Kolumner

Vår svaghet för kriser

Dick Harrison

Onsdag, 21 December 2011 10:35

Och så var det dags igen. Krisen står för dörren. Kriget hotar. Är jordens undergång nära? Har Antikrist månne redan anlänt till jorden för att anföra Mörkrets härskaror i kampen mot Ljusets riddare? Är ridån färdig att dras upp för Harmagedons slutliga kraftmätning, för gudaskymning och Ragnarök? Vad skall vi ta oss till? Och hur skall det gå för våra besparingar, våra aktier, våra bolån och våra jobb?

Visst, jag överdriver. Men inte mycket. Varje gång det verkar slå slint i världsekonomin, eller enbart i eurozonen, rider domedagsprofeterna ut och förutspår idel katastrofer, och några minuter senare, tämligen förutsägbart, ringer min telefon. Journalisterna vill veta. Hur ser en historiker på detta? Är det värre nu än det var efter Wall Street-kraschen 1929? Eller i Amsterdam under tulpankrisen på 1600-talet? Hur nära katastrofen befinner vi oss? Kommer skuldkrisen i den internationella ekonomin att frambesvärja ett tredje världskrig? Kommer Greklands usla finanser att få hela EU att kollapsa? Vems fel är det?

Jag har varit med om detta vid åtskilliga tillfällen, och jag brukar i princip säga samma sak varje gång - att läget är mycket ofarligare än vad folk tror, att hela krisen är över inom maximalt två år (troligen mycket tidigare) och att vi sannolikt har glömt den om fem. Beläggen är otaliga. Mina studenter minns inte IT-bubblan i början av 2000-talet. Ytterst få, utom äldre politiker och en och annan ovanligt påläst ekonomijournalist, minns stämningarna under den svenska valutans djupa kris i början av 1990-talet. Hur många som var vuxna på 1980-talet känner sig idag berörda av de kraftiga upp- och nedgångarna i ekonomin på yuppie-erans tid? Inte många. Ännu färre tycker numera att oljekrisen på 1970-talet var särskilt allvarlig, åtminstone inte på lång sikt. Sanningen är att alla kriser har tagit slut. Vi har rett ut eländet varje gång, och varken vi eller samhället har egentligen tagit någon större skada. Vissa branscher må ha lidit skeppsbrott på grund av internationell konkurrens, men mänskligheten överlevde och växte sig större, rikare och starkare.

Dylika redogörelser faller dock platt till marken. I vårt medialiserade samhälle lever kriserna sitt eget liv, där gränsen mellan fiktion och verklighet är lätt att överskrida. På varje historielös journalist går det en eller två domedagsprofeterande trendanalytiker som inget högre vill än att måla fan på väggen och förutspå ett Gehenna på jorden. När jag häromdagen blev ombedd att kommentera de ekonomiska dilemman som har frambesvurits av problemen i Sydeuropa tvingades jag de facto dementera rykten om att ett större europeiskt krig står för dörren. Då jag föreföll alldeles för optimistisk fick jag veta att experter redan har dragit paralleller mellan dagens situation och läget i Frankrike vid tiden för 1789 års revolution, som ju följdes av skräckvälde och Napoleonkrig. Läget är likadant, eller hur?, undrade journalisten. Nej, sade jag. Det är helt annorlunda. På 1780-talet var Frankrike ett u-land med en svältande och upprorisk bondebefolkning, en ilsken hantverkarpöbel, gigantiska ekonomiska problem, ingen industri värd namnet och en fruktansvärd ojämlikhet mellan folkmajoriteten och eliten. Landet styrdes som ett envälde av en överprivilegierad kungafamilj. Flertalet vanliga människor var, med våra ögon sett, obildade analfabeter. Nej, likheten mellan nutid och dåtid är obefintlig, om det är kriser vi talar om.

Jag hyser inga förhoppningar om att dessa och liknande ord kommer att ha någon lugnande effekt på eventuella tidningsläsare och radiolyssnare. Varför? Därför att vi vill ha kriser. Vi vill kittlas av lagom kusliga berättelser om vad som håller på att ske. Vi vill förföras av den pirrande känslan av att befinna oss mitt i en annalkande katastrof, helst utan att personligen behöva ta några större konsekvenser av det befarade eländet. Det kan röra sig om alla möjliga typer av kriser, allt beroende på rådande medialt intresse, politisk korrekthet och egna böjelser för fruktan och ångest. Variationen är stor. När jag var liten, på 1970-talet, hörde jag orden "vi går mot en ny istid" så fort det blev en ovanligt kall vinter eller en ovanligt blöt och sval sommar. Idag hör jag istället orden "vi går mot global uppvärmning" i tid och otid. Det är ungefär samma typ av människor som yttrar orden, med viss övervikt för journalister och politiker som önskar få med sig en opinion. Hur väl pålästa krisprofeterna är framgår aldrig av sammanhanget.

Den som verkligen vill kan förmodligen fabricera en krisstämning om det mesta - om vår moral (med varianter på temat "dagens ungdom, ack ja..."), om vårt statsskick (i Sverige är det just nu populärt att hävda att vår monarki befinner sig i en djup kris), om våra sjukdomar (vart och vartannat år blir det befarad influensakris) eller om vår ekonomi (som i det nuvarande fallet). Om jag försöker tona ned risken genom att komma med trista historiska långtidsperspektiv uppfattas jag som en tråkig professor som vägrar se livets realiteter. Om jag däremot håller med om att en viss risk för katastrof finns - till exempel när influensa kommer på tal, eftersom spanska sjukan 1918 just var en influensa - blir jag desto mer intressant och anmodas dyka upp i tv-soffor och radioprogram. Domedagsprofeter är intressantare att se och lyssna på än försiktiga skeptiker.

Min enkla slutsats är att varken sunt förnuft, sanning eller vetenskap har mycket med saken att göra. Det handlar om känsla. Folk vill inte bli lugnade. De vill ha sina kriser, leva ut dem på bekvämt avstånd och uppleva den hisnande känslan av att nästan, men bara nästan, befinna sig i stormens öga. Det moderna samhällets krismedvetande är för vetenskapen vad romantiken var för upplysningen - en emotionernas revolt mot intellektets herravälde, en hjärtats temporära triumf över hjärnan.

Toteutumattomat kohtalot ja vaihtoehdottomuuden mantrat

Sirpa Kähkönen

Tisdag, 13 December 2011 11:00

Helmikuussa 2011 kuoli ruotsalainen toimittaja ja kirjailija Tord Gunnar Wickbom, joka oli syntynyt vuonna 1916. Hän osallistui vapaaehtoisena Suomen talvi- ja jatkosotaan ja kirjoitti kokemuksistaan Svenska Dagbladetiin. Kirjoitukset julkaistiin vuonna 1943 kuvitettuna artikkelikokoelmana nimeltä "Marskalken och hans vapenbröder".

Teksteistä saattaa havaita, että Wickbom tunsi jatkosodassa stressiä Suomen ja Saksan kumppanuudesta ja joistakin Suomen sodanpäämääristä. Mielenkiintoisinta hänen kirjassaan ovat ne tavat, joilla hän kuvaa tätä ristiriitaa puolueettomassa Ruotsissa asuville lukijoilleen.

Wickbom kuuli herkästi sen moniäänisyyden, joka Suomessa vallitsi jatkosodan aikaan. Epäröinnin, kyseenalaistamisenkin. Sitoutuminen Itä-Karjala-aatteeseen ei ollut kaikille helppoa. Suomenkielinen suomalaisuus jäi Wickbomille etäisemmäksi ja suomenkieliset sotilaat kliseisemmäksi kenttäharmaaksi joukoksi. Wickbom toteaa, että erityisesti suomenruotsalaisten joukossa oli niitä, joiden mielestä kasvot olisi pitänyt kääntää Itä-Karjalan sijasta länteen.

Luvussa "Kulturen på fältfot" Wickbom kuvaa nuoria tiedemiehiä ja kirjailijoita, jotka koettavat jatkaa intellektuaalista työtään asemasodan tilanteessa. Eräs nuori kirjallisuustieteilijä oli saanut muutaman päivän ajan istua tutkimassa erään rintaman taakse jääneen herraskartanon muhkeaa kirjastoa. Tuo aika oli piirtynyt vahvana hänen mieleensä. Hänellä oli toki itselläänkin rintamalla mukanaan kunnioitusta herättävä kenttäkirjasto. Silti hän tunnusti Wickbomille, ettei enää muistanut, miten oli ajatellut ennen sotaa. Väitöskirjan käsikirjoitus oli kesken eikä hän saanut sen aineistoon tuntumaa.

Koko luku henkii apeutta siitä suuresta haaskauksesta, jota sota aina merkitsee. Wickbom kirjoittaa Suomen kokemista menetyksistä: "Dessa förluster äro i sin helhet av den art, att de icke kunna mätas i några vedertagna värden. Också rent individuellt ligga de i det fördolda, i den mån det rör sig om förluster av det som aldrig hunnit skapas. Men samtidigt bli de på ett utpräglat sätt uppenbara just i ett litet land som Finland, där varje enskild individ har så mycket större betydelse än i ett folk på låt oss säga fyrtio eller åttio miljoner."

Suru siitä, mikä ei koskaan saanut kehittyä, on ollut todellista ja konkreettista sodanaikaisessa ja sodanjälkeisessä Suomessa. Mielenkiintoisella tavalla tämä kytkeytyy kysymykseen kontrafaktuaalisesta historiankirjoituksesta. Suomessa sitä on vastustettu suorastaan raivoisasti; osa historioitsijoista on halunnut kokonaan kieltää jossittelun ja entäs jos -kysymykset, joita nuorempi historioitsijapolvi on älylliseksi virkistyksekseen halunnut harrastaa.

Kontrafaktuaalisen historiankirjoituksen ahdistavuus liittyy suurelta osalta siihen, että vanhempi polvi on ehdollistettu ajattelemaan, että arvostettava historioitsija ei koskaan jossittele vaan ottaa huomioon ainoastaan toteutuneet kehityskulut. Mutta kenties ahdistus kumpuaa myös siitä, että entäs jos -kysymys on ollut liian vaikea toisen maailmansodan perintöä selvittäville sukupolville. Suomessa on uupumukseen saakka toistettu mantraa siitä, että meillä ei ole missään historiallisessa tilanteessa ollut vaihtoehtoja.

Lopputuloksia on aina arvioitu tästä näkökulmasta, jolloin vastaväitteitä ei ole tarvittu eikä suvaittu. Tämän vuoksi talvisodan kokemuksen voi ottaa yhä uudelleen esiin nykyhetken poliittisia ratkaisuja perusteltaessa: jos emme tee näin, jäämme yksin pimeään ja kylmään taistelemaan. Vaihtoehtoja ei ole ollut eikä koskaan tule olemaankaan.

Syyllisyys, syytökset ja itsesyytökset on torjuttu puheella isänmaan parhasta, jolloin kyseenalaistajat on voitu tuomita maanpettureiksi. Pelkkä jossittelu, vaihtoehtojen apaattinen jälkikäteisjonglööraus ei ole hedelmällistä, mutta vaihtoehtojen kypsä punnitseminen on - kuvittelemalla mahdollisia kehityskulkuja ja niistä oppia ottamalla toimivat kaikki suuret strategit kenraaleista ekonomisteihin ja valtionjohtajiin.

Wickbom kuvaa lyhyessä artikkelissaan koskettavasti sitä menetystä, mikä liittyy toteutumattomiin vaiheisiin ja kohtaloihin, sodan katkaisemiin elämänlankoihin. Hän mainitsee nimeltä kaksi nuorta tiedemiestä, jatkosodassa Itä-Karjalassa kaatuneen fysiikan dosentin B.O. Grönblomin sekä talvisodassa kaatuneen reservinvänrikki, dosentti Gunnar Mickwitzin, joka oli oman aikansa nuoren historioitsijapolven parhaita nimiä. "Förlusten drabbade inte blott den finlandssvenska kulturen, utan också hela landet, ty på det specialområde den unge forskaren gjort till sitt stod han ganska ensam i landet."

Tätä juuri tarkoittaa sodan perintö - kadonneita sukupolvia ja toteutumattomia hedelmällisiä impulsseja, joita nuoret lahjakkuudet olisivat voineet antaa. Jokainen ennenaikaisesti poistunut yksilö jättää jälkeensä tyhjän tilan. Suomessa jo sisällissota harvensi nuorison rivejä ankarasti, samoin kuin sitä seuranneet katkera välienselvittelyt, jotka jatkuivat 1930-luvulle saakka. Poissulkemisen ja vihanpiden strategiat ovat erityisen autioittavia pienessä maassa.

Suomi on maailman mittakaavassa pääomista ja valtio-omaisuudesta köyhä maa. Meillä ei tässä maailmassa ole juuri muuta kuin toisemme. Tämän oivaltamisesta ja toistemme kuulemisesta tuskin olisi haittaa siinä suuressa kriisissä, jossa Eurooppa nyt ajelehtii.

Ei venäjää ruotsin kustannuksella

Kari Arola

Måndag, 5 December 2011 15:49

Citymaastureiden letka liikkuu katkeamattomana virtana pitkin pienen itäsuomalaisen maalaismaisen pikkukaupungin pääkatua tai oikeammin taajaman halkovaa tietä.

Näky toistuu jokaisena vuodenvaihteena. Autojen rekisteritunnuksissa seisoo RUS.

Haastattelin kaupungin elinkeinojohtajaa. Tämä sanoi, että täällä meidän kaupungissamme näkee ensimmäisinä Suomessa katumaastureiden uusimmat mallit.

Kaupungin suurimmassa ruuhkaisessa marketissa iso osa asiakkaista puhuu venäjää ja opaskylttejä näkyy sekä suomen että venäjän kielellä. Samassa lehtihyllyssä Iltasanomien ja Iltalehden kanssa myydään venäläistä aviisia.

Urheiluliikkeessä venäläiset asiakkaat keräävät hirveät määrät tavaraa kärryihinsä ja maksavat 500 euron seteleillä, hintoja kyselemättä.

Edellä sanottu kuvaus on Tahkostaan ylpeästä matkailukaupungista Nilsiästä, jossa olen monena vuodenvaihteena peräkkäin ollut omin silmin todistamassa pietarilaisten ja muiden itäturistien virtaa Suomeen.

Venäläiset tuovat rahaa erityisesti naapurimaan juhlapyhinä ja loma-aikoina

Raha on ollut pontimena niille vaatimuksille, joita on esitetty venäjän opetuksen lisäämisestä Itä-Suomen kouluissa. Tämän ovat jotkut halunneet tapahtuvan toisen Suomen virallisen kielen, ruotsin, kustannuksella.

Itä-Suomessa kouluni käyneeni ja ruotsini oppineena tyrmään tyhmät ehdotukset.

Kuulun siihen sukupolveen, jolla on hivenen traumaattinen suhde Neuvostoliittoon ja Venäjäänkin. Olen heti sotien jälkeen syntynyt, suuriin ikäluokkiin kuuluva suomalainen, jonka lapsuudessa sota oli tosin ohi, mutta henkisesti läsnä. Ikäluokkamme isät olivat olleet rintamalla. He kantoivat sodan varjoa ja muistoja mukanaan.

Jälleenrakentamisen Suomessa ei 1950- luvulla ja eikä myöhemminkään venäjää juuri opetettu koululaisille. Kotimaisten kielten ohella suosikkeja olivat ensin saksa sittemmin englanti.

Olen käynyt kymmeniä kertoja työmatkoilla Neuvostoliitossa ja Venäjällä. Kielitaidottomuus on tietenkin ollut pikkuongelma. Kuitenkin tulkit ovat sen poistaneet.

Suomessa on kaksi virallista kieltä, suomi ja ruotsi, joiden asema ja opetus ovat kansallisia ykkösasioita.

Kokonaan toinen seikka on se, että venäjän kielen opiskelumahdollisuuksia Suomessa tulisi lisätä. Se hyödyttäisi matkailuelinkeinoa ja muutakin taloudellista kanssakäymistä Suomen ja Venäjän välillä.

Suomi on läntinen, pohjoismainen demokratia.

Jos en olisi saanut itäsuomalaisessa yhteiskoulussa ruotsin opetusta, maailmakuvastani olisi tullut paljon nykyistä suppeampi, suorastaan vino.

Ruotsin kielen asemalle opetuksessa ei tietenkään pidä hakea perusteita yksin historiasta.

On katsottava tulevaisuuteen.

Se, että suomalaiset osaavat toista virallista kieltä, ruotsia, avaa portteja, luo kulttuurisia ja muita yhteyksiä pohjoismaiseen – siis läntiseen Eurooppaan, jossa Suomen paikka on.

Suomalaisten perusidentiteettiä on syytä vaalia myös kielipolitiikassa

FRÅN MITT KAFÉBORD I WIEN XI

Richard Swartz

Fredag, 2 December 2011 15:21

Det heter att pengar inte luktar. Kanske det. I alla fall binder pengar samman på ett sätt som politik inte förmår: i Kosovo arbetar serbiska och albanska kriminella hand i hand - och mycket framgångsrikt - för att förhindra den rättsstat samt de gräns- och tullkontroller som skulle förstöra deras ekonomiska affärer, ett annat ord för smuggling.

I sanning en "försoning" och "förståelse" de två fiendefolken emellan som på andra områden inte ens går att drömma om.

Det var säkert förnuftigt att det europeiska samarbetet efter 1945 byggdes på ekonomisk grundval. Kol- och stålunionen var tänkt att gjuta samman tyskt och franskt näringsliv på ett område där även kanoner och stridsvagnar hör till produktpaletten, och detta så omsorgsfullt att inga framtida europeiska krig skulle kunna bli möjliga. Just det gemensamma ekonomiska intresset sågs som garanti för freden. Och i mer än ett halvt sekel har denna ordning (med få undantag) visat sig fungera utmärkt.

Men visionen, om också vag, hos den europeiska gemenskapens fäder var ett Europa som på ekonomisk och demokratisk grundval också politiskt skulle växa samman. Ett slags Europas Förenta Stater förespeglade dem. Emellertid fanns redan från allra första början politiker och staster som av olika skäl misstrodde ett sådant projekt, som ville inskränka sig till den ekonomiska ambitionen, nöjda med en så fri handel som möjligt på en gemensam marknad.

Vem minns idag Efta? Men att denna frihandelszon med Storbritannien i spetsen inte längre finns och dess medlemsstater numera bor under den forna konkurrentens tak, ska inte nödvändigtvis tolkas som att visionen om ett politiskt förenat Europa etablerat sig som segrare. Det går att hävda att också EU huvudsakligen arbetat på bygga ut olika ekonomiska friheter, om inte på bekostnad av så åtminstone utan en motsvarande utbyggnad av politisk centralmakt och handlingsförmåga.

Länder som Storbritannien eller Sverige må stå utanför euron och i den nationella suveränitetens namn hålla sig utanför projekt som anses som ett hot mot den: men redan ett raskt bokslut skulle visa att de beslut EU genom åren tagit de ekonomiska friheterna till fromma väger långt tyngre än vad som gjorts för den politiska integrationen.

Efta har visserligen försvunnit, men Historiens ironi vill att dess program ändå tycks ha segrat i Bryssel.

Åtminstone fram till nu.

Ty Europas och EU:s kris verkar ställa européerna inför samma gamla fråga igen. Är lösningen på krisen kanske ett djärvt kliv i riktning mot just en politisk gemenskap? Krisen så att säga ett instrument för att uppnå vad som tidigare inte varit möjligt? Eller är krisen uttryck för att det europeiska samarbetet nått gränsen just för vad som är möjligt? Att en forcerad politisk integration därför skulle göra allting ännu värre? Tvinga fram inte en lösning utan ett sammanbrott där EU fragmentiseras, kanske upplöses i de gamla vanliga nationalstaterna, i en globaliserad värld dock oändligt mycket mer kraftlösa och obetydliga än förr?

Fastän född och uppvuxen i Stockholm har jag tillbringat större delen av mitt liv på annat håll i Europa, i Prag, Berlin, Paris och Wien. Jag vet inte om det räcker för att kunna kalla sig för europé, men iallafall har det övertygat mig om att vår kontinents framtid ligger i något slags politisk union där dagens nationalstater frivilligt avstår från en hel del av sin suveränitet till förmån för unionen.

Men det önskvärda är inte alltid det möjliga. Om krisen uppenbarat behovet av ett förenat Europa så har den också avslöjat hur litet vi verkar har gemensamt. Det allra mest förunderliga med denna paradox är ändå att vi så länge låtsas som om så inte vore fallet. Men nu kan inte längre döljas vad vi inte visste eller inte ville veta om varandra: att vissa av oss lever i välfärdsstater, andra i klientelistiska skråsamhällen, att vissa stater nästan bara exporterar, andra nästan bara importerar, att vissa är kroniska gäldenärer och andra lika kroniska borgenärer, att skillnaderna mellan oss vad gäller så fundamentala områden som rättsväsen, arbetsmarknad, hälsovård eller utbildningssystem är nära nog oöverstigliga.

Kanske skulle vi ha förstått mer av denna problematik om vi intensivare funderat över vad vi brukar ha framför oss på tallriken. Alls ingenting illa sagt om pizza, pasta och olivolja. Men vilken nordbo skulle dag ut och dag in vilja ha det på köksbordet? Och vilken sydeuropé sill, potatis och knäckebröd?

Den europeiska krisens akuta, omedelbara lösning är en ren ekonomisk fråga. Till sist måste någon betala notan och denna "någon" är en omskrivning för Tyskland. Tyskarna skulle förstås kunna ställa en mycket berättigad fråga. Varför just vi tyskar? Svaret på den är enkelt: därför att bara ni har pengar.

Men med de tyska pengarna följer finstilta paragrafer, villkor och krav som tillsammans kommer att urholka just den nationella suveräniteten, formellt till förmån för ett politiskt alltmer integrerat och strömlinjeformat Europa. Dock finns risken att ett sådant Europa inte är mycket mer än en önskedröm eller hägring - för låntagarna i Sydeuropa bara ett vackert namn för vad de menar är tyska diktat.

De giriga

Björn Månsson

Måndag, 21 November 2011 11:57

Vad har Carema och Nalle Wahlroos gemensamt - och lite Alexander Stubb och Sari Essayah också?

Jo: girighet, låt vara i lite olika avseenden. Girighet är visst en av de så kallade dödssynderna, så min anklagelse är allvarlig. Låt mig därför motivera.

Carema är ett multinationellt företag i vårdbranschen, hos oss känt bland annat som företaget som slog ut Folkhälsan i anbudstävlingen om hälso- och sjukvård i Karis i Raseborg. Mest känt har företaget dock på sistone blivit i Sverige för sitt bonusprogram som belönade lokala chefer som lyckades maximera profiten, för bonussystemets tragikomiska konsekvenser med blöjvägning och dylikt - och för att föra ut vinsterna till skatteparadis.

I Sverige har avslöjandena gett upphov till en proteststorm som nått ända upp till regeringskretsarna. Intressant nog har moderata politiker reagerat kraftigast på det omoraliska i företagets framfart.

Marknadsekonomin i all ära, kapitalism går an - men då gränsen mellan sunt företagsekonomiskt tänkande och girighet överskrids, då säger även tänkande och ansvarsfulla högerpolitiker ifrån.

På motsvarande sätt har Nordeas styrelseordförande Björn "Nalle" Wahlroos retat upp opinonen i Sverige ända ut på högerkanten. Hans okänsliga uttalanden om sin VD:s extravaganta bostadsarrangemang fick till och med den moderata finansministern Anders Borg att påminna om att förnärmade kunder gärna kan byta bank.

Även här hade gränsen mellan sund marknadsekonomi och rå kapitalism överskridits. Girigheten hade tagit över.

Europaminister Alexander Stubb och kristdemokraternas MEP Sari Essayah rör sig på ett lite annat plan, men även här finns ett slags girighet som en bakomliggande egenskap: maktgirighet. Stubb föreslog i ett föredrag i Belgien att de EU-länder som har den högsta AAA-ratingen på kreditmarknaden borde få ett större inflytande på EU-besluten än länder med lägre rating.

Stubb medgav öppet att hans filosofi var "darwinistisk".

Essayah konkretiserade Stubbs förslag genom att föreslå att AAA-länderna skulle få fler platser i EU-parlamentet, för att bättre kunna genomdriva sina krav på en striktare ekonomisk regim i de länder som bryter mot de gemensamt överenskomna spelreglerna. Ett gott ändamål skulle alltså helga högst tvivelaktiga medel, i sann jesuitisk anda.
Det vore ju inget mindre än en tillbakagång till forna system med rösträtt på basis av inkomst och förmögenhet. Det tänkesättet har alla civiliserade samhällen för länge sedan övergett.

Det märkligaste med Stubbs, av Essayah förädlade förslag är att det slår in öppna dörrar. Eller inbillar sig någon att AAA-länderna, med Tyskland och Frankrike i spetsen, inte redan nu skulle ha ett större faktiskt inflytande på EU-besluten än vad deras andelar av EU:s befolkning skulle berättiga till? Har någon inte hört talas om axeln Merkel-Sarkozy?

Det finns ingen anledning att legalisera, formalisera och ytterligare späda på detta sakernas tillstånd.

Och det är nog förresten inte bara Tyskland och Frankrike som i kraft av sin ekonomiska styrka har större inflytande i EU än vad de annars skulle ha. Det gäller också till exempel Nederländerna och om vi är ärliga till och med Finland, inte minst genom ekonomikommissionären Olli Rehn, nyligen upphöjd till en av kommissionens vice ordförande.

Om nu inte vår nuvarande regering med dess krav på lånesäkerheter av Grekland, sitt (i och för sig helt berättigade) motstånd mot Bulgariens och Rumäniens Schengenmedlemskap och nu senast Stubbs utspel lyckas fördärva vårt goda rykte i unionen.

Men för att återgå till den egentliga, mer klassiska girigheten är det viktigt att inte kasta ut barnen med badvattnet.
Visst behövs det hälso- och sjukvård och äldreomsorg i privat regi, för att komplettera den offentliga, precis som privata daghem och i vissa fall privata skolor kan göra det. Dels finns det alltid de som kan och är villiga att betala lite extra för att få den vård och omsorg de vill ha, och dels är det bra med konkurrens för att sporra till bättre kostnadseffektivitet och inte minst kvalitet.

Men just kvalitet är nyckelordet. Samhället bör ställa höga krav på privat vård och omsorg, och noga kontrollera att kriterierna uppfylls. Visst bör privata vårdföretag få generera vinst, annars går de ju i konkurs, men det måste finnas rimliga gränser för vinstbegäret.

På samma sätt måste banker naturligtvis vara lönsamma. De måste också få anställa kompetenta chefer, även om dessa kostar. Och om en chef måste flytta från ett land till ett annat är det inte orimligt att banken bekostar en andra bostad. Så långt är allt väl.

Men sedan finns det en gräns för hur okänslig en styrelseordförande får vara om han eller hon inte vill skada sitt eget företag. Och inte späda på med att VD:n gärna kunde få en så stor lön att han kan köpa sig ännu fler bostäder, samtidigt som banken planerar att säga upp tusentals anställda.

En storbank är förstås mer beroende av sina storföretagskunder än av småsparare och folk med bara lönekonton och bostadslån. Men utan de senare klarar sig få banker i längden.

Sens moralen?

Marknadsekonomin har inte längre någon allvarlig utmanare. Inte ens officiellt socialistiska stater som Kina och Vietnam är ju längre socialistiska vad det ekonomiska systemet beträffar, utan bara då det gäller avsaknad av politisk demokrati.

Men just bristen på konkurrens och utmanare kan ha gjort marknadsekonomin så okänslig för kritik, att den börjat sudda ut gränsen mellan sund kapitalism och ren och skär girighet. Det riskerar att vändas mot hela systemets trovärdighet.

Ryska lärdomar – på finlandssvenska

Henrik Helenius

Fredag, 18 November 2011 15:11

Vi har ett grannland som aldrig upphör att fascinera, nämligen Ryssland. Spännande, men också skrämmande, med tanke på landets blodiga och våldsamma historia. Gåtfullt och dunkelt. Men samtidigt också förvaltare av ett enormt kulturellt arv från odödliga författare till ovärderliga konstverk. Misstänksamt, men även med prov på gästfrihet och generositet av oanade mått.

USA har kallats "de stora möjligheternas land". Ryssarna själva betecknar ibland i folkhumorn sin nation som "de stora överdrifternas land". Finland har alltså begåvats med en konstig granne, oftast i historien lyckligtvis vän, ibland tyvärr även fiende.

Samfundet Finland-Ryssland (SFR) och dess föregångare Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS) är en organisation som jag minns med största tacksamhet. Liksom många andra samhällsaktiva jämnåriga anslöt jag mig i 20-årsåldern till Samfundet Finland-Sovjetunionen i början av 1970-talet. För jämviktens skulle gick jag också med i Pohjola-Norden där min politiska förebild K-A Fagerholm en gång varit ordförande. SFS-engagemanget skulle bland annat ge mig uppdraget som ordförande för samfundets svenskspråkiga Helsingforsavdelning, ett medarbetarskap i samfundets finlandssvenska tidskrift Kontakt, samt ett medlemskap i samfundets svenska kommitté som jag fortfarande tillhör med det undantaget att Sovjetunionen i organisationens namn sedermera ersattes av Ryssland.
Det visade sig snart att samfundet var ett långt ifrån homogent block av likriktade åsikter. Tvärtom fanns här allt från mörkröda stalinistiska politruker som antagligen drömde om att en dag se ett Sovjet-Finland till mer eller mindre blåskiftande affärsmän som främst var intresserade av att utveckla östhandeln, både sin egen och rikets. Och däremellan liberaler, gråsossar, jordbrukare, idrottsmän, författare, konstnärer, präster, rysklärare mm. Hade inte redan president Paasikivi i tiderna sagt att alla ansvarskännande finländska medborgare borde ansluta sig till SFS, som därmed i Kekkonens Finland medlemsmässigt utvecklades till en verklig massorgansation. Men också till ett slagfält i en ideologisk och politisk maktkamp. En stor del av samfundets personal hade sin bakgrund i den folkdemokratiska/kommunistiska rörelsen. Några räknades till den taistoitiska minoriteten inom Finlands kommunistiska parti. Bland dem samfundets mäktiga dåvarande generalsekreterare som aldrig gjort upp med sitt stalinistiska förflutna.

Ett stort tack går till Herbert Walther som på 1970- och 80-talet var anställd som svensk sekreterare för Samfundet Finland-Sovjetunionen. Med sin socialdemokratiska bakgrund ställde sig Walther öppet på tvären mot den kommunistiska maktapparaten inom samfundet. Tidigare hade man till exempel kunnat sälja kommunistpartiets lotter vid samfundsavdelningarnas möten. Det satte Walther stopp för. Blåögda hyllningar till Sovjetunionens ofelbarhet var ingen sällsynthet. Alla som i likhet med Walther försökte få en ändring till stånd blev lätt stämplade som "antisovjetiska" för att använda en klyscha som låg i den tidens anda. De politiska motsättningarna kulminerade i det berömda Baltikumnumret år 1989 av den svenskspråkig samfundstidskriften Kontakt där sovjetockupationen av Estland, Lettland och Litauen på allvar ifrågasattes. Resultat: Kontakt lades ner av kostnadsskäl som det officiellt hette i den högsta SFS-ledningens förklaring. Men två senare skulle hela Sovjetunionen läggas ner.
Inom SFS lärde vi ungdomar oss också rent konkret en annan sak. Nämligen det minst sagt dubbelbottnade i hela sovjettänkandet. På de fantastiskt lärorika resor som Herbert Walther i samfundets regi arrangerade i österled kunde man inte undgå att frapperas av hur inte bara de sovjetiska Inturistguiderna utan också andra sovjetmedborgare officiellt sade ett och privat någonting helt annat. Det sistnämnda under förutsättning att förtroende på det personliga planet uppstått. Mot propagandaaffischernas vackra bilder av leende människor stod östblockets gråa och dystra vardag. De oförglömliga vitsarna som människorna själva berättade icke att förglömma. "Stormaktstidens Spanien var riket där solen aldrig gick ner. Sovjetunionen är riket där solen aldrig går upp", hörde till de bästa. Inom SFS svenskspråkiga kultursektion talade man länge om den till Finland inbjudna sovjetprofessorn i litteratur som i ett föredrag fördömt pornografiska alster som ett tecken på kapitalismens dekadens. Efter sitt tal hade han frågat var man kan se de bästa porrfilmerna i Helsingfors! "Bumaga bumaga, i praktika praktika", papper är papper och praktik är praktik, det var Sovjetunionens logik för att ta ett klassiskt uttryck.
I maj 1992 gjorde jag flera intervjuer med fackligt aktiva i S:t Petersburg. Då hade Sovjetunionen upplösts fem månader tidigare, men de gamla idéerna med allt vad de innebar av planhushållning och arbetsbrigader satt naturligtvis ännu hårt kvar. Den sovjetiska fackföreningsrörelsen var nämligen en del av den kommunistiska stats- och partiapparaten. Efter en lång paus var jag igen sommaren 2011 i S:t Petersburg. Då fick jag en mycket givande intervju med Vitalij Artiuhin som är ordförande för metallarbetarfackavdelningen vid en stor turbinfabrik med femtusen anställda i S:t Petersburg. Gamla lärdomar från SFS-tiden beträffande ombytlighet och tvära kast i rysk mentalitet visade sig nu vara nyttiga. Tankebanorna i alla fall inom den här grenen av rysk fackföreningsrörelse går uttryckligen i rakt motsatt riktning jämfört med sovjettiden. I Sovjetunionen var det kollektivt, läs statligt, ägande till produktionsmedlen som gällde. Kapitalister skymfades och beskrevs som blodbesudlade utsugare. Alexej Mordasjov som betraktas som Rysslands rikaste man äger 70 procent av aktierna i ovannämnda turbinfabrik. Men fackavdelningens ordförande Artiuhin såg enbart positivt på detta faktum. Den rike ägaren förstår hur det är att vara arbetare på verkstadsgolvet och han är mycket positivt inställd till facket. Ömsesidigt förtroende och socialt partnerskap är nyckelorden. Och fackvadelningen själv har satsat på att köpa aktier och investera. Borta är femårsplanernas kvoter som skulle fyllas. I stället kom stenhård global konkurrens på de fria marknaderna världen över.

Medborgar- och vänskapsorganisationer brottas idag med stora problem. Förståeligt när det finns mycket annat att göra under fritiden. Det är synd att Samfundet Finland-Ryssland och dess svenskspråkiga verksamhet tynat bort under de senaste decennierna. Den organisationen gav mig och många andra sådana kunskaper om ett med västerländska ögon sett djupt irrationellt samhälle som man aldrig annars kunde ha fått. Böcker, tidningar och filmer kan vara hur bra kulturförmedlare som helst, men Ryssland måste man själv uppleva och se med egna ögon. Dessbättre finns det nu en grupp yngre finlandssvenskar som som återupptäckt Samfundet Finland-Ryssland. Det är bara att önska dem lycka och framgång i utmaningarna.

Vad jag ser i spegeln

Johanna Westman

Måndag, 14 November 2011 11:02

Åtminstone en sak har jag gemensam med justitieminister Anna-Maja Henriksson: i tisdags besökte vi finska litteratursällskapets hus vid Regeringsgatan 1 för första gången i våra liv. Det ståtliga huset byggdes 1890 men Suomalaisen Kirjallisuuden Seura grundades redan 1831; numera lär den viktigaste samarbetspartnern vara Svenska Litteratursällskapet som grundades 1885.
Själv satt jag av ren nyfikenhet på sista bänken när justitieministern på tisdagskvällentalade om nationalspråk och språklagstiftning, därtill inbjuden av en relativt ny aktör på den språkpolitiska arenan. Kansalliskielten tukiyhdistys (sv. Stödföreningen för nationalspråken, min övers.) grundades i fjol och "ser som sin uppgift att stärka våra båda nationalspråks, finskans och svenskans ställning, samt den nordiska samhörigheten och den kulturella gemenskapen mellan språkgrupperna speciellt bland dem som har finska som sitt modersmål".

Eftersom också finskhetsförbundets Heikki Tala satt med bland åhörarna gick det inte att undvika en del negativistiskt prat om obligatorisk skolsvenska. Den övriga publiken var mer intresserad av positiva innovationer som kan stärka konceptet med två levande nationalspråk. Bland annat språkbadspedagogiken lyftes fram, liksom behovet av en motsvarighet till "mofi" i de finska skolorna.

Själv blev jag särskilt tagen - för att inte säga träffad - av den försynta kritik som riktades mot de svenskspråkiga i huvudstadsregionen. En dam hakade på ministerns konstaterande om att lagstiftningen må vara hur bra som helst; utan god vilja och en positiv attityd från majoritetens sida blir det ingenting. Men, sade damen: finlandssvenskar tycks tala finska hellre än sitt modersmål. Hur är det egentligen beställt med den egna viljan?
En annan, yngre dam beklagade sig över att hon numera aldrig får en chans att praktisera den svenska hon lärde sig när hon bodde i Borgå. Så fort hon försöker övergår motparten till finska. På det viset går det inte att upprätthålla språkkunskaperna. Vi måste alltså se oss i spegeln, vi finlandssvenskar som tycker att fosterlandet gärna kan fortsätta att fungera på två språk, finska och svenska.
I spegeln ser jag en liten flicka som handgripligen fick lära sig att "Suomessa puhutaan suomea". På bruksorten var Tjänstemannaklubben övervägande svenskt territorium, eftersom den var reserverad för bolagets akademiskt utbildade ledande tjänstemän - ingenjörer och ekonomer, samt doktorn. De yrkesutbildade arbetsledarna var finskspråkiga, och inte välkomna. Språk och klass sammanföll 1:1. Eller gjorde de? Jag kommer också ihåg att Svenska dagen inte firades på Klubben utan i en annan lokal, som var tillgänglig också för andra än tjänstemän. Fast på riktigt lär det ha skett bara en enda gång och varit närmast pinsamt.

I vilket fall som helst gällde det att hålla tand för tunga i bussen, och i synnerhet på skridskoplanen. Där var det roligt att skrinna till musik när det ordnades Rusettiluistelu, men när vi hade nyländska kusiner på besök blev det problem. De som kom från Grankulla eller Helsingfors hade inget folkvett; de talade svenska högt, och det blev alltid slagsmål. Åtminstone som jag kommer ihåg det. Och den minnesbilden styr min ryggmärgsuppfattning om vad som är artigt och oartigt: Det artiga - eller säkra - är att alltid tala finska med de finskspråkiga. Egentligen alltid när någon främmande kan höra, fast den nojan har jag vuxit ifrån efter många år i Nyland.

Sedan dess har språkförhållandena i Villmanstrandstrakten radikalt förändrats. Klubben har demokratiserats och den privata svenska skolan lagts ned. Direktörer och ingenjörer är i regel finnar. Den nya ryska minoriteten är veterligen mycket högljudd.
Vad som är artigt eller oartigt beror på omständigheterna. Vilken grupp som behöver stöd beror på vem som är i underläge. I början av femtiotalet var de sociala relationerna på en bruksort i östra Finland sådana att en liten svenskspråkig spillra inte kunde klaga. Det gällde att bita ihop och buga neråt, grovt uttryckt.

I dag är läget ett annat än då, både i östra Finland och i det fordom så svenska Nyland. Språk och klass sammanfaller inte, miljöer som min barndoms Klubben existerar inte.

I dag är det artiga i Finland att stödja och främja svenskan, som befinner sig i klart underläge. Det är många finnar villiga att göra, vilket omvittnades inför justitieministern i tisdags. Men det är inte så lätt.

Jag har min privata ryggmärgskänsla. Men så gott som alla finlandssvenskar har egna erfarenheter av "Suomessa puhutaan osv", också om de inte har blivit indragna i språkrelaterat handgemäng på skridskoplanen. Det är inte alltid så lätt att förtränga allt detta och frimodigt torgföra sin svenska.

Ändå är det just det vi alla borde göra, för att gå alla dem till mötes som vill lära sig och stödja vårt språk.