Länkar

Ett ödesval för hur mångte gången?

Länkar

Fredag, 15 April 2011 07:26

Ett ödesval. Så låter det alltid. Men den här gången är det lättare än på länge att se hotbilder, skriver bengt Rönnback i Österbottens Tidnings ledare (15.4.)

"Det finns dock orsak att vara på sin vakt mot all slags skrämselpropaganda, eftersom syftet är att fiska röster i rädslans vatten.

Det här valet är ett ödesval. Det mantrat har vi hört varje gång republiken Finland väljer ny riksdag. Syftet med dylikt tal är naturligtvis att mobilisera väljarna i önskad riktning. Även i andra länder talas det om ödesval. Så var fallet till exempel i Sverige senaste höst. Dylikt tal skapar rädsla, det vill säga den känsla som genom tiderna använts som maktmedel nummer ett.
Den valrörelse som nu är inne på slutrakan är fylld av fler mer eller mindre väl underbyggda hotbilder än på länge. Som vanligt är svenskan hotad, nu kanske mer än någonsin. Fog för hotbilderna finns bland annat mot bakgrunden av den senaste tidens angrepp på svenskan samt Sannfinländarnas höga opinionssiffror.

Ändå är talet om ett ödesval något överdrivet. Finlandssvenskarna är inte tillräckligt många till antalet för att erhålla den parlamentariska styrka som skulle krävas för att garantera att Finland i framtiden är ett land med två nationalspråk.

Även andra hotbilder utmålas. På vänsterhåll upprepar man gång på gång att den nordiska välfärdsmodellen och därmed tryggheten är hotad.

Alla vill bevara den nordiska modellen. Men åsikterna går isär i fråga om hur det borde ske. Följaktligen är de borgerliga recepten inte de samma som vänsterns. En hotbild som används på högerhåll är att pensionerna kan vara i farozonen om folk inte stannar längre i arbetslivet. Den hotbilden omfattas även på vänsterhåll. Men de medel partierna är villiga att tillgripa är inte de samma. På borgerligt håll vill man höja pensionsåldern, medan vänsterpartierna hellre talar om att öka trivslen i arbetslivet så att folk orkar jobba längre.

I många europeiska länder vinner populistiska partier terräng. Bland dessa våra Sannfinländare som i större utsträckning än de övriga riksdagspartierna får sin näring ur människornas rädsla. I tider av snabba förändringar ökar rädslan för allt som kan hota tryggheten. Då oron för framtiden sprider sig trängs förnuftet undan. Hur mycket logik finns det exempelvis i påståendet att invandrarna tar våra jobb och lever på utkomststöd?

Inställningen till invandringen är även en klassfråga. Den som i sitt arbete möter utländska experter som inte hotar ens jobb, utan i stället tillför ett kunskapskapital, har en annan syn på utlänningar än den byggnadsarbetare som är rädd att förlora sitt jobb till underbetalda gästarbetare.

En annan hotbild som spelar speciellt Sannfinländarna i händerna är att EU är ett hot mot vår självständighet. Rädslan för framtida katastrofer och misstänksamheten mot makteliten ökar även påtagligt av att Finland i strid med rådande avtal tvingats ställa upp för euroländer i kris, det vill säga Grekland, Irland och Portugal. Att stöden dessutom i sista hand gynnar utländska banker gör inte saken bättre.

Religionen torde dock vara det effektivaste medlet i fråga om att styra människor i önskad riktning genom att skapa rädlsla. Det beror på att vi inte vet vad som händer efter detta jordeliv. Människan vet att diktatorns makt över henne upphör då hon för sista gången sluter sina ögon. Men gudarnas makt sträcker sig betydligt längre. Mogna människor är immuna mot sådan skrämselpropaganda, men har man blivit utsatt för dylikt i barndomen sitter rädslan djupt.

Kombinationen religion-politik leder sällan till ett gott resultat. Det finns många exempel på att slutresultatet ofta blir både dålig religion och dålig politik."

Dags att sätta "p"

Länkar

Torsdag, 14 April 2011 07:24

På söndag är det dags för det 36 riksdagsvalet i Finland. Vägen dit har varit lång, och utspelen många. Vissa gick obemärkt förbi, andra hade vi gärna varit utan, skriver May Wikström i Kyrkpressens ledare (14.4.)

"I ett tidigt skede av slutspurten gick kyrkan ut med ett ambitiöst regeringsprogram som lathund för kommande beslutsfattare.
Det handlade om att stöda familjer och åldringar, om utjämning av inkomstklyftor, brödsäkerhet för alla både i Finland och andra länder och om att kyrkan ska få skälig ersättning från staten för de samhälleliga och kulturella uppdrag den sköter.

Det var en bra satsning från kyrkans sida. Men trots ett positivt mottagande både av medierna och de partiledare som uppvaktades flöt regeringspappret stilla bort. Det existentiella och medmänskliga spjärn det var tänkt att ge valdebatten blev det inte, tyvärr. En del av dess potentiella kraft desarmerades av den långa skuggan av höstens massutskrivningar. Dessa lockade visserligen många politiker att dryfta kyrkan i etisk-moraliska sammandrabbningar som visserligen var viktiga, men som samtidigt trängde undan de frågeställningar som kyrkan velat lyfta fram.
Strålkastarkäglan rymmer nämligen bara en sak i taget.
Man får hoppas att krafterna inte tryter. Att kyrkan likt sin mästare bultar på dörren till riksdagshuset igen, drar fram sina teser och prövar dem när de nyvalda tar sin plats. Envist klappande har, som bekant, sin bibliska lön.
Istället kom slutspurten i valet att handla mycket om bokstaven p. "P" som i "populism", "pakkoruotsi" och "Portugal". Samtliga kunde sammanföras under en annan bokstav: "X" som i xenofobi. Rädslan för det främmande och därför hotande elementet har effektivt och samvetslöst utnyttjats för att kitta samman rädda, besvikna och desillusionerade finländare.

"Person" lyser också med versaler i detta val medan "parti" snart syns bara med finstilt nere i kanten. Här är den stora skillnaden jämfört med bara för några decennier sedan. Valet handlar om personer, om hurtiga rosa t-shirts och hårt driven bulldoggsimage. Så utstuderat personcentrerat är valet numera, att en av kandidaterna till och med kör sin reklam genom att knipa huvudet av sina medtävlare. Vi vet ändå vem de är. Däremot är det svårare för oss att urskilja linjer eller ideologier i gyttret av ansikten. För många finländare är det ett svårt val. Och man undrar, om det inte var lättare och mindre polyfont förr.

Och "person" flyttar oss in i kammaren till "privat". Numera är det ofta här valet träffas. I dag har var tredje finländare Facebook. Kampen den här gången har förts på de sociala medierna, där vänner värvats och knutits nära. Valmaskinen är väljarnas, särskilt de under 34 år gamla finländarnas, vän och främsta rådgivare. Politologen Juri Mykkänen konstaterar att den redan i riksdagsvalet år 2003 slog ut valdebatter och aktualitetsprogram på teve som främsta informationskälla för unga väljare. Vi sitter inte längre kollektivt framför rutan, en viss tid, för att höra vad kandidaterna verkligen går för när det gäller.

Men fortfarande finns det sådant som består.
Väljer gör man själv.
Röstar likaså.

Och så länge som vi griper vår medborgeliga frihet och vårt ansvar kan vi räkna oss bland de länder som åtnjuter den demokrati som andra som bäst kämpar för."

Europarådet oroat för svenskans ställning

Länkar

Onsdag, 13 April 2011 07:20

Yle rapporterar att Europarådet i en färsk rapport uppmärksammar svenskans försämrade ställning i Finland. (13.4.)

"Europarådet varnar för att svenskans ställning som nationalspråk i Finland är hotad på lång sikt.

De största hoten är tjänstemännens dåliga kunskaper i svenska och brister i svenskundervisningen, skriver Europarådet i en rapport om minoritetsspråk.

I rapporten får Finlands lagstiftning om minoritetsspråk beröm men rådet kräver ändå att bristerna i lagen åtgärdas.

Europarådet har gjort en kartläggning över minoritetsspråkens ställning i Finland och ger råd för hur man kunde förbättra svenskans och samiskans ställning. Också rysk- och romaniundervisningen uppmärksammas i rapporten."

Språkligt klubbekrig

Länkar

Onsdag, 13 April 2011 07:06

Det började med att jag skrev en kolumn på Magmas webbplats. Den var inte konstig alls, men den väckte ett ramaskri, berättar Dick Harrison för Hbl:s Markus West (Hbl 10.4.)

"Han har kallats kolonial översittare. Dick Harrison, professor i historia, har i vinter fått smaka på fennomanernas vrede.

Dick Harrison, professor vid Lunds universitet, är en av Sveriges mest kända historiker. Han är van vid att sticka ut hakan i hårda debatter. Alltid påläst, alltid redo att debattera allt mellan himmel och jord.

I svensk tv är han en ofta sedd gäst i olika debattprogram.

I fjol fick han hedersuppdraget att orientera prins Daniel i Sveriges och kungahusets historia inför kronprinsessbröllopet.

I vinter har han kastat sig in i språkdebatten i Finland. Det visade sig bli ett verbalt klubbekrig, som han inte sett maken till.

Varför tycker du att det är värdefullt att man lär sig två språk i Finland?
- Språkkunskap gagnar dem som kan många språk. Att då säga: Nej, det är inte värdefullt. Vi vill inte ha det, är korkat. Jag är motståndare till att man skär ner i språkundervisning överlag. Därför är diskussionen om att ta bort undervisningen i svenska bisarr för mig.

Är du avundsjuk på att finländarna får lära sig två språk?
- Ja, absolut. Jag önskar att vi i Sverige fick lära oss ett annat språk som talas i närområdet.

Dick Harrison har de senaste veckorna fått ta emot en rad hatiska brev från Finland.

Vad står det i breven?
- Allt möjligt. En typ av attacker är riktade mot att jag bor i Sverige och att jag är svensk. Då ska jag över huvud taget inte få yttra mig i en fråga som berör Finland. Man kallar mig för kolonial förtryckare, som drömmer om att återföra Finland i ett svenskt välde. Man pekar ut Sverige som ett förtryckarland, som förtrycker skåningar, hallänningar, gotlänningar, blekingar och jämtar. Eftersom jag bor i Skåne borde jag känna mig förtryckt. Dessutom kommer man med låga påståenden om min intelligens, dumheter och grova tillmälen.

Ser du språkliga stämningar, som påminner om dem du möter i Finland, någon annan stans i Europa?

- Nej, inte den typen av frustration. Det finns ju en språklig konflikt mellan valloner och flamländare i Belgien. Där rör det sig om två språk som är någorlunda likställda. Ungefär lika många talar båda språken. I Finland är finska det totalt dominerande språket. Det förekommer inget hot från finlandssvenskarna. Därför ser jag ingen parallell på hela jordklotet. Den finländska situationen är mycket speciell. Jag ser ingen likhet i historien heller.

Dick Harrison är expert på medeltiden, det vill säga den tidsepok då Sverige och Finland knöts ihop till ett rike.

Hur gick det till när Finland blev svenskt?
- Det vet vi egentligen inte. Vi har en del hållpunkter som gäller 1100- och 1200-talen. De hållpunkter som finns är att på något sätt erkände finska stormän och bönder den svenska kronans överhöghet. Det sker i olika vågor, och det sker samtidigt som andra finnar i Karelen erkänner Novgorods överhöghet. När det förekommer krig och konflikter så är det för det mesta mellan Sverige och Novgorod. Tavaster och suomer kan göra attacker in i Ryssland från svensk sida, karelare gör attacker mot Sverige. Sådant märker vi en hel del av.

- När det gäller svenska våldshandlingar mot finnar så är källorna väldigt vaga. Vi har ett antal nedslag från påvligt håll. Man sitter i Rom och skriver att Sverige har kristnat hedningarna. Påven vet inte exakt hur det har gått till och det finns ingen som i Norden har skildrat hur det gick till. Konkreta belägg för våldshandlingar har vi inte. Det kan ha rört sig om en kombination av fredlig mission, fredlig kolonisation och tidvis nedkämpande av uppror. Ett enda sådant uppror är belagt i skrift. Det är det som skedde i Tavastland 1237. De andra krigen, Erik den heliges så kallade korståg, är påhittade. De är klassiska ingredienser i helgonbiografier som man hittade på över hundra år senare. De kan inte beläggas om de har existerat.

Varför försvenskade de svenska kungarna inte Finland?
- Det har aldrig funnits något intresse av att tvinga finnarna att börja tala svenska i förfluten tid. Det var på 1800- och 1900-talen som språken gavs ett nationellt syfte. Innan dess var det ett praktiskt dilemma. Man ville förstå varandra, men vad man pratade för språk var det ingen som brydde sig om. Det enda man behövde var en person som förstod språket och som kunde tolka, till exempel vad finnar sade i riksdagen i Stockholm.

Kan man, som en del debattörer gör, likna försvenskningen av Skåne vid en etnisk rensning?
- Skåne var på 1600-talet föremål för krig under flera decennier. Upprepade krig, mycket plundring från både dansk och svensk sida. Det ledde till att många skånska bönder var tvungna att gripa till vapen för att värna sin hembygd. Det gjorde de i form av bondeuppror. De drog till skogs för att skydda sig, men det förekom också ren kriminalitet. Bönderna tog också värvning som friskyttar i danska armén.

- Ur svenska arméns perspektiv var det farligt. Bönderna visste inte sin plats. Då använder man hårda metoder för att kuva bönderna. Så gjorde alla arméer på 1600-talet. Skåne var inget undantag. Det ligger inget anti-skånskt i det.

I en av dina kolumner drar du paralleller mellan debatten i Finland och stämningarna i 1930-talets Tyskland. Är det befogat?
- Ja, det tycker jag att det är när det gäller retoriken. Nu har jag inte uttalat mig om någonting annat än språkbruket. Jag har inte sagt att det finns nazister bland sannfinländarna. En del finnar attackerar verbalt en minoritet med ord, stigmatiserar dem, kallar dem för huggormar och råttor, anklagar dem för att försöka kasta ut finnarna. När man använder den retoriken mot ett folk så gör man som nazisterna gjorde mot judarna. Det var precis den typens retorik som nazisterna använde i Völkischer Beobachter när de ville krossa judarna.

Tycker du att finnar ska använda svenska i officiella sammanhang i Norden?
- Jag lägger mig inte i vilket språk man talar. Det är ett rent praktiskt problem som jag kan tänka mig flera olika lösningar på. Det har inte varit min avsikt att tvinga igenom någon allmän språkpolicy. Det språk ska talas som i sammanhanget är mest lämpligt. Om man i nordiska sammanhang har bjudit in experter som talar engelska så är det bäst att alla talar engelska. Jag vill inte komma med pekpinnar om vilket språk man ska använda.

Har du tänkt på att Skåne och Svenskfinland har samma flagga?
- Ja, det kände jag inte till innan. Det tycker jag är ganska kul."

Profil
DICK HARRISON
• Dick Harrison, 44, är professor i Historia vid Lunds universitet.
• Aktuell: Harisson har skrivit två uppmärksammade kolumner på tankesmedjan Magmas webbplats om språkstriden i Finland.
• I sin första kolumn Populistisk historieförfalskning drog han paralleller mellan språkbruket i dagens Finland och 1930-talets Tyskland.
• I sin andra kolumn Två märkliga månader berättade han om det raseri, som hans argument i den första kolumnen väckt.

Soini ger gubbarna revansch

Länkar

Måndag, 11 April 2011 14:28

Sannfinländarna erbjuder folkhemsnostalgi, och man gör det så mycket bättre än Socialdemokraterna, skriver Claes Arvidsson  i Svenska Dagbladet (10.4.)

"Tro mig, jag har varit i Odjurets mage, säger Timo Soini när han med anspelning på sin tid som EU-parlamentariker talar om EU. Och eurokrisen kommenterar han förnöjsamt med orden: ni kan ju själva märka att EU inte fungerar. Nu vill han göra riksdagsvalet nästa söndag till den folkomröstning om euron som Finland aldrig hade.

Tillsammans med några andra journalister fick jag tillfälle att möta Soini. När jag frågar Sannfinländarnas partiledare om Finland bör lämna euron eller rent av gå ut ur EU blir han betydligt mindre sugen på att ge raka besked. I stället mumlar han om att verka för mindre överstatlighet.

När jag kom till Helsingfors i torsdags morse låg dimman tät över den vårgrå staden. Det slog mig att Soinis svar blir precis så ogenomträngliga när man försöker tränga bakom hans snabbt avfyrade one-liners.
Artikeln fortsätter...

Det lilla populistpartiet har sakta men säkert knaprat in på avståndet till de tre stora statsbärande partierna - Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna - och kommit i kapp. I de senaste mätningarna finns fyra ungefär lika stora partier. Störst får första tjing på att bilda regering.

Partiets framgångssaga bygger i hög grad på Soini själv. Han har pondus och humor. Han säger sig representera det vanliga folket. Soini talar (för-)enkelt om svåra saker. I hans värld spelar lönekostnaderna inte någon roll för företags beslut att lägga produktion i låglöneländer. Små företag kan växa och bli stora med Sannfinländarnas framgångar som förebild. Det är bara hårt arbete som ska till.

Någon svärmorsdröm är han inte precis. Överviktig och illa klädd står han i bjärt kontrast till de andra partiledarna, som både är yngre och håller sig med en mer urban och tidstypisk politikerpatina. Soinis grej att vara elefant i glashuset. Hans teflon är av annat slag:
Är invandringen ett problem? Soini svarar att invandringen inte är förklaringen till partiets framgångar.

Är det ett problem att det bland partiets riksdagskandidater finns personer som förknippas med rasism? Soini svarar att partiet är demokratiskt och öppet. Det är domstolarna som avgör var gränserna går. Någon egen uppfattning om var gränsen går ger han däremot inte uttryck för.

Sannfinländarnas politik är populistisk och anti, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att åtskilliga av förslagen ligger i linje med vad andra partier förslår.
Finländsk politik har fler konfliktdimensioner än den svenska som starkt domineras av vänster-högerskalan. Soinis affärsidé är att samla på missnöje som de etablerade partierna inte vill eller kan kanalisera. Det är strömningar som bottnar i bredare samhällsförändringar, som effekter av globaliseringen, landsbygdens utveckling och EU-medlemskapet. Sannfinländarna erbjuder folkhemsnostalgi, och man gör det så mycket bättre än Socialdemokraterna.

Men missnöjet emanerar också från det politiska systemets funktionssätt. Det finns av historiska skäl en orientering mot konsensus, som har skapat en politisk kultur i vilken inte ens oppositionen utgör en trovärdig opposition. Sannfinländarna är det enda riktiga oppositionspartiet. Lägg därtill den valfinansieringsskandal som under lång tid gick som följetong och till slut framtvingade statsminister Matti Vanhanens avgång. Med rätta kunde finländarna konstatera att något är ruttet i republiken Finland.

Sannfinländarna - med hemsida och partiprogram endast på finska - fiskar också efter språkstridsröster. Partiet har dessutom en "värdekonservativ" sida med motstånd mot homoäktenskap och abortmotstånd. I ekvationen ska även räknas in det faktum att presidenten, statsministern och oppositionsledaren alla är kvinnor. Som någon sade: Timo Soini ger gubbarna revansch.

Även om valresultatet bara (den sista tiden har trenden varit nedåtgående) blir mellan 12 och 15 procent av rösterna innebär det att Timo Soini blir en central spelare i finländsk politik efter valet - och han vill sitta i den kommande regeringen.

Statsminister Mari Kiviniemi i Centerpartiet, moderaten Jyrki Katainen och socialdemokraternas Jutta Urpilainen har alla öppnat famnen för Soini. Strategin stavas "krama ihjäl" genom att partiet ska tvingas att ta ansvar. Sannfinländarna ska bli en del av det politiska glashuset med Soini som rollfigur i den nya uppsättning av politikens Cosi fan tutte.

Som en god vän formulerade saken: nog önskar man det skulle finnas en spola-framåt-knapp att trycka på."

Populistpartierna har en politik för grabbar

Länkar

Måndag, 11 April 2011 10:47

Populistpartierna omkring oss just nu är ett slags förtäckta mansrörelser. Sannfinländarnas gatubild är män och åter män, skriver Jan-Erik Andelin i Borgåbladet&Östra Nylands ledare. (9.4.)

"För några dagar sedan gick den svenska tv-dokumentären "Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen" på tv. Det var ett bra program. Som en bra berättelse ska, väckte den många olika slags känslor, också sinsemellan motstridiga.

Vi såg bilder av sådant vi inte vill ha här. Politiska möten ska inte behöva hållas med polisspärrar som tömmer hela kvarter. Politisk debatt ska inte drivas så som SD:s förskrämda presschef prånglade ut bara allt märkligare, dräpande uttalanden om andra i samhället.

Men så var det vackert också. Inte bara skira Sverigebilder, utan också ett slags kompisskap mellan män, som kanske rentav väckte modern eller storasyskonet i många tittare. Jimmie Åkessons grabbiga partiledning satt strumpfota i pingisrummet med de uttjänta lädersofforna och planlade sin revolution.

Män behöver få hålla ihop och vara tillsammans också. Göra sina karasaker. Skratta sina bullriga skratt och bulta till varandra så där småklumpigt som män visar att de tycker om och respekterar andra män.

Någon kan tycka att män i historiens gång sannerligen har fått ut sin lott på bekostnad av kvinnor och barn. Men då talar vi i regel om män med makt. Det finns många män också som inte har någon makt. Också mellan män kan den enes euro vara den andres 80 cent.

Om en man är framgångsrik är han det ofta skyhögt över kvinnor med exakt samma meriter. Om en man är "framgångslös" igen, är hans utförsbacke desto brantare. I vardagen ser vi många kvinnor gå igenom skilsmässor och konkurser med betydligt större inre styrka än män gör. Vill du göra ett tankeexperiment så tänk ut en kvinna, som du utan att tveka kan kalla en loser. Det är överraskande svårt.

Populistpartierna omkring oss just nu är ett slags förtäckta mansrörelser. Sannfinländarnas gatubild är män och åter män. Var partiets östnyländska, kvinnliga riksdagsledamot håller hus får man fråga sig.

Ska man då i politiken behöva vända almanackan tillbaka? Till de tider, då man kunde hänga ute med kompisarna på bybaren under ljusa aprilkvällar, medan någon kvinna stod hemma och lagade mat och stoppade strumpor?

Svaret är nej. Vi kan inte vända om. Många män har varit både förvirrade och irriterade medan jämlikheten har rullats ut. Och feminister har i sin iver sagt töntiga saker. Men all förändring är svår. Efterhand har många män märkt att det roligt att dela ansvar och uppgifter.

Man inte ska behöva hantera sin maktlöshet med att gruffa och bufflas med andra, eller romantisera om billig bensin, stålverk och stora maskiner. En modernare och trovärdigare mansrörelse finns då i den prisbelönta inhemska filmen Miesten vuoro (Den nakna mannen, 2010). Man kan vara man genom att inte vara så karsk. Man kan vara karl genom att inte skämmas för att man drömmer, väntar och hoppas."

Invandrardebatten gick i baklås

Länkar

Torsdag, 7 April 2011 07:27

Invandringen skulle bli en av de stora valfrågorna inför riksdagsvalet. Så har egentligen inte skett.
Visserligen löper valet mellan ett stängt och ett öppet Finland som en röd tråd genom hela valrörelsen, skriver Marit af Björkesten i Hbl:s ledare (7.4.).

"Rädslan har lyft fram alla problemfall och osynliggjort migrationen som potential. Det om något blir dyrt i längden.

Invandringen skulle bli en av de stora valfrågorna inför riksdagsvalet. Så har egentligen inte skett.
Visserligen löper valet mellan ett stängt och ett öppet Finland som en röd tråd genom hela valrörelsen.

Partierna har sina rätt ambitiösa invandrarpolitiska program och de flesta har uttalat ett principiellt stöd för kontrollerad arbetsrelaterad invandring. Men det är allt; mellan invandrarfientligheten och en ofta diffust uttryckt välvilja finns just nu nästan ingenting. När den ena sidan ropar och den andra tiger uppstår ingen debatt.

Det kan förklaras med att Finland fortfarande hör till de länder som har en liten invandring och att majoriteten inte upplever den som ett problem. Men det sorgliga är att den mer sannolika orsaken är ovilja och oförmåga att tackla den kritiska hagelskuren.

De som ställer sig positiva till invandring vet att det är närmast omöjligt att öppna munnen utan att översköljas av fientliga kommentarer. Men att de flesta partierna låter bli att ta strid om frågorna handlar om rädsla för att begå fel, eventuellt också delvis om mediernas ointresse eller svaga beredskap att behandla frågorna.

Det är inte helt obefogat att misstänka att en debatt om invandrarfrågor mobiliserar Sannfinländarnas anhängare, oberoende av vilka argumenten är. Valrörelser är inte alltid den bästa grogrunden för en konstruktiv debatt. Men priset kan bli en mycket ensidig bild av verkligheten - en bild som stannar kvar på näthinnan också efter att vallokalerna stängts.

Invandrarkritik ger röster, men migrationen tar inte slut hur högt kritikerna än ropar. Det flyttar in folk på grund av kärlek, studier, arbete och flykt. Den här inflyttningen har varit grunden för många framgångshistorier, och det är rimligt att utgå ifrån att Finlands framtid är beroende av att vi också i fortsättningen öppnar oss utåt.

I de flesta länderna har debatten för länge sedan nått följande fas - frågan om hur invandrarna och deras familjer ska integreras bäst och hur de snabbt ska komma ut i arbetslivet. Därför är det beklämmande att diskussionen hos oss stannat vid hot och problem.

Att invandring har en prislapp och att det finns problem är ingenting att hymla om. Men eftersom kostnaderna är lättare att räkna upp än de gynnsamma effekterna ser det ut som om invandring bara tar och aldrig ger.

Forskaren Jan Saarela visar i sin färska utredning om invandringens samhällsekonomiska konsekvenser (Magma) att det här inte är sant. Invandrare påverkar utrikeshandeln positivt, de skapar jobb genom företagande och konsumtion och de skatter de betalar uppväger i bästa fall kostnaderna för misslyckad integration. Enligt Europeiska kommissionen har utvidgningen av EU och rörligheten ökat tillväxten i hela området. OECD:s statistik visar också att migrationen skapar jobb.

Om den ekonomiska kalkylen i slutändan visar ett minus eller ett plus beror mindre på vem som kommer än på hur de tas emot. En färsk internationell jämförelse (MIPEX) visar att Finland hör till de länder som lyckats bäst med att skapa en lagstiftning som ger goda förutsättningar för integration. Men det avgörande är förstås inte hur det ser ut på pappret, utan den verklighet som invandrarna möts av.

Den verkligheten innebär ofta att det är mycket svårt för immigranter att få in sin fot i det finländska arbetslivet.

I vulgärdebatten är det särskilt somalierna som pekas ut som exempel på att invandrare är svåra att integrera. Men till exempel i Minneapolis i USA är sysselsättningsnivån bland somalier mycket god. Anmärkningsvärt är att särkilt de somaliska kvinnorna är ivriga företagare. I Sverige har till exempel Järfälla lyckas matcha arbetskraftsbehovet med flyktingarnas kompetens, vilket lett till en annan solskenshistoria. Båda dessa beskrivs i tankesmedjan Fores antologi om lyckad invandring.

Ett inhemskt exempel finns i Närpes, där sysselsättningsgraden för invandrare är extremt hög (Hbl 4.4).

Det finns också ställen som liknar Minneapolis, Järfälla och Närpes, där integrationen varit allt annat än framgångsrik. Det går inte att hitta enkla förklaringar, och därför står inte bara Finland, utan många länder i Europa rådvilla. Men det är också därför som vi behöver en politisk debatt där parterna inte bara talar förbi varandra. De som är måna om att inte slösa bort migrationens ekonomiska och mänskliga potential borde höja rösten."