Kolumner

Gilla din granne!

Peter Lodenius

Torsdag, 10 November 2011 14:04

När arbetsgrupperna under alla helgons dag i festsalen i Folkets hus på Broholmen rapporterat sina förslag till hur världen borde förbättras steg en ung man i publiken upp och uttryckte sin tacksamhet över att man inte velat förbjuda den ekonomiska vetenskapen. Enligt honom hade den, och speciellt Milton Friedman, visat hur det är bäst om marknadens lagar får fortsätta att styra världen.

Detta var förstås som att svära i kyrkan, i arbetarrörelsens heligaste sal, inför mänskor som samlats just för att diskutera alternativa lösningar på de stora problemen, både globalt och lokalt. Som någon replikerade var det inte rimligt att tänka sig att folk skulle ha valt att använda en dag bara för att bekräfta att vi redan lever i den bästa av världar.

Det intressanta i replikskiftet var att det ägde rum i så hovsamma former. Marknadsliberalen gjorde sin markering och han fick sitt svar, utan att någon höjde på rösten. Förr kunde det ha hettat till, men nu var det som om man ändå skulle ha rört sig inom samma åsiktsspektrum.
Annat hade det varit om någon sannfinne hade infunnit

lingar kastas ut ur landet. Då kunde det ha uppstått en konfrontation och denna person kunde - inte fysiskt men mentalt - ha förvisats från salen.

Det är väl här som den tydligaste skiljelinjen löper inom dagens Finland. Det var symptomatiskt att det tydligaste nyaste inslaget under detta VVT-forum jämfört med det första forumet i maj 2009 var kampanjen "Gilla din granne!".

VVT står för Vapaus valita toisin, friheten att välja annorlunda. Namnet är inte särskilt slagkraftigt. Nätverkets föregångare på 90-talet hade ett tydligare namn: Föreningen för alternativ samhällspolitik (Vaihtoehtoisen yhteiskuntapolitiikan seura, VYPS). Ingetdera nätverket har blivit särskilt känt, men det har inte rört sig om någon underjordisk verksamhet utan om strävanden efter att inom ett närmast röd-grönt fält, men utan partipolitiska bindningar, diskutera vilka reformer som skulle vara viktiga och gärna också möjliga. Inte utan framgång.

Vid det första forumet i Kulturhuset i Helsingfors gick man in för att koncentrera krafterna på en ordentlig höjning av dagpenningen för arbetslösa, som släpat efter i den allmänna kostnadsutvecklingen. Även om många i arbetsgruppen tyckte att ett påslag på 120 euro i månaden var alldeles för litet blev det

ta krav det man stannade för och började jobba för. Man utredde kostnadsverkningarna i detalj och sammanställde en liten skrift. Tack vare detta grundliga förarbete och stöd från flera partier lyckades man vid förhandlingarna i Ständerhuset få inskrivet i regeringsprogrammet en höjning av dagpenningen med 100 euro i månaden från årsskiftet. Inget dåligt resultat.

Några sådana konkreta resultat blir det kanske inte av årets forum. Problemen är i allt högre grad globala och också om en del krav inte längre är så utopiska som de kunde kännas i maj 2009 är det inte i Ständerhuset eller på Arkadiabacken man besluter om dessa frågor. Kraven på en finansmarknadsskatt (eller Tobinskatt) kanske genomförs, men inte nödvändigtvis i den form man hoppades på - så att intäkterna skulle stöda u-länderna. Också åtgärder mot skatteparadisen kan bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid, men också här kan VVT:s uppgift bara vara att befrämja
diskussionen och visa på sammanhangen. De båda exemplen visar i alla fall att allt inte går i sämre riktning, som en del pessimister anser, utan att världen också kan förbättras, genom envist debatterande och agiterande. Vidare att det är bra med kontakter inte bara till riksdagsledamöter, utan också till EU-parlamentariker, när det gäller de globala problemen.

Men så finns det de mer jordnära frågorna som också angår oss alla, som den främlingsfientlighet som breder ut sig. Även om den är ett fenomen som berör stora delar av Europa är det inte till Bryssel vi ska gå för att bearbeta det. De som tog upp saken på forumet ville inte gå in för censur, utan ville skapa en positiv motvikt till den illvilja som sprids speciellt på nätet. De har startat en grupp på Facebook som de kallar "Gilla din granne!". "Om inte vi är modiga, så vem?", frågade en av dem, med en formulering som kunde ha varit Primo Levis.

Effekten av att inte kunna skriva på svenska i Finland

Gästen

Tisdag, 8 November 2011 13:41

Gästkolumnen är skriven av FD Åsa Mickwitz,
universitetslektor i modersmål vid Språkcentrum, Helsingfors universitet

"Jag fick L i modersmålet i studenten, men jag vet inte längre hur man skriver på svenska". Så uttrycker mina studenter många gånger sin frustration över skrivandet vid universitetet.

Enligt den senaste - omdiskuterade - Pisa-undersökningen från 2009 presterar de finländska barnen sämre än tidigare när det gäller läsförståelse - och de finlandssvenska barnen ännu sämre än de finska. Framför allt har förmågan att reflektera över det lästa försämrats. Det är således svårare än tidigare för eleverna, och ännu svårare för de svenskspråkiga än för de finskspråkiga, att begrunda och tänka igenom vad de läst. Beror detta på att eleverna inte är vana vid att analysera texter? Att informationen kommer i sådana mängder - och på fler språk än tidigare - att eleverna inte hinner eller har förmåga att hantera den?

Det må vara hur som helst - när de svenskspråkiga studenterna kommer till universitetet så ställs det samma krav på dem som på alla andra. De måste ta till sig stora mängder information, tolka den, reflektera över den, analysera den och inte minst skapa ny information utgående från den. Det är trots allt inte möjligt att få en examen vid universitetet utan att kunna läsa och skriva.

De allra flesta svenskspråkiga studenter är tvungna att producera text på finska, engelska och i någon mån också på svenska. Tyvärr är en stor del av litteraturen på engelska, föreläsningarna går på finska och engelska, och ibland sker till och med handledningen av svenska examensarbeten vid Helsingfors universitet på finska eller engelska. Kan man faktiskt förvänta sig att dessa studenter ska kunna prestera goda texter på svenska? Innan studenterna får sin examen blir de tvungna att skriva ett mognadsprov på svenska som visar "en sådan ämnesmässig och språklig mognad som behövs för expertuppgifter inom en viss vetenskapsgren". Alla utexaminerade har inte en sådan språklig mognad på svenska.

Faktum är således att universiteten producerar kandidater och magistrar som inte vet hur man skriver om sitt ämne på sitt modersmål, svenska. Om man inte läser på svenska kan man inte skriva på svenska. Om man inte tränar att skriva på svenska, kan man inte heller skriva på svenska . Det är en självklarhet. Majoriteten av de svenskspråkiga studenterna vistas enbart eller delvis i en engelsk och finsk studiemiljö: detta leder till att universiteten producerar svenskspråkiga studenter som bl.a. skriver s.k. "engelska/finska på svenska", dvs. svenska texter med icke svenska strukturer. Också den mest dogmatiska modersmålsläraren vid universitetet börjar tvivla på sin språkkänsla när studenterna skriver om "effekterna av modersdeprivation". I vilken betydelse använder man ordet effekt på svenska, kan man använda det på det där sättet?

Det största problemet i de finlandssvenska studenternas texter vid universitetet är således inte den lilla finlandismen som dyker upp här och där - utan att känslan för vad som är svenska saknas. Och kanske mest saknas en känsla för vad skillnaden mellan engelska och svenska är. En orsak är att det saknas goda modeller för hur man producerar kunskap på svenska inom biologi, kemi, matematik - men snart, mycket snart, också inom humaniora. En annan orsak är att de svenskspråkiga studenterna vid universitetet bollar med åtminstone tre språk; engelska, finska och svenska. De måste jobba hårdare och mer än de studenter som hanterar två språk, och de skulle behöva mer tid för sina studier. Något som är en omöjlighet i dagens tänkande enbart i termer av ekonomisk nytta.

Faktum kvarstår ändå - utan svenskspråkiga i Finland som kan uttrycka sina akademiska kunskaper i skrift, på svenska, finns det inte så mycket finlandssvenskhet kvar. Vi blir ett u-land på svenska i Finland.

Kuihtuvaan pohjoismaiseen yhteistyöhön oppia Niemiseltä

Kari Arola

Måndag, 7 November 2011 16:21

"Kom igen, Jarkko! Kom igen, Jarkko! Bravo!"
Näin hihkui täpötäysi Kungliga Tennishallenin katsomo, kun se kannusti suomalaista tennisihmettä Jarkko Niemistä tämän taistellessa väsymystä ja ranskalaista huipputaituria Gael Monfisia vastaan Tukholman ATP-turnauksen loppuottelussa.

Nieminen on aina Tukholma Openissa yleisön suosikki.
"Utan någon svensk i turneringen är Jarkko så närä ett hemmahopp man kan komma", sanoivat ruotsalaiset tänäkin vuonna.

Nieminen kiitti häntä kannustanutta yleisöä.
"Det är inte bara jag som tycker att det här är världens bästä tävling. Det är alltid kul att spela här. Jag kommer tillbaka och försöka vinna", Nieminen sanoi ja katsomo hurrasi.

Suomalalaisen menestyksen takana on urheilija itse. Ainakin ripaus kunniaa on annettava myös ruotsalaisille, joiden kanssa Nieminen on harjoitellut "hemmabanallaan" ja imenyt virikkeitä Ruotsin loistokkaasta tenniskulttuurista.

Jarkko on esimerkki siitä, miten naapureiden yhteistyö tuottaa hyvää tulosta. Suomi on ollut keskinkertainen tennismaa, kun taas Ruotsissa kovien pelaajien kirjo on laaja, siksi Nieminen hakeutui harjoittelemaan Tukholmaan jo uransa alkuaikoina.

Niemisestä on otettava oppia.

Jos naapurit osaavat vaihtaa keskenään kokemuksia sekä olla yhteistyössä ja vuorovaikutuksessa, ne menestyvät kansainvälisillä kilpakentillä paremmin kuin yksin yrittäen.

Suomessa tuijotetaan maailmaa EU-silmälasien läpi, ja jatkossakin EU-huomio kiinnittynee velkaisen Etelä-Euroopan ongelmien ratkomiseen.

Pohjolan on nyt pidettävä ääntä itsestään. EU:n pohjoisesta ulottuvuudesta on tehtävä todellisuutta.
Pohjoismaisen yhteistyön on siirryttävä uuteen tekemisen kauteen. Nyt yhteistyö näyttäytyy pikkupuuhasteluna ja juhlapuheiden pönäkkänä sanahelinänä.

Missä ovat yhteispohjoismaiset suuret hankkeet?
Onko Pohjoismaiden Neuvostossa puhtia ja ideoita uuden aikakauden aloitteentekijäksi?

Mitä konkreettista tekee Pohjoismainen Ministerineuvosto? Sen työ on ainakin tavalliselle kaduntallaajalle tuntematonta.

Yhteispohjoismaissa poliittisten päättäjien kokouksissakaan ei taideta enää päättää juuri mistään. Ainakaan päätöksistä ei näy uutisia.
Näin on siitäkin huolimatta, että Pohjoismailla yhteinen on historia. Kaikissa on toimiva oikeuslaitos, tasa-arvoa korostavat ihanteet, laajat julkiset palvelut, monenlaiset kulttuuriset siteet sekä haasteet uudistaa hyvinvointiyhteiskuntaa.

Pohjoismaissa työ ja yrittäminen ovat arvossaan. Maat ovat hoitaneet talouttaan paremmin kuin tuhlaripojat, Kreikka tai Italia, eivätkä korruptio ja harmaa talous kukoista täällä.

Pohjolan maantieteellinen ja kielellinen läheisyys ovat etuja, joita on hyödynnettävä. Tarvitaan isoja pohjoismaisia ja Itämeren aluetta koskevia ideoita.
Yhteistyö on Pohjolan ässä. Sen osoittaa suomalaisen maailmanluokan tennistähden esimerkki.

"Kom igen, Norden! Herätys, Pohjola!"

”Vi står inför en europeisk Big Bang” - ett plock bland höstlöven i Bryssel

Anna-Karin Friis

Måndag, 24 Oktober 2011 09:21

Mitten av oktober; de politiska brandtalen om att stärka de federalistiska dragen i EU avlöser varann. Kommissionsordförande Barroso hetsar för att ersätta den monetära unionen med en ekonomisk och fiskal union där kommissionen är drivkraften, inte de mellanstatliga mötena och avtalen som hittills. Eller som han uttryckte det i veckan; kommissionen ska kunna kräva en andra behandling av ett EU-lands nationella budgetförslag och kräva ändringar, övervaka verkställandet och utöva budgetdisciplin, därför att "mera disciplin och mera integration betyder mera Europa".

Det antagandet bygger på så många vanföreställningar att jag råkar i ett omedelbart adrenalinrus. Tack och lov hörs också andra röster i Bryssel dessa höstdagar och det är inte bara de EU-skeptiska britterna som länge gottat sig åt eurokrisen. Professor Markus Kerber, en av de som besvärade sig över räddningsaktionerna inom eurozonen till tyska Bundesverfassungsgericht, gästade i veckan Bryssel. Han har nu rest klagan mot Europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet vid EU-domstolens tribunal.

Väsentligen pekar han på att vi måste sluta se europeisk integration som något slutgiltigt, helt enkelt slopa begreppet om att integrationen in den form vi känner den har en definitiv karaktär. Det finns röster som höjs för det också i Europaparlamentets debatter och de kommer inte bara från det brittiska självständighetspartiet. De finns de som argumenterar för att EU är ett efterkrigstidsprojekt som blivit inaktuellt. Kerber ser argumenten om ständigt mera Europa som en religiös dogm. "Vi är nära en Big Bang i Europa", säger han och menar då att vi ska utmana centrala begrepp i integrationen. Det är anmärkningsvärt att största delen av den tyska allmänheten motsätter sig finansstödpaketen och ifrågasätter för första gången hela idéen med Europapolitiken.

Kerbers infallsvinkel är att ECB:s nödåtgärder inte har granskats rättsligt. Genom att grekiska, irländska och portugisiska banker ger statsobligationer som säkerhet för återfinansiering anser Kerber att centrala EU-stadgar sätts ur spel. Det gör centralbanken för att trygga finansinstituten i de länderna trots att stadgarna förbjuder ECB att utöva monetär finansiering. Faran är att de nationella centralbankerna på det sättet fördelar nödkrediter. ECB vägrar ge ut statistik över sitt innehav av statsobligationer utan bygger sin kommunikation liksom även de övriga EU-institutioner på förbindliga och intetsägande uttalanden och kommunikéer. Kontroverserna i ECB:s styrelse ges inte offentlighet. ECB riskerar sitt eget kapital och kunde själv stå för en återkapitalisering genom det europeiska centralbankssystemet. Också Sveriges Riksbank befarar att ECB riskerar sin egen balansräkning.

Kerber menar att man inte kan bygga på undantagsåtgärder som inte återinför finansiell stabilitet. Motiveringen är att de här medlen sedan steriliseras, dvs. sugas upp ur ekonomin, men det menar kritikerna vid det här laget att är en ren lögn och fiktion. "Inom ECB tror man inte längre på den dogmen, det är som kommunistpartiet under Sovjetunionens sista dagar", utbrister Kerber. "Det skulle i förlängning betyda att banker överlämnar tidsbundna depositioner, men dom kan lämnas in som säkerhet till ECB följande dag." ECB är inte ensam om att överskrida sina institutionella gränser; det ser ut som att EU-institutionerna gått in för att tänja på fördragen. "ECB har fängslat finanspolitiken så att det inte finns rum för att stimulera ekonomin", påpekar Kerber.

Strax före sin pensionering klandras europeiska centralbankschefen Trichet på flera håll. Investeringsbankiren Edouard Carmignac anklagar Trichet för att ha tilldelat den franska industrin en dödsstöt då han höll fast vid en stark franc under 1990-talet och nu äventyrar euron genom räntehöjningar utan att ha sett vidden av den ekonomiska krisen. Carmignac ser en svag euro som en bättre utväg än ingen alls och vill att ECB:s styrränta sänks till noll. En räntesänkning skulle stimulera ekonomin och bidra till att sänka eurons värde eftersom övervärderingen har lemlästat exporten de senaste fem åren. Däremot stöder Carmignac fortsättningsvis ECB:s köp av statsobligationer för att det tryggar en tillgång till finansmarknaden för de svagare länderna och kringgår problematiken med kapitaltillskott för bankerna, som istället kan avhända sig statsobligationerna. Ökad likviditet betyder inte automatiskt högre inflation, eftersom inflationen stiger bara över tid och inte över en natt och i sin tur skulle bidra till en svagare euro. ECB:s uppdrag att framgångsrikt bekämpa inflation väger lätt i ett sammanhang då länderna i periferin helt enkelt dukar under. Och måttet kan vara rågat för Tyskland också då man ser krisen som ett hot mot landets egna solvens.

Både tyska ekonomen Hans-Werner Sinn och Martin Wolf, redaktör vid Financial Times, är överens om att eurokrisen bottnar i betalningsbalansen. Sinn pekar på att de drabbade länderna har förlorat i konkurrenskraft och istället för att ekonomin skulle växa sig ur problemen så skrumpnar länderna bokstavligen. De solventa länderna riskerar dras ned i ett träsk av skuld genom räddningsfonderna som inrättats. Det billiga kreditflödet för både privata och offentliga ändamål som euron garanterade ända till 2007 underblåste de facto en inflationsbubbla. Wolf kommenterar att man för tio år sedan trodde att en kris i betalningsbalansen inte kunde uppkomma i en valutaunion. Det problemet bottnar i den kumulativa effekten av glappet i euroländernas konkurrenskraften, vilket förvärras av finanssektorns excesser som undgått reglering. Däremot borde man inte beskylla den offentliga finanspolitiken för ansvarslöshet före krisen, utom vad gäller Grekland och Italien. Sinn för sin del liknar penningströmmarna inom eurosystemet vid Bretton Woods-mekanismen och påpekar att det finns en risk för att tyska Bundesbanks krav på eurosystemet inte kan indrivas. Funktionen bygger på att Bundesbank ger kredit till andra euroländer på tyska bankers bekostnad för att finansiera underskotten i respektive lands betalningsbalans och så länge kreditflödet fortsätter, kan underskottsländerna finansieras, vilket i praktiken pågått sedan 2007. Men ifall det upphör, finns det ett incitament för länderna att lämna euron och devalvera, påpekar Sinn, som befarar att ett utträde skulle ruinera både euron och kärnländerna. Trots det vill Sinn att man slutar uppfinna nya kanaler och program för kredit till insolventa länder, begränsar krediterna till två år och sätter stopp för stödköpen av statsobligationer.

Wolf invänder att försök att pressa de svagare länderna till att anpassa sig är dömda att misslyckas för det skulle leda till en ond spiral av åtstramning som går i retur inom eurozonen. Då EMU bildades och medlemsländernas ekonomi och konkurrenskraft inte längre reflekterades i den egna valutans värde borde skillnaderna istället ha skönjts i de räntor länderna statsobligationer uppgick till. Den effekten har däremot inträtt först nu. Det faktum att styrräntan sjönk för de sydeuropeiska länderna då euron infördes ledde till prisstegring och en fastighets- och konsumtionsbubbla där centralbankerna inte kunde ingripa mot överhettningen i ekonomin, eftersom ECB bestämmer räntesatsen. Däremot kunde den offentliga ekonomin kontinuerligt ha konsoliderats genom att man dragit nytta av den mindre ränteskillnaden, exempelvis för Italiens del. För Spaniens del var det däremot inte den offentliga ekonomins skuldsättning utan fastighets- och investeringsbubblan och recessionen som orsakade svårigheterna. Både Spanien och Irland hade budgetöverskott för krisen, inte underskott, och statsskulden var faktiskt så låg som 31% av BNP i Spanien 2006. Även i Portugal var statsskulden ett par år före finanskrisen under den 60% av BNP som stabilitetspakten föreskrev. Däremot är privatsektorns skuldsättning i Portugal betydande, liksom på Irland. I Grekland var den offentliga sektorns finanspolitiken ohållbar. Länderna föll i ett konkurrensglapp som inte grundade sig på realekonomin och EMU genererade inte automatiskt konkurrenskraft. Om Grekland däremot hade gått ur valutaunionen förra sommaren, kunde hela valutaunionens kris enligt Kerber ha kvävts i sin linda. Kerber menar att Frankrikes president Sarkozy och Tysklands förbundskansler Merkel anammat dogmen om dominoeffekten ifall Grekland går bankrutt. I själva verket är det de franska bankerna som är utsatta, särskilt via Credit Agricole och Société Generale. Deutsche Bank är inte längre i samma utsträckning exponerad. Argumentet med en Greklandseffekt som sprider sig ifall landet går i konkurs har gynnat Merkel inrikespolitiskt för att bemöta tyskarnas kritik mot stödpaketen.

Men vad göra nu? Kerber ser det som att det inte finns något alternativ till att avveckla gemenskapsvalutan. Han går längre och menar att Frankrike inte hör hemma i någon monetär union. "Frankrike har aldrig velat acceptera några finanspolitiska regler och alltid velat ha undantag." Framtiden utskisserar han för Tyskland, Nederländerna, Österrike, Luxemburg, Finland och eventuellt Sverige och Danmark i en union. Några Medelhavsländer kunde delta i klubben; Italien är en stor marknad och måste därför räddas.
Martin Wolf menar att man kunde föreställa sig att Grekland utgår ur valutaunionen till följd av ekonomisk depression och ett enormt underskott i bytesbalansen. Men själva utträdet är fruktansvärt svårt att tillämpa, eftersom kapitalkontroller antagligen skulle införas och banker stängas för att undgå massiva uttag. Det skulle leda till konkurser och kostnaderna skulle svälja en stor del av en redan krympande BNP. Om å andra sidan Tyskland utträder, skulle kapitalströmmarna gå i den riktningen och den starkare valutan göra att landet förlorar i konkurrenskraft och BNP sjunker kraftigt. Därför är själva begreppet om utträden något orealistiskt. Wolf förespråkar istället aggressiv ekonomisk expansion i eurozonens kärnländer och en ytterligare uppluckring av ECB:s monetära politik och stöd till länder för att återfinansiera den offentliga sektorn, samtidigt som man inför skattedisciplin och ett banksystem över hela euroområdet med högre kapitalnivåer som krav.
Andra förslag är att den tillfälliga räddningsfonden EFSF tar ut en banklicens och köper statsobligationer och använder dem som säkerhet för lån från ECB. Räddningsfonden kunde också försäkra investerare i statsobligationer mot förlust men även det skulle antagligen förutsätta att ECB är involverad. Den amerikanska ståndpunkten är att EFSF och sedan stabilitetsmekanismen ESM vad gäller innehav av statsobligationer borde anta liknande proportioner som USA:s centralbank har i förhållande till det amerikanska finansministeriet; hälften av de amerikanska statsobligationerna innehas av Federal Reserve. Däremot saknar den europeiska valutaunionen denna slags lender of last resort för att undvika att centralbanken finansierar de enskilda staterna, som ju inte ingår i en skatteunion.

En del EU-politiker förespråkar ett EU-finansministerium, men för att återgå till Barrosos tes om att kommissionen ska ges befogenhet att kullkasta medlemsländernas nationella budgetförslag som redan antagits av en suverän lagförsamling så förefaller det befängt. Absurt därför att en internationell organisation som inte har beskattningsrätt och vars funktion inte bygger på att beräkna en skattebas skulle utöva befogenhet över ett ansvar som ligger hos folkvalda församlingar. Trots att Tysklands högsta förvaltningsdomstol har spärrat vägen för euro-obligationer (dvs. gemensamma statsobligationer som länderna i eurozonen skulle vara solidariskt ansvariga för) går EU-kommissionen vidare på det spåret genom att bara ändra termen till stabilitetsobligationer. Förslaget väntas om några veckor. Kommissionen borde manövrera sig ur det absurda utspelet om att tvångskapitalisera bankerna; klart är att det blivit en politisk dogm att låta finansmarknaden gå delvis oreglerad utan att man gestaltat vilka konsekvenser det kan ta, men steget till obligatorisk kapitalisering är ett felsprång.

Grekland, demokratins vagga, har ställts under en finansdiktatur som försöker åstadkomma en samhällsreform som det kan ta en generation att genomföra och som inte borde ske annat än i normal demokratisk ordning. Det är för all del inte första gången Grekland är satt under tvångsförvaltning, men politiskt är en situation där man trampar på nationella lagstiftningsorgan ohållbar. Det bygger på en politisk vision hos EU-kommissionen om att "eliminera nationalstaterna såsom vi känner dem", som någon uttryckte det i Europaparlamentets debatt i veckan. Det händer att valutor faller. Hellre det än att låsa in sig i en bur av stagnation för de kommande 30 åren, vilket sydeuropeiska bedömare befarar att åtstramningsåtgärderna leder till. Då krisen slog till i Argentina för tio år sedan (efter ett årtionde av IMF-ledd "stabilisering" genom en direkt dollarkoppling av valutan) uppmanade man folk att ta ledigt från krisen, att ta en promenad och inte tänka på krisen. Kanske det är dags att göra det här också.

Vetenskap eller icke-vetenskap?

Dick Harrison

Måndag, 17 Oktober 2011 09:26

Jag är historiker, och vid det här laget kan jag utan överdrift påstå att jag kan mitt ämne bra. Jag har ägnat mig åt det dagligen sedan 1984 och innehar sedan 2003 en professur vid Lunds universitet. Likväl händer det då och då att jag möter människor som helt förnekar min vetenskaps, och därmed mitt yrkes, existensberättigande. Historia likställs med sagoberättande, och jag får veta att vi historiker minsann inte besitter någon vetenskaplig metod värd namnet. Vi bara gissar. Innan tidsmaskinen är uppfunnen kan vi lika gärna övergå till att skriva romaner.

För det mesta slår jag ifrån mig dylika dumheter som just dumheter, utsagor av folk som inte vet bättre, som inte har en aning om vad historisk forskning går ut på. Men dumskallarnas provokationer sätter fingret på en intressant punkt. Vetenskaperna existerar inte i ett vakuum. Det är, ytterst, vi människor som avgör vad som skall uppfattas som vetenskap. Olika tider och kulturer har sina egna preferenser och tolkningar, och utvecklingen är inte förutsägbar. För ett sekel sedan fanns det en liten men välorganiserad opinion som önskade att det akademiska samhället skulle börja betrakta spiritism som en vetenskap. Vi vet att de misslyckades, eftersom vi har en historisk backspegel att nyttja, men det visste man inte i början av 1900-talet. Under sommaren 2011 har homeopati och alternativmedicin varit ivrigt diskuterade i svensk press. När ett antal kända svenskar, med astronauten Christer Fuglesang i spetsen, svalde en kraftig överdos av ett homeopatiskt medel för att påvisa dess verkningslöshet fick aktionen stort utrymme i media. Frontlinjerna var glasklara: vetenskap mot icke-vetenskap, sanning mot bluff!

Det är lätt att bli malligt fördömande och skaka på huvudet åt spiritister och (om man håller på Fuglesang & Co.) homeopater. Just på denna punkt kan min egen vetenskap, historia, stämma till eftertanke. Historien uppvisar många exempel på omvärderingar av föregivet vetenskapliga discipliner. Ett ypperligt exempel är synen på astrologi.

Idag tror ingen seriös forskare på astrologers förutsägelser. Under medeltiden var förhållandet det motsatta. Från att ha fördömt astrologi som ett praktexempel på hednisk vidskepelse började den kristna kyrkan under tidig medeltid att successivt omhulda disciplinen som ett sätt för de lärde att nå kunskap om Guds stora plan. Astrologi blev en vedertagen metod för Herrens profeter, präster som tolkade kometer och järtecken i syfte att förutspå framtiden. Därefter kom den vetenskapliga revolutionen med Copernicus, Brahe, Kepler och Galilei, och då sjönk äntligen astrologin ned i det ovetenskapliga träsk där spågummor och horoskopställare ännu vistas. Så, ungefär, brukar det heta i allmänhistoriska översikter.

Som typiskt exempel på resonemanget kan anföras 1619 års rättegång mot den finske astrologen Sigfridus Aronus Forsius (av namnet att döma född i Helsingfors). Forsius ställdes inför rätta, och fälldes, av Sveriges kyrkliga myndigheter. Kung Gustav II Adolf var personligen inblandad i förarbetet till rättegången. I domen slog prästerna fast att astrologi var att likställa med hedendom. Ingen sann kristen skulle ägna sig åt dylikt. Ergo: den vetenskapliga världsbilden vann mark på vidskepelsens bekostnad. De lutherska prästerna hade äntligen sett ljuset. Astrologin var på väg ut i kylan.

Men om vi läser in oss på bakgrunden till rättegången, om vi noterar hur domarna i tribunalen resonerade och vad som hände sedan, inser vi att slutsatsen inte stämmer. Forsius fiender var egentligen inte alls ute efter att fördöma astrologi. De var ute efter att näpsa Forsius som person, eftersom han hade gjort vad olovligt var i deras ögon. Det bekymmersamma med astrologen från Helsingfors var inte att han ägnade sig åt astrologi utan att han utmanade prästerskapets auktoritet. I sina skrifter hade nämligen Forsius varit oförsiktig nog att sanktionera utsagor av vad vi skulle kalla en andlig frilansare, bondeprofeten Jon Olofsson. I och med det utmanade Forsius (liksom Jon Olofsson) det andliga ståndets monopol inom religiösa, vetenskapliga och etiska frågor. Det rikssvenska prästerskapet hade ingenting emot astrologiska spekulationer, men endast under förutsättning att metoden vilade i deras egna privilegierade händer. Utbölingar göre sig icke besvär. Domslutet syftade till att sätta munkavle på vanligt folk, inte till att förbjuda en etablerad disciplin.

Detta framkommer tydligt i en nyutkommen svensk avhandling, Martin Kjellgrens Taming the Prophets (Sekel bokförlag). Som Kjellgren visar var astrologi en integrerad del av de lärdes världsuppfattning både före och efter rättegången mot Forsius 1619. Det var, med nuvarande terminologi, en godkänd vetenskap. Faktum är att vissa personer, vilka stundom opportunistiskt agerade som astrologikritiker, själva ägnade sig åt avancerade astrologiska studier och publicerade sig i ämnet. Hit hörde den lärde Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646), biskop i Strängnäs och sedermera ärkebiskop i Uppsala. För en typisk renässansmänniska, även en kung och en präst, var astrologi inte kontroversiellt utan självklart. Den förändring som vi har trott oss skåda i 1619 års beslut kom i själva verket långt senare.

Exemplet illustrerar den nära kopplingen mellan vetenskap och makt. Det är maktens innehavare som avgör vad vi andra bör uppfatta som god vetenskap och god forskning. Det är ett givet faktum att maktens män och kvinnor ibland kan ha fel. Därför är det desto viktigare att vi som utövar vad vi själva uppfattar som vetenskap ständigt är beredda att försvara dess grundprinciper och redogöra för varför våra metoder och teorier är relevanta. Den historiker som nonchalerar källkritikens regler och uraktlåter att poängtera behovet av att sätta sig in i tankesätt och mentaliteter i de epoker hon studerar gör mer än att ge kritikerna vatten på kvarnen - hon gör arbetet lättare för de personer som de facto är ute efter att förfalska det förflutna för egna syften.

Sillisalaattia sokerikulhosta – kysymyksiä Radio Vegan yölähetysten äärellä

Sirpa Kähkönen

Onsdag, 12 Oktober 2011 09:21

Olen jo vuosia kuunnellut Radio Vegaa säännöllisesti. Sen ohjelmat ovat monipuolisia, luotettavia ja kiintoisia. Vegassa puhuttu ruotsin kieli on kaunista ja selkeää. Tuskinpa on mitään niin lohduttavaa ja turvallista kuin Vegan jokailtainen merisäälähetys.

Vega kuuluu myös tien päällä, ympäri maata. Olen sen vuoksi kuunnellut Vegaa paljon autoa ajaessani. Musiikkiohjelmat ovat tehneet tutuiksi monia ruotsinkielisiä musiikin tekijöitä ja lajeja, joita en ole tuntenut. Puheohjelmat ovat jaksaneet yllättää ja kiinnostaa. Vega on yksi Suomen parhaista radiokanavista - paitsi öisin.

Kuuntelen satunnaisina unettomuusjaksoinani radiota. On kaksi varmaa kanavaa, joilta joka yö kuulee klassista musiikkia, Ylen ykkönen ja Vega. Harmillista on se, että Vegan yölähetystä ei voi kuunnella.

En tiedä, ketkä ovat päättäneet, ettei Vegan yölähetystä toimiteta. Kanavalta tuubittuu eetteriin kaikenlaista yleiskäsitteen "klassinen" alle niputettua musiikkia. Eräänä yönä täysin peräkanaa, ilman taukoa, lähetettiin Pastoraalisinfonian pätkä, sitten osa barokkikonserttoa ja heti perään hiukan modernia taidemusiikkia.

Selvästikään tässä ei ole ollut kuulija mielessä. Kauniiden päiväsaikaisten kestitysten vastapainona Vega paiskaa öisin takapihalle sekalaiset vadit ja pilkkumit, joissa loiskuvat kirjavat keitokset. Ehkä yökuuntelijoita pidetään hämärinä kulkureina, joille ei voi uhrata parhainta serviisiä?

Tässä asiassa ero Ylen ykkösen juonnetun ja toimitetun yöklassisen ja Vegan soittoputken välillä on ikävä kyllä valtava, ykkösen eduksi.

Juuri tällaisen seikan kohdalla paljastuu ymmärrys tai ymmärtämättömyys kulttuurin perusteita kohtaan. Vega on suomenruotsalaisuuden näyteikkuna, ja sen toiminta on monella tapaa merkityksellistä myös suomenkieliselle, ruotsin kieltä arvostavalle väestönosalle. Erityisesti musiikkiohjelmiensa kautta Vega tavoittaa myös sellaiset, jotka eivät välttämättä jaksa tai osaa keskittyä vieraskieliseen puheeseen.

On hämmentävää, että musiikkia voidaan pitää lähetysajan täytemassana, jonkinlaisena sikaflexinä, jolla tiivistetään saumat. Klassinen musiikki ei koostu 3-5 minuutin "kappaleista", joita voidaan soittaa random playna raita kerrallaan, vaan teoksista. Ja kyllä, ihmiset todella kuuntelevat musiikkia myös öisin.

Suomen Kulttuurirahaston kulttuurinpuolustuskurssilla lokakuun alussa opin musiikkikulttuurin parissa työskenteleviltä taiteilijakollegoilta muun muassa sen, että maassamme vallitsee huutava pula ammattitaitoisista tuottajista. Siis niistä ihmisistä, jotka toimivat taiteilijan ja taidemarkkinoiden välissä. Ihmisistä, jotka palkkaa vastaan luovat taiteilijoille ja teoksille kontakteja yleisön kanssa. Ihmisistä, jotka rohkenevat avata ovia sinne, missä kukaan ei vielä ole käynyt. Kuten kurssilla todettiin, tuottajaksi ei kelpaa henkilö, joka olisi tahtonut itse olla taiteilija. Tuottajan on oltava ensisijaisesti innostunut välittäjän roolistaan.

Hyvä tuottaja voi toimia myös taiteen kuluttajan edusmiehenä viestimissä ja laitoksissa. Tuottaja pitää huolen siitä, että niin taiteilijan kuin vastaanottajankin etu toteutuu. Nuorten, koulutuksessa olevien tuottajien pitäisi päästä mahdollisimman varhain oikeaan työhön ja vastuullisiin tehtäviin kiinni.

Esimerkiksi Vegan pitkän yölähetyksen voisi antaa nuorien kulttuurintuottajien ideoitavaksi. Öinen tila voisi olla sopiva täytettäväksi kokeilevalla, kokonaisvaltaisella ja inspiroivalla äänimaailmalla esimerkiksi Radio Basson tyyliin. Tällä tavoin Vegasta voisi tulla edelläkävijä niin musiikillisesti kuin koulutuksellisestikin.

Don’t lead us to fear

Alexis Kouros

Söndag, 9 Oktober 2011 21:30

The date is 17 September 2011, just six days after the tenth anniversary of September 11. The place is Helsinki, Finland. Five men in black suits and serious faces are sitting side by side. These are not just any men, they are top-ranking officers of the Finnish criminal and security police.

In front of them is an army of journalists, photographers and TV cameras. The media has come to report the shocking news that these men are going to announce. A shower of flashes lights their faces and the clicking sound of camera shutters fills the air.

The first-ever terrorism-related arrests have just been made in Finland. This is a scoop that no journalist would want to miss. It will be the top headline for all radio and TV channels tonight and papers tomorrow. "Terrorism just moved one step closer to Finland," they are sure to write.

The officials' lips are tight. That is all they have said. The press struggles to put the fragments together with information from other sources. It turns out that two Somali citizens have been arrested for sending a small amount of money to Al-Shabaab, and probably recruiting one person to join the group.

Apparently, the Somali citizens have taken sides in a domestic conflict going on in their country - no threat whatsoever to Finland or Europe. Why is this made into such a big deal? Isn't that what NATO is doing in Libya under the mandate of protecting civilians? Al-Shabaab has links to Al-Qaida, but so do many of the anti-Gaddafi NTC fighters and commanders.

So what is the whole fuss about, with a press conference where the most common answer is, "we can't tell you"? The suspects have been monitored since 2009, so why arrest them now?

A week later, an interview with the security police (SUPO) director, Antti Pelltari, gives some clues to the mystery. SUPO had received funds to send informants to Nairobi and Addis Ababa since last year - and it's not sure that it will be granted again.

"With the €850,000 of extra money, we were able to ward off terrorism significantly also in Finland," he tells Helsingin Sanomat. "We don't have the fund in our next year's budget so far. I'm worried about how we can keep the level of terrorism prevention up."

In a similar case in July the police announced in a press release that in the first six months of this year more crimes have been committed in Finland than in the same period ever in the history of the country. "Rapes have increased 50% and robberies have become common," said the release. The police chief, Mikko Paatero, added that at the same time the number of police and their budget is being cut. Until Lasse Kärkelä, a sharp HS journalist noticed that the increase is due to modifications to the law and statistical changes. Also several other crimes have, in fact, decreased!

Interestingly, just a couple of months earlier - in another release - the police had announced that registered crimes in the country had decreased by 10,000 last year!

Could it be that, once again, the officials were spreading fear to get their funding?

Terrorism is "to rein by the use of fear". Who is the on in above mentioned cases who spreads fear, the two arrested Somalis or the officials with their press conference?

Fear has been one of the main instruments of controlling individuals and societies throughout history. "Behave, or the country will fall into the hands of thieves and murderers," kings and dictators have told their people for ages. Mubarak's police even changed clothes and looted people's homes in Cairo to reverse their revolution.

Fear of terrorism encourages us to give away our civil rights, to keep people in secret prisons and let them be tortured. Fear of crime makes us lock our doors and avoid strangers. Fear of disease and pandemics makes us buy medicine and queue for vaccines. Fear is also probably the most powerful marketing instrument in the hands of speculators who want to sell us "safety".

We live in constant fear. The polar ice may melt, nuclear war could erupt, Islam is coming, aliens could attack, asteroids could hit the Earth and the economy could collapse. Some of these fears and concerns are, of course, valid and a good reason for a call to action. Too often, however, the "outrage effect" is used to magnify one danger over others - although the reality is totally different.

During the last few winters, swine and bird flu epidemics have been used to terrify the masses into buying medicine and taking vaccinations, while harmful lifestyles and the old diseases like regular flu still kill more people than new epidemics. The chances of a Finn being hurt by a terrorist attack is almost zero, yet we are spending lots of money and resources on sending spies to Africa while no budget is being spent on preventing recurrences of school shootings, which is a far greater threat faced by our young.

Fear could be a healthy reaction in animals and human when well founded. When unrealistic, it is called anxiety and considered pathological. This state of social anxiety is used by our politicians and corporations for extortion or to herd us to obedience, or consumption.

However, the world has changed and you can't rule people by fear anymore. The Arab Spring proves this. Fear is the worst of motives to which only the weakest of leaders resort. Now, more than ever, we need hope. We need visionary leaders who show the way forward and turn our attention to the basic values of life, to love and peace, friendship and mutual assistance, to equality and tolerance.

Today we are all being frightened by the threat of a financial crisis. Our leaders and politicians repeat on daily basis that the situation is grave. Greece is going bankrupt. The euro may fall and the apples will dry on the trees. The masses will become unemployed and anarchy may erupt.

Well, the Greek economy is only 2% of the Eurozone. If we translate Greece into "American", it would be Louisiana. The state of Louisiana is defaulting even worse than Greece, yet there is no talk of the dollar falling. Attention: speculators at work!

Interestingly, one of the reasons Greece is defaulting is also fear. The Greek military spending is one of the highest in the world. The country spent over 10 bn euros on its armed forces in 2010 and was ranked the 3rd as the largest arms purchaser in the world in 2004. Funny enough, Turkey, the country against which Greece is arming itself, was one of the first to give financial assistance to the troubled country.

Well, Greece has given Europe many good things too. One of them is the great writer Nikos Kazantzakis. The epitaph on his grave at Heraklion reads: "I want nothing. I fear nothing. I am free."

Lucky the one, who can achieve this while alive.