Kolumner

Journalister som offer

Peter Lodenius

Fredag, 10 Juni 2011 10:04

Förr besjöng man gärna soldater som offrade sitt liv för fosterlandet. I dag kunde man då och då känna ett behov av att prisa journalister som offrat sitt liv för sitt land. Inte i Finland, lyckligtvis, men i andra delar av världen.

Det tänker jag på när jag läst (och skrivit*) om Pakistans internationellt mest kända journalist Syed Saleem Shahzad, som bortfördes och torterades till döds under månadsskiftet, uppenbarligen av landets mäktiga militära underrättelsetjänst ISI. Shahzad var chef för nättidskriften Asia Times' redaktion i Pakistan och jag brukade läsa hans rapporter, ofta förvånad över att det i Pakistan med dess halvdiktatur gick att få fram sådan information och att få den publicerad. Speciellt ägnade han sig åt de militanta rörelserna - al-Qaida, talibanerna och andra - i de laglösa stamområdena längs gränsen till Afghanistan, och på andra sidan den. Han hade tre gånger under de senaste fem åren tagit emot vad han uppfattade som dödshot från ISI, men envist fortsatt med sin undersökande journalistik.

I oktober kallades han till ISI:s högkvarter för ett samtal med höga officerare som klagade över hans rapport om att Pakistan frigett en av talibanernas högsta befälhavare - den var genant för landet och Shahzad borde dra tillbaka den, vilket han bestämt vägrade. De frågade också om hans källa och när de fick höra att den fanns inom underrättelseväsendet krävde de att få veta den, vilket de inte fick. Samtalet avslutade med ett förtäckt hot.

När chefredaktören fick höra detta bad han honom hålla en lite lägre profil åtminstone för en tid. Men Shahzad svarade att han "om han skulle varva ner och inte längre jobba som journalist lika väl kunde bli tekokare".

Nu i slutet av maj rapporterade Shahzad i Asia Times om bakgrunden till en kommandoräd mot en bas i Karachi för spaningsflygningar som infiltrerats av en al-Qaida-grupp. Medlemmar av den hade gripits och det pågick förhör med dem. Al-Qaida krävde att de skulle friges omedelbart, medan basens ledning lovade frige dem efter avslutade förhör. Det accepterade inte al-Qaida, som sände in tio kommandosoldater vilka med hjälp av detaljerade kartor och skisser som de fått inifrån basen lyckades förstöra två USA-tillverkade spaningsplan av typ Orion innan de efter 15 timmar av skottlossning och en förlust av fyra man drog sig tillbaka.

Den ena av de två höga officerare som i oktober "samtalade" med Shahzad om de för nationen genanta uppgifter han publicerat utnämndes efter räden till ny chef för den drabbade basen. Vi kommer antagligen aldrig att få veta om det kanske var han som denna gång gav order om hårdare tag för att pressa ur Shahzad vem som läckt de långt mer genanta uppgifterna. Det är möjligt att planen inte varit att slå ihjäl honom, bara att tortera fram svar på frågor. Kanske Shahzad överlevt om han varit mer samarbetsvillig. Samstämmiga uppgifter tyder i alla fall på att han var en mycket envis person, hängiven sitt yrke.

Nästan alla kommentarer jag läst hyllar honom just för detta: det enda riktigt viktiga för honom var att få fram sanningen. En person berättar dock om en kollega som klagat över att Shahzad brutit mot de pakistanska journalisternas hederskodex att låta nationens bästa gå framom allt annat. Men andra ser honom som en förebild som borde sporra till nya ansträngningar att kasta ljus över skumma företeelser i landet.
*
Syed Saleem Shahzads öde påminner en hel del om Anna Politkovskajas. Båda gick svåra vägar, rörde sig bland "besvärliga" och marginaliserade mänskor i sitt lands utkanter, tog sig an impopulära ämnen trots de makthavandes motstånd och tog stora personliga risker, medvetna om vart det kunde leda (och skulle leda).
Anna Politkovskaja arbetade för Novaja Gazeta, Rysslands enda riktiga oppositionstidning, där hon skrev om politiska frågor, Tjetjenien, mänskliga rättigheter och korruption. Förra veckan arresterades en tjetjen, anklagad för mordet på henne i Moskva 2006. Politkovskajas forna kolleger tror dock inte att anstiftarna till mordet, antagligen kretsar nära den proryska ledningen för den kaukasiska republiken, kommer att avslöjas i den kommande rättegången.
*
Novaja Gazeta, som numera utkommer två gånger i veckan i 150 000 ex, har varit aktuell också av en annan anledning. Oligarken Alexander Lebedev, som tillsammans med Michail Gorbatjov äger 49 % av tidningen, medan redaktionen äger 51 %, meddelade överraskande att han ansluter sig till Vladimir Putins nygrundade allryska folkfront för att stärka kampen mot korruptionen.
Oksana Tjelysjeva, som arbetar med den finska kvartalsutgåvan av Novaja Gazeta, säger att hon inte är helt överraskad över Lebedevs sidbyte. Han jobbade nämligen inom KGB innan han övergick till affärslivet och de ränderna går sällan ur, sympatin för gamla kollegan Putin sitter kvar. Lebedev hann i sin blogg förklara att han med hundra journalister nu anslöt sig till kampen mot korruptionen, varpå Novaja Gazetas redaktionsklubb svarade att ägarna kan göra vad de vill, men de besluter inte om tidningens linje.

Civilkurage kan ta sig många former. Oksana Tjelysjeva berättar om språkuniversitetet i Nisjnij Novgorod (som länge hette Gorkij, var stängt för utlänningar och känt som förvisningsort för Andrej Sacharov). Det hade en avdelning som utbildade militära tolkar och därför också lärde ut militär taktik. Många av hennes studiekamrater blev spioner eller officerare. Alla förväntades gå åtminstone en kurs på den avdelningen, men hennes grupp av unga kvinnor vägrade.

Modiga mänskor som Politkovskaja och Shahzad är värda all respekt.

*Viikkolehti 10.6
http://www.kansanuutiset.fi/mielipiteet/nakokulma/2570254/mies-joka-tiesi-liikaa

Vem är den Någon som borde?

Johanna Westman

Onsdag, 8 Juni 2011 22:20

Min familj är säkert inte den enda där det finns en Någon som brukar försumma både det ena och det andra. Det har gått så långt att "Nå'n" är en eufemism för också mina egna försummelser och andra tillkortakommanden. Någon borde ha ...

Samma uttryck är förstås en favorit också när det gäller företeelser utanför hemmet. Någon (annan) borde - tömma diskmaskinen, plocka upp skräpet, sätta pli på ungdomen, besöka de äldre, se till att folk inte kör mot rött ljus, och ingripa i tusen andra missförhållanden. Bäst lämpad brukar denna Någon vara för att sköta sådant som av hävd och tradition hör till individens helt egna ansvarsområde. Mitt. Och ditt.

Det här är tydligt inte minst i fråga om de fimpar som många rökare oberört sprider omkring sig i vår gemensamma miljö. Det skulle gunås vara för besvärligt att placera fimpen i en liten burk. Och någon annan plockar ju ändå upp den.

Men varför inte göra det själv? Stoppa den i en burk?

Resonemanget kan utvecklas. Jag har till exempel en smygande misstanke om att vi är fördärvade av välfärden, bortskämda av stat och kommun som har axlat ansvaret för att vi har det bra.

Vi står naturligtvis för vi medborgare; de andra får klara sig själv. Det är också ett problem. Men det värsta är att vi har förlorat dubbelt på att överlåta ansvaret för det mesta på "samhället" (läs: staten). Dels har vi förlorat i vanlig medmänsklighet och normalt medborgaransvar för att ta hand om varann, dels har vi på senare tid kommit allt längre från att lösa det problem som systemet egentligen byggdes upp för att ta hand om: inkomstklyftorna i vårt eget land, och fattigdomen. Bägge dessa indikatorer skjuter i höjden, i detta det förment bästa av länder. Eller stater.

På något plan har jag för mig att vi lider av begreppsförvirring: vi säger samhälle när vi menar stat, vi säger staten - eller kommunen - när vi med rätta kunde peka på oss själv och våra grannar. Åtminstone ibland. Alltför ofta.

Eja, vore ordet samhälle reserverat för så kallad gräsrotsaktivitet, för medborgarorganisationer, föreningar, tredje sektorn - allt som människor gör själva, för sig själv och för andra, tillsammans, i samarbete och samverkan. Statens och kommunens roll skulle då förtydligas: att möjliggöra, att utjämna, att gripa in där självhjälp och grannhjälp inte räcker till.

Nu har denna kolumn trasslat in sig på ett plan som vida överstiger det medvetet tänkta. Det är verkligen inte min tanke att underminera välfärdsstaten i den mån den innebär stöd för de svaga ibland oss - fattiga, funktionshindrade, sjuka, minoriteter av olika slag. Med risk för att trassla in mig ytterligare måste jag ändå lägga fram en likaså halvtuggad tanke jag har om "oss finlandssvenskar". Nämligen att också vi lever med en föreställning om att det finns en Någon som kan och ska lösa våra specifikt finlandssvenska problem.

Någon förväntas se till att Finland har en levande tvåspråkighet - trots att vi själva som regel går över stängslet där det är lägst och utan vidare börjar på finska?

Någon förväntas ge våra barn ett starkt modersmål - när vi själva "inte hinner" se till deras språkliga utveckling genom att tala, läsa och sjunga på svenska?

Någon tänks kunna kommunicera med våra äldre och våra funktionshindrade anhöriga på deras svenska modersmål - när våra egna svenskspråkiga barn inte vill arbeta inom vården och de svenskspråkiga närvårdare som trots allt finns väljer att inte arbeta inom den svenska äldreomsorgen.

Det här är en snårig fråga om ansvar, om rättigheter och skyldigheter. Visst, det allmänna har enligt grundlagen ansvaret för att alla ... osv. Frågan är om detta, det allmännas ansvar, också betyder att en gemenskap som "finlandssvenskarna" inte har något ansvar för var och en av sina medlemmar? Eller att individen inte har något ansvar för kollektivet? Så kan det ju inte vara. Eller också är gemenskapen kanske helt imaginär.

Vem kan påstå att finlandssvenska, tvåspråkiga ungdomar måste begränsa sig till att betjäna andra i lågbetalda vårdyrken - när de har alla förutsättningar att "gå långt" på andra banor, och framför allt att på andra vägar tjäna samhället samtidigt som de förverkligar sig själv och utnyttjar all sin inneboende kapacitet? Det kan ingen, och väl så.

Men ingen kan heller piska fram en Någon som gör det vi inte själva vill göra. Eller det våra barn inte vill göra.

Tja, nu är resonemanget ordentligt tilltrasslat. Vägen ut måste väl finnas i starkare finlandssvenska strukturer, om det nu överhuvudtaget ska anses finnas en finlandssvensk gemenskap. Det bör till exempel anses normalt att den som studerar på svenska också får utföra sin praktik på svenska - åtminstone i vårdyrken, åtminstone så länge det finns en skriande brist på svenskspråkiga vårdare för svenskspråkiga barn och gamla. Och om detta inte är möjligt av praktiska skäl, som att praktikanterna är för många eller de svenska vårdenheterna för små och därför professionellt oattraktiva - ja, då behövs det en ändring.

Svenska som obligatoriskt skolämne är det inget fel på men påtvingat yrkesval är en omöjlig tanke, på såväl svenska som finska. Var och en måste ha rätt att så väl som möjligt förverkliga sina egna drömmar och ambitioner. Lika självklart är det att det allmänna bör hjälpa det finlandssvenska samfundet till självhjälp.

Ett sätt är att kommunen som arbetsgivare slutar se svenskspråkiga praktikanter som en belastning. I stället ska de ses som en lönsam investering. Den arbetsgivare som inte erbjuder stimulerande och lagom utmanande praktik på svenska kan knappast heller räkna med att kunna nyanställa svensk personal, när den dagen kommer.

Avslöjande om finskhet

Gästen

Torsdag, 26 Maj 2011 10:40

Veckans gästkolumn är skriven av Sven-Erik Klinkmann, författare och docent i folkloristik, särskilt populärkultur, vid Åbo Akademi.

"Har läst kapitlet Impivaaralaisuuden kunnianpalautus i Timo Hännikäinens essäsamling Ihmisen viheliäisyydestä ja muita esseitä (2011) och måste medge att jag blev besviken. Ett slags sentimentalt hopkok av hållningar och verbala framställningar som för Hännikäinen tycks framstå som specifikt "finska/finländska" ("suomalaisuus" är ju något svåröversatt till svenska).

Hade väntat mig en intellektuellt stringentare klarläggning av vad de här tämligen mytiska, för att inte säga mystiska begreppen "suomalaisuus" och "Impivaaralaisuus" kan tänkas innehålla. Liksom de flesta sådana tillbakablickande och "sorterande" begrepp - autentiticitet är ett annat, mer allmänt begrepp av liknande slag - kommer de framför allt att fungera tautologiskt, hänvisa bakåt till någonting som "alltid" är bra hur "dåligt" det än kan te sig om man betraktar det ur ett mer "realistiskt" perspektiv.

Alltså: finskhet är viktigt och bra för att det är finskt, varken mer eller mindre. Enskilda finnar och finska kulturyttringar må vara hur jobbiga som helst. Det förhindrar honom inte från att identifiera sig med det finska som känsla och kulturarv. Han skriver att han älskar finskheten som idé även om han ofta kan ha svårigheter at stå ut med sina finska medmänniskor. Osv.

Skrämmande blir det när han säger att finskhet är, om jag minns rätt, tusen gånger viktigare för honom än europeiskhet eller mångkulturellhet , än mer när han hävdar att människan är sådan att hon helst umgås med individer med liknande pigmentering som vad man själv råkar ha. Rena, rama rasimen, som jag ser det. Handlar här framför allt om evokationer, frammananden av känslor och affekter som ska signalera välbehag, närhet, bekanthet.

Hännikäinen framstår som en mjukare, något mer artikulerad representant för den nostalgiskt-nationella våg som tycks svepa över det finländska samhället i dag. Jfr köttproducenten Atrias försök till något som påminner om det Hännikäinen gör här eller de besläktade politiska gesterna som vi läst om i tidningspressen på sistone; Hakkarainen, Halla-aho etc.. Liknande stämningar ingick också i hockeyfirandet häromveckan.

För dem som vill definiera sig som finlandssvenskar framstår tiderna som allt annat än angenäma."

Se upp för "eurokratins" makt!

Anna-Karin Friis

Onsdag, 18 Maj 2011 10:13

När jag skriver detta samlas EU-ländernas finansministrar i Bryssel, öppet den här gången i kontrast till det högst hemliga möte som hölls i början av maj i Luxemburg. Alla principer om öppenhet och insyn som villkor för politisk ansvarighet åsidosattes då eurozonens finansministrar ansträngde sig till det yttersta för att hemlighålla mötesaktionen där man enligt sedermera läckta uppgifter också lyfte katten på bordet, dvs. grunnade på tabut kring huruvida Grekland står inför en omstrukturering av statsskulden med utträde ur eurozonen som följd. Utmaningarna för den offentliga låntagningen och analyserna av de riskbenägna ländernas budget och skuldstruktur står fast, men för politikerna har det blivit en ändlös lek att inte vidkännas realiteter. Det är anmärkningsvärt till vilken grad det politiska maktskiktet i EU präglas av missriktade åtgärder, om ens några alls, och en slags kollektiv oerfarenhet och inkompetens.

Jag är inte den enda som härbärgerar dylika tankar. Financial Times reflekterade i en ledare förra veckoslutet på hemlighetsmakeriet kring finansmötet och konstaterade att det är oacceptabelt att de europeiska regeringarnas språkrör ljuger journalister rätt upp i ansiktet då de förnekade att mötet ens ägt rum. Offentlig kommunikationspolitik ska inte tillåta rena lögner, menade tidningen på ledarplats. Det är någonting vagt skrämmande då också de journalister som vanligtvis hålls bäst informerade leds bakom ljuset.

I Berlin har journalisterna anmodats till "ansvarsfull rapportering", uppenbarligen för att regeringen fruktar en reaktion på finansmarknaderna ifall det offentligt tillkännagörs att regeringen diskuterar det alla anar att den bör göra, dvs. hur man hanterar den trojanska hästen i eurozonen. Men i något skede är katt-och-råtta leken med offentligheten både ovärdig, odemokratisk och ointelligent.

Vår egen kommissionär Rehns språkrör Amadeo Altafaj är en mästare i att gömma sig bakom intetsägande uttalanden; vad allmänheten än kan anse om journalister så är det tvivelaktigt huruvida de förtjänar att spilla tid på att höra bara föraktfulla kommentarer i respons till sina frågor. Det är knappast i enlighet med vår offentlighetstradition, som visserligen i sig i många avseende kunde förbättras, att den finländska kommissionärens talesman utmärker sig i att ducka för frågorna så gott han kan och föra offentligheten bakom ljuset.

Ju kvistigare eurokrisen ter sig, desto skolmästaraktigare blir kommissionens språkrör i sitt förhållningssätt, vilket snarare ger fog för att nydaningen av den ekonomiska politiken är en enda stor PR-satsning med avsikt att ta en lång time-out för politikerna och skjuta upp särskilt Greklandsfrågan. Det senaste är att man tillstått en "omprofilering" av den grekiska statsskulden; en förskönande omskrivning för avskrivning av skulder som kommissionär Rehn hittills med alla medel undvikit att medge nödvändigheten av.

Det har blivit en offentlig mantra att man ska fortsätta ingå enorma lånesummor till de länder vars skuldebrev endast svårligen kan emitteras och vars ekonomiska politik finansinstituten demonstrerar att de har allt mindre förtroende för. Argumentet är att man inte får äventyra EU som integrationsprojekt och att allt annat än en forsatt uppbackning med mera lån förfelar den ekonomiska och monetära unionen. Däremot verkar det inte bli nån ände på lånen.

Analytikerna varnar för att den grekiska statsbudgeten är ohållbar också efter en konkurs eftersom intäkterna inte räcker till även om man undantar ränteutgifterna och att det ändå skulle uppkomma budgetunderskott som i sin tur ska finansieras. Och om de knotande euroländerna inte gör det kan andra länder kommer på fråga, kanske köper Kina mera statsobligationer än man redan gjort och styr om sitt beroendeförhållande med USA där man sedan länge finansierar det statliga budgetunderskottet.

De europeiska lånegivarna knotar och de redan skuldtyngda lånetagarna Grekland, Irland och Portugal likaså vad gäller lånevillkoren och räntan. Knotar angående de lånevillkor som IMF gått med på för de europeiska ländernas del gör också de så kallade tillväxtmarknaderna med Brasilien i spetsen som har i färskt minne de villkor Internationella valutafonden ålade dem under 1990-talet. Efterspelet till häktningen av IMF-direktören Dominique Strauss-Kahn kan resultera i en ändring av Internationella valutafondens politik i och med en ny direktör som knappast är europé; incidenten kan gå till historien som sexskandalen som fällde euroländerna i periferin.

Problemet med diskussionen kring EU i skuldkrisen har hittills varit att den inte tillåter någon reflektion kring alternativen till den här graden av politisk integration. Stödpaketet till Grekland ifjol var en vattendelare i och med att man med låneutfästelsen kringgick EU-fördragens uttryckliga förbud mot att euroländerna svarar solidariskt för varandras skulder. Den här låneautomatiken för de redan överskuldsatta länderna betyder att vi de facto har en så kallad överföringsunion, från engelskans "transfer union". Grekland hade inga förutsättningar att uppfylla utfästelserna som man ingick för ett år sedan och åtstramningen av finanspolitiken har inte bidragit till nån stimulering av ekonomin som kört i sank. Wall Street Journal noterade i en cynisk bisats i en artikel i veckan vilken makt den icke-folkvalda "eurokratin" besitter; eurozonen har försatts i en situation där länderna i norr bittert betalar i form av höjda skatter för de skuldsatta utsvävarna, som är lika bittra över förlorad suverenität och ekonomisk åtstramning. Däremot är den tyska förbundsdagen kritisk till den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen ESM och kan ännu vägra att anta den.

Paradoxen är att euron fortfarande är så stark den nästan nånsin varit, vilket motsäger argumentet att penningmarknaderna inte skulle ha förtroende för gemenskapsvalutan. Med en inflation på 2,8% och styrräntan på 1,25% ser det ut som att vi kommer att få leva med inflationen i en nära framtid; inflationen minskar penningvärdet och naggar då i motsvarande mån på skuldbördan och det är enligt rykten i Bryssel det politiska resonemanget som ligger bakom. Då ansvariga ministrar hos oss har rättfärdigat låneautomatiken med att räntan annars stiger och exportindustrin får problem, håller argumenten helt enkelt inte; räntan är i dagsläget för låg, inflationen stiger och valutan är alldeles för stark. Dessutom har Europeiska centralbankens roll komprometterats ifråga om dess politiska obundenhet.

De orosmoln jag ser i systemet som utvecklats under det senaste året är hur det inkräktar på demokratin. Inte bara är det smått overkligt hur euroländernas regeringar (utom möjligen Slovakiens) går i ett lämmeltåg och trumfar igenom ett system som medför ytterligare skuldsättning av redan överskuldsatta länder och finanspolitisk åtstramning iställer för stimulans under en recession. Politikerna vägrar se realiteterna och dansar efter bankernas pipa då de blankt nekar till en nedskrivning av offentlig skuld i de mest stagnerade ekonomierna i EU. Jag hörde nyligen kommissionär Rehn utlova "strukturreformer utan like" i EU; medlemsländernas offentliga budgetmakt ska underkastas förhandsgranskning i Bryssel och man hotar länderna med böter om de inte i tillräcklig mån skär i budgeten, dvs. kapar service, sjuk- och hälsovård, utbildning och förmåner. Det är ett led i den så kallade europakten, ett politisk program som ska skapa konkurrenskraft genom en "översyn av lönesättningen" i euroländerna. I sin fulla utformning skulle de här åtgärderna som EU-institutionerna avser ro i hamn i sommar rimligtvis inkräkta även på löneförhandlingar och kollektivavtal, men frågan är om det ändå bara blir en uppblåsbar hoppborg.

Ändå är det någonting verklig skevt med ett system som föder och tar åt sig makt det egentligen inte besitter. För att inte säga att ett system som skulle garantera en fri och fungerande marknadsekonomi istället lägger upp byråkratisk detaljplanering och stryper ekonomin som stagnerar. Den allmänna opinionen, som klart motsätter sig en dylik politik, beaktas inte. Europeiskt samarbete kan rimligtvis genomföras på andra grunder än politisk integration i den skepnad vi har nu med absurd detaljreglering i ett rent ut sagt korporatistiskt system där politisk makt utövas utan tillräcklig insyn och ansvarighet. Frågan om vilken skepnad EU ska ta måste kunna debatteras och det ska finnas nyanser i debatten som inte ska släckas genom konstaterandet om att det europeiska projektet inte får äventyras.

En historia från Värmland

Dick Harrison

Tisdag, 17 Maj 2011 07:29

Med tanke på all den uppståndelse som mina senaste två kolumner fick, och den flod av hatbrev som har sänts till min dator, borde jag väl ta tillfället i akt att än en gång kommentera debatten om svenska språkets ställning i Finland. Men jag tycker inte om att upprepa mig. Dessutom störs jag av att åtskilliga av mina vedersakare förefaller tro att jag är en "rasistisk" (ordet används ofta i hatbreven) historiker som föraktar, förringar och förnekar det finska inslaget i äldre svensk historia. Därav innehållet i denna kolumn.

Under två helger i följd har jag och min fru vistats i Värmland, ett naturskönt landskap norr om Vänern, dignande under sekelskifteskultur, skogar, herrgårdar, promenadstigar och gästfrihet. Att besöka Rackstadmuseet i Arvika är som att dyka rakt in i den atmosfär av jugend, Arts and Crafts och nordiskt ljus som dyrkades för ett sekel sedan men som är i det närmaste bortglömd idag. På den lilla operan i Karlstad uppförs för tillfället hela Wagners Der Ring des Nibelungen med sångare i världsklass, ett musikaliskt kraftprov som få kulturinstitutioner, om någon, i den europeiska landsorten torde kunna matcha. På gårdarna utanför staden vårdas minnet av Fröding, Lagerlöf och Sahlströmskonstnärerna ömt. Ironiskt nog är detta okänt för mängder av icke-värmlänningar. Till den svenska schablonbilden av landskapet hör snarare rally, raggarbilar, dansbandsorkestrar och en dialekt som stockholmare gärna gör sig roliga över.

Men det finns även en historisk sida av den värmländska identiteten som förtjänar att framhävas. Under medeltiden och den tidigmoderna eran var landskapet mycket glest befolkat - ett antal spridda jordbruks- och fiskebygder mellan det malmrika Bergslagen i öster och Norge i väster. Detta uppfattades både som ett problem och som en tillgång av statsmaktens representanter, liksom av landsbygdsentreprenörer i andra delar av det svenska riket, i synnerhet i öster.

Resultatet var en omfattande folkomflyttning inom rikets ramar. Tiotusentals människor flyttade från den östra till den västra riksdelen. Från det finskspråkiga Finland, särskilt från Savolax och nordöstra Tavastland, bröt mängder av bönder ("skogsfinnar") upp för att slå sig ned i de nord- och västsvenska ödemarkerna i syfte att bryta ny bygd. Vissa flydde från hungersnöd, krig och farsoter. Andra uppmuntrades av makthavare som önskade en större befolkning, det vill säga fler skattebetalare.

Migrationen kan dateras till tiden mellan 1570-talet och 1660-talet. Nykomlingarna var svedjebrukare som angrep skogsmarkerna med traditionella metoder, väl medvetna om att deras extensiva ekonomi inte riskerade att kollidera med grannarnas likartade ambitioner. Det fanns gott om plats. Senare, när det blev viktigt att reservera skogsresurser för kolning till bergsbruket, hade de finska familjerna blivit så bofasta att de dominerade bygderna. Och så förblev det länge. På 1700-talet präglades stora delar av Värmland, liksom områden i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, av finska bondgårdar och fäbodar, inte sällan på ensligt belägna höjder, där man vallade kor på igenvuxna svedjor. Lantbruket var tillräckligt flexibelt för att kunna svänga från odling på eldhärjad mark till blomstrande boskapsskötsel.

I flera sekler var dessa värmländska bygder lika finska som Savolax. Folkkulturen överlevde, med storfamiljer, lagarbete, rågodling med jästa rågbröd, näverhantverk, jordbruksteknik ("finnplogar", det vill säga gaffelårder) och enrummiga rökstugor som utgjorde kombinerad bostad, bastu och torkhus. Det faktum att man gärna gifte sig med folk i den egna gruppen medverkade till att traditioner fortlevde i generationer. I regel lärde sig "skogsfinnarna" även svenska, myndigheternas och grannarnas språk, och var oproblematiskt tvåspråkiga. När folklivsforskare och traditionsupptecknare började intressera sig för bygdekultur på 1800-talet och i början av 1900-talet fann de att "finnbygderna" ännu hade en markant etnisk identitet med sång, musik och folktro som avvek från det standardsvenska. Ännu på 1960- och 1970-talen fanns det personer i norra Värmland som kunde tala finska, de sista bevararna av en tradition med fyrahundraåriga rötter.

Att finnbygdskulturen dog ut berodde inte på att den förföljdes eller förtrycktes. De kulturkollisioner och lokala konflikter som ibland alluderas till i litteraturen är osynliga i de historiska källorna. Istället rörde det sig om den gamla vanliga historien: landsbygdskulturen, både den svenska och den finska, offrades på industrialiseringens och urbaniseringens altaren. Med avfolkning och nya arbetssituationer i städer och på bruk gick en epok i graven.

Idag är minnet av finnbygderna påfallande levande i Värmland. Gamla gårdar restaureras och bevaras. Vandringsleder utstakas. Historien om kulturbärarna och bygdebrytarna från Savolax berättas och illustreras dessutom i nationella historiska översiktsverk och guideböcker, som i Nils Erik Villstrands Sveriges Historia, vol. 4 (Norstedts), och min egen Upplev Sveriges historia (Bonniers), båda nyutkomna. Denna historia, om hur tvåspråkiga savolaxare bokstavligt talat skapade en stor del av det svenska kulturlandskapet, är dock okänd för flertalet män och kvinnor i såväl Sverige som Finland. När jag berättar om historien blir de flesta (det vill säga utanför finnbygderna i Värmland) häpna. "Skogsfinnarna" har förpassats till historiens glömda skrymslen.

Att jag tar upp ämnet här, och i andra sammanhang, beror på att det tydligt visar på vikten av historiska erfarenheter, framför allt på det ovedersägliga faktum att förändring i sig är den enda konstanten. Allt ändras - kultur, språk, makt. Det enda vi med säkerhet vet om dagens situation är att den inte kommer att bestå. Att lära av de erfarenheter som erbjuds av det förflutna kan inte annat än att berika oss. Historien om Värmlands svensk-finska förflutna vittnar om hur berikande och kreativa kultur- och språkmöten kan vara. Det är inte en historia som uppskattas av främlingsfientliga element, av människor som är motståndare till invandring, eller av nationalistiska talesmän för enspråkighet, men det gör den inte mindre viktig och inte mindre sann.

Pakolaisuus poliittisena aseena 1930-luvulla ja nyt

Sirpa Kähkönen

Måndag, 9 Maj 2011 11:33

"Det är icke min avsikt att giva några anvisningar åt vår regering - jag vågar tvärtom hoppas att densamma skall lyckas ordna det för de beklagansvärda på ett sätt, som stämmer överens med rättens och mänsklighetens krav. Men jag kan icke underlåta att offentligen opponera mig mot de i vår tidningspress framställda yrkandena på flyktingarnas bortsändande från landet. Den cyniskt likgiltiga tonart i vilken dessa yrkanden avfattats, utan ett ord som skulle antyda medlidande med våldspolitikens offer, synes mig föga klädsam för tidningarna i ett land, där man för icke länge sedan haft egen erfarenhet av förtrycksåtgärder, och där man för många av sina egna landsflyktiga medborgares räkning fått vädja till andra länders gästfrihet."

Näin kirjoitti professori Yrjö Hirn 20.8.1938 Hufvudstadsbladetissa. Edellisenä päivänä, 19.8.1938, oli Helsinkiin saapunut höyrylaiva Ariadnella 53 Itävallan juutalaista. Nämä 53 eivät saaneet astua maihin vaan lähetettiin 20.8.1938 takaisin Stettiniin.

Palauttamisen syy?

Kesken pakolaisten matkan muuttuneet viisumisäännökset. Ja politiikka. Suomella ei ole varaa juutalaispakolaisten tulvasta huolehtimiseen, kirjoitettiin. Kuvateksti Ajan Suunta -lehdessä 14.8.1938: "Epämieluisia vieraita. Maahamme tunkeutuneita juutalaispakolaisia laskeutumassa 'Ariadnesta' Suomen kamaralle." Nämä "tunkeutujat", arvokkaasti pukeutuneet miehet ja naiset sekä sylilapset, nousivat maihin Helsingissä 11.8. minkä jälkeen sisä- ja ulkoministeriössä päätettiin pikaisesti, ettei uusia Itävallan juutalaispakolaisia enää päästetä maahan. Itävallan juutalaisia oli tuolloin tullut Suomeen satakunta.

Sisäministeriössä katsottiin, että yksikään näistä ei ollut poliittinen pakolainen, joka voisi vaatia turvapaikkaoikeutta Suomesta. Valtiollisen poliisin asiakirjassa siteerataan sisäministeriön lausuntoa: "Hehän ovat Saksan viranomaisten suostumuksella sieltä lähteneet ja saaneet vielä paluuluvankin, joten on mahdotonta ottaa asiaa siltä kannalta, että poliittisia pakolaisia, ei vaikka miten laajasti tuota käsitettä tulkittaisiin."

Suomen Sosialidemokraatti -lehti totesi 14.8.1938, että Saksan vallanpitäjien menettely oli sadistinen. Karkotetuille oli annettu kaksi vaihtoehtoa: joko luopua omaisuudestaan ja säilyttää vapautensa tai pitää omaisuutensa ja joutua keskitysleiriin. Jos lähti, joutui allekirjoittamaan paperin, jossa sitoutui olemaan koskaan palaamatta Saksaan tai Itävaltaan. Passiin kuitenkin merkittiin sen haltijan olevan oikeutettu palaamaan kotimaahan (mikä käytännössä tarkoitti keskitysleiriä). Valpon mukaan esimerkiksi maahamme saapuneella asianajaja Infeldillä ja hänen rouvallaan oli mukanaan rahaa 2 puntaa, suurin summa, minkä lähtijä sai ottaa mukaansa.

Professori Yrjö Hirn oli yksi niistä harvoista, jotka vetosivat humanitäärisiin syihin ja suomalaisten omaantuntoon. Häntä ivattiin niin kotimaisissa kuin Kolmannen valtakunnan lehdissäkin. Jälkikäteen ymmärrämme Hirnin menettelyn moraalisen arvon aikana, jolloin harva rohkeni korottaa ääntään suurpolitiikan uhrien puolesta.

Vertailukohtana todettakoon, että 1920-luvun puolivälissä Suomessa oli pakolaisia 23000 henkilöä, joista venäläisiä 13000, karjalaisia 10000 ja inkeriläisiä 7000. Yli puolet näistä pakolaisista oli siirtynyt maahamme Karjalan "kansannousujen" jälkeen. Tämä pakolaisjoukko oli Akateemisen Karjala-Seuran ja Suomen valtion suojeluksessa. Vuonna 1924 heidän avustamiseensa käytettiin valtion rahaa 7,5 miljoonaa markkaa, nykyrahassa n. 2 milj. euroa. Vuonna 1935 Ajan Suunta -lehden toimittajien "sydän vuoti verta", kun he ajattelivat näitä "heimopakolaisiamme, joilla on oikeus odottaa niin likeisesti kuin suinkin omaamme muistuttavaa asemaa".

Kun maahamme vuonna 1938 ehti tulla sata Itävallan juutalaista, syntyi suuri huoli valtion varoista. Rajat suljettiin ihmisryhmältä, joka oli eurooppalaisen suurvallan, Saksan, erityisen vihan kohde.

Pakolaisuus ja siihen Suomessa liitetty retoriikka olisi syytä tutkia historiallisia pohjiaan myöten.

Från mitt kafébord i Wien VIII

Richard Swartz

Torsdag, 28 April 2011 15:44

Denna vår har jag varit i Amerika för första gången på snart fem år. Jag reste till Virginia för att besöka vänner i Lynchburg och Lexington, ett slags Amerika som förmodligen säger mer om detta land än besök i globaliserade metropoler som New York, Washington eller Boston.

Hade livet där förändrats? Hur kommer amerikanerna till rätta med en globaliserad värld, med terrorism, med att inte längre vara en supermakt som ensam styr och ställer?

På allt detta var jag nyfiken: särskilt som många européer vars omdöme jag sätter värde på menar att Amerika befinner sig i radikal förändring; och inte alltid till det bättre.

En första förändring var omöjlig att inte notera. Amerika är inte längre billigt. Några dollar på fickan inte längre något som i nödfall kan räcka för en hel dag. Utlägg för livsmedel, konfektion, bensin, transporter, alla vardagens nödvändiga eller små utgifter, har blivit till kostnadsposter som inte utan vidare kan negligeras. Efter varje besök i mitt supermarket räknade jag noga igenom mitt kassakvitto; det hade jag aldrig gjort förut. Men slutsumman visade sig varje gång stämma: allt hade blivit precis just så dyrt som jag i svart på vitt hade på pappersremsan.
Egentligen är det inte så konstigt. I den ekonomiska krisens och skuldsättningens skugga har Federal Reserve låtit nytryckta eller digitala dollar översvämma landet (och världen), vilket var och en genast förstår gör varje existerande dollar mindre värd. Genom en låg, närmast obefintlig ränta, är dessa dollar dessutom praktiskt tagit gratis. Sådant får konsekvenser. I förhållande till andra valutor går dollarn stadig kräftgång och skulle vi jämföra med priset på guld har den amerikanska valutan redan kraschlandat: ett oförändrat paket aktier på Wall Street kostar idag, räknat i guld, drygt 15 procent mindre än för ett år sedan (och då har ändå Dow Jones rusat i höjden); hela 80 procent mindre om vi går tio år tillbaka i tiden.

Inte konstigt om dollarn i snabbköpet inte räcker till särskilt mycket eller att kineserna frågar sig vad dera berg av amerikanska statspapper - i dollar - egentliga är värda.

Nytt mot sednaste gången var också arbetslösheten. Sedan den ekonomiska krisens början 2008 har Amerika förlorat 7 (sju) miljoner arbetsplatser. Den som har ett jobb håller hårt fast i vad han har och oroar sig för att förlora det; också fast anställda lärare i den akademiska värld där de flesta av mina amerikanska vänner hör hemma. Den amerikanska arbetsmarknaden har jämfört med den europeiska alltid varit mycket rörlig, folk har flyttat dit jobben finns utan större tanke på "rötter" eller invanda miljöer. Men nu kan akademiska äkta par inte längre räkna med att få anställning vid samma institution eller ens i samma stad. Flera sådana par i min bekantskapskrets har ofrivilligt splittrats: makarna undervisar på olika håll i landet, ses under året bara någon långhelg eller till jul. Att under sådana betingelser ha barn kan inte vara lätt.

Någonting föreföll också ha hänt med inställningen till amerikanskt militära engagemang i världen. Alltid fanns väl där en motvilja på rent principiella grunder: hos den amerikanska vänstern, isolationister och hos en del nykonservativa. Men i stort sågs sådana åtaganden ändeå som en bekännelse till frihet och demokrati, alltså mer som en tjänst eller plikt i förhållande till dem som inte själva klarar av att försvara sådana värden.

Och nu? "Make the world safe for democracy" sammanfattar sannolikt fortfarande den amerikanska inställningen bäst, men den nästan militanta beslutsamheten från förr har anfrätts av en utbredd oro som jag inte känner igen från förr. Är vi inte redan engagerade på alltför många håll? Har vi verkligen råd med detta? Och finns det inte någon annan som åtminstone ibland skulle kunna göra jobbet? När president Obama förklarar att Libyen inte är någon amerikansk prioritet och att någon annan - i detta fall Frankrike och Storbrittanien - bör ställa sig i spetsen för insatsen, så är detta inte i första hand uttryck för presidentens personliga uppfattning: Obama återspeglar snarfare en mental, programmatisk förskjutning som redan ägt rum hos den amerikanska opinionen.

Detta, inbillar jag mig, är nytt. Och som jag ser det - varför skulle jag dölja det? - oroande. Född 1945 har hittills hela mitt liv ägt rum i en värld dominerad av Amerika. Den hade kunnat bli Hitlers eller Stalins värld istället och min tacksamhet till Amerika är oändligt stor att så inte blev fallet. Jag har till och med svårt att föreställa mig en bättre, möjlig värld än denna amerikanska: den har skänkt mig (oss) demokrati, populärkultur, jazz, idrott, vad som nuförtiden kallas livsstil - och inte minst den "pax americana" som gjort krig i min (vår) del av världen till en sällsynthet. Och ingenting utav detta hade varit möjligt om inte Amerika så starkt engagerat sig i resten av världen, inte minst då i vårt Europa.

Kanske är detta traditionella engagemang nu på upphällningen. I så fall beror det till största del på att världen inte längre är sig lik: i en globaliserad värld finns så många fler aktörer än förr, den gamla fattigdomen och underutvecklingen får vika för ett växande välstånd, alltfler människor har utbildning och kunskap om vad som händer på andra platser än där man själv är hemma.

Och vid horisonten avtecknar sig redan Kina. Också amerikanerna vet det, även om de inte gärna vill tänka på det. Dock kan jag själv känna lättnad över att jag inte kommer att behöva leva i en sådan framtida, kinesisk värld.