Kolumner

En hurudan president?

Björn Månsson

Lördag, 8 Oktober 2011 07:37

Kandidaterna i vinterns presidentval börjar klarna: i rent alfabetisk ordning Eva Biaudet (SFP), Pekka Haavisto (Gröna), Paavo Lipponen (SDP), Sauli Niinistö (Saml), Timo Soini (Sannfi) och Paavo Väyrynen (C).
VF och KD väntas ytterligare nominera egna kandidater. Det är möjligt att könsbalansen i urvalet blir lite jämnare om deras val faller på till exempel Outi Ojala respektive Sari Essayah. Fast den manliga dominansen stärks ju om Pekka Hallberg gör allvar av sina planer att kandidera som obunden - och lyckas samla ihop de namn som behövs.

Många väljare har säkert redan valt sin favorit, på basis av partifärg eller personliga preferenser. Cirka hälften har redan stannat för Niinistö, om man får tro galluparna.

Men hur många har reflekterat över hurudan den president ska vara som ska vara Finlands galjonsfigur åtminstore till år 2018, kanske ända till 2024?

Presidentens maktbefogenheter har som känt reducerats betydligt under de senaste decennierna. Kvar finns ändå presidentens förnämsta uppdrag: att tillsammans med statsrådet leda utrikespolitiken. Som känt gäller detta dock inte EU-politiken, som ju är en förlängning av inrikespolitiken, och som suveränt leds av statsrådet.
Den utrikespolitik som alltjämt leds av presidenten i samråd med statsrådet kunde förenklat definieras som dels den bilaterala, dels den globala.

Av dessa har den bilaterala biten för närområdenas del minskat en del i takt med att relationerna allt mer sköts via EU, men det är klart att det presidentstyrda Ryssland alltjämt kräver en finländsk partner på samma nivå.

Av de bilaterala relationerna med längre bort belägna länder står USA och Kina i en klass för sig, men länder som Brasilien, Indien, Indonesien, Japan och Sydafrika och några till pockar på allt mer uppmärksamhet. Här har presidenten utan vidare en roll att spela.

Här glider de bilaterala relationerna redan över i den globala dimensionen. FN och dess specialorgan är centrala fora för presidenten.

Hur skulle kandidaterna klara de här uppgifterna? De båda Paavorna, framför allt Lipponen men också Väyrynen, har säkert de längsta erfarenheterna av bilateral utrikespolitik, både nära och mera fjärran. En annan sak är om de skulle vara de rätta att föra in nya dimensioner i dessa relationer: demokrati, mänskliga rättigheter, miljö. Med all respekt tror jag att Lipponen skulle ha större förutsättningar än Väyrynen.
Här verkar dock både Eva Biaudet och Pekka Haavisto ha de största förutsättningarna, och i den globala dimensionen står de i en klass för sig, likaså följda av Lipponen.

Däremot är det svårare att finna Sauli Niinistös kvalifikationer i de här avseendena, eftersom EU-relationerna som han har gedigen erfarenhet av ligger utanför presidentens sfär.

Timo Soini placerar sig entydigt på minussidan.

Presidentens andra stora uppgift är att vara en värdeledare, att staka ut moraliska, etiska riktlinjer för nationen. Det må sedan gälla vårt internationella ansvar, tolerans, respekt för det och dem som är annorlunda, eller grundläggande, universella mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Här placerar sig Biaudet och Haavisto med deras värderingar och livserfarenheter självklart högst, åter en gång följda av Lipponen. Det är möjligt att också Niinistö skulle klara provet, men det är i brist på empiriska fakta svårare att veta.

Sedan har ju valet också en språklig aspekt. Vem skulle bäst försvara ett fortsatt tvåspråkigt, nordiskt Finland? På den punkten placerar sig utöver Eva Biaudet bara Paavo Lipponen högt. Ingen av de övriga kandidaterna är som person någon öppen motståndare till svenskan och tvåspråkigheten, men bristen på engagemang och glöd har genom åren blivit uppenbar.

Och sedan finns ytterligare den där "representativitetsfaktorn", den som man inte får tala högt om. En kvinnlig president har visat sig vara en trumf i olika internationella sammanhang, där kvinnor bland valda statsöverhuvuden alltjämt är undantag. Språkkunskaper är en annan ingrediens, och då placerar sig Biaudet, Lipponen, Haavisto och Niinistö veterligen högre än Väyrynen & Soini.

Och om man väger samman alla de här faktorerna?

Ja, den där alfabetiska ordningen i början kunde kanske också vara en prioritetsordning, med givet undantag för ordningsföljden mellan Soini och Väyrynen. Och kanske Lipponen som statsman ändå skulle placera sig före Haavisto...

Från mitt kafébord i Wien X

Richard Swartz

Torsdag, 29 September 2011 11:18

Den senaste tiden har jag under resor i Europa hört Finland prisas så ofta att det är anmärkningsvärt. Handen på hjärtat - så ofta sker det ju ändå inte, inte ens att Finland blir omnämnt. Men den kroatiske restaurangägaren, den italienske entreprenören, den österrikiske journalisten, den tyske bensinmacksföreståndaren och flera till har alla varit rörande ense att Finland sagt vad de själva bara tänkt: att Grekland inte bör få några mer pengar av oss utan att först ställa något slags pant som säkerhet.

Men att säga detta anses inte som politiskt korrekt av Europas makthavare. Emellertid är mina sagesmän vad som brukar kallas vox populi, det folkets röst som inte alltid känner sig hörd av dem som har makten. Sannolikt är dock att långt fler än de som inte känner sig hörda tycker precis som dessa få högljudda, vilket förklarar varför det Finland där folkets syn på hur Grekland bör behandlas har blivit del av den officiella diskursen, väcker sådan sympati ute i Europa. Äntligen en EU-stat som säger vad så många tänker, en förnuftets röst i den politiska korrekthetens officiella hymlande!

När det gäller den grekiska krisen går det politiskt korrekta hand i hand med vad vi skulle kunna kalla den semantiska dekadensen, ett fikonpråk av otympliga och svårbegripliga nykonstruktioner, men också där ord och begrepp ges en helt ny innebörd värdig en George Orwell. "Solidaritet" är ett sådant ord. Hittills har sådan utövats av den som vill stödja vissa principer eller stötta någon som oförskyllt hamnat i knipa och behöver hjälp. Nu säger den politiska klassen i Europa att vi ska vara solidariska med Grekland, trots att landet lurat oss med falsk statistik och medvetet och alldeles självförvållat levt över sina tillgångar; på intet sätt rör det sig om någon som haft otur eller drabbats av en tillfällig olycka bortom eget ansvar och kontroll.

Men att på detta sätt omtolka begreppet solidaritet strider mot folks intuitiva uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Är det inte snarare Grekland som visat sig osolidariskt mot resten av Europa?

Eller ta mystifikationer som "systemrelevant" eller "stresstest"! Den första döljer att banker måste räddas (med skattepengar) för att du och jag ska få tillbaka våra insatta pengar om bankerna skulle riskera gå omkull när det visar sig att deras innehav av grekiska, spanska eller italienska statspapper inte på långt när är värda vad som står tryckt på dem; eller denna mystifikation "stresstest" som för tanken till någon mindre åkomma, en klåda eller kanske irritation, medan det i själva verket handlar om att undersöka om de europeiska bankerna överhuvud taget har kraft nog till att överleva.

Det är svårt att tolka detta fikonspråk annat än som den politiska klassens rädsla att tala klarspråk om Europas kris. Finland påminner därför européerna om det sympatiska lilla barnet i H. C. Andersens saga som är den ende som - kanske mer i oskuld än av mod - säger att kejsaren är naken. I sagan är det sant och också Finland har hållit sig till den nakna sanningen när man krävt något som ingen kan avvisa som ekonomiskt orimligt eller oskäligt. Förnuftet är på Finlands sida. De europeiska makthavarnas enda riktigt vägande argument är, precis som i sagan, att det alla kan se och förstå inte alltid tillåter oss att uppträda i enlighet med vad vi ser och förstår utan att högst förödande konsekvenser skulle kunna uppstå: ibland raka motsatsen till vad vi vill uppnå.

Helt ensamt har ju Finland inte varit med sin uppfattning. Också Slovakien har sagt nästan samma sak och Slovenien och Österrike har båda låtit förstå att de står skeptiska till fortsatta, näst intill villkorslösa nödlån till Grekland. Särskilt den slovakiska inställningen är intressant då det rör sig om ett land som inte ens är i närheten av Greklands välstånd. Inte bara betvivlar Slovakien Greklands förmåga (och kanske vilja) att rationellt och effektivt leva upp till alla utlovade besparingar och driva igenom nödvändiga reformer - här är en av EU:s allra fattigaste medlemsstater dessutom irriterat över att för egen del lojalt hålla sig till regler och föreskrifter bara för att med egna medel tvingas stödja en så mycket rikare syndare.

Nu har Finland i onsdags sagt ja till en förstärkning av eurozonens krisfond för Grekland och andra. Om ytterligare några dagar lär Slovakien göra samma sak. Men det är ingenting konstigt med det. Så länge stora EU-stater som Tyskland och Frankrike kommer att fortsätta att snöra samman hjälppaket till Grekland så kommer man på det ena eller andra sättet att se till att små EU-stater som Finland eller Slovakien inte stjälper den politiken. Det är vad som kallas realpolitik. Men den dag Grekland - i vad som med ännu en mystifikation kallas "kontrollerad betalningsinställelse" - radikalt kommer att få sina skulder nerskrivna, lär en och annan erinra sig den finska ståndpunkten. Kanske med ett visst respektfullt vemod eftersom den dagen kommer lika säkert som amen i kyrkan.

Ruukin ja riikinruotsia

Kari Arola

Tisdag, 27 September 2011 11:20

"Från Sverige eller Finland", arvuutteli tukholmalainen nuori mies Kanariansaarilla, kun käyskentelin lomalaisena pitkin hikisen paahteista rantabulevardia.

Läs mer: Ruukin ja riikinruotsia

Löntagaren laddar upp

Henrik Helenius

Fredag, 16 September 2011 11:26

Sommaren 2011 fattades två viktiga beslut som berörde den finlandssvenska informationen inom två stora organisationer. Den socialdemokratiska partistyrelsen beslöt att utveckla och satsa på webbtidningen Arbetarbladet. Och Finlands Fackförbunds Centralorganisations (FFC) kongress beslöt att den svenskspråkiga medlemstidningen Löntagaren ska fortsätta att utkomma som papperstidning.

"Om du inte har en papperstidning som kommer in genom postlådan, vad har du då att ge? Läsaren måste ta ställning till den, medan en webbtidning kräver att du aktivt går in och söker. Vi är kanske inte riktigt där än", säger Löntagarens chefredaktör Ingegerd Ekstrand. Beslutet att ha kvar Löntagaren och dess finskspråkiga kollega Palkkatyöläinen samt ungdomstidningen Arvo i pappersform fattades genom en provomröstning med en överväldigande majoritet av kongressombuden . Det fanns nämligen ett annat förslag som gick ut på att all den information inklusive de tre ovannämnda tidningarna som FFC ger ut skulle utkomma enbart i elektronisk form.

Basfakta berättar följande: I sin nuvarande utformning har FFC utgett Löntagaren sedan år 1971. Den hade dock föregåtts av motsvarande medlemstidningar tidigare i historien. Avsikten var att fackcentralen genom Löntagaren skulle nå om inte alla så åtminstone merparten av FFC-förbundens svenskspråkiga medlemmar. Systemet fungerar så att det är FFC-förbunden som prenumererar på tidningen åt sina medlemmar. Löntagaren har idag en upplaga på cirka 22 000 exemplar. Antalet svenskspråkiga medlemmar inom FFC uppgår till cirka 44 000. Orsaken till glappet är dels att flera i samma hushåll tillhör antingen samma eller olika FFC-förbund och bara vill ha ett exemplar i postlådan, och dels att vissa förbunds medlemsförteckningar har en ofullständig språkkod.

Det är dessutom värt att notera att FFCs finskspråkiga tidning Palkkatyöläinen har en upplaga på 26 000 eller obetydligt mer än Löntagaren. Orsaken är den att Palkkatyöläinen enbart sänds till dem som har olika fackliga upppdrag, till exempel huvudförtroendeman eller arbetarskyddsfullmäktig. Med den här lösningen ville fackcentralen kompensera det faktum att många FFC-förbundstidningar innehåller endast ett par svenskspråkiga sidor, i vissa fall bara en kort svensk resumé.

Nu har mycket vatten runnit under Långa Bron vid kvarteret där metallhuset och FFC befinner sig. Löntagarens utgivningstäthet har krympt från en veckotidning , utgivning varannan vecka, tio gånger årligen till att som i dag utkomma med sex nummer per år. Med det handlar om kvantitet - inte kvalitet. Tack vare modern informationsteknik har FFC i likhet med så många andra organisationer koncentrerat sin dagsaktuella information till nätet. Också valda delar av Löntagaren har funnits på webben i tio år. Vad Löntagaren tappat i fråga om aktualitet har man istället vunnit i djup och högklassiga reportage. Samt en välgjord layout. Den som söker fackliga nyheter kan göra det via sin dator. För många är datorn ingalunda ens ett arbetsredskap.
Redan en snabbtitt på Löntagaren visar att vi har en riktig pärla i finlandssvensk journalistik. Välgjord, nära människornas vardag och fjärran från det kulturelitiska snobberi som ibland lätt drabbat andra alternativa svenskspråkiga mediaprodukter. Tyvärr är det bara så att Löntagaren precis som sin politiska kollega Arbetarbladet alltför sällan uppmärksammas av andra finlandssvenska tidningar. Man ska dessutom minnas att Löntagarens redaktion bara består av en och en halv person, dvs. en chefredaktör på heltid och en halvtidsanställd redaktör.

I enlighet med sin programförklaring för år 2011 har redaktionen målmedvetet gått in för att ladda upp innehållet både vad gäller tyngd och bredd. Och bra är det med tanke på att läsekretsen i likhet med den svenska FFC-medlemskåren omfattar allt från traditionella metallarbetare i Dalsbruk eller pappersarbetare i Jakobstad, bilförsäljare i Hangö, kemiarbetare på Åland, snabbköpskassor i Åbo till flygvärdinnor och kommunalarbetare i Helsingfors. Tyngdpunkten i reportagen ligger i människornas arbetsdag. Det är arbetstagarna som i ord och bild får berätta om sig själva. Och märk väl i positiv anda. Chefredaktör Ingegerd Ekstrand konstaterar att det oftast bara är i samband med strejker som fackföreningsmedlemmarna kommer fram i andra medier. I övrigt är det representanter för företagsledningen som mest tycks intressera journalisterna. Tala sedan om vinklad mediabevakning!

Ett av de intryck som man får av Löntagarens innehåll är den politiska obundenheten. Om finländsk fackföreningsjournalistik i historien åtminstone delvis präglats av forna tiders partipolitiska maktkamp, så är det idag helt andra frågor som står i förgrunden. Det kan handla om vilka förändringar den tekniska utvecklingen medfört, om nya maskiner, om arbetstakten som hårdnar, om hur man ska skapa en bättre och tryggare arbetsmiljö, om kompisarna på jobbet osv

Man ska inte heller glömma Löntagarens otroligt populära korsord och matrecept. I prylhörnan kan man till exempel få veta vilken typ av burköppnare man ska skaffa sig, medan man i Nancys hörna lär sig tala och skriva korrekt svenska utan såkallade finlandismer. Kulturen har sin givna plats, liksom också serieteckningar som "Folk i farten" och LO-djuren på sista sidan vilka garanterar ett gott skratt.

Den stora majoriten av FFC-ombuden, av dem de flesta finskspråkiga, som röstade för Löntagarens fortsatta existens ska ha ett stort tack för sitt kloka beslut. Många minnesgoda finlandssvenskar i den övre medelåldern och vidare uppåt kommer säkert ihåg hur man i flera svenskspråkiga hushåll under efterkrigstiden höll sig med familjetidskrifter från Sverige. Till exempel Allers och Hemmets Veckotidning. Den som tyckte om lite tuffare journalistik läste tidskriften Se. Med sina nuvarande ambitioner har Löntagaren alla möjligheter att för traditionerna vidare. Men på egen finlandssvensk grund.

Gnäll inte, satsa på närdemokrati

Johanna Westman

Fredag, 9 September 2011 12:05

Centern rasar över regeringens planer på en ny centralstyrd kommunreform. Det kan man förstå. I ett större perspektiv är den förmenta ilskan inte särskilt berättigad, men kommunministerns presentation för en vecka sedan var ett alltför saftigt köttben för att den politiska oppositionen skulle kunna motstå att kasta sig över det - till råga på allt serverat lagom inför kommunalvalet 2012.

Henna Virkkunen valde att inte i detalj återge de principer för den förestående kommunreformen som kommunfältet gemensamt formulerade i våras, med olika modeller för områden med olika förutsättningar. Det hindrar inte att den starka primärkommun som nu väcker sådan anstöt var utgångspunkt också i Kommunförbundets utlåtande. Det hindrar inte heller att olika modeller med nödvändighet kommer att tillämpas för till exempel Helsingforsregionen, Österbotten och Lappland.

Snarast verkar det klokt av ministern att inte ha låst sig på förhand.

Många bollar är nu i luften. Alla parter (läs: partier) borde arbeta för att försäkra sig om att bollarna faller ner i ett mönster som tjänar hela landets intressen, inklusive en levande och fortlevande tvåspråkighet. Bästa metoden är knappast att tjurnackat insistera på att dagens mönster är det bästa tänkbara också i morgon. Demografiska, ekonomiska och teknologiska fakta måste accepteras - också av dem som företräder stadsregionernas bäst lottade kranskommuner.

Regeringen har dragit en fullt logisk slutsats, utgående från tesen att vård och omsorg här i landet fortsättningsvis ska administreras av en organisatorisk enhet som kallas "kommun". Centern har velat föra sjukvårdsansvaret till landskapsnivå, men för majoriteten har det varit viktigare att socialvård och hälsovård finns under samma tak, att dessa social- och hälsovårdscentraler har kapacitet också för specialistvård på basnivå och att arrangörs- och finansieringsansvar finns hos samma juridiska person.

Därmed är det klart att morgondagens "kommun" i Finland måste ha breda axlar. En annan sak - och den kunde gärna diskuteras mycket mer än hittills - är att en kommun som inkluderar hela pendlingsområdet inte kan erbjuda särskilt mycket av lokal och närdemokrati, eller identitet.

För Virkkunen handlar kommunstruktur om sjukvårdsteknologi och -kostnader, och om att pendlingsområdets skattepengar bör styras till en och samma pott för att polariseringen i bättre och sämre områden inom regionen ska kunna motverkas. Det är inga dåliga argument. Men de små kommunernas proteströrelse kommer inte att kunna stävjas med mindre än att en undre nivå av kommundelsförvaltning möjliggörs. En sådan behövs också i storstaden.

Närdemokratifrågan hör ihop med den beredning av en ny kommunallag som har inletts men inte kommer igång på allvar förrän det känsliga strukturbeslutet har fattats. Men också om tidpunkten inte är formellt riktig skulle kommunministern göra klokt i att profilera sig som förespråkare för en ny lägre organisationsnivå. En sådan ståndpunkt strider inte ens mot Samlingspartiets traditionella linje: att det inte behövs någon ny förvaltningsnivå mellan stat och kommun.

Det som behövs är en lokal nivå, under den starka primärkommunen som inte gör något för människors sammanhållning.

I minoritetsperspektiv behöver den stora starka primärkommunen inte vara farlig, förutsatt att sagda minoritetsperspektiv har beaktats redan innan besluten är fattade och villkoren fastslagna. Det är just nu som den språkliga aspekten och behovet av särlösningar ska framhållas, inte minst för Finansministeriets strukturgrupp under ledning av Päivi Laajala och projektchefen Arto Koski. Det är inte det samma som att tjata om bibehållen självständighet.

Förhandlingsläget bör vara gott; det finns ett regeringsprogram och ett handlingsprogram för två levande nationalspråk att luta sig mot. Folktingets nya ledning har därmed sin uppgift klart utstakad för de närmaste månaderna, och framför allt får man hoppas att de stora finska partiernas representanter i Folktinget är aktiva. Stort nummer kan lämpligen göras av Kommunförbundets idéer från i våras om att "nya sätt att producera service kan trygga den finsk- och svenskspråkiga befolkningens tillgång till service på sitt eget språk på enahanda grunder".

Kommunförbundet påminde om att den nya kommunstrukturen ska trygga alla grundläggande rättigheter, också de språkliga, och förutsätter att en plan för detta uppgörs. Den planen kan naturligtvis inte klistras på i efterhand, den måste vara en del av den stora planen.

Många kommunalpampar är frustrerade. Dels går kanske förtroendeuppdraget eller direktörstjänsten upp i rök, dels hade mycket energi satts ner på den nu odugligförklarade KSSR-processen. Finger kan man med rätta peka åt Centern, som under förra regeringsperioden genomdrev att strukturreformen skulle vara frivillig och tillät samarbetslösningar som krympte demokratin i stället för att öka den.

Det är lika populistiskt att tala om tvångsfusioner som att tala om tvångssvenska. I vissa saker är det helt enkelt så att riksdagen måste bestämma.

Förvirringen nu beror på att Centern med näbbar och klor har velat hålla fast vid sina många fullmäktigmandat i små glesbygdskommuner. Nu ser de ut att stryka med i alla fall, och i oppositionsställning försöker Centern naturligtvis göra det mesta av situationen. Hederligare skulle det vara att öppet diskutera konsekvenserna av de ekonomiska svårigheterna i kombination med den demografiska utvecklingen.

Den sistnämnda leder 2030 till en nästan helsvart karta där befolkningsstrukturen är ohållbart topptung i mer än två tredjedelar av dagens 336 kommuner. Om fler än var tredje invånare har fyllt 60, hur ska då skattepengarna räcka till?

Kurder och finlandssvenskar

Peter Lodenius

Tisdag, 6 September 2011 11:07

För sex år sedan intervjuade jag statsvetarprofessorn Metin Heper från Ankara. Han hade kommit till Finland på inbjudan av sin helsingforsiska kollega Göran von Bonsdorff, som ville kartlägga möjligheterna för en finländsk insats för att minska spänningarna i olika konfliktområden.

Samtalet var intressant, men - som det ofta går vid samtal med turkar (åtminstone kemalister) - fann jag mig efter den ömsesidiga förståelsen plötsligt stå vid en djup avgrund. Också den här gången handlade det om inställningen till kurderna, även om ordet inte ens nämndes. Heper uttryckte nämligen sin stora förvåning över de tvåspråkiga gatuskyltarna i Helsingfors - för honom var det självklart att en stat kan ha bara ett språk, en identitet. Jag undrade förstås i mitt stilla sinne ett sådant tänkesätt skulle kunna bidra till att överbrygga de etniska konflikterna i Turkiet.

Nu märkte jag att Heper senare gett ut boken The State and Kurds in Turkey - The Question of Assimilation och hittade en intervju med honom om den. Han tillbakavisar synen att konflikten beror på att turkiska staten försökt assimilera kurderna, som satt sig till motstånd mot detta. Han medger att de turkiska nationalisterna under början av 1900-talet nog radikalare än ottomanerna gick in för att göra turkiskan till landets enda språk, men förklarar att de gjorde detta för att göra det möjligt också för icke-turkar att delta i och bidra till landets sociala, ekonomiska och politiska liv. De kurdiska upproren hade enligt honom inga etniska eller språkliga orsaker, utan utgjorde enbart en reaktion på det hot som moderniseringen och anpassningen till väst utgjorde mot islam och det traditionella samhället. När republikens grundare Mustafa Kemal antog namnet Atatürk, turkarnas far, avsåg han med turkar alla invånare i landet, inte enbart enbart de etniskt turkiska.

När jag läste detta kom jag att tänka på den finska (eller tvåspråkiga) insändarskribent i Hbl som i somras ville skrota beteckningen finlandssvenskar och ersätta den med svenskspråkiga finnar. Vi har ju faktiskt den inkluderande beteckningen finländare för alla medborgare, oberoende av språk, men många finskspråkiga tycker illa om den. "Suomessa puhutaan suomea"-tänkandet finns fortfarande kvar i mångas undermedvetande, fast det aldrig varit officiell politik. Det har däremot "i Turkiet talar man turkiska"-parollen varit fram till denna dag. Ett synligt utslag av detta har varit Atatürk-citatet "Lycklig är den som kan kalla sig turk", som i jätteskrift återfinns på t.ex. bergshöjder runtom i den östra och sydöstra, kurdiska, delen av landet. Innebörden är att bara de som talar turkiska blir lyckliga. Länge fanns det de som överhuvudtaget inte erkände en kurdisk identitet, utan ville tala om "bergsturkar" - det fick i tiden absurdisten Harold Pinter att skriva kortpjäsen "Bergsspråk".

Det som Heper egentligen säger, och som är den allmänna kemalistiska uppfattningen, är att man inte förtrycker mänskor med ett kurdiskt ursprung, utan tolererar dem bara de talar turkiska och har anpassat sig till den turkiska kulturen. De som håller fast vid en kurdisk identitet har inte klarat av denna övergång och borde helst få hjälp att anpassa sig. Heper kallar detta inte assimilering, utan "ackulturering", kanske han menar att kurderna i sitt vardagsliv får behålla sin egen kultur, bara de i samhällslivet talar och tänker som turkar.

Därför har republiken inte accepterat att mänskor talar kurdiska (man borde egentligen tala om kurdiska språk och dialekter, eftersom de är flera, men de har alla varit lika förbjudna).

Förbudet har så småningom lättats upp, speciellt under den nuvarande muslimskt baserade regeringens tid. Ett stort steg togs när radio- och TV-sändningar på kurdiska blev tillåtna också i Turkiet. Länge hördes kurdiska på radiovågorna bara i nyhetssändningar från Radio Jerevan (och detta är ingen sovjetvits, den legendariska radiostationen existerade verkligen i Armenien).

Men undervisning på kurdiska har den turkiska folkmajoriteten svårt att smälta. De kurdiska partierna, som förbjudits som grundlagsstridiga i ungefär samma takt som de islamistiska partierna, har naturligtvis länge krävt undervisning på kurdiska och numera har också, inom ramen för det "kurdiska initiativet", röster höjts i regeringspartiet AKP för att tillåta kurdiska i skolorna - undervisning i kurdiska i universiteten har redan tillåtits. Men den nationalistiska oppositionen går hårt emot dessa förslag och hävdar att om man tillåter ens frivillig undervisning i kurdiska i skolorna blir den snart obligatorisk i kurdområdena och detta skulle leda till att landet delas.

Hur hård inställningen är framgår av en notis nyligen om en tioårig flicka i Diyarbakir som tillsammans med sina föräldrar blev föremål för en rättslig förundersökning för att hemma ha lärt sina kamrater kurdiska. Under rättegångar i samma stad - kurdernas inofficiella huvudstad - händer det att domstolen i sitt protokoll antecknar att "den åtalade uttalade sig på ett okänt språk" - ibland tillåts tolkning, ibland inte.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har sagt att kurderna kan tillåtas börja med frivillig undervisning i sitt modersmål utanför skolorna, men att de inte ska vänta sig någon sådan i dem - Turkiets officiella språk är turkiska. "Undervisning på ett modersmål är ett initiativ som innebär en delning av nationen." Något motstridigt har han i ett tal till turkar i Tyskland understrukit att de inte ska låta sig assimileras och att deras barn ska lära sig turkiska innan de lär sig tyska.

Trots våra språkgräl skulle vi finländare nog ha en del att lära turkarna om respekten för språkliga rättigheter.

En veckas medeltid

Dick Harrison

Fredag, 19 Augusti 2011 09:50

Under den 32:a veckan varje år, det vill säga i början av augusti, brukar jag och min fru Katarina ta bilen och färjan till Gotland, ikläda oss medeltida dräkter och sprida populärvetenskap parallellt med att vi njuter av vad som för många svenskar är sommarens sista semestervecka.

"Medeltidsveckan" i Visby har sedan starten 1984 utvecklats till en nordeuropeisk institution med hundratusentals besökare. Det allmänt medievalistiska utbud som möter en besökare är mycket brett. Här bjuds på torneringar, eldshower, marknader, parader, föreläsningar, musikframträdanden, mat och inte minst historiska dramatiseringar och re-enactments, det vill säga återuppföranden av verkliga eller påhittade händelser i det förflutna.

Till de mytomspunna scenarion som återupplivas och gestaltas hör den danske kungen Valdemar Atterdags brandskattning av Visby sommaren 1361. Enligt en känd historia skall Valdemar ha tvingat Visbys borgare att betala en stor skatt för att undkomma plundring och brand. Händelsen blev 1882 föremål för en av Sveriges mest kända historiemålningar, signerad Carl Gustaf Hellqvist, och tillhörde i flera generationer den kulturella allmänbildningen. Till saken hör att brandskattningen aldrig ägde rum. I själva verket kom Visbys borgare undan tämligen smärtfritt, medan de gutniska bönderna - borgarnas traditionella huvudfiender - utsattes för plundring. Historien om brandskattningen har närmast fungerat som en retroaktiv äreräddning av den rika hansestaden, vars agerande år 1361 i eftervärldens ögon framstod som fegt.

Men det hör inte hit. I full vetskap om skrönans bristfälliga sanningshalt återuppförs brandskattningen varje år, varpå följer en veckas intensivt medeltidsleverne och, avslutningsvis, en stor försoningsfest på stadens torg. I år kompletterades brandskattningsscenariot dessutom av två fältslag, ett i Mästerby och ett utanför Visby ringmur, vilka verkligen ägde rum den 24 respektive den 27 juli 1361 och resulterade i att nära hälften av den vuxna manliga gotländska befolkningen stupade. Hundratals entusiaster från när och fjärran - svenskar, finländare, norrmän, tyskar, tjecker, polacker, holländare, britter och italienare - deltog på egen bekostnad i de två drabbningarna, alla med tidsenliga rustningar och vapen.

Men varför? Hur kommer det sig att just medeltiden lockar hundratusentals människor till Gotland? Väl att märka är Visby på intet vis unikt, med undantag för omfånget. Det finns mängder av medeltidsfestivaler och medeltidsmarknader i Nord- och Västeuropa, men betydligt färre festivaler och marknader som fokuserar på exempelvis 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet, för att inte tala om bristen på evenemang som hämtar näring ur sten-, brons- och järnålder. Vad är det som gör medeltiden så fascinerande? Vad är det som får tiotusentals vuxna, ungdomar och barn att ikläda sig mer eller mindre korrekta medeltidskläder och lyssna på musik och äta mat som de under årets övriga veckor aldrig kommer i närheten av?

Medeltidsveckan i Visby har fascinerat forskare i etnologi och historia. Ett antal doktorsavhandlingar i ämnet har redan ventilerats på svenska högskolor och universitet, och fler lär följa. På symposier har jag hört den ena teorin efter den andra diskuteras av såväl journalister som akademiker. Till de många potentiella förklaringarna hör Visbys och andra gamla städers medeltida kulturarv - ringmurar, kyrkoruiner och stadsplaner - vilka gör epoken lätt att väcka till liv. En annan förklaring är att vi moderna människor behöver ett alibi för att göra något så politiskt inkorrekt som att anamma ståndssamhällets döda kännetecken, hylla fastlåsta sociala normer, hierarkier och könsroller. Medeltidsleken fyller denna funktion. En tredje förklaring är att det rör sig om ren och skär eskapism, en flykt in i sagovärlden. Det är ingen slump att många dräkter och miljöer på Medeltidsveckan, vilka utger sig för att vara europeiskt medeltida, snarare hör hemma i J.R.R. Tolkiens värld.

Det ligger säkerligen något i allt detta. Men när jag som historiker får frågan varför män och kvinnor som annars är ointresserade av historia blir fascinerade av att leka medeltid brukar jag presentera ett mer komplext svar, med två grenar.

Den ena grenen består av en allmän okunnighet om det förflutna, och en instinktiv vilja att sortera svunna tider i lättbegripliga storheter. 1800-talet är "förr" - jordbrukssamhälle, fattigdom, emigration till Amerika och tidiga industriella helveten med barnarbete. 1700-talet är rokoko, peruker, franska lånord och (kanske) franska revolutionen. 1600-talet är trettioåriga kriget, feta adelsmän och pampiga slott. 1500-talet har flertalet nutidsmänniskor, i varje fall i Sverige, endast vaga begrepp om. Gustav Vasa har man hört talas om, men sedan blir det svårt. Och dessförinnan var det medeltid: mänsklighetens barndom, sagotiden, den epok som är mest historisk i den bemärkelsen att den ligger längst ned i det förflutnas brunn, men likväl en epok som man har ett begrepp om. Man tror sig veta hur folk såg ut och var de bodde. Bortom medeltid och vikingatid är det bara ett stort töcken av okunskap. Alltså: när man vill fascineras av något riktigt historiskt (dvs. riktigt gammalt) väljer man medeltiden.

Den andra grenen har sin grund i romantiken. Under 1500-, 1600- och 1700-talen närmast tävlade Europas intellektuella i att spy galla över medeltiden, "mittemellantiden" då vidskepelser och pestepidemier grasserade som värst. Men med romantiken i början av 1800-talet förändrades allt. Det förmenta medeltida mörkret började uppskattas. Borg- och klosterruinerna fick ett värde i sig. Medeltida arkitektur kom åter på modet. Scott, Hugo, von Eichendorff, Wagner, Rydberg, Tegnér med flera tog epoken till sig av samma skäl som deras föregångare hade ringaktat den. För nationalister i hela Europa blev medeltiden ett folkens barnbördshus i vilket rötterna till den egna staten kunde återfinnas.

Det är kombinationen av dessa element som gör den heterogena tidsperioden mellan 500 och 1500 så fascinerande. Och vare sig de vet det eller inte vidareutvecklar besökarna på festivaler, tornerspel och re-enactments själva hela detta spännande historiebruk.