Nätets mörker

Måndag, 8 Augusti 2011 12:50

Länkar

I ÅU:s ledrae (6.8.) skriver Torbjörn Kevin att anonymiteten i nätdebtterna skyddar angriparna

"Är den finländska vardagsatmosfären mer hatfylld än tidigare? Republikens president vittnar i gårdagens HS om att vänner som flyttat till Finland har kunnat observera skärpta attityder. Atmosfären är ställvis mer hatisk än tidigare.

Parallellt pågår en debatt om nätets ansvar för tonläget i republiken - nu fokuserad på den här frågan: Är anonymiteten på de häftigaste webbplatserna en orsak till det skärpta klimatet? Eller är anonymiteten en kanal för känslor vi annars inte upptäcker?
Förmodligen gäller det senare i högre grad än det förstnämnda.

En sak är tydlig nog: Anonymiteten har gjort en 180-graderssväng. Printmedier – tidningar, länge ensamma forum för debatten – accepterade i tiderna anonymitet som ett skydd för skribenten mot repressalier eller hot som kunde följa på insändare i känsliga frågor.
På nätet fungerar anonymiteten på motsatt sätt: den skyddar de angripande.

Att den därtill skruvar upp tonläget är givet.

Men är nätdebatterna trots allt bara ett symptom?
Är attackerna på nätet ett nytt uttryck för en hemlöshet i ett samhälle där de centrifugala - utkastande - krafterna objektivt sett har tilltagit under ett par decennier?

Presidenten uttrycker samman sak i HS: En välmående medelklass har en annan syn på utifrån kommande arbetskraft än en arbetslös. Självklart. Den här psykologin måste makthavare läsa in.

1980-talet såg de strukturer födas som har format dagens samhälle: större ekonomiska skillnader, ett hårdare klimat i företagsvärlden och följaktligen på arbetsplatserna. En hårfin skillnad mellan potentiell framgång och utebliven skapar osäkerhet. I det här samhället är jag – inte vi – aktör.

Avregleringen var oundviklig eftersom alla andra gick den vägen. Stridsropet var dessutom acceptabelt: Effektivare ekonomisk hantering skulle ge världen bättre möjligheter att skapa välstånd och demokrati i förgätna hörn av världen.

På många håll har verkligheten nått fram till målen.
Ekonomisk utveckling är tveklöst den viktigaste försättningen för framväxten av demokrati där den har varit satt på undantag eller aldrig fått fotfäste.

Men i demokratins ursprungsregion Europa verkar läget ha försämrats. Vår hatiskt präglade debatt är inget isolerat fenomen. Minoriteter förföljs i gamla kulturstater, vi ser en växande tendens att kategorisera och skapa vi-de-upplägg.

Sjuttio år efter judeförföljelserna genomlever Europa besläktade fenomen.

Europas dubbelkris - akut skuldsättning och svag konkurrensutveckling – förmörkar framtidstron.

Kloke Antti Blåfield på HS ledarredaktion undrade nyligen (24.7.2011) hur mycket vi ska tåla på nätet. Den virtuella moralen kan enligt Blåfield inte vara annorlunda än den fysiska världens moral.

Än så länge fungerar – normalt – mänskliga spärrar i de flesta fysiska möten.

Men den dagen är inte avlägsen då virtuell agitering kan leda till fysisk mobilisering.

Presidenten följer den av Blåfield uppstakade handlingslinjen: Den stora majoriteten måste ta ansvar för försvaret av det goda också på de virtuella torgen och gränderna.

Presidenten hoppas att folk med eget namn och ansikte ska ta avstånd från extremrörelserna. Hon vill se experter sätta in faktainsatser på nätet.

Vad talar för en sådan utveckling?

Det råder isande kyla på de mörkaste ställena på nätet.
Nätet är ett paradis för faktafinnare med öppet sinne.
För människor som av utvecklingen känner sig berövade all respekt är viljan till öppen debatt begränsad.

Besvikelser – den sociala centrifugen – har förmörkat sikten.

Det hatiska tonfallet på delar av nätet är en variant av hatet i finländska korvkiosksköer. Det har alltid funnits där. Man kan undvika båda miljöerna.

Den hatiska nätdebatten kanske skapar – som presidenten säger – ett mentalt försurnat samhälle.

Den kan knappat stävjas genom att "de goda människorna" med sina goda utsikter drar in och undervisar i god ton eller driver in faktaspäckade kilar i nätursinnet.

Nätet synliggör de skumma gränder vi undviker i det dagliga livet.

Vi får inte lura oss att tro att det går att städa upp på nätet.

Men vi har anledning att tro att ett samhälle som bryr sig åtminstone i någon mån kan lätta på trycket. Sociala säkerhetsventiler är just bara det – säkerhetsventiler – men minimerar vi dem ska vi inte förvånas över rekylen.

Fungerande skyddsnät andas respekt och kan på lång sikt påverka också nätdebatten.

Andra vägar finns inte. I ett samhälle där den mänskliga respekten urgröps institutionellt – ja, politiskt – ska vi inte förvånas om reaktionen tar de vägar som finns till hands.

Näthatet är inte ett isolerat fenomen utan en reaktion på förändring. Den som ser det som något nytt under solen har en begränsad infallsvinkel."