Domänförlust eller inte?

Tisdag, 20 September 2011 08:30

Länkar

I Svenska Litteratursällskapets SLS-bloggen skriver docent Sven-Erik Klinkmann en kommentar till Vasabladets ledare om att radiosportens Kaj Kunnas övergång till finsk tjänst skulle vara en domänförlust:

"När Svenska rundradiosportens Kaj Kunnas vid årsskiftet byter språk och flyttar till Yle Urheilu handlar det enligt Vasabladets ledarskribent Kenneth Myntti om en finlandssvensk domänförlust.

Myntti skriver: "Som människa och individ blir tvåspråkiga Kaj Kunnas givetvis inte enspråkigt finsk, men för den finlandssvenska sportpubliken är avhoppet en domänförlust. Kunnas är en mänsklig bekräftelse på Taxelldogmen, inte minst för att majoritetsspråket är mer resursstarkt än minoritetspråket."

Men är det korrekt att kalla detta en domänförlust? Annorlunda uttryckt: är det när det gäller en enskild människas val av språk att arbeta på i ett tvåspråkigt land (där majoritetens språk är klart mycket starkare än minoritetens, även om båda klassas som nationalspråk) riktigt att använda begreppet domänförlust? Mitt svar är ett entydigt nej.

Problemet i Vbl-texten är framför allt semantiskt. Myntti blandar ihop två olika semantiska nivåer, den strukturella nivån som handlar om frågorna om det svagare språkets möjligheter att hävda sig i ett samhälle med ökat tryck från majoritetens språk med den individuella nivån där olika typer av hanteringsstrategier är aktuella i ett land med två språk som alltså åtminstone teoretiskt ska vara likvärdiga.

Frågan om språkliga miljöer, domäner av olika slag, är oerhört viktig och handlar om allt från språket/språken i reklam, i televisionen, på gatan, vid idrottstillställningar, i skolmiljön, på arbetsplatser osv, osv. Där är eventuella domänförluster i högsta grad en relevant frågeställning, inte minst för ett minoritetsspråk som svenskan i Finland.

Problemet är att Kaj Kunnas, hur mycket han än är en galjonsfigur inom den svenska rundradiosporten (med obs! också ett genomslag på finska och även i Sverige), inte kan objektiveras och göras till något slags "mänsklig bekräftelse på Taxelldogmen", så som Myntti gör.

Det blir också tydligt när Kunnas personliga motiveringar för övergången tendentiöst tolkas i strikt språkliga termer. Det svenska ses då som en stagnation, medan det finska står för utveckling och förnyelse. Men den utveckling respektive stagnation Kunnas talar om gäller en allmän personlighets- och karriärutvecklingspotential.

Den språkliga sidan är inte speciellt framhävd i hans förklaring. I stället hamnar Kunnas "avhopp" i Mynttis läsning in i ett klart moraliserande register, vilket är en olycklig lösning på ett dilemma som borde attackeras med klara analytiska begrepp och spelregler, inte semantiskt otydliga formuleringar."