Kolumner

Om kulturellt likaberättigande och mångfald

Anna-Karin Friis

Onsdag, 16 Mars 2011 12:30

Jag förfasades häromdagen över en nyhetsrubrik jag såg i en finsk populistisk webbtidning om invandrarkvoter i skolorna. Det handlade om en liten opinionsundersökning som det finska lärarförbundet gjort bland sina medlemmar. Under rubriken "Det skulle räcka med en tredjedel" refererades resultaten in den finska lärartidningen. Ingressen utbasunerade att våldet ökar, spänningar mellan invandrare och den 'inhemska' befolkningen förvärras och lärare övergår till andra skolor då andelen invandrare stiger. Nästan hälften av lärarna vill begränsa andelen invandrare i skolorna till 20-30% medan en tredjedel inte vill ha någon kvotering.

Jag finner utgångsläget för undersökningen upprörande. Bara tanken på att dela in folk i dels oss och dels dom andra strider mot grundläggande principer om likaberättigande och en human människosyn där alla är lika värda, inte bara enligt graden av integration i den finländska mentaliteten. Och att redan i första meningen dra till med klichéer om ökat våld och tillspetsat hänvisa till en krissituation i skolorna och spänningar mellan etniska grupper, det är verkligen att ta i. Jag har svårt att föreställa mig att man någon annanstans i Västeuropa kunde kommentera temat i de här termerna och särskilt då i en facktidning för utbildade människor, humanister som undervisar andra.

Visst analyserar man ju problematiken i grunden och talar om sociala problem på andra håll också, men inte i samma snäva människoföraktande termer som här. För i andra länder är man väl medveten om att man ordnar skolor och undervisning enligt befolkningsunderlaget; man baserar nämligen inte sin analys på antagandet om att man kan laborera med huruvida olika grupper ska finnas till utan utgår helt från att de är där! Jag förnekar inte de sociala utmaningar som uppkommer med barn och unga från olika språkgrupper i samma klassrum och visst kanske man måste skilja på dem för att garantera att allihop får ut det mesta av undervisningen, men det är skolans och administrationens uppgift! Däremot kan man inte som lärare laborera med tanken på huruvida de här grupperna alls ska finnas för existensberättigandet ska inte ifrågasättas.

Artikeln utmärker sig vidare genom att konstatera att en del av de lärare som svarat på enkäten "misstänker att det i Finland likt i Sverige uppkommer invandrarghetton där våld och kriminalitet härskar". Det är så man baxnar. Vem etablerade kanske de första "invandrarghettona" i Sverige om inte finländarna, den till dags dato största invandrargruppen? Varför i herrans namn är en hög koncentration av invandrare på ett bostadsområde direkt synonymt med våld och brott? Goda vänner till mig bodde tidigare i Rinkeby i Stockholm och jag kan intyga att det egentligen var ganska trevligt där, förutom att de hus man ännu inte hunnit renovera var ganska nedgångna. Men hur våldsamma var inte vissa av de finländska förorter innan vi alls hade någon invandring att tala om? Det största sociala problemen uppkom ju egentligen i den interna flyttvågen till tätorterna inom Finland på 1960-talet. Nog är finländara både våldsamma och brottsliga på eget bevåg. Jag råkade precis tala med en lärare som undervisar i en byskola i Lappland och hon oroade sig för att en del av eleverna hotar bli tredje generationens arbetslösa; det finns familjer där ingen arbetar, vare sig föräldrar eller mor/farföräldrar och barnen lär sig ingen daglig rutin för att skaffa uppehälle annat än att gå till närmsta lucka. Och det är ett alldeles genuint finländskt fenomen.

En fjärdedel av lärarna uppger enligt undersökningen att det blir oroligare i klassrummet och våldsammare i skolan då andelen invandrare stiger. Utan att förringa lärarnas bekymmer över sociala problem, tycker jag man ska dra sig till minnes hur oroligt det de facto är i finländska skolor och då undrar jag i vilken grad elevernas etniska familjebakgrund spelar in. Är det inte bättre att isolera bakgrundsfaktorerna till orosmomenten snarare än att något missriktat vederlägga i en enkät att det nog är utbölingarna som är orsaken? Den finska lärartidningen talar genomgående om invandrare jämfört med den inhemska befolkningen (finskans 'kantaväestö'). Då jag letade efter en motsvarighet på rikssvenska nätsidor hittade jag termen 'den inhemska befolkningen' främst i texter som betecknas som politiskt inkorrekta på en sida under dito benämning. Det är synnerligen talande i sig.

Vidare enligt enkätresultaten anser en del av lärarna att eleverna med bara finländsk bakgrund inte har någon nytta av det i skolorna finns elever från invandrarfamiljer, medan en majoritet tycker att det är en rikedom och det lär eleverna tolerans och acceptans för olikheter och skingrar fördomar. Kulturell mångfald förknippar lärarna med det moderna samhället, där tolerans är en 'life skill'. Igen förundrar jag mig stort; tänk bara tillbaka på Finlands historia som en del av Sverige och sedan det ryska kejsardömet och den kulturella mångfald som det finländska Viborg, med tyskt, ryskt och judiskt inflytande byggde på! Och på karelarnas rika kultur och deras nära samröre med den ryska kultursfären ända till det försvårades politiskt från och med 1930-talet. Att beteckna kulturell mångfald som någonting nytt är så historielöst att det istället uttrycker lärarnas värderingar som förefaller ligger i samklang med devisen 'I Finland talar man finska'.

Nu representerade de flesta lärare som besvarade förbundets enkät skolor i södra och västra Finland så man kan anta att bedömningen kan vara annorlunda i andra delar av landet. Men gång på gång bara förvånar det mig hur snävt folk kan definiera sin identitet och hur trångsynt man är i sina antaganden om vad som ska betraktas som finländskt; som om inte den moderna finländska kulturen vore något av det mest reserverade och ogästvänliga kulturella system där kommunikationen bygger på att knipa käft och hålla sig på sin kant och vara reserverad och tro att alla gestaltar det hela på samma vis. Varför kan man inte helt enkelt se andra kulturer som en del likvärdig del av samhällsbygget?

Nu bävar jag för den dag då Sannfinländarna gör en brakseger i riksdagsvalet och utländsk media börjar intressera sig för vad som sker i Muminrepubliken. Jag råkade se partiordförande Soini den dag då han gjorde entré i sin grupp i Europaparlamentet där han sitter med bland andra italienska Lega Nord och det brittiska självständighetspartiet. Jag hickade onekligen till då gruppordföranden presenterade kollegan från 'the True Finns' (han måste läsa innantill en gång innan han fick det sagt och verkligen så är det ju motstridigt i sig med 'sanna' finländare). Då det i Sverige blev politisk kris och allmänt pinsamt med Sverigedemokraternas valseger, hur kommer vi att ta det i Finland? Kommer vi att lika kategoriskt kunna fastlägga vilka spelregler som ska gälla och vilka åsiktsyttringar som kan betraktas som politiskt rumsrena?

Familjeproblem

Peter Lodenius

Måndag, 14 Mars 2011 10:28

Under min tid som utrikesjournalist försökte jag länge undvika två regioner som jag tänkte var väl svåra att förstå: Kina med sin mycket långa historia och Främre orienten med sin omåttliga bitterhet. Efter flera årtionden tog jag mig an Kina, reste där, tyckte mig få ett grepp om landet och har nu i mina högar en färsk skrift jag tänkt läsa om hur man försöker skapa en symbios mellan konfucianism och kommunism.

Främre orienten symboliserades för mig länge av historien om skorpionen som ville komma över Litanifloden i sydligaste Libanon och bad en sköldpadda om skjuts. "Men om du sticker mig dör jag", invände sköldpaddan. "Inte är jag så dum att jag gör det, för då drunknar jag ju också", försäkrade skorpionen. Sköldpaddan övertygades och började simma över floden med skorpionen på ryggen, men innan de kommit fram stack skorpionen sköldpaddan, som hann fråga: "Varför gjorde du ändå det?". Skorpionen svarade: "För att detta är Främre orienten."

Nu har fått lov att sätta mig in i de israelisk-palestinska förhandlingarna och deras bakgrund. Av alla israeliska kommentarer jag de senaste veckorna läst om varför det inte händer något på förhandlingsfronten var det en som fick mig att studsa till. Klagomålen över premiärminister Benjamin Netanyahus passivitet har i Israels engelskspråkiga press varit många, man förstår inte varför han i denna kritiska situation bara verkar rulla tummarna.

En av dessa kolumnister berättade att en bekant hade förklarat detta med att Netanyahu har problem i familjen, men inte gått närmare in på saken. Den stackars kolumnisten var förvirrad, han hade inte hört om någon missämja mellan Netanyahu och hans hustru och undrade hur den i så fall skulle inverka på politiken. Jag läste flera gånger igenom de två-tre meningarna, men kom till att detta inte var något skämt, mannen visste verkligen inget om Netanyahus familjeproblem. En kvinna skulle nog inte ha varit så oinformerad.

T.o.m. jag var bättre informerad. Jag är inte särskilt svag för skvaller om våra politikers kvinnohistorier, fast det ibland kan vara underhållande och dessutom ger en viss uppfattning om deras omdömesförmåga, men förhållandet mellan Netanyahu och hans pappa har faktiskt världspolitisk relevans.

Det var i höstas som jag läste om Netanyahus faderskomplex i en omdiskuterad artikel av Jeffrey Goldberg i den amerikanska tidskriften The Atlantic om israeliska planer på ett angrepp mot Iran. Goldbergs slutsatser var tvivelaktiga, det förefaller som om han användes som ett redskap av israeliska hökar som ville få USA med på sina krigsplaner, men han hade gjort ett grundligt arbete och talat med ett stort antal ledande israeliska militärer och politiker. I det sammanhanget kom han också in på Benjamin Netanyahus förhållande till sin pappa Ben-Zion, som är 100 år gammal men vid god mental hälsa.

Ben-Zion (förnamnet betyder Sions son) är historiker och tillhör den yttersta högerkanten i Israel. Han var i tiden personlig sekreterare för Ze'ev Jabotinsky, som grundade den revisionistiska sionistiska rörelsen. Denna verkade för ett stort Israel på båda sidor om Jordanfloden. Därför motsatte sig Jabotinsky tanken på att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat.

Jabotinsky dog 1940 innan Israel grundades. Länge var det arbetarsionismen (med centraleuropeiska rötter) som dominerade den nya staten, men den revisionistiska sionismen (med östeuropeisk bakgrund) har levt vidare inom högern, i det nuvarande Likud, men också (och kanske speciellt) inom utrikesminister Avigdor Liebermans parti. Numera kan man säga att den - i lite urvattnad form - är den dominerande strömningen i Israel.

Ben-Zion fortsatte efter Jabotinskys död att leda den revisionistiska sionismen i USA, där han länge bodde och där också Benjamin och hans bröder växte upp. På 50-talet försökte han starta en politisk karriär i Israel, men betraktades som alltför extrem för att få stöd, så han ägnade sig åt vetenskapen, mest i USA, men också i Israel.
Familjen återvände 1976 till Israel och Benjamin gav sig så småningom in i politiken och är nu för andra gången premiärminister. Valet har fallit på honom kanske främst för att han kan tala med amerikaner på amerikaners vis.
Han har fortfarande sin far som sin stora förebild. I den praktiska politiken tvingas han göra eftergifter, men ofta är de bara skenbara. Sommaren 2009 förklarade fadern i en TV-intervju lugnande att hans son sagt honom att det anbud om en palestinsk stat han efter intensiva amerikanska påtryckningar kommit med var förknippat med så hårda villkor att araberna aldrig skulle acceptera ett enda av dem.

När sonen på 90-talet efter krav från USA drog tillbaka de israeliska styrkorna från en stor del av Hebron förklarade fadern offentligt att sonen var för svag för att vara premiärminister, på sin höjd kunde han vara utrikesminister. En allmän uppfattning är enligt Goldberg att sonen inte kan göra fler eftergifter så länge fadern lever.

Hans läge, mellan USA och sin far, är inte avundsvärt. Men hans familjeproblem, som - trots den nämnda kolumnistens (låtsade?) okunskap - måste vara allmänt kända i Israel, är av den arten att han inte borde ha blivit premiärminister. I sådana här fall måste man kunna diskutera också synbart privata angelägenheter offentligt.

PS. Någon kanske undrar varför jag skriver Främre orienten, fast man numera vanligen talar om Mellanöstern. Förr var Främre orienten en gångbar term på svenska och på finska talar man fortfarande om Lähi-itä, på tyska om Nahe Osten och på franska om Proche-oriente. Det är bara på svenska man hakat på den anglosaxiska trenden. När britter talar om Mellanöstern kan man föreställa sig att det för dem finns ett Nära östern som är Balkan, men för oss kunde kanske Afghanistan och Pakistan vara Mellanöstern.

Från mitt kafébord i Wien VII

Richard Swartz

Tisdag, 8 Mars 2011 13:25

"Ni förstår inte", säger Moammar Khaddafi när reportern från BBC försöker tala om för honom vad som händer i hans eget Libyen. "Ni förstår ingenting av vad som händer här".

Libyens diktator har både rätt och fel. Han har fel eftersom reportern ändå under några dagar befunnit sig i den libyska verkligheten och med egna ögon och öron sett och hört ett och annat. Det är alltid något. Däremot kan vi med säkerhet utgå ifrån att Khaddafi själv ingenting sett och uteslutande hört vad hans närmaste hejdukar sagt honom.

Vad som då meddelas är variationer på vad man sagt landets härskare i decennier: att Khaddafi är oumbärlig, älskad av sina undersåtar, att allt är som det ska, att de som nu stör ordningen är en handfull förrädare tillsammans med utländska terrorister, styrda av Al-Qaida, men som snart kommer att vara besegrade, arresterade och straffade.

I varje despoti eller diktatur av liknande slag fungerar information, rådgivning och maktutövning på detta sätt. Vi kan till och med utgå ifrån att Khaddafi är uppriktig när han offentligt upprepar att hans undersåtar älskar och är beredda att dö för honom. Det är vad han tror eftersom han vill tro det. Och sedan länge blir han av sina förtrogna inte informerad om vad som faktiskt händer; i stället säger de till honom vad han vill höra, rädda för att annars stötas ut ur den inre kretsen: eller för ett ännu värre öde.

Klokare despoter än Khaddafi höll sig förr i världen med en hovnarr (sannolikt av symboliska skäl ofta en dvärg) med uppgift att inte bara roa utan framför allt att till honom säga vad ingen annan vågade, kunde eller tilläts säga. En sådan hovnarr kunde framföra sanningar ingen annan skulle ha överlevt.

Eller despoten (åtminstone i mytens eller sagans värld) rörde sig förklädd ute bland invånarna i sitt rike, snappade med egna ögon och öron upp vad han utan förklädnad annars aldrig skulle ha fått veta eller se. Så visade han prov på ett aktningsvärt mått av självbevarelsedrift. Ty de som systematiskt desinformerar despoten brukar också vara precis samma personer som störtar eller mördar honom. Europas tidiga historia är full av bevis för detta.

Och ändå har Khaddafi inte helt fel när han beskyller den tillfällige besökaren från väst för att ingenting förstå eller veta om hans land. Västvärlden har länge nöjt sig med klischéföreställningar om denna arabvärld som ändå är vår närmaste granne i söder. Vi har grovt misstolkat eller förbisett vad som där händer, en ignorans som kanske har rasistiska inslag eftersom vi uppenbarligen föreställt oss att man där i längden skulle foga sig i levnadsvillkor som vi själva genast skulle uppresa oss emot.

När nu upproret är ett faktum fortsätter vi att visa prov på hur litet vi egentligen förstår av dessa arabiska samhällen genom att försöka analysera utvecklingen med hjälp av instrument som knappast kommer att visa sig vara relevanta. Vad betyder "folk" eller "nation" i detta sammanhang? När vad vi har att göra med är klan- eller stamsamhällen? Och vad innebär "demokrati"? Som om den vore något som föll från himlen och inte ett begrepp grundat i en historisk erfarenhet, präglad av fria individer?

Redan ett begrepp som frihet är i Libyen eller Jemen inte nödvändigtvis samma sak som i Europa. Den polske poeten Aleksander Wat (1900 - 1967) återger i sina memoarer ett samtal med en ung rysk soldat som i slutet av andra världskriget varit med Röda Armén i Bulgarien. För denne enkle soldat är Bulgarien paradiset: också i små landsortstäder finner han livsmedel, varor att köpa, betjäning samt en ordning och renlighet som inte existerar i Sovjetunionen. Men på Wats fråga om han skulle ha velat leva i Bulgarien får han bara förakt till svar: aldrig, där finns ju ingen frihet!

Detta svar kan förefalla förbryllande. Men inte för Aleksander Wat som kan Sovjetunionen utan och innan efter flera år av fängelse och förvisning i Stalins rike. Wat vet att denne ryss med "frihet" menar att kunna dricka sig dödfull på offentlig plats, trakassera gamla människor i spårvagnen, spotta på golvet eller "svära utan hämningar". För andra friheter har han ingen användning: dessutom skulle de avkräva honom ansvar för det egna livet, redan som föreställning en omöjlighet för den som är van att leva som del av massan med enbart Ödet för ögonen.

Wat, människovän och humanist, är alldeles för klok för att förebrå denne ryss för hans åsikters skull. Inte heller gör det faktum att Wat inte delar dem honom till en "bättre" människa. Men skillnaden finns där och låter sig inte utan vidare skaffas ur världen.

Den vrede som riktas mot despoterna i arabvärlden är både uppriktig och berättigad. Efter att folk nu rest sig kommer ingenting i framtiden heller att bli sig riktigt likt igen. Men det är långt ifrån samma sak som att dessa diktaturer imorgon kommer att vara ersatta av fungerande demokratier. Och mer än så: det är inte ens alldeles säkert att en sådan ordning är vad dessa människor eftersträvar.

Den sannfinska faran

Björn Månsson

Söndag, 6 Mars 2011 19:31

Det kan tydligen inte hjälpas, men sannfinländarna har lyckats stjäla showen inför riksdagsvalet. Det har delvis skett på objektiva grunder, genom de framgångar galluparna har uppmätt. Men till stor del har det varit frågan om en snöbollseffekt som medierna villigt har rullat fram. Snö har det ju funnits gott om denna vinter.

Då Hbl hittar på att intervjua Timo Soini också om metropolpolitiken undrar man nog hur jounalistlogiken fungerar. Jag borde väl veta, men var lika förvånad som säkert många andra läsare. Som om sannfinnarna skulle ha profilerat sig på det området, eller som om det skulle stå i fokus i årets valkampanj...

Ska sannfinnarna (jag föredrar att använda denna kortare, mer beskrivande form av partinamnet) då tas på allvar eller inte? Dessvärre måste man tydligen göra det, av flera olika skäl.

För det första är det alltid ett allvarligt samhällsfenomen då ett nytt (i det här fallet dock nygammalt) parti lyckas bryta de traditionella partistrukturerna. Det är ett symptom på att något har gått fel, endera i den förda politiken eller så åtminstone i hur den har förklarats - eller mer cyniskt sagt marknadsförts.

De andra partierna har nog anledning att se sig själva i spegeln, och fundera över vad som har gått fel. Själv tror jag visserligen att den största enskilda orsaken till Soinis opinionsframgång ligger utanför de finländska partiernas omedelbara inflytandesfär: den globala finanskrisen och Greklands, Irlands och några andra europeiska länders bankrutt, och de stödåtgärder de övriga euroländerna och EU har tvingats vidta.
Om en drastisk historisk parallell tillåts, var Vietnamkriget på motsvarande sätt en katalysator för yttervänsterns framgång i sextio- och sjuttiotalens Europa.

Men det finns också andra, mer inhemska orsaker. Samma globala finanskris har prövat också den finländska tryggheten, om också mer mentalt än konkret. Vi har ju lånat oss ur de värsta ekonomiska och sociala konsekvenserna, men visst har osäkerheten brett ut sig. Och i någon mån utslagningen och andra sociala problem.
Att den nuvarande regeringsbasen faktiskt har varit mer social än många tidigare regeringar tycks inte hjälpa, då det är så lätt att alltid peka på brister i välfärdsbygget.

Och så finns det helt självförvållade orsaker till den sannfinska anstormningen, såsom de uppenbara felstegen i parti- och valfinansieringen. Dem kan de övriga partierna inte skylla på internationella konjunkturer eller andra omständigheter.

För det andra måste varje parti som, låt vara än så länge bara i gallupar, på några år flerdubblar sin popularitet redan som sådant tas på allvar. Populismen har gått hem, men då rösterna räknas på valdagskvällen frågar ingen efter hur de erövrats.

Folkviljan måste respekteras, och om sannfinnarna blir ett av de större partierna måste det behandlas som ett sådant. Som sannolik valsegrare har de inte bara rätt utan också skyldighet ett delta i regeringsförhandlingar.
Att på förhand hota bojkotta sannfinnarna är ett förakt för demokratins spelregler.

En helt annan sak är att sannfinnarna genom sitt valprogram - om de håller fast vid det - sannolikt utesluter sig själva från en regeringsmedverkan. Ta bara de där 3 x 200 miljoner som de konkret vill skära bort.
De övriga partierna har förbundit sig till att höja biståndsanslagen till FN-rekommenderade 0,7 BNP-procent fram till slutet av nästa valperiod. Att tvärtom skära ned anslagen med 200 miljoner är förhoppningsvis och rimligen uteslutet.

Det kan bland företagsstöd finnas sådant som kan ses över, men att skära ned dem med 200 miljoner är otänkbart om vi inte vill ha konkurser och ökad arbetslöshet.

Och om både biståndet och företagsstöden ändå i princip är sådant som kan rubbas med inhemska beslut, vore en ensidig nedskärning av medlemsbidragen till EU med 200 miljoner även teoretiskt och internationellt-rättsligt utesluten. Jag undrar om inte Soini tog med den absurda punkten i valprogrammet just för att stänga den regeringsdörr han inte är beredd att gå in igenom.
Och det vore säkert lika så bra.

Sannfinnarnas valprogram är trots det en tredje orsak att ta sannfinnarna på allvar. I det finns nämligen element som är så skrämmande att de inte bara kan viftas bort. Låt mig ta bara ett illustrerande exempel, utöver de ovanstående.

Ju mer jag funderar på sannfinnarnas tes om stöd för den "nationella" kulturen och deras aversion mot "postmodern" konst, desto mer orolig blir jag.
Nej, inte förstår jag mig heller på all nutidskonst. Jag har satt min fot i Kiasma bara en enda gång, på en mottagning i samband med någon internationell konferens. Kiasmas sortiment är inte min grej, helt enkelt.
Visst har jag många gånger funderat på att det vid sidan av en del "tavlor", "skulpturer" och inte minst "installationer" borde finnas en skylt som upplyser om att detta är konst, inte daghemsklotter, kvarglömda tegelstenar eller skrot.

Men att jag raljerar så här betyder ju på inga villkor att jag skulle anse att samhället inte ska kunna uppmuntra även till konstskapande som just jag inte förstår mig på - för tillkortakommandet är mitt, inte nutidskonstens.

Inte utövar jag någon idrott heller, men anser ändå att samhället bör uppmuntra till idrottsutövning genom att stöda idrottsföreningar.

Men för att återgå till konsten. Jag råkar vara en stor beundrare av Vincent van Gogh, som på sin livstid i slutet av 1800-talet var lika omstridd som många av dagens postmoderna konstnärer är i dag. Han lyckades under sin livstid sälja en enda tavla, enligt en del källor två.

van Gogh hade nog blivit utan stipendier i sannfinnarnas värld. Inte för att van Gogh fick stipendier i 1880-talets Frankrike, men det fick ingen annan heller. Han fick stöd av sin bror, konsthandlaren Theo. Samhället har utvecklats sedan dess.
Det är en skrämmande tanke att politiker skulle börja diktera konstens innehåll.

"Das war ein Vorspiel nur, dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen." Så skrev den tyske författaren Heinrich Heine - på 1820-talet. Drygt 100 år senare blev han tyvärr sannspådd. Nazisterna brände redan tidigt förhatliga böcker på offentliga bokbål, och förstörde också en del lika förhatliga konstverk. Resten är historia.

Nu säger jag inte att Soini är nazist. Men det finns i hans program skrämmande element som gör att man osökt drar historiska paralleller. Spåren borde förskräcka.

Med gemensamma krafter

Henrik Helenius

Måndag, 21 Februari 2011 00:00

"Med gemensamma krafter ska vi ta oss upp ur finanskrisen. Det är det ingen skillnad mellan arbetstagare och arbetsgivare, eftersom vi alla är i samma båt."

Under mitt sista år, dvs. 2010, efter nästan exakt tre decennier som svenskspråkig redaktör vid Metallarbetarförbundets medlemstidning Ahjo var signalerna från de flesta av arbetsplatserna inom metallindustrin de samma. Svenskfinland var på den punkten inget undantag och det ovannämnda citatet härstamma från en metallverkstad i Jakobstad.

Läs mer: Med gemensamma krafter

Guardians of an empty land

Alexis Kouros

Torsdag, 17 Februari 2011 00:00

This January, a 25-year-old snow-dropper from Espoo decided to sell all of his belongings and move to Thailand. He put an advert on huuto.net (a Finnish version of the ebay), which caught the attention of a journalist. "Ville fulfils his dream of which many share but don't dare to carry out," wrote Helsingin Sanomat. The snow dropper soon became a celebrity and his story became the most read online article in the history of HS.fi. In hundreds of comments, readers expressed their encouragement and wished that they could do the same.

Läs mer: Guardians of an empty land

Det oetiska är politiskt olämpligt

Johanna Westman

Tisdag, 15 Februari 2011 11:41

Av förekommen anledning drar jag mig till minnes en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv. Den gången handlade det inte om att i skriftlig form publicera sig i en stor finlandssvensk dagstidning. Jag var i stället omåttligt stolt över att av justitiekansler Paavo Nikula ha blivit inbjuden att delta i ett seminarium om självstyrelse och etik.

Lika förvånad - och besviken - var jag efteråt över att evenemanget hade noll genomslagskraft i offentligheten. Sannolikt också i praktiken.

Läs mer: Det oetiska är politiskt olämpligt