Länkar

Vem behöver svenskan?

Länkar

Onsdag, 22 September 2010 07:26

Lyckligtvis inser undervisningsministern vad "tvångssvenskan" egentligen handlar om, skriver John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare 21.9.

"Statsminister Mari Kiviniemi, Centern, sade vid ett gymnasiebesök i Kontiolahti i Norra Karelen att hon vill ge skolorna i östra Finland möjlighet att i försökssyfte ersätta den obligatoriska svenskan med ryska. I efterdyningarna efter Karlebybeslutet lät Mari Kivniemi förstå att hon inte längre såg några argument för den obligatoriska svenskan, följaktligen ser hon inga hinder för att skolor som så önskar ersätter svenskan med ryska om de tycker att det språket är nyttigare.

Kiviniemi fick genast svar på tal av undervisningsminister Henna Virkkunen, Saml, som satte fingret på den springande punkten: undervisningen i svenska i grundskolan handlar inte bara om timfördelning, i sista hand gäller det hela synen på svenskans ställning i Finland.

Henna Virkkunen är ett glädjande undantag i den offentliga debatten om svenskan. För en knapp månad sedan flaggade hon för att öka antalet undervisningstimmar i svenska i de finska gymnasierna eftersom kunskaperna i svenska har blivit markant sämre sedan svenskan slopades som obligatoriskt ämne i studentexamen.

Varför är det obligatoriskt att läsa svenska (respektive finska) i de finländska grundskolorna?

När det gäller finskan är svaret enkelt. Det är en självklar rätt för varje barn i Finland att få lära sig det språk som majoriteten av befolkningen talar. Den rätten urholkas inte av att både svenskan och finskan är likaberättigade nationalspråk, och man alltså teoretiskt borde kunna klara sig på det ena av dem.

Ingen finlandssvensk förälder skulle på allvar hävda att eftersom barnen växer upp i helt svenska trakter så är det onödigt att de lär sig ett så svårt språk som finskan.
Samma sak gäller undervisningen i svenska i finska skolor, men i en helfinsk omgivning är nyttan med svenskan litet svårare att få syn på.

Att Finland har två nationalspråk ställer krav på utbildningen. Också om man växer upp i en helfinsk miljö kan det inte uteslutas att man i något skede - kanske högskolestudier - behöver kunskaper i svenska. Grundskolan ger alla finländska barn en något så när likvärdig kunskaps- och färdighetsgrund, oberoende av om de har vuxit upp i Helsingfors, Raseborg eller Kontiolahti. Till den grunden hör kunskaper i finska och svenska.

Att säga att skolorna i östra Finland kan ersätta svenskan med ryska betyder att eleverna får sämre valmöjligheter när det gäller fortsatta studier. Om det krävs kunskaper i svenska för att få en examen som ger behörighet för statliga eller kommunala tjänster måste elever som saknar grundkunskaperna börja från noll någonstans i tjugoårsåldern.

En annan invändning mot att anpassa läroplanen till de lokala förhållandena är att man inte kan förutsätta att en ung människa för all framtid ska bo kvar på sin uppväxtort. Eller menar Kivniemi att en grundskoleelev i Kontiolahti för evigt är dömd att stanna där, och aldrig kan tänkas flytta till exempel till Helsingfors?
Stig Kankkonen resonerade i ett inlägg i gårdagens Hbl kring den obligatoriska svenskan. Kankkonen menar att om man avstår från den obligatoriska svenskan kommer diskussionen om tvåspråkigheten och den finlandssvenskan kulturen in på nya spår, då kan man fokusera på alla aspekter av finlandssvenskheten och inte bara på språkundervisningen.

Men förutsättningen är att det görs upp ett "realistiskt program med högsta auktoritet" för hur en fungerande tvåspråkighet förverkligas om den obligatoriska svenskan slopas.

Men det programmet finns ju redan, i grundlagen.

Undervisningen i svenska ger innehåll åt grundlagens bestämmelse om två nationalspråk. Inget politiskt program kan ha lika stor auktoritet. Att hävda att grundlagen inte förpliktigar skolväsendet att ge finsk- och svenskspråkiga barn en likvärdig kunskapsgrund är verkligen att skapa privilegier - för dem som har lyckan att hemma eller i sin omgivning lära sig både finska och svenska.

Statsminister Kivniemi är beredd att ge barnen i östra Finland ett sämre utgångsläge än de barn som har fått lära sig det andra nationalspråket redan i grundskolan.

Lyckligtvis inser undervisningsministern vad "tvångssvenskan" egentligen handlar om."

Kaksikielisyys on muuttunut hengitysilmaksi

Länkar

Tisdag, 21 September 2010 08:10

Nya tider kräver nya argument också för Finlands tvåspråkighet. Svenskans attraktivitet handlar om att motivera människor att lära sig språket, tvånget håller på att bli en belastning, skriver kolumnisten Olli Kivinen i Helsingin Sanomat (21.9.)

"Kuluneen vuoden keskustelu ruotsin kielen asemasta Suomessa on paljastanut taas kerran, että kaksikielisyys nauttii maassamme laajaa kannatusta. Asia on kiteytynyt useissa yhteyksissä, kuten Helsingin Sanomain pääkirjoitussivun laajassa Me puhumme ruotsia -kirjoitussarjassa. Kuvaan on kuulunut tavalliseen tapaan muutamien poliitikkojen profiilin nostoa, sanallisia ylilyöntejä ja ärhentelyksi kääntynyttä turhautuneisuutta.

Samalla kirjoituksissa ja puheenvuoroissa on ollut lisämauste. Kannatuksesta huolimatta keskustelijoilla on ollut hämmentävän vähän ehdotuksia, miten kaksikielisyyden turvaamista käytännössä edistetään. Tämän kirjoittaja ilmoittautuu neuvottomien joukkoon.

Syy on yksinkertainen. Kielikysymyksen perusasetelmat ovat muuttuneet yhtä jalkaa maamme kansainvälisen aseman ja toiminnan kanssa. Tilannetta voi kuvata vastaavanlaisella esimerkillä EU:hun suhtautumisessa.

Monien ihmisten mielissä EU-yhdentymisen oikeutukseksi eivät enää riitä menneisyyden saavutukset, kuten vaikkapa rauha Euroopassa, euron tuoma vakaus, alhaiset korot ja vastaavat. Ne ovat muuttuneet itsestäänselvyyksiksi - kuin ilmaksi, jota hengitämme -, ja eteenpäin pääseminen vaatii uusia, kouriintuntuvia saavutuksia.

Vastaavasti ruotsin kielen asema on väestön valtaosan mielissä kääntynyt hengitysilman kaltaiseksi normaaliksi osaksi arkipäivän elämää. Ruotsinkielisille tämä merkitsee selvästi sellaista vaaraa, että ruotsi hiipuu Suomessa hitaasti mutta varmasti samalla kun englannin asema vahvistuu. Koko Eurooppaan ulottuva monikulttuurisuuden lisääntyminen kiihdyttää kehitystä.

Peruslähtökohdan muutos koskee koko suurta kuviota, kuten maamme asemaa Euroopassa ja maailmassa, toimintaympäristöämme ja sopeutumistamme maailman muutokseen - kielivaatimuksineen kaikkineen.

Näihin verrattuna Tammisaaren synnytyssairaala, Sipoon pilkkominen, Kokkolan paikka maailmankaikkeudessa ja muut viime aikojen ärsytyspisteet ovat pikkuasioita.

Kiistan ydin on, että kaikki ovat oikeassa. Toisen kansalliskielen ruotsin opettelulle on paljon perusteita, mutta niin on myös käytetyimmille kielille.

Kielet ovat ensiarvoisessa asemassa maamme edunvalvonnassa. Hyvinvoinnin turvaaminen vaatii menestymistä kansainvälisessä kilpailussa. Globalisaation tuoma muutos merkitsee, että asemamme turvaamiseksi tarvitaan uudenlaista tunkeutumista avaraan maailmaan. Pienen maan edustajien on yksinkertaisesti osattava kieliä pystyäkseen huolehtimaan asioistaan parhaalla mahdollisella tavalla.

Maailman suurimmat kotikielet ovat mandariinikiina, espanja ja englanti. Laajalti puhutaan myös meille tärkeitä venäjää, saksaa ja ranskaa. Osaajien määrällä mitattuna englanti nousee kiinan rinnalle arviolta yli miljardin ihmisen yhteyskieleksi. Kymmenen miljoonan ihmisen osaama ruotsi on tässä joukossa väistämättä pikkukieli, suomesta puhumattakaan.

Toimintaympäristömme muutos korostaa ongelman pohjoismaalaista ulottuvuutta. Pohjoismainen yhteistyö oli aikoinaan meille ensiarvoisen tärkeä ikkuna länteen, mutta sen ajan toimijat ovat siirtymässä syrjään, ja englannin kielen käyttö yleistyy myös pohjoisissa yhteyksissä. Uusi tekijä on internet, joka vahvistaa englannin asemaa maailmassa, halusimmepa tai emme.

Pohjoismaalaisuusajatteluun tarvitaan realismia. Pohjoismaalaisuus on muokannut yhteiskunnat samanlaisiksi hyvinvointipolitiikan keitaiksi ja samalla hyväksi viiteryhmäksi, mutta jokaisen maan omat edut ovat ja pysyvät. Koko lailla sinisilmäinen Suomi on saanut tästä oppia EU:ssa, eikä pohjoismaista blokkia ole tiukan paikan tullen ollut olemassa. Pohjoismainen yhteydenpito on muuttunut samanlaiseksi hengitysilmaksi kuin kaksikielisyys ja EU-jäsenyys, mutta maailma on muuttunut ja muuttuu koko ajan.

Asetelma ajaa kielten opiskelun suunnittelijat lähes mahdottoman tehtävän eteen: tunnit eivät vain riitä. Saksan, ranskan ja venäjän opiskelu on vähentynyt maassamme surullisella tavalla, ja kuitenkin niitä pitäisi osata nykyistä enemmän.

Pakollisuus on muuttumassa yhä selvemmin rasitukseksi toisen kotimaisen kielen opiskelussa. Vaarana on, että seuraavan sukupolven päättäjät, joille pohjoismaalaisuus merkitsee vähemmän kuin heidän vanhemmilleen, kääntyvät jyrkästi toisen kotimaisen pakko-opiskelua vastaan.

Edellä mainittu neuvottomuus jättää parhaaksi vaihtoehdoksi jatkuvuuden: eletään kuin ennenkin ja odotellaan viisasten kiveä eli uuden motivaation löytymistä toisen kansalliskielen opiskeluun. Kiistat eivät hetkauta väestön valtaosaa lainkaan muualla kuin kielten opiskelussa, eikä siitä saa antaa muodostua pahenevan eripuran aihetta.

Kaiken kaikkiaan kiistelyssä on hieman sama maku kuin suhtautumisessa Suomen menestymiseen erilaisissa maailmantilastoissa: Suomessa asiat eivät voi olla hyvin, sanoivatpa kaiken maailman ulkomaanelävät tilastoineen mitä tahansa. Maassamme on kuitenkin maailman edistyksellisimpiin kuuluva ja laajaa kannatusta nauttiva perustuslaillinen vähemmistönsuoja ja kansalaissopu, joten molempien osapuolten äärimmäisyysväki kannattaa jättää omiin juoksuhautoihinsa.

Tiedotusvälineillä on oma keskeinen vastuunsa keskustelun pitämisestä järkevissä puitteissa. Vaatimus koskee myös suomenruotsalaista mediaa: peili saattaa kertoa, olivatko paikalliset asukkaat, poliitikot vai tiedotusvälineet eturintamassa, kun Tammisaari, Sipoo tai Kokkola väännettiin suomenruotsalaisten asialle vahinkoa aiheuttaneeksi kielikysymykseksi muiden asia-argumenttien kustannuksella."

Med morfar som fånge i Dragsvik

Länkar

Måndag, 20 September 2010 07:19

I Västra Nyland har Marit Lundström(17.9.)intervjuat författaren Sirpa Kähkönen om hennes morfars tid som politisk fånge i Dragsvik.

"Sorg och smärta, men också försoning förmedlas av författaren Sirpa Kähkönen när hon berättar om sin nyutkomna bok om den mörka tiden i vårt lands och hennes familjs historia.- Jag ärvde min morfars smärta.
Bokens tema är smärtsamt för författaren Sirpa Kähkönen: Hennes älskade, tystlåtna morfar var en av de kommunister som på 1930-talet tillbringade många år i fångläger i Dragsvik dit de politiska fångarna i vårt land koncentrerades år 1921.

Bokens tema är också kollektivt smärtsamt i Finland eftersom det beskriver den dystraste tiden i vårt lands historia, en tid som är full av sår från 1918.

Dags att tala

Sirpa Kähkönen säger att tiden mognat för en hantering av de förtigna händelserna och känslorna.
- Det öppna klimatet som vi idag lever i har gjort detta möjligt.

Att förlaget Otava kunde ordna publiceringstillställning i Dragsvik, och att kommendören Anders Gardberg och premiärlöjtnanten Mikael Isberg har hjälpt författaren att komma till rätta, vittnar också om det förändrade klimatet.

Historiska skikt

- Historiens olika skikt lever kvar på platser som den här. När jag första gången kom hit, tillsammans med Sture Lindholm som jag träffat på en historielärarkonferens i Kuopio, kändes det väldigt konstigt. Man kan jämföra det med att komma till Rom där historiens spår är starka och man för sitt inre öga kan se Mussolini vandra längs gatorna och höra frihetskämparna ropa. På samma sätt klingar vårt lands historia här i Dragsvik, på någon nivå finns allting kvar.

- Vi ser byggnaderna som är från ryska tiden, vi ser de olika kasernerna, C och B, vi ser A-huset, och vet att där funnits tusentals fångar. Idag har vi Nylands Brigad här och unga friska beväringar vandrar omkring, det känns bra, säger Sirpa Kähkönen.

Arkiv och berättelser

Kähkönen har studerat historia på Helsingfors universitet, och där även blivit bekant med Nils-Erik Forsgård, vilket är orsaken till att hon även skrivit kolumner för den finlandssvenska tankesmedjan Magma (www.magma.fi/sirpa-kahkonen). På svenska.

Mest känd är hon för sin skönlitterära trilogi om Kuopio, som tillsammans med den nyutkomna boken Vihan ja rakkauden liekit uppges ge en ingående bild av finska folkets livsvillkor under självständighetstiden.
Vihan ja rakkauden liekit är däremot inte en roman även om greppet är berättande, det är en fackbok som bygger dels på arkivforskning, dels skriftligt material som morfadern Lauri Tuomainen lämnade efter sig.
Morfadern, som föddes 1904 i en tiobarns arbetarfamilj, kämpade för det kommunistiska idealet som skulle ge folket frihet.

Förlorad generation

När den kommunistiska motståndsrörelsen slagits ner, många dött antingen i fångläger i vårt land eller flytt över östgränsen och dödats av Stalin, var möjligheterna för de kvarlevande begränsade. På 1930-talet blev straffen mot upprorsmännen allt strängare, det fanns mycket hat på bägge sidor om gallren.

Sirpa Kähkönen menar att det var en hel generation unga, mer eller mindre starkt knutna till arbetarrörelsen, som gick förlorad.

Morfadern talade aldrig om vad han upplevt i fånglägret, där han tillbringade åtta år. Det längsta straffet dömdes 1932 då han dömdes till sju års straffarbete för landsförräderi.

Sorg och förnekelse

Vilka morfaderns känslor var på gamla dagar, efter att han fysiskt överlevt lägret men hade svåra magsmärtor som Kähkönen förknippar även till tvångsmatningen han och andra hungerstrejkande fångar utsattes för i Dragsvik, men även mentalt var tvungen att smälta allt som hänt.

- Jag vet inte hans känslor, det finns inga ord för dem. Men jag gissar att han var helt full av sorg. Jag tror att det också fanns förnekelse, hur skulle han ha kunnat ta in det som Stalin gjorde mot hans kamrater och två av hans bröder som dödades, hans eget kött och blod, han som kämpat för idealet? Det är en smärta jag inte kan föreställa mig.

Ekenäs och Tammisaari

I familjerna som levt med följderna av händelserna 1918 och 1930-talets kärva klimat, blev de framviskade berättelserna om "Tammisaaren yliopisto" och "Siperia" ett slags folklore. Till exempel Sirpa Kähkönen visste inte vad som var sant och vad inte, vilket manade henne att forska.

- Det visade sig att det inte bara var folklore utan det har hänt på riktigt.

Hon konstaterar att Ekenäs och Tammisaari är två helt skilda orter: Ekenäs är idyll medan Tammisaari förknippas med en mörk tid av Finlands historia."

Veckans spådom: Om 20 år pratar vi återförening igen

Länkar

Måndag, 20 September 2010 07:16

Åland orienterar sig alltmer mot Sverige, Finland alltmer bort från Åland. Det kommer att få följder., skriver Niklas Lampi i Ålandstidningens ledare. /17.9.)

ÄR ÅTERFÖRENING med Sverige i dag en ickefråga? Svar ja. Det finns inget parti och ingen politiker som öppet för fram den tanken. Kommer återförening att fortsätta vara en ickefråga i åländsk politik om 20, 30 år. En gissning: nej. Varför? Flera trender i dagens åländska samhälle.

EN SOM SATT fingret på pudelns kärna är statsmaktens man på Åland, Peter Lindbäck. I en krönika för den finlandssvenska tankesmedjan Magma nyligen slog han redan i rubriken fast: Åland orienterar sig västerut. Det är inget sensationellt påstående och var inte tänkt som det. Men Lindbäck knöt ihop säcken och noterade att Åland på område efter område ser mot Sverige: media, kultur, idrott, föreningsliv.

Mest tydlig är förändringen på utbildningsområdet. För en generation sedan var Åbo ålänningarnas studieort. I dag är det Uppsala, Stockholm, Lund, Göteborg, Örebro, Gävle, Umeå och Kalmar. Det är en rockad som vi ännu inte sett de fulla följderna av. Men mycket talar för att den kommer att påverka Ålands sätt att se på både sig själv och omvärlden.

ÄN EKONOMIN? Här är trenden inte lika tydlig. Finland dominerar fortfarande. Men också här finns tecken på nya tider. Svenska leverantörer och kedjor blir vanligare. Utbudet i butiker liknar alltmer ICA:s och Konsums. När Ålandsbanken utvidgar gör man det västerut. Dessa trender kommer antagligen att förstärkas när dagens unga med kraft kommer in i arbetslivet. De har då byggt upp sina nätverk under studieår och sina första år i arbetslivet i ett annat land. Det ska läggas till ett Åland, som redan i dag i vardagen på många sätt liknar ett mini-Sverige: vi brer Bregott på mackan, vi följer Idol på TV4, vi har åsikter om Sahlin och Reinfeldt (men inte så många om Urpilainen och Katainen).

SAMTIDIGT PÅ ANDRA SIDAN Skiftet: Ett Finland som rör sig i motsatt riktning. Nya statsministern Mari Kiviniemi är öppen med det. Svenskan ska inte längre stå på jämn fot med finskan. Det är inte längre en självklarhet för alla tre statsbärande partier att stå upp för tvåspråkigheten. Skillnaden märks inte över en dag eller ett år, men över tid. Svenska språket kommer inte att få det lättare, utan svårare. Det är en utveckling som inte gör att Finland närmar sig Åland. Tvärtom. Den gör att steget över Ålands hav blir ännu kortare. Och att framtidens åländska 50-åringar, uppvuxna med svensk tv och formade vid svenska högskolor, kan få ännu mer vatten på sin kvarn om vilket land som känns mer hemma.

VART FÖR det Åland?

Strängt taget går det att tänka sig fyra vägar.

1. Bli mer som Finland.

Scenario: Åland anpassar sig till den nya verkligheten i Finland och blir en vanlig finländsk region. Finska är ett karriärskrav. Många pluggar fortfarande i Sverige, men har svårare att återvända. Självstyrelsen hakar på och inför obligatorisk finska.

Kommentar: Vissa politiska kretsar varnar ofta för att det ska gå så här. Men faktum är att det just nu inte verkar sannolikt, med tanke på att folket röstar med fötterna i motsatt riktning. De snarare försvenskar än förfinskar Åland.

2. STÅ PÅ egna ben.

Scenario: Åland får gehör för att utveckla autonomin. Finland inser att Åland håller på att glida iväg. I stället för att göda en självständighetsrörelse blir det grönt ljus för ramlagen.

Kommentar: Utvidgad självstyrelse har länge funnits på den politiska önskelistan. Den kan få fart av det som händer nu. Men det är inte givet. Skattebehörighet är fortfarande mer en politisk vision än ett krav som folket och näringslivet entusiastiskt sluter upp bakom. Det finns en rädsla, ofta välgrundad, för vad politikerna ska hitta på. För att frågan ska avancera måste politikerna få folket att lita på politikerna. Det är inte bara Helsingfors det hänger på.

3. Stå på ännu egnare ben.

Scenario: Åland blir självständigt och Anders Eriksson president.

Kommentar: Inte särskilt sannolikt. Självständighet som alternativ hade ett visst uppsving på 00-talet då Ålands Framtid hade viss vind i seglen. Men frågan ville aldrig lyfta brett och stöds i dag av en av 30 röster i lagtinget.

4. LÖPA LINAN ut och återförenas.

Scenario: Orienteringen västerut och Finlands agerande gör att en klassiker dyker upp igen: återförening med Sverige. År 2036 säger pensionerade lagtingspolitikern Danne Sundman att det är dags, och han får stöd för sina tankar i övriga partier. LR åker till Stockholm och riksdagen säger ja.

Kommentar: Inte särskilt sannolikt. Finland skulle inte gärna släppa Åland och Sverige vill inte stöta sig med Finland. Men samtidigt är det troligt att Åland 2036 kommer att vara än mer rikssvenskt som samhälle. Det kan leda till att Åland än en gång börjar prata om det som tidigare varit lite tabubelagt. I dag kretsar debatten kring självstyrelse och ibland självständighet. 2036 kan återföreningsidén ha återvänt som ytterligare ett stråk i debatten.

OAVSETT VAR alltsammans landar står en sak klar. Sverige kommer allt närmare, Finland allt längre bort. På något sätt kommer det att påverka Åland. Mest troligt är väl att det blir en mix. Åland om 20, 30 år kan i så fall kanske vara en aningen utvecklad självstyrelse, inom ramen för en finländsk statsbildning, men till vardags och i mycket annat snarare en del av Mälardalen. Inte återförening i teorin, men på flera sätt i praktiken. Den som lever får se.

Hurra! Hurra! Hurra!

Länkar

Torsdag, 16 September 2010 09:38

Länge leve det svenska språket i Finland, skriver specialredaktör Esa I, Järvinen i Lapin Kansa 16.9.

"Kauan siis eläköön ruotsin kieli keskuudessamme.

Miksi ihmeessä jälleen kerran kielisota nostaa päätään tai puheet pakkoruotsista? Miksi joillekin ruotsin kieli on kuin sulamatonta ja kiivailun aiheuttavaa myrkkyä?

Miksi kuvittelemme yhä, että ruotsia äidinkielenään puhuvat suomalaiset ovat etuoikeutettuja, "svenska talande bättre folk", hurreja, ikään kuin kieli sinällään ratkaisisi tai predestinoisi ihmisen sosiaalisen ja taloudellisen aseman?

Miksi emme voisi hyväksyä historiallisia tosiasioita - olemme olleet vuosisatoja tekemisissä ruotsin kielen kanssa ja olemme edelleen, erityisesti läntisessä Suomessa ja vallankin Tornionjokivarressa.

Sikäläisillä murrealueilla asuvien, varmaan muidenkin, on helppo listata joukoittain sanoja, aivan arkisessa käytössä olevia, jotka ovat selkeästi ruotsista lainattuja. Ruotsi on kielenä luontainen osa näiden ihmisten identiteettiä. Ja vähäisemmässä määrin myös muiden suomalaisten.

Uusin vaahtoaminen alkoi kun kokoomuksen kesäkuinen puoluekokous hyväksyi niukasti aloitteen, jonka mukaan ruotsin pakollinen opiskelu pitäisi poistaa peruskoulusta ja lukiosta.

Onneksi puoluejohtaja, "pää"ministeri Jyrki Katainen kiireesti mitätöi päätöksen merkityksettömäksi. Tuoreempi hyöky syntyi vielä Keski-Pohjanmaan aluehallinnon sijoittamisesta etelään tai pohjoiseen - siinäkin nähtiin kummallisia kielipeikkoja.

Kiistelyssä ruotsin kielestä on taustalla suvaitsevaisuus yleisemmin. Kaikkein kiivaimmin ruotsin asemaa ovat kaventamassa ne tahot, joiden on muutenkin vaikea sulattaa muukalaisuutta tai erilaisuutta kaikkineen.

Kyse ei ole vain yhdestä poliittisesta liikkeestä, vaikka muidenkin puolueiden keskuudessa sen kannatuksen kasvu herättää levottomuutta ja samalla pyrkimystä matkia sen äänenpainoja myös kielikysymyksessä.

Kyse on myös perinteisestä kansallisesta alemmuudentunteesta. Ruotsin kieli koetaan jollakin tavoin uhkaksi omalle kulttuurillemme unohtaen aktiivisesti, että ruotsi on ja pysyy kiinteänä osana suomalaisuutta.

Tosiasiassa suomenruotsalaisen kulttuurin vaikutus on kieltä puhuvan vähemmistön määrään nähden huomattavasti merkittävämpi, koska varmaan enemmistö ruotsinkielisistä taiteilijoista ja vaikuttajista operoi sujuvasti ja sitä enemmälti korostamatta myös suomeksi.

Kieltenopiskelun muuttaminen täysin valinnaiseksi peruskoulussa merkitsisi käytännössä opetuksen ja kielitaidon kaventumista. Kävisi niin, että suuri osa koululaisistamme tyytyisi vain englantiin eikä muita eurooppalaisia kieliä varsinkaan pienissä kunnissa edes tarjottaisi kysynnän puutteeseen vedoten.

Jotkut lukiolaiset lyövät lyhytnäköisesti jo laimin ruotsin opiskelun, koska sitä ei enää tarvitse kirjoittaa ylioppilastutkinnossa. Paine siirtyy sitten korkeakouluihin, kun opiskelijat tajuavat kielitutkinnon merkityksen.

Se, ettei ruotsia tarvita suomalaisessa arkielämässä, on ontuva perustelu. Ei tarvita muitakaan kieliä. Suomella pärjää täällä oikein hyvin.

Siitä huolimatta: Heja svenska!"

Handling nu

Länkar

Torsdag, 16 September 2010 09:25

Det är mycket snack och lite verkstad när Finland diskuterar svenskan konstaterar Torbjörn Kevin I ÅU:s ledare 16.9.

"Ändå gäller att en temporär statsminister är en mindre fiende än en ett kontinuerligt missnöje med kvaliteten på svenskundervisningen i den finska skolan.
Turbulensen kring Karleby går över. Men runtom i landet kämpar unga finländare med en språkundervisning som är teoretisk och trist.
Vi har hört den trallen i decennier nu. Det är dags för handling.

Finländsk språkundervisning läggs upp med blicken på hur kunnandet mäts i studentexamen.
Studentexamens rigiditet står i vägen för ett naturligare umgänge mellan språkgrupperna i den tvåspråkiga republiken Finland.
En svag men dock parallell: Universitetsstudier kalibreras utifrån idén att undervisningen ska vaska fram en minoritet: morgondagens forskare.

Magmaakademier och andra opinionsbildande grupper till förmån för svenskan är nyttiga instrument.
Men förmår namn som Martti Ahtisaari, Paavo Lipponen etc väga upp en uppstyltad och oengagerad språkundervisning?
Naturligtvis inte - och kravet ska inte ens ställas så.

Men krav måste ställas. Vi kan inte decennium efter decennium klaga över svag kommunikativ förmåga hos finländska skolelever - och sedan gå vidare på ångestens ödsliga väg.
Är studentexamen helig? Eller finns det en väg av både niopoängsjakt och kommunikation mellan människor?
Det är en avvägningsfråga. Hur väger man nyttan av vad?

Två inlägg i dagstidningar pekar på samma problematik.
Programchefen vid Folktinget Markus Österlund skriver i Vbl (13.9.2010) att lärarutbildare och censorer i studentexamen kan observera hur vissa skolor år efter år uppvisar goda resultat i svenska.
Varför det? Svaret är givet: Det handlar om kunniga och engagerade svensklärare som får eleverna med på att använda språket aktivt.

De engagerade lärarna erbjuder eleverna möjlighet att bekanta sig med svenskan utanför skolan i form av kulturevenemang, studiebesök och gäster i skolan.
Ja men naturligtvis.
Pulpetexercis med översättning övervakad av niopoängshökar ger inga vibrationer.

I Hbl (15.9.2010) skriver "trebarnspappan och dirigenten" Jan Söderblom att undervisningen i svenska saknar förankring i vår intressanta tvåspråkiga kultur.
Söderblom träffar rätt. Finlandssvenskarnas behov av svensk service kan aldrig fungera motionshöjande för en skolelev i Kajana. Motivationen måste springa fram via andra resonemang.

Vardagen ger svar nog. Den obligatoriska svenskan fungerar inte. Universitetsfolk vittnar om att nya kullar finska studerande inte klarar av elementära böcker på svenska.
Dagens modell har kraschat men vi blundar för konsekvenserna - och orsakerna.
En frivillig skolsvenska öppnar inte i sig porten till de kommunikativa rum där elever lär sig att språk är mer än adekvata ord.

Jan Söderblom har en annan poäng också. Han undrar vad vi gör när det gäller att garantera kvaliteten på vårt eget språk.
Språkvetaren Marika Tandefelt gav en räcka svar redan år 2003 - i rapporten "Tänk om", ett handlingsprogram för svenskan i Finland.
Tandefelt gav programmet. Det följdes aldrig av handling. Svenskfinland negligerade rapporten. Ofattbart varför.

Det verkar inte bekomma Svenskfinland att vi misshandlar svenskan.
Attityden till svenskan i Finland är överlag förvriden. Svensklärare i finska skolor undervisar i ett språk de själva isolerar. Svenskar respekterar inte språket ens så mycket att man vårdar det.
(Vilket inte är det samma som att jaga niopoängare. Det handlar om att tänka på språkets inneboende estetik; vad kan förstås, vad är fullständig huvudlös teknisk översättning - som när FNB häromdagen skrev om de "centralfinländska lagen" och avsåg fotbollslag i Mellersta Finland.)

Svenskfinland är inte stort men det kan nå långt i ett litet land.
Folktinget, Pohjola-Norden med flera samfund borde aktivare erbjuda skolsvenskan i finska skolor en koppling till reell finländsk vardag.
Skolor pressas av minskande resurser - men, förefaller det, minimerar kontakterna till det omgivande samhället.

Resurserna finns där. I Åbo: ÅST, Radio Vega Åboland, ÅU etc - institutioner som kan göra svenskundervisningen levande.
Finländare får fortfarande en ängslig mollhållning när man ställs inför människor som talar ett annat språk.
Vi måste kapa den mentala bojan.

Grundlagen är en usel språklärare. Lösningen på svenskans faktiska ställning i Finland är inte politisk. Den finns där finlandssvenskar kommer åt att kommunicera sitt "finlandsskap" i vardagliga situationer.
Svenskfinland måste aktivare bjuda ut sin glädje. Vi kan ta ett aktivare ansvar för svenskundervisningen i finska skolor. Det är fullt möjligt att sätta i system.
Finland måste bestämma sig i vems tjänst studentexamen ska stå. I glädjens eller ångestens?"

Statsmakten och media bör ta ansvar för bägge språken

Länkar

Tisdag, 14 September 2010 10:34

Nu är det allvar. Än har vi ingen språkstrid i Finland, men tar staten inte ansvar för svenskan kommer vi att få en, skriver Kenneth Myntti i Vasabladets ledare 14.9.

"Språkstrid.

Begreppet förekommer överallt - i radion, i teven, i tidningspressen.

I och med att Centern försök att föra Mellersta Österbotten norrut stöp på grundlagens stadgande om språklig service heter det nu att vi har en språkstrid i Finland.

Det är naturligtvis inte sant. De insatta vet att det är den förlorande parten Centern som försöker få det att framstå på det viset.

Finlandssvenskarna måste ha rätt att ta nationalspråket svenska i försvar utan att bli beskyllda för språkhets. Tvärtom är det motparten som språkhetsar om den inte accepterar att svenskan är likvärdig med finskan i statliga reformer.

Då Magma-akademins programchef Martina Harms-Aalto i går morse var gäst i radioprogrammet Ykkösaamu möttes hon av en skur mycket fördomsfulla frågor:

Varför vill Magma föra en diskussion om svenskan i Finland, vart är det ni vill komma?

Varför måste det lobbas för en välmående kultur och en grupp människor som har fötts med guldsked i mun?

Varför blir det så snabbt språkstrid?

Martina Harms-Aalto klarade sig bra. Tålmodigt förklarade hon villkoren för en språkminoritet och hur denna minoritet behöver ständig förståelse från språkmajoritetens sida. En motfråga om reportern någonsin själv har varit tvungen att redogöra för sina sjukdomssymptom inför en läkare på ett annat språk än modersmålet hörde till det bästa Harms-Aalto presterade.

Reportern blev svarslös. På slutet var han till och med tvungen att medge att samtalet hade gett nya synvinklar.

Det är bra. Men på samma gång är det skrämmande att höra hur starka fördomarna mot finlandssvenskarna är på finskt håll.

Magma-akademin liksom alla de övriga institutionerna som har sjösatts på senare tid har en viktig uppgift. Nu inleds det arbete som borde ha kommit i gång för flera årtionden sedan.

Men samtidigt kommer uppgiften att bli mycket svår. I veckoslutet reagerade både Mikael Sjövall och Pär Stenbäck berättigat på att en av de mest framträdande tidskrifterna i Finland, Suomen Kuvalehti, har gett bilden av att finlandssvenskarna har för mycket makt. (Hbl 11-12.9)

Byter vi ut ordet finlandssvenskar mot judar kan vi förnimma ljudet av stöveltramp och krossat glas. Mikael Sjövall har alldeles rätt i att hets mot folkgrupp ofta får sin början från dylika skriverier.

I tidskriften Kanava är diskussionen på god väg att bli riktigt obehaglig. I det senaste numret (6/2010) hävdar en Lahtisrektor vid namn Kai Salmi att det nuvarande tvåspråkighetsidealet i Finland inte beaktar finskspråkigas ställning, historia, behov och rättigheter.

Salmis argumentering har gemensamma drag med den majoritetsspråksdyrkan som försätter de östeuropeiska minoriteterna i kläm.

Än har vi ingen språkstrid, endast en nödvändig diskussion om det tvåspråkiga Finland. Men tar landets högsta ledning och massmedia inte sitt ansvar för bägge språken kommer vi att få en språkstrid."