Kolumner

Ledande frågor avslöjar frågeställaren

Gästen

Måndag, 7 Februari 2011 15:37

Gästkolumnen är skriven av Per-Åke Lindblom från Språkförsvaret i Sverige

"Enligt en notis i Hufvudstadsbladet den 25 januari har Finskhetsförbundet uppdragit åt Taloustutkimus att genomföra en enkät om Finlands officiella tvåspråkighet. Enligt enkätresultatet vill bara 41 procent av finländarna bevara den grundlagsstadgade tvåspråkigheten i Finland.

Frågan löd: "Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?"
Enligt enkäten vill också 69 procent av finländarna avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen i grundskolan, medan en knapp fjärdedel vill att undervisningen förblir obligatorisk. Flest anhängare av obligatorisk svenskundervisning finns bland universitetsutbildade.

När man läser den ovannämnda frågan, vet man inte om man ska skratta eller gråta. Om Finskhetsförbundet menar att det bara är Finland i östersjöområdet som har två jämställda nationalspråk, stämmer det. Men är för den skull övriga östersjöländer enspråkiga? Detta är naturligtvis nonsens.

Sverige har ett officiellt huvudspråk och fem officiella minoritetsspråk, d.v.s. finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Danmark har inget officiellt språk, men danska fungerar som huvudspråk de facto och som administrativt språk. Dessutom är tyska minoritetsspråk. Om Färöarna och Grönland inkluderas, tillkommer ytterligare två språk, som båda har officiell status inom respektive autonomt område. Tyskland har inget officiellt språk, men fungerar naturligtvis som det egentliga förvaltningsspråket; dessutom pågår det en debatt om tyska språket ska grundlagsfästas eller inte. Det finns flera minoritetsspråk i Tyskland, danska, lågtyska, sorbiska, romani och frisiska. I Polen är polska officiellt språk, men kasjubiska har nyligen erkänts som officiellt regionalt språk, det enda i Polen. I de baltiska republikerna är estniska, lettiska och litauiska officiella språk, men betydande minoriteter har ryska som modersmål, särskilt i Estland och Lettland. I Ryssland är ryska officiellt huvudspråk, men det finns ett stort antal regionala officiella språk.

Det enda som östersjöländerna förutom Finland har gemensamt är alltså att inget av dem har två jämställda nationalspråk. Men varför upphöja detta fenomen till norm, till något eftersträvansvärt, vilket är underförstått i frågan? Språksituationen i de olika östersjöländerna är resultat av specifika, historiska tillfälligheter. I två av länderna, Danmark och Tyskland, är respektive huvudspråk - lika lite som engelskan i Storbritannien - varken grundlagsfästa eller sanktionerade i särskilda språklagar. I de tre baltiska republikerna saknar ryska eller andra minoritetsspråk officiellt erkännande. Detta hänger naturligtvis ihop med att de baltiska republikerna införlivades i Sovjetunionen under andra världskriget och därefter utsattes för ett en russifieringsprocess fram till frigörelsen.

Om Finskhetsförbundet hade lyft blicken en aning, mot övriga Europa, skulle det ha noterat att Irland har två officiella språk, iriska och engelska. Detta beror på att det skedde ett språkbyte på Irland till engelska under 1800-talet och att den irländska staten sedan självständigheten försöker revitalisera iriskan. I Finland skedde ett språkbyte åt andra hållet, eftersom finskan ersatte svenskan som administrativt huvudspråk i början av 1900-talet. Belgien har tre officiella språk, nederländska, franska och tyska. Schweiz har fyra, nämligen tyska, franska, italienska och rätoromanska. I Spanien är spanska officiellt språk, men det finns fyra officiella regionala språk, baskiska, galiciska, katalanska och valencianska, vilka också kan användas i den spanska senaten. Aranesiska är dessutom minoritetsspråk i Katalonien. Cirka 11 procent av Spaniens befolkning har något av dessa språk som modersmål enligt en undersökning från 2005. Katalanskan är det starkaste regionala språket, i praktiken starkare än svenskan i Finland, eftersom språket befinner sig på frammarsch.

Om Finskhetsförbundet hade rest på sig och skådat ut över världen, skulle det ha funnit att Indien har 23 officiella språk, varvid hindi och engelska intar en särställning på federal nivå. Sydafrika har 11 officiella språk, medan förmodligen Bolivia slår alla genom att ha 37 officiella språk, spanska och 36 indianspråk.

Det enda syfte som Finskhetsförbundet har med sin undersökning är att till varje pris samla ammunition mot svenskans ställning i Finland med målsättningen att göra Finland enspråkigt finskt. Denna systematiska hets mot det ena nationalspråket, i praktiken ett minoritetsspråk i Finland, är tämligen unik för Europa, eftersom tendensen annars är att de regionala språken och minoritetsspråken stärker sin rättsliga ställning. Finskhetsförbundet, Sannfinländarna och de vacklande krafterna i Samlingspartiet och Centerpartiet kan bara hitta likasinnade i vissa centraleuropeiska länder som Slovakien och Ungern."

Sista striden för svenskan i Finland

Gästen

Torsdag, 3 Februari 2011 09:50

I tidningen Expressen har Karin Sörbring uppmärksammat språkdebtten i Finland (2.2.)

"En språkstrid rasari Finland.

Finskhetsförbundet kräver stopp för "tvångssvenskan"- och radiojournalisten Kirsi Virtanen liknar den finlandssvenska befolkningen vid en huggorm som de "äkta" finnarna närt vid sin barm.

Ungdomar törs på vissa håll inte längre prata svenska på gatorna.

När författaren Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, förra veckan besökte ett seminarium i Vasa konstaterade han att han tidigare måste ha levt i en skyddad verkstad. Vid alla tåg- och båtresor, tv-jobb och konferenser han bevistat i Finland förr har folk pratat svenska, eller åtminstone ansträngt sig för att göra det. Nu vägrade kyparna och expediterna att svara på svenska. Men framför allt noterade Dick Harrison att alla diskuterade Kirsi Virtanens radiokolumner.

I sitt kontroversiella program på Yle Radio 1 har Kirsi Virtanen, som är uppvuxen i Sverige och vars barn går på svenskspråkig förskola, sagt att finlandssvenskar borde skämmas för att de struntar i allt finskt och förklarat att hon får "kräkreflexer av talet om nyttosvenska". I en radiokolumn refererade Kirsi Virtanen till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm" som de äkta finnarna närt vid sin barm. För dessa uttalanden blev hon anmäld till Opinionsnämnden för massmedier och polisanmäld för hets mot folkgrupp. Det blev också stora protester när det häromveckan tillkännagavs att Kirsi Virtanen i vår får en egen talkshow i public service-kanalen FST.

"Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga någotliknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begåttmedialt självmord", förklarar DickHarrison i en krönika på den finländska tankesmedjan Magmas sajt.

Men Kirsi Virtanen, som friadesi Opinionsnämnden, är långt ifrånensam om sina åsikter. Finskhetsförbundets ordförande Sampo Terho kämpar för att den obligatoriska svenskundervisningen, som i finskspråkiga skolor oftast börjar i årskurs sju, ska tas bort.

- Tvångssvenskan har överlevt sig själv. Det är inte så att svenskan har förlorat sin betydelse i Finland, men andra språk har blivit viktigare. Jag har svårt att motivera att 19 finsktalande ska behöva byta språk för att det finns en svensktalande i gruppen, säger Sampo Terho på engelska.

- Jag tror att svenskans image skulle höjas om det blev frivilligt att läsa ämnet i skolan.

Marika Tandefelt, professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, är trött på argumenten att det skulle vara dyrt att erbjuda samhällsservice och undervisning på både svenska och finska. Ingen talar om hur mycket Finland vinner på tvåspråkigheten och det extra kulturella kapital som det ger, menar hon.

- Jag har inte varit med om ett sådåligt språkklimat sedan jag var tolv år. Tidigt på 1960-talet hände det att jag fick glåpord kastade efter mig när jag pratade svenska. Som finlandssvenska misstänks jag alltid för att heja påSverige i ishockeyfinaler och jag får höra att jag ska flytta tillbaka dit jag hör hemma. Det är kränkande, säger professorn i svenska.

Marika Tandefelt berättar om ungdomar som låter bli att prata svenska i taxikön på fredagskvällarna och svenskspråkiga vuxna som tystnar när de går förbi ett finskspråkigt ungdomsgäng.

- Svenskan behövs inte främst för att nu levande finlandssvenskar ska komma till sin rätt i Finland för de flesta av oss talar utmärkt finska och har inget emot att göra det, utan för att vi ska förstå vår historia och kunna läsa historiska och litterära dokument som oftast är skrivna på svenska, säger Marika Tandefelt.

Hon vänder sig emot att historieundervisningen i finskspråkiga grundskolor kan börja vid 1809, det år dåFinland förlorades från Sverige till Ryssland.
Finskhetsförbundets Sampo Terho, som själv har en magisterexamen i historia, håller med om att det är viktigt att förankra bakåt.

- Men det ska vi göra på historielektionerna. Vi kan inte ha tvångsundervisning i svenska av historiska skäl, säger Sampo Terho.
2007 var svenska modersmål för 265 000 invånare i fasta Finland och 25 000 ålänningar.

Totalt sett är det cirka sex procent av befolkningen.
- Men man kan bara registrera ett modersmål. Det är betydligt fler än så som växer upp i tvåspråkiga familjer och behärskar bägge språken på hög nivå, påpekar doktorn i tvåspråkighet, Barbro Allardt Ljunggren.

Vid mitten av 1100-talettalade de flesta i Finland finska.Katolska kyrkan och senare den svenska kronan uppmuntrade svenskarna att flytta från det överbefolkade Mälardalen till Finland. Nybyggarna slog sig ner på Åland och utmed Finska vikens och Bottniska vikens kuster som var obebodda. Den tunga lerjorden krävde vändplogar, en nymodighet som svenskarna hade med sig.

Finland varunder 650 år- ända fram till 1809 - en del av det svenska riket och man utkämpade tillsammans flera krig mot Ryssland.

Svenskan dominerade fram till i början av 1900-talet inom kultur, företagsamhet och förvaltning, även om prästerna sedan reformationen predikat på finska.

I slutet av 1800-talet vaknade finskhetsrörelsen, inspirerad av nationalismen som bredde ut sig i Europa. Publicisten och filosofen Johan Vilhelm Snellman myntade begreppet "Ett sinne - ett språk". Unga akademiker och svenskspråkiga familjer ur de övre stånden som kallade sig fennomaner började tala finska med sina barn och satte dem i finskspråkiga skolor. Många förfinskade också sina namn.

Som en reaktion bildades svenskhetsrörelsen, svekomanin, som ville bevara svenskan och framhöll de historiska kopplingarna till Norden.

Efter självständigheten från Ryssland 1917 ordnades det namninsamlingar och studentdemonstrationer mot att universitetet skulle vara tvåspråkigt, tvåspråkiga skyltar saboterades och skolpojkar med olika modersmål slogs.
Men enligt 1922 års språklag skulle finska medborgare ha rätt att använda bägge nationalspråken finska och svenska inför domstolar och andra myndigheter.

Samförstånd uppstod efter Andra världskriget där svensktalande och finsktalande stred sida vid sida och på 1970-talet infördes nioårig grundskola med obligatorisk undervisning i det andra nationalspråket.

2004 skippades dock obligatoriet att skriva svenskprovet i studentexamen och närmare 30 procent väljer nu bort svenskan.
- Det här får på sikt konsekvenser för finlandssvenskarnas möjlighet att få sjukvård och kunna göra sig förstådda i domstolar, säger tvåspråkighetsforskaren Barbro Allardt Ljunggren.

Hon förklarar att finlandssvenskar också känt sig förfördelade i den senaste tidens kommunsammanslagningar. Kommuner i Finland kan vara antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. För att en kommun ska betraktas som tvåspråkig måste minst åtta procent av befolkningen eller 3 000 personer tala det mindre språket.

Tidigare statsministern Paavo Lipponen (Socialdemokraterna) gick i taket när nuvarande statsministern och centerpartisten Mari Kiviniemi under ett besök i Ryssland strax före jul sa att hon förstår önskemålen från östra Finland att läsa ryska i stället för svenska i grundskolan. Lipponen beskyllde Kiviniemi för att söka ryskt stöd för inrikespolitik och betecknade detta som nyfinlandisering.

Insändare om att finlandssvenskarna är en självisk överklass syns allt oftare i tidningarna.

Historieprofessor Dick Harrison är oroad.
- Debatten påminner om något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Historieförfalskningen och rasismen liknar den retorik som Sverigedemokraterna använder i sig av i Sverige, säger Harrison.

I april är det riksdagsvali Finland. Än så länge är det bara högerpartiet Sannfinländarna som vill ta bort den obligatoriska svenskan, men allt färre ledande politiker försvarar svenskans ställning.

- Jag tror att vi på sikt går mot ett enspråkigt Finland, säger Finskhetsförbundets Sampo Terho."

http://www.expressen.se/nyheter/1.2315401/sista-striden-for-svenskan-i-finland

Populistisk historieförfalskning

Dick Harrison

Måndag, 24 Januari 2011 10:20

Det är den 23 januari 2011. Jag sitter på ett flygplan över Östersjön och har svårt att koordinera intrycken efter de senaste dagarnas seminarium i Vasa.

Tillställningen, betitlad Mediaspråk, frekventerades framför allt av finlandssvenska journalister. Förvisso kände jag till de grundläggande språkliga förutsättningarna; om inte annat har jag lärt mig åtskilligt under tiden som kolumnist i Magma. Men det är skillnad på teori och praktik. Som professor i Skåne har man sällan orsak att konfrontera tvåspråkighetsdilemmat i Finland öga mot öga. Man har läsintryck och hörintryck, och man har förutfattade meningar.

Vid mina tidigare besök i Finland har jag uppenbarligen rört mig i en skyddad verkstad. Konferenser i Åbo, tv-jobb och turism i Helsingfors, oproblematiska tåg- och båtresor - och överallt har folk pratat svenska. Eller åtminstone ansträngt sig för att göra det, om inte annat så i hövlighetens namn. De nutidshistoriska berättelser och den språkpolitiska anda som mötte mig på det (för övrigt mycket trevliga och lärorika) tvådagarsseminariet i Vasa visade upp en helt annan verklighet.

Det enskilda samtalsämne som seminariedeltagarna oftast återkom till vid lunch- och middagsborden var Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon bland annat refererat till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm", som de äkta finnarna har närt vid sin barm. Virtanen deltog för övrigt själv i seminariet, där hon dessutom gjorde gällande att det ämne undertecknad representerar, historia, inte ens är att betrakta som en vetenskap, ett uttalande som jag självfallet gjorde mitt bästa för att bekämpa från scenen på Academill.

Men först trodde jag att man drev med mig. "Huggorm"... Hade hon verkligen sagt det? På allvar? I mina naiva öron lät det som något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Men visst hade yttrandet fällts, och opinionsnämnden för massmedier hade inte ens ansett att hon bröt mot god journalistisk sed. Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga något liknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begått medialt självmord.

Men det var bara toppen på isberget. Mina bordskamrater berättade också att det finns en politisk rörelse som på fullt allvar vill "utplåna" (sic!) den svenskspråkiga minoriteten i Finland, möjligen med undantag för "förrädarna" (sic!) på Åland, en landsända som man lika gärna kunde lämna tillbaka till Sverige. Vadan denna vrede? Jo, fick jag veta, det berodde just på språket, på det faktum att finska staten gullade med svenskarna och lät deras lilla minoritetstungomål vara officiellt språk. Sanna finländare skall bara tala finska.

Detta är alltså pudelns kärna. Men varför? Ju mer jag grubblar över det i och för sig välkända problemet, som blev så mycket mer konkret för mig under dagarna i Vasa, desto mindre förstår jag. Vad är så förfärligt med tvåspråkighet?

En kontrafaktisk utflykt kan vara på sin plats. Såsom framgår av arkeologisk och historisk forskning har både finsk- och svenskspråkiga en lång historia i Finland. Båda grupperna kan beläggas i landet sedan äldre medeltid. Dessförinnan är det, på grund av det bristande källäget, omöjligt att veta något med säkerhet. De finskspråkiga var, sett till hela landmassan, i demografisk majoritet, men särskilt på 1700-talet ökade de svenskspråkigas andel av befolkningen markant. Aldrig någonsin har så många i Finland haft svenska som förstaspråk som i början av 1800-talet, precis innan riket sprängdes.

Lek med tanken att den svenska riksledningen hade varit aningen mer realpolitiskt medveten efter freden i Tilsit. Anta att man hörsammat orderna från Bonaparte och gjort fransmän och ryssar till viljes. Det finns i så fall mängder av trovärdiga kontrafaktiska scenarier som låter Finland förbli svenskt 1809. I så fall är det - om vi utgår från den faktiska historiska utvecklingen i andra europeiska länder - sannolikt att finska hade utvecklats till ett minoritetsspråk, det vill säga fått en ställning som påminner om bretonskan, gaeliskan och sorbiskan eller i bästa fall baskiskan eller katalanskan. Den svenska "huggormen" hade varit statsbärande.

Men även ett annat scenario förtjänar att framhävas. Anta att bolsjevikerna i Ryssland varit mindre tillmötesgående 1918, att Röda armén prioriterat kampen för att behålla det gamla storfurstendömet inom Sovjetunionens gränser, det vill säga gjort mot Finland vad man gjorde mot exempelvis länderna vid Kaukasus. I så fall är det inte osannolikt att Finland idag hade haft en ryskspråkig minoritet bestående av miljoner människor. En jämförelse med stater som Lettland, Ukraina och Moldavien räcker för att visa på det sannolika i ett sådant scenario.

Dessa två exempel visar på hur oförutsägbar historien är. Den kontrafaktiska tankeleken borde stämma till ödmjukhet. Språkkartan är beroende av politiska maktstrukturer. Dagens språkkarta fanns inte för 200 år sedan, och de alternativa utvecklingslinjerna - även idag - är många. För 1809 års män och kvinnor var framtiden ett oskrivet blad. De fick den språkliga struktur som maktens män bestämde. Åtskilliga av nutidens populistiska rörelser (och hit räknar jag även de Sverigedemokrater som gör gällande att Sverige alltid har bebotts av svenskar och aldrig haft någon större invandring) vill emellertid ta fasta endast på nutidens scenario och skriva tillbaka detta i historien. Man förfalskar det förflutna och väljer ut de specifika aspekter av det förgångna som kan brukas mest effektivt för dagspolitiska syften. När historiker kommer med påpekanden om det betänkliga i dylikt agerande kan man alltid häva ur sig att historia inte är en vetenskap...

Åter till frågan: vad är det som är så skrämmande med att vara tvåspråkig? Vad är det som gör att man inte bejakar den gåva som historien har gett Finland, det vill säga att varje skolbarn får möjlighet till dubbel lingvistisk kompetens? Jag erkänner gärna att jag känner en viss avundsjuka över att vi inte har samma utgångsläge i Sverige. Det hade gjort oss kunnigare, rikare. Att journalister och politiker trots detta talar om "huggormar" och yrkar på att man bara skall ha ett språk istället för två är obegripligt.

Nåväl, tänkte jag, när jag lämnade seminariet, jag kanske överreagerar. Det är nog inte så farligt, inte när det kommer till kritan. Jag har ju alltid kunnat ta mig fram på svenska i Finland. Varpå min fru och jag sätter oss på en restaurang på flygplatsen i Helsingfors och beställer var sin rätt (på svenska). Kyparen talar engelska till mig. Även menyn är på engelska (och finska). När vi därefter handlar i en av flygplatsens affärer är expediten lika oförmögen att tala svenska. Det vill säga: hon förstår bevisligen vad jag säger, och hon har säkert läst svenska i skolan, men hon väljer ändå att anlägga en engelskspråkig fasad.

Varför? För att låta svensken veta sin plats? För att "huggormar" bör "utplånas"? För att hon har svalt den historiska lögnen att svenskarna i Finland blott utgör den sista resten av en orättmätig medeltida erövring?
För några veckor sedan hade jag inte kommit på tanken att ställa dessa frågor. Men det borde jag kanske göra. 1900-talets historia uppvisar, dessvärre, mängder av exempel på vilka förfärande resultat som kan följa av populistisk historieförfalskning.

Några reflexioner om språkundervisningen

Gästen

Fredag, 21 Januari 2011 10:55

Pensionerade skolrådet Bengt Broo, som följt skoldebatten sedan 1960-talet och som varit involverad i grundskolreformen anlägger några reflektioner om språkundervisningen i skolan:

"Varför har man så starkt framhävt elevernas förmenta bristande förmåga att lära sig språk?

Jag menar att det finns flera adekvata svar:

• Folkskolan, från år 1866 till den nya folkskollagen av år 1957/58, hade ingen som helst språkundervisning. Läroverket/mellanskolan, som fram till l950-talets slut besöktes av en rätt ringa del av befolkningen hade däremot språkundervisning med det andra inhemska språket (svenska respektive finska) och ett främmande språk, som fram till 1950-talets början nästan uteslutande var tyska.

• En ny situation uppkom med den nya folkskollagen som förlängde folkskolgången med 2 år, från 6 klasser till 8, varvid man bildade en ny skoltyp av 7-8 klasserna, medborgarskolan. Denna skulle framförallt vara yrkesförberedande och sålunda främst ha praktiska ämnen, men kunde också i någon mån ha andra. Sålunda kom språkundervisning in i bilden. Till en början var det finska resp. svenska (dvs andra inhemska) , men snart började engelska rycka in. Eftersom direktionerna själva då kunde besluta om läroplanerna. visserligen med folkskolinspektörens fastställelse, så fanns det inget rikspåbjudet program.

• En Folkskolans läroplanskommitté (A8/11.6.1964), med Pehr Back som svensk medlem, dryftade frågan och fann den självklar för de svenska skolorna: finska, men mer komplicerad för de finska skolorna, med övervikt för engelska. , Man underströk vikten av att man skulle läsa bara ett språk och lära det ordenligt, inte ytligt läsa två språk.

• Man visste ju att eleverna i läroverken hade haft svårigheter trots att det var ett urvalt elevmaterial, åtminstone fram till 1960-talet. 1968 var nog läroverksövergången de facto uppe i 50 % i medeltal, högre i städer och mindre på landsbygden.

• Man trodde på tesen om att det egentligen finns endast två typer av begåvning, praktisk och teoretisk.

Mellanskolan skulle blott 33 procent av årsklassen klara och studentexamen ännu färre, omkring 12-14procent. Med detta som utgångsläge eftersträvade man en skola för alla, dvs. sammansmältningen av mellanskola och medborgarskola.

• Ivrarna för enhetsskolan ville inte utsätta den för misslyckande, vilket var risken om tvingade kreti och pleti tvingades läsa två språk. Därför stadgade man också om möjlighet till befrielse från språkundervisning.

• Man kunde inte tänka sig att det vore något fel på dåtida språkundervisningsmetoder (grammatik + felsökning i övermått), vilket ju bland andra riksdagsmännen Krisitian Gestrin och Georg Backlund hade framhållit.
Varför kunde man inte inleda undervisningen i landets båda språk redan i lågstadiet? Varför inte redan i årskurs 1.

• Redan i lagen från den 13 juli 1964 om folkskolans språkundervisning gick man in för att den kunde påbörjas tidigast i klass III (åk 3) och bara ett språk på lågstadiet. För det talade, utom uppfattningen om inlärningssvårigheter, framför allt frågan om lärartillgång, då man i så fall till de spridda skolorna ute i byarna hade behövt två språklärare, både engelska och svenska.

• Vad som sades om folkskolan kom sen att gälla grundskolan.

• Tanken på en språkundervisning enligt "naturmetoden" var då för ny. I dag vet vi att barnens receptionsförmåga /språkinlärningsförmåga är som störst i åldern 9-11 år. Men så kunde man inte tänka 1968. Och hade man kunnat, så hade förslaget ändå strandat på bristen ett tillräckligt antal kunniga lärare.

• I nu gällande lag -Lagen om grundläggande utbildning (628/21.8.1998)- stadgas fortsättningsvis om det andra inhemska språket och ett främmande språk (§ 11), men paragrafens andra moment öppnar nu fritt för andra ämnen, delvis eller helt frivilliga eller valfria (=valbara).

• Sålunda gäller inte längre tesen om begränsning till endast ett språk i de finska skolorna.Erfarenheten har minsann visat att de väl kan lära sig.Det som väl närmast behövs är reformerade, medryckande undervisningsmetoder. Här torde våra folkhögskolor kunna ge exempel från sin undervisning av invandrare ."

Undvik sårande argument

Sirpa Kähkönen

Måndag, 17 Januari 2011 15:23

Jag har en ung bror, 23 år gammal nu. Hans vitsord i engelska var alltid 9 eller 10. I svenska hade han - knappt 5.

Jag vet att en del svenskspråkiga tycker att svenska språket är en väg till främmande språk för oss finnar vars egna språk hör till en esoterisk språkgrupp. Och att vi lär oss uttala främmande språk genom att lära oss svenska. Men det är inte så!

Om ni reser till inre Finland, säg till exempel till Kuopio, märker ni att ungdomen där talar utmärkt engelska. De kan faktiskt uttala både b och d, för att inte nämna f och g.

Jag försökte övertala min bror flera gånger. "Kan du engelska, så måste du kunna svenska också. Det kan ju inte vara så svårt." Jo, det var det nog. Problemet låg kanske lite i undervisningen också, men först och främst i hans attityd som jag inte alls kunde förstå för tio år sedan. Och nu inser jag att han inte var ensam i sin protest.

Möjligen har detta någonting med Pisa-undersökningens resultat att göra. Med det att vår skolungdom inte trivs i skolan. Unga människor vill välja själv men vi tycker att de inte kan, inte i skolan. Och ändå ger vi dem enorma friheter hemma och på fritiden. Det är möjligt att vi lever i brytningstider. Vår ungdom vill inte studera det som auktoriteterna tycker är bra för dem. Jag levde i ett helt annat samhälle, och studerade i ett mycket auktoritär skolsystem.

Jag studerade engelska, svenska, latin och tyska i skolan. Några föräldrar kritiserade sina barn när de valde latin: det var ju ett dött språk. Man kunde inte tala det på utlandsresor! Men så tyckte inte mina föräldrar. Jag kom från en fattig släkt vars medlemmar alltid hade tyckt att den enda vägen ut till vidare världen gick genom skolan. Man betonade alltid: läs du som är skarp, läs allting du kan, ta emot allt det som bjuds. Fyll huvudet ditt med alla sorters kunskap. Om du tycker om latin, läs! Om dina lärare tycker att svenska är bra för dig, så måste du lyda, för de vet nog bättre. Läs, så öppnas det en lysande karriär för dig.

Detta var arbetarklassens inställning. Nu finns det ingen arbetarklass längre. Nu finns det inte heller några säkra yrkeskarriärer för någon.

Att läsa språk var lätt för mig. Men jag talade dem blygt, och samma blyghet har följt mig ända till dessa dagar. I min ungdom hade jag inte många chanser att resa, och ingen talade främmande språk i min omgivning. Lördagseftermiddagarnas svenska tv-program för barn och ungdomar var ett smalt fönster till Svensk-Finland för mig. Mycket sällan lever man så inflytelsefattigt liv i nutidens Finland. Men i gymnasiet fick jag Föreningen Nordens stipendium och reste till Sverige. Bodde i en familj, gick i skolan, åt pizza med mina nya skolkamrater och gjorde en härlig utflykt till Öland.

Den där veckan i Sverige var mycket viktig för mig. Varför inte dela motsvarande vistelsestipendier till Helsingfors, Vasa eller Mariehamn för finskspråkiga ungdomar? De hör ju inte svenska någonstans och ser inte nyttan av att kunna den. Svenskan är ett dött språk för dem.

Min generation kunde kanske inte uttala svenska eller andra främmande språk perfekt. Men det beror inte på vårt modersmål. Lyssna till våra söner och döttrar - och våra yngre bröder och systrar. Svenskan har inte varit deras dörr från puukkougriska hårda konsonanters värld till dunlätta small talk och snapsvisor utan fylla. De har rest och träffat människor. De har skrivit, talat, sjungit, älskat på främmande språk.

Så var snälla och använd inte det där b och d -argumentet. Det är faktiskt lite sårande.

Grubblerier ombord på rymdfärjan Eurobryssel

Anna-Karin Friis

Måndag, 17 Januari 2011 10:21

Hör du till dem som någon gång ondgjort sig över till synes idiotiska beslut som tagits i Bryssel? Och förundrat dig över vilket ljushuvud som kläckt idéen? Med stor sannolikhet har förslaget sitt ursprung i en av de över tusen expertgrupper som verkar som rådgivande arbetsgrupper för EU-kommissionen. EU kan i sig te sig som en svårgreppad beslutsapparat, om man ser till beslutsgången mellan institutionerna; EU-kommissionen med initiativrätt och rådet och parlamentet som delar lagstiftningsmakten. Men tar man dessutom med expertgrupperna i beräkningarna blir kalkylen ogenomskådlig.

Expertgrupperna är en vedertagen praxis; formellt är de arbetsgrupper som är tillsatta som rådgivande organ, men i praktiken förbereder de långt EU-kommissions initiativ och beslut om detaljreglering. I exakt vilken utsträckning det vete katten, för så till den grad skyr Barrosos andra kommission offentligheten. I sig är det paradoxalt för EU-kommission har under Barroso bokstavligen satsat miljarder euro (sic!) på offentlighetsarbete, dvs. reklamkampanjer, publikationer, webbsidor och etermedieproduktion dels för ämbetsverken och för projekt som finansieras ur EU-medel. Däremot ser det ut som om Barroso kategoriskt nekar till öppenhet och politisk ansvarighet vad gäller beslut under beredning; istället finns den så kallade kommunikationspolitiken till för att ge EU-organens syn på vad de själva gör och skapa en chimär av offentlighet.

Först och främst är det oklart vilka arbetsgrupper som verkar inom EU-maskineriet, eftersom besluten att tillsätta dem inte ges omedelbar offentlighet. Efter påtryckningar har EU-kommissionen inrättat ett register som listar över 1000 arbetsgrupper, men som bygger på knapphändig och fragmentarisk information som dessutom är delvis föråldrad. Det finns ett beslut som reglerar tillsättandet av expertgrupper, men det dokumentet som antogs i ny tappning för några månader sedan tjänar bara till att legalisera EU-kommissionens fulla diskretion i tillsättandet av arbetsgrupper för vilka ändamål och med vilka medlemmar som helst. Ett riktigt välformaliserat bäste broder-system, med andra ord.

Förutom att utnämningarna är godtyckliga och att det är oklart vilka intressen experterna finansieras av och verkar för, är reglerna om tjänstemanmaansvar inte tillämpliga för dessa utomstående sakkunniga. Eftersom mötena absolut inte ges offentlighet och inte heller protokoll eller beslut med undantag för några få arbetsgrupper (kommissionen hänvisar till sekretessbestämmelser), kan man bara sluta sig till att skrävlandet i EU-kretsar om vilken lobbare som lyckats trumfa igenom vilket beslut stämmer, om det så gäller liberaliseringen av posttjänster eller detaljerad reglering av lantbruket.

Alter-EU, en koalition av organisationer och akademiker som jobbar för öppenhet inom EU, larmar
om att över hundra arbetsgrupper som bereder beslut som är avgörande för den inre marknaden de facto domineras av 'big business'. Kommissionen kringgår uttryckligen reglerna om intressekonflikter genom att tillsätta de sakkunniga i en personlig kapacitet. Sålunda verkar flera hundra anställda vid finansinstitut i grupper som bereder regleringen av finansieringstjänster. Då Schuman-planeten sent omsider uppfattade att verkligheten där ute berörs av en finanskris som har en snöbollseffekt på det ekonomiska och sociala planet, tillkallades de största bankernas till en arbetsgrupp på hög nivå som bearbetade finansregleringen. Andra slående exempel på utomstående expertgrupper är derivatgruppen med stark förankring i finansvärlden som satts att forma regleringen av finansinstrument, en grupp näringslivsrepresentanter som ska avskaffa skattehinder, en brokig skara privatiseringsexperter som grunnar på öppnandet av offentliga marknader och näringslivsgruppen som delar ut årets europeiska miljöpris till företag.
Faktiskt så är inte ens begreppet expertgrupp reglerat, utan det kan också handla om en 'motsvarande enhet'. I klartext har därför en tjänsteman i ledande ställning full diskretion att tillkalla vem det vara månde till ett rådgivande organ som man då besluter inrätta. Det är särskilt problematiskt vad gäller de områden där EU-kommissionen har vittgående delegerad beslutandemakt för detaljreglering, såsom bland annat den inre marknaden, jordbruk och livsmedelsproduktion och hygienstandardisering, viss miljölagstiftning etc. I vissa grupper ingår bara medlemsländernas representanter, men inte heller om dessa tjänstemannagruppers arbete ges det någon information. Frågar man en tjänsteman uttryckligen vad som behandlas i grupperna får man inga svar, eftersom endast politiska möten diskuteras, dvs. de på ministernivå.

Det här är ingen tillfälligt, utan tvärtom är expertgrupperna ett instrument och ett uttryck för att EU-kommissionen under Barroso ytterligare befäster den korporatistiska strukturen i Bryssel. Var och en har sin plats och ju mer pengar man har för sina kampanjer, reklam, betalseminarier, medlemskap i tankesmedjor och betald vänskap i politiska allianser, desto bättre. Sen finns det dom som gör sitt bästa för att springa ifatt ekorrhjulet som snurrar med kraftig högerspinn helt enligt den förhärskande politiska trenden i Europa. De som ramlat ur är fackföreningsrörelsen, som klagar på att man inte får någon plats i organ med inflytande, utan bara kallas till andrahandskonsultationer som i praktiken inte har någon betydelse. Andra medborgarrörelser, bland annat miljörörelsen är välsedd i vissa sammanhang, beroende på vem man kohandlar om miljöreglering med, och konsumentorganisationer likaså i den mån man nyttar industrin. "Bli vän med din fiende" är den senaste lobbytrenden, för visst ska man ju alltid bedriva dialog mellan penningstinna industrirepresentationer och gräsrotsrörelser.

I boken 'Bursting the Brussels Bubble' skriver Yiorgos Vassalos, som jobbar med att granska företagslobbyn i Bryssel för organisationen Corporate Europe Observatory, om EU-kommissionens 'big business' agenda. Den officiella förklaring till att man behöver så många expertgrupper är att kommissionen har förhållandevis få egna sakkunniga, även om man räknar med EU:s forskningsinstitut. Frågan är varför inte EU-institutionerna i högre grad anlitar de så kallade gemenskapsbyråerna och verkställande organ som av politiska skäl ska inrättas i varje medlemsland (och i en del två). Tvärtom klagar de här ämbetsverkena på att de är frikopplade från vad som bereds inom EU-organen och att deras expertis inte utnyttjas.

Öppenhetsivrarna pekar på att expertgrupperna är ett sätt att engagera de uppskattningsvis minst 15 000 lobbarna i beslutsprocessen och på det viset säkra deras stöd. Samtidigt säger man att direktivberedningen mellan medlemsländernas myndigheter och EU-organen är en högst teknokratisk process där man undviker att engagera resten av samhället i den vetenskapliga och sociala debatt som skulle behövas. De som vill slå hål på 'Brysselbubblan' säger att EU-kommissionen inte strävar efter att uppnå legitimitet och vara ansvarig inför samhället i stort, utan istället enbart gentemot näringslivet. De pekar också på dimensionerna; då antalet arbetsgrupper ligger på över tusen och en femtedel av experterna kommer från näringslivet (enligt kommissionens tillkännagivande), visar det på attt ungefär 7500 externa rådgivare ur näringslivet är verksamma vid EU-institutionerna. Minst. Det ger en utomstående sakkunnig per två tjänstemän med lagberedningsuppgifter.

Viktigast för de här externa experterna är det privilegierade tillträde de genom sin sakkunnigposition åtnjuter och insynen de får i EU-politiken. Det i sin tur är värt pengar. De facto tillkommer många expertgrupper på initiativ av de här utomstående sakkunniga. Det är av strategisk betydelse för intresserepresentanterna att skapa ett organ där man kan forma den politiska agendan. Men det är befogat att fråga sig huruvida EU-kommissionens förkärlek för företagslobbyn är i allmänhetens intresse. Åtminstone borde processen granskas i demokratisk ordning.

Från mitt kafébord i Wien VI

Richard Swartz

Onsdag, 5 Januari 2011 10:44

För drygt två år sedan var jag i Hässleholm i Skåne och av en ren tillfällighet hamnade jag på ett torgmöte med Sverigedemokraterna. Partiledaren själv, Jimmie Åkesson, talade. Tillsammans med några medarbetare steg han ur en bil som parkerat alldeles intill torget. Jag hade aldrig lyssnat till eller ens sett honom förut. Åkesson var förvånansvärt tunn och såg ut som förr konfirmander eller som någon som ännu inte bestämt sig för vad han ska göra här i livet när han blir stor, men till sist kommer att böja sig för vad en far eller inflytelserik onkel anser blir bäst.

Läs mer: Från mitt kafébord i Wien VI