Ett ödesval för hur mångte gången?

Fredag, 15 April 2011 07:26

Länkar

Ett ödesval. Så låter det alltid. Men den här gången är det lättare än på länge att se hotbilder, skriver bengt Rönnback i Österbottens Tidnings ledare (15.4.)

"Det finns dock orsak att vara på sin vakt mot all slags skrämselpropaganda, eftersom syftet är att fiska röster i rädslans vatten.

Det här valet är ett ödesval. Det mantrat har vi hört varje gång republiken Finland väljer ny riksdag. Syftet med dylikt tal är naturligtvis att mobilisera väljarna i önskad riktning. Även i andra länder talas det om ödesval. Så var fallet till exempel i Sverige senaste höst. Dylikt tal skapar rädsla, det vill säga den känsla som genom tiderna använts som maktmedel nummer ett.
Den valrörelse som nu är inne på slutrakan är fylld av fler mer eller mindre väl underbyggda hotbilder än på länge. Som vanligt är svenskan hotad, nu kanske mer än någonsin. Fog för hotbilderna finns bland annat mot bakgrunden av den senaste tidens angrepp på svenskan samt Sannfinländarnas höga opinionssiffror.

Ändå är talet om ett ödesval något överdrivet. Finlandssvenskarna är inte tillräckligt många till antalet för att erhålla den parlamentariska styrka som skulle krävas för att garantera att Finland i framtiden är ett land med två nationalspråk.

Även andra hotbilder utmålas. På vänsterhåll upprepar man gång på gång att den nordiska välfärdsmodellen och därmed tryggheten är hotad.

Alla vill bevara den nordiska modellen. Men åsikterna går isär i fråga om hur det borde ske. Följaktligen är de borgerliga recepten inte de samma som vänsterns. En hotbild som används på högerhåll är att pensionerna kan vara i farozonen om folk inte stannar längre i arbetslivet. Den hotbilden omfattas även på vänsterhåll. Men de medel partierna är villiga att tillgripa är inte de samma. På borgerligt håll vill man höja pensionsåldern, medan vänsterpartierna hellre talar om att öka trivslen i arbetslivet så att folk orkar jobba längre.

I många europeiska länder vinner populistiska partier terräng. Bland dessa våra Sannfinländare som i större utsträckning än de övriga riksdagspartierna får sin näring ur människornas rädsla. I tider av snabba förändringar ökar rädslan för allt som kan hota tryggheten. Då oron för framtiden sprider sig trängs förnuftet undan. Hur mycket logik finns det exempelvis i påståendet att invandrarna tar våra jobb och lever på utkomststöd?

Inställningen till invandringen är även en klassfråga. Den som i sitt arbete möter utländska experter som inte hotar ens jobb, utan i stället tillför ett kunskapskapital, har en annan syn på utlänningar än den byggnadsarbetare som är rädd att förlora sitt jobb till underbetalda gästarbetare.

En annan hotbild som spelar speciellt Sannfinländarna i händerna är att EU är ett hot mot vår självständighet. Rädslan för framtida katastrofer och misstänksamheten mot makteliten ökar även påtagligt av att Finland i strid med rådande avtal tvingats ställa upp för euroländer i kris, det vill säga Grekland, Irland och Portugal. Att stöden dessutom i sista hand gynnar utländska banker gör inte saken bättre.

Religionen torde dock vara det effektivaste medlet i fråga om att styra människor i önskad riktning genom att skapa rädlsla. Det beror på att vi inte vet vad som händer efter detta jordeliv. Människan vet att diktatorns makt över henne upphör då hon för sista gången sluter sina ögon. Men gudarnas makt sträcker sig betydligt längre. Mogna människor är immuna mot sådan skrämselpropaganda, men har man blivit utsatt för dylikt i barndomen sitter rädslan djupt.

Kombinationen religion-politik leder sällan till ett gott resultat. Det finns många exempel på att slutresultatet ofta blir både dålig religion och dålig politik."