Kolumner

Neutralitetspolitiken en skamfläck

Dilsa Demirbag-Sten

Torsdag, 2 September 2010 09:20

Sverige var neutralt under andra världskriget för att slippa en tysk ockupation som ödelade flera andra europeiska länder.

Frågan som jagar vår nation nu är - kan man vara neutral mot folkmord? De flesta ser nog den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget som en skamfläck i vår historia. Jag vågar skriva att även de mest inbitna pragmatiker sänker blicken när ämnet kommer på tal.

Vad hade hänt med det som kallas den fria delen av världen under de europeiska ledarna under 1930-40-talen om de hade haft samma ideologiska ståndpunkt som idag råder om våra trupper i Afghanistan i Sverige? Hur hade det gått för Sverige om de andra europeiska länderna också hade hållit sig till neutralitetslinjen under andra världskriget? Var det inte så att vi i Sverige lät andra göra det tunga, svåra och skitiga jobbet?

De flesta stabila och demokratiskt sinnade människor anser att det var rätt att bomba nazisterna, och de landområden tyska trupper hade belägrat, för att förhindra fortsatt folkmord och ockupation. Men få verka tycka att vi ska ingripa i Sudan, Afghanistan eller Somalia.

Förintelsen och kommunismens offer är en plågsam påminnelse om mänsklig ondska men samma mörker finns även idag, om än inte i samma omfattning och metod.

Vore det inte på sin plats att politiska företrädare som exempelvis Lars Ohly (V) förklarade den moraliska skillnaden mellan exempelvis NATO-bombningarna i forna Jugoslavien, som anses vara en fredsbevarande insats, och en svensk närvaro i Afghanistan? Den brännande frågan är - när är det rätt av omvärlden att ingripa och när ska vi förbli neutrala? Var går gränsen? Vi vet att med den så kallade neutraliteten följer ibland också ett moraliskt pris.

Är det antal döda offer, förövarens relation till vårt land eller våra sympatier med de utsatta som avgör och rättfärdigar ett ingripande?

Militärt ingripande i ett annat land varken är eller bör vara ett enkelt beslut. Idén om nationers suveränitet innebär att varje land har rätt att försvara sig mot yttre hot. Mot invation helt enkelt. Det gällde även Hitlers Tyskland. Men om regimer och diktaturer begår folkmord på utpekade grupper i det egna landet, ska då omvärlden förhålla sig neutral? Kan och vill vi leva med att kvinnor, religiösa grupper eller etniska minoriteter utsätts för massvåldtäkter, systematiska försök till utrotning och massmord?

När är det moraliskt försvarbart att ingripa?

Det bör nog avgöras från fall till fall. Naturligtvis är en stor grad av pragmatik nödvändig vid överväganden om ett eventuellt ingripande. Omtanken om den egna befolkningens säkerhet bör alltid vara närvarande i ett avgörande om deltagande i ett krig. Men om det enbart är lugn i landet som är det politiska målet är exemplet på nazi-Tyskland en bra påminnelse om att det finns en moralisk plikt som kan innebära stora risker och att vi i vissa lägen måste ta dem för att behålla någon form av värdighet i vår nationella historia.

Många länder har bundit upp sig till FN och NATO och bidrar i, mån av resurser, med soldater eller förnödenheter i olika delar av världen. I bästa fall för att förhindra men allför ofta för att försöka lindra katastrofer. Våra män och kvinnor i Afghanistan har valt att riskera sina liv för att hjälpa den civila befolkningen mot olika krigsherrar och drogbaroner. Röster höjs för att ta hem våra trupper i Afghanistan.

Vi har svenskar som har fattat beslutet att hjälpa andra människor till ett värdigt liv. I mina ögon är dessa soldater hjältar som trots vetskapen om att deras i Sverige ganska ordnade liv kommer att försämras betydligt och att om det fruktansvärda händer kommer de lämna efter sig sörjande mödrar, barn och makar. Våra svenskar i Afghanistan är bärare av vår moraliska skyldighet till våra medmänniskor.

Om några år är det våra soldater och deras familjer som kommer att kunna bära huvudet högt och motståndarna till en svensk närvaro i Afghanistan som får skämmas. Tiden är en bra domare, som vi har erfarit så många gånger tidigare, och ändå är det så många som aldrig lär sig.

Mångkulturella aha-upplevelser

Milena Parland

Torsdag, 26 Augusti 2010 10:51

Hinduismen är en polyteistisk religion. Hinduerna tror på många olika gudar och gudinnor. Judendomen är monoteistisk. För Gud är en. Kristendomen är också monoteistisk, Gud är en, fastän också treenig. Islam är ...

Jag vet att jag fick lära mig det här i grundskolan. Det stod i läroboken och jag lade belåten termerna på minnet. Termer på grekiska var det alltid bra att klämma med i provsvaren. Ett ganska säkert sätt att kamma hem poäng.

Men nu jobbar jag med det Mångkulturella feståret och vi ska hjälpa till att ordna Diwali i en skola i Esbo. Diwali är en hinduisk ljusfest som infaller då hösten är som mörkast, i november. Plötsligt visar det sig att hinduerna inte alls anser sig vara polyteister. Mahatma Gandhi skriver i Pathway to God att han aldrig någonsin trott på flera gudar. Gud är en och evig och något annat har han aldrig trott eller blivit lärd, inte ens i sin spädaste barndom. Det är ett översättningsfel som fått västerlänningar att uppfatta att hinduerna tror på många gudar. Gudaliknande varelser eller helgon kanske man kunde tala om, men absolut inte gudar.

När jag läst det här känns det som en dörr slagits upp.

Begreppet polyteism har alltid gjort mig skräckslagen, det har varit allt för långt borta från min förståelsefront. Nu befrias jag från bördan och inser att vetenskapliga termer inte alltid hjälper människor att förstå varandra och närma sig varandra.
Den vetenskapliga diskursen inom religionsvetenskap bygger naturligtvis på det västerländska judisk-kristna arvet i främsta hand.

När jag blir ombedd att redogöra för vad som är kristet och vad som är hedniskt i det traditionella finländska julfirandet blir jag också ställd. Är granen kristen? Eller kanske inte ändå? Är skinkan på bordet profan och änglarna i granen sakrala? Hör Sankta Lucia till kyrkan eller världen utanför? Är det tre vise männen hedningar? Är det en helig handling att bära ljus till kyrkogården? Fråga inte mig! Vem är jag att dra sådana gränser?

Att jobba mångkulturellt innebär att man hela tiden ser mattan dras bort under ens fötter. Att bli överraskad varje dag. Att omges av frågetecken. Jag kunde naturligtvis säga att enligt den evangelisk-lutherska läran, inom dess diskurs, ser man jultomten som en hedning...eller kunde jag?

Det tar inte länge förrän man inser att fältet är delat i många frågor redan inom varje religion och tradition. Och till det fogas skygglapparna, fördomarna, missförstånden och irrlärorna man bär på om kulturer och religioner som är andra och annorlunda.

Men samtidigt finns det en väldigt enkel väg att gå om man vill lära sig mer. Att vänligt fråga människorna man möter och sedan lyssna på dem.

Just nu är det Ramadan. Många muslimer i vårt land fastar och ber under dagen och samlas sedan om kvällarna för att äntligen äta tillsammans. Det är en vacker tradition och jag lyfter på hatten för dem som faktiskt orkar vara hela den långa finska augustidagen utan mat och dryck, och ändå sköta jobb och barn som vanligt. Kanske till och med utan att en enda arbetskamrat vet om att man fastar eller utan att någon alls intresserar sig för det.

Vad roligt det vore att bli bjuden hem till någon muslim på iftarmåltid tänker jag sedan högt. Men då möts jag igen av en överraskning. Min muslimska vän säger att hon egentligen gärna skulle bli bjuden hem till kristna och judar en Ramadankväll, på festmåltid, i stället för att själv vara värdinna. Jag får tänka tyst några varv. Sedan förstår jag plötsligt idén. Att få bli omhändertagen av dem som inte fastar, det är ju alldeles rätt. De, eller rättare sagt vi, kan ju gärna stå och kocka och duka bordet för fastande bekanta! En sådan idé kunde jag inte själv tänka ut, men den känns alldeles rätt.

Fennomanska fenomen

Björn Månsson

Måndag, 23 Augusti 2010 10:12

Det väckte stor uppmärksamhet då Samlingspartiet (på originalspråket Kansallinen Kokoomus) på sin partikongress i juni med ytterst knapp majoritet krävde att svenskan inte längre ska var ett obligatoriskt språk i finska skolor. Och, i hastigheten, även om det har väckt mindre uppmärksamhet, att finskan blir lika frivillig i svenska skolor. I beslutet talas nämligen om "toinen kotimainen kieli", det andra inhemska språket, och "toinen" syftar som känt i finskan lika väl på det ena som på det andra...
Partiledningen såg beslutet som ett olycksfall i arbetet, och skyndade sig att deklarera att detta beslut inte kommer att omsättas i partiets praktiska politik. Det är - i detta fall må så vara till all lycka - alltså lite si och så med respekten för demokratin i det partiet.

Riksdagsledamot Kimmo Sasi (Saml) är däremot en erkänd vän av svenskan. Genom äktenskap har han i praktiken blivit tvåspråkig, han har i riksdagsval starkt stöd av Tammerforssvenskarna som i gengäld tryggats en SFP-plats i stadsfullmäktige på Saml:s listor, han är vice ordförande i Folktinget och har inte minst som ordförande i riksdagens grundlagsutskott i fallet Karleby varit en pålitlig partner för SFP i kampen för den sydliga orienteringen som tryggar den svenska servicen.
Sasi anlände direkt från Saml-kongressen i Jyväskylä till sin hemstad, där SFP:s partidag alltjämt pågick. Där försökte han förklara bort det olyckliga beslutet om skolspråken, och hänvisade bland annat till att kongressen nog med två tredjedels majoritet hade förkastat en annan motion, som krävde att svenskans ställning i grundlagen upphävs.

Sasi verkade tycka att detta var något att skryta med. I själva verket var det omröstningsresultatet om möjligt mer förbluffande än det om skolspråken.
Det var nämligen veterligen första gången nästan en tredjedel av delegaterna på ett av våra stora, statsbärande partiers kongresser ifrågasatte själva grundvalen för landets tvåspråkighet och därmed finlandssvenskarnas rätt till sitt modersmål på lika villkor som den finska majoritetens. Och ett regeringspartis kongress, bör man tillägga.

Det är det här partiet som i riksdagsvalet nästa år kommer att försöka fiska även efter svenska röster, i Nylands valkrets inte minst med hjälp av utrikesminister Alexander Stubb.
Stubb är en erkänt skicklig, språkkunnig utrikesminister, men som riksdagskandidat har han två fatala brister. För det första har han upprepade gånger meddelat att han inte vill befatta sig med inrikespolitik, vilket i längden blir minst sagt besvärligt för en riksdagsledamot. Och för det andra har han inte i regeringen lyft ett lillfinger för att försvara svenskans ställning och intressen. Sådant ligger tydligen utanför - nedanför - hans högre sfärer.
Symptomatiskt var ett uttalande i Österbottens Tidning för några dagar sedan. På ort och ställe i Karleby uttalade Stubb sig nog pliktskyldigast för den sydliga orienteringen, men tillade att det var ett undantag att han yttrade sig i en inrikespolitisk fråga...

Men tillbaka till språkfrågan. Den starka minoritet på Kokoomuskongressen som ville göra Finland enspråkigt finskt är långt ifrån ett ensamt fennomanskt fenomen i dessa tider. Över huvud taget verkar det som om fennomanerna vädrar morgonluft.
Det senaste exemplet var en artikel i söndagens (22.8) Helsingin Sanomat av en docent i ekonomisk och social historia vid Helsingfors universitet, Aarne Mattila. Under rubriken "Det svenska språkets ställning bör omprövas" tar han inte bara ställning mot "tvångssvenskan" i finska skolor, utan ifrågasätter hela den "tvåspråkighetsideologi" som han beskyller landets "elit" för.

Mattilas argumentation är märklig. Några exempel må räcka:
Mattilas grundargument verkar vara att de tiderna är förbi då en svensk elit styrde landet, dess kultur och dess ekonomiska liv. Som om landets tvåspråkighet och kunskaperna i de båda inhemska språken vore något som varit till för en liten elits skull!
Direkt satanisk blir argumentationen då Mattila hänvisar till att Iltalehti nyligen motiverat kunskaper i svenska med att det är nyttigt att nordbor i internationella sammanhang har ett "hemligt språk" att kommunicera på, och till att tidskriften Historiallinen aikakauskirja i samma syfte nämnt att gamla arkiv i huvudsak är på svenska. "Är det för ett hemligt språks och gamla pappers skull som hela folket måste utbildas till att tala svenska", frågar Mattila retoriskt.
O heliga enfald! Som om de båda argumenten på något sätt vore de avgörande! De är små, små tilläggsargument till de huvudsakliga, som inte här behöver upprepas.Att bara ta fasta på dem pyttesmå är, ja just det, sataniskt.

Löjligt är också Mattilas argument att finländska tjänstemän inte klarar sig i EU-konkurrensen därför att den obligatoriska svenskan hindrar dem från att lära sig tillräckligt med andra språk. Har docenten inte hört talas om att kunskaper i olika språk stödjer och bygger broar till varandra - i svenskans fall särskilt till andra germanska språk, utöver engelskan alltså bland annat tyskan?
Mattilas argumentation kulminerar i en total logisk kullerbytta. Han hänvisar till att minoritetsspråksexperten Johan Häggman har fastslagit att finlandssvenskarna är den enda språkliga minoriteten i EU-Europa som på senare tid tappat terräng i relation till majoritetsspråket. Av det drar Mattila slutsatsen att det vore bättre att avstå från "tvåspråkighetsideologin" och ersätta den med en "effektiv minoritetspolitik".
Tanken är i och för sig inte ny. Självaste ministern Pär Stenbäck kastade som en tankelek fram den för några år sedan, men blev allmänt avvisad.
Mattila anser alltså att eftersom svenskans ställning i Finland har försvagats, så kunde den lika väl ytterligare försvagas.
Det är väl en logik för fennomaner.

Ps. Artikeln som Månsson hänvisar till finns att läsa under Noterat

Våra klimatskeptiker

Peter Lodenius

Fredag, 20 Augusti 2010 14:18

Jag har länge förundrat mig över den starka misstro mot vetenskapens rön om klimathotet som satt sin prägel på Hbl:s insändarsidor. Man ser att skribenterna, själva inte experter på området, lagt ned en avsevärd energi på att sätta sig in i problematiken för att kunna utmana vetenskapsmännen.

Jag har inte märkt lika starka tendenser på andra håll, inte på den finska sidan, inte i Sverige. Är detta alltså ett speciellt finlandssvenskt fenomen? Något i stil med motståndet mot vindkraft eller mot snusförbud?

Själv tänkte länge att det var ett "käringen mot strömmen"-fenomen: finlandssvensken vill hålla på sin egenart genom att demonstrativt vara av annan åsikt än den stora majoriteten. Jag tyckte förstås nog att det var väl djärvt att välja mänsklighetens ödesfråga till demonstrationsobjekt.

Men senare har jag undrat om det finns mer grundläggande världsåskådningsfrågor som kommer till uttryck i klimatskepsisen. Jag hittade nyss på Yle-Arenan en intervju med Pasi J. Matilainen, som är ordförande för Ilmastofoorumi ry, en grupp som kallar sig miljöorganisation och samlar klimatskeptiker på den finska sidan. Han visade sig vara en intelligent och välformulerad debattör, men det framgick också att hans engagemang mindre berodde på ett intresse för klimatfrågor (han är datamänska), mera på en vilja att motarbeta all reglering. Han är libertarian och citerar Chicagoekonomen Milton Friedmans sonson - libertarianerna på Island som avreglerade banksystemet och banade väg för den storslagna kraschen hade inte bara Milton Friedman själv utan också hans son som en av sina idoler.

När man går in på Matilainens bloggsida på Uusi Suomi blir bilden tydligare. Han har redan startat en kampanj inför riksdagsvalet 2011 och förklarar att hans enda agenda om han blir invald är att upplösa riksdagen och andra statliga institutioner. Riksdagshuset ska han ta över och driva som ett hotell. Hans program verkar vara det samma som den amerikanska skattebekämparen Grover Norquists mål att göra statsapparaten så liten att den kan dränkas i ett badkar.

I radiointervjun bekräftade Matilainen att han arbetar för en minimal stat och konstaterade att många libertarianer är klimatskeptiker, men att alla klimatskeptiker inte är libertarianer.

Så är det säkert. Alla klimatskeptiker t.ex. i Svenskfinland är säkert inte libertarianer, men det är inte svårt att tänka sig att en aversion mot överhetlig reglering är den drivande kraft för många. I The Observer har Robin McKie häromveckan funderat över just dessa drivkrafter, bl.a. utgående från en färsk bok av Naomi Oreskes och Erik Conway, Merchants of Death. De utgår från olika kampanjer för att stoppa ingripanden t.ex. mot rökning och bruket av DDT och granskar de ekonomiska, politiska och vetenskapliga nätverken bakom dem.

"Denna analys av högerpolitik och dess inverkan på vetenskapen visar hur en handfull individer har lyckats fördunkla sanningen i en rad frågor, från riskerna med rökning till drivhuseffekten. Till dessa libertarianer på högerkanten hör vetenskapsmän som Fred Seitz och Fred Singer, som båda arbetade på kallakrigsprojekt som USA:s vätebombsprojekt och bidrog till att starta institutioner som Heritage Foundation och Marshall Institute. Med bidrag från företag och konservativa fonder verkar dessa organisationer fortfarande för att bekämpa alla former av statliga ingripanden eller reglering som berör amerikanska medborgare", refererar McKie. Till metoderna hör att "diskreditera vetenskapen, sprida falsk information, sprida förvirring och befrämja tvivel".

Inte finns det förstås sådana organisationer bakom klimatskeptikerna i Svenskfinland, men jag undrar nog om man inte kan spåra sådana libertarianska tankemönster också här.

Tala svenska

Sirpa Kähkönen

Måndag, 16 Augusti 2010 09:09

Jag skriver det här i tåget på väg hem från ett nordiskt möte i Pieksämäki.

För en dag och en natt fick jag tala svenska, eller nordiska, med mina kolleger. Bara med grönlänningarna fick man nöja sig med engelska. Och det, tycker jag, var synd.

Vilken stjärnklar, mjuk, varm augustinatt vi tillbringade i Sylvi Kekkonens födelsehem, den gamla prästgården i Pieksämäki. Vilken upplevelse det var att igen få höra den ljuvligt klingande norska accenten som jag så bra minns från mina vistelser i Biskops-Arnö som ung författare.

Att man får tala svenska mitt i Savolaxtrakten, det får man tacka festivalens arrangör Ilkka Seppä för. Seppä är en före detta chefredaktör som nuförtiden, pensionerad, arbetar i konstens vida fält: organiserar kulturevenemang, fungerar som grå eminens och till och med jobbar som skådespelare i St Michel och Pieksämäki.

Seppäs geniala idé har varit att föra tillsammans romanförfattare, poeter och fackboksförfattare. Elva gånger har han arrangerat Sylvi Kekkonen -symposiet som har inspirerat både konstnärer och konstvänner och varit en viktig mötesplats för människor som lite gammalmodigt fortfarande litar på det skrivna och talade ordet.

Denna gång hade Ilkka Seppä bjudit kvinnliga författare från Nordkalotten till Pieksämäki. I och för sig är Pieksämäki bara en liten stad, inget extraspeciellt. Men jag tror att alla som vistades där under denna augustiveckoslut kände att det fanns någonting lätt berusande i luften. Kommunen bjöd på en smaklig middag i prästgården och symposiet lockade tiotals pieksämäkibor och också reportrar från dagstidningar.

Seppä har gjort det möjligt för vanliga människor att diskutera fritt och koncentrera sig i litteratur - och lära sig något helt nytt om till exempel grönländskt litteratur. Seppä är ursprungskällan till symposiets jordnära och hjärtliga stämning.

Och man talade inte bara engelska utan också svenska. Översättningarna fanns i Power Point -format. Det var inte desto svårare eller mera komplicerat.

Detta är det viktigaste som finlandssvenskar kunde göra i finskspråkiga trakter. Hitta Ilkka Seppä och hans gelikar och organisera glada, vackra, nordiska sommarmöten med konstnärer. Publik får man nog om deltagarna är färdiga att tala om sitt arbete till vanliga finska konstvänner.

Det kostar lite att skicka författare till Savolax, Karelen eller Tavastland. Men de underbart långa och sammetsmjuka augustinätterna som lindar om prästgården och susar sött i gamla träd, de muntert klingande nordiska sångerna runt middagsbordet, skrattet och nordiska vänskapsband, dem får man gratis.

Harhaluuloja Jenkeistä

Tuomas Enbuske

Onsdag, 11 Augusti 2010 21:23

Vietin taas suven kesämökilläni Manhattanilla. Suomessa ei tiedetä Yhdysvalloista juuri mitään, joten kumoan nyt muutaman harhaluulon.

1.) Obaman vastustavat vain äärikonservatiivit tai muuten hullut.

Toisin kuin Euroopassa luullaan Barack Obama ei olekaan messias ja demokraattien politiikka ei ole aina
absoluuttisesti parempaa kuin republikaanien. Suomessa luullaan että republikaanit olisivat yhteinen ryhmä,
joka uskoo yhtä kovasti markkinatalouteen ja jumalaan. Euroopassa paheksuttu "kristillinen oikeisto" on loppujen
lopuksi aika pieni ja sekalainen ryhmä. Republikaaneja äänestävät hyvin erilaiset porukat, joilla ei ole mitään tekemistä keskenään.

Otetaan esimerkiksi New Yorkin "fiskaalirepublikaanit", joilla on sydän vasemmalla, mutta lompakko oikealla. Ne ovat rikkaita ja vapaamielisiä; kannattavat usein homoliittoja, aborttioikeutta ja vastustavat aseita, mutta äänestävät silti taloussyistä republikaaneja. Lisäksi on vielä ns. libertanistit (joita ei missään tapauksessa saa sekoittaa liberaaleihin), joiden tärkeimpiä esikuvia on edesmennyt kirjailija Ayn Rand. Rand oli juutalaisnainen, joka oli alun perin kotoisin Venäjältä. Hänen elämäntyönään oli vastustaa kommunismia, fasismia ja kaikenlaista kollektivismia.

Yksilön edut menevät aina yhteisön edun edelle, koska mitään yhteisön etuja ei ikinä voida oikeudenmukaisesti määrittää. Jos yksilö on kiinnostunut enemmän Elviksestä kuin Einsteinista, se ei hänen mukaansa ole keneltäkään pois. Jokainen päättäköön itse. Siinä on perääkin. Kun seuraa suomalaista keskustelua, jostain syystä juuri keskustelijan oma ala on se tärkein, mitä pitäisi rahoittaa julkisin varoin. Teatteri-ihmiset vaativat enemmän verorahoja teatterille, tanssijat tanssille, naistutkijat naistutkimukselle. Totta kai vaativat, koska ovat siitä itse kiinnostuneita. Eikö ole aika itsekästä haluta että kaikki muutkin kiinnostuisivat siitä mistä itse on kiinnostunut?

Jostain kumman syystä presidentti George Bush nuorempi sai hyvin erilaiset porukat taakseen. Ehkä siksi, että heillä oli yhteinen vihollinen; veroja nostavat demokraatit.

2.) Yhdysvalloissa ei makseta veroja

Jostain syystä tämä harhaluulo on yleinen. Kyllä Yhdysvalloissa maksetaan veroja. Esim. newyorkilainen keskiluokkainen tuttavani maksaa palkastaan noin 45 prosenttia. Pienituloisten verot eivät ole kovat. Suomessa huonotuloiset maksavat kyllä suhteessa paljon enemmän veroja. Onko se sitten reilua?

3.) Yhdysvaltalaiset ovat tyhmiä

Tämä ei ole myytti. Yhdysvaltalaiset todella ovat tyhmiä. Mutta se mikä on lohdullista, että amerikkalaiset eivät ole yhtään sen tyhmempiä kuin me eurooppalaiset. Totta kai ne ovat itsekeskeisiä, eivätkä tiedä mistään muusta kuin omasta maailmastaan. Amerikkalainen tuttavani oli ollut Italiassa ja hän naureskeli sille kuinka huonosti italialaiset puhuivat englantia, jopa imitoi heidän aksenttiaan.

Kysyin tyypiltä kuinka monta kieltä hän itse osaa? Ja että tuliko hänelle mieleenkään edes yrittää puhua paikallista kieltä? Ei tietenkään tullut. Mutta jos puhutaan yleistiedosta meillä on usein tapana naureskella sille, että amerikkalaiset eivät tiedä missä on vaikkapa Suomi. Osaisitko sinä laittaa kartalle Illinoisin osavaltion? Et varmasti. No siellä on enemmän asukkaita kuin Suomessa ja Ruotsissa yhteensä. Tai kerropa Viron pääministerin nimi.

I rest my case.

Islänningarna tveksamma till EU

Barbro Allardt-Ljunggren

Fredag, 6 Augusti 2010 11:34

Mitt i sommaren, i slutet av juli i år, inleddes Islands anslutningsförhandlingar med EU. Men huruvida Island faktiskt inom några år blir EUsfjärde nordiska medlem är fortfarande en mycket öppen fråga. Håller man sig till dagens opinionsströmmar blir prognosen onekligen negativ, bara ca en fjärdedel av väljarna på Island anger idag att de skulle rösta för medlemskap.

Men än är det många steg kvar före ett förhandlingsresultat att ta ställning till föreligger och det är likaså många faktorer som kommer att inverka på vad islänningarnas beslut då blir. Ser man till områden som är speciellt viktiga för Island så ligger fiskeri- och jordbruksnäringarna allmänt högt på listan liksom regionpolitiska frågeställningar.

Fastän Islands befolkning på ca 320 tusen känns mycket liten i förhållande till alla de 495 miljoner som lever i dagens EU skulle Islands andel av fisket motsvara ca 30 % av fisket i ett med Island utvidgat EU. Det säger sig självt att de villkor Island får för dessa frågor kommer att vara mycket viktiga då avgörandets stund är inne.

Det kan tilläggas att Finland haft betydelse i debatten gällande jordbruk och regionalpolitik som en föregångare för hur sådana frågor kan behandlas. Idag är dock representanter för de traditionella jordbruks- och fiskenäringarna allmänt emot ett medlemskap medan de med förankring i de mera kunskapsbaserade exportorienterade sektorerna är för. Det finns likaså en rural/urban skiljelinje i åsikterna idag där landsbygden är mer emot.

En annan fråga som inte är oviktig är hur man ser på valfångst. Det är en mycket liten fråga med alla tänkbara kvantitativa mått men en viktig symbolfråga laddad med landets historia och mycket känsla.

Oerhört viktig för islänningarnas ställningstagande i slutändan blir antagligen hur tilltron till euron utvecklas. Möjligheten att ansluta sig till en stark valuta har spelat en stor roll i den tidiga debatten för ett medlemskap. I takt med eurons svacka under oket av Greklands men också t ex Spaniens ekonomiska problem har det tilltänkta valutabytet inte längre förefallit lika attraktiv.

Ytterligare en viktig faktor är hur tvisten i fråga om Islands skuld till Storbritannien och Nederländerna slutligen löses. Förhandlingar i saken har äntligen påbörjats igen efter den mycket märkliga folkomröstningen i mars. Misslyckas förhandlingarna nu riskerar frågan förpassas till Eftadomstolen för en obestämd framtid.

Förespråkarna av ett medlemskap har avhållit sig ifrån att driva kampanj i avvaktan på en lösning just i Icesavefrågan av rädsla för att dessa skulle sammankopplas och -blandas. Motståndarna har å andra sidan utnyttjat läget och hävdar att EU här ställer sig på de stora ländernas sida.

De flesta isländska partier är splittrade angående ett isländskt medlemskap i EU. Det är bara statsminister Jóhanna Sigurðardóttirs Samfylkingin dvs det socialdemokratiska partiet som är enade i sitt ställningstagande för ett medlemskap. Det stora oppositionspartiet Sjálfstæðisflokkurinn,

Självständighetspartiet ,ett högerparti, har nyligen beslutat sig för att arbeta för att Island borde dra tillbaka sin EU-ansökan. Allra starkast emot förefaller partiets forne ordförande Davíð Oddsson vara. Han är likaså är en långvarig tidigare statsminister . Han bedriver en aktiv kampanj för sin linje från sin nuvarande position som chefredaktör för landets största tidning Morgunblaðið.

Sedan januari finns en EU-ambassadör på plats i Reykjavik, nämligen finländaren Timo Summa. Han är väl skickad för uppgiften som chef för EU-delegationen med sin gedigna EUbakgrund, bl a i Olli Rehns tidigare utvidgningskabinett. Rent formellt invigs representationen dock först i september.

Från EUs synpunkt är Island ett attraktivt land bl a tack vare sitt stora kunnande i fråga om geotermiska energilösningaroch med sitt läge i den arktiska regionen. Det är också ett land som på många sätt redan är anpassat till EUs regelverk i o m medlemskapen i EFTA och Schengen.

Med bara en fjärdedel av väljarkåren för ett isländskt medlemskap idag kan saken förefalla ganska klar på förhand. Men det är skäl att minnas att kraftiga svängningar i opinionerna inom kandidatländer skett tidigare. Bara ett år före den svenska folkomröstningen om medlemskap 1994 var bara 28 % av väljarna för men som känt hade detta förändrats till en majoritet när folkomröstningen ägde rum. Med hög sannolikhet kommer bl a frågan om hur den starka kantringen av opinionerna skedde i Sverige att behandlas i höst då Finlands och Sveriges ambassader i Reykjavik ordnar ett gemensamt seminarium om sina respektive och gemensamma erfarenheter av 15 års medlemskap i EU.