudellisia mahdollisuuksia pohjolan asukkaille

The future is not in the past!

Alexis Kouros

Torsdag, 5 Januari 2012 15:15

First, there are small earthquakes here and there. Then the crust of the earth starts moving. Los Angeles crumbles into the sea. Huge sand storms swallow large cities in minutes. Volcanoes start erupting and the oceans rise. A mega-tsunami throws aircraft carrier USS John F. Kennedy crashing into the White House, killing the president. He had just given his last address to the nation and was getting ready to leave for China, where the world leaders have secretly built high-tech Noah's arks to save the elite of the world from the global catastrophe that will kill billions of people. What has caused all these is a dramatic increase in the solar flare activity and a sudden shift in the earth's poles. This is how the world ends in Roland Emmerich's movie 2012.

According to the Mayan calendar, our world goes through cycles called B'ak'tun. Each cycle takes 144,000 days or 5125.25 years. We are now coming to the end of the 13th B'ak'tun, which will end on 21st of December 2012. There is no mention of the 14th B'ak'tun in the Mayan long count calendar, so some people have taken this as an indication of the end of the world. Emmerich's movie illustrates the destruction with apocalyptic special effects.

The 2012 phenomenon is another example of our obsession with the idea that ancient knowledge can explain the present and predict the future. The prophecies, however, are written in cipher or symbolic language, so all we have to do is decrypt them and we will know the future and how the world ends. We look for these secret messages everywhere, from hieroglyphs of ancient Egypt, to the writings of Nostradamus and the holy books of all religions.

Isaac Newton, one of the best analytical minds of the past centuries, the man who first explained gravity and the laws of mechanics, spent much more time on occult studies than on science. In addition to alchemy and searching for the elixir of life, his greatest passion was to decipher the secret code of Bible. What a waste of such a great mind! How many other discoveries could Newton have made, if he had put all his time and effort on true science?

Even a great mind like Newton was a captive of the credulous fabric of our upbringing, where superstition, religion, pseudoscience and factual knowledge are amalgamated beyond separation. Chales Hapgood, a university professor whose theory of earths sudden pole-shifts was also a major part of the 2012 movies plot, spent a decade of his life "contacting" notable figures of the past, such as the Hindu god Vishnu, Jesus and Albert Einstein, through a medium.

Does the supernatural exist? Is it possible that the Mayans or other civilizations of the past had some deeper knowledge about the world and its future? Did some source of alien or divine wisdom grant some knowledge about the future to humans in the past? Is our future predetermined?

There is no doubt that searching and questioning is good. No question should be exempted or looked down at. These are all questions which are worth examining, but until proven otherwise, I would stick to lex parsimoniae, or Occam's razor, that the simplest explanation is probably the right one; or in Bertrand Russell's words: "Whenever possible, substitute constructions out of known entities for inferences to unknown entities."

Human civilization is rich in knowledge and rational thinking, which could help us build and predict the future. As Newton himself taught us, every action has an equal and opposite reaction, and our future - spare elements out of our control - is mostly a reaction to our combined actions.

Newton also explained the motion of the planets, according to which everything goes on in cycles. Galaxies, stars, planets, seasons, life, electrons ... there is no doubt that the universe has a rhythm and that rhythm seems to apply to the evolution of the human society. So if there is any truth in the Mayans calendar, it is that we are coming to the end of a cycle, and to me, that means a new beginning.

2011 has been a year of transformations all around the world. Financial meltdown, withdrawal of the US from two wars without any success, the awakenings of people in the Arab countries, the Occupy movements in the US and some European countries: all of these have one thing in common - they are all signs of the end of an era, signs of change starting to happen. There is no doubt that the tide is turning.

We are able to look at the past and see our social evolution from one primordial stage to another. We have studied and named those "ages": stone age, bronze age, iron age and so on. Our time has often been referred to as the age of information.

While it is easy for us to see the primitive elements of the human society when looking back, its hard for us to accept, that sometime in the future, if human civilization persists, people are going to look back to our "age" and perceive us as a primitive society, and I don't mean only in technological terms. But why is this hard for us to accept? Probably for at least two reasons: first, that would mean our way of life and social system is not perfect and developed to its potential despite our belief, and then it would mean that we need to change it, in some cases dramatically.

Hardly anyone would reject progress, but the systems are hard to change because some elements benefit from the status quo. That's why the systems are falling. Our societies are off balance.

So what would the people of the future, those of the next age and cycle think about our present civilization?

Here are a few thoughts:

The most important thing is our identity. Despite global interactions, lots of our behaviors are tribal, or even herdlike. We still don't realize that we are one single global community with a common interest.

Our belief in, and the actual use of violence will look primitive to our future generations. Use of aggression and war to resolve conflicts is going to become a behaviour of the past.

Our educational system is rigid and old fashioned even for today. We still put our youth on chairs with books and pens for the best years of their lives. The school system will surely look totally different in the future.

Our laws and punishments will look as primitive to the future generations as Hammurabi's laws look to us. We know that prison is not an effective mode of punishment, yet we have record numbers of people in jails in many countries. Putting someone who is not dangerous to others (e.g. a financial criminal) behind bars for years is ridiculous.

There are 44 kingdoms and at least 25 dictatorships in the world today. Even a ceremonial monarchy is a primitive trait. But both democracy and capitalism also have a lot to be improved. For one, they result in unfair distribution of both wealth and power, which in turn corrupt each other. For example, all the senators of the United States are from the richest 1%. So the "we are the 99%" slogan of the Occupy moment is not untrue after all.

Then far into the future, our understandings of some basic elements of our universe may prove totally wrong. Scientists are already questioning the existence of time. Aging and death, which we take as granted, will be seen as old diseases that plagued us in the past.

These are just my thoughts, but I'm sure that experts with wider knowledge or imaginative minds could add lots to this list. One thing is certain - we need to free ourselves from the past in order to see the future. We need a Vernean attitude to exploring the future. Jules Verne, another bright mind, born 100 years after Newton in the 18th century, had a different approach to discovering the future: instead of looking for prophecies in the scriptures of the past, he looked at the development of science and human behavior, and used his powerful imagination to project it to the future.

After years of painstaking research and deciphering messages hidden in the Old Testament, Newton put the end of the world in 2060, giving us a bit more time than the Mayans. So there is no rush, even if he was right. However the world ends every day, for those who die. But even if the planet Earth would disappear in an instant, it wouldn't make the slightest difference to the universe. Just like dust in the wind.

Personval med partikonsekvenser

Björn Månsson

Onsdag, 28 December 2011 12:42

Det direkta folkvalet av president är primärt ett personval, om också ett klart politiskt personval. Men något partival är det inte.

Det hindrar ändå inte att presidentvalet som det politiska personval det är kan ha också partipolitiska effekter, särskilt på de stora partiernas positioner. Låt oss titta lite på detta, i ljuset av de aktuella galluparna inför presidentvalet.

Som det nu ser ut kan presidentvalet bli ytterligare en puff framåt för Samlingspartiet, som redan är riksdagens största parti och statsministerparti. Presidenten har ju inte längre någon inrikespolitisk makt, och också en eventuell ur de samlingspartistiska leden utgången president skulle säkert försöka höja sig ovan partipolitiken och inte favorisera sina partikamrater. Men visst vore ett presidentskap för Sauli Niinistö - partiets tredje, efter Svinhufvud och Paasikivi - en fjäder i hatten för partiet.

Framför allt måste den fjädern ses i relation till de fjädrar de tre andra stora partierna riskerar att tappa i presidentvalet, och det gäller alltså både Socialdemokraterna, Centern och Sannfinländarna. Kokoomus skulle befästa sin nyvunna ställning som statsbärande parti, den position som Agrarförbundet/Centern respektive Socialdemokaterna haft under olika epoker.

Värst kan raset bli för Socialdemokraterna, som efter tre presidenter å rad ur de egna leden (Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen) inte verkar att rosa marknaden med Paavo Lipponens kandidatur.
Skillnaden mellan SDP:s normala nivå i riksdagsval och Lipponens i de aktuella galluparna är klart större än mellan något annat partis och motsvarande kandidats. Det kan knappast undgå att påverka SDP:s ställning på vårt politiska fält, om det näst största riksdagspartiets kandidat riskerar att bli sisådär femma i presidentvalet.
Skulle det också komma att synas i partiets politik, närmast som ett behov av att profilera sig starkare i regeringssamarbetet med Saml, och vad skulle det i så fall kunna betyda för regeringssammanhållningen?

Timo Soinis gallupsiffror tyder på inget mindre än att Sannfinländarna obrutna segerrad från det förra presidentvalet 2006 över riksdagsvalet 2007 och EU-valet 2009 till årets riksdagsval nu ser ut att brytas.
Partiets enda chans att parera en sådan prestigeförlust vore att Soini skulle klara sig vidare till den andra valomgången. En annan sak är att en final mellan Niinistö och Soini troligen skulle bli en upprepning av Jacques Chiracs jordskredseger över Jean-Marie Le Pen i det franska presidentvalet 2002...

Därmed är vi framme vid den politiskt kanske allra intressantaste effekten av presidentvalet. Den gäller Centerns politiska profil och linje efter äventyret med Paavo Väyrynen som presidentkandidat, för tredje gången.
Rent taktiskt kan Centern ha gjort rätt i att ge Väyrynen en tredje och rimligen sista chans. Såsom han profilerar sig och sitt parti mycket nära Soini och Sannfinländarna kan Centern för väljarstödets del gå relativt helskinnad ur valet.

Men vilka blir de politiska konsekvenserna av det? Centern har redan som färskt oppositionsparti i riksdagen hunnit profilera sig som en bara lite mer moderat version av Sannfinländarna. Det gäller inte minst Europapolitiken, där Centerns helomvändning efter riksdagsvalet har varit dramatisk.

Då också Centerns presidentkandidat nu profilerar sig som en bara aningen mer moderat Soini, tillspetsas polariseringen mellan Centern och Sannfinländarna å ena sedan och alla de andra partierna å den andra. Centerns ökenvandring i opposition riskerar att bli lång - eftersom ett regeringsblock med Centern och Sannfinländarna trots allt inte rimligen kan få en majoritet bakom sig i nästa val.

Och en sak verkar redan nu klar: efter Relander, Kallio och Kekkonen blir det inte en fjärde president ur agrarernas/centerns led.

För en yngre generation måste man kanske påpeka att de presidenter som inte har framsprungit ur agrarerna/centern, kokoomus eller sossarna var Ståhlberg och Ryti som var framstegspartister och Mannerheim som var politiskt obunden - också om det kanske är rimligt att anta att han i riksdagsval röstade på SFP...

För de mindre partiernas del är presidentvalet inte lika dramatiskt. Det kan ge dem en knuff framåt eller bakåt, men knappast mer än så. Om nu inte någon av deras kandidater når den andra valomgången, varvid knuffen framåt kunde bli mer betydande. Inte för att till exempel Elisabeth Rehns finalplats 1994 gav någon mätbar effekt för SFP i de följande valen.
Men det räcker nog mer än väl med att korten kan bli ordentligt omblandade för de fyra stora partiernas del. Till Saml:s favör, på SDP:s bekostnad och med Centern på villovägar.