Kolumner

The Blight of Return

Gästen

Måndag, 21 Januari 2013 12:42

The Op-Ed Columnist Roger Cohen writes in the New Yok Times about the sitaution in the Middle East:

A COUPLE of years ago I had an exchange with the Palestinian prime minister, Salam Fayyad, that went like this:

"You're working for a two-state solution?"

"Correct."

"And Hamas is not."

"It is true."

This fundamental issue, at the core of the division of the Palestinian national movement, endures. As John Kerry, President Obama's nominee to become secretary of state, prepares for office and talk stirs for the umpteenth time of a push for Middle East peace, it is critical to confront the problem, whose dimensions have recently been underscored.

First there was Khaled Meshal, the Hamas leader, and his awful speech on his first visit to Gaza last month. "Palestine is ours from the river to the sea and from the south to the north," he declared. In other words, forget compromise on the 1967 lines with agreed land swaps: Annihilation of the state of Israel remains the goal.

Then there was Mohamed Morsi. Hamas is an offshoot of the Muslim Brotherhood. Morsi, now the Egyptian president, was chief of the Brotherhood's political arm. This week it emerged that in this role in 2010, he said: "We must never forget, brothers, to nurse our children and our grandchildren on hatred for them: for Zionists, for Jews." He called Zionists "bloodsuckers who attack the Palestinians, these warmongers, the descendants of apes and pigs." And he called for all Palestine to be freed.

Morsi's vile anti-Semitic remarks are of a piece with the old blood libel: Jews with horns, Jews with tails, goats and devils defiling Christian women. And nursing children on hatred? Instilling hatred in the innocent is tantamount to instilling self-destruction.

And so it has been. When the United Nations called in 1947 for the partition of Mandate Palestine and the establishment of Jewish and Palestinian states, the proposed Palestinian state occupied about 42 percent of the territory. Arab armies went to war and lost. Today, with the West Bank and Gaza, Palestinians stand to get about 22 percent of the land under any two-state peace. The annihilation ambition has been a recipe for Palestinian defeatism, victimhood and loss.

Wide swaths of the Palestinian leadership have drawn the lesson. The West Bank, under President Mahmoud Abbas and Fayyad, has seen dramatic change over the past several years. New policies - of nonviolence, responsible governance, elimination of militias, central control of security and economic growth - have been embraced to lay the groundwork of statehood, a state explicitly envisaged as existing side-by-side in peace and security with Israel.

The achievements in Ramallah have been widely lauded, including by the World Bank, but Israel has held back, one reason for its current isolation. Rather it has pursued West Bank settlements, to the dismay of Obama, who, according to a Bloomberg column by Jeffrey Goldberg, is convinced that, "Israel doesn't know what its own best interests are." The settlement expansion is indeed self-defeating. It precludes the two-state peace Israel needs to remain a democratic and Jewish state. But it is in line with the platform of Prime Minister Benjamin Netanyahu's Likud party, which says that, "Settlement of the land is a clear expression of the unassailable right of the Jewish people to the Land of Israel."

Netanyahu may be returned to power in elections this month at the head of an even more right-wing coalition. The ambition to hold all the land is not the exclusive preserve of certain Palestinians. Extremes feed on each other; a majority in the middle is ready for a reasonable compromise that places the future above the past.

That, in part, is what the two-year-old Arab Spring has been about: the future over the past. However faltering (what revolutionary movement was ever smooth?), the awakening has been about overcoming an Arab culture of victimhood, conspiracy and paralysis in the name of agency, engagement and debate. The dinosaurs of the Palestinian movement, like Meshal, should take note.

Pursuit of all of the land, with its accompanying "right of return," is a form of perennial victimhood, one that has spawned some 4.7 million Palestinian refugees, several times the number who were driven from their homes in the war of 1948. The right of return would be better named the blight of return. It is a damaging illusion that distracts from an achievable peace in the name of Palestinian children and grandchildren nursed on hope. There is the possibility of compensation, but there is in history no right of return. Ask the Greeks of Asia Minor, the Turks of Greece, the Germans of Danzig and Breslau (today Gdansk and Wroclaw) - and the Jews of the Arab world.

When I was in Cairo recently, I saw a senior Western official who meets regularly with President Morsi. She told me she has no doubt of his belief in Israel's right to exist and the urgent need for a two-state peace. Power is responsibility; it can change people. The United States should test Morsi by pressing him hard to forge Palestinian unity in pragmatism. That would remove an Israeli excuse for oppression that tramples on the Jewish state's own best interests.

Värdeledarskap à la Niinistö

Björn Månsson

Fredag, 11 Januari 2013 01:29

Det är förstås så dags att med en veckas dröjsmål kommentera president Sauli Niinistös nyårstal, men eftersom det var hans debut kan det kanske tillåtas. Talet har allmänt blivit rätt väl mottaget, och jag har ingen anledning att drastiskt avvika från det mönstret. Men visst kan man anlägga också vissa kritiska synpunkter.

Om talet speglade en moderat högermans värdeledarskap kan man säga att detta ledarskap var en skicklig navigering mellan å ena sidan typiskt högerborgerliga värderingar och å den andra social hänsyn i liberal eller socialdemokratisk anda. Frågan är bara var presidenten själv står. I vissa fall lämnade han sin egen ståndpunkt vidöppen.

Det gällde alldeles särskilt presidentens resonemang kring budskap som har "ökat förvirringen". "Samtidigt som man är rädd för ökad arbetslöshet, väntar man sig en kommande brist på arbetskraft", fastslog Niinistö - men utan att ta ställning till vilketdera budskapet som håller streck.

Min egen uppfattning är att båda gör det: det förra på kort sikt, och särskilt i den tunga industrin, det senare på lite längre sikt i vissa kommande tillväxtbranscher, börjande med vården. Den distinktionen kunde gärna ha gjorts.

Och vidare: "då man kräver nedskärningar i utgifterna, så önskar man också ökad åtgång (en dålig översättning av finskans lisäkulutus, vilket ju betyder större konsumtion) till stöd för den kommande tillväxten". Alldeles riktigt framförs bägge dessa teser från olika håll, men var står presidenten i detta vägval? Och varför sade han inte vad tesen om ökad konsumtion betyder? Jo, ökad upplåning.

En antydning till svar var att det nu krävs "beska mediciner", och att beslutsfattarna bör visa prov på mod. Nedskärningar är förvisso beskare och kräver därför större mod än upplånad konsumtion.

Prov på balansgång visade president Niinistö också då han å ena sidan klandrade den ökade girigheten, men å den andra varnade för det han med en otymplig översättning av finskans "oleskeluyhteiskunta" kallade "vistelsesamhälle". Inte för att det är lätt att hitta ett bättre ord utan en omskrivning: ett samhälle där man bara är, och inte gör något. Eller, som han själv preciserade, där man "väntar sig att få gå till ett färdigdukat bord".

Det var ju föst en klassisk vänstertes, och sedan en lika klassisk högerdito. Renodlad kapitalism rentav förutsätter en viss girighet, medan redan Marx (eller var det Lenin...?) predikade att var och en ska ge efter sin förmåga men få efter sina behov ...

Niinistös tes om att "tredje sektorn kommer allt längre in på det område där samhället borde vara" kunde lätt uppfattas som en kritik av denna tredje sektor. Men så försökte han också balansera upp det med tesen att samhället kommer allt längre in på det område där det egna ansvaret borde finnas.

Det skulle ju betyda att tredje sektorn skuffar samhället i riktning mot att ta över det privata ansvaret. Hur hänger det ihop, då tredje sektorn väl snarare ligger i terrängen mellan det privata ansvaret och samhällets?
Nå, kanske jag nu blir för semantisk i min kritik.

På ett par punkter vågade president Niinistö i sitt första nyårstal ta lite ställning. Han ville "utveckla partnerskapet med försvarsalliansen Nato", och "främja" nordiskt försvarssamarbete. Det kan ogärna tolkas som annat än ett klart ställningstagande för ett deltagande i övervakningen av Islands luftrum, men den ståndpunkten kände vi ju till från tidigare.

Vagare var presidentens analys av eurokrisen. Det är väl självklart att de länder som skött sig bör se till att de gör det också i fortsättningen, liksom att de som inte gjort det måste "göra allt för att de korrigerande åtgärderna lyckas".

Nyckelfrågan om de förra länderna bör bistå de senare förbigick han däremot med tystnad, och det är ju den debatten handlar om. Något om att den europeiska båten är gemensam hade suttit bra i talet.

En eloge är Niinistö värd för det klara ställningstagandet att "vi bör hålla Finland öppet mot världen", särskilt som han inkluderade "hjälpa" bland det vi bör göra. Ett försiktigt flankstöd för biståndspolitiken och stödet till krisande euroländer, måhända? En markering av att ett öppet Finland inte kan tillåta rasism och xenofobi hade kompletterat listan över goda gärningar, men var tydligen för mycket begärt.

Däremot upprepade Niinistö den tes med vilken kan försökte förklara Finlands nederlag i valet av FN:s säkerhetsråd: vi ska inte deklarera att vi är" bättre vetande och bättre kunnande i allt". Bara en språklig anmärkning, igen: jag skulle nog ha sagt "att vi vet och kan bättre". Vem månne översätter presidentens tal?

En smaksak är slutligen om Niinistö gjorde rätt eller fel i att återgå till president Ahtisaaris lite amerikanskinspirerade avslutning med att önska Guds välsignelse. I mina öron lät det lite påklistrat och patetiskt, men det gladde säkert mången annan.

Ruma ja vaikea r-sana

Johanna Korhonen

Fredag, 4 Januari 2013 19:04

Ellei suomalainen keskustelu rasismista olisi niin surkeaa, se olisi hupaisaa. Käyttäisin sanaa surkuhupaisa, ellei itse aihe olisi niin vakava.

Ensin kirjailija, toimittaja Umayya Abu-Hanna kertoi Helsingin Sanomissa (HS 31.12.2012) suomalaisten käytännön rasismista. Sitten Ilta-Sanomien päätoimittaja Ulla Appelsin katsoi tarpeelliseksi loukkaantua koko kansan puolesta ja moitti Abu-Hannaa, joka Appelsinin mielestä oli niin kovin epäkohtelias ja kiittämätön henkilö (IS 2.1.2013).

Nauroin ääneen, kun luin Appelsinin kirjoituksen ensimmäisen kerran. Minulle ei sataprosenttisena kanta- ja umpisuomalaisena ollut tullut edes mieleen, että Abu-Hannan pitäisi olla Suomelle eli muun muassa minulle kiitollinen työpaikoistaan ja vaaleissa äänestäjiltä saamistaan äänistä. Appelsinin mielestä Abu-Hannan tuli olla kiitollinen muun muassa medialle, joka oli julkaissut hänen kirjoituksiaan (pelkästä säälistäkö julkaisivat? Eikö kirjoituksissa ollut mitään mielenkiintoista?), ja vihreille, jotka olivat "ottaneet hänet mukaan" puolueeseen. Yleensä on toisin päin: puolueet ovat kiitollisia, jos joku haluaa liittyä ja antaa aikaansa ja osaamistaan puolueen käyttöön.

Mutta ei Suomessa, ei. Appelsinin kirjoitus oli parasta, mitä suomalaisessa rasismikeskustelussa on tapahtunut aikoihin. Se paljasti, että Suomessa ollaan aivan pihalla siitä, mitä rasismi on. Suomalaiset eivät osaa tai halua tunnistaa omaa rasismiaan.

Toisen henkilön nimittäminen "saatanan neekeriksi" on Suomessa vain "huonoa käytöstä", kuten Appelsin kirjoittaa. Tosi törkeää sitä vastoin on epäillä jotakuta "rasistiksi". Tälläkin uhalla pohdin, esittääkö Appelsin rasistisia näkemyksiä.

Rasismia on se, että ihmisiä luokitellaan jonkin ominaisuuden, kuten etnisen taustan, perusteella ryhmiin ja sitten määritellään näille ryhmille eri pelisäännöt - yksille huonommat kuin toisille. Se, että ulkomaalaistaustaiselta edellytetään herkeämätöntä kiitollisuutta työpaikasta mutta suomalaiselta ei, on rasismia. Se, että ulkomaalaistaustainen ei saisi esittää kritiikkiä Suomesta vaikka suomalainen saa, on rasismia. Se, että ulkomaalaistaustaisen pahat kokemukset mitätöidään julistamalla ne "yksittäistapauksiksi", on rasismia. Sekin, että samaan hengenvetoon vaaditaan häntä erikseen huomioimaan kaikki ne suomalaiset, jotka eivät ole nimittäneet hänen lastaan "saatanan neekeriksi" vaan pitäneet tätä "söpönä", on rasismia.

Tällä perusteella Appelsinin näkemyksiä voidaan pitää rasistisina: hän edellyttää Abu-Hannalta tämän etnisen taustan perusteella erilaista käyttäytymistä, oman asemansa hahmottamista ja asennoitumista kuin syntyperäisiltä suomalaisilta.

Rasismi ei edellytä erityistä tahallisuutta eikä pahaa tahtoa. Sen ei tarvitse olla erityisen suurieleistä eikä dramaattista. Päinvastoin, suuri osa kaikesta rasismista on maailman sivu ollut vain "luonnollisena" pidettyä ajattelua ihmisten välisistä eroista.

Appelsinin myöhemmät kommentit osoittivat, että rasismin käsite on hänelle edelleen epäselvä. Appelsin kummasteli (IS 3.1.) niitä palautteen antajia, joiden mielestä hänen olisi kannattanut jättää juttunsa julkaisematta."Eikö tämä, jos mikä, ole rasismia: kansalaisia siis pitää ylemmältä taholta varjella keskustelulta?", Appelsin kysyy.

Ei, se ei ole rasismia. Jos Appelsinin ei jonkun mielestä pitäisi kirjoittaa jostain aiheesta, kyseessä ei ole rasismi, vaan tämän henkilön pyrkimys rajoittaa Appelsinin sananvapautta. Aivan eri asia siis.

Rasismi on Suomessa ruma sana. Kaikki, joiden sanotaan osoittavan rasistisia asenteita tai toimivan rasistisesti, yleensä loukkaantuvat. Koska ketään ei Suomessa saa sanoa rasistiksi, keskustelu rasismista on totisesti vaikeaa.

Rasismi-sanaa pitäisi oppia käyttämään sen oikeassa merkityksessä. Rasismi on ihmisten luokittelua esimerkiksi etnisen taustan tai äidinkielen mukaan ja heidän eriarvoistamistaan sillä perusteella. Kun rasismi-sanan merkitys kirkastuu ja sitä opitaan vähitellen käyttämään oikein, myös rasismin ja rasistien tunnistaminen helpottuu.

Ensimmäinen askel on, että jokainen tutkii omaa ajatteluaan: jos ruskeaihoinen varastaa minulta lompakon, ajattelenko oitis, että ruskeaihoiset ovat rikollisuuteen taipuvaisia; jos romani parkkeeraa autonsa väärin, ajattelenko, että romanit ovat piittaamatonta porukkaa. Rasististen stereotypioiden purkaminen vaatii aktiivista työtä ja ajattelua aivan jokaiselta. Tervetuloa työhön!

Is Growth Over?

Gästen

Torsdag, 3 Januari 2013 14:27

"Is Growth Over? The answer is: less than we think." Op-ed columnist Paul Krugmaof of The New York Times writes aobut visions for a new year:

The great bulk of the economic commentary you read in the papers is focused on the short run: the effects of the "fiscal cliff" on U.S. recovery, the stresses on the euro, Japan's latest attempt to break out of deflation. This focus is understandable, since one global depression can ruin your whole day. But our current travails will eventually end. What do we know about the prospects for long-run prosperity?

The long-term projections produced by official agencies, like the Congressional Budget Office, generally make two big assumptions. One is that economic growth over the next few decades will resemble growth over the past few decades. In particular, productivity - the key driver of growth - is projected to rise at a rate not too different from its average growth since the 1970s. On the other side, however, these projections generally assume that income inequality, which soared over the past three decades, will increase only modestly looking forward.

It's not hard to understand why agencies make these assumptions. Given how little we know about long-run growth, simply assuming that the future will resemble the past is a natural guess. On the other hand, if income inequality continues to soar, we're looking at a dystopian, class-warfare future - not the kind of thing government agencies want to contemplate.

Yet this conventional wisdom is very likely to be wrong on one or both dimensions.

Recently, Robert Gordon of Northwestern University created a stir by arguing that economic growth is likely to slow sharply - indeed, that the age of growth that began in the 18th century may well be drawing to an end.

Mr. Gordon points out that long-term economic growth hasn't been a steady process; it has been driven by several discrete "industrial revolutions," each based on a particular set of technologies. The first industrial revolution, based largely on the steam engine, drove growth in the late-18th and early-19th centuries. The second, made possible, in large part, by the application of science to technologies such as electrification, internal combustion and chemical engineering, began circa 1870 and drove growth into the 1960s. The third, centered around information technology, defines our current era.

And, as Mr. Gordon correctly notes, the payoffs so far to the third industrial revolution, while real, have been far smaller than those to the second. Electrification, for example, was a much bigger deal than the Internet.

It's an interesting thesis, and a useful counterweight to all the gee-whiz glorification of the latest tech. And while I don't think he's right, the way in which he's probably wrong has implications equally destructive of conventional wisdom. For the case against Mr. Gordon's techno-pessimism rests largely on the assertion that the big payoff to information technology, which is just getting started, will come from the rise of smart machines.

If you follow these things, you know that the field of artificial intelligence has for decades been a frustrating underachiever, as it proved incredibly hard for computers to do things every human being finds easy, like understanding ordinary speech or recognizing different objects in a picture. Lately, however, the barriers seem to have fallen - not because we've learned to replicate human understanding, but because computers can now yield seemingly intelligent results by searching for patterns in huge databases.

True, speech recognition is still imperfect; according to the software, one irate caller informed me that I was "fall issue yet." But it's vastly better than it was just a few years ago, and has already become a seriously useful tool. Object recognition is a bit further behind: it's still a source of excitement that a computer network fed images from YouTube spontaneously learned to identify cats. But it's not a large step from there to a host of economically important applications.

So machines may soon be ready to perform many tasks that currently require large amounts of human labor. This will mean rapid productivity growth and, therefore, high overall economic growth.

But - and this is the crucial question - who will benefit from that growth? Unfortunately, it's all too easy to make the case that most Americans will be left behind, because smart machines will end up devaluing the contribution of workers, including highly skilled workers whose skills suddenly become redundant. The point is that there's good reason to believe that the conventional wisdom embodied in long-run budget projections - projections that shape almost every aspect of current policy discussion - is all wrong.

What, then, are the implications of this alternative vision for policy? Well, I'll have to address that topic in a future column.

Pohjoismaat yhteiseen puolustusrintamaan

Gästen

Torsdag, 3 Januari 2013 14:17

Ottaako pohjoismainen puolustusyhteistyö vuonna 2013 uusia askeleita eteenpäin, kun Suomi on NORDEFCO:n puheenjohtaja? Kysymyksen esittää Magman kolumnisti Kari Arola.

"Todennäköisesti näin käy. Nimittäin sen jälkeen kun Norjan pääministeri Torvald Stoltenberg julkaisi vuonna 2009 kaikkiaan 13-kohtaisen raporttinsa yhteistyön tiivistämisestä pohjoismaiden kesken ulko- ja turvallisuuspolitiikassa, ja yhteistyö saatettiin NORDEFO:n (Nordic Defence Cooperation) alle, on tapahtunut suuri asennemuutos. Aika on ollut otollinen uudelle ajattelulle.

Nyt pohjoismainen puolustusyhteistyö nähdään todelliseksi vaihtoehdoksi ensimmäistä kertaa satoihin vuosiin. Sen nimeen vannottiin myös viime vuoden lopulla valmistuneessa Suomen turvallisuus- ja puolustuspoliittisessa selonteossa, vaikka se ei ylläkään vielä solidaarisuuden lupaamiseen naapurimaille. Yksittäiset poliitikot ovat menneet jo selontekoa pidemmälle ja halunneet velvoittavaa valtiosopimusta Pohjoismaiden välille.

Pääministeri Jyrki Katainen sanoi selonteon julkistamisen yhteydessä pohjoismaisen yhteistyön tiivistämisessä olevan konkreettisesti kyseessä yhteiset hankinnat, koulutusyhteistyö sekä osallistuminen kansainväliseen kriisinhallintaan.

Suomi osallistuu muiden Pohjoismaiden kanssa Islannin ilmatilan valvontaan. Onko pidemmälle menevä yhteistyö tarpeen ja mahdollista olosuhteissa, joissa Pohjoismaat ovat tehneet omat turvallisuuspoliittiset valintansa omasta historiastaan ja geopoliittisesta asemastaan käsin?
On.

Siitäkin huolimatta, että Norja, Tanska ja Islanti ovat Naton jäseniä. Suomen ja Ruotsin ulkopolitiikat taas ovat nojanneet liittoutumattomuuteen. Maat ovat kuitenkin lähentyneet Natoa solmimalla kumppanuussopimuksia. Suomi, Ruotsi ja Tanska ovat EU:ssa, ja kaikki Pohjoismaat tarkkailijoina Länsi-Euroopan unionissa WEU:ssa.
Kylmän sodan maailman jäätyä taakse globaalissa ympäristössä geopoliittiset kahleet eivät kurista Suomeakaan entiseen tapaan. Nyt Suomi voi pohtia turvallisuuspolitiikkaansa uudesta asetelmasta. Suomen ei tarvitse enää kätkeä turvallisuuspoliittisia näkökohtiaan verhon taakse. Siitähän oli kyse ainakin osaksi Suomen Eurooppa-ratkaisussa, vaikka EU-jäsenyyttä ja euroakin perusteltiin yksin talouspoliittisilla syillä. Suomi sijoitettiin selkeästi Länsi-Eurooppaan, jonne se totta vie kuuluu.

Suomen ja Pohjoismaiden sotilaspoliittista ja turvallisuuspoliittista asemaa on katsottava Itämeren alueen näkökulmasta, mutta myös arktisen alueen näkökulmasta. Pohjoisen alueen strateginen merkitys on kasvamassa, kun mielenkiinto arktisiin merireitteihin ja niiden hallintaan kasvaa. Jäämeren rantavaltiot panostavat omaan suorituskykyynsä.

On väistämätöntä, että arktisen alueen taloudellisen ja sotilaallisen merkityksen kasvaessa Pohjoismaat arvioivat aiempaa syvällisemmin yhteistyötään.

Turvallisuuspoliittisessa ajattelussa on siirrytty yhteistyövaraiseen toimintaan. Vähiten siihen ei pakota puolustusmenojen edessä oleva kasvu ja materiaalisen valmiuden parantaminen. Tästä näkökulmasta pohjoismaisen yhteistyön tiivistäminen on järkevää, tosiasiassa ainut reaalinen vaihtoehto.

Mitä vastavuoroinen puolustusyhteistyö on ja mitä tarkoittaa käytännössä solidaarisuusjulistus toisille Pohjoismaille?

Aika on kypsä tällaiselle pohdinnalle ja uusien vaihtoehtojen esittämiselle.

Toivottavasti se saa vauhtia, kun keväällä pohjoismaiset parlamentit keskustelevat samaan aikaan puolustusyhteistyöstä. Tuollainen keskusteluviikko on hankkeilla.

Jos Pohjoismaat löytävät, kuten toivottavaa on, saman kestävän perussävelen turvallisuus- ja puolustuspolitiikalleen, se voi olla siemen pohjoismaisen ulottuvuuden kasvulle muillakin elämänalueille varsinkin, kun euroalueen liitokset natisevat.

Maailma muuttuu. Kylmän sodan asetelmasta on jäljellä vain varjo. Tanska ja Ruotsi taistelivat suurvalta-aikoinaan 1500- 1700-luvuilla liki määrättömästi. Norja on ollut valtioliitossa milloin Tanskan, milloin Ruotsin kanssa, ja Suomen pääkaupunki on ollut Tukholma. Pohjoismailla on yhteistä historiaa runsaasti, sotaisaa ja rauhaisaa.

Nyt tarvitaan viisautta katsoa Pohjolaa kokonaisuutena aikana, jolloin Nato on muuttunut ja Varsovan liitto on vain kylmän sodan muisto ja jolloin Pohjoismaiden kansallinen intressi on yhtä aikaa koko Pohjolan intressi."

Från mitt kafébord i Wien XVIII

Richard Swartz

Torsdag, 27 December 2012 13:35

Veckan innan jul läste jag furst Starhembergs memoarer. Ernst Rüdiger Starhemberg var officer och österrikisk aristokrat, under mellankrigstiden ledare för Heimwehr, den nationalistiska rörelse som uppfattade sig som arvtagare till det habsburgska kejsardömet och befann sig i öppen konflikt först med socialister av olika slag (Starhemberg buntar för det mesta ihop dem till "marxister"), men sedan också med Hitlers nationalsocialister som uppfattades som ^preussiskt" stortyska och fientliga mot Österrike.

Hitler var det stora hotet och Starhemberg och hans anhängare hans oförsonliga motståndare in i det sista.

Starhemberg är hängiven patriot, men ingen demokrat. Lojalt sitter han i regering med Dollfuss, sedan med Schuschnigg efter att Dollfuss mördats av nazisterna. Hans stora förebild och gynnare är Benito Mussolini som han uppfattar som den ende allierade mot Hitler. Frankrike och Storbritannien? De demokratiska stormakterna gör ingenting. Starhemberg är "austrofascist": ett självständigt Österrike är målet, parlamentarism betyder käbbel och nationell splittring, våld är ett maktinstrument som visserligen är betänkligt, men inte av princip förkastligt. För nazismens antisemitism och rasläror står han dock främmande.

Mycket av Starhembergs tankegods och övertygelser har åter hamnat på den europeiska dagordningen. Många av oss hade nog trott att det skulle vara omöjligt så tätt inpå det andra världskriget. Men nationalistiska och populistiska reaktioner på både EU:s integration och kris befinner sig i tillväxt i både Väst- och Östeuropa som ett slags politiskt självförsvar. Nationen och nationalstaten är långt ifrån en utrangerad modell trots att den i en globaliserad värld kan förefalla hopplöst föråldrad.

Ändå är situationen mycket annorlunda än på Starhembergs tid. Hans generation präglades av det första världskriget, det moderna Europas urkatastrof: direkt från fronten, ofta med vapen i hand, kom den tidens unga centraleuropéer tillbaka till ett samhälle som befann sig i upplösning. Ett fyraårigt fullskaligt krig övergick till ett ändlöst på sparlåga. Starhembergs memoarer sysselsätter sig utförligt med hur vapen smugglas över gränser, hur olika frikårer och miliser ställs samman och tränas av krigsveteraner, allt i den alibistiska avsikten att skydda egendom eller civilbefolkning till liv och lem.

Mot vem?

Bönder mot arbetare eller tvärtom, "röda" mot "vita", stad mot land; sak samma om det handlar om Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Finland eller Baltikum. I efterhand kan vad vi brukar kalla mellankrigstiden likna en kort och inte särskilt fridsam "paus" i ett europeiskt inbördeskrig som pågår från 1914 till 1945.

Också om de yttre förutsättningarna idag är helt annorlunda fortsätter nationalismen att till sin kärna vara oförändrad. Också idag handlar den om den värme och trygghet en gemenskap skänker. Eller ännu mer exakt: om förlusten av eller det hot som riktas mot just denna gemenskap. Ty nationalismen definierar sig alltid över en fiende som gärna görs till ensam ansvarig för den egna nationens/gemenskapens olycka och nesa.

Andra nationer är per definiton sådana fiender, men också demokratin som är utan lidelse och patos, kall, inte varm som en äkta gemenskap, dessutom full av de kompromisser (ytterst ett uttryck för tolerans) som nationalisten uppfattar som svaghet och tidsspillan. Ty vad Starhemberg har gemensamt med en Viktor Orbán eller en Gert Wilders är övertygelsen att det är här och nu det gäller, dessutom att fienden en gång för alla måste besegras och att just egen styrka, inte minst fysisk sådan, är det bästa medlet för att uppnå detta mål.

Parlamentet, själva inbegreppet av demokratin, är ett rött skynke för nationalisten. Parlamentet kommer därför under attack, helst och som mest effektivt från gatan. Under sin tid i opposition mobiliserade Viktor Orbán gång på gång gatan mot parlamentet tills han med absolut majoritet kunde börja använda parlamentet till en lagstiftning som alltmer underminerar dess betydelse i det ungerska samhället. Också detta känner vi igen från förra seklets europeiska historia: parlament som själva avskaffar eller tillfogar sig irreparabel skada.

Särskilt Östeuropa är utsatt för denna nynationalism. Inte för att en liknande utveckling inte skulle finnas även i Västeuropa, men det är i öst som de demokratiska traditionerna är svaga eller obefintliga, institutionerna ännu bräckliga och det civila samhället litet och passivt. Steget från parlamentet tillbaka till gatan är mycket kort och den senaste tidens demonstrationer - några av dem våldsamma - i stater som Grekland, Ungern, Rumänien eller Slovenien därför betänkliga.

Vad jag emellertid tror mig ha lärt av furst Starhembergs memoarer är att det är stor skillnad på demonstrationer och demonstrationer. De spontana, anarkistiska yttringarna av medborgarnas vrede är illavarslande nog, men ändå inte att jämföras med när samhällets missnöjda använder gatan till att marschera. Distinktionen är viktig: när det marscheras, inte längre "bara" demonstreras, har missnöjets fångats upp, klätts i uniform och stövlar för att ordnas i slutna led. Vägen tillbaka till parlamentet är därefter mycket lång och svår.

Där är vi ännu inte i dagens Europa. Långt därifrån. Men åtminstone i dagens Ungern marscheras det genom gatorna och jag tror att furst Starhemberg där hade känt igen sig och ganska hemma.

Sverige struntar i oss

Gästen

Måndag, 17 December 2012 11:31

Gästkolumnist denna gång är  Stefan Lundberg, som är reporter vid Hbl och ex-korrespondent för Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet i Oslo:

De svenska mediernas intresse för Finland har på några år rasat till närapå noll. I dag är det bara Sveriges Radio som håller sig med en korrespondent i Helsingfors, som dock också bevakar resten av Norden.

Det är inte många år sedan Dagens Industri hade en fast korrespondent i Finland. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten och TV:s Rapport höll sig med fasta medarbetare i Helsingfors. Själv skrev jag för DN åren 1984 - 2010. En titt i gamla dagböcker visar att det i allmänhet blev 15 - 25 artiklar och nyhetsnotiser per månad, som mest till och med över 40. De fördelade sig på utland, ekonomi, kultur, sport , resor och lättare grejer på tidningens motsvarighet till Hbl:s Dagboken.

Försiktigt räknat blev det nästan 5 000 artiklar under åren.

Kollegan Jan-Anders Ekström som skrev för SvD höll ungefär samma takt.

Det blev mycket om Finland. Viktiga händelser inom politik, ekonomi och kultur bevakades kontinuerligt. Det gjordes reportage om strukturomvandlingens följder på landsbygden, om det ryska inflytande i gränstrakterna, om turismen i insjö-Finland...

I dag stjäl de svenska tidningarna på sin höjd någon enstaka nyhet från HBL:s webbsida och skriver lite om den. Men gedigna reportage och intervjuer med intressanta finländare bjuds den svenska publiken inte på.

På slottet och utrikesministeriet där man - också på 80- och 90-talen - månade om "Finlandsbilden" förargade man sig över att de stora svenska drakarna gitte hålla sig med finlandssvenska stringers i stället för att skicka över "riktiga rikssvenska korrespondenter", som en av UM:s dåvarande presschefer brukade uttrycka sig.

President Mauno Koivisto gick ännu längre. Han föreslog för de svenska chefredaktörerna att de finlandssvenska korrarna skulle ges sparken.

Det är sant att flera av de svenska tidningarnas korrespondenter på den tiden satt i samma korridor på Hufvudstadsbladet.

Koivisto & Co ansåg att det gav en skev bild av Finland och tyckte att Sverige behandlade Finland nedlåtande när man nöjde sig med andra rangens journalister. I bland hände det att Stockholmsdrakarna skickade över någon för att rapportera om Finland "med svenska ögon". Det var inte heller så bra för det visade sig ofta att de reportrarna hade ännu mindre förståelse för finlandiseringspolitiken än vi som var uppvuxna med den.

Intresset för Finland började mattas av en bit in på 2000-talet. Det hängde naturligtvis ihop med järnridåns fall och tidningarnas sviktande ekonomi. De beställde allt mer sällan någonting av sina Helsingforsbaserade medarbetare. Exempelvis DN sade 2010 upp stringeravtalen med nästan alla sina korrespondenter över hela världen.
Mitt sista jobb för tidningen blev ogjort när Stockholm bad mig skriva högst 800 tecken om det förestående riksdagsvalet. Valet bevakades sedan av Finlandsbördige Brysselkorrespondenten Henrik Brors.

Samtidigt som de svenska tidningarna har övergått till att bara sporadiskt bevaka Finland har det finländska korrespondentnätet i Stockholm hållits nästan oförändrat.
Vårt intresse för Sverige håller i sig oberoende av konjunkturerna.

Officiellt sägs det att kontakterna med Sverige är täta och goda. Visst hålls det paneldebatter på Hanaholmen och Pohjola-Norden och Kulturkontakt Nord ordnar seminarier och författarkvällar, men hur mycket av det når busschauffören i Stockholm, grundskoleläraren i Göteborg eller handelsman i Karlstad?

Under självständighetshelgen reste jag med Viking till Stockholm och försökte snappa upp någon rikssvensk röst bland passagerarna. Kanske var det en slump, men jag hörde inte en enda. Samma "hobby" brukar jag syssla med när jag flanerar längs Espen eller handlar på Stockmann eller Akademen. Det är ytterst sällan man numera snavar över en svensk familj som tagit en billig kryssning med "Finlandsbåten". Trafiken över Östersjön är ensidig.

Utvecklingen är naturlig. Ett land som nästan aldrig nämns, vare sig på gott eller ont, upphör att existera i grannarnas ögon.

Utrikesministeriets pressavdelning presenterar en imponerande lista över utländska korrespondenter i Finland. Men synar man den närmare så är de flesta frilansare utan någon uppdragsgivare. Bland dem som uppger sig ha en uppdragsgivare är en stor del stationerade i sina hemländer eller i Köpenhamn och Stockholm.

Det vore intressanta att veta hur många Finlandsartiklar som under det senaste året publicerats i Elektronik i Norden, i turkiska Cihan News eller i Dar Al Hayat-Beirut och hur många inslag korrespondenten för ungerska Duna TV har skickat hem från Finland.

Från min aktiva tid som korrespondent brukade vi hänföra största delen av korrarna på listan till "Gentlemen of the Free Drinks". Diplomatbjudningar och cocktailpartyn - med tilltugg - intresserade mer än presskonferenserna.

Men kanske allt inte är så illa trots allt. UM:s numera pensionerade veteraner fick till hälften som de ville. De finlandssvenska korrespondenterna är borta.