Logga in

Sök

Kolumner

Från mitt kafébord i Wien XXIII

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Onsdag, 12 Mars 2014 13:54

Framför teveapparatens bilder från Maidantorget i Kiev med dess demonstranter,barrikader, tält och utspisningsstånd slog det mig plötsligt att det offentliga rummet i vår västliga del av världen håller på att försvinna. Och värre än här i Wien är det i Stockholm. Inte minst gäller det just torg och parker. Min barndoms och ungdoms Östermalmstorg, Stureplan eller Odenplan var tomma platser, ibland mer ödsliga och övergivna än inbjudande, med bara någon enstaka tidnings- eller korvkiosk. Där det var möjligt fanns gräsmattor och folk satt ofta på parkbänkar utan att vara sysselsatta med något särskilt.

Flera av dessa tidnings- och korvförsäljare var stora original: jag minns en äldre, låghalt kolportör på Odenplan som samtidigt som han med rutinerat handlag sålde sina dagstidningar med torndörnsröst gav alla i närheten sin egen, högst personliga sammanfattning av det politiska dagsläget i landet. Detta original var sin egen ledarskribent även om handen ersatts av rösten, i många fall mer träffsäker och skarpsinnig än de ledare man kunde läsa i hans tidningar. Ibland blev han motsagd av någon kund eller någon som bara råkade gå förbi. Men också en sådan personlighet bidrog på sitt speciella sätt till det offentliga samtalet och till att göra stadens torg och parker till - bokstavligen - mötesplatser. Idag är samma offentliga rum belamrat med allsköns aktiviteter, huvudsakligen av kommersiell natur. Jag har ibland svårigheter att känna igen Stockholms torg och parker från förr; och det rör sig inte om enstaka företeelser. Samtidigt fortskrider denna utveckling så att själva framtiden kan verka vara intecknad: när nya bostadsområden byggs har det redan förkrympta offentliga rummet helt underordnats kommersiella intressen; antikens agora hade visserligen även den plats för kommers, men dagens köpcentra eller gallerior har helt tappat bort de politiska och religiösa aspekter som ändå var de viktigaste för de gamla grekerna.

Dagens kyrkor - och kyrkbacke - är numera avfolkade och tomma eller blir uthyrda till andra aktiviteter som bara sällan har direkt med det offentliga samtalet att göra. Biblioteken finns fortfarande som ett slags oaser i denna öken: men för en tynande tillvaro med allt mindre resurser, oaser som inte så mycket utmärker sig genom att låna ut böcker till allmänheten utan till att skänka bort dem därför att det har blivit för dyrt att ha dem stående i hyllorna. Men även om det moderna livets kommersialisering är huvudorsaken till det förminskade offentliga rummet måste också det moderna informationssamhället bära en stor del av ansvaret för vad som hänt. Visst - man kan hävda att ökade möjligheter till information också ger ökade möjligheter till utbyte av åsikter och dialog. Fast våra "sociala medier" erbjuder en närvaro utan fysik, en bokstavligen icke påtaglig närvaro som gör att varje sådant möte äger rum i ett virtuellt rum (vad som brukar kallas cyberspace).

Människor möts helt enkelt inte längre som förr. Och skulle de ändå göra det utväxlar de inte längre några ord med varandra: personen bredvid mig på bussen eller i tunnelbanan är helt uppslukad av sin egen värld, upptagen med att avläsa eller knappa in något meddelande på sin mobiltelefon. En sådan person är i social mening kanske inte en autist - men han befinner sig någon annstans än där han rent fysiskt råkar befinna sig. Han ser mig inte ens; än mindre det Stockholm som bussen, linje 2, tar sig fram igenom från Ynglingagatan i Vasastan till Sofia på Söder. Och genom att virtuellt vara någon annanstans än där han faktiskt råkar befinna sig, händer det ofta att han - ofrivilligt får man hoppas - skräpar ner vårt gemensamma offentliga rum genom att med hög röst tala med någon annan person som befinner sig gud vet var. Dagens offentliga rum är fullt med sådant verbalt skräp. Men Gud nåde den som med en försiktig anmärkning skulle våga sig på att sopa ut det.

Kanske täcker ett begrepp som "atomisering" bättre än "autism" vad som händer i det moderna samhället. Individualism tycks vara dess allmänt omfattade överideologi; varje människa blir så till sin egen ö. Men vad ska sedan hålla ett sådant samhälle eller en sådan arkipelag samman? Ett rum där allt fler individer definierar sitt eget "jag" med ett allt större omland och med allt mindre plats för andra eller för det gemensamma offentliga? Åtminstone i Stockholm verkar sådana moderna "jag" anse sig ha fler rättigheter än skyldigheter: på bussen reser sig inte längre de unga för de äldre och det tycks ha blivit regel att man sätter sig på gångplatsen, som vore man på flyget och hade bokat den, och lämnar den fria platsen innanför tom.

Bagateller? En inte längre ung mans klagan? Kanske. Men häromdagen reste jag med 2:ans buss förbi Kungsträdgården där jag plötsligt ser hur en person slår ner en annan. Bussen far vidare och jag vet inte vad som sedan händer. Men hade den nerslagne blivit skadad eller kanske ihjälslagen hade jag varit det enda vittnet: runt omkring mig var de andra passagerarna upptagna med att vara någon helt annanstans.

 

   

Maailman turvallisin kieli

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Johanna Korhonen

Fredag, 21 Februari 2014 11:05


Saanko halata sinua? Får jag krama dig? Olin torstaina 20. helmikuuta eduskunnassa halaamassa kansanedustajia. Toimittajakollegani Jeanette Östman ja minä saimme halata liki viittätoista edustajaa ja samalla lahjoittaa heille toimittamamme tuoreen kirjan "Kaikella rakkaudella" - "Klartext (med all respekt)". Kirjassa seksuaali- ja sukupuolivähemmistöihin kuuluvat ihmiset kirjoittavat asioistaan itse, ja halusimme kohdata kansanedustajia ennen avioliittolakikeskustelua.

Yksi hankkeemme hauskoista puolista oli johdonmukainen kaksikielisyys alusta loppuun. Kirja julkaistiin samana päivänä kummallakin kotimaisella, kustantajina Jasilti ja Into Kustannus, jotka kykenivat luontevaan kaksikieliseen yhteistyöhön.

Jeanette ja minä suunnittelimme hanketta ensimmäisen kerran pari vuottta sitten Cafe Strindbergissä Helsingissä. Tilasimme jotain tyyliin "en kopp te, och en liten kaffe, tack". Tarjoilija katsoi meitä hämmästyneenä ja sanoi: "Excuse me?"

Puhuimme ja kirjoitimme keskenämme etupäässä ruotsia, koska minä osaan sitä huonommin kuin Jeanette suomea. Tarvitsen siis enemmän harjoitusta ja olen kiitollinen joka kerta, kun joku ruotsinkielinen suostuu puhumaan ruotsia. Usein tämä vaatii taivuttelua. Jeanette suostui heti.

Osaan ruotsia 70-prosenttisesti: Ymmärrän käytännössä suunnilleen kaiken (siitä tulee se 49 prosenttiyksikköä), mutta itse puhuessani olen tietysti paljon kömpelömpi kuin kukaan äidinkielellään. Olen ajatellut, että tämä ei suuresti haittaa: suomenruotsi on suomenkieliselle maailman turvallisin opiskeltu kieli Suomessa puhuttavaksi, koska keskustelukumppani yleensä osaa myös suomea, joka voidaan tietysti ottaa käyttöön hätätilanteessa. Mitään suuronnettomuutta ei siis pääse syntymään, sen osaavat kaikki paikalla olijat ennaltaehkäistä.

Työssäni journalistiopiskelijoiden opettajana sanon usein, että kursseillani saa palauttaa harjoitustyöt myös ruotsiksi. Aina silloin tällöin ilmaantuukin joku, joka nimenomaan haluaa parantaa ruotsintaitojaan. Viimeksi ruotsiaan halusi harjoittaa suomenkielinen opiskelija, jolla oli kaksikielinen puoliso.

Kirjahankkeemme alkuperäinen idea oli, että tekstit, joista osa oli suomeksi ja osa ruotsiksi kirjoitettuja, julkaistaan samassa kirjassa sellaisinaan. Tälle kustantajat pudistivat päätään: semmoista kirjaa ei kukaan osta. Päädyimme kääntäjien apuun ja kahteen rinnakkaisversioon.

Kansanedustajien halaustilaisuus oli kaksikielinen: mitään ei käännetty, mutta kaikki ymmärsivät. Ruotsinkieliset, niin kansanedustajat kuin muutkin, vaihtavat turhan usein kohteliaasti suomeksi, kun pelkäävät, että keskustelu muuten hyytyy. Tällöin me suomenkieliset emme saa sitä kaipaamaamme harjoitusta. Kuka voisi osata kieltä, jota ei edes saa kuulla?

Kielten eristämisen ja puhdasoppisen täydellisyyden sijaan suosittelen kaikille iloista puutteellisuutta: kukin viestii sen mitä osaa myös toisella kotimaisella - ja suostuu kuuntelemaan omaa äidinkieltään vajavaisestikin puhuttuna. Kökköruotsi ja tönkkösuomi ovat kauniita kieliä.

 

   

Från mitt kafébord i Wien XXII

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Fredag, 3 Januari 2014 10:20

Vilket är egentligen det viktigaste av den franska revolutionens tre slagord: frihet, jämlikhet, broderskap? Ja, jag vet. Det lönar sig föga att bryta loss ett enda; alla tre står i ett inbördes sammanhang (och i en strikt, fixerad ordningsföljd) så att de först tillsammans blir till något utöver vad de var och en för sig är.

Men om vi ändå skulle få välja spontant och känslomässigt? Jag tror att de allra flesta av oss skulle välja friheten. Och kanske inte bara därför att den är mer ursprunglig och grundläggande än de andra utan också därför att friheten är långt mer konkret än abstrakt.

För att förstå det behöver man inte ha suttit i cell. När kommunismen nästan över en natt försvann i Östeuropa var av allt det nya just friheten det första invånarna där kunde - och ville - använda sig av. De lämnade sitt land, gav sig ut över en gräns för att se och uppleva något de aldrig sett eller upplevt förut, återvände sedan till varifrån de kommit.

Med kommunismens fall var gränsen inte längre en ogenomtränglig mur. Men idag har vi glömt hur det för inte alls särskilt länge sedan var och vilka begränsningar (sic) halva Europa tvingades leva med. Men jag har inte glömt, kanske därför att jag som korrespondent i Östeuropa från den andra sidan hade att göra med muren eller vad Winston Churchill döpte till järnridån.

Det är ingen överdrift att säga att denna konfrontation präglat mig för livet. Ännu idag väcks mina gamla reflexer av skuld när jag fastnar på någon av de få gränser i Europa där man fortfarande insisterar på att något ska kontrolleras eller deklareras. Förr var man alltid skyldig på förhand: för att ha med sig mer valuta än man deklarerade, för att till vänner smuggla in en eller annan bok som var förbjuden, för att inte ha den ena eller andra stämpeln.

Själva yrket, tullare eller gränspolis (eller var det uniformen?), verkade väcka mångas sämsta sidor och attrahera personer med tendenser till översitteri och paragrafrytteri. Gränskontroller gav mig därför inte bara känslan av att göra mig skyldig till något utan försatte mig dessutom i ett lätt depressivt tillstånd. Och så sker alltså fortfarande när jag reser över en gräns där jag inte längre behöver stanna och den uniformerade personalen är borta: ett slags pavlovsk reflex, gissar jag. Ändå var det allra värsta inte den polisiära undersökningen, schikanerna eller tidsförlusten, utan den orubbliga övertygelsen att alltsammans var fullkomligt överflödigt och meningslöst, att varje sådan gränskontrolls bokföring inte resulterade i någon som helst balans mellan uppdagade, allvarliga lagöverträdelser och det missmod, den förtvivlan eller vrede som detta förfarande under så lång tid förde med sig.

Nu slipper vi denna procedur; i alla fall de av oss som bor inom den Europeiska Unionen. Men glädjer det någon? Är det något som gör oss till övertygade européer? Jag betvivlar det starkt. Vi som borde minnas hur det var har nästan alla glömt och de som är för unga för att minnas är inte ett dugg intresserade utan tar de försvunna gränskontrollerna som något självklart, som hade de aldrig funnits. I värsta fall kan det till och med hända att den resefrihet som för bara drygt tjugofem år sedan sågs som den största landvinningen i ett Europa utan kommunism snarare blivit till något att irritera sig på.

Jag tänker på de tiggare, huvudsakligen romer från Rumänien och Bulgarien, som upptäckt att det är avsevärt mycket mer lönsamt att tigga i Stockholm, Berlin eller Wien än i Bukarest eller Sofia; till och med svenska landsortsstäder har visat sig vara tidigare försummade inkomstkällor. I Stockholm hittar man dem överallt i centrum sittande på en filt med en pappmugg framför sig, ofta på Centralstationen eller utanför Systembolagets butiker. I Wien finns de i eller i närheten av tunnelbanan; i centrum, innanför Ringstrasse, tror jag att polisen har order att köra iväg dem, sannolikt därför att de antas störa den för Österrike så viktiga turistnäringen. Wienarna tar deras närvaro med fatalistiskt jämnmod, stockholmarna med medkänsla över så mycket fattigdom och ofta med dåligt samvete över att inte varje gång lägga något i pappmuggen.

Men hur länge till? Vad som ibland kallas (och kanske är) en "tyst majoritet" är inte lika tolerant. Visst, den fria rörligheten inom EU bör självfallet gälla alla. Men så här var det ju inte tänkt: den fria rörelsen över gränserna är till för dig och mig och i princip vilken Svensson som helst, också en utländsk sådan, dock inte för en romsk befolkning som visserligen är rumänska eller bulgariska medborgare från länder som är medlemmar i EU, men som ägnar sig åt systematiskt bettleri och inte har några ordnade bostadsförhållanden under de månader i sträck de uppehåller sig i en stad som till exempel Stockholm. En sådan rörelsefrihet vore att missbruka de gränserna som inte längre spärrar ute.

Och den "tysta majroiteten" är inte så tyst längre. Medan man i Frankrike river romernas läger och i Storbritannien övervägar att införa regler som begränsar deras möjligheter att behandla London som de redan behandlar Stockholm eller Wien, tvingas en Europavän som undertecknad att allt oftare försvara denna resefrihet mot kritiker som skriver den på EU:s minuskonto.

Arma Europa! Inte ens det kanske finaste som åstadkommits inom den europeiska storfamiljen under senare år har man lyckats sälja till européerna som en succé. Och om det inte ens går med friheten så har man goda skäl att vara bekymrad för framtiden.

Richard Swartz

 

   

När världen rasar samman

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Mikael Carpelan

Fredag, 27 December 2013 19:35

"Bedrövlig! Kampen om den liberala kandidaturen till ordförande för EU-kommissionen är bedrövlig. Med den position Olli Rehn har bör han fortsätta till det bittra slutet i annat fall kan han under kampanjens gång råka i en besvärlig intressekonflikt".

Sylvie Goulard ger inga stilpoäng åt Olli Rehn. När Unionen från alla håll är under hot måste det ske mobilisering. Bäste man vid rodret. Procedurerna är inte så viktiga. Det gäller att slåss, mot protektionism, absurda ekonomiska program och farliga värderingar. Populismspöket är inget att leka med. Det ställer krav på enighet och målmedvetenhet.

Sylvie Goulard är inte riktigt vem som helst. Bland de europaparlamentariker som sitter sin första mandatperiod hör hon till de mest aktade och inflytelserika. Hon är skarp och målmedveten, jurist och statsvetare från Frankrikes elitskolor, med karriär i såväl utrikesministeriet som tankesmedjor. Hon har också varit rådgivare åt Romano Prodi då han var Kommissionsordförande och med Mario Monti författat "Om demokratin i Europa".

Som parlamentariker och medlem av det mycket inflytelserika ekonomi- och monetära utskottet har Goulard intimt följt med och aktivt deltagit i ansträngningarna att lösa den kris vi ännu länge kommer att känna verkningarna av. Vad Sylvie Goulard säger lyssnar man till, och man läser hennes texter.

Hennes senaste bok är en polemisk pamflett som bär den typiskt franska titeln: "L'Europe: amour ou chambre à part?" (ungefär: Europa, en kärleksaffär eller skilda sovrum). En förlagstext skulle beskriva den som "en svidande vidräknin med den politik som har förts - och förs - i Europa". Hon angriper inte från höger, med nationalistiska förtecken. Hon anfaller inte från vänster, med antikapitalistiska slagord. Hon beivrar systemet inifrån, för sveket, inkompetensen, kortsyntheten och ansvarslösheten.

Hon anklagar stats- och regeringscheferna i Europa för tyranni, för att ha roffa åt sig en makt som inte tillkommer dem. Ingenstans i EU-fördragen står det, skriver Goulard, att en nationell ledare skulle ha beslutsmakt över ett grannland. Lika lite existerar en "gemensam utrikes- och säkerhetspolitik" som att EU-parlamentet skulle ha de
befogenheter som borde tillkomma en verklig folkförsamling.

Finansministrarnas ekofinråd och Eurogrupp utövar sin makt i skydd av protokollösa "frukostar" och "informella" möten. De förklarar sig vara undantagna ansvar och redovisningsskyldighet, dundrar Goulard och citerar den nybakte ordföranden för Eurogruppen, holländaren Jeroen Dijsselbloem som säger sig vara endast sitt eget lands parlament svarsskyldig.Som kuddor som ser tågen tuffa förbi får de föraktade mepparna på avstånd följa Europeiska rådets möten.

Visst är detta tyranni, ledarnas ansvarslöshet, fortsätter Goulard som påpekar att dessa märkliga påfund inte mycket att göra med de tankar på vilka Europas enande ursprungligen grundade sig. Det var ett Europa vars raison d'être var förbrödringen mellan Frankrike och Tyskland, de eviga fienderna. Men det var också Angela Merkel som lät stryka begreppet "Europeisk gemenskap" ur Lissabonfördraget och det är Angela Merkel som främst drivit på mellanstatligheten. Det är främst Angela Merkel som försvagat Kommissionen till det viljelösa bihang det i dag är.

Europa dör, skriver Goulard. Inför våra ögon dräps Europa med medelmåttighet och nationalism som vapen. Det är eliterna, de nationella ledarna, som river ned det de påstår sig resa, som skiljer på det de påstår sig ena. De talar om kärlek men sover i skilda kammare.

Den i nordiska ögon smått svulstiga texten tillhör fransk kultur i allmänhet och fransk essäistik i synnerhet. Den skall inte dölja den sakliga kritik Goulard vill framföra. Hon säger att våra ledare falskeligen påstår sig ha kontroll över läget, att de har nycklarna till lösningen, att de vet hur slipstenen skall dras. De har fel, säger Goulard.

Den franska författningen säger att republikens president är garant för det nationella oberoendet. Men, frågar Goulard, ingen säger vem som ansvarar för nationens beroendeförhållanden? Oberoendet, självständigheten, är i hög grad ett förlegat koncept, säger hon. Vi har Euron, kapitalströmmarna är globala, amerikanska NSC övervakar oss vare sig vi vill det eller inte och migrationsrörelserna går inte att stoppas, för att bara nämna några exempel. Det skadade inte med ett uns av intellektuell hederlighet. Det vore mera trovärdigt, säger Goulard bittert.

Andra exempel: presidentvalskampanjen i fjol. François Hollande lovade omförhandla europakten från 2011. Hur skulle han ha kunnat det? utropar Goulard. Det kan ingen ensamt göra! Nicolas Sarkozy ville sätta Schengenfördraget på undantag. Men det hade inneburit gränskontroller utanför Strasbourg över floden Rhen! Förstår han alls vilka folkrörelserna är i Europa? frågar Goulard och tillägger: "Och min kandidat, François Bayrou? Han uppmanade att köpa franskt och förnekade därmed den inre marknaden".

Det låga deltagandet i europavalen är en direkt följd av partiernas kandidatnomineringar, anser Goulard. När de väljer idioter, folk som spelat ut sin roll, latmaskar är det inget under att folk inte röstar. När duglighet inte spelar någon roll finns det inte förutsättningar för en övernationell demokrati. "Själv kommer jag förmodligen att lämnas på vägkanten", säger Goulard uppgivet. "Systemet i så många länder, inte Finland, med slutna listor ger partierna makt att avgöra vem som väljs

och vem som faller igenom. Vi har haft utmärkta parlamentariker som inte fått förnyat förtroende - hos partiledningarna".

Men det är inte enbart i Parlamentet folk inte är sin uppgift mogna, fnyser Goulard. När det finns ministrar som säger vad som helst är det inte märkligt att den stora allmänheten är förvirrad. Ta frågan om romerna i Frankrike. Bulgariens och Rumäniens medlemskap i Schengen påstås vara ett hot. Då vet man inte vad man talar om.

Rörelsefriheten är en sak och Schengen en annan. Övergångsperioder för arbetssökande är inte samma sak som turisternas fria rörlighet. Det är en sillsallad utan like och den är helt chockerande, säger Goulard och tillägger:
åtminstone i Frankrike har man inte gett europeiska frågor det utrymme de förtjänar.

Etablissemanget struntar i sin plikt att förklara och informera och lämnar folk i den okunskap som är alla spökens grogrund. På franska säger man: den som sår vind skördar storm. Skördetider blir det i maj.

"Jag är inte frustrerad. Jag är förbannad. Jag har gjort saker i parlamentet jag inte behöver skämmas för. Det är en sann ilska jag känner över att någonting viktigt håller på att slösas bort. Vi har ansvar för det som har byggts upp och som borde överlämnas till kommande generationer. Men jag tvekar. Är det längre någon mening för mig att ställa upp..."

 

   

Bestämmer staten över språket?

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Fredag, 20 December 2013 23:10

"Svenskar är vi icke längre, ryssar vill vi icke bli, låt oss alltså bli finnar". Den devisen tillskrivs universitetsmannen och publicisten Adolf Ivar Arwidsson och har gjort honom känd för eftervärlden, åtminstone i Finland (i Sverige tycks den inte nämnas i levnadsteckningar, som i alla fall berättar om hans "manliga försvar för finnarnas språkliga rättigheter").

Både Arwidsson och Johan Wilhelm Snellman, den som med tiden skulle omsätta Arwidssons paroll i praktiken, var ju båda svenskspråkiga, men för dem handlade det inte om språket utan om nationen, om att bygga upp nationen Finland. I Åbo Morgonblad publicerade Arwidsson 1821 artikelserien "Finska språket såsom nationalspråk" som speglade en radikalt fennomansk syn på språkfrågan.

Frågor kring språk och nation och stat har alltså diskuterats hos oss i 200 år. Det är inget nytt när en del sannfinnar och andra vill förändra förhållandet mellan språk och stat så att Finland blir enspråkigt.

En stat-ett språk är en formel som förts speciellt långt i Turkiet, där utgångspunkten är staten och medborgarna förutsätts uppfylla statens krav. Det kommer tydligt fram i § 66 i den gällande grundlagen av 1982, skriven på de dåvarande kuppgeneralernas villkor: "Var och en som är bunden till den turkiska staten genom medborgarskapets band är turk". Det borde ju betyda att alla medborgare är likvärdiga, oberoende av etnisk-kulturell eller religiös bakgrund. Så är det som känt inte i verkligheten. Snarare är det en instruktion om att varje medborgare ska uppleva och uppföra sig som en turk.

Redan grundlagens företal, som är så heligt att det inte kan ändras, talar om "turkiskhetens historiska och moraliska värden" och om "turkarnas nationella intressen och deras existens". Också övrig lagstiftning och lagskipning har utgått, inte från alla medborgare, utan snarare från "riktiga" turkar. Det har uteslutit de greker och armenier, som inte fördrivits, och framför allt kurderna, som myndigheterna försökt påverka genom de jättelika skyltarna speciellt i östra och sydöstra Turkiet med Kemal Atatürk-citatet "Lycklig den som kan säga: Jag är en turk". De har nu i långsam takt börjat försvinna.

Denna höst upphörde man också med den trohetsed som varje elev i de grundläggande skolorna tvingats avlägga varje morgon sedan början av 30-talet: "Jag är turk. Jag står för rättvisa. Jag gör inte fel./.../ Mitt liv är en gåva till det turkiska landet." Beslutet väckte skarpa reaktioner hos den nationalistiska oppositionen, som anklagade regeringen för att splittra landet.

Samma skarpa kritik riktar högerpartiet MHP mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans strävanden att nå fram till en lösning på den kurdiska frågan, landets största problem. Här är språkfrågan central. Ännu för inte så länge sedan var det förbjudet att tala kurdiska utanför hemmen. Nu har kurdiskan (närmast kurmandji, men i vissa områden zaza) stegvis blivit "laglig", en kurdisk TV-kanal har startats och undervisning i kurdiska som frivilligt ämne tillåtits.

Nu gäller striden undervisning på kurdiska, och den striden har varit hätsk. För kurderna är detta det mest centrala kravet, för Turkiets nationalister ett hot mot landets enhet. För dem är sambandet mellan medborgarskap och språk klart. "Turkiet för turkarna" står det varje dag på paradsidan i landets viktigaste tidning Hürriyet.

Metin Heper, tongivande kemalistisk statsvetare, talar i en färsk intervju om primär och sekundär identitet och betonar att kurderna i första hand ska uppfatta sig som medborgare i republiken Turkiet. Det innebär att de för att kunna leva ett anständigt liv ska kunna tala det officiella språket, turkiska. Därför måste de få sin utbildning på turkiska. Om de sedan kan uttrycka sig också på kurdiska är det positivt.

Språkfrågan kommer att vara ett konfliktämne i Turkiet ännu länge. Det är inte märkvärdigt med tanke på att republiken byggdes på basen av nationen och därmed språket. Men också andra länder i regionen delas inte bara av religion utan också av nation och språk. Iran med sin stolta persiska historia är i dag inte så persiskt som man skulle tro: bara hälften av befolkningen är perser, medanen tredjedel är azerer (t.o.m. Khomeini var azer). De är till stor del rätt integrerade, men nu har aktivister börjat kräva sin rätt.

I Indien har språkfrågan en helt annan karaktär. Hindi och engelska är landets officiella språk, men det finns omkring 140 språk i landet. Engelskan ersatte persiskan som officiellt språk år 1837. Den talas nu av 3-4 % av indierna, men de bildar en intellektuell elit och engelskans betydelse kommer säkert att växa stadigt. Man har i årtionden diskuterat frågan om nationalspråk, utan resultat. Hindi är populärt i norra Indien, men språket väcker negativa känslor i de södra delstaterna.

Någon självklar koppling mellan språk och nation och medborgarskap finns alltså inte. Den turkiska modellen med ett starkt och ideologiskt betingat band borde närmast fungera som ett avskräckande exempel.

 

   

Perheestä politiikkaan

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Johanna Korhonen

Fredag, 29 November 2013 15:31

Voi ei! Tämäkin vielä! "Ruotsinkielisten parisuhteet onnellisempia kuin suomenkielisten", lehtiotsikko kertoi Väestöliiton tutkimusta siteeraten. Ruotsinkielisistä 60 prosenttia ja suomenkielisistä 40 prosenttia kertoi olevansa puolisoonsa "erittäin tyytyväisiä". Ruotsinkielisen todennäköisyys erota puolisosta oli 40 prosenttia alhaisempi kuin suomenkielisen.

Minua ei nyt kauhistuta se, että ruotsinkielisillä pareilla menee noin hyvin, vaan se, että suomenkielisillä ei mene. Perhe-elämän vastoinkäymiset eivät nimittäin ole pelkkiä yksityisasioita. Ne heijastuvat koko yhteiskuntaan - seuraavaksi kevään eurovaalien tuloksiin.

Kuulostaako sekopäiseltä? Olin lokakuussa Berliinissä seminaarissa, jossa pohdittiin populististen ääri- ja protestiliikkeiden suosion syitä. Yhdeksi syyksi tutkijat ja journalistit useasta Euroopan maasta hahmottivat perherakenteiden muutosta. Mitä enemmän ihmiset tuntevat turvattomuutta ja pettymystä perhe-elämässä, sitä enemmän he hakevat kanavaa yleiselle protestille ja uutta yhteisöä, vaikka löyhääkin, jostain intomielisestä porukasta.

Selkokielellä: kun mies jää erossa yksin, hän menee lähibaariin tai nettiin. Lähibaarissa on vastaavassa tilanteessa olevia kohtalotovereita, joiden kanssa selaillaan nuhjuista iltapäivälehteä ja keskustellaan siitä, miten pielessä koko yhteiskunta onkaan - herratkin huolehtivat vain omista eduistaan, ja akat, ne näiden miesten entiset vaimot, ovat kiinnostuneita vain omasta hyvinvoinnistaan. Ja sossuämmät hyysäävät akkoja miesten kustannuksella.

Netissä tämä sama keskustelu syttyy vielä nopeammin kuin baarissa, ja samanhenkisten keskustelukumppanien määrä on moninkertainen.

Useassa Euroopan maassa, kuten Ranskassa, Puolassa ja Britanniassa, populistinen puolue hakee virtaa nostalgiasta. Ennen kaikki oli hyvin, myös ja ennen kaikkea perhe: mies oli mies ja vaimo oli vaimo, ja kullatuissa muistoissa se vaimo oli miehelle alamainen ja päivällinen odotti aina valmiina. Esimerkiksi Puolassa modernisaatio on nyt nopeaa, ja tämä näkyy perherakenteiden muutoksina. Kun ihmiset kokevat, ettei oman perheenkään pysyvyyteen voi enää luottaa, he hakevat turvaa yksiviivaisista, menneisyyden perhearvoja vaalivista poliittisista liikkeistä, puolalainen tutkija sanoi.

Ei ole sattumaa, että Timo Soini puhuu mielellään "perinteisistä perhearvoista". Juuri niitä monet hänen kannattajansa kipeimmin kaipaavat, koska ovat juuri ne menettäneet tai menettämäisillään. Poliitikoilla vain ei ole valtaa säätää lakia, että kaikkien perheiden on oltava onnellisia ja parien pysyttävä yhdessä.

Perussuomalaiset on miesten puolue, ja suomenkielisten. Puolueen nettisivuilla on tekstiä englanniksi, mutta ei ruotsiksi. Porvoossa on kuulemma jopa useita ruotsinkielisiä perussuomalaisia, mutta tätä en usko ennen kuin näen.

Perussuomalaisiin mahtuu perheensä menettäneitä suomenkielisiä miehiä vielä paljon. Ruotsinkieliset eivät kai tarvitse vastaavaa protestikanavaa, jos he saavat pitää perheensäkin suomenkielisiä todennäköisemmin, niin kuin Väestöliitto uumoilee.

Mistä ruotsinkielisten parien suurempi onnellisuus muuten johtuu? Tuskin kielestä sentään. Ratkaisevaa oli Väestöliiton mukaan asuinpaikka: tutkimukseen osuneet ruotsinkieliset asuivat usein maalla ja viettivät leppoisaa perheaikaa enemmän kuin kiireiset kaupunkilaiset. Toinen selitys voi olla se, että ruotsinkielisten sosiaaliset verkostot toimivat usein hyvin - perhe-elämää jaksaa tunnetusti paremmin, kun näkee välillä muitakin ihmisiä.

Rauhallisen kotielämän ja vilkkaan sosiaalisen elämän yhdistelmä auttaa pitämään perheen koossa. Perhe taas tuottaa turvaa ja vähentää tarvetta vihata ja protestoida. Äänestyskopissakin.

 

   

Globaliseringen tystar svenska rum

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Gästen

Fredag, 15 November 2013 11:43

I veckans gästkolumn skriver journalisten Henrik Helenius om globaliseringens konsekvenser för bruksorter i Svenskfinland:

Nu känns följderna av globaliseringen av också i Svenskfinland. När den ena fabriken efter den andra stänger och avskedar folk tystnar även många av de finlandssvenska industriarbetarnas rum. Kanske för alltid.

Metallarbetarförbundet arrangerar varje år svenskspråkiga rådplägningsdagar där metallare från hela Svenskfinland möts. Under 1980-talet var det den starka tron på ständig tillväxt och ökat välstånd som präglade stämningarna på rådplägningsdagarna. Ekonomiska resurser fanns för ett bra och jämlikt samhälle med utbildning och sjukvård för alla. Vid årets rådplägningsdagar var framtidstron definitivt borta. I stället känner metallarbetarna oberoende av modersmål en stark oro för vad som komma skall. Bilden domineras idag av nedläggningar och samarbetsförhandlingar över hela linjen, vissa ljusglimtar till trots.

Man talar ofta om de svenska rummen i Finland. Nina Wessberg som är svenskspråkig organisationsombudsman vid Metallarbetarförbundet har ställt den berättigade frågan vad som sker när de finlandssvenska industriarbetarnas rum tystnar. Den gamla sociala gemenskapen slås sönder, arbetarnas traditionella fackliga, politiska och andra lokalavdelningar läggs ner, medan krympande skatteintäkter sätter hela det ekonomiska fundament som välfärdssamhället vilar på i gungning.

Sommaren 2012 drabbades Svenskfinland av två verkligt hårda smällar när FNsteel i både Dalsbruk och Koverhar gjorde konkurs och flera hundra arbetstagare över natt blev utan jobb. Bara för en kort tid sedan kom två nya smällar. Ingå kolkraftverk läggs snart ner och åttio får gå. I Jakobstad stänger Componenta sitt gjuteri och likaså åttio blir utan arbete.

I Arbetarbladet, numera nättidningen www.arbetarbladet.fi har två metallarbetare i Svenskfinland nyligen vittnat om hur det känns när konkursen slår till. Familjer måste strama åt ordentligt, butiker stänger och skolor upphör allt medan kommunerna tvingas till allt mer omfattande nedskärningar. Kirsi Nylund var arbetarskyddsfullmäktig vid FNsteel i Koverhar där man tillverkat billets när chockbeskedet om konkursen kom den 12 juli 2012. Exakt 263 arbetstagare var plötsligt utan jobb. Trots att många av dem hittat nytt arbete eller går på sysselsättningskurser är hundra fortfarande arbetslösa. Kirsi Nylund berättade att många uppmanats bli företagare. Problemet är bara det att alla inte har den förmåga som krävs för att komma på en företagsidé. Hon konstaterade också att ingen mera tror att metallindustrin i Koverhar någonsin återuppstår. Inom tvåspråkiga Koverhars metallarbetarfackavdelning nr 100 diskuterar man därför en eventuell nedläggning av verksamheten.

Jarl Karlberg, metallarbetare från Dalsbruk, blev arbetslös samma dag som Kirsi Nylund när FNsteel i Dalsbruk lade ner sin produktion av järntråd. Där blev 170 utan jobb. Spåren förskräcker. Butikerna i Dalsbruk stänger antingen helt eller håller enbart sommaröppet under semestersäsongen, skatteintäkterna minskar drastigt i Kimitoöns kommun och nu undrar många vad som ska ske nästa år. Dalsbruks metallarbetarfackavdelning nr 54 var en gång en en livaktig organisation med sina av partipolitiska orsaker förr rätt så stormiga möten i Folkets hus i Dalsbruk. Risken finns för att också detta svenskspråkiga rum snart tystnar.

Både Kirsi Nylund och Jarl Karlberg kunde peka ut boven i dramat, nämligen globaliseringen och den stenhårda internationella konkurrensen inom stålbranschen. Framförallt Kina har med sina lägre lönekostnader, billigare material och satsningar på specialstål bidragit till att FNsteel slogs ut. När vi i Dalsbruk körde med tung brännolja hade kineserna naturgas, konstaterade Karlberg resignerat.

Inom den finländska Utvecklingscentralen för teknologi och innovationer, Tekes, har en arbetsgrupp med Konechefen Matti Alahuhta i spetsen grunnat på globaliseringen. Slutsatserna är ganska entydiga. Länder som Kina, Indien, Indonesien, Thailand, Vietnam, Malaysia ,Brasilien och Argentina växer så det knakar. Här talar man om en tillväxttakt på mellan fem och tio procent. Dessutom är det inte fråga om några tillfälliga konjunkturfenomen utan om grundläggande globala förskjutningar i världsekonomin som leder till strukturella kriser av den typ som drabbat bland annat Dalsbruk och Koverhar. De industriella arbetsplatser Finland förlorat har med största sannolikhet försvunnit för alltid. Precis som Kirsi Nylund trodde om Koverhar.

Jag hade ifjol möjlighet att bekanta mig med dagens framgångsrika industri i Indonesien där tillväxten är sex procent. Det indonesiska metallarbetarförbundet hade gjort upp ett digert program med flera arbetsplatsbesök. I regionen Bekasi utanför huvudstaden Jakarta finns sju stora industriområden. Här råder ingen brist på vare sig optimism eller framtidstro. Toppmoderna fabriker som bland annat tillverkar bildelar, motorcyklar, vanliga cyklar, kameror och komponenter har i snabb takt vuxit fram. Rena och snygga arbetsplatser där arbetstagarnas kunnande tas till vara av företagen ger konkurrenskraftiga produkter som säljer bra både för export och hemmamarknader. Här upplevs inte fackföreningarna som en besvärlig motpart. Tvärtom har de fackliga verkstadsklubbarna fått ett stort ansvar för att sköta yrkesutbildning, arbetsintroduktion, hälsovård, bespisning och liknande på arbetsplatserna. Detta har i sin tur skapat en vi-anda som ytterligare stimulerar företagsverksamheten och konkurrensförmågan.

 

   

Sida 1 av 23