Länkar

Frivillig skolsvenska skulle bli dödsstöten för Svenskfinland

Länkar

Tisdag, 3 Maj 2011 20:47

Egentligen är det sorgligt att det behövs en utredning för att en gång för alla fastslå att grundlagens stadgande om två nationalspråk måste följas, skriver Kennth Myntti i Vasabladet ledare 3.5.

"En ny studie säger inte bara hur det är, den blottar också att en del påverkare agerat i strid med finlandssvenska intressen.

Antagandena om skolsvenskans viktiga roll i Finlands officiella tvåspråkighet har bekräftats. Utredaren och docenten Åsa Palviainen fastslår en i färsk Magmastudie att en systemförändring kunde få allvarliga konsekvenser.
Görs svenskan frivillig i de finska skolorna försämras kunskaperna så kraftigt att staten inte längre kan tillgodose de svenskspråkigas grundlagsenliga rättigheter på lika grunder.

Palviainen beskriver ett dominospel med fallande brickor. Frivillighet leder till att färre läser svenska i grundskolan och till att frivillighet införs också på senare utbildningsstadier, inklusive högskolor och universitet.

Rekryteringen till statliga tjänster försvåras och systemet med språkexamen för statsförvaltningen äventyras. Medan dagens utbildningssystem bygger på att alla elever får likartad grundutbildning är högre poster i nordiska sammanhang framöver endast tillgängliga för den samhällselit som behärskar både svenska och finska.
En övergång till frivillig svenska gynnar flickor och högskoleutbildade i högre grad än pojkar och elever som siktar på yrkesstudier. I och med att kommunerna får större makt än tidigare över språkval finns också risk för en regional snedvridning.

Den självklara frågan lyder: är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där östfinländska pojkar och yrkesstuderande inte får samma chans som andra att skaffa sig en yrkeskarriär?

Ett samhälle som i oförstånd har gjort sig av med de verktyg med vars hjälp dess grundlagsstadgade system med två parallella nationalspråk kan upprätthållas?
Svaret borde vara givet. Egentligen är det sorgligt att det behövs en utredning för att en gång för alla fastslå dessa självklarheter. Att utredningen görs och presenteras som en nyhet i massmedia berättar något om den tid vi lever i.

Vem hade till exempel för tio år sedan kunnat ana att företrädare för både en finlandssvensk tankesmedja och SFP:s presidium åren 2010-11 skulle tala sig varma för ett avskaffande av den obligatoriska skolsvenskan? Åsa Palviainen visar nu svart på vitt att en sådan reform undergräver svenskan som institution i Finland. Genom att propagera för frivillighet har alltså Nils Torvalds och Olav S Melin indirekt agerat i strid med finlandssvenska intressen.

Notera dessutom att ifrågavarande studie endast beaktar de utbildningsrelaterade konsekvenserna av en övergång till frivillig skolsvenska, inte på långt när fenomenet i hela dess vidd. Den dag svenskan avskaffas som officiellt nationalspråk i Finland skulle landet sannolikt förlora såväl Åland som en stor del av sin finlandssvenska befolkning.

Vi talar då om en kapital- och hjärnflykt av aldrig tidigare skådat slag. I samma veva skulle Finland klippa bandet till Norden och göra våld mot sin egen historia.
I nationens intresse ligger att svenskan i de finska skolorna får en pedagogisk reform som inbegriper en tidigareläggning av studierna. Oddsen för en sådan klok regeringspolitik ökade i går då det antisvenska politiska partiet Sannfinländarna sa nej till det så kallade Portugalstödet."

Islam är vår historia

Länkar

Måndag, 25 April 2011 07:16

I Ny Tid (23.4.) har Fredrik Sonck intervjuat professo Jørgen S. Nielsen, som deltog i Magmas Islam seminarium.

"Vårt sätt att förhålla oss till muslimska immigranter säger mer om oss själva och vårt europeiska samhälle än om islam. Det säger professor Jørgen S. Nielsen från Köpenhamns universitet.

Jørgen S. Nielsen har en gedigen meritförteckning inom den glödheta ämneskombinationen "Islam och Europa". Han leder Centre for European Islamic Thought i Köpenhamn, är chefredaktör för Yearbook of Muslims i Europe och konsulteras av både Europarådet och några nationella regeringar. Inte undra på att Nielsen var inbjuden då tankesmedjan Magma ordnade ett seminarium på temat Är islam ett hot mot Europa?

Att han själv började forska om islam var däremot en slump, berättar Nielsen för Ny Tid efter sitt föredrag.

- Min far var teolog och involverad i internationellt ekumeniskt arbete så jag blev intresserad av Afrika som barn. Av den anledningen läste jag arabiska på universitetet och fortsatte av bara farten. Jag levde i Beirut i sju år och skrev min doktorsavhandling om medeltida arabisk historia där. När jag blev klar hade inbördeskriget pågått i två och ett halvt år och det enda stället där jag kunde hitta jobb var i Birmingham där jag började forska om muslimer i Europa. Förutom en forskare i Belgien var jag den enda i Europa som forskade om detta.

Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess.

Fyra faser

Under sin föreläsning i Gamla studenthuset konstaterade Nielsen att muslimsk immigration verkligen inte är något 1900-talsfenomen. Han identifierar fyra olika faser av muslimsk närvaro i Europa, varav tre är avslutade historiska kapitel. Först har vi den månghundraåriga muslimska dominansen av den iberiska halvön, sedan den mongoliska expansionen i Östeuropa på 1400- och 1500-talet (mongolhärskarna konverterade till islam och gav upphov till olika tatarfolk). För det tredje har vi det osmanska rikets expansion på Balkan, där flera länder ännu i dag har en stor muslimsk befolkning.

Att påstå att det muslimska inflytandet och inflyttandet hotat Europa blir i historiens ljus därför paradoxalt, eftersom islam tvärtom varit med om att forma dagens Europa. Spåren av den första fasen av muslimsk närvaro syns förvisso inte längre i form av befolkningsspillror, men den lämnade ett rikt kulturellt och intellektuellt arv efter sig. Ett arv som direkt påverkade den europeiska renässansen och humanismen, säger Nielsen

- Det har föreslagits, med en del starka bevis, att de första europeiska universiteten i Bologna, Paris och Oxford tog modell av ett arabisk-islamskt universitetssystem, medvetet kopierat och sedan medvetet bortglömt.

Arbetskraft

Den fjärde fasen av muslimsk närvaro är den som pågår i dag. Skillnaden i förhållande till de tidigare faserna är att dagens utveckling orsakats av europeisk expansion snarare än av muslimsk. Startskottet gick i mitten av 1800-talet då Europa intensifierade sin koloniala expansion i Afrika och Asien, vilket resulterade i att invånare i kolonierna också började flytta till imperiernas huvudstäder.

- Inflyttningen ökade exponentiellt efter 1945 då Europa skulle byggas upp efter kriget.

Fortsättningsvis bestämdes mönstret av kolonialismen. Om man gör en grav generalisering emigrerade nordafrikaner till Frankrike, sydasiater till England och turkar till Tyskland (Nielsen beskriver den tysk-turkiska relationen på 1800-talet som pseudokolonial). Mot slutet av millenniet ökade också den humanitära invandringen, men till en början handlade immigrationen alltså om att Nordeuropa behövde arbetskraft.

Det behovet varade inte för evigt. 1962 stoppade England arbetskraftsinvandringen och vid oljekrisen i början av 70-talet tog efterfrågan slut också på kontinenten. I det skedet var det framför allt arbetande män som hade invandrat. Nu började deras familjer följa efter.

- Och det är när familjen flyttar in som också kulturen flyttar in, och med kulturen kommer religionen.

I England tar moskébyggandet fart just 1962, på kontinenten 1974. "Muslimernas" närvaro börjar vara tydlig, säger Nielsen och gör för femtielfte gången citationstecken med fingrarna: Definitionen av vem som är "muslim" är mycket godtycklig och de utmaningar migrationen orsakar i Västeuropa handlar oftast om allt annat än religion.

- Den stora majoriteten av de muslimska arbetsimmigranterna kom från små städer på landsbygden, inte från storstäder. Ofta var de dåligt utbildade. Majoriteten av kvinnorna var analfabeter. Detta var i stor utsträckning en del av den migrationsström - urbaniseringen - som ägt rum inom den muslimska världen efter andra världskriget. En liten del av denna befolkningsrörelse gick utanför hemländernas gränser till de forna kolonialmakternas huvudstäder.

Den alienation som många migranter upplever är dessutom i hög grad den samma i Arabvärldens och Sydasiens storstäder som i Västeuropas, säger Nielsen.

- Skillnaden är inte så stor jämfört med den europeiska industrialiseringen och urbaniseringen på 1800-talet.

Migranternas motiv är också de samma: ett jobb, ett hem, en mätt familj.

Framtiden

Onekligen står de nya européerna inför flera utmaningar. Det handlar om utanförskap, arbete och växande högerextremism. Nielsen vill gärna rikta blicken mot de immigrantbarn som fötts i Västeuropa, som i allt väsentligt är "hemma" här men som ofta diskrimineras på grund av att de är "muslimer". I skolan är invandrarbarnen överrepresenterade både bland dem som klarar sig väldigt dåligt och bland dem som överpresterar.

- Unga turkiskor klarar sig till exempel mycket bra i Tyskland, mycket bättre än sina bröder. Detta kan bli ett stort problem då de unga turkiskorna inte hittar lämpliga män. Gifter de sig utanför den muslimska eller turkiska minoriteten? Kommer de att importera utbildade män från Turkiet? Kommer de att emigrera tillbaka till Turkiet och utveckla en ny ekonomi där? För två år sedan flyttade fler turkar från Tyskland till Turkiet än från Turkiet till Tyskland.

I den mediala offentligheten är detta ett exempel på något som sällan uppmärksammas. Som mången annan forskare på området noterar Nielsen att islam började konstrueras som ett hot redan efter kalla kriget och att det fortfarande finns ett dominerande behov av att förhålla sig till denna hotbild.

- Men min personliga inställning är att detta har mer att göra med europeiska samhällen än med muslimer och islam.

Vilka slutsatser borde europeiska politiker dra i dag?

- De borde inte ge efter för det populistiska konceptet om "muslimer". I stället borde de fokusera på stora värdedebatter; mänskliga rättigheter, värden gällande individuell frihet och religionsfrihet, demokrati och så vidare. Och de borde titta på det stora antalet europeiska opinionsundersökningar som visar att muslimer delar dessa värden - ofta i större utsträckning än majoritetsbefolkningen."

Inget ödesval – ta det lite lugnt

Länkar

Onsdag, 20 April 2011 07:35

Sannfinländarna har, som andra, påmint om att de fattigas situation, åldringsvården, arbetslösheten och våra band till ett EU, vars finanser skenar än hit och än dit, måste åtgärdas.Så ta det lugnt nu, skriver Jan-Erik Andelin i Borgåbladets/Östra Nylands ledare (20.4.)

"Sent på valkvällen i söndags visade det sig att kometpartiet Sannfinländarna hade 1 000 fler anhängare i Lovisa än i våra två senaste val. Också om det var det galluparna hade spått, var det fortfarande för många en skräll när den aprilkvällen var inne och det var sant.

Sannfinländarna är plötsligt ett stort parti och i olika dramatiska tonarter frågar många vad som ska hända Finland nu. Den stora majoriteten av oss sympatiserar inte med partiets utfall mot det svenska eller med många Sannfinländares billiga sätt att skylla olika obekväma sakförhållanden i samhället på invandrare och främmande kulturer.

Men andra saker på partiets agenda är helt riktiga. Sannfinländarna har, som andra, påmint om att de fattigas situation, åldringsvården, arbetslösheten och våra band till ett EU, vars finanser skenar än hit och än dit, måste åtgärdas.

Så ta det lugnt nu. Frusta ut den besvikelse som ofta slår in efter ett politiskt val. Men se sedan om Sannfinländarna, trots allt rätt så moderata populister, nu kan agera som ett parti bland andra. Det här var inget ödesval.

Riksdagsvalet 1945 var ett ödesval. Den dittills förbjudna yttervänsterns DFFF växte på ett år till näst största parti med 51 mandat. Europa låg i grus och aska; Stalins män satt och vakade på Hotell Torni i Helsingfors.

Riksdagsvalet 1966 var ett ödesval, för att Finlands riksdag fick vänstermajoritet. För många var det på den tiden oerhört att den gränsen överskreds.

Presidentvalet 1974 var ett ödesval, eftersom det inte hölls överhuvudtaget. Grundlagen sköts åt sidan, presidenten fick fortsätta och Finland bugade för en Sovjetregim, som i dag får den "farlige populisten" Timo Soini vid sidan av det närmast framstå som Benjamin Syrsa.

Tusentals nya östnylänningar har nu röstat på ett parti, som vi inte vet vart det kommer att föra finländsk politik. Namn, som många av oss knappt har hört, har plötsligt fyrsiffriga röstetal. Varifrån kommer det här osynliga folket? Vem är de och vad kan de? Det är en tankeställare för oss mediefolk, och för den politiska elit vi alltid har fokuserat på, att vi inte vet det.

En annan tankeställare är att vi i 20 år har haft en uppgång av välstånd i Finland, som ändå inte tycks ha kunnat mildra den ilska, besvikelse och intolerans som ändå hela tiden tycks ha funnits under samhällets yta.

Pisaskolor har vi haft och gottat åt oss dem. Men under ytan har etablerade finländska partier haft ett samhälle med besynnerliga, kallblodiga skolskjutningar och utbrända, slutkörda skolelever.

- - -

Den finländska demokratin är som ett japanskt höghus; en konstruktion som har testats i svåra förhållanden. Den tål smällar och skalv. Vi kommer att få en fungerande regering, inte med ett program som alla tycker om, men i alla fall.

Vi fixar det här."

Släpp inte in Soini

Länkar

Måndag, 18 April 2011 12:53

Ett utpräglat populistparti blir Finlands tredje största parti. Sorgligt men sant, skriver tidningen Expressen i sin ledare (17.4.)

"Och ansvaret vilar tungt på övriga partier som legitimerat Sannfinländarna genom att man i valrörelsen inte sade nej till att sitta i samma regering som populisterna. Endast De gröna stod för politisk civilkurage med sitt entydiga nej.

Partiet - eller mer korrekt enmansshowen Timo Soini - gör ett sensationellt bra val med drygt 19 procent. Tuffa regeringsförhandlingar väntar, dock tippas Soini vara beredd att ge upp det mesta för att bli minister.
Sedan finns det en övertygelse bland de etablerade partierna att om man bara ger populisterna regeringsansvar så tappar de i popularitet. När Soini som älskar att häckla makten blivit en del av etablissemanget så kommer populariteten att sjunka som en sten i Finska viken, lyder resonemanget. Så skedde förvisso när Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet satt i regeringen på 1980-talet.

Men tänk om Soini fortsätter att vara i opposition? Trots att han ingår i regeringen?

Sannfinländarna segertåg är det lätt att glömma att valet faktiskt är en framgång för Samlingspartiet. Finlands Moderater som gjort en Reinfeldt-resa åt mitten med sin partiledare Jyrki Katainen. Valresultatet är inte en framgång räknat i antal mandat, precis som övriga partier har man tappat. Men i egenskap av största parti blir man regeringsbildare och finansminister Katainen blir statsminister.

Och det är i egenskap av finansminister har han fått stå i skottgluggen för EMU-motståndaren Soinis grova påhopp: Finlands lånegarantier och lån till europeiska krisländer har liknats vid rena bidrag. För Soini som började tappa fart under valspurten kom Portugals lånebegäran som en skänk från ovan.

I riksdagsvalet 2007 fick Sannfinländarna blott 4,1 procent. EMU-motståndet - inklusive billig anti-Bryssel-retorik - är bara en pusselbit bakom Soinis sanslösa framgång. Några fler är:
Den traditionella konsensuspolitiken där nästan alla regerar med alla har suddat bort konfliktytorna. Politiken har blivit grå och trist.

En mätning visade att hela 30 procent av finländarna trodde att Socialdemokraterna - det stora oppositionspartiet - faktiskt sitter i regeringen.
Och det lär de mycket snart göra.

Valfinansierings-skandalerna är också en faktor bakom Soinis framgångar.

Centern - som var djupast insyltat i härvorna - gör ett katastrofalt val. Och statsminister Mari Kiviniemi tvingas sannolikt överta oppositionsrollen.
Antiglobalisering. Soini har lyckats skapa en vision om att landet ska kunna stänga av världen utanför och tecknat en bild av ett Finland som aldrig har funnits.

För Jyrki Katainen handlar det nu om att välja mellan pest eller kolera: Soini i regering eller i opposition.
Men 80 procent av väljarna röstade faktiskt inte på Sannfinländarna. Så de kan och borde lämnas utanför. En regering som släpper in populister rättfärdigar inte bara deras politik utan tenderar också att smittas av de enkla lösningarnas tyranni."

Jordskredet

Länkar

Måndag, 18 April 2011 12:39

Väljarkåren har brutit det finländska mönstret av stabilitet och små kast mellan huvudpartierna. Med Sannfinländarnas jordskredsseger vänds mycket upp och ned i finländsk politi, konstaterar Torbjörn Kevin i Åbo Underrättelsers ledare (17.4.)

"Folket har talat. Det har hittills varit svårt i finländsk koalitionskultur att få sin röst hörd. Nu måste partierna lyssna - och visa att de lyssnar.

Man kan med Thomas Wallgrens ord i FST:s valvaka kalla valet ett "oartikulerat vrål" eller ett "nödrop utan mottagare".

Men mottagarna finns. De är dagens etablerade partier. Det här valet analyseras länge.
Vid den här sidans pressläggning såg Timo Soini allvarlig ut. Han låg jämsides med Katainen gällande statsministerposten.

Snart tjugo år efter att Sorsa & Co kramade ihjäl vennamoiternas juniorkedja (Pekka Vennamo) såg vi ut att stå inför ett faktum som kunde skaka hela Europa: Timo Soini statsminister.

Dock: Mycket tydde på att Saml skulle passera Sannfinländarna. Det ger Jyrki Katainen ledartröjan - men etapperna är många innan regeringen är bildad.

När Soinis opinionsmedvind blev nyhetsrubriker 2009 såg analytiker på siffrorna längs näsroten och antydde att han inte håller loppet ut. Nu sitter Soini som odiskutabel valsegrare. Ett besked av den här storleken måste beaktas i regeringsbildningen. Sannfinländarnas plats är i regeringen - av många orsaker: han är en segrare och han borde pressas till ansvar.
Men regeringsförhandlingar och regeringspolitik är inte enradingarnas marknad.

Den som inte höll var Centerledaren Mari Kiviniemi - under sista valveckan trött, oengagerad och nästan rädd. Portugalkrisen blev den sista spiken - men långt ifrån den enda förklarande faktorn.

Valfinansieringen blev inget valtema - men satt någonstans i bakhuvudet hos tillräckligt många väljare. Centern får ta sats ur oppositionen - för första gången sedan perioden 1999-2003. Partiordförande Kiviniemi var redan i ett tidigt skede villig att frivilligt ställa sig utanför makten.

Vad fällde utslaget? För Sannfinländarnas del allt vi hört under valrörelsen: de etablerade partiernas distanserande språk, valfinansieringen, EU:s stödpaket och de varierande buden från vecka till vecka - och inte minst den finländska attityden att goda länder klarar sig själv och ska inte behöva hjälpa lättsinniga lyckosökare.
När Sannfinländarna verkade backa något blev - ironiskt nog - EU partiets återupplivande kraft.

Notera också att Centerns duracell-Korhonen är invald. Det kan betyda hårda tider för partiledningen.

Att Samlingspartiet inte skulle segra stort blev tydligt i ett tidigt skede av valrörelsen. Partiordförande Katainen har varit finansminister i en passiv regering som skytt politiska beslut. Bilden av ett dynamiskt parti bleknade under regeringens sista år.
Sannfinländarnas frammarsch har drabbat nästan alla partier - men framför allt regeringen. Där C + Saml länge såg ut att vara villiga att fortsätta regera har väljarna den 17 april sagt ett entydigt nej.

SDP satsade rätt i den nisch man befann sig: ökande inkomstklyftor, social orättvisa som ett generellt budskap - och partiordförande Jutta Urpilainens energi på slutrakan. Den sista veckan verkade Urpilainen vara den enda av de större etablerade partierna som köpte sin egen argumentering.

I skrivande stund såg valet ut att ha två valsegrare. Att de är Sannfinländarna och SFP är logiskt. Soini & Co arbetade hela valrörelsen för SFP. Partiet behövde aldrig slå på den stora hottrumman, den dånade av sannfinländsk kraft.
De gröna såg ut att backa rejält trots kärnkraftkatastrofen i Japan. Det följer partiets prägel efter bytet på partiordförandeposten. Sinnemäki förde en opolitisk tillvaro i regeringen - att partiet i Tuija Brax har haft en av regeringens bästa ministrar hade ingen stor effekt.

Och nu? En regering 2011-2015 med Samlingspartiet, Sannfinländarna, SDP och - SFP?

Också de tre stora har parlamentarisk kraft nog att regera - men varken Saml eller SDP torde gå att locka med i en regering där man blir gisslan hos Sannfiländarna, ett parti utan regeringstradition med en brokig skara nya riksdagsledamöter.

En småkaotisk valrörelse där de klara alternativen lyste med sin frånvaro mynnar ut i komplicerade regeringsförhandlingar. Med Centern ur leken betyder det tuffa tider för landets kommuner - om stommen i regeringen består av de två partier, Saml och SDP, som i valrörelsen bollade med gigantiska områden för vård och omsorg och ett drastiskt nedskuret antal kommuner.
Och hur ska SDP som regeringsparti rida ut Portugal-krisen utan att tappa ansiktet?

Finländska partier har kvitterat ut en skarp varning.
Den är inte lättolkad - tvärtom. Partierna och politikerna måste bli tydligare samtidigt som de politiska tvistefrågorna inte avtar i komplexitet.
Mer än någonsin i finländsk politik gäller nu att nästa valrörelse redan har börjat. Den kan ta tid innan finländsk politik igen blir sig lik - om den blir det."

Hot mot svenskan

Länkar

Fredag, 15 April 2011 15:13

Finland utan svenska blir fattigare, skriver Maria Haldesten i ett ledarstick i Göteborgs Posten (15.4.)

"Är Finland på väg mot ett enspråkigt land? Många finlandssvenskar har skäl att oroa sig för valet på söndag. Utgången kan avgöra skolsvenskans framtid och därmed på sikt svenskans ställning.

- Hatet breder ut sig, inte bara mot skolsvenskan utan också mot oss finlandssvenskar. Tonen har blivit obehagligt hätskt, säger en person med bred insikt i finsk politik.

Utanför riksdagshuset ordnades nyligen en livlig demonstration mot skolsvenskan. För partiet Sannfinländarna är avskaffande av tvångssvenskan en tung valfråga. Och den sista mars lämnade åtta östfinländska kommuner in en ansökan till undervisningsministern om att på försök få ersätta den obligatoriska skolsvenskan med ryska - av nyttoskäl.

Andra som protesterar mot plikten, kräver fritt språkval. Det kan förefalla vettigt, men kan få allvarliga kedjeeffekter. Tjänstesvenskan skulle sannolikt urholkas och då kan svenskan på sikt försvinna som officiellt språk.

Det skulle inte göra Finland rikare, utan kulturellt fattigare."

En röst för två språk

Länkar

Fredag, 15 April 2011 07:31

De väljare som har språkfrågan högt på agendan står inför ett viktigt, men inte helt enkelt val, skriver Marit af Björkesten i Hbl:s ledare (15.4.)

"Det är rätt ovanligt att kandidaternas modersmål spelar en så avgörande roll i valbåset som det gör i Finland.

Det svenska språkets ställning i Finland skapar bekymrade rynkor i pannan också utanför landets gränser. Det är länge sedan Sverige uppmärksammat språkfrågan så stort i olika forum som nu, bland annat efter lobbyorganisationen Språkförsvarets öppna brev till den svenska regeringen. Också Europarådet varnar i en färsk rapport för att svenskans ställning som nationalspråk i Finland är hotad.

På söndag mäts finländarnas egen uppfattning om hur stort hotet i själva verket är och hur stor betydelse vi tillmäter just språket.

Traditionellt har betydelsen varit mycket stor: De svenskspråkiga i Finland röstar mer aktivt än andra bland annat på grund av att språket mobiliserar: De flesta väljer partiet vars huvudsakliga uppgift är att värna om språket och en stor del av de andra röstar på en kandidat som har svenska som modersmål i ett annat parti. Bara en tredjedel av de svenskspråkiga väljarna säger att de väljer kandidat oavsett språk.

Det är rätt ovanligt i internationellt perspektiv. Ungefär lika exceptionellt är att ett litet parti vars verksamhet kretsar kring språk har ett så stabilt stöd från val till val, och dessutom lyckas göra sin röst hörd i rikspolitiken.

Konjunkturerna kommer och går, väljarnas rörlighet tilltar, partierna omformas och också språkpartiets ideologi har flyttat både högerut och vänsterut - men betydelsen av språket är ganska stabil. Närmare hälften av de svenskspråkiga har endast Svenska folkpartiets kandidatlista framför sig när de väljer vem som ska få deras röst. I allmänhet bestämmer sig ungefär tre av fyra svenskspråkiga väljare sist och slutligen för att lägga sin röst på en kandidat från SFP.

Årets riksdagsval innehåller sällsynt många osäkra element: in i det sista är det oklart vilket parti som blir störst och regeringsbildningen är helt i det blå. I skenet av detta hör de svenska rösterna än en gång till de mest stabila.

Svenska folkpartiet ser ut att beröras rätt lite av turbulensen. Det som kan hota partiet är ett högt valdeltagande, eftersom SFP tidigare gynnats av att de svensk- och tvåspråkiga röstat flitigt. Å andra sidan kan det hätska språkklimatet och Sannfinländarnas popularitet i opinionsmätningarna leda till att tveksamma väljare prioriterar språket.

Tecken på det senare syns i den opinionsundersökning som Magma lät Taloustutkimus utföra och som analyserats av forskaren Åsa Bengtsson. Som det ser ut kan Centern tappa svenskspråkiga röster, och också bland dem som röstat rött eller blått syns en riktning mot SFP.

Men stabiliteten kan vara en chimär. För Svenska folkpartiets del har en plats i regeringen sällan varit så osäker som nu. Magmas opinionsundersökning tyder också på att antalet väljare som inte bryr sig så mycket om språkfrågan ökar. Bland många väljare finns en motvilja mot det hav av negationer och hotbilder som omger kampen om det svenska språket. Antalet svensk- eller tvåspråkiga ledamöter kan de facto minska om de svensk- och tvåspråkiga politiker som nu lämnar riksdagen inte ersätts av svenskspråkiga (läs nyhetsartikeln här).

För svenskans framtid i Finland är det också viktigt att politiker och väljare med andra modersmål förstår betydelsen av tvåspråkigheten. Framför allt partiordförandena Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen har talat mer och mer övertygande om behovet av en stark tvåspråkighet ju längre valrörelsen kommit. Men inom deras partier är konsekvensen en bristvara."