Kolumner

Äventyra inte våra medborgerliga rättigheter

Gästen

Måndag, 3 Januari 2011 10:52

I gästkolumnen betonar emeritusprofessor Christofer Cronström betydelsen av finlandssvenskarnas medborgerliga rättigheter och vikten av banden till övriga Norden.

"Idebatten om svenskan i Finland har man ganska ensidigt betonat att undervisningen i svenska i finska skolor behövs för att svenskspråkiga medborgare i Finland skall få tillgång till service på sitt modersmål. Ordet service är ändå litet malplacerat här, eftersom det faktiskt är fråga om medborgerliga rättigheter och inte "service".

Svenskspråkiga medborgare i Finland har grundlagsenlig rätt att vända sig till kommunala myndigheter på sitt modersmål i tvåspråkiga kommuner, och självfallet också i enspråkiga kommuner där svenska är ämbetsspråket. Begreppet tvåspråkig kommun definieras i lag. Till den lagstiftningen hör också att grunderna för den kommunala tvåspråkigheten i regel granskas med vissa tidsintervaller.

Statliga myndigheter i Finland är skyldiga att självmant bemöta svenskspråkiga medborgare på deras modersmål utan särskild anhållan eller uppmaning. För att allt det här skall kunna fungera behövs det tjänstemän som har kunskaper i svenska. Kraven är ganska måttliga, enligt den gällande språklagen krävs för sådana statliga tjänster där högskoleexamen är nödvändig att tjänsteinnehavaren har "nöjaktiga skriftliga och muntliga kunskaper" i svenska. Vad det här skall betyda specificeras närmare i förordningar och examensstadgar. I praktiken efterlevs dessa förordningar och examensstadgar inte alltid. För många kommunala och därmed jämförbara tjänster i tvåspråkiga kommuner är kraven på språkkunskap likartade som för statstjänstemän.

Svenskan behövs ingalunda i Finland enbart av den orsaken att man när lagen så kräver är skyldig att bereda finlandssvenskar möjlighet att umgås med myndigheter på svenska. För sådana finlandssvenskar som vuxit upp i urbana tvåspråkiga miljöer är det kanske inte av största vikt att använda svenska i alla sammanhang. Det finns å andra sidan en hel del finlandssvenskar, alltså svenskspråkiga medborgare i Finland, som kan ha svårigheter att komma till rätta enbart på finska. Frågan om hur man kan komma till rätta på andra språk än sitt modersmål är också beroende av sådana faktorer som exempelvis ålder och livssituation.

Finland är sedan nästan tusen år tillbaka en del av Norden, vilket bland annat innebär att Finland har ett liknande samhällsskick och lagstiftning som de övriga nordiska länderna Danmark, Island, Norge och Sverige. För att upprätthålla den nordiska gemenskapen på olika nivåer ända till den såkallade gräsrotsnivån är det önskvärt att det finns kunskap i svenska hos finska medborgare i allmänhet, och i synnerhet hos rikspolitiker och statliga tjänstemän i Finland. Som exempel kan nämnas förändringar i eller snarare försämringar av den såkallade nordiska välfärdsmodellen, som är aktuella i alla nordiska länder idag som ett resultat av yttre omständigheter som möjligen kan relateras till begreppet globalisering. Alla nordiska länder har likartade problem i detta avseende och det är naturligtvis viktigt att man kan lära sig av övriga nordiska grannländers sätt att behandla de förhandenvarande samhällsproblemen. Här spelar språkkunskap i svenska och föralldel också andra språk en stor roll.

Det finns naturligtvis också många andra samhällsområden med nordisk anknytning som fungerar bäst om man kan använda skandinaviska språk, eller i praktiken oftast svenska. Det här gäller också enskilda medborgare med finska som modersmål. Här kan den gemensamma nordiska arbetsmarknaden tjäna som exempel.

Skolundervisningen i svenska i finska skolor är av stor betydelse för Finlands framtid som en stat med två nationalspråk, finska och svenska. Undervisningen och examinationen i tjänstemannasvenska är likaså av mycket stor betydelse. Det är orealistiskt att förvänta sig att finskspråkiga medborgare i Finland i allmänhet skall låta sig entusiasmeras av att lära sig svenska för att kunna tillgodose svenskspråkigas medborgerliga rättigheter. Det finns ju faktiskt också andra goda skäl att lära sig svenska. Här har jag tagit fasta på den nordiska gemenskapen och praktisk nordism som fullgoda motiv för finskspråkiga att lära sig svenska i Finland. Om svenskan upphör att vara ett tvåspråkigt land med svenska som det andra nationalspråket innebär det en genomgripande förändring i samhällslivet. Ett avskaffande av svenskan som nationalspråk i Finland skulle högst sannolikt i det övriga norden uppfattas som en handgriplig demonstration av att Finland överhuvudtaget inte mera är intresserat av den nordiska gemenskapen. Det skulle innebära stora förluster också för det finskspråkiga Finland."

Märkelig debatt om skolsvenskan

Björn Månsson

Onsdag, 22 December 2010 14:51

Hur kan det ha gått så här snett? Osökt infinner sig den frågan i anledning av debatten för och emot den för alla elever gemensamma undervisningen i svenska i finska skolor - det kortord som används i sammanhanget vägrar jag ta i bruk.

Det märkliga är ju att denna debatt nu förs mellan finlandssvenskar i svenska tidningar i långt hörde grad än mellan finskspråkiga i finska tidningar. Varför ställer sig så många svenskspråkiga i kö strax efter sannfinländarna då det gäller att tala för en förändring?

Det är inte finlandssvenskarna som avgör läroplanerna i våra skolor. Varken i regering, riksdag eller bland folket har vi något majoritetsinflytande över besluten. Det är den finska majoriteten som beslutar hur den vill ha det.

Däremot har vi förstås möjligheter att bedriva opinionsbildning, och frågan är då i vilken riktning. Ska vi vara de första att tycka att det inte spelar någon större roll, att man lika gärna kan avstå från obligatoriet och se vad det leder till?

Är det vår uppgift att, som förre riksdagsmannen Ralf Friberg i De Äldres Råd i radions Slaget efter tolv häromdagen, hävda att fem procent inte kan tvinga 95 procent att läsa vårt språk? Som om det skulle handla om det. Det handlar om vad 95 procent själva beslutar.

Många tycks vara upprörda över att SFP-ordföranden Stefan Wallin kallade Geo Stenius & Co för "mysgubbar". På vilket sätt är det ordet så sårande?

Att mysa är ju något positivt, och gubbe kallas bland annat julens profana huvudperson hos oss. Jag uppfattade beskrivningen som ganska snäll: äldre män (i skrivande stund sällar sig Nils Torvalds till dem) som myser i sina trygga positioner utan att behöva fundera särskilt mycket över de samhälleliga konsekvenserna av sina åsiktsyttringar.

Låt oss för ett ögonblick ägna dessa konsekvenser en tanke eller två, i frågeform.

Ett slopat tvång skulle för svenskans del innebära en återgång till skolsystemet sådant det var innan grundskolan infördes. Då läste man nog svenska i finska läroverk, med sikte på studentexamen, men inte i folkskolorna. Kungstanken med grundskolan var ju att överbrygga den ojämlikheten: alla skulle få samma start eller åtminstone chans i livet. Allmänbildningen skulle vara lika för alla och bredare än tidigare.

Den tanken drevs inte minst av vänsterpartierna med socialdemokraterna i spetsen. För språkvalens del genomdrevs jämlikhetstanken dock närmast av den framsynte undervisningsministern Johannes Virolainen (c), med president Urho Kekkonen som bakgrundskraft.
Varför vill nu en del så kallade progressiva krafter för språkundervisningens del skrota grundskolans kungstanke?

Varför har inte valfrihetens och frivillighetens profeter låtit sig påverkas av hur det kan gå då elever i en viss ålder träffar val som de senare kan ha anledning att ångra? Pojkarnas svaga framgång särskilt i det klasslösa gymnasiet borde ju avskräcka, inte uppmuntra.

Och var blev alla teorier om mobilitet, både social och geografisk? Inbillar man sig att valet av svenska som tillvalsämne inte skulle ha något som helst samband med socioekonomisk bakgrund? Och varför utgår förespråkarna för ryska i stället för svenska vid östgränsen från att eleverna för hela livet stannar just i dessa gränstrakter?

Vilka blir de följande stegen om svenskan blir frivillig? Svenskan (respektive, märk väl, finskan) har ju redan slopats som obligatoriskt ämne i studentexamen, så på den punkten blir det "bara" ännu färre som väljer språket. Men kan man i fortsättningen förutsätta vissa kunskaper i svenska (respektive finska) av dem som avlägger högskoleexamen?

Och hur går det i så fall med kraven på svenska hos statliga tjänstemän och andra offentligt anställda i tvåspråkiga regioner?

Nu är ju svenskan inte obligatorisk primärt för att finlandssvenskarna ska få samhällsservice på sitt modersmål, utan snarare för att de finskspråkiga ska ha ett jämställt utgångsläge på en arbetsmarknad där svenskan näst finskan och engelskan är det viktigaste språket - men nog skulle också utsikterna att få jämställd språkservice drastiskt försämras.

Och på tal om de finskspråkigas utgångsläge på arbetsmarknaden: varför vill man med vett och vilja ge de svenskspråkiga, som ändå måste lära sig finska i detta land, ett privilegium? Jag misstänker förstås inte Geo Stenius, Ralf Friberg, Nicke Torvalds & Co för att ha detta dolda motiv, men det är en hisnande tanke att dessa en gång unga radikaler tycker att också den konsekvensen är helt ok.

Märk att jag här utgår ifrån att ett slopat obligatorium för svenskans del inte reciprokt skulle tillämpas på finskan i svenska skolor. Så skedde visserligen för studentexamens del - med olyckliga konsekvenser särskilt för en del pojkar på den österbottniska landsbygden. Men så mycket inkonsekvens skulle säkert förespråkarna av en frivillig svenska tillåta att finskan skulle förbli obligatorisk i svenska skolor.

Därmed, och även annars, är vi inne på den yttersta risken med frivillighetsivrandet: att de båda nationalspråkens juridiskt jämställda ställning i grundlagen på sikt är i fara.

Personligen är jag inte helt främmande för konstruktiva idéer om hur man kunde komma framåt i stälet för bakåt - jag har till exempel låtit mig fascineras av historikern Henrik Meinanders tanke på att man i studentexamen skulle ha ett grannspråk obligatoriskt: valbart svenska, ryska eller estniska. Själv skulle jag tillägga samiskan, som likt svenskan är både ett grann- och inhemskt språk.

P.S. I sin kolumn i Hbl 22.12 lyfter Nils Torvalds upp ett argument framför andra för en frivillig skolsvenska: de dåliga resultaten av den nuvarande, obligatoriska undervisningen. Det är ett ihåligt argument. Skulle någon argumentera på samma sätt om kunskaperna i matematik skulle visa sig vara dåliga? (Vilket de delvis faktiskt är.)

Det finns säkert skolor och svensklärare som sköter undervisningen med vänster hand, och inte får sina elever att intressera sig för svenskan, precis som man gjorde med undervisningen i ryska i Finland under tsartiden. Men det finns också skolor och lärare som lyckas entusiasmera sina elever att lära sig svenska. De måtte känna sig kränkta av all kritik.

Om undervisningsresultaten är svaga ska man förbättra de pedagofiska och didaktiska metoderna, läromedlen och lärarutbildningen, och ge projekt som Svenska nu en chans. Inte sträcka upp händerna och ge upp.

Sekularism som religion

Peter Lodenius

Fredag, 17 December 2010 08:59

På morgontidningens insändarsida läste jag ett inlägg av en lärare som övervägde att på nytt ansluta sig till kyrkan fast han är ateist. Det lät som en tvivelaktig idé - vill kyrkan verkligen ha sådana medlemmar? - men jag funderade ändå en smula på saken.

Hans bekymmer var att man i många skolor och daghem håller på att inskränka det religiösa inslaget i julfesterna, något som han såg som ett resultat av religionslösa kretsars offensiv. Men månne det inte snarare handlar om att ta hänsyn till invandrarbarn med annan religiös bakgrund, och sådan hänsyn får man väl ta.

Däremot har det på senare tid vuxit fram en militant ateism som jag har svårare att förstå, som reklamen på bussar om att det sannolikt inte finns någon Gud. Visst kan jag underteckna det, men varför basunera ut det? Kan folk inte få bli saliga på sin tro, eller otro? Har sekularismen blivit en ny religion?

När jag undrar detta tänker jag inte så mycket på Finland som på Turkiet. Där är sekularismen som känt, sedan Mustafa Kemal Atatürks tid, statsreligion, lika intolerant som många andra religioner. När jag kommit in på den hårda dragkampen i Turkiet mellan sekularister och muslimer blir folk ofta förvånade över att jag snarast ställer mig på den senare sidan. Det är inte så underligt.

Om finländare har vänner eller bekanta i Turkiet tillhör dessa oftast den sekulariserade, ganska europeiska eliten. Och har man inte bekanta utan det blir ett abstrakt val faller det naturligt på sekularisterna. Första gången jag vistades en lite längre tid i Istanbul var det naturligt för mig att söka upp sekularister, inte muslimer. Andra gången hälsade jag sedan på i både det stora sekularistiska och det stora muslimska tidningshuset. Mellan de båda besöken hade mängder av vatten flutit genom Bosporen. Det muslimska partiet AKP hade styrt Turkiet i flera år och moderniserat landet betydligt mer än de sekularistiska partierna som tidigare suttit i regeringen hade lyckats med.

Den parlamentariska oppositionen har envist motsatt sig alla reformer. Atatürks republikanska folkparti CHP, som representerar den gamla sekularistiska eliten, skulle helst se att landet på nytt blev som på 30-talet. Ledarnostalgin, med alla de tusentals statyerna av Atatürk, påminner om Leninkulten i Sovjetunionen. Ändå har partiet mestadels drivit samma linje som ytterhögerns MHP, men utan resultat.

Den utomparlamentariska oppositionen har varit mycket farligare. Försvarsmakten har sett sig som den främsta försvararen av Atatürks sekularism och har genomfört fyra kupper under de senaste 50 åren som den motiverat med att sekularismen varit hotad. Efter AKP:s makttillträde 2002 började generalerna ägna sig åt att planera kupper i parti och minut. De lyckades dock aldrig uppnå tillräcklig inbördes enighet för att kunnas slå till och så småningom började kupplanerna läcka ut. Något fel på uppfinningsrikedomen var det inte. Turkiska plan skulle sändas mot grekiska plan över Egeiska havet i avsikt att ett turkiskt plan skulle skjutas ned, till nöds av ett annat turkiskt plan, för att förorsaka en nationalistisk folkstorm, två av Istanbuls viktigaste moskéer skulle utsättas för bombattentat vid bönetid, för att göra muslimerna rasande, greker och armenier skulle angripas, för att väcka omvärldens misshag, en ubåt i ett museum fylldes med sprängämnen för att detoneras när tillräckligt många skolklasser befann sig omkring den.

Planerna vittnade om en grundfast förvissning om att den egna övertygelsen var den rätta och motiverade stora offer. Sekularismen har haft en så hög dignitet att den aldrig behövt motiveras, den har varit som en tro, höjd över allt förnuft - trots detta har dess anhängare sett ned på den stora majoriteten av befolkningen som på vidskepliga och primitiva människor som man inte behöver argumentera rationellt med.

Den mest omfattande sammansvärjningen mot regeringen, Ergenekon, med både militära och civila medverkande, avslöjades i början av år 2007. Den våren organiserade några sekularistiska organisationer en serie massdemonstrationer för att stöda de anklagade. Till dem hörde Föreningen för stöd för modernt liv (CYDD), Stiftelsen för nutida undervisning (CEV) och Föreningen för atatürkiskt tänkande (ADD).

I medlet av december 2010 inlämnades en åtalsskrift mot ledare för CYDD och CEV, anklagade för medverkan i Ergenekon. Det visade sig att dessa organisationer hade kartlagt politiker och byråkrater enligt deras religiösa bakgrund, ofta enligt yttre tecken, som huvudduk eller mustasch. Dessutom kartlade de landets bokhandlar och kom till att alltför få av dem sålde enbart sekularistisk litteratur.

I det beslagtagna materialet från CEVs högkvarter ingår ett e-mejl som uppmanade militären att genomföra en kupp för att skydda republiken. Under rubriken "Fullmakt för militären från allmänheten" heter det att militären har rätt att bekämpa terrorism av alla slag utan att fråga regeringen eller presidenten. Till slut heter det: "Skriv ett datum på detta e-mejl och spara det. En dag är det ett dokument som du kommer att stolt visa för dina barnbarn. Innan dess ska du vidarebefordra till dina vänner. Var inte rädd. Om du är rädd blir det din tur nästa gång."

Sådana sekularister undviker jag.

Att tämja det förflutna genom att förfalska

Dick Harrison

Söndag, 5 December 2010 19:52

Det var en gång en ungersk grevinna som hette Erzsébet Báthory. Hon föddes 1560 och dog 1614. Om man läser en bok om grevinnan, eller ser en film eller googlar sig fram på Internet, får man omgående veta att hon var en vedervärdig varelse, ett sadistiskt monster i människohamn.

Historien lyder i korthet som följer. Som vuxen skall Erzsébet ha blivit rädd för att mista ungdomens skönhet och åldras, men sedan hon misshandlat en kammarjungfru och insett att tjänarinnans blod fick hennes hy att slätas ut trodde hon sig ha funnit ett botemedel mot ålderdomens skavanker. Genom att tömma unga kvinnor på blod, som hon därefter badade i, hoppades Erzsébet Báthory att hon skulle förbli fager. Grevinnan skall ha låtit tillverka en taggförsedd bur som hissades upp i taket, varefter hon ställde sig under den och njöt av att känna det färska blodet rinna längs huden. Omkring 650 kvinnor fick sätta livet till innan Erzsébet avslöjades och dömdes till att muras in i ett rum i slottet, där hon tillbringade de sista åren av sitt liv.

Denna ruggiga historia tillhör skräckhistoriens klassiker, och den brukar ofta refereras till som ett exempel på att verkligheten är bra mycket värre än dikten. Det finns äkta monster som får de allra vidrigaste skönlitterära skapelserna att förblekna. Vi bör minnas Erzsébet Báthory för att lära oss hur överklassen alltid har hunsat underklassen, hur för mycket makt kan resultera i bisarrt maktmissbruk, hur ingenting är nytt under solen. Historien om grevinnan brukar även förekomma i seriösa försök att förklara hur dagens vampyrkultur har uppstått, det vill säga hur de transsylvanska ädlingar som tror sig behöva blod för sin överlevnad gjorde entré i skönlitteraturen och formades till dagens slängkappeförsedda blodsugare. Det har till och med gjorts en film om Erzsébet där hon kallas "Countess Dracula" (1971, med Ingrid Pitt i huvudrollen).

Det finns bara ett problem med allt detta berättande: historien är inte sann. Förvisso stämmer det att grevinnan ställdes inför rätta och murades in i ett rum, men historierna om hennes blodbad är minst sagt apokryfa. Under det sekel som följde på Erzsébet Báthorys död var det tyst om henne och hennes öde, något som låg helt i linje med släktens plan: Erzsébet var det svarta fåret som skulle glömmas bort. Långt senare, i slutet av 1720-talet, råkade jesuiten László Turóczi komma över rättegångsmaterialet när han forskade om ungersk historia. Vid samma tid spreds ett antal kusliga vampyrhistorier över kontinenten. Detta var en indirekt följd av att de habsburgska myndigheterna i Serbien lät protokollföra gravöppningar och analyser av förmodade gengångare, vilket gjorde folk intresserade av besläktade skräckfenomen - som grevinnan Báthory. Det dröjde inte länge förrän sammanblandningen var ett faktum.

På kort tid förvandlades grevinnan från att blott ha varit en ovanligt sadistisk misshandlare av tjänstefolk (det brott hon dömts för) till att bli en blodbadande galning. Den akademiske mångsysslaren Matej Bel (1684-1749) förde berättelsen vidare i sin egen ungerska historia. Eftersom Bel hade stor trovärdighet övertogs historien okritiskt av tysken Michael Wegener, som i slutet av seklet införlivade den med sina Beitrage zur Philosophischen Antropologie. Det var av allt att döma Wegener som resonerade sig fram till att de förmodade blodbaden torde ha haft en förment föryngrande effekt. På 1800-talet spreds grevinnans rykte även i den engelsktalande världen, och idag är historien allmänbildning för alla skräckentusiaster på jordklotet.

Att jag råkar känna till detta beror på att min fru Katarina är i färd att publicera en facklitterär bok om vampyrer, som kommer ut i vår (Vampyrernas historia, Norstedts). Under sitt forskningsarbete upptäckte hon boken Infamous Lady: The True Story of Countess Erzsébet Báthory (2009), skriven av Kimberly L. Craft. Till skillnad från övriga böcker i ämnet är detta en analys av de faktiska historiska källorna, något som är förödande för hela den trehundraåriga mytbildningen om grevinnan. Hela blodbadet visar sig vara en 1700-talsbluff. Vi har skapat, underhållit och bättrat på historien om den blodtörstiga grevinnan eftersom vi (1) har uppskattat att den kittlat vår fantasi och (2) har accepterat äldre auktoriteters utsagor utan att fråga efter källor och belägg. Vi har fått den historia vi har önskat oss. Vi har tämjt det förflutna och gjort det precis så rysligt som det idag är comme-il-faut att föreställa sig att det var.

En specifik historisk berättelse fyller alltid en funktion, eller flera funktioner, för nutidsmänniskan. Historien skall vara underhållande, sedelärande, avskräckande eller bara bekväm. När vi väl har lärt oss att acceptera och tycka om en historia vill vi inte ändra på den. Detta gäller både stora, kända historier och lokala skrönor som enbart har relevans för gemene man och kvinna i en viss bygd. Kraften i den senare typen av berättande bör inte underskattas. Under den gångna hösten har jag haft i uppdrag att utvärdera ett stort antal historiska turistmål i Sverige, och jag upphör inte att förundras över med hur stor lätthet svårligen bevisbara historier häftar sig fast vid nutidens uppfattning av det förflutna. I regel visar det sig att namnen på gravhögarna, legenderna om krigen eller sagorna om gamla kungar och drottningar stammar från 1600- eller 1700-talen och ytterst sällan kan spåras tillbaka till renässansen eller medeltiden. De är jämngamla med lögnerna om Erzsébet Báthory. Då och då kan vi även slå fast vilken amatörhistoriker, brukspatron eller präst som lanserade skrönorna - kanske i god tro, kanske i akt och mening att förbättra historien genom förfalskning.

Sens moral: vi får det förflutna vi förtjänar. Och det finns bara ett sätt att motarbeta lögnerna: var källkritisk. Ställ frågor. Acceptera inte en utsaga bara för att den är underhållande, sedelärande, avskräckande eller bekväm att tro på.

Dick Harrison

Watch Your Mouth!

Anne Applebaum

Fredag, 3 December 2010 15:37

I'm sure the Russian people will be shocked-shocked!-to discover that U.S. diplomats think the Russian president, Dmitry Medvedev, "plays Robin to Putin's Batman."
Italians will be equally horrified to learn that their prime minister, Silvio Berlusconi, is considered "feckless, vain, and ineffective as a modern European leader," just as the French will be stunned to hear President Nicolas Sarkozy called "thin-skinned and authoritarian."

As for the Afghans, they will be appalled to read that their president, Hamid Karzai, has been described as "an extremely weak man who did not listen to facts."
And anyone perusing the semi-secret diplomatic cables published by WikiLeaks this week will find more of the same. Zimbabwe's Robert Mugabe is a "crazy old man." Muammar Qaddafi of Libya travels with a "voluptuous blonde" whom he describes as his "senior Ukrainian nurse."

In the coming days, there will be many things to say about the specific details of these newly public documents. But before we get into all that, let's not lose the main point: Above all, this leak contains a treasure trove of things people regularly say off the record that they never say in public. These aren't records of human-rights abuses, they are accounts of conversations. And-just like July's WikiLeaks about Afghanistan-this one confirms much that was publicly known, openly discussed, and even written about before.
The cables "reveal," among other things, that the United States is (surprise!) lobbying others to organize sanctions against Iran, that South Korean diplomats have discussed what would happen if North Korea collapses, that U.S. diplomats have been bribing other countries to accept ex-prisoners from Guantanamo Bay. (I suppose it is "news" that the United States spies on the United Nations, but forgive me if I am not as horrified as I should be.)

Germany's Der Spiegel concludes, furiously, that the United States "seeks to safeguard its influence around the world." I'd be a lot more worried if the opposite were true.

What is truly novel is not the information, much of which has been reported before, but the language.
Normally poker-faced diplomats are quoted making unflattering and occasionally amusing assessments of their interlocutors. Not all of them are Americans: The Saudi king thinks the Pakistani president is "rotten"; France's top diplomat thinks Iran is a "fascist state"; Britain's national bank chairman thinks his prime minister is "shallow"; and so on.

This is certainly embarrassing for those who made the remarks. I am less sure whether their revelation gets us anywhere: On the contrary, it seems that in the name of "free speech" another blow has been struck against frank speech. Yet more ammunition has been given to those who favor greater circumspection, greater political correctness, and greater hypocrisy.

Don't expect better government from these revelations, expect deeper secrets.

Will the U.S. ambassador to Country X give Washington a frank assessment of the president of X if he knows it could appear in tomorrow's newspaper? Not very likely.
Will a foreign leader tell any U.S. diplomat what he really thinks about Iranian President Mahmoud Ahmadinejad if he knows it might show up on WikiLeaks? I doubt it.
Diplomatic cables will presumably now go the way of snail mail: Oral communication will replace writing, as even off-the-record chats now have to take place outdoors, in the presence of heavy traffic, just in case anyone is listening.

In the modern world-at least the sloppy, open, hackable Western world-any other form of frank discussion will soon be impossible.

The State Department isn't the first to learn this: No American general will ever again give a journalist full access, as did the hapless Stanley McChrystal. Because he revealed that-like every other general in history-he sometimes disagrees with the politicians back home, and because his interlocutor chose to publish his grumbling, he had to resign.

The result: Very soon, only authoritarian leaders will be able to speak frankly with one another.

A Russian official can keep a politically incorrect statement out of the newspapers. A Chinese general would never speak to a journalist anyway. Low-level officials in Iran don't leak sensitive information to WikiLeaks because the regime would kill them and torture their families. By contrast, the soldier who apparently leaked these diplomatic cables will probably live to a ripe old age.

In fact, the world's real secrets-the secrets of regimes where there is no free speech and tight control on all information-have yet to be revealed. This stuff is awkward and embarrassing, but it doesn't fundamentally change very much. How about a leak of Chinese diplomatic documents? Or Russian military cables? How about some stuff we don't actually know, like Iranian discussion of Iranian nuclear weapons, or North Korean plans for invasion of South Korea Korea?

If WikiLeaks' founder Julian Assange is serious about his pursuit of "Internet openness"-and if his goal isn't, in fact, embarrassing the United States-that's where he'll look next.

Somehow, I won't be surprised if he doesn't.

Från mitt kafébord i Wien V

Richard Swartz

Onsdag, 1 December 2010 08:52

Europas politiker förklarar att euron är räddad och kommer att överleva, men marknaden - eller marknaderna - verkar inte alls lika övertygad om saken. Alltså består oron kring euron medan nya EU-stater knackar på dörren till den ekonomiska akutmottagningens väntrum. Tydligare än så kan knappast demonstreras att euron är ett politiskt projekt med högst tvivelaktig anknytning till den ekonomiska verkligheten.

Läs mer: Från mitt kafébord i Wien V

Olyckskorparna kraxar sig hesa om euron

Anna-Karin Friis

Fredag, 26 November 2010 15:11

Det är spännande tider vi lever i. Hela det här året har präglats av braskande rubriker om trubbel i eurozonen; krismöten, räddningoperationer och återupplivningsförsök. Irland gav till slut motvilligt efter för påtryckningarna att ingå ett räddningspaket som antagligen kommer att uppgå till 90 miljarder euro.

EU-experter och IMF ska göra upp ett treårigt hjälppaket om man kan enas om villkoren. Finansminister Katainen varnar för total katastrof om inte den här krisen hade avhjälpts. Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy varnar för att hela EU-bygget rasar om inte eurokrisen avhjälps. Tyska förbundskanslern Angela Merkel varnar för att EU går om intet om euron urartar. Också andra politiker har medgett att risken för att eurozonen kan splittras är verklig.

Läs mer: Olyckskorparna kraxar sig hesa om euron