Kolumner

Miksi toisia pilkataan, ja toisia ei?

Tuomas Enbuske

Tisdag, 8 Juni 2010 17:45

Lauseella "amerikkalaiset ovat tyhmiä" löytyy googlesta 6170 hakua, kun taas "somalit ovat laiskoja" 248 kertaa. Silti noista kahdesta jälkimmäistä pidetään absoluuttisen epäkorrektia, ensimmäistä jopa hyväksyttävänä tokaisuna punaviinilasin äärellä Käpylässä. Miksi toisia ihmisryhmiä saa julkisesti mollata, toisia ei?

Läs mer: Miksi toisia pilkataan, ja toisia ei?

Fadern, dottern och den osaliga anden

Björn Månsson

Torsdag, 3 Juni 2010 10:57

Socialdemokraterna hann först med sin partikongress, alltså före de två andra stora partierna centern och samlingspartiet - som likt SFP samlas den 11-13 juni. SDP:s toppduo Jutta Urpilainen, partiledare, och Eero Heinäluoma, gruppledare, kompletterades med en ny partisekreterare så att partiet nu kan anses ledas av ett triumvirat.

Om både nämnda trio å ena sidan och världens kristna å den andra ursäktar, vill jag gripa till en jämförelse med den klassiska treenighetsläran enligt följande:

Eero Heinäluoma är Fadern, redan för att han hann vara partiledare före Urpilainen, och dessutom finansminister. (Farfar Paavo Lipponen kan inte längre räknas som hörande till SDP:s synliga ledargarnityr).

Jutta Urpilainen är då Dottern. Och märk att denna avkomma är den messianska i trion - den som ska rädda det förtappade folket, så det är alls ingen nedvärdering av hennes roll.

Mikael Jungner är då, nej inte den heliga, utan kanske snarare osaliga anden som ska väcka folket, ruska om det och få det att komma till tro - på SDP, alltså.

Visst kompletterar de tre varandra: den gamla strategiräven och taktikern Heinäluoma, den fräscha och moderna Urpilainen och så denna Jungner med hans drag av pajas och hovnarr.

Medan Heinäluoma har fackfolket bakom sig sedan sina år på FFC, vädjar Urpilainen till både kvinnor och traditionellt partifolk och så ska Jungner tydligen fria till Facebookgenerationen med sin från klassiska politikerprofiler helt avvikande, lite vilda image.

SDP är alltså att gratulera till en trio som kompletterar varandra genom att profilera sig åt tre lite olika håll. Men sedan följer den stora frågan: med vilken politik? Vilken är trosläran?

Det största oppositionspartiets profil i riksdagen har under den gångna våren varit märklig. Linjen har varit starkt populistisk, föga saklig och föga samarbetsinriktad. Förklaringen är enkel: SDP vet att bara en valseger som för partiet till första plats är en garanti för en plats i regeringssolen under nästa valperiod.

Förvånande nog har partiet gjort sitt bästa för att inte gardera sig, utan bränna alla broar till de ledande regeringspartierna centern och saml. Allt har varit den borrrrrgerliga regeringens fel, inklusive hela den globala finanskrisen och Greklands kollaps. Det är väl bara askmolnen från vulkanutbrottet på Island som SDP (ännu) inte entydigt har skyllt på den borrrrrgerliga regeringen ...

Men nu kommer allvaret i denna kommentar till SDP i dag. De politiska frågor med vilka SDP valt att profilera sig är sådana där man traditionellt sett borde ha kunnat vänta sig något annat.
Här har man gått och trott att SDP är ett internationellt inriktat parti som tror på Europa och EU. Och så svek partiet just då EU befann sig i sin kanske värsta kris med fallet Grekland, bara för att det naturligtvis inte kan vara populärt att låna finländska skatte- eller snarare lånepengar till en som misskött sig. Och ändå är det, precis som i de andra krisländerna Spanien och Portugal, SDP:s systerparti som är vid makten i Grekland!

Inte bara dessa tre länders regeringar, utan också de låt vara fåtaliga andra socialistledda regeringarna i EU-länder har varit med och godkänt lånearrangemanget. Detta är alltså ingen ideologisk fråga, utan tydligen en fråga om att i regeringsställning bära ansvar och att i opposition plocka de billiga poängen.

Likaså hade man gått och trott att SDP inte skulle hemfalla åt populism med xenofobiska förtecken. Och så går självaste partiledaren, den unga och fräscha, ut med sitt "maassa maan tavalla". Vilket sätt då, undrar man, bland alla de "sätt" som sedan sekler levt sida vid sida i Finland: tavastlänningarnas, samernas, savolaxarnas, finlandssvenskarnas, karelarnas, ålänningarnas, österbottningarnas, judarnas, tatarernas muslimska, de ortodoxas, lutheranernas...?

Urpilainen skulle nu helst ha talat om respekten för lagen, som ju bör vara gemensam för alla nämnda befolkningsgrupper. Eller specifikt - vilket Heinäluoma sedan försökte svänga det till - om att kollektivavtal ska följas på arbetsmarknaden och samma arbetsvillkor gälla invandrare och "gästarbetare" som andra. Men nej, det var landets sed och "sätt" hon åberopade. Det var just en sådan bugning mot xenofoberna som man inte hade väntat sig av en socialdemokratisk partiledare. Inte bara en Olof Palme utan också en Kalevi Sorsa måtte vända sig i sina gravar.

Den här nypopulismen har sina risker. Tydligen är SDP nu inställt på "allt eller intet", alltså på ett avancemang till största parti eller så fortsatt opposition mot en ny borrrrrgerlig regering. Det är ett högt spel. Galluparna ger inte SDP stora chanser att köra förbi saml i partitoppen, och vill saml efter det samregera med SDP i stället för med centern?

Inget tyder nämligen på att det nuvarande regeringsblocket saml, center, gröna och SFP, skulle löpa minsta risk att förlora sin betryggande majoritet. Somliga gröna må längta efter ett "rödgrönt" block enligt svensk modell, men inget tyder på att ett sådant skulle kunna räkna med en majoritet i riksdagen efter valet om ett år.

Och skulle de gröna faktiskt trivas med ett parti som har valt nationalism framför internationalism och främlingskritik framför frisinne?

Problem med Magma

Peter Lodenius

Fredag, 28 Maj 2010 21:19

REYKJAVIK - Dåliga nyheter för Magma: Här i den heta magmans land har det kanadensiska bolaget Magma Energy väckt protester för sitt sätt att bakom kulisserna kapa åt sig viktiga delar av landets energiförsörjning.

Till de nästan obligatoriska turistutflykterna på Island hör en tur till området kring Thingvellir, där världens äldsta parlament inledde sina sessioner på 930 och vid millennieskiftet godkände den övergång till kristendomen som sades vara nödvändig eftersom de europeiska handelspartnerna inte längre ville bedriva affärer med hedningar.

Alltinget godkände övergången på villkor bl.a. att man i smyg skulle få dyrka sina gamla gudar och att man skulle få fortsätta att äta hästkött. Det blir väl liknande villkor som ställs för den antagligen snart förestående anslutningen till EU. På den turen ser man också hur vatten som värmts upp av den vulkaniska underjorden leds till Reykjavik, hur het vattenänga tränger upp här och där i landskapet, hur en geysir sprutar upp vatten till hög höjd. Det heta vattnet används också för elproduktion.

På turen ser man också Hekla, Islands mest kända vulkan. Förr sades det att själarna efter döden vandrade till underjorden genom Heklas krater, också i Sverige önskade man sina ovänner "Dra åt Häcklefjäll!". Jules Verne var dristigare och lät i romanen "Till jordens medelpunkt" sina äventyrare ta sig ned genom Heklas kratergångar för att till slut åter nå upp till jordytan efter ett utbrott i vulkanen Stromboli i Medelhavet, en färd man i det verkliga livet knappast skulle önska ens sina värsta ovänner.

Men också om Islands magmareservoarer i viss mån har en betydelse för turismen, på gott och på ont, den senaste vulkaniska verksamheten har hållit många resenärer borta, har de större vikt för energiförsörjningen.

Amerikanska Alcoa har byggt ett aluminumsmältverk på Island, baserat på den billiga geotermiska energin (aluminiumproduktion är oerhört energikonsumerande) och skulle gärna bygga ett smältverk till. Alcoas planer har väckt debatt - Island har frånsett fiskindustrin få industriella arbetsplatser och sysselsättningsaspekten väger tungt, men många ser det som ännu viktigare att skydda Islands unika och mycket sårbara miljö. Man misstänker, knappast grundlöst, att utländska bolag är ännu mindre benägna än inhemska att beakta miljöaspekter i sin strävan efter vinst.

Det är här som Magma Energy från Kanada kommer in i bilden. Som namnet säger är bolaget inriktat på geotermisk energi, och då är Island förstås intressant. Bolaget började med att köpa in sig i energibolaget HS Orka, men eftersom isländsk lag förbjuder bolag från omvärlden utanför EU att äga delar av Islands naturresurser startade man ett dotterbolag i Sverige som genomförde affären. I det skedet bedyrade man att man skulle nöja sig med den minoritetsandel som det då handlade om. Också.isländska regeringen förutsatte att den utländska andelen i Orka inte skulle överstiga 50 procent.

Men så huxflux, för två veckor sedan, anmälde sig Magma Energy som stolt ägare till 98,5 procent av aktierna i Orka. Islänningarna är vid dethär laget vana vid skumraskaffärer, men detta retade upp t ex sångerskan Björk, som i en insändare krävde en skärpning från regeringens sida för att stoppa utförsäljnuingen av den isländska naturen till utländska intressen.

Men Islands ekonomi håller på att repa sig efter bankkrascherna snabbare än man räknat med. Kanske magmavärmen bidragit till att ingen frusit ihjäl.

Hyvä historiantutkimus herättää tunteita

Sirpa Kähkönen

Torsdag, 20 Maj 2010 10:30

Rouvasväen yhdistys ja rahvaan lapset – suomen kielen asema kontrafaktuaalisesta näkökulmasta

Hyvä historiantutkimus herättää tunteita. Siinä se on sukua kaunokirjallisuudelle, vaikka historiantutkijat eivät aina tahdokaan tätä tunnustaa.

Ja vaikka Aristoteles väittikin Runousopissaan, että runous on filosofisempaa kuin historiankirjoitus, koska runous käsittelee sitä mitä olisi voinut tapahtua, kun taas historiankirjoituksen aiheena on se, mitä todella tapahtui – mitä Alkibiades sanoi ja teki – niin olisin erään äskettäisen haastattelun vuoksi valmis joustamaan Aristoteleen jaottelusta.

Professori Henrik Meinander sanoi Hufvudstadsbladetin haastattelussa 19.5.2010, että mikäli Ruotsi olisi onnistunut säilyttämään Suomen vuonna 1809, suomen kieli olisi marginalisoitunut vahvasti.

Tämä pieni kontrafaktuaalinen lause herätti minussa yllättävän vahvan tunnereaktion.

Reaktio oli yllättävä siksi, että yliopistovuosien opettajani Matti Klinge, Rainer Knapas ja Henry Rask - samat muuten kuin Henrik Meinanderillakin - olivat osoittaneet, kuinka monta uutta ajatusta ja näkökulmaa mahtuu heterogeeniseksi luulemaani Suomeen. Olin kasvanut suomenkielisessä koulussa, jossa "kansallisen heräämisen" tarina oli keskeinen ja hellitty myytti. Yliopistossa olin uskonut käsittäväni jotain siitä, kuinka toisin suomenruotsalaiset katsovat yhteistä maatamme ja sen historiaa.

Mutta Henrik Meinanderin esittämä ajatus suomen kielen marginalisaatiosta teki minut äärettömän onnettomaksi. Olin lehteä lukiessani juuri matkalla Kuopioon Rouvasväen yhdistyksen 150-vuotisjuhlaan, ja kun laskin HBL:n kädestäni, pohdin Kuopion historian tilastollisia faktoja: 1800-luvun puolivälissä Kuopion suomenkielinen rahvas oli pääosin köyhää ja oppimatonta. Rouvasväen yhdistyksen kantavan voiman, Minna Canthin, salongissa keskusteltiin ranskalaisesta filosofiasta mutta kansanihmisistä vain häviävän pieni osa osasi lukea.

Epäilemättä Suomen suuriruhtinaanmaan asema antoi suomen kielelle mahdollisuuden kehittyä siihen asemaan, jossa se nyt on. Pystyn rationaalisesti täysin erittelemään ja hyväksymään Henrik Meinanderin ajatuskokeen lopputuloksen. Mielenkiintoista onkin tutkia, miksi ajatus tunnetasolla on niin vaikeasti sulatettavissa.

Tähän liittyy omalla kohdallani hämärä luokkaristiriidan perintö ja atavistinen sorron aavistus. Sympatiani oppimatonta suomenkielistä rahvasta kohtaan on yhtä suurta kuin Minna Canthilla aikoinaan. Canth näki sen, miten pelkkä rouvien hyväntekeväisyys ei riitä rahvaan auttamiseen; tarvitaan oppia. Olen samaan tapaan kahden maailman välissä kuin Canthkin oli - minulla on kosketus niin työväkeen kuin sivistyneistöönkin. Koen ponnistaneeni marginaalista jo sen vuoksi, että taustani on työväenluokkainen. Jos sen lisäksi olisin ollut kieleni vuoksi vahvasti marginaalissa, kenties minulla ei olisi ollut mahdollisuuksia luokkaretkeen.

Tai sitten osaisin nyt ruotsia paljon paremmin kuin osaan nyt! Ja käyttäisin sitä ujostelematta. Olisin jatkuvassa yhteydessä emämaahan Ruotsiin ja tuntisin sen kirjallisuuden ja kulttuurin syvällisesti, osana omaa kertomustani. Ehkä kirjoittaisinkin ruotsiksi, ja kirjani eläisivät samassa kirjallisessa kontekstissa Lagerlöfin ja Strindbergin kanssa. Kiintoisa näköala.

Ja suomen kieli olisi kenties baskin tai bretonin tapainen kuriositeetti, jota ekstremistit hellisivät. Tai jokin kolmas tie: virolaistyyppinen selviytymisen ja osittaisen sulautumisen reitti nykymaailmaan.

Henrik Meinanderin haastattelu aiheutti vahvan positiivisen järkytyksen minulle tavallisena keskiviikkoaamuna. Juuri sellaisia historioitsijoiden tulee tarjota suurelle yleisölle. Meinanderin tapa kirjoittaa, kysyä ja pohtia on läpikotaisin harkittu, elegantti ja haastava. Hänen tapansa tutkia Suomen historiaa saa lukijan pohtimaan jähmettyneitä ajatusmallejaan ja osoittaa kirkkaasti, millainen 1800-luvulla kokoon runoiltu fantasia tämä Suomeksi kutsumamme maa on.

En dyster betraktelse om kunskapsförakt

Dick Harrison

Måndag, 17 Maj 2010 11:11

För några veckor sedan befann jag mig på en facklig konferens i Stockholmsområdet. Min roll var gästföreläsarens. För det mesta brukar sådana situationer vara trevliga. Man träffar nya människor - i regel likasinnade - och blir uppskattad för vad man har att säga. Men plötsligt slog något slint.

Det var på lunchen, en knapp timme för mitt anförande. Jag och min fästmö anvisades till ett bord med tre damer som vi aldrig sett förut. Vi slog oss ned och började äta. Våra tre bordsgrannar var mitt uppe i en diskussion om turism. En av damerna var exalterad, på ett fördömande vis. Det gällde Thailand. I princip alla män som reser till Thailand är sexturister, hävdade hon, antingen bordellbesökare eller pedofiler eller både och. Thailändare i allmänhet och det thailändska kungahuset i synnerhet profiterar på detta och ombesörjer att sexindustrin med småbarn kan fortleva och utvecklas. Att överhuvudtaget resa till Thailand är detsamma som att gynna våldtäkten av småbarn.

Till slut fick jag nog, i synnerhet som den exalterade damen vände sig direkt mot mig för att dra in mig i samtalet (antagligen i tron att jag delade hennes värderingar). Jag påpekade att hon hade fel, att mina egna erfarenheter av Thailand var helt annorlunda. Jag har rest kors och tvärs i hela landet med ryggsäck - fotvandrat, liftat, flugit, åkt buss och tåg - för att studera gamla khmertempel och siamesiska ruinstäder. Jag påpekade att det är enkelt att undvika allt vad sexturism heter, förutsatt att man vill undvika det, och att seriös kulturturism alltid är till gagn för såväl besökaren som landet. Jag räknade upp ett antal besöksmål som är väl värda en omväg (Sukhothai, Lopburi, Si Satchanalai, Kamphaeng Phet, Prasat Phanom Rung, Phimai, med flera), varvid damen muttrade något ohörbart. Förmodligen hade hon aldrig hört talas om platserna. Sedan frågade jag hur stor erfarenhet hon själv hade av Thailand. Några timmar på Bangkoks flygplats, blev svaret. Men hon visste ju vad hon visste. Man behövde inte ha varit där för att veta att det enbart är sexturister som far dit. Alltså är det vår plikt att vägra att åka till Thailand. Alla som flyger dit gynnar pedofilindustrin! Min stilla undran om detta även gällde alla vanliga charterresande barnfamiljer i Krabi och Phuket fick ett jakande svar.

Därefter spårade diskussionen ur. I konsekvensens namn, infogade jag, borde man inte besöka några andra länder heller, eftersom varje land - även Sverige - har sin beskärda del av den globala kriminaliteten. Visst, hävdade damen, men Thailand är värst. Det visste hon även om hon aldrig varit där.

Min fästmö och jag avbröt lunchen så fort vi kunde. Jag måste ju ha ett någorlunda samlat grepp om min gästföreläsning och kunde inte kosta på mig ett vredesutbrott vid bordet. Men lunchsamtalet har gnagt i mig ända sedan dess. Damen - jag hörde aldrig hennes namn - och hennes två kamrater formligen stank av fördomsfull anti-intellektualism. De hade tagit till sig okunskapens evangelium och anklagade alla som inte höll med dem för att vara potentiella pedofiler. Det faktum att jag hade en gedigen erfarenhetsbaserad kunskapsbas hörde inte hit. De hade redan bestämt sig och de ville inte ändra uppfattning.

Dylikt förakt för kunskap är något av det farligaste jag vet. Historien är på denna punkt fullkomligt glasklar. Nu råkade vi sitta på ett konferenshotell i Solna och diskutera thailändare. Men det hade lika gärna kunnat vara på ett kafé i Berlin på 1930-talet, och samtalet hade kunnat handla om judar - med välkänt slutligt resultat för det berörda folket ifråga. Det senaste århundradets historia har med största möjliga brutalitet lärt oss vad folklig okunskap och fördomsfullhet har för verkan.

Problemet är att damerna i lunchrestaurangen inte är tre. De äro tusenden. Attityden är vanligare än vi anar, kanske för att vi inte vill stirra den i vitögat, för att vi drar oss för att visa civilkurage och säga emot när dumheterna haglar mot våra trumhinnor. Det är mycket lättare att hålla med den fördomsfulla, att nicka jakande och säga något som spär på anti-intellektualismen ytterligare. Det är på detta sätt fördomar sprids. Det är så likgiltighet fermenteras till hat.

I dagens expansiva etermediala verklighet, i bloggarnas och kolumnernas värld, kan envar bli sin egen propagandaminister och tälja sig en sanning som alla är välkomna att applådera. Att dra igång häxjakter och andligen brännmärka meningsmotståndare blir löjligt enkelt, i synnerhet som de rättsliga påföljderna är obefintliga. Om damen från lunchrestaurangen hade skrivit vad hon sade i ett e-brev hade hon inte kunnat fällas för hets mot folkgrupp (även om hon förtjänat det). Polisen hade, om den ens tagit upp ärendet, endast kunnat identifiera IP-adressen, inte individen bakom datorn.

Under de senaste åren har jag kallats för allt möjligt vidrigt och utsatts för så stora hot att jag tvingats till tre besök hos de svenska polismyndigheterna, uteslutande för att jag är emot illegal fildelning. Jag har dessutom beskyllts för rasism i Dagens Nyheter eftersom jag, mot bakgrund av ett omfattande forskningsläge, har gjort gällande att inte bara vita utan även afrikanska slavhandlare profiterade på den transatlantiska slavhandeln på 1700-talet. Jag har utnämnts till "ursprungsbefolkningsförnekare" av samiska opinionsbildare eftersom jag, helt korrekt, har påpekat att vi inte vet exakt vilken etnisk grupp som allra först befolkade Norden, efter det att inlandsisen började dra bort för 13 000 år sedan.

Och så vidare. I kunskapsföraktets universum är alla åsikter lika goda, och den som dristar sig till att stolt höja kunskapens och bildningens fana mot skyn är en mänsklig Bastilj som ber om att stormas.

Från mitt kafébord i Wien I

Richard Swartz

Onsdag, 12 Maj 2010 13:37

I december förra året dog den amerikanske ekonomen Paul A Samuelson efter att han uppnått den bibliska åldern av nittiofyra år. Samuelson är författare till en av alla tiders mest inflytelserika läroböcker, tegelstenen "Economics" som kom ut första gången 1948 och sedan mer än ett halvt århundrade säljs i omkring 50 000 exemplar årligen över hela världen.
Samuelson gav råd till olika presidenter i Vita Huset, var keynesian, men också utrustad med särskild förkärlek för den klassiska ekonomiska teorin och dess moraliska engagemang, inte minst då som detta framträder hos Adam Smith.

Som student vid mitten av sextiotalet på Handelshögskolan i Stockholm tragglade också jag "Economics". "Traggla" är förstås inte rätta ordet:
Samuelsons stil var kristalliskt klar och precis, något som bidrog till dess förföriska kvaliteter. Ty eftersom många nationalekonomer har en olycklig - fastän obesvarad - kärlek till naturvetenskaperna framstod mycket i denna bok som lagar och sanningar huggna i sten.

Också jag som student läste den så: vad Samuelson skrev om utbud och efterfrågan, producenters och konsumenters beteende och bevekelsegrunder liksom marknadens lagbundenheter, uppfattade jag som slutgiltiga sanningar om verkligheten och vår värld som Samuelson och hans gelikar i sin genialitet hade uppdagat. Man kunde bara beklaga att så få politiker befattade sig med nationalekonomisk vetenskap eller - om de gjort det - uppenbarligen begripit så litet av vad de läst.

Det skulle ta många år innan jag förstod att all teori är grå och att verkligheten håller sig med helt andra färger. Åren som korrespondent i Östeuropa hjälpte mig på traven. Det har sagts att receptet för de förra realsocialistiska staterna att återvända till Europa och vad som i öst brukar kallas ett "normalt liv" är en kombination av institutionaliserad marknadsekonomi och parlamentarisk demokrati. Med marknadsekonomi menas då vad som beskrivs i ett standardverk som Samuelsons "Economics"; det måste nu omsättas i vardaglig handling, något som på den realsocialistiska tiden självfallet var en omöjlighet. De östeuropeiska samhällena kommer då att bli som våra västeuropeiska.

Alltsammans är bara en fråga om tid.

Men ju längre jag befinner mig i den östeuropeiska vardagen desto mer skeptisk blir jag. Adam Smiths - och Samuelsons - rationella homo economics kan i Prag, Budapest eller Bukarest framstå som en homunculus, som en själlös och konstgjord varelse, helt oförmögen att ta sig an verkligheten.
Här beter sig människor inte i enlighet utan snarare i strid med
läroböckerna: inte minst är marknadskrafternas logiska samverkan mellan tillgång och efterfrågan okänd, snarare då ersatt av en "lag" som inte förekommer i någon lärobok jag känner till, men som kanske kan formuleras som "du har - jag behöver".

I den by i kroatiska Istrien där jag bor om somrarna finns ett värdshus. Om söndagarna kommer från andra sidan gränsen de italienare som mot slutet av andra världskriget fördrevs eller flydde härifrån, för att besöka familjegravarna. Förr brukade de då äta söndagslunchen i värdshuset. Men inte längre; något som förvånar värdshusvärden. Jag säger till honom: dina priser är för höga. Du är dyrare än på den italienska sidan av gränsen ( att man där dessutom äter bättre, säger jag inte ). Sänk priserna, säger jag, och italienarna kommer att fylla lokalen.

Men denna enkla lärobokssanning - att ett sänkt pris på en i övrigt oförändrad tjänst eller vara resulterar i större efterfrågan och sannolikt större omsättning - går inte in i hans huvud. I stället ser han framför sig ännu mindre inkomster. För övrigt var priser på Titos tid, alltså så länge som Jugoslavien fortfarande fanns, något som nästan uteslutande fastställdes av någon central myndighet, inget som en värdshusvärd kunde höja eller sänka litet som han själv ville. Alltså klamrar sig vår värdshusvärd fast vid priser som garanterar att hans bord står tomma.

Som ensam gäst i värdshuset händer det att jag där läser lokaltidningen Glas Istre - Istriens Röst - som innan den globala krisen nästan varje dag på förstasidan talade om att något hus nära Rovinj ( Rovigno ) eller Pula (Pola
) bjuds ut för si eller så många miljoner Euro. Utlänningarna vill köpa sommarställen här, skrev tidningen stolt, redo att betala stora slantar för våra hus.

Bakom sådana stora rubriker rymdes mycket lokalpatriotism. Se så rika vi är!
Men snart upptäckte jag att miljonerna var vad köparen begärde och att säkert inga avtal träffades till sådana fantasipriser. Jag sade: ett pris uppstår först när någon verkligen är redo att betala det. Jag kan begära hur mycket jag vill för mitt hus, men det är helt ointressant tills jag verkligen kan få vad jag begär - och först då borde Glas Istre rapportera om det som ett faktum. Men för detta fanns ingen förståelse: alla var stolta och fascinerade över de smickrande högra priser som begärdes för vad som säkert såldes - om överhuvud taget - till avsevärt mycket lägre priser.

Och bara någon dag efter att Paul A Samuelson dog i sitt hem i Massachusetts gick jag över julmarknaden i Zagreb och fick i ett antikstånd syn på en vacker lerkruka som skulle kosta 120 Kuna. Jag bjöd 100 för krukan; säljaren vände mig ryggen i förakt, varför jag gav upp och sade att nå då så, ni får era 120, fastän jag tänkte att 110 varit en mer nationalekonomiskt salomonisk lösning.

Med ett hatfyllt, elakt leende såg han på mig. "För er kostar krukan nu 150".
Jag undrar vad Samuelson skulle ha sagt om det i sin grav.

Another Tragedy in the Haunted Forest

Anne Applebaum

Onsdag, 14 April 2010 14:05

On Saturday, the Polish president, the Polish national bank chairman, the chief of the Polish general staff, and a host of other military and political leaders, some of whom were my friends and my husband's colleagues, die in a tragic planecrash in the forest near Smolensk, not far from where 20,000 Polish officers were secretly murdered by Stalin 70 years ago. But this time around, nobody suspects a conspiracy.

Of course, a few fringe Web sites might make that claim, and the odd politician might voice it. But the Russian and Polish governments, the Russian and Polish media, and the vast majority of Russians and Poles believe the culprits to be pilot error and fog. More to the point, discussion of these potential causes has been open and frank. Polish Prime Minister Donald Tusk immediately flew to visit the crash site, accompanied by his Russian counterpart, Vladimir Putin. Polish forensic investigators were on the ground within hours. The Russian government is offering assistance and waiving visa requirements for all families who want to travel to Russia. There are TV cameras everywhere. Russian airport officials have been speaking in public, answering questions, talking to journalists.

To the Western reader, none of this will seem unusual: Those kinds of things are expected to take place after plane crashes, especially those involving prominent public officials. But in this part of the world-and especially in this particular piece of haunted forest-the open discussion of a tragedy represents a revolutionary change. The woods around Smolensk are filled with unmarked graves. Not only do they contain the bodies of the Polish officers murdered at Katyn and other sites nearby, they may also contain victims of Stalin's purges, as well as those of partisans and rebellious peasants. Nobody knows for certain. For decades, the history of these gravesites has been concealed, denied, or deliberately manipulated for political purposes. At times, Western leaders went along with these lies: Though they knew the truth, British and American judges allowed the Soviet Union to falsely list the Katyn massacre among the crimes of Hitler at the Nuremburg trials.

In this part of the world, the sudden death of a politician has often sparked conspiracy theories. Poland's wartime leader, Gen. Wladyslaw Sikorski, also perished in a plane crash. His death in Gibraltar in 1943 removed Poland's most trusted and competent leader at a crucial moment, easing the way for the Soviet takeover of the country. The lack of a proper investigation at the time and the sinister course of subsequent events mean that, rightly or wrongly, an air of mystery hangs over the incident even now.

If they were just bones of contention for cranks and historians, these secrets and distortions might not matter. But they are more than that. For half a century, the failure to tell the truth about Katyn created a profound lack of trust between Poland and Russia, one that continues to hamper political, economic, and cultural ties between the two neighboring countries even today. The ongoing distortions of Russian history have helped create a climate of public apathy and cynicism in Russia, too. The official lack of frankness in the past and about the past helps to explain, for example, why so many Russians doubt that their government has told them the truth about the terrorist attacks that periodically shatter the peace. Indeed, Russian officials are showing more transparency in the wake of this tragedy than they have shown following some of their own.

And yet there is no law that says the past has to strangle the present: Countries can change, political cultures can grow more open, politicians can learn not to shroud difficult events in mystery and deceit. Over the last 20 years, Russian and Polish officials have begun to acquire the art of speaking with the public, even if they don't always choose to do so. This is a real change, and we have seen what kind of impact it can have over the last few days.

Although there is not much to be grateful for this week, I am thankful, at least, that the families of the dedicated public servants who died on that plane will not have to wait 70 years to learn what really happened. This terrible disaster, in that strange and bloody forest, contains eerie echoes of the past. But it is not destined to become yet another "blank spot" in this region's dark history.

ps. Anne Appelbaum är gift med Polens utrikesminister Radek Sikorski