Kolumner

Looking is not seeing

Alexis Kouros

Onsdag, 17 Augusti 2011 11:07

The pace of events is fast in our times. Tsunamis, wars, revolutions, the bursting of financial bubbles, far right terrorism and riots surprise us one after another. Nations are in debt, economies are in difficulties and nature is stretched to its limits. Economists can't forecast the financial front, and sociologists can't predict the turmoil of crowds. Even the accuracy of weather forecasts is down. Leaders are begging for predictability. What has changed? Why now? Why can't we predict our own human reactions in this age of information when we have more knowledge about everything than ever before?

Läs mer: Looking is not seeing

Politisk nollforskning

Björn Månsson

Torsdag, 11 Augusti 2011 15:05

Tala om nollforskning! "Oppositionen är rätt tandlös i Finland" var rubriken på en FNB-nyhet i Hbl söndagen den 7 augusti. Artikeln redogjorde för en utredning som gjorts vid Rättspolitiska forskningsinstitutet och Östra Finlands universitet, och som visar att riksdagen i allmänhet godkänner regeringens förslag.

Med nollforskning avses en forskning som ger ett självklart, uppenbart resultat som inte kan förvåna någon. Något som man skulle kunna komma fram till utan att alls behöva "forska" elle ens "utreda". Sådan "forskning" är helt enkelt ett enda stort slöseri med ekonomiska och (eventuella) intellektuella resurser.

Ett plock bland "forskningsrönen" avslöjar hur självklara de är:

"Riksdagen välsignar lydigt de flesta lagförslag som regeringen bjuder på."

"Riksdagens utskott godkänner över hälften av regeringens propositioner utan att göra några ändringar."

"Det är regeringspartierna som styr och ställer i den finländska politiken."

"Med hjälp av majoritetsstödet kan regeringen driva sin vilja igenom i riksdagen så att oppositionen förblir maktlös."

Det vad "utredningen" redovisar för är ju helt enkelt parlamentarismens funktionssätt, och närmare bestämt parlamentarismens i det fall att den sittande regeringen har en majoritet av parlamentet bakom sig. Och det bör ju vara normaltillståndet, medan minoritetsregeringar bör vara undantag.

Det är klart att man kan problematisera graden av partidisciplin. Den intressanta frågan vore ju i vilken mån riksdagens välsignande av regeringens förslag är genuint och frivilligt, respektive framtvingat. Men den frågan försöker "utredningen" enligt referatet tydligen inte ens belysa.

En viss partidisciplin är ju helt nödvändig för att parlamentarismen alls ska fungera. Undantag görs som känt för så kallade samvetsfrågor, och här kan och borde gränsdragningen preciseras.

Vad är det som säger att till exempel abortpolitiken är en samvetsfråga, men inte resurseringen av äldrevården eller skolhälsovården? På tal om att skydda liv, alltså. Eller att kärnkraftsetableringar är samvetsfrågor, medan satsningar på andra energiformer som kan vara förknippade med lika vådliga hälsorisker inte är det?

Sådant vore intressant att problematisera, men inte för den här "utredningen".

Just för att parlamentarismen ska fungera tillfredsställande och inte artificiellt är regeringsprogrammen så centrala, och just därför blir dragkampen om dem lätt så utdragen. Det är ju i regeringsförhandlingarna som de blivande regeringspartierna kommer överens om den linje regeringen ska driva och som regeringen därför sedan kan - och bör kunna - räkna med parlamentariskt stöd för.

Då regeringen väl har bildats är det naturligt och självklart att det är "regeringspartierna som styr och ställer". I första hand genom att påverka förslagen redan inom regeringen, och sedan i andra hand genom att i riksdagen försöka enas om eventuella ändringar i regeringens förslag.

Borde riksdagen kantänka låta oppositionen diktera besluten?

Ett nollresultat är också konstaterandet, enligt Hbl-referatet, att det största hotet mot regeringen Katainen "troligtvis inte är Centerns och Sannfinländarnas opposition, utan snarare motsättningarna inom regeringen". För att hitta detta guldkorn till observation har FNB tillfrågat chefen för riksdagsforskningscentralen vid Åbo universitet, alltså en forskare som tydligen inte hade med utredningen att göra.

"När regeringsbasen är bred blir regeringen mer splittrad. Det kan orsaka inbördes kontrovers", fastslår denna framstående forskare.

Jag undrar om inte närmaste högstadieelev hade kunnat fastslå det samma.

Men för att återgå till den egentliga nollutredningen, så lovade Hbl:s rubrik mer än vad den kunde hålla. "Oppositionen är rätt tandlös i Finland" lockade till läsning eftersom den innehöll orden "i Finland". Det tolkade jag som att artikeln skulle jämföra oppositionens makt och inflytande i Finland med läget i andra länder, kanske åtminstone de övriga nordiska.

Men icke. Och ändå hade DET ju varit intressant! Och då särskilt en jämförelse med läget till exempel i Norge, som likt Finland har en majoritetsregering - låt vara långtifrån lika bredbasig som vår. Alla de tre övriga nordiska länderna har ju för tillfället minoritetsregeringar, och då har ju särskilt vissa oppositionspartier beydligt större makt än Centern och Sannfi hos oss.

Men sådana situationer är verkligen inget att eftersträva ens i demokratins och oppositionsinflytandets namn, särskilt som de oppositionspartier som ges inflytande kan heta till exempel Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti.

Suomalaisia kuvia Latvian kukkuloilta ja Keski-Aasian syvistä metsistä

Sirpa Kähkönen

Onsdag, 10 Augusti 2011 07:01

Kumpuilevia maisemia, heinäsuovia, pölyäviä hiekkateitä. Poutapilvet liikkumattomina metsänreunan yllä, heinäsirkkojen läkähdyttävä siritys. Elokuun päivä Latvian maaseudulla Venäjän rajan tuntumassa, Ilzeskalnsin kylässä, Latgalessa.

Olemme täällä matkalla ystäväpiirissä, tutustumassa meille tärkeän taiteilijan lapsuuden kotipaikkaan. Meitä vastassa on Kristine Zelve, joka tekee dokumenttielokuvaa samasta henkilöstä.

Talo seisoo kukkulalla, vanhojen puiden kainalossa. Heinikossa ruostuu sininen traktori. Pääskyt puikkelehtivat räystäiden alle, ja kukkulan juurella seisoo ristiinnaulitunkuva katoksessaan. Täällä, Latgalen maaseudun sydämessä, oli erään vuonna 1912 syntyneen pojan isovanhempien koti. Pojan isästä ei tiedetty paljon, ja äiti, Helene Deroshinski, oli tanssijatar. Tiettävästi pojan pysyvin paikka, johon liittyi syviä tunnesiteitä, oli tämä talo Latgalessa. Myöhemmin hän siirsi lapsuutensa maiseman lukuisiin elokuviinsa.

Näemme otteita Kristine Zelven dokumentista kunnan kerhotalon juhlasalissa. Kylän asukkaat kyselevät, miksi heidän pitäisi muistaa tuo elokuvaohjaaja, josta heiltä kysellään. Miksi heidän pitäisi tätä rakastaa? Onko koko miestä ollut olemassakaan. Taloissa eletään eristyneinä, heinä kasvaa pitkänä taiteilijan muistokiven ympärillä, uunin suuluukusta lankeaa valo vanhuksen kasvoille. Aika katoaa ja putoaa silmukkana kauas menneeseen.

Latgale oli 1500-1700-luvuilla osa katolista Puolaa, jolloin suuri osa väestöstä kääntyi katoliseen uskoon. Sittemmin se kuului Vitebskin kuvernementtiin. Latgale oli köyhää seutua verrattuna Kuurinmaan ja Liivinmaan vauraisiin alueisiin, ja sen väestöön kuului valkovenäläisiä, venäläisiä ja juutalaisia. Jotkut pitävät Latgalen puheenpartta omana balttilaisena kielenään, toiset latvian kielen murteena.

Sekaväestöinen, eristynyt, omaa kieltään puhunut Latgale liittyi Latviaan mullistusten vuonna 1918. Äiti ja poika Deroshinski lähtivät maasta 1922 ja asettuivat Suomeen. Tarinan mukaan pojan äiti oli osin persialaista sukujuurta ja isä turkkilainen. Nimekseen poika mainitsi Teodor Tugai.

Tugait ovat runsaslajistoisia keskiaasialaisia metsiä, jotka kasvavat rehevinä jokien delta-alueilla. Ennen ne peittivät suunnattomia alueita, nyt niitä on jäljellä vain vähän. Tugai ei ole latvialainen nimi. Todennäköisesti poika valitsi nimensä tämän kiehtovan, aasialaisen metsätyypin mukaan, koska se resonoi hänen mystisen taustatarinansa kanssa.

Teodor Tugai vietti nuoruutensa ja kävi koulunsa Helsingissä, missä hän tutustui Pietarissa 1909 syntyneeseen Valentin Ivanoff -nimiseen nuorukaiseen. Yhdessä he päättivät ryhtyä tekemään elokuvia - ja koska itäinen mystiikka ei tuohon aikaan purrut suomalaisiin, he muuttivat nimikseen Teuvo Tulio ja Valentin Vaala.

Syntyi suomalaisen elokuvan historiaa: yhteiset varhaiset elokuvatyöt Mustat silmät, Mustalaishurmaaja ja Sininen varjo. Sitten molempien oma ura: Vaalan elegantti, kepeä ja kiinteän elokuvallinen tuotanto ja Tulion syvä, raju ja tumma melodramaattinen tuotanto.

Molemmat emigrantit olivat keskeisiä suomalaisen elokuvan luojia ja kaikkein suomalaisimpana pidetyn kuvaston viljelijöitä. Heinäpellot, pilvet, järvet - nuo kaikki elementit, jotka käsitämme suomalaisen elokuvan keskeisimmäksi kuva-ainekseksi, kumpusivat Pietarin miljoonakaupungissa syntyneiden vierasmaalaisten mielikuvituksesta sadoille maamme valkokankaille ja niiltä suomalaisten tajuntaan.

Erityisesti Tulio käsitteli elokuvissaan maalta lähdön tuottamaa tuskaa ja kaupungin raaistavaa vaikutusta. Hän kuvasi myös rajulla otteella vietellyn naisen moraalista rappiota ja rinnasti jopa kuvallisesti naisen kärsimystien ristille ripustettuun Kristukseen. Tulion elokuvallisissa tarinoissa ei ole sovitusta - useimmin syntisen kohtalona on kiirastuli, tuomio ja tuho.

Katolisen Latgalen vaikutteet seurasivat Tuliota protestanttiseen Suomeen, missä hän loi jännitteisen synteesin lapsuutensa isovanhempien maaseutuelämästä, kosmopoliittisen äitinsä levottomista vaiheista ja omasta nuoruudestaan kaupungissa, jossa hän oli pysyvästi vierasmaalainen.

Tugai. Salaperäinen, villi idän tulvametsä. Sen sankassa kätköstössä on versonut joitakin kaikkein vahvimmista suomalaisuuden kuvista, joita useat sukupolvet ovat imeneet itseensä. Me muistamme hänet, vaikka emme tiedä hänestä paljon - eikä hänen kotikylänsä tiedä, että hän on ikuistanut sen pilvet ja kukkulat, sen aatteet ja tunteet vieraalla maalla tekemiinsä kuviin.

EU(ro)realism – demokrati och dess föverkligande

Anna-Karin Friis

Fredag, 5 Augusti 2011 07:36

Jag har bemötts med ilskna kommentarer, förakt, förtal, iskyla och utfrysning ur vissa kretsar i respons till mina tidigare kolumner och artiklar där jag reflekterat kring maktpositioner inom EU, bristen på demokratisk insyn och intresserepresentanters otillbörliga inflytande.

Jag kan bara försvara mig med att jag vet jag talar om. Med åratal av EU-erfarenhet, utbildning på området, ett vitt kontaktnät och journalistisk yrkesetik står jag för välgrundad analys av EU-politik. Jag kan inte säga att jag är överraskad, men jag finner sannerligen den bakomliggande dynamiken anmärkningsvärd.

Med det avser jag den arbets- och umgängeskultur som uppstår i EU-kvarteren i Bryssel, då var och en har sin ur europeiskt perspektiv pyttelilla, men desto viktigare, intressesfär att värna om och sitt frimärksstora revir där man gör sig viktig. Kontentan är att alla förväntas gå i samma lämmeltåg och inte ifrågasätta varandras intressen, för så länge EU-systemet och budgeten växer så har alla som etablerat sig något att vinna av de EU-medel som står till buds.

Klientelism, med andra ord, där var och en har sin beskyddare i form av kommissionärer, politiker och tjänstemän att åberopa och som bäddat för ett system av särdeles trångsynt navelskåderi. Och sannerligen ett system som går hand i handske med den lokala klientelismen och korruptionen i Bryssel, karaktäristiskt för den fransktalande gemenskapen i Belgien.

Det jag försöker etablera är ett begrepp har myntats som eurorealism av EU-skeptikerna, då utan att hänföra sig till enbart valutan. Man bör reflektera kring vilka uttryck europeisk integration kunde ta utan att begränsa sig till att acceptera den utformning har antagit. Jag tror att det kritiklösa förhållningssättet till EU, som blivit närmast dogmatiskt bland finländska intressen och som likväl är karaktäristiskt för ledande politiker i de flesta andra EU-länder, härrör delvis ur det faktum att EU med dess sju institutioner är så pass oöverskådligt; splittrat av medlemsländeras språkmurar och kulturkrockar och enat av ett teknokratiskt maskineri som få politiker rår över i den mån att man där lyckas omsätta någon politisk vision.

Tjänstemännen inte att förglömma; trots Europaparlamentets profilhöjning är EU-kommissionens initiativrätt till lagstiftning det riktgivande instrumentet och medlemsländernas ambassadörer i nyckelställning som det beslutsfattande organet för största delen av EU-lagstiftningen.

Den grå eminenensen, ett bäste broder-system med ytterst få kvinnor, är fortfarande det mest inflytelserika organet i Bryssel, men sin position till trots det mest hemlighetsfulla. Faktum är att medlemsländernas tjänstemän lyckas lägga sordin på sina förberedande möten så att man slipper en offentlig granskning av lagstiftningens sakinnehåll. Koordineringen av vad som ges offentlighet är nästintill total. Debatten kring eurokrisen har präglats av ren desinformation. Vid det senaste eurotoppmötet i slutet av juli fördes offentligheten avsiktligt bakom ljuset av toppolitikerna som antog en flummig utfästelse på politiskt kraftspråk där man lovade och svor vid allt heligt att man bistår Grekland.

Det tog finansanalytiker över en vecka att klura ut att toppmötet de facto ökat landets skuldbörda, krävt obligationsinnehavare på en viss, men inte betydande, nedskrivning av värdepapperen och inrättat nya befogenheter för den europeiska stabilitetsmekanismen, som dock inte kan utövas innan motsvarande lagtexter har definierats och ratificerats.

I demokratiskt och författningsmässigt hänseende har man vid det här laget galant med sjumilasteg förbigått grundtesen om att EU-länderna inte svarar för varandras skulder. Politiskt har kappvändningen blivit turbulent; det är inte ens ett och ett halvt år sedan tyska förbundskanslern Merkl röt ett rungande "kein Geld!" till grekerna. Den andra Greklandsräddningen blev särskilt pinsam för finländarna som lovat att Portugal var den sista sjöräddningen och som inte fick igenom kraven på säkerhet för tilläggslånen, eftersom det betraktades som orealistiskt. Istället försökte finländarna bedyra att Greklands offentliga ekonomi nu står under specialgranskning i ett årtionde, även om EU:s system för makroekonomisk styrning, som rotts i land med sju mödor och besvär, enligt alla bedömningar blir en papperstiger. Vilket i sig är välkommet, eftersom långtgående ekonomisk styrning är en befogenhet som EU fördragsrättsligt inte besitter och som är synnerligen tvivelaktig ur demokratihänsyn eftersom den inkräktar på folkvalda parlaments suveränitet.

Jag har ruckats i tron på att EU-kommissionen skulle stå för politisk ansvarighet. Kommissionskollegiet kan inte avsättas annat än i undantagsförfaranden som är så osannolika att möjligheten är så gott som obefintligt. Kommissionen reagerar i motsats till en nationell regering inte på demonstrationer och visar ingen förståelse för allmänhetens krav; den illusionen lät ordförande Barroso söndra via ett språkrör då Aten skakades av upplopp. Officiellt var kommentaren ett arrogant konstaterande om att visst har ju folk rätt att demonstrera men polisen ska allt hålla ordning på dem. Översatt i klartext betyder det att man skiter i demonstranter, man skiter i den allmänna opinionen och varför inte? Kommissionen är inte folkvald utan står för ett byråkratiskt elitstyre som är verklighetsfrämjat till den grad att man baxnar. Man måste se Barrosos maktsträvanden mot bakgrund av att det här är frågan om en administration som aldrig gjort annat än detaljreglering, vidlyftiga planer för ökad integration och som framför allt haft till uppgift att fördela medel som ställts till förfogande självgivet utan att man haft en skattebas. Problemet har snarare varit för mycket pengar som satsats oändamålsenligt och ineffektivt och som inte tacklat de verkliga utmaningarna vad gäller arbetslöshet och offentlig service.

Jag bävar för en administration som anammat tesen att pengar alltid finns till handa och att man bara hittar på användning för medlen, då samhällsbygget handlar om komplexa förpliktelser för service och bastrygghet och ett fungerande system som gynnar alla. Arrogansen med vilken EU-kommissionen presenterade sin fantasi om en ny EU-budget från 2014 med en ökning på fem procent och slutsumma på över en biljon euro mitt i högsommaren var olidlig. Påståendet om att vi behöver "mera EU" i tider av ekonomisk nedgång är egennyttigt och befängt. I samma veva ska EU-institutionernas personalstadgar förnyas. Cyniker påpekar att det vore dags att skära i löner och förmåner som inte kan motiveras med annat än egennyttiga argument; bland annat den ökända partiella pensionsförmånen vid fyllda 55 år, trots att man för gemene man vill binda pensionsåldern till den stigande förväntade livslängden, eller så lönen, som för en ny kvalificerad tjänsteman uppgår till över 4000 euro, medan den i Tjeckien lär ligga på 600 euro. EU-byråkratin har kört in sig i en återvändsgränd som kräver nedmontering. Men trots de EU-skeptiska tongångarna i allt fler medlemsländer går vi genom valuta- och skuldbördekrisen mot närmare integration.

Användningen av offentliga medel kräver politisk ansvarighet och insyn och demokratisk förankring och då medel går till att garantera andra länders skulder har man skapat en paradox som ytterligare underminerar EU:s legitimitet. Jag kan inte se att kommissionsordförande Barrosos maktsträvanden skulle leda till ett instiftande av demokratisk ansvarighet utan snarare ett maktsystem där man vägrar vidkännas en vettig offentlig politisk diskussion utan tvärtemot vill styra opinionsbildningen.

Från mitt kafébord i Wien IX

Richard Swartz

Onsdag, 29 Juni 2011 13:50

Låt oss inte ha några illusioner: Grekland är bankrutt, så bankrutt som en stat överhuvud taget kan vara. Så kallade hjälppaket och nya krediter kommer till stånd bara för att landets skulder till europeiska banker åtminstone symboliskt ska kunna betalas tillbaka och för att illusionen (sic) ska kan upprätthållas att det är Grekland som gör det. Men det är till sist du och jag som får betala, och merparten av de miljarder och åter miljarder Euro som redan betalats ut till Grekland kommer vi aldrig att få se igen.

Nu skulle man kunna tro att grekerna vore tacksamma för att europeiska skattebetalare tar ansvar för vad som borde vara grekernas eget problem; EU:s stabilitetspakt förbjuder ju medlemsstaterna att betala en nödlidande stats skulder, ett beslut som i den nuvarande krisen dock hamnat i papperskorgen. I stället kommer icke-grekiska skattebetalare att mobiliseras samtidigt som den Europeiska Centralbanken hux flux samlat på sig tämligen värdelösa grekiska skuldförbindelser i en sådan utsträckning att den blivit till Europas största "bad Bank". Om denna fina institution efter ett sådant syndafall någonsin kommer att kunna återhämta sig igen, återstår att se.

Men grekisk tacksamhet? Det står illa till med den. Under de senaste månaderna tror jag mig inte en enda gång ha hört en grekisk politiker eller medborgare som tackat Europa, åtminstone visat erkänsla för visad solidaritet och omsorg. Tacksamhet är visserligen ingen politisk kategori, men ett erkännande av själva fakta hade ändå varit på sin plats. Men icke så - i stället verkar Europa ha blivit ett skällsord; inte minst Tyskland har råkat illa ut. Det skulle vara förbundskansler Angela Merkels fel att grekerna måste spara, får sina löner sänkta, förlorar jobbet och imorgon kanske måste börja betala skatt. Grekland har här reagerat enligt ett mönster som tyvärr hör till den balkanska politikens (o-)kultur: vad som inte blir som man tänkt sig är alltid någon annans fel, politikernas, de rikas eller utlänningarnas. Själv är man helt oskyldig och framför allt utan ansvar för vad som hänt.

Det är säkert sant att den politiska klassen i Grekland är mer intresserad av att ta hand om den egna karriären och det egna klientelet än om landets bästa; också att de rika tjänat mer än de fattiga på att inte betala någon skatt; och säkert har utlandet sorglöst försett Grekland med billiga pengar, förfört av utlovad hög avkastning på sådana placeringar. Men den riktigt stora pengarullningen hade aldrig kunnat äga rum om inte den stora majoriteten greker tagit emot detta pekuniära mannaregn och i stället för till investeringar använt pengarna till att gå i pension i förtid eller konsumera vad man inte haft råd med. Och det individuella ansvaret för detta kan omöjligt delegeras till någon annan.

Mycket av våra reaktioner på vad som händer i Grekland är präglat av förundran. Vi förstår inte - och vad vi inte förstår väcker irritation, ibland vrede. Men vår förundran är både rationellt och sakligt grundad. Ty Grekland är annorlunda, ett balkanskt samhälle präglat av århundraden av osmanskt herravälde, utan industriell eller demokratisk tradition, med svagt civilsamhälle, med en helt annan syn på stat, nation, förvaltning och arbete än hos oss norr om Alperna. Grekland är visserligen en äldre medlem av EU än både Finland och Sverige, men har i allt väsentligt långt mer gemensamt med stater som fortfarande står utanför EU som Serbien, Makedonien, Albanien eller Turkiet. Diskuterar vi i termer av modernism, så skulle en finne eller svensk säkert ha långt mer gemensamt med en japan eller nyzeeländare än med en grek.

Ingenting av detta är egentligen märkligt. Det är inte särskilt svårt att finna både historiska och andra skäl till att Grekland skiljer sig så markant från EU-stater i Väst- , Central- eller Nordeuropa. Men anmärkningsvärt är att sådana fundamentala skillnader kan leva vidare på ett så förhållandevis trångt geografiskt utrymme som Europa - och kanske ännu mer att vi européer lever som om de inte existerade.

För mig är det mest uppseendeväckande med den grekiska krisen just att den överraskat oss. Grekland, medlem i Nato sedan 1952 och i EU sedan 1981, har levt sida vid sida med andra europeiska stater utan att någon verkar ha intresserat sig för landet annat än som semesterort. Hur är det möjligt? I en alltmer globaliserad, alltmer standardiserad värld har européerna förbisett att runt hörnet ett europeiskt folk fortsatt att leva som om det aldrig hört talas om vad som kännetecknar ett modernt europeiskt samhälle, själva förutsättning för att kunna delta i EU-samarbetet om inte ett medlemskap ska reduceras till något som gäller bara på papperet och i fotnoter.

Varför har grekerna inte förstått att detta i längden är omöjligt? Och varför har vi inte gjort det klart för dem? I detta ryms, befarar jag, en hel del arrogans och fördomsfull underskattning. Det straffar sig nu. Men fascinerande är upptäckten att i vår gemensamma samtid männsikor ur vad som egentligen är helt olika tidsåldrar kan leva tillsammans sida vid sida.

Några tankar kring finska som minoritetsspråk i Sverige

Gästen

Tisdag, 28 Juni 2011 01:36

Gästskribent är Marjaana Lehmonen-Nilsson, som till vardags jobbar som projektledare i Haninge kommun i Sverige.

Måndag den 13 juni skrev Olav S Melin om finskans ställning i Sverige, "Finska som minoritetsspråk i Sverige en död bokstav?" Han avslutar sin artikel med "Några förändringar till det bättre är svåra att uppdaga trots att finskan fått minoritetsspråkstatus och sverigefinnarna därmed borde vara bättre rustade. Varför de inte är det är ägnat att förvåna."

Mig förvånar det inte. Under de 30 år som jag har bott i Sverige har jag sett olika grader av förringande attityder till sitt ursprung hos sverigefinländare. En del har lagt ner mycket tid och möda för att slipa bort sin finska brytning och blivit förnärmade när man ändå har genomskådat dem och tilltalat dem på finska. Några har bytt namn till någonting mer svenskklingande för "det är lättare att få jobb då". En del vill inte prata finska på offentliga platser eller viskar lite försiktigt.

Här ligger en del förklaringar till att efterfrågan av service på finska inom vissa delar av finskans förvaltningsområde är relativt låg - med undantag för äldreomsorgen där efterfrågan ökar snabbt. Hur ska man kunna fråga efter service på ett språk som man skäms för?

Vi sverigefinländare måste börja med oss själva vad gäller attitydförändring. Om inte vi själva tycker att det är viktigt att bevara vårt språk och vår kulturella identitet - varför ska svenskarna göra det?

Behovet av revitalisering av finskan hos unga vuxna i barnafödande ålder är stort. När de föddes fick deras föräldrar rådet att tala svenska med sina barn. På mödravårdscentralen, barnavårdscentralen, förskolan; överallt delades dessa visdomsord ut. Samma råd fick förresten också föräldrar från t.ex. Mellanöstern, oavsett hur deras svenska lät. Men lite annorlunda blev det om modersmålet råkade vara engelska eller franska för då skulle man kanske kunna tänka sig att föra över det till nästa generation.

Kunskaper om språk- och identitetsfrågor har varit förbluffande låga och alltjämt är det på många håll. Fortfarande får man nämligen höra att sverigefinländare inte behöver något minoritetsstatus för de är så integrerade. Då kan man ju leda in diskussionen till utlandssvenskar t.ex. i Spanien som verkligen vill få service på svenska hos läkaren, tandläkaren, fysioterapeuten och hos begravnings-entrepenören. Men kanske är det en annan sak med en svensk identitet - på något sätt viktigare att bevara?

Nu till punkten om förändringarna: många kommuner som hör till finskans förvaltningsområde har redan anställt en tvåspråkig projektledare eller informatör som ska samordna arbetet kring minoritetsfrågorna. För det första måste man informera både inåt i den kommunala organisationen och utåt mot allmänheten vad lagen om nationella minoriteter innebär. Sedan ska man kartlägga språkkunskaperna bland de anställda; kartlägga behovet av service på finska, initiera och främja kulturevenemang på finska och föreslå åtgärder som leder till att lagen följs fullt ut.

Vägen är lång och attityderna i kommunerna varierar mycket. I Haninge kommun där jag arbetar började man direkt med att anställa en finsktalade webbredaktör och med att förvaltningarnas informationsmaterial översattes till finska. På alla förvaltningar utsågs finsktalade "lotsar" som kunde hjälpa folk till rätta och en finsk röstbrevlåda öppnades. Varje förvaltning valde också en kontaktperson som skulle kartlägga språkkunskaperna bland förvaltningens personal.

Enligt minoritetslagen ska man samråda med representanter från minoriteterna och därför ordnades samrådsmöten. I Haninge kommun kom man fram till att man ville anställa en tvåspråkig projektledare och så blev det. Så någonting har hänt.

Som nybliven projektledare fick jag berätta för alla förvaltningschefer i kommunen om mina visioner. Mitt budskap var enkelt: målet är aktiv tvåspråkighet, inte instängdhet i små egna kotterier. Att erbjuda service på finska blir inte dyrare för kommunerna om man bara ser till att man rekryterar tvåspråkig personal. Man ska absolut inte göra avkall på krav på kompetenser i övrigt . Finskan får arbetsgivaren på köpet.

Mycket arbete återstår. Inte minst skolfrågorna kommer att bli en svår uppförsbacke eftersom skolmyndigheterna kräver att man i förväg talar om närapå det exakta antalet elever innan man får tillstånd att starta en tvåspråkig sverigefinsk skola. Föräldrarna ska alltså mer eller mindre förbinda sig att välja en skola som inte finns - för den kan inte startas utan ett väldokumenterat elevunderlag. Här har vi det berömda moment 22!

Vi projektledare och samordnare i förvaltningskommunerna har ett nätverk så vi kan rådfråga och stötta varandra. I september ska vi träffas och utbyta erfarenheter. Små steg, kan man tycka, men någonstans ska man börja och jag påstår att vi har gjort det.

Arbetarbladet kämpar vidare

Henrik Helenius

Söndag, 19 Juni 2011 09:04

Ur finlandssvensk synvinkel var det ett mycket positivt beslut som den socialdemokratiska partistyrelsen fattade i juni 2011 gällande omfördelningen av partiets informationsstöd. Man beslöt nämligen att utveckla och stöda webbinformationen, huvudorganet Uutispäivä Demari samt - glädjande nog - den finlandssvenska socialdemokratiska webbtidningen Arbetarbladet.

Den trista sidan av beslutet var att man kommer att göra radikala nedskärningar i stödet till de socialdemokratiska regiontidningarna. Risken är uppenbar att en del av dem antingen integreras med Uutispäivä eller helt läggs ned. Bland de socialdemokratiska regiontidningar som ännu existerar finns sådana anrika publikationer som Pohjolan Työ i Uleåborg och Uusi Aika i Björneborg. Viikko-Eteenpäin i Kotka bygger på traditionerna från Eteenpäin som var en mycket spridd och läst tidning i hela Kymmenedalen.

När Arbetarbladet i slutet av år 2009 lades ned som papperstidning för att i stället från början av år 2010 ges ut enbart som webbtidning hördes mycken gråt och tandagnisslan. Inte utan orsak. Många av läsarna var relativt ålderstigna och kunde inte övergå till att läsa en tidning på dator. Delvis av den enkla orsaken att de antingen inte hade tillgång till en datamaskin, eller inte visste hur en sådan skulle användas.

Många påminde i den situationen naturligtvis om Arbetarbladets stolta traditioner. Grundad 1919 och med sådana legendariska chefredaktörer som Axel Åhlström, K-A Fagerholm, Atos Wirtanen, Gunnar Henriksson, Lars Lindeman och Yrsa Stenius var Arbetarbladet ett begrepp inte bara i finlandssvensk och finländsk pressdebatt utan också i hela Norden. Både under mellankrigstiden, de tunga krigsåren och efterkrigstiden var Arbetarbladet en levande kontakt till den nordiska socialdemokratin. I svåra tider då kampen mot nazism och kommunism var som hårdast stod Arbetarbladet som en orädd förespråkare och ett garanterat varumärke för en västerländsk rättsstat och en nordisk demokrati. Under signaturen Friman var K-A Fagerholm en noga läst kåsör, medan Lars Lindeman med signaturer som Smockan, Ruter Knekt och Farsans funderingar ofta fick skrattarna på sin sida. Man ska inte heller glömma att en sådan kulturpersonlighet som Elmer Diktonius regelbundet medarbetade och att Gudrun Mörne var mångårig redaktionssekreterare.

Men Arbetarbladet skulle inte ha varit Arbetarbladet om man inte hade försökt sig på de mest vansinniga experiment. År 1949 beslöt man ändra tidningens ärorika namn till Svenska Demokraten samtidigt som den blev en dagstidning. Det var ett beslut som var nära att knäcka den ekonomiska ryggraden och hota tidningens existens. Man hade strävat efter att bli en stor finlandssvensk daglig tidning som kunde konkurrera med Hufvudstadsbladet. Men resultatet blev istället att Svenska Demokraten för att överhuvudtaget överleva krympte ihop till ynkliga fyra sidor som utkom två gånger i veckan. I enstaka fall kunde man kosta på sig lite tjockare nummer.

Så skulle en pigg och aktiv sextiotalsungdom storma in i den finlandssvenska socialdemokratin. En generation som också ville se en förnyelse av Svenska Demokraten. Resultat var att tidningen år 1971 återtog namnet Arbetarbladet och blev tredagars. Så här fortsatte det ända tills ekonomiskt krassare tider och kommunala annonser som föll bort tvingade fram en nedskärning till bara ett nummer i veckan.

Den modellen höll som sagt ända till år 2009. Siv Åstrand som blev chefredaktör för Arbetarbladet i och med övergången till webbtidning år 2010 säger att beslutet ändå var klokt, om ock svårt och smärtsamt. Mot bakgrunden av den socialdemokratiska partistyrelsens färska informationspolitiska linjedragningar kan man nog idag säga att Arbetarförlaget som utger Arbetarbladet lyckligtvis i god tid garderade sig, och därmed i praktiken för en överskådlig framtid tryggade tidningens forsatta existens. Det är Finlands svenska socialdemokrater (FSD) som innehar aktieamjoriteten i Arbetarförlaget.

Den stora fördelen med Arbetarbladet som webbtidning är att man är aktuellare än en papperstidning en gång i veckan. Det finns också möjligheter till en mer omfattande diskussion på tidningens sidor. Chefredaktör Åstrand tycker dock att den politiska diskussionen på webbsidorna inte vill ta fart och att tidningen i ny utformning ännu söker sin plats. Nu har Arbetarbladet varit en webbtidning i ett och ett halvt års tid. Under den tiden har tidningen två gånger fått en ny modernare vinjett och en ny layout. När Arbetarbladet som papperstidning lades ner år 2009 var upplagan lite under 2 000. Den första tiden vart antalet besökare på Arbetarbladets webbsidor per vecka cirka 600. Deras antal har nu stigit till dagens 1 000 per vecka, vilket anses vara bra för en liten tidning med knappa resurser och så liten personal.

Arbetarbladet har bara en heltidsanställd person, nämligen chefredaktör Siv Åstrand. Problemet är fortfarande de gamla läsarna som inte har dator, och att alla inte känner till tidningens existens. Mera reklam och marknadsföring är ett botemedel.

Det har visat sig att det Arbetarbladets läsare mest vill ha är artiklar om aktuell politik och vad Finlands svenska socialdemokrater står för i olika frågor. När Maarit Feldt-Ranta, Steven Frostdahl, Erkki Tuomioja och speciellt Paavo Lipponen uttalar sig eller själva skriver i Arbetarbladet så hamnar de genast i toppen över mest lästa artiklar. Också skeendet i de nordiska länderna och recensioner av politiska memoarer väcker stort intresse. Den rena nyhetsbevakningen sköts bland annat genom översättningar av artiklar från Uutispalvelu (UP).

Dessutom befinner sig numera Arbetarbladets enmanredaktion i en professionell journalistisk miljö, nämligen i ett eget rum mitt i Uutispäivä Demaris redaktion i 18 våningen i det höga fackföreningshuset i stadsdelen Havshagen i Helsingfors. Positionen garanterar en god utsikt både över de centrala delarna av Helsingfors och det politiska skeendets centrum.

Det är lätt att hålla med Siv Åstrands vädjan när hon säger: jag skulle så gärna se fler aktiva medarbetare i tidningen. Just det. Arbetarbladet är verkligen en finlandssvensk pärla och kulturinsinstitution. Tyvärr dock alltför sällan observerad i finlandssvensk och finländsk mediadebatt. För att inte tala om Norden. Läs alltså Arbetarbladet! Det kostar nämligen ingenting att gå in på www.arbetarbladet.fi