Kolumner

Guy Fawkes och populisterna

Peter Lodenius

Måndag, 13 Maj 2013 11:33

Guy Fawkes, mannen som ville spränga brittiska parlamentet och kungen i luften år 1605, har 300 år senare blivit en hjälte för många. Tillsammans med andra sammansvurna hade den forna legosoldaten samlat sprängämnen i en källare under Westminster Palace och han var den som skulle tända luntan vid öppnandet av parlamentet. Konspirationens syfte var att utplåna landets elit och återföra det till katolicismen. Populär blev han inte då, årsdagen av den misslyckade kuppen harsedan dess firats med bål, där Fawkes-dockor i olika dresser har bränts, och med fyrverkerier.

Guy blev på 1800-talet ett uttryck för en konstigt klädd person, men i amerikanskan förlorade ordet med tiden sin nedsättande klang och kom att användas om vilka män som helst. Nu har Guy Hawkes rehabiliterats i de mest skilda kretsar. Stiliserade Guy Fawkes-masker bärs av demonstranter som vill vara anonyma, samtidigt som de vill framföra ett budskap. Det budskapet är inte längre papistiskt, utan numera snarare anarkistiskt. Man vänder sig mot upphovsmannaskydd och kräver fri kopieringsrätt och kunde därför i politiken ofta representeras av de nya piratpartierna. Men också inom andra kretsar har man identifierat sig med Guy Hawkes, t.ex. inom Occupy Wall Street-rörelsen.

I Britannien har en ny Fawkes dykt upp i politiken. Det högerpopulistiska partiet Ukip gick fram starkt i lokalvalet i början av maj och ökade antalet platser i lokalråden från 8 till 147. En av de 147 är Philip Fawkes, som enligt Ukips ordförande Nigel Farage har "upprorets blod" i sina ådror eftersom ha skulle vara en direkt ättling till Guy Fawkes. Inom Ukip har man redan före framgången i lokalvalet talat om hur man borde få in en Fawkes i parlamentet igen. "Var Guy Fawkes den sista som kom in i Westminister med ärligt uppsåt?", har Farage frågat.

Tydligen är det försöket att ta kål på eliten på ett såhär spektakulärt sätt som gör Guy Fawkes till en hjälte för så många. Det är ett gemensamt drag för populistiska partier att tala för "folket", men sparka uppåt, mot "eliten", och nedåt, mot invandrare och andra svaga minoriteter. Till eliten anknyter numera också EU som en speciellt ondskefull struktur, dagens Guy Fawkes skulle därför försöka spränga någon EU-byggnad i Bryssel i luften.

I lokalvalet fick Ukip 23 % av rösterna, medan labour fick 29 %, de konservativa 25 % oc liberaldemokraterna 14 %. Eftersom Ukips främsta programpunkt varit motståndet mot EU befarar många att partiet går framåt ytterligare i EU-valet i jun i 2014 och kanske blir största parti i det valet. Partiet har redan drivit premiärminister David Cameron till en ännu mer EU-kritisk linje än han tidigare haft. Populistiska partier brukar försvara välfärden åtminstone till namnet, men på den punkten har Ukip inte alls lyckats mildra Camerons hårda linje.

På sin webbsida förklarar Ukip att "EU bara är det största symptomet på det verkliga problemet - hur vår demokrati stulits av en mäktig, avlägsen politisk 'elit' som glömt att dess uppgift är att tjäna folket". Citatet återges i en kommentar från den brittiska tankesmedjan Counterpoints stora projekt kring högerpopulism i tio länder i Europa. Just denna tanke är karakteristisk för alla dessa partier, däremot har partierna också sina nationella särdrag. För Ukips del ser Counterpoint en speciell brittisk blandning av "Rule Britannia"-patriotism och brittiskt sinne för fair play.

Samspelet mellan högerpopulismens stora allmänna linjer och de nationella särdragen hos de enskilda partierna och deras anhängare i tio länder utforskas i projektet med olika metoder. Ett av länderna är Finland, och där är också Magma är med på ett hörn. Speciellt för Finland är den snabba omvandlingen från bondesamhälle till högteknologisk stat inom en generation. Många har känt att de inte hunnit med i utvecklingen, och det är speciellt denna grupp som sökt sig till vårt populistiska parti, sannfinnarna. Journalisten Johanna Korhonen har skrivit projektets rapport om Finland och där skriver hon bl.a. om männen som av strukturomvandlingen tvingats från landsbygden till städerna, där de har begränsade möjligheter att ge utlopp för sin flit och sin kreativitet och därför ofta i stället slötittar på TV och attraheras av de allra enklaste budskapen, t.ex. sådana som utmålar globaliseringen och EU och invandringen som bovarna i dramat.

För Sveriges del har Göran Rosenberg skisserat upp den historiska bakgrunden till populismens framväxt och ser dels protesterna mot nedmonteringen av välfärden, dels en perverterad nationalism som huvudorsaker till Sverigedemokraternas framgångar. Korhonens och Rosenbergs skrifter, liksom material om bl.a. högerpopulismen i Nederländerna, Frankrike och Grekland, kan laddas ned på http://counterpoint.uk.com. Tilläggas bör kanske att ifall Guy Hawkes-masker dyker upp vid demonstrationer i Finland kommer de knappast att bäras av högerpopulister, de godkänner nog inte den sortens internationella upptåg,utan snarare av teknoanarkister.

I Maria Anna Junius bortglömda värld

Dick Harrison

Måndag, 6 Maj 2013 09:07

Det var en gång en tysk flicka som hette Maria Anna Junius. År 1622 inträdde hon i ett kloster i Bamberg, där hon blev nunna samma dag som systern gifte sig. Sex år senare drabbades hennes familj av en tragedi, när fadern - stadens borgmästare - dömdes för trolldomsbrott och brändes på bål. Han var ett av många offer för dåtidens häxförföljelser. Men det var inget mot det elände som svepte fram över Bambergtrakten åren 1632-1634 och som gjorde att Maria Anna Junius såg sig föranledd att skriva en personlig redogörelse för tidens händelser.

Orsaken var de svenska arméernas framfart under trettioåriga kriget. Vid denna tid blev de svenska och finska knektarna fruktade i hela Tyskland, och Bamberg låg mitt i krigszonen. Staden bytte ägare upprepade gånger och kriget präglade hela vardagen för stadens borgare. Maria Anna Junius ville skildra kriget på det att framtida generationer skulle kunna dra lärdom av erfarenheterna.

Till saken hör att klostret låg utanför stadsmurarna och var ett lätt byte för en anfallande fiende. När svenska armén närmade sig första gången blev nunnorna förskräckta. De hade ordnat fram världsliga kläder, som de kunde ta på sig under en eventuell flykt, men de hade ingen aning om vart de skulle ta vägen. Folk hade sagt dem att svenskarna skulle döda alla de kom åt och bränna upp staden. De höll sig stilla i klostret och väntade med fasa på vad som skulle ske. I desperation skickade de en dräng med brev till svenskarnas ledare och bad om beskydd. Kort tid senare upptäckte de en grupp soldater på väg mot klostret, och panik utbröt. Den lade sig fort när en nunna kom springande och förklarade att det bara var drängen som återkom med vakter som avdelats att skydda klostret från övergrepp.

I själva verket hade nunnorna ingen anledning till oro. Den svenska ockupationen förlöpte på ett helt annat sätt än de befarat, och den lättade Maria Anna Junius håller inte inne med känslorna. Kommendanterna var, berättar hon, mycket vänliga mot klosterfolket. Även i slutskedet av ockupationen, när svenskarna drog sig tillbaka, var de noga med att hålla vakter vid konventet i syfte att värna nunnorna från den typ av kriminellt slödder som ofta utnyttjade dylika truppförflyttningar till att skaffa plundring. Och det slutade inte vid det. Officerare dök upp i klostret och lärde känna nunnorna. Först rörde det sig närmast om kulturturism, men senare utvecklades vänskapliga relationer, och officerarna tog med sig sina hustrur på besök. De skänkte gåvor till nunnorna, bland annat pengar och boskap. Maria Anna Junius blev oerhört förvånad när artiga överstar blev kvar för att sitta och prata. Självaste Bernhard av Sachsen-Weimar dök upp med en ödmjuk förfrågan om nunnorna inte kunde sjunga för honom. De protestantiska ockupanterna gjorde inga försök att störa de katolska gudstjänsterna - tvärtom, det hände att de deltog i dem.

Ju längre nunnorna hade med svenskarna att göra, desto positivare omdömen fäller Maria Anna Junius om dem. Förvisso föreföll de stundom fara fram likt vildsinta björnar eller lejon, men så fort de sett och talat med nunnorna blev de milda som lamm. Följden blev att klosterfolket aldrig led brist på mat och dryck, och det stod dem fritt att fortsätta med sitt barmhärtighetsarbete i staden, till exempel utdelandet av mat till de fattiga. De blev inte plundrade. De behövde inte bidra till kontributioner.

Märkligt nog undslapp inte karmeliterna och jesuiterna i Bamberg plundringseländet, varför allt tyder på att Maria Anna Junius och hennes medsystrar var favoriserade. Faktum är att svenskarna själva förvånades över hur bra det gick för nunnorna - "de var förbluffade över att vi, bara kvinnor, blev kvar här i så stor fara". I en sådan situation ger det sig självt att avundsjuka uppstår i grannskapet, och det framgår mellan raderna i Maria Annas skrift att det gick elaka rykten om vad som egentligen hände innanför murarna. Hon vittnar inför Gud om att inget ont vederfors en enda nunna från hennes kloster "när det gäller bevarandet av hennes jungfrulighet".

Maria Anna Junius gör också klart vilka som var de verkliga skurkarna i trettioåriga krigets Bamberg. De stackars knektarna levde ofta på svältgränsen, medan officerarna smorde kråset. Framför allt lockade kriget fram det värsta bland borgarna själva, eftersom de villigt förrådde grannar genom att tipsa plundrande soldater om undanstoppade rikedomar. Åratal av illvilja och grannfejd ledde till att hus genomsöktes och förstördes. När värdesakerna samlats ihop sålde knektarna sina fynd på stadens torg, där de borgare som så önskade kunde köpa tillbaka sina saker, under förutsättning att de hade pengar kvar. I nästa skede rånades de inte sällan på nytt av soldater, som inte dröjde med att än en gång bjuda ut föremålen till försäljning. Ett och samma värdeföremål kunde säljas tre eller fyra gånger. Det gick så långt att folk tvingades föra egen boskap till marknaden, där knektarna sålde djuren och tog pengarna själva. De favoriserade nunnorna erbjöds vid ett tillfälle att profitera på eländet genom att köpa tolv får för en spottstyver, men de tackade nej.

Plundringen av i princip hela staden (dvs. utom klostret) ledde till misär, även bland arbetare som utförde uppdrag åt nunnorna. Maria Anna berättar om en man som bara hade lite bröd att föda sig och sina barn med. Han brukade hälla varmt vatten på brödet för att de skulle kunna få varm mat. När de lyckades köpa något kom det alltid fram en knekt och stal det från dem. En av mannens döttrar förutspådde att hon snart skulle dö och komma till himlen, där hon inte längre skulle behöva äta brödet - och mycket riktigt, flickan avled dagen därpå.

Så här kan vi hålla på länge. Maria Anna Junius personliga lilla krönika om livet i Bamberg i början av 1630-talet formar sig till ett titthål rakt in i verkligheten i det mest mytomspunna av alla gamla krig i svensk och finsk historia. Men hur många av oss har hört talas om Maria Anna Junius? Hur många vet att våra förfäder en gång ockuperade Bamberg? Hur många känner till schackrandet med plundring på torgen, favoriserandet av de skönsjungande nunnorna och de snikna borgarnas skvaller om grannarnas påstådda rikedomar?

Maria Anna Junius skrift är en av många texter i en stor hög av berättelser om krigserfarenheter som har det gemensamt att vi i ett tidigt skede av vår historieberättande kultur har valt bort dem till förmån för redogörelser för drabbningarna vid Breitenfeld och Lützen, landvinster i Westfaliska freden och djärva hakkapeliters framfart. Jag hade själv ingen aning om hennes text innan jag snubblade över den i en genomgång av ögonvittnesskildringar av trettioåriga kriget. Den lilla krönikan från Bamberg har, trots att den visar kriget i skarpast möjliga privata belysning, aldrig haft någon plats i våra historieböcker.

Exemplet är belysande för hur vi tänker på och visualiserar det förflutna. Det är vi själva som indirekt skapar vår historia, som väljer och vrakar bland alla de mänskliga erfarenheter som finns till hands. Det är svårt att säga stopp och välja nytt, att nedprioritera Breitenfeld till förmån för Bamberg. När vi blickar bakåt gör vi det följaktligen alltför ofta genom filter som är mer konservativa än vi är villiga att erkänna. Men blotta medvetenheten om detta är ett stort steg framåt på vägen mot vidgade vyer och större människokännedom. För en nutidsmänniska har Maria Anna Junius mycket mer att erbjuda än en nog så intressant fältherre.

Himarioternas starka vilja

Peter Lodenius

Måndag, 29 April 2013 10:14

Den galliska byn där Asterix, Obelix och deras vänner trotsade det romerska väldet omkring dem finns inte längre. Det gör däremot Himara, en rätt så grekisk småstad på den albanska rivieran med en fascinerande historia. Staden har aldrig hört till Grekland som stat (med korta undantag under världskrigen), ändå har invånarna beslutat sig för att de tillhör den grekiska kulturen. Främst upplever de sig ändå som himarioter, både hemma och i diasporan.

Till skillnad från gallerna har himarioterna inte haft tillgång till någon trolldryck som skulle ha gjort dem oövervinneliga, deras revolter har tvärtom slagits ned många gånger under seklernas gång. Men de har alltid kommit tillbaka, stridbara som få.

Åtminstone tills nu. När jag och andra finlandssvenska journalister under påsken träffade först den föregående, sedan den nuvarande borgmästaren i Himara kändes det som om ett epokskifte höll på att ske, från militant profilering till pragmatisk inriktning på samarbete. För mig kändes det bra.

En minoritet måste hålla på sina rättigheter, men den måste också kunna samarbeta med sin omgivning. Extrem nationalism har haft så fatala följder på Balkan och kring östra Medelhavet att varje uppmjukning av attityderna - som nu i Turkiet - känns som en lättnad.

Hur har då Himara bevarat sin egenart och sin sturskhet? Kommer man till staden norrifrån förstår man. Staden och byarna omkring den är utspridda över en 50 km lång och 10 km bred kustslätt, omgiven av en bergskedja med snöbeklädda toppar. Serpentinvägen för ned längs sluttningen i oändliga slingor och man är tacksam för att trafiken är gles den här tiden. Söderut kommer man vidare längs en liknande serpentinväg. Himara har alltså alltid varit skyddat mot intrång av bergskedjan och varit vänt mot havet, och mot grekiska Korfu som ligger strax utanför.

Det är kanske den vägen den grekiska identiteten uppstått i staden. Under antiken beboddes kustremsan av kaonier, en stam som av grekiska samtida beskrevs som mycket krigisk och som barbarer, alltså inte greker. Ett annat tecken på att de inte var det var att de inte inbjöds till de olympiska spelen. Kaonierna ägnade sig åt får- och getskötsel, handel med Korfu samt sjöröveri. För jordbruk var marken alltför mager. Genom sjöfarten och kontakterna med Korfu helleniserades en del av invånarna i Himara.

De verkar ha accepterat romerskt och bysantiskt styre, men när osmanerna under slutet av 1400-talet erövrade området gjorde himarioterna gång på gång uppror. Till slut ledde sultanen Suleyman den magnifike år 1537 ett fälttåg för att en gång för alla krossa rebellerna. Inte heller detta lyckades, utan han tvingades bevilja dem lokal självstyre, rätt att bära vapen, skattefrihet, rätt att segla under egen flagg in i varje osmansk hamn och rätt att göra militärtjänst i krig. Trots dessa privilegier fortsatte himarioterna sina uppror under 1500-1700-talen, vilka dock närmast medförde repressalier och påtvingad islamisering. Till slut var vid slutet av 1700-talet bara själva staden Himara och sex byar omkring den kristna.

Himarioterna satsade i stället på relationer till de italienska stadsstaterna och senare med Österrike-Ungern, som kontrollerade Korfu. Emigrationen till Italien var omfattande. Vid ett tillfälle vädjade man till påven om vapen och förnödenheter för att kämpa mot osmanerna. I stället skulle himarioterna övergå till den katolska kyrkan, om de fick behålla sin grekiska liturgi.
När det grekiska självständighetskriget bröt ut 1821 reste sig folket i Himara naturligtvis också, men lyckades inte heller denna gång nå resultat för egen del. Under Krimkriget uppstod följande revolt. För korta perioder under första och andra världskrigen kom Himara faktiskt under grekisk kontroll, men det var inte i avgörande grad en följd av lokal aktivitet. När distriktet införlivades med kungadömet Albanien 1921 och med socialistrepubliken Albanien 1945 ställde sig invånarna naturligtvis på tvären.

Denna långa historia av motstånd förklarar himarioternas egensinne: trots att man aldrig segrat har man inte heller besegrats i grunden och kan fortsätta på den väg man valt. Också den föregående borgmästaren Vasilis Bolanos fortsatte på konfrontationslinjen och krävde i olika sammanhang autonomi. För tre år sedan lät han ta bort vägskyltarna i området eftersom de enbart var på albanska och vägmyndigheterna ansåg att de måste vara det. De egna invånarna klarade ju sig utan, men för turisterna blev läget kaotiskt. Bolanos fick ett kort fängelsestraff för sin egenmäktighet.

När Albanien gick med i Nato skrev Bolanos till parlamentet i Aten för att uppmana det att inte ratificera anslutningen innan Himara fått självstyre och när förhandlingarna om ett albanskt medlemskap i EU inleddes hotade han med att upprepa detta. Också internationella domstolen i Haag har himarioterna vädjat till i sin kamp.

Vi träffar Bolanos i Omonoias lokaler vid strandgatan. Omonoia är albaniengrekernas förbund och Bolanos är dess ordförande. Han talar lugnt och sakligt. Han säger att 85 procent av invånarna i Himara har grekiska som sitt första språk, men att nästan alla också talar albanska, det är bara några som är över 80 som inte gör det. År 2006 öppnades en privat skola med undervisning på båda språken, den finansieras av olika organisationer och privata sponsorer. En del har blivit bättre, men andra problem kvarstår. Speciellt gäller det fastighetsrättigheterna, som många greker inte ännu heller återfått efter kommunistregimens fall. Detta gäller också den ortodoxa kyrkans egendomar.

Vid senaste kommunalval 2011 valdes socialisten Jorgo Goro till ny borgmästare, medan Omonoias aktiva fortfarande har majoritet i fullmäktige. När vi träffar Goro i stadshuset kommer samtalet att mest handla om hur näringslivet kan utvecklas - nu arbetar en mycket stor del av traktens befolkning på annat håll och kommer tillbaka bara för sommaren. Han tonar ned språkfrågan:
- Ibland vill albanerna, ibland grekerna vara mer nationalistiska, och emellanåt kan det uppstå någon kris, men aldrig krig. Jag har två pass och tycker om både albanska och grekiska språket. Men jag ser mig inte som en grek, utan som himariot. Himara fanns innan Grekland och Albanien skapades. Jag ser fram emot en värld utan gränser.

Nedtoningen av språkfrågan känns för mig positiv. Kanske Himara kan tjäna som ett gott exempel på fredlig samlevnad inte bara lokalt, utan också i större skala?

Character betyder inte karaktär

Monika Fagerholm

Fredag, 26 April 2013 09:00

Ja, jag vet att det finns viktigare saker att skriva om och jag vet att detta påpekande kanske är lönlöst: men det heter i n t e karaktärer. När man talar om rollfigurer i en film eller en pjäs, personer i en bok och så vidare. Ordet karaktär kommer från engelskan, som vi vet, men ordet character på engelska är inte detsamma som ordet karaktär på svenska.

Visst kan man principiellt hävda att det är olustigt och på något sätt känslolöst med denna svengelska som sprider sig som en mareld men detta principiella gnäll är inte heller det det ska handla om här nu, i det här sammanhanget.

Eller ens - det i och för sig tänkvärda - att språk är så mycket mer än tecken och kommunikation; hur man skriver och pratar är så mycket mer än en rättstavningens och grammatikens och språkriktighetens affär. Språk är sinnliga, språk har melodi och ton och smak (ofta alldeles fysiskt: ord smakar) och också: språk har inte ord för allt, vilket gör att betydelsen av sånt som rytm ton och paus blir viktigt. Eller tystnad, helt enkelt. Liksom påhittade ord. Och slang, till exempel.

Men ju mer man vi över ord och ordbruk från andra kontexter - särskilt de engelska, eftersom engelska idag är vårt lingua franca (vilket ju inte i sitt sammanhang är någon dålig sak; jag tror visst att vi i världen också behöver ett gemensamt språk för att vi på något sätt ska kunna prata med och förstå varandra, men det blir ju då även av nödvändighet ett språk som ska vara ganska neutralt) - så skalar vi bort den här sinnliga dimensionen som skapar närhet: ger språket kropp, helt enkelt. Och som vi kanske faktiskt på något sätt behöver, som ett ankare.

Det är väl bland annat därför vi älskar dialekter. Orden sitter på ett helt annat sätt inte bara i hjärnan men i munnen, hela kroppen på oss. Det är nästan som att vi tuggade orden och deras betydelser; det här konstiga sättet att säga något har uppstått nånstans... men när vi pratar funderar vi inte på uppkomsten, historien, den bara lägger sig i oss på något sätt. Lite som med folkvisor: de blir liksom till i oss först när vi själva sjunger dem. Med våra egna munnar, kroppar.

Så - vad jag alltså ville skriva var: vad är det för fel på ordet p e r s o n? När vi talar om människor i filmer, böcker, pjäser och så vidare? (Eller den där människan på bild i ett konstverk: är det en karaktär?)

En bok, en film, en pjäs handlar ofta om människor - eller om på annat sätt levande eller döda varelser - djur, avatarer, figurer etc (men poängen här är att också de är alldeles direkt benämnbara, som sådana). Och poängen med böcker, filmer, pjäser med mera är ju att vi som läsare, tittare, publik, identifierar oss med, går in i de här människorna på olika sätt, lever med dem. Och vi vet ju också att det egentligen åtminstone i det långa loppet är därför vi läser, ser - överhuvudtaget intresserar oss och engagerar oss. Ställvis njutningsfullt, ställvis med smärta: riktigt bra konst gör ont också.

Riktigt bra konst bränner - och hur vi än söker oss till elden så vill vi ju inte det. Men ändå, när det skett förstår vi något, inser vi något, känner vi något som kan vara helt nytt eller plötsligt påminna oss något viktigt. Något som vi inte visste att vi visste.

Men - det är närhet allt springer ur. Teknik är viktigt men ett redskap: ett konstverk ä r inte teknik.

Naturligtvis ska vi ju inte alltid då vi pratar, skriver och beskriver till exempel en film eller en bok gå rätt på det där. Men vi behöver inte heller skapa avstånd där de inte behövs: lägga till onödiga nya led mellan oss som läsare, tittare, publik och boken, pjäsen, filmen.

Ordet karaktär kommer i svenskan från ett sammanhang som betonar verket som en konstruktion och en produkt: den motsättningen finns inte på engelska, där det alltid hetat main character till exempel, det finns inget närmare ord för huvudperson, helt enkelt. Det betyder ju inte att tonvikten i engelskan skulle ligga i det tekniska: bara att ordet i det här sammanhanget har en bredare täckning.

Och när vi i andra sammanhang i svenskan använder ordet karaktär brukar vi mena prägel, egenskap, eller något som är på något sätt typiskt för. Även om språket vidgas och utvecklas så sitter den lilla associationen illa om man tänker på att det när vi läser böcker, ser pjäser och film, är i första hand inte typer men levande varelser som vi vill identifiera oss med. Personer, till exempel.

Om förändringens fläkt

Mikael Carpelan

Fredag, 19 April 2013 13:13

Känner ni Salvador de Madariaga? Spansk diplomat, politiker, journalist, akademiker och författare som levde mellan 1886 och 1978. Han var pacifist och hängiven motståndare till Francodiktaturen. Efter att ha tjänat först som undervisnings- och senare justitieminister i republikens regeringar, gick han i landsflykt 1936 när inbördeskriget bröt ut. Från England blev han sedan en outtröttlig kritiker av Francostyret i sitt hemland. Till Spanien återvände han först efter diktatorns död 1975.

Till hans mest intressanta verk hör ett antal biografier över sådana personligheter som Kristoffer Kolumbus, Hernan Cortés och Simon Bolívar. Men De Madariaga var också en varm och aktiv anhängare av Europatanken och efter världskriget initiativtagare till College of Europe i Brügge. Det är den högskola varifrån ett stort antal av kontinentens blivande ledare dimitteras. Bland dem som just nu sitter i sina respektive länders regeringar återfinns åtminstone brittiske vicepremiärministern Nick Clegg och danska statsministern Helle Torning-Schmidt. Alexander Stubb hör också till de forna eleverna i Brügge.

De Madariaga är således en central och ansedd gestalt i den europeiska integrationens historia och det är ingen händelse att också han tilldelats det renommerade tyska Karlspriset som årligen tillkommer meriterade européer. Bland övriga pristagare återfinner man Jean Monnet, Robert Schuman och Winston Churchill. Det är därför föga överraskande att det finns ett spanskt journalistpris som bär hans namn och som årligen tilldelas de publicister som bäst bevakat europeiska frågor. Korrespondenterna i Bryssel finns ofta bland de premierade.

Det prestigefyllda priset delas alltid ut under högtidliga former på olika orter runtom i Spanien, litet som en kringvandrande cirkus. Jag har deltagit tre gånger i evenemanget och koreografin är mig nu välkänd. Variationer eller avsteg från den skvallrar om inte helt ointressanta företeelser och förändringar i spansk och därigenom också europeisk politik. Kris är naturligtvis lösenordet.

Det har sen början 1995 alltid varit H.K.H. Cristina de Borbón y Grecia, infanta av Spanien och hertiginna av Palma de Mallorca, alltså kung Juan Carlos yngre dotter, som har delat ut priset. Det består av ett diplom och en försvarlig summa pengar. Doña Cristina är traditionellt ledsagad av sin make, Iñaki Urdangarín, hertigen av Palma, före detta handbollsspelare i olympisk klass.

2004 var första gången jag bevittnade festligheten. Den gick av stapeln i det splitternya konst- och vetenskapscentret i Valencia, ett byggnadskomplex av Guggenheimmått. Infantan var där, hertigen likaså. Det hör naturligtvis också till att de lokala hövdingarna närvar vid evenemangen. Provinsregeringarna som står i turen att vara värdar betalar en del av kostnaderna (EU kommissionens och Europaparlamentets delegationer i Spanien deltar också) och får i ersättning ett medialt spektakel med infantan som dragplåster. Politiskt skadar det inte.

Men politik, i synnerhet partipolitik, är bannlyst. De kungliga skall inte syssla med sånt och då skall andra också respektera detta tabu, i synnerhet i talarstolen. Vi levde då i varje fall bara en dryg månad efter terroristattentaten i Madrid med 191 döda och 2000 sårade. Det var de blodigaste i det demokratiska Spaniens historia och de som på tre dagar ledde till den dramatiska kantringen i folkopinionen till förmån för ett regeringsskifte, från José Maria Aznars högerregering till socialisterna under José Luís Zapatero. En av de premierade kollegerna struntade i sitt tacktal reglerna och framförde en vältalig vädjan om en radikal ändring i den politiska kulturen, i riktning mot mer hederlighet och öppenhet. Incidenten, om man kan kalla den så, väckte inga kommentarer. Publiken såg upp mot skyarna som undrade den om det snöade (i València!). Alla höll alltså masken, ingen tog illa vid, korkarna flög och cavan flöt. Tiden var inte mogen.

Sju är senare var det dags för mig igen att bevittna utdelningen av Salvador de Madariagapriset. Den medeltida borgen i Sigüenza, nära Guadalajara i Castilla la Mancha utgjorde en storslagen inramning. Inte mycket hade förändrats: poliser och säkerhetsstyrkor, provinsregeringens högsta ledning, den lokala pressen i betydande skaror, cava, rödvin och tapas av varierande slag och hög kvalitet. På två punkter skiljde sig evenemanget emellertid nu: det viktigaste var att hertigen av Palma lyste med sin frånvaro. Rykten och tidningsartiklar om hans förmodade finansiella oegentligheter hade redan då skapat en olustig stämning kring honom och mången förståsigpåare siade om än besvärligare tider, också för monarkin i stort för sådant stänker ju omkring sig. Under mottagningen efter ceremonin var hertigen ämne för en hel del tisslande och tasslande.

Den andra skillnaden är anekdotisk, men hade med politik att göra. Det hade då gått en månad sedan riksdagsvalet i Finland och vid något tillfälle presenterades även jag för infantan. Epitetet jag då fick var "un verdadero finlandés", "en sann finländare", en i min mening mindre lyckad syftning på valresultatet där hemma. Jag försäkrade för H.K.H. att jag inte var det "en esto sentido", "i den meningen", och tryckte mentalt på den ständigt vakande knappen på vilken det står "damage control Finland". Men lyckligtvis, för min spanska kanske inte är riktigt så stark, fångades prinsessans uppmärksamhet snart av några lokala höjdare som i sin tur ville skina i kunglighetens glans. Hon fick alltså aldrig riktigt veta den slutliga sanningen om fenomenet Sannfinländarna, och det är kanske inte så farligt för infantan Cristina de Borbón är ju bara sjunde i spanska tronföljdsordningen.

I fjol våras och med 40 graders värme var det Córdoba och Andalusien som stod värdar. Sponsor var CajaSur, provinssparbanken som äger Palacio de Viana där förrättningen ägde rum. Detta adliga palats har anor från 1300-talet och är nu ett museum. Sparbanken däremot, hade vid det laget förklarats bankrutt och införlivats i baskiska BBK. Den spanska varianten av finanskrisen var alltså då redan i full gång och skördade sina offer.

Hertigen av Palma var frånvarande som föregående år men därtill hade hans hustru infantan Cristina inte heller infunnit sig. Snaran hade tydligen dragits åt och det började hetta till i knutarna. Med facit i hand i dag är det nu bekräftat. Hertigen kommer att ställas inför rätta för försnillning av allmänna medel medan han ledde en förening som skulle syssla med välgörande verksamhet. Hans hustru som satt i samma förenings styrelse, anses nu av åklagarmyndigheterna ha varit fullt på det klara med vad hennes man hade haft för sig. Saken skall sålunda prövas i domstol. Det blir första gången efter krigen i Europa som en medlem av ett kungahus ställs inför rätta.

Det ersättande programmet var i varje fall värt besväret, med resan, hettan och slipsen. Reservprisutdelare var spanska utrikesministern, före detta centerhöger Europaparlamentarikern José Manuel García-Margallo. I sitt festtal, där han inte undvek politik, betonade ministern behovet av bred nationell konsensus för att rå på den ekonomiska krisen i landet. Han efterlyste samma anda som 50 år tidigare, 1962, då oppositionen till Franco i hemlandet och i exil hade samlats i München för att dryfta en ordnad övergång från diktatur till demokrati. Mötet är känt i spansk historieskrivning under den benämning den vredgade Franco använde: "Münchensammansvärjningen".

Så här beskrev en av de lokala tidningarna nu stämningen efter ministerns tal: "De närvarande glömde för ögonblicket hettan och kände en underbar fläkt i spänd väntan på svaret från Andalusiens president José Antonio Griñan." Provinsregeringens president, närvarande naturligtvis han också, råkar samtidigt vara ordförande för PSOE, socialistpartiet, nu i opposition. Griñan tog upp handsken. Han försäkrade sig vara helt beredd att arbeta för att uppnå det breda samförstånd som krävs. Han var överens om att Spanien står inför mycket allvarliga hot. Deltagarna enades, litet högtidligt, om att ge denna partipolitiska dialog på högsta nivå namnet "sammansvärjningen i Viana".

Det var Salvador de Madariaga som hade sammankallat mötet i München 1962. Han hade då från talarstolen förkunnat att inbördeskriget äntligen, efter 26 år, var avslutat. Franco klamrade sig trots allt ännu tretton långa år vid makten, och livet. Det var först diktatorns död som möjliggjorde en övergång till demokrati. Men den politiska dialog som tog sin början i den bajerska huvudstaden var ett nödvändigt förspel. Om däremot meningsutbytet i Palacio de Viana i Córdoba femtio år senare kommer att bidra till att föra Spanien ur krisen finns det än så länge inga tecken på, även om Salvador de Madariaga på sätt och vis då också hade sitt finger med i spelet.

Taudin uusin uhri

Johanna Korhonen

Måndag, 15 April 2013 10:13

Ihan kuin vanha kunnon Neuvostoliitto olisi äkkiä herännyt eloon ja kaikki vanhat kummitukset karvalakeissaan tallustaneet taas luoksemme.

Ensin suomalainen poliisi oli hoitanut virkatehtäviään ja kirjannut ylös tietoa henkilöistä, jotka saattavat rikollisyhteyksiensä takia jossain vaiheessa aiheuttaa Suomelle jotain vaaraa. Näitä henkilöitä ei vielä epäilty mistään, mutta heitä oli syytä pitää silmällä. Poliisi teki muistiinpanon niin kuin poliisin kuuluu.

Kaikki oli kunnossa, kunnes joku toinen poliisi vuoti tiedon yhdestä rekusteriin merkitystä mediaan. Henkilö sattui olemaan Vladimir Putin, Venäjän presidentti. Hänen oli havaittu olevan ylen ystävällisissä väleissä Night Wolves -moottoripyöräjengin kanssa, jonka nuhteettomuutta taas horjutti muun muassa muutama kuukausi aiemmin tapahtunut jengitaistelukuolema.

Suomalaisten reaktio oli nopea ja hysteerinen. Ministeri Päivi Räsänen ja presidentti Sauli Niinistö riensivät yhdessä poliisijohdon kanssa polvilleen pyytämään tapahtunutta anteeksi Putinilta.

Miksi?

Suomalaiset journalistit syöksyivät kilvan kysymään kommentteja kaikilta mahdollisilta tahoilta. Kaikki haastatellut olivat "virheestä" kuohuksissaan ja hyvin, hyvin pahoillaan. Vain kansanedustaja Tom Packalen (ps.) ihmetteli koko porua ja kysyi, mitä väärää "virheestä" syytetty henkilö oli tarkkaan ottaen tehnyt.

Sitä olisivat toimittajatkin voineet kysyä, mutta eivät kysyneet. Muutamassa tunnissa media oli vakuuttanut koko kansakunnan siitä, että hirmuinen virhe oli tapahtunut mutta syypäät, tiedon kirjaaja ja sen vuotaja, kyllä saataisiin pian kiikkiin. Oi suuri ja mahtava, anteeksi anteeksi anteeksi!

Jokunen toimittaja kirjoitti journalistisen kunniansa pelastamiseksi letkeän irvailun siitä, että jos kerran Putin on rikosepäilty, niin on sitten varmaan Kaarle Kustaakin, ylinopeuksineen kaikkineen. Voi kuulkaa, pojat.

Kriittisiä näkemyksiä esiintyi lähinnä vain sosiaalisessa mediassa. Suurimpien uutistoimitusten toimittajat eivät tehneet edes yksinkertaisimpia journalistisia peruskysymyksiä: miksi Putinin nimeä ei olisi saanut kirjata, jos hänellä kerran on moottoripyöräjengiyhteyksiä ja näillä jengeillä taas epäillysti rikollisia aktiviteetteja? Onko rikoslaissa ja poliisin ohjesäännöissä poikkeus, jonka mukaan kirjaus tulee jättää tekemättä, jos henkilö on itäisen naapurimaan presidentti? Mihin tämä poikkeus perustuu, ja keiden muiden nimiä tällä poikkeuslistalla on?

Kansalainen kirjoitti merkinnän tehneestä poliisista ja hänen kollegoistaan Helsingin Sanomien mielipidesivulla: "Ei kai voi kuvitella -- että he yhdessä olisivat tulleet tulokseen, että naapurimaan presidentti on Suomessa rikollinen?"

Ovatko monetkin suomalaiset todella niin naiiveja, että heidän on mahdotonta kuvitella valtionpäämiesten kykenevän rikoksiin? On tainnut jäädä historianläksyt lukematta ja sanomalehdetkin näkemättä. Jos tosiasiassa emme ole näin naiiveja mutta ulkopoliittisista syistä esitämme olevamme, onko meidän pakko tehdä se näin nolostuttavan suurieleisesti? Rähmälläänolon voisi tarvittaessa hoitaa valtiojohto yksin. Kulissin takana presidentin pitäisi tietysti kannustaa poliisikuntaa jatkamaan työtään normaaliin tapaan.

Tiedon vuotaminen on ilman muuta tutkittava, onhan siitä aiheutunut poliisin työlle merkittävää haittaa. Mutta jos merkinnän tekijään kohdistetaan minkäänlaisia rangaistuksia, vanha ja sitkeä tauti nimeltä suomettuminen on pienen tauon jälkeen vaatinut jälleen uuden ihmisuhrin.

Från mitt kafébord i Wien XIX

Richard Swartz

Fredag, 29 Mars 2013 15:07

Att gång på gång rycka ut för att med nya hjälppaket hålla stater och banker i det södra Europa under armarna är i det norra ingen särskilt populär verksamhet.

Visst - det handlar om lån, pengar (som med ränta) ska betalas tillbaka i framtiden. Men långivarna i norr - som i sista hand naturligtvis är skattebetalarna - tror nog bara halvhjärtat på sådana försäkringar. Det stärker knappast benägenhet till fortsatta lån. Och de mer realistiska har förmodligen redan insett att pengarna med intill visshet gränsande sannolikhet är förlorade för gott.

Ännu mer irriterad blir folkopinionen i norr när hjälppaketen i söder uppfattas som ett stöd man har både moralisk och politisk rätt att förvänta sig och kallar dem en akt av solidaritet. Verkligen? Men vad för innebörd får då ett begrepp som solidaritet? Kan det betyda att de skulder som uppstått när man i söder år efter år levt över sina tillgångar plötsligt ska betalas av dem som ingenting alls har med saken att göra, som själva dessutom hushållat med både förnuft och måtta?

Inte oväntat väcker en sådan tolkning av begreppet solidaritet irritation särskilt bland EU:s nya medlemsstater i Östeuropa. Alla är fortfarande hur man än mäter fattigare än de medlemsstater i söder som nu står där med utsträckt hand för att i solidaritetens namn avkräver dem ett bidrag. Några har tagit till moraliska brösttoner och pekat på nödvändigheten för hjälptagarna i söder att ägna sig mer åt hjälp till självhjälp: så fick de baltiska staterna ta sig ur sin kris, och samma ansträngning har - trots stora bidrag från väst - det östra Tyskland avkrävts.

Ska solidaritet ha en mening, så förutsätter den en motprestation: att själv spara och genomföra reformer för att det hjälptagande landet ska kunna återställa sin konkurrenskraft. Dock är det fortfarande en öppen fråga om man i söder förstått att detta är ett tvingande krav till allas bästa. Men så kan knappast vara fallet så länge som denna sida av hjälpen möts med växande misstro mot EU, särskilt då gällande Berlins motiv och avsikter. Länge har man i Tyskland visat stort tålamod också med de mer extrema yttringarna av denna populistiska misstro. Men efter Cypernkrisen verkar tålamodet vara på upphällningen: i längden kan det inte vara särskilt roligt att buntas ihop med Hitler och Tredje Riket bara för att man på generösa villkor förser behövande med miljarder och åter miljarder Euro.

Och detta är den europeiska krisens dunkla och hittills minst uppmärksammade sida: att den i rask takt håller på att väcka våra slumrande, av "politisk korrekthet" undertryckta fördomar till liv - att den spelar ut hela nationer och stater mot varandra. Ty krisen får Europa att krackelera och spricka upp med varje ansträngning vi gör för att övervinna den.

Men förlorar vi kontrollen över de krafter som söndrar, skulle vi i Europa skapa oss ett starkt emotionellt, infekterat politiskt klimat som radikalt kommer att begränsa möjligheterna till dialog och förnuftiga lösningar. EU:s politiska klass vet förstås om det; och ibland kan det nästan se ut som om den vill censurera allt vad som skulle kunna leda till en sådan radikalisering.

I dagarna har Deutsche Bundesbank publicerat en statistisk undersökning, baserad på 3 600 hushåll, som visar hur förmögenhet är fördelad i Tyskland. Kontroversiella blir siffrorna först när de jämförs med motsvarande uppgifter från Frankrike, Spanien, Italien och Österrike. Den tyske läsaren kan här i svart på vitt upptäcka att han vid en jämförelse - och då särskilt med de sydeuropeiska staterna - förfogar över en avsevärt mycket mindre förmögenhet än de andra.

Mot bakgrund av den ekonomiska krisen i länder som just Italien och Spanien kommer han sannolikt att finna detta, milt sagt, förvånande.

Enligt Deutsche Bundesbank förfogar ett tyskt hushåll över en nettoförmögenhet (median) på 51 400 Euro. I Frankrike gäller 113 500, i Spanien 178 300 och i Italien 163 900; bara Österrike befinner sig med 76 400 Euro någorlunda i närheten av den tyske grannen. Också siffrorna för genomsnittlig nettoförmögenhet innebär för tyskarna samma dystra fakta, även om dramatiken här är mindre. De som genomfört undersökningen medger att mätmetoderna är förhållandevis grova, men hur man än vrider och vänder på siffrorna ger de en ganska entydig bild: de tyskar som står för huvudparten av hjälpen till de krisdrabbade länderna i södra Europa förfogar över en avsevärt mycket mindre privat förmögenhet än de som tar emot hjälp. Dessutom äger man i Södern långt oftare än i Tyskland sin bostad.

De siffror Deutsche Bundesbank valt att publicera går i sin tur tillbaka på material som tagits fram av centralbankerna i eurozonens 17 länder. Från början var tanken att den Europeiska Centralbanken (ECB) skulle publicera hela undersökningen, men uppenbarligen har man där kommit på andra tankar. De senaste veckorna har en publicering uppskjutits flera gånger, sannolikt för att förhindra en mer grundläggande debatt i Europa om vem som hjälper vem och varför.

Man kan kanske förstå det: redan de siffror som nu publicerat - nota bene, från tysk sida - ger dem vatten på sin kvarn som menar att EU redan är den omfördelningsgemenskap som de rika länderna inte vill ha, dessutom till så kallade fattiga länder som verkar vara misstänkt rika.