Kolumner

Wake up call

Alexis Kouros

Tisdag, 26 April 2011 19:15

They call it the "City of Minarets", but it could just as well be called the city of hatred, blood, rape and sorrow. Even 16 years after the bloody civil war, the air is heavy with contempt, and faces are long with grief. Bullet-ridden buildings on every block are reminders of a harsh time not long left behind. Right here in this city neighbours killed one another, women were raped en mass and civilians put into concentration camps. Snipers shot innocent children without a second thought. This is Sarajevo. This is Europe.

This is one nation. One ethnicity. And, no matter what they claim, one language. Serbs and Croats are Christians, and Bosniacs are Muslims, but honestly they are almost all secular. What makes neighbours, classmates and colleagues turn against each other so mercilessly?

This was nothing new to Europe. Genocide did not begin in Rwanda, and it was not invented by the Nazis. Such events are nothing new to Finland either. This young nation has its own scars. It's not more than two generations ago when this small nation of less than 3 million people at the time painted each other red and white. Then neighbours killed neighbours. Even brothers took different sides.

Hatred does not need a reason - it will find one. Hatred is not necessarily a reaction; it's a state of mind. It's a beast inside us. Now this beast is waking up from years of hibernation. Europe is afraid again. But what makes masses behave in such savage ways?

"In crowds it is stupidity and not mother wit that is accumulated". Since Gustave Le Bon, coined it in 1896, this sentence has served as dogma for many. The crowds may truly be ignorant. Only 55 percent of all Americans know that the sun is a star and a third of Russians think that the sun spins around the Earth. Then again, these are the nations that have pioneered space exploration, put satellites into orbit and sent probes to Mars. There is overwhelming evidence that contradicts Le Bon's theory. Research has shown that although ignorance dilutes wisdom in the crowds, a well-selected group will make better decisions than individuals most of the time. Here is the exception: when decisions are made on an emotional basis, herd behaviour could, and will, go disastrously wrong. Enter lynch mobs.

Fear is a strong motive and a dangerous emotion. Useful when well founded, crippling when groundless. Today, fear has spoken in Finland: Fear of change; fear of a new world and a fresh identity. A part of our society has voted for fleeing back to the safety and nostalgia of the past. The magnitude of this group has taken the rest of the nation and even Europe by surprise.

It would be unfair to leave unmentioned the fact that many of the criticisms raised by Persusuomalaiset are well founded. Finland has not always held her ground in EU negotiations. The government's EU policy has not been transparent and communication with the nation has been whipped airy in the crème of political jargon. However, offering oversimplified and emotional solutions to complicated problems - although pleasant to the electorates' ears - is misleading.

THE Rise of xenophobia in Europe and Finland is often explained by the increase in immigration. Although this may be of some influence, I strongly doubt this explanation. Often the most anti-immigrant and kainotophobic (afraid of change) places are those with the least immigrants and little in the way of change. New York, for example, remained international, multicultural, democrat and antiwar, even after 9/11, while the US "red states" (where people have voted mainly republican and multiculturalism is minimal) used the event as confirmation to embrace xenophobia and intolerance even harder. Shift of attitudes tends to be a much more important factor than external factors such as the movement of people.

Balkan history is, of course, complex, but resurrecting historical conflicts and differences to massacre your neighbours is not a natural course of action. Things could always take a different course with a little push or the lack of it. God is indeed in details. For the 4-year-long bloodshed, rape and concentration camps to start, there was one crucial tipping point: Slobodan Milošević was surrounded by a crowd of 15,000 Serbs and Montenegrins in Kosovo on 24 April 1987.

A man in the crowd shouted: "the police has beaten us".

"Nobody will beat you again," Milošević replied.

Serbian television aired the event later that evening. Ivan Stambolić, President of Serbia later said that after watching the footage that he had witnessed "the end of Yugoslavia".

Finland's "Milošević moment" happened in local politics in February 2009 when Jyrki Katainen, the acting leader of Kokoomus, said publicly that: "immigration should be openly discussed and ‘immigration-critics' should not be automatically denounced racist". A year later SDP's Leader Jutta Urpilainen pronounced her infamous sentence, "maassa maan tavalla", which immediately became the backbone of her party's immigration policy. Translated as: "When in Rome act like Romans", Urpilainen's phrase is in fact much more dire. The Finnish version of this idiom, as many reminded Urpilainen, continues as: "or get out of the land".

Both these sentences were as true as Milošević's announcement in Kosovo, but similarly the context, timing and geography of these words have had extreme significance, overriding their literal meaning. They all were opinion shifters. What Milošević did knowingly, Katainen and Urpilainen committed ignorantly. Hoping to get their share of Soini's hype, in fact they threw more coal into his engine.

Endorsement by authority is a powerful force that should not be taken lightly for both right and wrong. Our boy and girl on the top, Jyrki and Jutta, pulled their fingers off the holes in the dyke and the outcome is poured upon us.

Restraint is a major element of human civilisation. We hold back on everything from our animal instincts to the expression of our fears, thoughts and opinions uncensored and unsoftened. Without that restraint and self-control, our societies would undoubtedly fall apart. What happened in this last election was probably a shift in attitudes for some, but "freedom of expression" for most of the "protest voters". Except that this time, what is expressed freely in the form of a political will is, unfortunately, fear and ignorance.

But there is a bright side to this story. 80 percent of the electorate did not vote for steering the country inward and backward. The surprising progress of fundamental thinking has made this part of the society more active. Many have joined parties and lots of groups have been formed in the social media. We got our wake up call. Progress is not self evident, it needs to be cared for.

Svenskan stärks i Norge

Henrik Helenius

Måndag, 18 April 2011 12:25

Svenskan andra inhemska språket i Norge! Det kunde väl vara en toppnyhet för alla både svensk- och finskspråkiga medier i Finland särskilt med tanke på den språkdebatt som nu förs i vårt land. En debatt som tycks handla om hur lite man ska lära sig - inte hur mycket vilket i tiderna var idealet för många av de stora skolreformatörerna och folkbildarna.

Under flera år har jag haft förmånen att relativt regelbundet besöka Oslo i egenskap av inkallad suppleant i styrelsen för Finsk-Norsk Kulturinstitutt. Gissa om det var något av en kulturchock att på vägen in från Gardermoens flygfält till centrum av Oslo första gången höra meddelandena i flygtågets högtalare komma på flytande rikssvenska - och engelska men inte på norska. När jag på min bästa norska som jag har kvar som ett minne från unga år skulle inkvartera mig i hotellet svarade mig damen i receptionen på utpräglad Stockholmsdialekt! När jag för en tid sedan besökte Dovrehallen där Östkantens arbetarkvarter i Oslo anses börja - det är ett över 100 år gammalt ölsjapp med härlig hemlagad mat - och beställde min sedvanliga stekta flundra med remouladsås talade den pigga servitrisen rikssvenska.

Vad är förklaringen till allt detta?
Jag tog nyligen saken på tal med min gamla kompis Hallgeir Westrum som är chefredaktör för Avisenes Nyhetsbyrå ANB som ger service åt 49 tidningar med en samlad upplaga på 460 000 över hela Norge. Han visste berätta att det under de senaste tio åren formligen strömmat in tusentals unga människor från Sverige som är mycket ivriga på att ta jobb speciellt inom hotell- och restaurangbranscherna. Särkilt markant är detta i Osloområdet och det norska Östlandet på gränsen mot Sverige. Också inom sjuk- och åldringsvården jobbar många med svenskt medborgarskap. Man hör idag i Oslo faktiskt mera svenska än vissa västnorska dialekter. "Svenskan är numera så vanlig att man inte mera ens tänker på hela saken", sade Westrum. Också på de norska radiokanalerna kan man höra journalister som talar svenska till lyssnarna. Ja,det finns till och med en meteorolog som läser väderleksprognoserna på svenska! Och då kan det vara skäl att minnas att norska skolelever inte ens läser svenska i skolan. Men ändå förstår alla norrmän svenska utan problem.

Den svenska inflyttningen till Norge har varit så kraftig att en organisation som verkar i Norge under namnet Svenska Föreningen aktivt hjälper svenska ungdomar både med bostad och jobb, skatter och bankärenden i deras nya hemland. Enligt föreningen är svenskarna eftertraktad personal eftersom de anses prestera "det lilla extra" jämte en positiv serviceinställning.

Faktum är att Norge språkligt är ett väldigt tolerant land. Dialekterna är många och dessutom hörs de alla i Oslo som är en typisk inflyttarstad. Därtill kommer uppdelningen i bokmål som är danskpåverkad norska, samt nynorska eller landsmål som är ett på basen av de lokala dialekterna i västra Norge konstruerat språk. Nynorskans far hette för övrigt Ivar Aasen som verkade på 1800-talet. Det finns dessutom riksmål som är den danskvänliga varianten av bokmål. Man räknar med att ungefär 20 procent av norrmännen talar nynorska som sitt modersmål. Intressant nog förs det också i Norge en debatt om nynorskans ställning. Unge Höyre som är broderorganisation till finska Samlingspartiets ungdomsförbund och Sannfinnarna norska motsvarighet Framstegspartiet samt de som bor i gränsområdena mot Sverige är kraftigt emot den obligatoriska skolundervisningen i nynorska och mot att ämnet är obligatoriskt i studentexamen. Argumenten är att man inte har någon nytta av nynorskan och att den är svår att lära sig.

Det finns faktiskt vissa kommuner där man skrivit regler som gjort det möjligt att undgå nynorskan i skolan. Hallgeir Westrum berättade att hans son avlagt gymnasieexamen, norskans examen artium, eller vad vi kallar studentexamen, utan obligatorisk nynorska. "När nynorskan inte var obligatorisk så blev också kunskaperna i nynorska de vad de blev", kunde han konstatera. Mot den bakgrunden och med tanke på hur många som har nynorska som modersmål är Westrum själv själv en bestämd anhängare av obligatorisk nynorska i skolan. Till saken hör också att det finns en regel om att 25 procent av det informationsmaterial som den norska staten producerar ska vara på nynorska. Och skriver en norsk medborgare ett brev på nynorska till myndigheterna har han eller hon också rätt att få svaret på nynorska.

En som stenhårt håller på obligatorisk svenska i de finska skolorna är Jan Förster som är direktör för Finsk-Norsk Kulturinstitutt. Han har själv finska som modersmål. Han tycker också att det är fel att ställa svenskundervisningen mot ryskan som man gör i sydöstra Finland. Det handlar enligt hans uppfattning inte om antingen eller utan både och. Ett bevarande av den såkallade tvångssvenskan i finska skolor innebar ju också att finlandssvenska skolelever fortsättningsvis måste läsa finska i de svenska skolorna i Finland. Också Förster har sett hur svenskan blir allt synligare speciellt i Osloområdet.

Men om det fenomenet är okänt i Finland, så är tyvärr också svenskans ställning som det andra officiella inhemska språket i Finland obekant i Norge. Min egen erfarenhet under många årtionden är att norrmännen i allmänhet inte ser skillnad mellan finsk och finlandssvensk litteratur. För dem är all litteratur från Finland rätt och slätt finsk. Jan Förster har ofta stött på samma okunskap. De flesta norrmän vet inte att man i Finland kan leva hela sitt liv enbart på svenska, att man kan gå från grundskolan upp till universitetsstadiet på svenska, att det finns många finlandsvenska tidningar, radioprogram, teatrar, organisationer mm. Ofta händer det att norrmän som kommer i kontakt med folk från Finland av ren hövlighet vill övergå till att tala engelska trots att man i svenskan har ett gemensamt språk.

Totalt torde antalet svenska medborgare som lever i Norge röra sig kring cirka 60 000. Därtill kommer i Norge bosatta finlandssvenskar. Mot den bakgrunden arrangerade Finsk-Norsk Kulturinstitutt hösten 2010 en finlandssvensk vecka i Norge. Där presenterades bland annat finlandsvensk litteratur, musik, bildkonst och teater. Initiativet var berömvärt eftersom det verkligen finns plats för mera information i bägge riktningarna. Många moderna finlandssvenska författare är välkända och omtyckta i Norge. Till dem hör bland annat Märta och Henrik Tikkanen, Bo Carpelan, Monika Fagerholm och Kjell Westö.

Få finländare vet att svenskan är gångbar överallt i Norge. Och det faktum att svenskan hela tiden blir allt synligare i Norge är en sak som borde intressera både finlandssvenska och framförallt finskspråkiga journalister. Svenskan som det gemensamma språket inte bara för Sverige och Finland utan också för Norge. Hoppas därför innerligt att någon redaktör till exempel vid Hufvudstadsbladet, Vasabladet eller vid Rundradion nappar på detta. Eller självaste Helsingin Sanomat med ett stort uppslag till exempel under rubriken "Ruotsin kieli käy kaikkialla Norjassa", med svenskan klarar man sig överallt i Norge.

Detta kunde kanske ge en ny dimension åt språkdebatten här hemma. Det paradoxala är nämligen att svenskan hela tiden blir starkare i Norge där den inte är ett officiellt språk, medan det finns oroväckande tendenser på att den försvagas i Finland där den har ställning av det andra inhemska språket

Häng inte upp dig på ordet metropol

Johanna Westman

Fredag, 8 April 2011 08:22

Nu är det val igen, för att travestera en känd julvisa. Och riksdagsvalet 2011 handlar bland annat om metropol- och annan kommunpolitik. Ett bevis för detta är att Samlingspartiet torpederade nomineringen av den parlamentariska kommitté som redan före valet skulle ha satt igång med en större revidering av kommunallagen. Förvaltnings- och kommunminister Tapani Tölli hade velat tillsätta kommittén i mars.

Var det därför Centern i riksdagen försökte torpedera den ändring av bygglagen som ska styra etableringen av stora detaljhandelskoncentrat? Regeringen var ju enig om bygglagen. Alla partier medger att Kommunallagen av 1995 behöver ses över. Frågan är "bara" hur, och hur mycket.

Läget kan tolkas som en motgång för Centern, som har mest att förlora på en större revidering. Det viskas om att Samlingspartiet vill placera dagens bostads- och metropolminister Jan Vapaavuori på kommunministerpallen i nästa regering. I så fall vill Vapaavuori - bygglageändringens främste vapendragare - naturligtvis helst formulera revideringsuppdraget själv. Det skulle nog Tölli också gärna ha gjort.

Vapaavuori är kandidat i Helsingfors valkrets; han menar att det är statens rätt och skyldighet att ingripa när huvudstadsregionens städer inte på egen hand klarar av att fixa till en administrativ struktur med tillräcklig beslutskraft. Argumenten handlar om ekonomi, miljö och kampen mot social polarisering.

Metropolen är opraktiskt nog delad mellan Helsingfors och Nylands valkretsar, men det är ändå fel säga att riksdagsvalet 2011 inte handlar om metropolpolitik. Liksom att påstå att metropolpolitik bara är idioti! Sannfinländarna är i stort sett det enda parti som inte skriver under uppfattningen om att Helsingforsregionen är viktigare för Finland än London för Storbritannien.

Vapaavuoris eget parti har inte velat - läs: kunnat - formulera något metropolpolitiskt program. Partiet står djupt splittrat inför den fusion som Helsingfors stads ledning driver på och Esbo stads ledning lika envetet motsätter sig.

Vapaavuori har visat förståelse för tvåstegsförvaltning med skatteutjämning i huvudstadsregionen. Det är ett avsteg från Samlingspartiets hävdvunna motstånd mot nya förvaltningsnivåer.
SDP vill överlag ha starka primärkommuner och för Helsingforsregionen därtill ett demokratiskt valt regionfullmäktige som beslutar om markanvändning på ett övergripande plan samt om boende och trafik.

Centern vill tvärtom se regionförvaltning i hela landet, i så fall också i Helsingforsregionen.

Svenska folkpartiet vill enligt sitt metropolprogram Den svenska metropolen - Finlands 15:e största stad att kommuner "får förbli självständiga om de så önskar". Det behövs ändå ett koordinationsorgan över kommungränserna - plus en skild svenskspråkig upphandlingsnämnd för koordinering av svenskspråkig service inom social- och hälsoområdet. Ja, och så behövs det regionförvaltning för trafikfrågor, miljöplanering, planläggning och gemensam näringspolitik. Kanske också för flyktingmottagning och integration, åtminstone för den på svenska.

Bland De gröna talar helsingforsare om fusion, andra om regionförvaltning. Men alla vill ha närdemokratiska stadsdelsfullmäktige.

Inga språkpolitiska verkningar, säger socialdemokraterna om den regionförvaltning de vill få till stånd, helst för 16 kommuner - det vill säga mer än den hävdvunna Helsingforsregionen. Men exakt vad avses med språkpolitiska konsekvenser?

SFP är av annan åsikt än SDP och vill, liksom Vapaavuori, begränsa regionförvaltningen till att omfatta bara de 4 städerna i metropolområdets kärna. Samtidigt har SFP förslag om hur man genom utvecklat samarbete över kommungränserna kunde trygga tillgången till svensk service. Hittills är det ändå oklart hur en svensk upphandlingsnämnd skulle se ut och fungera. SFP har bara sagt att den borde tillsättas "enligt folktingsmodell", det vill säga på basis av röstetalen för svensk- och tvåspråkiga kandidater - inte hela kommunalvalets resultat.

Också SFP är splittrat i metropolfrågan. Det visade höstens Hbl-debatt där statssekreterare Marcus Rantala gick i bräschen för en fusion - uttryckligen för att det då skulle vara lättare att organisera en fungerande svensk service.

Metropoldebatten behöver bli mer specifik i fråga om bland annat demokrati och beskattning. Vad avses med regionförvaltning, närmare bestämt? Hur utses metropolfullmäktige, varifrån kommer pengarna för verksamheten? Kan Esbo, Helsingfors och Vanda delas upp i mindre, "organiska" och närdemokratiska kommuner? Om det i stället blir fusion, en kommunsammanslagning - vem ska då besluta om närservicen? Folkvalda fullmäktige i stadsdelar med partiell självstyrelse?

Så har vi det där med svenskan. Avgående regering har lovat låta utreda "det administrativa beslutsfattandet för svenskspråkig service i Helsingforsregionen med beaktande av metropolområdets utspridda svenskspråkiga befolkning" (Statsrådets redogörelse för metropolpolitiken 2010). Lagom inför valet har folktinget, med Martti Ahtisaari, Pekka Haavisto och en lång rad andra koryféer, lanserat ett handlingsprogram för landets två nationalspråk. Där efterlyses bland annat "särskilda arrangemang för att garantera en likvärdig service för huvudstadsområdets 65.000 svenskar"

Ahtisaarigruppen vill ha utrett "hurudana förvaltningslösningar som bättre än de nuvarande kan säkerställa att service ges jämbördigt på båda nationalspråken". Konkreta modeller ingår, liksom en försiktig antydan om att Marcus Rantala trots allt är på rätt spår. Valet avgör i vilken grad handlingsprogrammet kan beaktas i nästa regerings program.

Minoritetens språkliga behov står dess värre inte i fokus när huvudstadsregionens ledande politiker i morgon försöker enas om vad det borde stå i den metropolpolitiska delen av regeringsprogrammet. Eftersom kommunalpolitikerna är överens om att man inte kan överlåta åt rikspolitikerna att avgöra den saken gör de sitt bästa för att nå en acceptabel kompromiss. Denna torde handla om ett folkvalt metropolfullmäktige enligt de riktlinjer som metropolutredaren framför andra Jussi-Pekka Alanen drar upp i ett rykande färskt verk (se nedan) om den kommunala demokratins kris. Inte verkställande, bara planerande, koordinerande och uppföljande.

När vi vet vilka metropolpolitiska linjer som verkligen dras upp i det nya regeringsprogrammet - och det blir först efter valet - behövs en fördjupad debatt om vilka svenska särlösningar som är önskvärda, och vilka som är möjliga. Den nya regeringen behöver all konstruktiv hjälp den kan få.

För övrigt ska ingen hänga upp sig på ordet "metropol". Allt handlar om att göra det bästa möjliga av Finlands enda något så när stora stadsregion. Det är inte uteslutet att metropolpolitik kan gagna också regionens svenskspråkiga invånare.

Arto Haveri, Jari Stenvall & Kaija Majoinen (red.)
(2011): Kunnallisen itsehallinnon peruskivet. [Den kommunala självstyrelsens grundpelare]. Acta nr 224. Finlands Kommunförbund och Föreningen för kommunalvetenskap Ry. Helsingfors.

Om poeter i Nirvana

Peter Lodenius

Tisdag, 5 April 2011 15:29

Häromveckan försökte vi, en grupp finlandssvenska journalister, hitta fram till Nirvana, men det tog sin lilla tid. Nirvana hade angetts som adressen för albanska PEN-klubben och vi visste vid vilken huvudgata det skulle ligga, men vi fick gå en stund fram och åter innan vi hittade den innergård där Nirvana finns. Det verkade vara ett högkvarter för olika konstnärsorganisationer, på väggarna hängde en mängd tavlor som var till salu för att bidra till katastrofhjälpen till Japan. Albanska konstnärer lever knappast i överflöd, men ofta är solidariteten störst bland dem som inte har det alltför väl ställt själva.

Kvällen var i alla fall värd trampandet på gatorna. PEN är ju författarnas förening för yttrandefrihet, och vi fick en inblick i de villkor som kan gälla under en totalitär regim. Visst talade vi också om dagens situation, som präglas av skarpa motsättningar mellan de båda huvudpartierna - missnöjet med dem verkar allmänt i Albanien.

Men det djupaste intrycket gjorde nog berättelsen om poeterna Vilson Blloshmi, och Genc Leka, som avrättades 1977, 29 och 36 år gamla, för att deras poesi misstänktes vara kritisk mot regimen. Det kan låta som en gammal historia, men är det inte. Det visas av att Vilsons bror och Genc' kusin Bedri Blloshmi, som stod åtalad i samma rättegång, förra året gav ut en bok med dokument kring processen som han hittat i arkiven. En del av dokumenten har översatts till engelska. Bedri var själv närvarande på PEN-klubben och berättade:

- Vår familj räknades höra till regimens fiender, familjemedlemmar hade varit aktiva på "fel sida" under andra världskriget och år 1944 arresterades vår farbror och dömdes till 20 år i fängelse. Också min far arresterades under den tiden. Jag själv arresterades 1976 och man försökte få mig att samarbeta med Sigurimi, säkerhetstjänsten.

- Min bror och kusin, som båda studerat vid lärarhögskolan i Elbasan, arresterades. Vilson kunde franska och hade översatt fransk poesi. Ingenting av dessa översättningar eller deras egna dikter hade dock publicerats. Men Sigurimi tog alla böcker och stämplade det de skrivit som dekadent, vittnesmål av litterära experter användes vid rättegången.

- Jag själv dömdes till 25 år fängelse, men min bror och min kusin arkebuserades.

Formellt dömdes de för sabotage och propaganda mot folkmakten, men det verkar i åtalsmaterialet inte finnas andra belägg för det än på sin höjd några privata samtal, inget konkret. Det avgörande verkar ha varit att deras familjer varit "kulaker" och kämpat på fel sida i kriget och att de själva skrev fel sorts poesi för bordslådan.
Essäisten och poeten Sadik Bejko, som hjälpte Bedri Blloshmi att i statsarkivet leta efter dokument kring processen och skrev en bok om den år 2006, var också närvarande på PEN-klubben och kommenterade:

- Vilson fyllde inte den socialistiska realismens krav och därför accepterades han inte. Han översatte lyrik av Rimbaud, Verlaine, Baudelaire och andra franska diktare, som ansågs som dekadenta. Men allt detta material fanns bara hemma hos honom, ingen kände till det. Det handlade i stället om att diktaturen sökte finna sätt att skrämma folk.

I ett litterärt expertutlåtande som ingår i handlingarna stämplas de franska diktare som översatts som dekadenta och pessimistiska. Utom dikter ingår i materialet också kortare citat från olika håll. Allt präglas enligt experten av nihilism och livströtthet. "Också då progressiva författare som Shakespeare, Hugo, Byron, Gorkij o.s.v. citeras är det deras mest negativa uttryck som citeras." I ett annat expertutlåtande behandlas Vilsons egen dikt "Sahara" och konstateras att det är "nonsens att skriva poesi om en plats som författaren inte känner".

I stället beskriver dikten ett sinnestillstånd där författaren känner sig övergiven, omgiven av ovänner. Han känner sig inte förbunden med folket. Också analysen av Genc Lekas dikter visar på en alltför pessimistisk, t.o.m. desperat livssyn.

Efter kommunismens fall frigavs Bedri Blloshmi och han började ta reda på vilka som var inblandade i det som skett.

- Det visade sig att de alla behandlats väl av politikerna. (Bejko preciserar: de blev parlamentariker, blev domare eller gick in i byggnadsbranschen.) De som förföljdes har däremot inte fått några nya ställningar. Samhället har delats i två klasser. Sedan jag publicerat min dokumentrapport har släktingar till mig förlorat sina jobb. Fast Albanien nu är ett fritt samhälle har gamla Sigurimi fortfarande inflytande och de accepterar inte att man gräver i det förflutna. Alla dessa mänskor som nu har positioner i regeringspartiet eller oppositionen eller i byggnadsbranschen tänker bara på hur de ska bli ännu rikare, inte på något annat. Man talar fortfarande om oss som "ex-fångar", men inte om dem som "ex-Sigurimi".

I diskussionen om statsarkivet skulle tillåtas att ge ut dokument av detta slag var det två författare och parlamentsledamöter som speciellt motsatte sig detta. Den ena representerar högern, som sitter i regeringen, den andra socialisterna, som är i opposition. Det visar hur den gamla regimen fortfarande har ett stort inflytande och verkar inom båda huvudpartierna.

I ett brev från Ismail Kadare, som avslutar boken, konstaterar den fortfarande aktiva författaren att de senaste årens diskussion om fallet är en skamlig episod. I offentligheten har det "skapats en mur av solidaritet kring mördarna mot deras offer, kring de skyldiga mot de oskyldiga". Historien har förfalskats för att få de skyldiga att framstå som hjältar och offren utsätts för psykologisk terror. Att visa vad som verkligen hänt är ingen lustfylld process, men den är nödvändig. Man måste få veta vad som hänt för att kunna gå vidare. Det är speciellt viktigt för den unga generationen.

När vi sedan gick ut i Tirananatten insåg vi att det fortfarande tar sin tid innan Albanien normaliseras, det yttre relativa välståndet till trots.

Tolerans för intolerans

Gästen

Torsdag, 31 Mars 2011 15:42

Vi har att göra med ett attitydhandikapp som en följd av generationer av nationalistisk historieförvanskning som ännu hänger kvar i skolböckerna, skriver gästkolumnisten Reinhold Enqvist:

"I en kolumn i Hufvudstadsbladet 9.3 tar Thomas Zilliacus upp en fråga som många europeiska ledare uppmärksammat som ett av Europas stora problem: tolerans för intolerans. Han tar upp trenden att avskaffa jultraditionerna i skolorna av "respekt" för andra, dvs. av respekt för andras intolerans. Det märkliga är att när vi reser till exempelvis muslimska länder följer vi deras "regler" till punkt och pricka, men kräver inte detsamma av dem här. Ännu värre är att vi rättar oss efter en mobb utanför vår ambassad i ett främmande land, och fördömer en formulering eller bild gjord här för vår egen publik och enligt våra normala regler.

Men vi har även blivit blinda för intoleransen i vårt eget land. I min bok Svenska språkets vandring i Finlands historia (2007) skrev jag med anledning av påhoppen på finlandssvenskar: "Svenskar och finlandssvenskar får sig allt emellanåt påskrivet orsaken till alla de olyckor och svårigheter som drabbat eller drabbar landet, - av en liten vilseledd minoritet. Uttalandena och skriverierna är ibland sådana, att om man byter ut orden svenskspråkig/finlandssvensk mot t.ex. neger eller zigenare, skulle det bli rättegång. Få folk i den civiliserade världen kan såsom det finska ösa sin vardagsrasism över sina interna grannar utan påföljder, - men det bjuder jag gärna på. En välfungerande säkerhetsventil i dessa fundamentalismens tidevarv. Men kanske vi inte är helt civiliserade, - ännu?"

Vid närmare eftertanke är kanske denna min vardagstolerans missriktad, eventuellt föder den bara mera intolerans? De flesta extrema folkrörelser har startat med en liten grupps agitation, som sedan av en eller annan orsak fått växa till en farlig kraft.

Hur långt ner på det sluttande planet vi i Finland har hamnat beskrev Dick Harrison i sin Magmakolumn Populistisk historieförfalskning den 24.1, där han jämförde dagens påhopp på det svenska med 1930-talets retorik mot judar. Han fick enligt min tolkning ett visst medhåll av Helsingin Sanomat 14.3 då Anna-Liina Kauhanen i en ledare rubricerad "Då en svensk försvarade svenskan" refererade Harrissons kolumn och den äktfinska reaktionen. Det är kuslig läsning.

Annat ljud i skällan blev det då Hans-Peter Paul i Hbl 14.9 under rubriken Är vi finlandssvenskar kriminella? gjorde samma jämförelse. Då kastade sig det finlandssvenska drevet över honom med påståendet att judar är vi inte; situationen i språkfrågan kan inte jämföras med förföljelserna i trettiotalets Nazityskland. Men man hade missförstått Pauls jämförelse; han betraktade inte oss som ett folk i förintelseläger, utan han jämförde dagsläget med den retorik som användes innan de systematiska judeförföljelserna kom igång. Den överdrivna motreaktionen blev veterligen oemotsagd; den kom ju från auktoriteter. Samma slags tongångar gentemot finlandssvenskarna förekom i Finland på 1930-talet efter det att Svenska folkpartiet inte längre behövdes för att få igenom lagarna som förbjöd kommunismen i landet. Detta förbud var Lapporörelsens stora triumf, som dock lyckligtvis kom av sig och räddade Finland från samma öde som många andra länder fick lida av: totalitära regimer.

Magmas färska utredning Varför irriterar finlandssvenskarna? gjord av Pasi Saukkonen har slagit fast att det är en mycket liten grupp som i medierna håller igång den svenskfientliga diskussionen. Det är säkert så, men den bristfälliga och felaktiga historieundervisningen om det svenska i landet, och den felaktiga uppfattningen om språkminoritetens vardag, är goda grogrunder för en oemotsagd populistisk propaganda. Tolerans för intolerans kan leda till ännu större intolerans. Att verksamheten är organiserad vittnar de svenskfientliga flygblad som delas ut åtminstone på järnvägsstationer i huvudstadsregionen.

Den långa historiska bakgrunden till den situation vi har idag har jag beskrivit i min nya bok Nationalism, intolerans, språkstrid - om konsten att läras avsky ett språk och dess bärare. Den bygger på ett flertal nya och gamla böcker och avhandlingar i ämnet. Redan underrubriken låter läsaren ana att jag ser det finska folket som ett offer för en nationalistisk hjärntvätt. På samma sätt ser många av oss de extrema religiösa rörelserna av idag som resultatet av några ledande fanatikers maktbegär och manipulation.

Få tog Hitler och hans lilla skara på allvar, och illa gick det. Men det var då det, sådant kan ju inte hända på 2000-talet. Och dessutom, bekvämast är det att fortsätta med tolerans för intolerans. Speciellt då domstolsväsendet tycks ha valt den linjen med friande domar för påhopp på finlandssvenskar.

PS. Harrisons uppföljande kolumn den 23 mars indikerar dock att problemet är mycket större och allvarligare än blott en liten grupp "skrikhalsar". Vi har att göra med ett attitydhandikapp som en följd av generationer av nationalistisk historieförvanskning som ännu hänger kvar i skolböckerna."

Två märkliga månader

Dick Harrison

Onsdag, 23 Mars 2011 17:30

För ungefär två månader sedan publicerades min senaste Magmakolumn, en betraktelse över de anti-svenskspråkliga stämningar som mötte mig under ett besök i Finland i januari. I mina ögon var kolumnen föga besynnerlig. Dess språkbruk, argumentation och analys avvek inte nämnvärt från vad jag brukar skriva i övrigt. Och jag har skrivit en hel del - ett trettiotal böcker, hundratals artiklar och recensioner, dagliga bloggar i en svensk dagstidning, med mera.

Låt mig även klargöra att jag inte är ovan vid att hamna i hetluften. Jag har ofta förekommit i offentliga debatter i Sverige och suttit i tv-soffor för att diskutera allt mellan himmel och jord:

projektanställningar på statliga arbetsplatser, skuldfrågan i den transatlantiska slavhandeln, monarkins ställning i ljuset av medialiseringen, valutaunionen EMU, humorns betydelse i den politiska kulturen, osv., osv. Ibland har detta resulterat i mindre önskvärda konsekvenser. För några år sedan såg jag mig tvungen att uppsöka de lokala polismyndigheterna tre gånger för att anmäla grova hot som skickades till mig av lika ilskna som illegala fildelare, anhängare av The Pirate Bay och det nystartade svenska Piratpartiet.

Med andra ord: jag är van, sannolikt mer van än de flesta, att bli utsatt för anklagelser och smutskastning. Men inget hade kunnat förbereda mig för de senaste två månadernas skärseld. Kolumnen i Magma resulterade i en frenetisk och vredgad mailstorm som fick fildelarnas verbala dolkstötar att framstå som milda västanfläktar.

Attackerna, skrivna på engelska, kom från olika håll. Här fanns såväl framträdande förespråkare för stora organisationer i Finland (ingen nämnd, ingen glömd) som enskilda privatpersoner och anonyma röster.

Sakinnehållet i breven, som var fulla av glödande utfall och grova personangrepp, kan sammanfattas som följer.

(1) Eftersom jag är svensk har jag ingen rättighet att lägga mig i en intern finsk angelägenhet, i synnerhet som svenskarna är ett kolonialt och aggressivt folk som sannolikt strävar efter att än en gång underkuva finnarna.

(2) Kirsi Virtanens liknande av finlandssvenskarna med "huggormar" (ett känt faktum som jag observerade i min kolumn) var helt i sin ordning, eftersom finlandssvenskarna de facto utgör en rest av det svenska huggormsfolket, som länge har sugit musten ur Suomi och förtryckt rikets äkta och sanna invånare. Det faktum att nazisterna använde samma eller liknande termer om judarna är beside the point. För övrigt frodas, noterade flera hatiska skribenter, dessa huggormstendenser i apartheid-riket Åland, där den finskspråkiga befolkningen diskrimineras å det grövsta.

(3) Svenska är ett litet och egentligen ganska värdelöst språk som man inte skall spilla tid på att lära sig i skolan. När jag försvarar det svenska språket bevisar jag bara min "colonialist attitude".

Till dessa tre huvudvinklingar kom diverse kuriösa sidospår. Det märkligaste var den skånska vinklingen. Du bor ju i Skåne, fick jag veta. Skåne är en erövrad provins som förtrycks av svenskarna sedan mer än 300 år. Alltså borde jag, i egenskap av förtryckt skåning (det vill säga förtryckt f.d. dansk), känna sympati för de redan befriade finnarna i den dessvärre avsomnade skånska frihetskampen mot det stockholmska tyranniet.
Men detta var bara början. Innan jag visste ordet av blev jag e-brevledes tipsad om att det stod mycket att läsa om mig på ett antal finska webbsidor. Jag klickade på länkarna och fann till min oerhörda förvåning sida och upp och sida ned med finska översättningar av gamla artiklar, brev (inklusive mina egna nyligen skrivna svar till en av de personer som sänt mig ilskna brev) och allehanda utlåtanden, allt annat än smickrande, om min person. Grundligheten var imponerande. Till och med ett hemma-hos-reportage från en skånsk lokaltidning om mig och min fru hade översatts till finska och lagts ut på nätet.

Först var jag enbart förundrad över den energi (och, antar jag, det övermått av fritid) som mina vedersakare var och är i besittning av. Sedan blev jag faktiskt lite smickrad. Enda skälet till denna kraftansträngning måste ju rimligen vara att vedersakarna betraktar mig som en farlig fiende som man måste lära sig allt om. Så farlig har jag aldrig framstått som i Sverige, inte ens i de illegala fildelarnas ögon. Med tanke på att jag inte är medlem av något politiskt parti, saknar politiskt ämbete och endast har skrivit en kolumn i Magma i frågan tedde sig vedersakarnas ansträngningar onekligen något komiska.
Debattvågorna hade lätt kunnat bli ännu högre om jag haft tid att tacka ja till de förfrågningar som nu anlände från Finland. YLE ville ha mig i ett tv-program för att debattera med Virtanen. Men jag tackade nej. En sedan länge inbokad och betald utlandsresa stod i vägen. Alltså kunde debatten tona ut. Trodde jag, vill säga. Men när hatbreven väl slutat anlända blev jag plötsligt uppringd av en korrespondent från Helsingin Sanomat. Hon undrade om hon fick ställa några frågor med anledning av de många skriverierna, och jag tackade självfallet ja. Jag upprepade, i kortfattade ordalag, vad jag redan skrivit i Magma. Och nu började rond 2.

Än en gång fick jag ta emot en svärm av ilskna brev. I sanningens namn skall det påpekas att jag också fick uppskattande brev från folk som påstod sig känna som jag men som inte vågade eller kunde säga det offentligt, men de negativa reaktionerna dominerade kraftigt. En finsk professor emeritus gick så långt att han skrev till rektorn för Lunds universitet, det vill säga min chef, och yrkade på att denne skulle ta mig i upptuktelse. I brevet refererade han till mig som "idiot professor". När jag mötte rektorn häromdagen kommenterade han brevet med den stilla humor det förtjänade.

Hur kommer det här att sluta? Uppenbarligen försöker man få mig att - i egenskap av svensk - inse att jag inte äger rätt att yttra mig i frågan. I så fall är vedersakarna dömda att misslyckas. Men hur kommer argumenten att utvecklas?

Det som gör mig mörkrädd är användningen av det förflutna, historiebruket, i de e-brev som landar i min mailbox. Vissa av de debattörer vars åsikter jag tagit del av gör gällande, på fullt allvar, att frihetskriget/inbördeskriget 1918 var ett finlandssvenskt utrotningskrig mot finsktalande. Många hävdar också, utan några som helst bevis, att svenska kungar fördrev eller dödade finnar för att göra plats för svenska kolonisatörer på 1100- och 1200-talen, det vill säga århundraden för vilka de skriftliga källorna för Finlands del är så fåtaliga och kortfattade att det är omöjligt att dra slutsatser av denna blodiga art. Kort sagt: historien, både den fjärran och den nära, förvrids och anpassas för att tjäna nutidens syfte. Sanningen och forskningen får stryka på foten för politiken. Genom att utmåla en minoritet som historiskt farlig legitimeras kampanjer mot minoriteten.

Detta har skett förr. Det är farligt. Och i det läget får en historiker absolut inte skrämmas till tystnad.

Kallios modell: Samarbete över språkgränsen

Gästen

Fredag, 18 Mars 2011 10:17

I gästkolumnen skriver filosofie doktorerna Kenneth Lönnqvist och Minna Lönnqvist om president Kyösti Kalliops betydelse för samförståndet i den unga republiken.

"President Kyösti Kallio verkade under en brytningstid i Finlands historia, men hans gestalt har förblivit oklar i skolans historieböcker. Kallio har inte vari föremål för en trendig forskning i politisk historia. Om man vill veta mera om honom blir man tvungen att riktigt gräva fram information, även om Kallio fortsättningsvis räknas till Finlands stora statsöverhuvud.

Det gladde oss en vacker vinterdag när vi passerade Kallios sittande presidentstaty utanför riksdagshuset och lade samtidigt märke till att den blivit bekransad. Ett hopp väcktes, att kanske någon, någonstans, ännu minns vilka värden president Kallio representerade. Frågan är om de värden som Kallio representerade har blivit bortglömda i det moderna Finland eller finns det fortsättningsvis anhängare av dem?

Kallio kom från en anspråkslös bakgrund; han var en bondepresident. Lex Kallio var en lag som förbättrade torparnas samt de fattigas ställning i Finland efter inbördeskriget. Man gav av det som man hade - sitt eget - en tanke som i dag i optionsmiljonärernas tidevarv är främmande. Kallio var personen bakom finländarnas orubbliga försvarsanda under vinterkriget 1939-40 som utkämpades mot Sovjetunionen, och på samma gång lyckades han hålla nazi-Tyskland på avstånd.Vinterkriget utkämpades, och segrades, i en anda av enhet. Efter fredsstilleståndet 1940 gav sig Kallio in på en aktiv kolonialiseringspolitik av karelarna.

Kyösti Kallios politik gick över språkgränserna. Hans samarbete och vänskap med Amos Andersson är för många ett okänt område. Det var just de svenskspråkiga valrösterna som förde Kallio till president. Kallio var en bekännande kristen och det gladde honom speciellt att Amos Andersson hade ett eget, privat kapell i övre våningen av Hufvudstadsbladets kontor. På den tiden förekom ingen diskriminering av bekännande kristna inom det finska arbetslivet - kristendomen var en naturlig del av vardagslivet.

Kallio var också den enda finska politikern som kom väl överens med marschalk C. G. Mannerheim. Det sägs att Mannerheim uppskattade Kallio och därför blev han t.o.m. inbjuden till Brunnsparken där Mannerheim bodde. Mannerheims hem var öppet bara för verkliga vänner vid sidan av släkten.

Kan en finländare i dag identifiera sig med Kallios värderingar? Vi tror det är möjligt. Viljan till det kommer genom att erbjuda människor nya och verkliga alternativ i politiken, vilka inte bara baserar sig på att människan omsätts till ett marknadsvärde eller beundrande av sosialdarwinistiska principer. Språkfrågan kan inte bli en begränsande faktor i strävan till ett rättvisare samhälle, utan den borde alltid vara en källa till mångfald. Samtidigt behövs det en språkstrategi. Männniskor med överenstämmande inställningar, attityder och värden kan hitta varandra över språkgränserna."