Gammaltestamentlig” visdom

Onsdag, 14 September 2011 07:32

Länkar

I ÅU (14.9.) kommenterar Torbjörn Kevin ledaren i Östra Nyland (13.9.), där Jan-Erik Andelin skriver om enspråkiga eller tvåspråkiga skolor.

"I en replik till den svenska ex-politikern Maria Wetterstrands förhoppning (Hbl 11.9.2011) att Finland kunde ha tvåspråkiga skolor kopplar Jan-Erik Andelin i Östra Nyland in den så kallade Taxellska paradoxen och finner den gammaltestamentlig (se pressröster på sid 5).
Vi läser den Andelinska språkliga bilden som ett vagt avståndstagande från en förlegad modell.
Är den det?
Den Taxellska paradoxen säger att den bästa garantin för landets tvåspråkighet är att vi har enspråkiga organisationer. Ibland formuleras den så här: tvåspråkiga organisationer leder till (finsk) enspråkighet.

Maria Wetterstrand lever via sitt äktenskap med De grönas ordförande Ville Niinistö i två språkliga världar. När de bor i Sverige går barnen i finsk skola, i Finland i svensk. En elegant och säkert en fungerande lösning.
Sedan säger Wetterstrand:
–  Det är synd med enspråkigt svenska skolor, i ett tvåspråkigt land borde man ju värna om tvåspråkigheten.

Det låter alltså som om Wetterstrand utdömer den finländska modellen med språklig autonomi i undervisningen.
Den föddes innan Taxell formulerade sin paradox på 1980-talet. Grundbulten i modellen är att svenska elever i Finland ska garanteras en språkligt tryggad undervisningsmiljö vilket betyder att skolans alla resurser kan läggas på den egentliga undervisningen.
Man kan inte förutsättas först lära ut svenska och därefter sköta den egentliga undervisningen.

Det svenska skolsystemet i Finland hyser många elever med en aningen svagare svensk hemmiljö och man klarar uppgiften bra.
Det betyder att de svenska skolorna i praktiken har en avgörande roll för landets tvåspråkighet.
Det är ju som Marika Tandefelt har sagt: tvåspråkiga är vi i första hand för att vi kan svenska.
Det är vårt huvudansvar för tvåspråkigheten och det måste gå före allt annat.

Men Andelin har inte fel när han skriver att "vi har blivit betydligt mer tvåspråkiga sedan de där smått hotfulla, magiska orden formulerades".
Han avser den Taxellska paradoxen och antyder att en uppdatering kan vara välkommen innan våra "törnrosaargument"..."växer sig...lite gammaldags".
Se där en risk att bedöma. Hur stor är den?

Andelin skriver att Wetterstrand möjligen fick oss att "tänka på möjligheten till skolor som vi aldrig förut har lyckats skapa – genom att göra det tvåspråkigt".
Låt oss tänka tanken.
Var föreligger till exempel strukturella möjligheter för de två språken att samsas i samma skolhus under samma administration?
Svar: På orter där svenskan och finskan är jämstarka.
I Svenskfinland möjligen Pargas och Jakobstad.

Där svenskan är minoritetsspråk betyder tvåspråkiga organisationer att finskan dominerar.
Organisatorisk tvåspråkighet – i båda riktningarna – fungerar bara där individerna är fullt tvåspråkiga och det gäller inte på många ställen i dagens Finland.
Att finlandssvenskar är – i varierande grad men dock – tvåspråkiga betyder inte att organisationer man verkar i är det i praktiken.

Den växande tvåspråkigheten hos finlandssvenskar ger oss däremot möjligheten att i växande grad - med Andelins ord - välja tillvalsämnen och specialiserade inriktningar vid finska skolor.
Låt oss hoppas att det en dag blir möjligt.
Förutsättning nr 1: Den personliga tvåspråkigheten.
Förutsättning nr 2: Att det svenska skolväsendet samarbetar med det finska.

Törnrosaargument eller gammaltestamentligt: Det samarbetet är i längden fruktbart bara om språken agerar i skilda organisationer.
Administrativ avskildhet i sig betyder inte isolering.
De svenska rum som också Andelin ser som "viktigast av allt" är en trygghetsplattform när man orienterar sig utåt.

Över allt svävar nämligen realiteten att tvåspråkigheten i Finland inte urgröps på grund av svensk isolering utan på grund av finsk likgiltighet.
Titta bara:
Det är mer än bevisat att språkdusch och språkbad skapar mödolöst tvåspråkiga individer.
Men vad gör Åbo och andra städer: ställer sig avogt när det gäller att tillmötesgå den växande efterfrågan på språkbadsklasser.

Det personliga intresset finns för en ökad tvåspråkighet.
Det organisatoriska håller inte samma takt.
Omvänt visar det finska Finland därmed uttryckligen att den Taxellska paradoxen gäller.

Det är inte de enspråkigt svenska lösningarna som står i vägen för en växande tvåspråkighet i Finland.
Det enspråkigt svenska måste finnas där för att trygga den äkta tvåspråkighet som bygger på att finlandssvenskan inte glider ner i ett halvspråksträsk.

Språk handlar om identitet och färdighet.
Enspråkiga skollösningar garanterar färdigheten.
Att hålla kvar den finlandssvenska kulturen och identiteten med ett svajande språk går i längden inte.
Det är alltså inte den gammaltestamentliga hållningen som är hotet. Den utgör i själva verket grunden för våra fortsatta möjligheter att vara med och utveckla den finländska tvåspråkigheten - om intresset finns på finskt håll.
Finns den inte hjälper det inte att lusläsa Nya Testamentet i letandet efter nya visdomar."