Logga in

Sök

Kolumner

En demokratisk paradox

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Mikael Carpelan

Måndag, 5 Augusti 2013 10:55

Det finns ett förargligt element av oförutsägbarhet i folkval. Ungefär såhär uttryckte sig gallerhövdingen Aladobix i Asterix-äventyret Tvekampen från 1965. Inspiration fick skaparna René Goscinny och Albert Uderzo från det då aktuella presidentvalet i Frankrike där den sittande presidenten Charles de Gaulle tvingades till en överraskande andra valomgång av en viss François Mitterrand, vänsterpartiernas gemensamma kandidat.

För att finna sentida exempel på väljare som inte uppför sig på förväntat manér behöver man inte åka så långt som till Gazaremsan eller Egypten. Italienarna åstadkom senast en överraskning av stora mått. Finland har också bidragit med sensationer, Landsbygdspartiets seger 1970 och Sannfinländarnas "jytky". I Frankrike är
chockvalet 2002 ett skrämmande exempel för de flesta och i gott minne för en del då Jean-Marie Le Pen klarade sig till andra omgång i stället för tippade Lionel Jospin.

Det är också Frankrike som i valet till Europaparlament i maj nästa år ser ut att bli de stora omvälvningarnas tummelplats. Opinionsmätningsföretaget Gallup mätte den politiska atmosfären i vissa europeiska länder ett år före valet. Resultaten stämmer till eftertanke. Närapå två tredjedelar av väljarna misstror EU, vilket med tanke på den pågående krisen kanske inte är så överraskande. I maj, när mätningen gjordes, hade de blygsamma ljusglimtarna på ekonomins och sysselsättningens område man nu i sensommarvärmen äntligen skönjer ännu inte visat sig, och frågan är om de kommer att ha en betydande inverkan på valbeteendet. Så djupt i träsket är kontinenten fortfarande.

Frankrike är vid sidan av Tyskland historiskt det viktigaste landet i Unionen men det är en dramatisk tillbakagång för europatanken som Gallup konstaterade. Över 60 procent av fransmännen misstror EU och tycker unionen går i fel riktning. Av högeranhängarna är det betydligt fler missnöjda än på vänsterkanten och, - det allra viktigaste rönet av alla - hela 73 procent ville avlägga sin röst om valet hade hållits då frågan ställdes. Förra valet 2009 var det bara 40 procent som besvärade sig till valurnorna. Om ilskan håller i sig kan valresultatet bli hur märkligt som helst. I Europaparlamentet anser man det fullt möjligt, ja, till och med sannolikt, att ytterhögern som nu bara har tre mandat, kammar hem storslam, 30 eller 35 ledamöter. Det kunde innebära närapå hälften av totalt 74 franska meppar!

Stryk kommer såväl regerande socialister som den klassiska högern få. Den kanske något förvånande starka gröna franska gruppen hotas av utplåning. Och mönstret återfinns i många andra medlemsländer, fastän inte lika omvälvande. Men i Storbritannien förutspås antieuropeiska UKIP en lika stor seger mandatmässigt som för Front National på andra sidan kanalen. Sverige, Finland, Danmark, Belgien, Tjeckien och Holland bidrar med största säkerhet med ytterligare EU-kritiska och negativa mandat. Ungern och Grekland är givna leverantörer av mörkerkrafter. Stora medlemslandet Italien kan ingen sia något om, men spåren oroar mer än en.

"Det viktiga är att de demokratiska krafterna uppnår minst två tredjedelar av mandaten, tillräckligt för kvalificerad majoritet" säger en av Parlamentets 700 kommunikationsansvariga "annars är det fara värt att Unionen lamslås". Det gäller att väcka de likgiltiga, men om det kan ske med den kampanj på 25 miljoner euro som planeras är fråga värt. En klen tröst är att extremnationalister och populister definitionsmässigt har svårt att samarbeta med varandra.

Vem får stryka på foten? Det finns naturligtvis starka nationella särdrag, men svaret är: alla "statsbärande" politiska grupper. Borgerliga EPP, socialisternas S&D, de gröna och kanske värst av alla, liberalerna i ALDE. Ur dagens perspektiv verkar det som om deras antal skulle halveras och värst ser det ut för tyska FDP. "Guido Westerwelle är inte ett särskilt tungt namn för att leda den liberala listan". Valet i Tyskland i september ger mer än en fingervisning i det avseendet.

Det som valet till Förbundsdag verkligen också avgör är om de europeiska socialisternas kandidat till kommissionsordförande har en chans. Martin Schultz, nuvarande talman i EP, kan inte vänta sig att bli nominerad av en förbundskansler i ett Tyskland som inte har socialdemokraterna som regeringsparti. Då får de europeiska sossarna söka sig en annan kandidat. Men formellt har de inte avgjort något ännu. De övriga politiska gruppernas kandidater avgörs nästa vår.

I sin visdom, då de knåpade ihop Lissabonsfördraget, beslöt stats- och regeringscheferna att sista ordet i valet av kommissionens ordförande skulle tillkomma medborgarna. På förslag av Europeiska rådet, de själva, är det för första gången Europaparlamentets plenum som avgör vem som skall leda Unionens verkställande makt. Därför skall namnen på de olika kandidaterna framgå klart och tydligt. Så vill man fylla det demokratiska underskottet, bemöta medborgarnas berättigade känsla av att inte få sin röst hörd. Men var det sist och slutligen en så god idé? Den demokratiska paradoxen är att Europa den här gången verkligen löper risken av att få höra väldigt ovälkomna röster.

I serieböckerna om Asterix brukade varje äventyr sluta med en brakfest. Barden Trubadurix undantagen. Att beställa bord nu är i varje fall alldeles för tidigt. Det är inte alls sagt att det blir en fest man gärna vill delta i.

 

 

   

Political Islam Fails Egypt’s Test

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Gästen

Tisdag, 9 Juli 2013 11:44

The op-ed columnist of The New York Times Roger Cohen writes about the situation in Egypt:

Heba Morayef voted for Mohamed Morsi last year. The Muslim Brotherhood candidate was an unlikely choice for a liberal Egyptian woman, the director of the Human Rights Watch office in Cairo, but she loathed Hosni Mubarak's old guard, wanted change and believed Morsi could be inclusive.

"I have been extremely conflicted this past week," Morayef told me. "I don't support the military or coups. But for me as a voter, Morsi betrayed the trust that pro-reform Egyptians placed in him. That is what brought 14 million people into the streets on June 30. It was not so much the incompetence as the familiar authoritarian agenda, the Brotherhood trying to solidify their control by all means."

Morsi misread the Arab Spring. The uprising that ended decades of dictatorship and led to Egypt's first free and fair presidential election last year was about the right to that vote. But at a deeper level it was about personal empowerment, a demand to join the modern world, and live in an open society under the rule of law rather than the rule of despotic whim.

In a Muslim nation, where close to 25 percent of Arabs live, it also demanded of political Islam that it reject religious authoritarianism, respect differences and uphold citizenship based on equal rights for all.

Instead, Morsi placed himself above judicial review last November, railroaded through a flawed Constitution, allowed Brotherhood thugs to beat up liberal opponents, installed cronies at the Information Ministry, increased blasphemy prosecutions, surrendered to a siege mentality, lost control of a crumbling economy and presided over growing sectarian violence. For the Brotherhood, the pre-eminent Islamist movement in the region, the sudden shift from hounded outlaw to power in the pivotal nation of the Arab world proved a bridge too far.

As Mohamed ElBaradei, the Nobel-Prize winning diplomat put it in a recent article in Foreign Policy magazine: "The uprising was not about changing people, but changing our mind-set. What we see right now, however, is just a change of faces, with the same mode of thinking as in Mubarak's era - only now with a religious icing on the cake."

This was Morsi's core failure. He succumbed to Islamic authoritarianism in a nation whose revolution was diverse and demanded inclusiveness. The lesson for the region is critical. Egypt is its most important experiment in combining Islam with democratic modernity, the only long-term way to overcome the sectarian violence raging in Syria and elsewhere.

ElBaradei is a liberal modernizer. Yet he appeared beside Gen. Abdul-Fattah el-Sisi as a takeover was announced that deposed a president chosen in a free election, suspended the Constitution and installed an interim government. For all the generals' efforts to insist they have no interest in politics and avoid the word "coup," this was a coup. It placed the military front and center again - a bad precedent and blow to civilian democracy. ElBaradei's presence in the choreography of this act - like Morayef's conflicted state - demonstrates just how desperate Egypt's situation had become.

"The rejection went far beyond the liberal community," Morayef said. "The vast majority of the women at the demonstrations were veiled. Practicing Muslims, non-Westernized Egyptians, were saying no to political Islam and religious authoritarianism. We have never seen anything like this in the Arab world."

Avoidance of a coup would have been far better. If Morsi had called new elections when 14 million Egyptians appeared in the streets that might have been possible. He did not do so, proving tone deaf yet again. So, conflicted, I say he had to go.

Now all will depend on whether the army can uphold the spirit of the revolution. This demands that nobody hijack Egypt's modernizing aspirations - not the Brotherhood, not the military, not the illiberal liberals who only like democracy to the point it backs their candidates, not the old guard's thugs.

It is critical that polarizing violence be avoided and that the Brotherhood continue to play an important role in the nation's politics (forcing them underground would be the death of democracy). New elections must be held soon and the army must uphold its commitment to "remain away from politics." A new Constitution must be drafted. Egypt's liberals, who have proved a squabbling bunch, must overcome pettiness and cohere into a credible political grouping. Without effective management of the economy that restores order, all attempts to establish consensus and reset Egypt's course will fail.

All this is an immense task. But Egypt, the world's oldest nation state and not some Arab country sketched on a map by dyspeptic British bureaucrats, has immense reserves of talent and wisdom. It is not an impossible task: Egypt's inspiring youth have shown their determination.

All the anger in Egypt over the past couple of years was once deflected outward at imagined enemies or conspiracies. This was a colossal waste. It is now focused where it belongs - on the Arab failure to deliver the new "mind-set" of which ElBaradei wrote.

The army cannot deliver that but - just conceivably - can still be its incubator. Islamist authoritarianism, just like secular dictatorship before it, could not.

 

   

Omvälvning inom oppositionen

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Björn Månsson

Fredag, 28 Juni 2013 11:53

Centern har haft stark medvind i försommarens opinionsmätningar, med god marginal passerat Sannfinländarnas och Socialdemokraternas noteringar och rentav av Samlingspartiet övertagit positionen som största parti. Det överraskar egentligen inte, utan är tvärtom en ganska naturlig och logisk konsekvens av vårens politiska händelser.

Under våren har nämligen de akuta EU-ärendena i form av hanteringen av skuld- och bankkrisen lite börjat hamna i bakgrunden i riksdag och regering - och i det allmänna medvetandet. Nej, krisen är långtifrån över, men de värsta spådomarna om nya akuta krisländer efter Irland, Portugal, Grekland, Spanien (för bankernas del) och Cypern har inte gått i uppfyllelse. Mekanismerna för att råda bot på bankkrisen börjar vara på plats, och programmen för att sanera krisländernas statsfinanser har kört igång. Grekland förblir visserligen illa däran, men i övrigt börjar ljus skönjas i den långa svarta tunneln.

Det här betyder att orsaken nummer ett till Sannfinländarnas kända "skräll" i riksdagsvalet 2011 i bästa fall börjar tona bort. I stället har ett annat politiskt ärende tagit över en allt större del av den massmediala uppmärksamheten: regeringens försök att genomdriva en radikal kommunreform och samtidigt reformera social- och hälsovårdens strukturer.
Och det ärendet gynnar inte Sannfinländarna, utan det andra oppositionspartiet Centern.

Centern valde en sällsynt lyckad slogan för sitt motstånd mot fusioner och storkommuner: ordparet kotikunta - maakunta (på svenska hemkommun - landskap, fast finessen försvinner ju i översättningen). Den vädjar direkt till alla dem som inte anser att storkommuner är lösningen på de grundläggande problemen, utan snarare fortsatt men effektiverat samarbete mellan kommuner, region- eller landskapsvis. Den egna kommunen är för många en stark identitetsfaktor, och dessutom en garant för närdemokratin.

I den region som förr utgjorde Nylands län är begreppet "landskap" måhända inte lika naturligt eller tilltalande, här talar man hellre om huvudstadsregionen eller med ett nytt modeord "metropolområdet". Men då Nylands förbunds (som täcker hela det gamla länets område) landskapsfullmäktige i början av juni samlades till seminariemöte talade både fullmäktiges ordförande, talman Eero Heinäluoma (sdp) och styrelseordföranden, riksdagsledamot Outi Mäkelä (saml) för att landskapsförbundet kan sköta den funktion den planerade metropolförvaltningen är tänkt för. Alltså till och med här, och på tillskyndan av företrädare för de ledande regeringspartierna, hemkommun - landskap ...

Samtidigt har Centerns nya partiledare Juha Sipilä rosat marknaden med sitt rättframma och sakliga uppträdande, medan Sannfinländarnas allt annat än nya partiledare Timo Soini börjar vara rätt sliten i sin framtoning. Just detta veckoslut får vi veta om Soini ens tänker sig en fortsatt karriär i den inhemska politiken, eller siktar på Europaparlamentet. Den här gången kan han inte ta till tricket att sitta bara ett år i Bryssel (senast satt han ändå närmare två) för att sedan ställa upp i riksdagsval här hemma igen.

Mycket talar alltså åtminstone just nu för att Centern är i medvind och Sannfinländarna i motvind. Och vad är bättre än det? Knappast finns det många finländare utanför den egna sannfinska kretsen som hoppas att Soinis parti ska växa sig ännu större eller ens behålla sina nuvarande positioner i nästa riksdagsval. Då är nog Centern ett betydligt bättre alternativ, om nu de ledande regeringspartierna är dömda att blöda till oppositionen.

Det omdömet gäller generellt, men alldeles särskilt från liberal synpunkt sett. Centern har inte på samma sätt som Sannfinländarna nattsvarta inslag av rasism, främlingsfientlighet och intolerans i största allmänhet. Och - trots allt - inte heller samma avoghet mot det svenska i Finland.

Juha Sipilä har på Facebook lovat att cykla hela vägen från Uleåborg till riksdagens första plenum i höst om minst 100 000 personer "gillar" hans plan före utgången av juli. Under de 12 första timmarna hade redan över 12 000 "gillat", så cykelturen riskerar att bli verklighet. Den lovar bli en veritabel Juhasgata ...

Man kan ju lite elakt undra om Timo Soini skulle klara av att cykla så mycket som från Esbo till riksdagen.

 

   

Vihapuheet syyniin

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Gästen

Måndag, 17 Juni 2013 10:35


Netti on oiva viestin ja sosiaalinen media nopeasti reagoiva keskustelufoorumi, mutta ei ongelmaton, sillä nimettömän verkkokirjoittelu antanut tilaa tuomittavalle vihapuhetta ja törkykirjoittelulle, kirjoittaa toimittaja Kari Arola ja vaatii vihapuheet syyniin:

"Entinen pääministeri Paavo Lipponen arvosteli kesän alussa maan poliittista johtoa saamattomuudesta rasismin ja vähemmistöjen syrjinnän vastaisessa toiminnassa. Lipposen mukaan ruotsinkieliseen vähemmistöön kohdistuneet kaunan purkaukset kertovat henkisestä taantumasta. Myös SAK tuomitsi jyrkästi ruotsinkielisiin kohdistuvan uhkailun.

Mitä porukkaa nämä kaunaiset ovat? Sitä sietäisi tutkia perusteellisesti.

Olettavasti yksi tyyppi on sellainen, jonka järjen valo on himmentynyt ja joka purkaa sekavaa ajatustenjuoksuansa nettiin. Ehkä joku naputtaa päätettään aamun pikkutunneilla nautittuaan muutakin kuin kansalaisluottamusta.

Osa törkyviestin kirjoittajista on tietämättömiä. Nämä eivät tunne Suomen historiaa ja uskovat sokeasti heille syötettyyn myyttiin puhdassuomalaisuudesta. He eivät ole oivaltaneet, että Suomen länsimainen kulttuuri, lait ja yhteiskunnallinen arvomaailma ovat syntyneet pohjoismaisen yhteyden kautta ja että pohjoismainen yhteys on yhä tärkeä.

Suomen alue oli pitkään osa Ruotsin valtakuntaa, ja ruotsi oli hallinnon ja kulttuurielämän kieli myös Suomen suuriruhtinaskunnassa Venäjän vallan aikaan. Suomalaisen kansallisuusaatteen virittäjinä oli nimenomaan ruotsia puhuva sivistyneistö, joiden jäsenistä moni jopa suomalaisti nationalismin huumassa nimensä ja alkoi käyttää suomea. Tätä taustaa vasten Suomen virallinen kaksikielisyys on luontevaa ja oikea ratkaisu.
Törkykirjoittelujen takana voi olla myös osattomia, katkeruuden ja kateuden myrkyttämiä.

Varmasti mauttomien nettipäivitysten lisääjänä ovat myös ne poliitikot, joiden puheet ruokkivat ennakkoluuloja. Tällaisia vihan siemenen kylväjiä on eräässä suurehkon kannatuksen mielipidemittauksia saaneessa puolueessa merkille pantavan paljon.

Netissä mielipiteitään voi esittää nimimerkin suojassa. Ehkä nettikahjojen määrä on paljon pienempi kuin oletetaan. Voihan sama tai samat tyypit tehtailla tyhmyyksiä usealla nimimerkillä.

Tein Ylen radio 1: een kolumnin vuosi sitten ja käsittelin siinä suomalaisuuteen liittyviä myyttejä. Palautetta tuli tavattomasti. Sisältö oli solvaavaa, loukkaavaa, jopa vihapuhetta. Kukaan ei tohtinut sanoa mielipidettään nimellään.

Outoa.

Yle joutui siivoamaan kovalla kädellä törkeimmän palautteen, joka mielestäni ylitti laillisuuskynnyksen.
Kuinka monta kertaa nimimerkkien takana oli sama henkilö? Sitä en tiedä. Oletan, että ainakin muutaman kerran.
Toivottavasti joku taho tekee perusteellisen tutkimuksen siitä, millaisia ihmisiä nettihölmöilijät ovat. Siinä olisi tärkeä ja hyödyllinen akateemisen opinnäytteen aihe. Vai kuuluuko asia sisäisen turvallisuuden piiriin niin, että tutkimuksen alulle panijan pitää olla sisäasioista vastaavan ministerin? Ehkäpä Suojelupoliisilla onkin asiasta tietoa.

Kun myrkyn kylväjien taustat ovat kunnolla tiedossa, on helpompi puuttua törkyviestinnän syihin ja arvioida faktojen pohjalta tilannetta.

Silti on koko ajan pidettävä mielessä, että nettiyhteisöt tarjoavat samanmielisille piirin, jossa joku voi kiihottaa itsensä sellaisiin sairaaseen hurmokseen, että päässä naksahtaa lopullisesti. Ja kohtalokkaasti."

 

   

Från mitt kafébord i Wien XX

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Måndag, 17 Juni 2013 09:57

Globaliseringen stöper i raks takt om världen: sedan kommunismens fall är detta det viktigaste som hänt och som kommer att ha konsekvenser för alla, inte minst för oss i Europa. Den stora omfördelningen av resurser och makt har börjat. Vad u-hjälp och andra former av filantropi inte lyckades med håller frihandel och kapitalism på att klara av.

Egentligen borde vi i Västvärlden var stolta över detta: det är vår modell, våra värderingar och vårt know-how i begreppets vidaste mening som gjort allt detta möjligt. Men denna framgång sker till ett pris där också vi måste vara med och betala. Inte minst Europa kommer att ha mindre vikt och betydelse i en globaliserad värld: vår del av världens förmögenhet, produktion, export och befolkning kommer att relativt gå tillbaka; rent krass därför också vårt inflytande och vår makt i världen. Om detta talas fortfarande mycket litet, sannolikt därför att de som vet besked är klara över att ett sådant budskap inte är vad den stora majoriteten européer vill höra. Skulle det tas upp på den politiska dagordningen vore det ett säkert sätt attt döma sig själv till obetydlighet.

Ett mer sofistikerat problem är vad ren fysisk förminskning av rikedom och makt får för konsekvenser vad gäller våra värden och värderingar. Är också de på grundval av globaliseringen på väg att relativiseras? Kanske hotas - och då inte bara i världen utan också hemma hos oss? Kommer vi i framtiden tvingas ge upp en del av dem när vi måste anpassa oss till en ny värld? Ty paradoxalt nog kan den globalisering som bygger på våra metoder och föreställningar och som stärker samhällen som delvis vilar på andra, bereda plats just för de senare och därmed för vad som är oss främmande.

Denna oroande tanke brukar vi försöka hålla från livet genom att förkunna att våra värden är universalistiska. I någon hegeliansk mening kommer de att slutgiltigt segra; Historien, om man så vill, kommer då till sitt slut. Men jag misstänker att detta är en mer normativ än deskriptiv förkunnelse; alltså egentligen en önskedröm. Ty att se vår civilisations värden och värderingar som universella är troligen lika arrogant som ignorant; skulle det verkligen gälla, så möjligen i form av ett slags minsta gemensamma nämnare för allt mänskligt, men som blir så anemiskt banal och intetsägande att det som begrepp, omsatt i verkligheten, blir icke-operativt.

Shylock påpekar att han som jude blöder som den kristne om man skär eller sticker i hans kött, men detta oavvisliga mänskliga faktum ignoreras fullständigt av den vardagliga antisemitismen.

Stater som Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra är ibland inte ens demokratier eller åtminstone inte i vår mening, sällan rättssamhällen (eller den rätt som tillämpas är oss främmande), samhällen med en annan uppfattning om frihet, rättigheter och skyldigheter, med en annan vardaglig koreografi som bottnar i annorlunda uppfatttningar av företeelser som tid, familj, kön, kontrakt, kompromiss, heder, samvete och så vidare. Det är svårt att föreställa sig att dessa utom-europeiska uppfattningar inte kommer att bli mer närvarande i en modern värld i takt med att de samhällen som bär upp dem blir allt viktigare ekonomiska och politiska aktörer. Och i direkt konkurrens med våra: att tro att våra skulle vara överlägsna och därför kommer att "driva ut" de andra förefaller mig, som redan sagts, arrogant, medan att tro på ett slags framtida fredlig samexistens tycks mig alltför naivt och harmoniskt-godmodigt.

En civilisation eller kultur är sannolikt alltid hotad. Alla världshistoriens stora riken har förr eller senare gått under och med dem vad deras invånare trodde på och hur de tog sig an världen. Ofta är det det konkreta intrycket av förstörelse och undergång som blir bestående: ruinerna, pilspetsen, statyn med avslagen näsa. Redan de otaliga människor som dog eller mördades under sådan förstörelse tycks ha svårare att få fotfäste i vårt minne. Det gäller också i modern tid: ingen betvivlar att otaliga tyska städer förstördes i grunden av det allierade bombflyget, men ideligen dyker små fanatiska grupper upp som till exempel förnekar massmordet på Europas judar.

Hitler och Stalin står för det senaste angreppet på vår europeiska civilisation; och det skedde igår, inte i något avlägset, halvt mytiskt förflutet. Den fysiska förstörelsen var förödande, men i lika stor utsträckning gällde förstörelsen våra värden och värderingar, ett område där det är svårare att fastställa, men också att gömma de skador som uppstod och som vi fortfarande har att leva med. Globaliseringen är självfallet inte att jämställa med Hitler och Stalin; av öppen fientlighet har blivit reglerad konkurrens, av kamp samarbete, slagfältet har förlagts till handel och marknader, "segrar" räknas inte längre i döda fiender utan i försäljningstal. Men proportionerna av denna numera fridsamma kraftmätning är oändligt mycket större än förr - bokstavligen globala - samtidigt som den inte kommer att göra stopp inför den del av vår tillvaro där våra seder och bruk eller övertygelser är hemma.

Och vad som står på spel är förmodligen litet mer än att lägga ifrån sig kniv och gaffel när man går på kineskrog för att visa att man kan äta även med pinnar.

 

   

Antin oma lehti

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Johanna Korhonen

Onsdag, 29 Maj 2013 15:14

Tietääkö joku, miksi päätoimittaja Mikael Pentikäinen varsinaisesti sai kenkää Hesarista? Tuskin, koska sitä firma ei kertonut. Ilmeisesti Sanomassa ajatellaan, että on kivempaa, kun kaikki saavat esittää omat arvauksensa.

Tai sitten syy on niin kyseenalainen, että sitä ei kehtaa ääneen sanoa.

"Luottamuspula" tarkoittaa yleensä sitä, että joku setämies on vetänyt herneen nenään. Ilmaus ei sinänsä paljasta, onko tähän luottamuksen puutteeseen jokin tolkullinen syy vai ei. ("Luottamusta joko on tai ei ole" on tyypillistä bisneskieltä, joka kertoo, että herne nenässä estää jo hapenottoa ja aivotoimintaa; eihän kukaan normaalisti kehittynyt aikuinen näe toista ihmistä noin jyrkän mustavalkoisesti.)

Selvää on, että vaikka toimitusjohtaja Harri-Pekka Kaukonen teki likaisen työn, erottamishanke ei ollut hänen. Hallituksen tekemät nimitykset voi purkaa vain hallitus, ei hallituksen alainen toimitusjohtaja.

Päätoimittajan erottaa siis yleensä aina lehtiyhtiön hallitus. (Alman tj. Kai Telanne oli poikkeus: hänen oma-aloitteinen raivonsa minua ja perhesuhteitani kohtaan syksyn 2008 Lapin Kansa -selkkauksessa oli aitoa ja teeskentelemätöntä. Kari Stadighin johtama hallitus kyllä tuki Telannetta. Kuusijäsenisestä hallituksesta kaksi poistui tukemispäätöksen ajaksi käytävälle, minkä jälkeen yhtiö valloittavan vilpittömään tapaansa tiedotti, että hallituksen tuki Telanteelle oli "yksimielinen".) Normaalisti toimitusjohtajan tehtävä on hallituksen tahdon toimeenpano, niin tässäkin Sanoman tapauksessa.

Kuka pysyi maanantaina hiljaa? Hallituksen puheenjohtaja Antti Herlin, prosessin avainhenkilö.

Herlin ilmestyi Sanoman 20 suurimman osakkeenomistajan listalle alkuvuodesta 2009. Sen jälkeen hän on kasvattanut omistustaan ripeästi ja on nyt jo sijalla neljä. Hänen edellään ovat enää Erkko-vainajan säätiö sekä kaksi Erkko-suvun perikuntaan kuuluvaa henkilöä. Heillä tuskin oli yhtäkkiä mitään Pentikäistä vastaan, kun ei ollut tähänkään asti ollut.

Osakkeita ostamalla on tarkoitus saada sijoitustuottoja ja valtaa yrityksessä. Valtaa voi käyttää etenkin hallituksessa.

Vajaat kaksi kuukautta sitten Herlin nousi Sanoman hallituksen puheenjohtajaksi.

Ydinkysymys kuuluu: mikä on Herlinin motiivi omistaa Sanomaa? Miksi hän rakastaa yhtiötä niin paljon, että haluaa jopa antaa sille aikaansa hallituksen puheenjohtajana?

Toukokuussa kahdeksan vuotta sitten Herlin oli raivoissaan. Helsingin Sanomien etusivulla kerrottiin viranomaisten tutkivan Herlinin mahdollista törkeää sisäpiiritiedon väärinkäyttöä ns. Partek-kaupassa. Hanke kaatui näytön puutteeseen. Tämän jälkeen Herlin käynnisti oikeusprosessin Helsingin Sanomien lähdesuojan murtamiseksi eli sen selvittämiseksi, kuka oli vuotanut viranomaistiedon lehteen. Sekin hanke kaatui, lähdesuojaa ei koskaan murrettu.

Herlin otti asian hyvin henkilökohtaisesti ja kuvaili Suomen Kuvalehdelle "kafkamaista" kokemusta.

Tämän jälkeen Herlin on hankkinut vaikutusvaltaa Sanomissa yksinkertaisesti ostamalla. Viime syksynä Kone jakoi omistajilleen lisäosingot, joiden jotkut analyytikot tulkitsivat ennakoivan "vallanvaihtoa Sanomassa". Pelkästään huhti-toukokuussa Herlin ostikin Sanomaa taas vajaalla viidellä miljoonalla eurolla.

Miksi kukaan ostaa firmaa, joka on aiheuttanut hänelle kafkamaisia kärsimyksiä? Tämä on aivan ymmärrettävää. Jopa minun isäni, joka totisesti ei ole osakesijoittaja, harkitsi potkujeni jälkeen muutaman Alma-osakkeen ostoa päästäkseen yhtiökokoukseen sanomaan pari valittua sanaa.

Saiko Herlin kaikilla sijoittamillaan rahoilla kivan firman ja mukavat lehtituotteet?

Ei kai. Samana päivänä (21.5.) kun Herlin viimeksi sijoitti ison tukun rahaa Sanomaan, toimittaja Tuomo Pietiläinen muistutti kolumnissaan "Totuus on paras bisnes" Hesarin lukijoita Herlinin sisäpiiririkosepäilyjupakasta. Seuraavana päivänä teknologiateollisuuden ykkösmies Herlin sai lukea lehdestään toimittaja Juha Akkasen näkemyksen, jonka mukaan "Teknologiateollisuudella on aivan liian paljon valtaa".

Mitä arvelette Herlinin tuumailleen näistäkin pikku sisältötuotteista?

Median omistaminen on kieltämättä ikävää: pitää sijoittaa paljon rahaa, mutta journalistista sisältövaltaa sillä ei saa. Sen sijaan omistaja joutuu jatkuvasti katselemaan, miten bisneksen näkökulmasta marginaaliset ketaleet, ns. toimittajat, kirjoittelevat lehtiin mitä sattuu.

Toimittajaa suojelee päätoimittaja, mutta päätoimittajaa ei suojele omistajalta kukaan.

Herlin saattaa ihmetellä, miksi Pentikäisen potkuista ylipäätään nousi Suomessa jonkinlainen kohu (joka näytti mediassa hyytyvän journalistisesta näkökulmasta valitettavan nopeasti, kun Sanoman-kollegat eivät voi ottaa siihen osaa). Eikö ole normaalia, että omistaja käyttää valtaansa haluamallaan tavalla?

Herlin joutui havaitseman, että media on sittenkin hieman erilainen bisnes kuin hissien valmistaminen. Hissin asiakkaalle riittää, että hissi kulkee, mutta lehden tilaaja maksaa siitä, että lehti kertoo hänelle todenmukaista tietoa merkityksellisistä asioista.

Niin ei Sanoma maanantaina 27. toukokuuta tehnyt. Mediatilan täytti firman näennäisviestintä ja luottamuspulahöpinä ilman mitään tietoa siitä, mistä varsinaisesti oli kyse.

Omistaja päättää, kuka hänen lehteään johtaa. Herlin on nyt päättänyt, kuka ainakaan ei johda. Seuraajan nimitys kertoo paljon.

Kenen tahansa päätoimittajan puhe "journalistisesta riippumattomuudesta" on tyhjää länkytystä niin kauan kuin omistaja ei sekä puhein että teoin todista, että näin todella on. Niin kauan kuin päätoimittaja voi lentää firmasta millä tahansa pimentoon jäävällä perusteella, tilanne on huolestuttava.

Kyllä päätoimittajan saa vaihtaa, jos siihen on hyvä syy. Hyvä syy on yleensä semmoinen, jonka kehtaa sanoa totuudenmukaisesti ja rehdisti ääneen.

Antti Herlinin tähänastiset näytöt kriittisen ja riippumattoman journalismin - vaikka se kohdistuisi häneen itseensä - tukijana eivät vakuuta.

Sanoman journalistit eivät sattuneesta syystä nyt pysty selvittämään yleisölle, mitä tärkeässä kulttuurisessa instituutiossa Helsingin Sanomissa on tapahtumassa. Se jää meidän muiden tehtäväksi.

 

   

Guy Fawkes och populisterna

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Måndag, 13 Maj 2013 11:33

Guy Fawkes, mannen som ville spränga brittiska parlamentet och kungen i luften år 1605, har 300 år senare blivit en hjälte för många. Tillsammans med andra sammansvurna hade den forna legosoldaten samlat sprängämnen i en källare under Westminster Palace och han var den som skulle tända luntan vid öppnandet av parlamentet. Konspirationens syfte var att utplåna landets elit och återföra det till katolicismen. Populär blev han inte då, årsdagen av den misslyckade kuppen harsedan dess firats med bål, där Fawkes-dockor i olika dresser har bränts, och med fyrverkerier.

Guy blev på 1800-talet ett uttryck för en konstigt klädd person, men i amerikanskan förlorade ordet med tiden sin nedsättande klang och kom att användas om vilka män som helst. Nu har Guy Hawkes rehabiliterats i de mest skilda kretsar. Stiliserade Guy Fawkes-masker bärs av demonstranter som vill vara anonyma, samtidigt som de vill framföra ett budskap. Det budskapet är inte längre papistiskt, utan numera snarare anarkistiskt. Man vänder sig mot upphovsmannaskydd och kräver fri kopieringsrätt och kunde därför i politiken ofta representeras av de nya piratpartierna. Men också inom andra kretsar har man identifierat sig med Guy Hawkes, t.ex. inom Occupy Wall Street-rörelsen.

I Britannien har en ny Fawkes dykt upp i politiken. Det högerpopulistiska partiet Ukip gick fram starkt i lokalvalet i början av maj och ökade antalet platser i lokalråden från 8 till 147. En av de 147 är Philip Fawkes, som enligt Ukips ordförande Nigel Farage har "upprorets blod" i sina ådror eftersom ha skulle vara en direkt ättling till Guy Fawkes. Inom Ukip har man redan före framgången i lokalvalet talat om hur man borde få in en Fawkes i parlamentet igen. "Var Guy Fawkes den sista som kom in i Westminister med ärligt uppsåt?", har Farage frågat.

Tydligen är det försöket att ta kål på eliten på ett såhär spektakulärt sätt som gör Guy Fawkes till en hjälte för så många. Det är ett gemensamt drag för populistiska partier att tala för "folket", men sparka uppåt, mot "eliten", och nedåt, mot invandrare och andra svaga minoriteter. Till eliten anknyter numera också EU som en speciellt ondskefull struktur, dagens Guy Fawkes skulle därför försöka spränga någon EU-byggnad i Bryssel i luften.

I lokalvalet fick Ukip 23 % av rösterna, medan labour fick 29 %, de konservativa 25 % oc liberaldemokraterna 14 %. Eftersom Ukips främsta programpunkt varit motståndet mot EU befarar många att partiet går framåt ytterligare i EU-valet i jun i 2014 och kanske blir största parti i det valet. Partiet har redan drivit premiärminister David Cameron till en ännu mer EU-kritisk linje än han tidigare haft. Populistiska partier brukar försvara välfärden åtminstone till namnet, men på den punkten har Ukip inte alls lyckats mildra Camerons hårda linje.

På sin webbsida förklarar Ukip att "EU bara är det största symptomet på det verkliga problemet - hur vår demokrati stulits av en mäktig, avlägsen politisk 'elit' som glömt att dess uppgift är att tjäna folket". Citatet återges i en kommentar från den brittiska tankesmedjan Counterpoints stora projekt kring högerpopulism i tio länder i Europa. Just denna tanke är karakteristisk för alla dessa partier, däremot har partierna också sina nationella särdrag. För Ukips del ser Counterpoint en speciell brittisk blandning av "Rule Britannia"-patriotism och brittiskt sinne för fair play.

Samspelet mellan högerpopulismens stora allmänna linjer och de nationella särdragen hos de enskilda partierna och deras anhängare i tio länder utforskas i projektet med olika metoder. Ett av länderna är Finland, och där är också Magma är med på ett hörn. Speciellt för Finland är den snabba omvandlingen från bondesamhälle till högteknologisk stat inom en generation. Många har känt att de inte hunnit med i utvecklingen, och det är speciellt denna grupp som sökt sig till vårt populistiska parti, sannfinnarna. Journalisten Johanna Korhonen har skrivit projektets rapport om Finland och där skriver hon bl.a. om männen som av strukturomvandlingen tvingats från landsbygden till städerna, där de har begränsade möjligheter att ge utlopp för sin flit och sin kreativitet och därför ofta i stället slötittar på TV och attraheras av de allra enklaste budskapen, t.ex. sådana som utmålar globaliseringen och EU och invandringen som bovarna i dramat.

För Sveriges del har Göran Rosenberg skisserat upp den historiska bakgrunden till populismens framväxt och ser dels protesterna mot nedmonteringen av välfärden, dels en perverterad nationalism som huvudorsaker till Sverigedemokraternas framgångar. Korhonens och Rosenbergs skrifter, liksom material om bl.a. högerpopulismen i Nederländerna, Frankrike och Grekland, kan laddas ned på http://counterpoint.uk.com. Tilläggas bör kanske att ifall Guy Hawkes-masker dyker upp vid demonstrationer i Finland kommer de knappast att bäras av högerpopulister, de godkänner nog inte den sortens internationella upptåg,utan snarare av teknoanarkister.

 

   

Sida 3 av 23