Länkar

Magma-akademin bearbetar attityder

Länkar

Måndag, 6 September 2010 12:34

Magma-akademin är ett välkommet tillskott då det gäller att motverka snålblåsten som dragit över svenskheten de senaste åren, skriver Henrik Stenbäck i Vasabladets ledare (3.9.).

"Magma-akademin är en plattform för att fördjupa kunskaperna om landets tvåspråkighet och avliva ytliga fördomar.

Den nygrundade Magma-akademin är det senaste tillskottet organisationer som har till uppgift att stärka finlandssvenskheten och öka medvetenheten om landets tvåspråkighet. Akademin arbetar i tankesmedjan Magmas regi och får sina verksamhetsmedel från de stora finlandssvenska fonderna.

Magma-akademin har flera kända samhällsnamn i sin styrelse och leds av handelskammardirektören Risto E J Penttilä, som på 1990-talet var riksdagsman för det liberala ungfinska partiet.

Den bärande idén för Magma-akademin är bra. Akademin kommer att samla finländare till kursbetonade seminarier för att fördjupa deltagarnas kunskaper om landets tvåspråkighet. Svenskans ställning historiskt, i nuläget och i framtiden kommer att vara i fokus. Magma eftersträvar ett liknande koncept som har använts för de riksomfattande försvarskurserna. Senare har även kyrkan kallat medborgare i nyckelpositioner till kurser där man tränger sig bakom kulisserna.

Magma-akademin är kanske det sista nya initiativet som tas för att motverka snålblåsten som dragit över svenskheten de senaste åren. Infrastrukturen börjar vara färdig. Nu behövs idogt arbete och politisk handling.

Förutom Magma-akademin finns Folktingets arbetsgrupp under president Martti Ahtisaaris ledning och nätverket Svenska.nu med ex-statsminister Paavo Lipponen som delegationsordförande. Ytterligare verkar sedan i juni en tvåspråkighetsförening under vd Matti Vuorias ledning.

Noteras bör att dessa fyra organ har skilda uppgifter. Ahtisaaris Folktingsgrupp utarbetar ett handlingsprogram för landets tvåspråkighet med målsättning att påverka nästa regeringsprogram. Svenska.nu har lärarna och svenskundervisningen i finska skolor som sitt särskilda arbetsfält, medan Vuorias förening samlar medlemmar främst från näringslivet.

Magma-akademin bör söka möjligast breda kontakter i samhällets olika skikt. Genom att kunna presentera flera kända personer i styrelsen lyckades akademin galant gå över den nationella nyhetströskeln. I fortsättningen är dock inte pr-vinsterna huvudsaken, utan det arbete som utförs. Även på de nationella försvarskurserna har tyngdpunkten alltid legat på det som avhandlas utanför mediernas fokus.

I offentligheten pinas debatten om svenskheten framför allt av två haltande teser som man på Magmas seminarier borde kunna avliva. Dels tycks Finlands näringsliv EK kört fast i sin uppfattning att den finländska tillbakagången när det gäller språkstudier i tyska, franska och ryska beror på att för mycket tid ägnas åt svenskan. Borde man inte hellre våga ifrågasätta ämnesrealen som möjliggör att studentexamen numera kan avläggas med en betydligt smalare språkbas än förr?

Det andra som finskhetsförbundet matar en bred folkopinion med gäller studieplatserna. Att de som väljer att studera på svenska kan ha lättare att erhålla en studieplats på vissa områden är ingenting som behöver döljas. Tvåspråkigheten kräver att det utbildas personer för nyckelområden på båda språken.

Förutom att skillnaderna mellan språkgrupperna inte är så stora som man låter påskina, så glömmer man varje gång att tillägga att de svenska studieplatserna lika väl kan sökas av finskspråkiga studenter som har sett till att de har skaffat sig tillräckliga kunskaper i svenska."

 http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=125136

Hbl:s kommentar till Kuvalehtis påståenden om finlandssvenskar

Länkar

Måndag, 6 September 2010 08:22

"Svenskspråkiga har för mycket makt - och 9 andra påståenden om finlandssvenskar" behandlades i Suomen Kuvalehti nr 34. Hbl:s Sylvia Bjon har gjort en egen version där vi studerar samma påståenden.

"Ingen har sanningen, ingen är objektiv. Men åtminstone kan det löna sig att jämföra hur bruket och urvalet av information påverkar "sanningen".

1) " Finland är ett tvåspråkigt land." Finlandssvenskarna utgör 5,4 procent av Finlands befolkning. Med Åland borträknat utgör finlandssvenskarna 5 procent - eller 4,98 procent som SK skriver. Antalet finlandssvenskar har inte sjunkit nämnvärt, men nog andelen. Däremot har antalet tvåspråkiga familjer ökat. De är omkring 40 000.

Tvåspråkigheten stannar inte vid finlandssvenskarnas bruk av två språk.
SK hänvisar till Statistikcentralen, vars undersökning visar att bara fyra procent av de vuxna finländarna säger sig vara "skickliga på att tala svenska".

Men talar man istället bara om att kunna konversera på svenska är det 41 procent av befolkningen som säger sig kunna göra det, enligt EU:s språkbarometer från 2005.

Överlag hör Finland till de mer språkkunniga länderna i EU. Andelen finländare som kan konversera på minst tre språk är 47 procent, jämfört med EU-medeltalet på 28 procent. Flerspråkighet har en positiv effekt, eftersom länder som Luxemburg, Malta och Belgien också har hög språkkunnighet. I enspråkiga länder är andelen som talar tre språk mindre.

2) " Tvåspråkigheten grundar sig på grundlagen." Enligt grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska. Vidare förutsätter grundlagen att "det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder." Grundlagen nämner också särskilt samiskan och teckenspråket.

Att Finland har två nationalspråk är inte en relik. Regeringsformen och riksdagsordningen från 1919 och 1923 har upphävts och ersatts med nuvarande grundlag som trädde i kraft 1 mars 2000. Det är inte särskilt länge sedan folkets representanter i riksdagen ställt sig bakom de två nationalspråken.

3) "Det är dyrt att upprätthålla tvåspråkighet." Ja, det kostar att upprätthålla ett samhälle där olika människor har ungefär samma förutsättningar att leva. Det är till exempel dyrast att producera en grundskoleplats i Lappland per elev räknat - men till samhällets grunder hör att alla betalar.

Två språk ger också utgifter, därför går staten in med anslag för kommuner där det bor svenskspråkig eller samisk befolkning.

SK beräknar att det kostar staten 28 miljoner att kompensera kommunerna för svenskspråkig service. Folktingets statsstöd är 575 000.

Både Folktinget och Sametinget är lagstadgade organ. Summorna per svenskspråkig invånare är inte märkliga om man jämför med de samiska kommunerna där det bor omkring 1700 registrerade samisktalande och uppskattningsvis 4000 samer. Sametingets statsanslag är 205 000, plus 258 000 för samiska läromedel. De tvåspråkiga kommunerna i Lappland får anslag på 600 000 euro för samisk service inom social- och hälsovården. Fast det är fel att tala bara om tvåspråkighet. I Ivalo är språken fyra: finska, koltsamiska, nordsamiska och enaresamiska. På Ivalo stadsbibliotek står skyltningen på fyra språk. Det är upp till komuninvånarna att avgöra om det är en belastning eller en rikedom.

Finland betalar också för annan mångfald. Undervisnings- och kulturministeriet stöder exempelvis vänskapsföreningar med 2,1 miljoner, varav Finland-Rysslandsällskapet får 1,2 miljoner. För specialanslag till mångkulturella projekt reserveras 600 000.

4) " Tjänstemän måste kunna svenska." Det är inte ett absolut krav eftersom kommunerna kan utforma vilka krav som ställs på olika tjänster. Språkprovet vid universiteten är ändå obligatoriskt. Det gäller både det svenska språkprovet för finskspråkiga och det finska för svenskspråkiga. Enligt en undersökning som Taloustutkimus gjort för tankesmedjan Magma anser 66 procent av finländarna att det är rätt att kräva intyg för kunskaper i svenska för statliga tjänster.

5) "Alla måste kunna svenska." Svenska har varit obligatoriskt ämne sedan grundskolan formades på 1970-talet. Vad gäller det svenska språkets ställning som obligatoriskt undervisningsspråk finns det många olika undersökningar att hänvisa till. SK citerar Finskhetsförbundet, som 2007 kom fram till att 63 procent av finländarna vill slopa den obligatoriska svenskan. Men enligt Taloustutkimus/ Magma tycker 50 procent av befolkningen helt eller delvis att svenskan ska vara obligatoriskt skolämne.

Anmärkningsvärt är att det är de yngsta, 15-27-åringarna, som är är mest positivt inställda till fortsatt obligatorisk svenska. De som helt motsätter sig är 27 procent.

Enligt Magmas rapport håller över 70 procent helt eller delvis med om att svenskan är en väsentlig del av det finländska samhället. Alla behöver inte kunna svenska, men 85 procent anser att ledande politiker ska kunna tala både finska och svenska, och ännu fler att den nordiska identiteten är viktig.

De tvåspråkiga familjerna väljer i allt högre grad svensk skola för sina barn, i dagsläget omkring 60 procent.

6) " Den svenskspråkiga kulturen får oskäligt mycket understöd." Suomen Kuvalehti hänvisar till två olika exempel - Yle och fonderna. I fallet Yle exemplifierar tidningen med att FST5 står för 15 procent av programutbudet.

Enligt paragraf 7 i lagen om Rundradion är bolagets uppgift att "tillhandahålla ett heltäckande televisions- och radioprogramutbud jämte special- och tilläggstjänster för alla på lika villkor" och att " behandla den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningen på lika grunder i programverksamheten". Det är lagen som ställer krav på den svenskspråkiga servicens mångfald.

- Det är klart att en organisation som ska ro i land med det på svenska blir större än befolkningsandelen, säger kulturminister Stefan Wallin.

Hur är det med statliga stöd då? Kuvalehti nämner inte dem men vi kan ta en snabbversion. Statsandelarna till teatrar och orkestrar ligger på drygt 70 miljoner euro. Av dem går 51 miljoner till teatrar, och 6 miljoner till svensk- och tvåspråkiga teatrar. Det blir 8,5 procent av statsandelarna, eller 11,8 om man räknar bara teatrarnas andelar.

Utdelningen till enskilda konstnärer och projekt ligger en aning ovanför befolkningsandelen, men inte mycket, kring 6 eller 7 procent, enligt Stefan Wallin.

- Utdelningen sker på kvalitativa grunder. Vi har av tradition en stark skapande sektor på svenska.

Stiftelserna och fonderna i Finland delade i fjol ut kring 290 miljoner euro. Största delen går till forskning och utbildning, utan särskilda språkliga hänsyn. De största enskilda utdelarna är Svenska Kulturfonden , vars disponibla medel i fjol var 38 miljoner, varav 17 miljoner i den allmänna utdelningen, och Finska kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto) som delade ut 30 miljoner.

De finlandssvenska fonderna är mycket riktigt förmögna och centrala för det svenskspråkiga kulturlivet. Räknat i euro är utdelningen från Kulturfonden per finlandssvensk mångfaldigt högre än Kulttuurirahastos utdelning per finskspråkig. Kulturfonden har däremot en annan roll. Kulturfondens pengar stöder också sådant som vuxenutbildning och läromedel, det vill säga grundläggande språklig service.

Konstsamfundet äger dagstidningar som inte är operativt lönsamma och som inte längre får allmänt presstöd. Min Morgon i FST5 har en fondfinansierad grundplåt, och Musikhuset i Helsingfors, som är öppet för alla oavsett språk, har tagit del av finlandssvenska fondmedel.

De privata fondpengarna minskar inte de allmänna medel som står till förfogande för hela landets kultursektor - tvärtom.

- De finlandssvenska fondernas medel finns inte i samma kärl som de offentliga medlen, de är ett tillägg, säger Wallin.

Många mindre svenskspråkiga fonder gör ingen skillnad då det gäller mottagarens språk, speciellt de som gäller forskning, medicin och barnvård.

7) " Man får bättre utbildning på svenska." Det beror på vad man menar med bättre. Andelen högskoleutbildade finlandssvenskar är aningen högre än dito finskspråkiga, 31 mot 27 procent. Vad gäller andra stadiets studier finns det i medeltal fler gymnasieplatser än sökande i hela landet (0,83 sökande per gymnasieplats), så det är inte fråga om något nålsöga.

Enligt Suomen Kuvalehti är 6,7 procent av studieplatserna svenskspråkiga. Det beror långt på att det finns hela etablerade svenskspråkiga högskolor och universitet - Hanken fyllde hundra år i fjol och Åbo Akademi i sin nuvarande form grundades 1918. Det tvåspråkiga Helsingfors universitets förlaga är ett svenskspråkigt universitet i Åbo, Kungliga Akademien, grundad 1640.

Man behöver inte vara finlandssvensk för att studera vid Åbo Akademi eller vid Hanken. Vad gäller vissa utbildningar är antalet studieplatser också dimensionerat efter ett servicebehov, exempelvis läkarutbildningen.

8) " De svenskspråkiga har för mycket makt." Svenska folkpartiet har suttit med i regeringen oavbrutet sedan 1970-talet. Varför, frågar sig SK. Det är ju anmärkningsvärt för ett litet parti. Det väcker också en del agg och konspirationsteorier.

Är det inte lättast att fråga dem som bildat en regering själv?

- En avgörande faktor är att SFP är ett balanserande element då det finns många strävanden och intressen bland de andra partierna, säger Harri Holkeri (regeringsbildare 1987).

- SFP är alltså inte ett parti i den bemärkelsen, utan mer ett tänkesätt. SFP har ett stort intresse i landets tvåspråkighet och har starkt stöd i kultur- och näringslivet, också från opolitiskt håll.

Anneli Jäätteenmäki bildade regering 2003, med en bas som ärvdes av Matti Vanhanen.

- Visst måste man ju gratulera SFP till att de varit så bra på att förhandla, säger Jäätteenmäki.

- Själv upplevde jag SFP som närstående. Centern är ett liberalt parti. Men eftersom SFP också kunnat regera med vänstern visar det att partiet kunnat förhandla och spela sina kort. Tidigare har också den nordiska dimensionen inverkat på SFP:s ställning. Men det är de stora partierna som är i avgörande ställning gentemot de mindre i regeringsbildningen. Där inverkar det att Finland är tvåspråkigt. Jag ville åtminstone värna om det, att var och en ska få service på sitt eget språk, säger Jäätteenmäki.

9) " Svensk- och finskspråkiga är jämställda i Finland." Den här frågan kan inte avgöras i ett stycke. Kuvalehti väljer att lyfta fram frågan om hur många poäng som behövs för att komma in på läkarutbildningen för svensk- respektive finskspråkiga vid Helsingfos universitet. Det låter som en detalj men illustrerar läget väl.

Den svenskspråkiga läkarutbildningen i Helsingfors är den enda i landet. På finska kan man också studera i Kuopio, Uleåborg och Åbo. Jämställdheten glider en alltså ur greppet, eftersom de svenskspråkigas karta ser helt annorlunda ut. Skolvägen är i medeltal längre, gymnasierna och studieplatserna ligger längre bort, nätverket är glesare. Trots att det utbildas sjukvårdare, poliser och advokater på svenska är det inte sagt att de finns nära då det kniper. Men det går rätt så bra ändå, vi ser bara inte alltid varandras kartor och jämförelseobjekt.

10) "Genom att värna om svenskan värnar vi om mycket mer än finlandssvenskarna." I många undersökningar når Finland topposition för att vara bäst i världen på skolor eller trygghet. I samma rapporter ligger också de andra nordiska länderna nära oss. Våra lagstiftningar och kulturer är så lika att omvärlden ser oss som ett. Har vi slutat göra det?

http://www.hbl.fi/text/inrikes/2010/9/5/d51529.php

Svenskan behöver stöd

Länkar

Måndag, 30 Augusti 2010 11:04

Går det inflation i grupper och höjdare som nu vill dra en lans för landets traditionella tvåspråkighet? Den frågar ställer Niclas Erlin i Västra Nylands ledare (29.8.) Han svarar själv att utmaningen är så stor att allas insats behövs, och mycket därtill.

"Vid sidan av illviljan mot svenskan finns det en stor okunskap om hur tvåspråkigheten fungerar i praktiken."Vad har Martti Ahtisaari, Paavo Lipponen, Matti Vuoria och Risto E.J. Penttilä för gemensamt, förutom att alla är namnstarka personer och kända som seriösa påverkare genom de olika uppdrag som de har och haft i samhället?

Jo, de fyra leder var sitt nätverk eller delegation, vilka alla har som syfte att stöda och sprida information om betydelsen av att landet har två nationalspråk.

President Martti Ahtisaari styr Folktingets arbetsgrupp som ska ta fram ett handlingsprogram för ett Finland med två nationella språk, medan förra statsministern Paavo Lipponen är delegationsordförande för nätverket Svenska.nu vars mål är att sprida svensk barn- och ungdomskultur bland finskspråkiga.

Matti Vuoria, till vardags vd för försäkringsbolaget Varma, leder i sin tur föreningen Kansalliskielten tukiyhdistys som grundades i maj och vars syfte är att stöda landets nationalspråk.

Och för några dagar sedan meddelade tankesmedjan Magma att Centralhandelskammarens vd Risto E.J. Penttilä kommer att föra ordet i smedjans nygrundade "akademi", som ska sprida kunskap om den formella tvåspråkigheten. I delegationen hittas namn som amiral Juhani Kaskeala, ambassadör Alec Aalto och redaktör Tuomas Enbuske.

I fredagens VN konstaterar svenska riksdagsgruppens ordförande Ulla-Maj Wideroos att det finns tecken på ett bättre språkklimat igen, att pendeln håller på att svänga. Hon ser det som positivt att språkfrågan numera luftas också i finsk media och hon tror att debatten, trots råa och nedlåtande inlägg, leder till förbättringar på längre sikt.

Men har det gått inflation i grupper och höjdare som nu vill dra en lans för landets traditionella tvåspråkighet?

Knappast. Utmaningen är nog så stor att allas insats behövs, och mycket därtill. För vid sidan av den direkta illviljan mot svenskan finns det en stor likgiltighet till och okunskap om hur tvåspråkigheten fungerar i praktiken.

Ignoransen sägs ju vara en av de största bovarna i de förvaltningsförändringar där svenskan fått ta stryk.

Esbopolitikern och Kyrkpressens förra chefredaktör Stig Kankkonen skriver i ett debattinlägg i HBL (20.8) att beslutsfattare och tjänstemän regelbundet borde bjudas in till evenemang om och kring den nationella tvåspråkigheten. Enligt Kankkonen kunde seminarierna motsvara till exempel de försvarskurser som ordnas för nyckelpersoner i samhället.

Kurserna skulle ge deltagarna en insikt i bland annat hur olika beslut påverkar svenskans ställning i praktiken.

Idén är alldeles utmärkt och borde förverkligas. Något för Folktinget, Magma, ÅA, Kulturfonden - kanske i samarbete med staten?

Samtidigt fortsätter angreppen på svenskan. Aarne Mattila, docent vid Helsingfors universitet, kräver i en debattartikel i Helsingin Sanomat 22.8 att landet skrotar sin formella tvåspråkighetsideologi, eftersom den förlorat sin historiska grund.

Mattila konstaterar att svenskan i Finland är det enda av de stora minoritetsspråken i Europa som under de senaste åren förlorat terräng i förhållande till majoritetsspråket. Han konstaterar att frivillig svenskundervisning i skolorna och en "effektiv minoritetspolitik i stället för den förlegade tvåspråkighetsideologin" skulle bidra till en bättre inställning till svenskan från majoritetens sida.

Även om tonen i Mattilas inlägg är mer civiliserad än innehållet i vulgärdebatten, är de grundläggande argumenten de samma: De svenskspråkiga har minskat i förhållande till majoriteten, svenskans historiska betydelse är minimal och dess roll inom nordiskt samarbete försumbar, och svenskundervisningen tär på all annan språkundervisning.

Svenskans funktion i samhället kan inte förbättras genom att språket omdefinieras och ges endast en (diffus) lokal roll. Så många funktioner i det dagliga livet är beroende av svenskans ställning som nationalspråk.

Om svenskan mistar sin position inom till exempel lagstiftningen, rättsväsendet, regional- och statsförvaltningen, försvaret och kyrkan förvandlas de svenskspråkiga till andra klassens medborgare.

Därför är det ren och skär chauvinism att föreslå en degradering av svenskans ställning."

Suomen kaksikielisyyspolitiikka ei sovi Virolle esikuvaksi

Länkar

Torsdag, 26 Augusti 2010 10:55

Kolumnisten Iivi Masson skriver i den estniska Postimees tidningen (17.8.) att Finlands tvåspråkighetspolitik inte går att omsätta i Estland. Utdraget är hämtata ur Utrikesministeriets mediaöversikt (25.8.)

"Suomen kaksikielisyyspolitiikka ei sovi Virolle esikuvaksi, sillä suomalaiset identifioituvat kielipolitiikkansa avulla pohjoismaihin, kun taas Virolla ei ole mitään syytä sitoutua venäläiseen kulttuuripiiriin. Olisi parempi vertailla vironvenäläisten asemaa suomenvenäläisiin.
Masson mukaan on myös tehtävä ero alkuperäisten kielivähemmistöjen ja maahanmuuttajien välillä. Euroopan maissa on paljon turkin ja arabian puhujia, mutta silti Saksa, Ranska tai Hollanti edellyttävät vähemmistöryhmiltään sopeutumista.
Masso kirjoitti Suomen kaksikielisyyspolitiikasta koko sivun kolumnin Postimees-lehteen 17. elokuuta. Kirjoituksessa otettiin kantaa niin Viron sisältä kuin ulkopuoleltakin esitettyihin näkemyksiin, joiden mukaan Viron pitäisi ottaa mallia Suomen kaksikielisyydestä. Tällaisia vaatimuksia esittävät Masson mukaan vironvenäläisten ohella erityisesti suomenruotsalaiset ja muut "hyväntahtoiset ulkomaalaiset neuvon-antajat", jotka usein perustelevat käsityksiään pelkästään vähemmistökieltä puhuvien määrillä. Virossa kaksikymmentäviisi prosenttia puhuu venäjää äidinkielenään, kun taas Suomessa vain noin kuusi prosenttia puhuu ruotsia.
Masso taustoitti mielipiteensä kuvaamalla perusteellisesti suomen kielen kehitystä viralliseksi kieleksi 1800-luvulta alkaen, samoin ruotsin kielen ja ruotsinkielisten kulttuurivaikuttajien merkitystä ja asemaa ennen ja nyt. Ruotsin kieli hiipuu jo uhkaavasti, mutta suojelemalla sitä Suomi samalla suojelee omaa pohjoismaisuuttaan ja kulttuurihistoriaansa. Virossa sen sijaan Viron venäjänkielisillä ei ole pelkoa kulttuurisesta hiipumisesta ja historialliset syyt puuttuvat. Masso muistutti, ettei saamen kieli alkuperäisyydestään huolimatta ole saanut samaa asemaa kuin ruotsi. Kaksikielisyydellä on sitä paitsi omat haittansa: kaksikielisyysvaatimukset valtion viroissa ja monilla työpaikoilla ovat usein ongelma monille maahanmuuttajille.
Masso korosti lisäksi, että ruotsinkieliset osaavat hyvin myös suomea, ja siinä mielessä suomi on universaali kieli. Toisin kuin viro Virossa, jossa kaikki eivät sitä osaa. Eksistentiaalinen pelko oman kielen asemasta koskettaa Virossa siten enemmistökielen puhujia, ja yhden kansalliskielen politiikka on Masson mielestä perusteltua.
Suomenvenäläisillä ei ole lähellekään samanlaisia mahdollisuuksia omankieliseen koulutukseen, mediaan ja palveluihin kuin vironvenäläisillä. Virossa venäjänkielisellä kulttuurilla sen sijaan on kaikki edellytykset kukoistukseen. Puhe toisen virallisen kielen tarpeesta ei osoita huolta vähemmistön kulttuuri-identiteetistä vaan geopoliittisia pyrkimyksiä. Naapurin mallista ei löydy tälle puheelle tukea, arvioi Masso."

http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=199168&nodeid=15145&contentlan=1&culture=fi-FI

Ruotsin kielen asema on arvioitava uudelleen

Länkar

Måndag, 23 Augusti 2010 10:31

Svenskans ställning i vårt land måste omprövas, skriver docent Aarne Mattila, i Helsingin Sanomats Sunnuntaidebatti (22.8.)

"Ruotsinkielinen yläluokka käytti vuosisatojen ajan valtiollista, kunnallista, sivistyksellistä ja taloudellista valtaa Suomessa. Maan asioita hoitava virkamiehistö oli ruotsinkielistä vielä Venäjän alaisessa suuriruhtinaskunnassa 1800-luvulla. Suomen itsenäistyttyäkin vuonna 1917 ruotsinkielisillä oli pitkään yliedustus yhteiskunnan eri alojen eliiteissä.

Itsenäistymisen jälkeen eri eliittiryhmät alkoivat kuitenkin vääjäämättä suomalaistua. Modernisoituvan yhteiskunnan uudet ilmiöt  elokuva, iskelmämusiikki, huippu-urheilu, joukkoviestintä ja mainonta  syntyivät leimallisesti suomenkielisinä.

Pisimpään ruotsinkielisen eliitin valta-asemat säilyivät taloudessa. Vielä 1980-luvulla ruotsinkielisellä pääomalla katsottiin olevan määräysvallassaan 20 prosenttia teollisesta tuotannosta. Sittemmin ruotsinkielisen pääoman merkitys on vähentynyt, ja nyt se vastaa suunnilleen ruotsinkielisten runsaan 5 prosentin väestöosuutta.

Ruotsinkielisten taloudellisen vallan linnakkeita olivat vanhan rahan hallitsemat metsäyhtiöt, joilla oli vahva ote valtiojohdon valuutta- ja rahapolitiikkaan. Pääomamarkkinoiden avautuminen ja Suomen kytkeytyminen yhteisvaluuttaan merkitsivät metsäteollisuuden yhteiskunnallisen aseman muutosta ja romahduttivat ruotsinkielisen pääoman vallan.

Ruotsin kielen merkitystä ovat murentaneet myös globalisoituminen ja Suomen liittyminen Euroopan unionin jäseneksi vuonna 1995.

Ruotsi oli pitkään tärkeä kieli myös suomalaisen lainsäädännön kannalta. Kun säännöllinen valtiopäivätoiminta käynnistyi 1860-luvulla, Suomen johtavat ruotsinkieliset virkamiehet hakivat usein mallia Ruotsista. Nykyisin Ruotsi ei enää ole valtionhallinnon virkamatkojen ykköskohde.

Ruotsin kielen asema määriteltiin vahvaksi vuonna 1919 säädetyssä perustuslaissa. Itsenäisyyden alkuajoista ruotsinkielisen väestön osuus on puolittunut, ja myös eliitit ovat suomenkielistyneet.

Ruotsin kielen asemaa Suomessa on nyt arvioitava uudelleen, ja ruotsin pakollisesta opiskelusta koululaitoksessa on luovuttava. Uudelleenarvioinnilla on laaja kannatus, ja erityisesti nuoret ovat muutosten puolella.

Suomen poliittiselle johdolle ja valtamedialle kaksikielisyysideologia on kuitenkin tabu. Keskustelu asia-argumentein on vaikeaa, kun kenttää hallitsevat kannattajien ja vastustajien tunteenpurkaukset.

Ruotsin nykyistä asemaa puolustetaan kirjavin perustein. Esimerkiksi Iltalehti esitti kesäkuussa pääkirjoituksessaan, että ruotsi on kansainvälisillä areenoilla kelpo salakieli, jolla pohjoismaiset kollegat voivat operoida keskenään. Historiallinen aikakauskirja taas vaati ruotsin kielen pakollisuuden säilyttämistä, koska vanha arkistoaineisto on pääosin ruotsinkielistä. Salakielen ja vanhojen paperien vuoksiko koko kansa on koulutettava ruotsin puhujiksi?

Kieltenopetus on koulujärjestelmän kohtalonkysymys, ja siihen on vastattava erityisellä kielikoulutusstrategialla. Vieraiden kielten opetus on mitoitettava niin, että tavoitteet ovat realistisia.

Tärkeintä on huolehtia englannin osaamisesta. Englanti on maailmanlaajuisesti ylivertainen kommunikaation väline, ja yhä useampi suomalainen tarvitsee sitä myös työkielenään. Osalle oppilaista jo yhden vieraan kielen opiskelussa on tarpeeksi työtä.

Lisäksi Suomessa on selvä tarve lisätä muun muassa saksan, ranskan, venäjän, espanjan  ja Aasian talousmahtien kielten  osaamista. Jos ruotsi säilyy pakollisena kielenä, muiden kielten pariin mielivät joutuvat tulevaisuudessakin ensin opiskelemaan ruotsia. Tällaisen normin ylläpitäminen ei ole mielekästä.

Myös ruotsin kielen taidosta virkamiesten kelpoisuusehdoissa on tingittävä. EU-Suomessa virkamiehiltä laajalti vaadittava ruotsin taito on luonut syrjivän ja kansainvälistä rekrytointia vaikeuttavan järjestelmän.

Virkamiesruotsin tutkintojen antaminen yliopistojen tehtäväksi on vähentänyt muiden kielten kielikokein osoitettua osaamista. Ruotsin kielen pakollisuus on siten kaventanut suomalaista kielivarantoa koko koulutusjärjestelmässä.

Opiskeltavien kielten valinnanvapaus saattaisi kääntyä myös ruotsin kielen ja Suomen ruotsinkielisen vähemmistön eduksi. Kuten vähemmistökielten asiantuntija Johan Häggman on todennut, monet Euroopan vähemmistökielet elävät nousukauttaan (HS 22. 7.). Suomenruotsi on ainoita suuria vähemmistökieliä, joka on viime aikoina menettänyt asemiaan suhteessa valtakieleen. Vähemmistökielten asema on vahvistunut jopa Ranskassa, joka Ruotsin tavoin on ollut perinteisesti karu maaperä kielivähemmistöille.

Suomessa suhtautuminen ruotsin kieleen on ollut nuivaa, ja se johtuu paljolti ruotsin kielen pakollisesta opetuksesta ja virkamiesten ylimitoitetuista kielitaitovaatimuksista.

Valtaväestö suhtautuisi ruotsiin myönteisemmin, jos aikansa elänyt kaksikielisyysideologia korvattaisiin tehokkaalla vähemmistöpolitiikalla."
http://www.hs.fi/keskustelu/%22Ruotsin+kielen+asema+on+arvioitava+uudelleen%22/thread.jspa?threadID=255852&tstart=0

Det är inte SFP som bestämmer

Länkar

Lördag, 14 Augusti 2010 10:10

I Österbottens Tiding kommenterar Bengt Rönnback på ledarplats (14.8.)Bjarne Kallis ustpel om att vara förutseende då det gäller slopandet av den obligatoriska skolsvenskan.

"Oklokt. Det är möjligt att Bjarne Kallis får rätt och att en framtida regering föreslår att svenskan slopas som obligatoriskt ämne i landets finskspråkiga skolor. Men just nu är det oklokt att tala om en kompromiss.
Riksdagsman Bjarne Kallis KD) säger sig vara övertygad om att det bara är en tidsfråga tills regeringen presenterar ett förslag om att bara ett av de inhemska språken ska vara obligatoriskt i landets skolor.

Orsaken till att de svenskspråkiga under den senaste tiden känt sin ställning hotad är enligt honom att det i de stora partierna för närvarande inte finns starka ledare som värnar om svenska språkets ställning. Sådana ledare var Johannes Virolainen och Esko Aho inom Centern, Kalevi Sorsa inom SDP och Harri Holkeri i Samlingspartiet.

(Gjorde reportern en miss eller lämnade Kallis avsiktligt bort SDP:s före detta ordförande Paavo Lipponen?)

Av den här insikten om svenska språkets dystra framtid i republiken Finland drar Bjarne Kallis den slutsatsen att de svenskspråkiga riksdagsledamöterna redan i det här skedet borde utarbeta en kompromiss så att vi inte står handfallna när regeringen kastar fram ett sådant förslag.
Det är i sig intressant att Kallis talar om en kompromiss. Detta eftersom man vanligen kompromissar då ingen part är stark nog att få sin vilja igenom. Så är inte fallet i Finlands riksdag. Även om valet ur svensk synpunkt skulle lyckas bättre än väntat kommer de finskspråkiga efter riksdagsvalet 2011 att ha en förkrossande majoritet i granitborgen.

Det är inte sällan mindre reflekterande debattörer och redaktörer ger en bild av att SFP har avgörandet i sina händer vad gäller språkundervisningen i skolorna och att den stora majoriteten av landets befolkning skulle vara partiets pantfångar. Må det då sägas än en gång. Det är inte SFP, utan Finlands regering och riksdag som bestämmer.

Bjarne Kallis gör i sig en realistisk bedömning av den sannolika utvecklingen på språkfronten de närmaste åren. Däremot kan man fråga sig om hans utspel är speciellt taktiskt, annat än i fråga om att positionera sig inför sina väljare i riksdagsvalet 2011.

I taktiskt hänseende gör riksdagsledamot Anna-Maja Henriksson (SFP) klokt i att ta avstånd från Bjarne Kallis förslag. I dagens läge försäkrar både Samlingspartiets och Centerns ordföranden att det inte är aktuellt att slopa den obligatoriska undervisningen i svenska i de finska skolorna.

Då timfördelningsarbetsgruppen dessutom efter ett digert arbete kommit fram till att undervisningen i svenska bör tidigareläggas är det svårt att ur svensk synvinkel just nu se några fördelar med ett kompromissförslag.
En annan sak är att det givetvis gäller att vara mentalt förberedd inför möjligheten att Kallis får rätt i sin spådom. Så kan det gå. Man måste även inse att den dag SFP inte sitter i regeringen kan komma fortare än man på finlandssvenskt håll anar.

Det här är naturligtvis såväl Anna-Maja Henriksson som SFP:s ledning medvetna om. Men insikten om de svaga svenskspråkiga musklerna i Finlands riksdag bör inte skymma det faktum att även några få duktiga politiker och andra påverkare kan åstadkomma mycket. Den slutsatsen kan man förhoppningsvis dra om och då Karlebys orientering söderut slås fast en gång för alla. Men än är det för tidigt att ropa hej innan man är över bäcken.

I Karleby-frågan har Anna-Maja Henriksson, Jacob Söderman, Bjarne Kallis med flera visat att det lönar sig att vara envis.

En positiv slutsats av dagens motbjudande diskussion om "tvångssvenskan" är att vi inte tycks ha några riktigt stora problem i republiken Finland. Under vinterkriget var det få som mindes 1930-talets språkhets och efter kriget gällde det att hålla Sovjetunionen stången genom en skandinavisk orientering. Det förklarar för övrigt svenskans starka ställning under Kekkonen-eran."

http://www.ot.fi/Story/?linkID=123185

Avundsjukan som driver på svenskans marginalisering

Länkar

Tisdag, 10 Augusti 2010 13:10

I Vasabladets ledare (10.8.) ondgör sig Kennth Myntti över att fennomanen Erkki Pihkala i sin artikel i Helsingin Sanomats serie Me puhumme ruotsia oemotsagd får påstå att det finns regionala, historiska och ekonomiskt-politiska skäl till att svenskspråkiga är rikare än finskspråkiga.

"Många av inläggen i artikelserien "Me puhumme ruotsia" i Helsingin Sanomat har varit ärliga försök att fördjupa förståelsen om det svenska i Finland.

Många av texterna kan också betecknas som konstruktiva försök att bygga broar mellan det svenska och det finska i syfte att befrämja fortsatt tvåspråkighet i Finland. I den meningen utgör Erkki Pihkalas inlägg i lördags (7.8) ett steg i helt motsatt riktning.

Pihkala låter förstå att det finns regionala, historiska och ekonomiskt-politiska skäl till att svenskspråkiga är rikare än finskspråkiga. Grunden till denna ojämlikhet sägs skapats redan för länge sedan då de svenskspråkiga "lade beslag "på den infrastrukturellt och klimatmässigt goda kustregionen i Finland.

Han skildrar hur Finland i industrialiseringens begynnelse leddes politiskt och ekonomiskt av svenskspråkiga och hur internationell kompetens integrerades via invandring i de svenskspråkigas led på 1930-talet. Pihkala plockar också fram statistik om att svenskspråkiga äger mer börsaktier än finskspråkiga.

Inte ens Österbotten undgår hans öga. Pihkala berättar att svenskösterbottningarna livnär sig på växthus som åtnjuter statsstöd och på båtbyggande som åtnjuter skatteförmåner. Att pälsdjursnäringen sitt oetiska rykte till trots har lyckats bevara sin position sätter Pihkala på det eviga regeringspartiet SFP:s konto.

1920-talets spritsmuggling i det finlandssvenska kustbanden har i Pihkalas historieskrivning fått en uppföljare i skattefri spritförsäljning som har gynnat rederier på Alkos bekostnad. Professorn avslutar sin text fennomanen Erkki Pihkala sorgligt nog kastar bensin på den eld av avundsjuka som länge har brunnit i finskspråkigas led med att konstatera att den finlandssvenska förmögenheten efterhand har förts över till fonder som betalar ut skattefria stipendier och att finlandssvenskarna ekonomiskt gynnsamma bakgrund garanterar dem ett gott liv även framöver.

Vad säger man?

Jo, att och som högst antagligen är en av de politiska drivkrafterna bakom den negativa spiral svenskan har hamnat i på senare tid. Erkki Pihkala hörde till den hårdföra falang som radikaliserade Finskhetens förbund i slutet av 1980-talet.

Det är beklagligt att Erkki Pihkala nu plötsligt är rumsren för bästa debattplats i Finlands största dagstidning och att han dessutom får stå oemotsagd.

Då frågan om Helsingin Sanomats initiativ till nationell debatt om svenskan i Finland fördes på tal under svenska riksdagsgruppens sommarmöte i måndags bekände Ulla-Maj Wideroos en partiintern villrådighet ifråga om hur SFP ska förhålla sig till fenomenet. Enligt Wideroos vill SFP inte få rollen av en fackförening för svenskan.

- Det upplevs ofta att vi talar i egen sak om vi går in i debatter av det slaget, sa hon.

Må så vara. Men vad händer på sikt om svenskan och de svenskspråkiga inte ens har SFP som talesman och försvarare? Jo, svenska regioner klyvs itu i förvaltningssammanhang och svenskspråkiga blir på sikt av med de rättigheter som ännu i dag är inskrivna i grundlagen.

Det är viktigt att SFP jobbar för goda anslag till Uleåborgsbanan, omfartsväg runt Vasa och indexbundet studiestöd. Men det ena utesluter inte det andra.

Vill SFP inte delta i den oerhört viktiga attitydbeabetningen och ta de smällar som den här verksamheten är förknippad med måste Svenska Finlands folkting göra grovjobbet. Men då ska SFP heller inte sörja den dagen de svenska rösterna uteblir."

http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=122673